Norrstigen mellan Hässjö, Stigsjö och Säbrå kyrkor - Kulturarv ...

Norrstigen mellan Hässjö, Stigsjö och Säbrå kyrkor
Enligt Hälsingelagen nedtecknad omkring 1330 1 tar ångermanlänningarna emot
kungens män på skatteuppbörd i Älgsjö och för dem vidare till kungsgårdarna i
Norrstig och Kutaby 2 . När kungens män vänder tillbaka skall de från Älgsjö
föras till Selånger. Dokumenterade biskopsfärder från början av 1300-talet visar
att biskoparna passerade Hässjö kyrka och Säbrå kyrka. Möjligen kan Stigsjö
kyrka visiterats 1319 3 . Sockennamnet Stigsjö anges av Torsten Bucht komma
från Norrstigen som gick genom socknen. Från Karl XI:s vägbok vet vi att det
1688 fanns ett skjutshåll i Stigsjö.
Våra bygder har under det senaste årtusendet påverkats av kraftiga
väderförändringar och 1350 av digerdöden. 1100-talet var klimatet varmt och
behagligt, 1700-talet har kallast för ”lilla istiden”. Efter den varma perioden på
1100-talet med stor befolkningsökning gav slutet av 1300-talet en stor
befolkningsminskning som resulterade att många vackra stora medeltidskyrkor i
Ådalen kom att tillhöra en annexförsamling. Även i vår bygd har skett stora
förändringar i befolkningsunderlaget. Under 1500-talet fanns många ödebyar
inom vårt område.
Det går att dokumentera många vägomläggningar i södra Ångermanland under
svunna sekler. Att just sträckan Hässjö kyrka till Säbrå kyrka under hela 1000 år
skulle vara oförändrad håller jag för mindre troligt. Vägarna byggs mellan
platser där det finns tillräckligt många boende och befolkningen är rörlig.
De första vägarna som byggdes var vägarna till kyrkorna. Det var allmän
kyrkplikt och i eget intresse byggde man dessa vägar som samtidigt gick mot
bygdens centrum. Det måste finnas flera byar som kunde ta del i arbetet. Ser
man på kartan i föregående avsnitt (Värdefull karta med fallgropar) så är den
genaste vägen från Hässjö kyrka till Älgsjö genom Stordalen till Västersjön i
Öje. Det har funnits torplägenheter i Hässjö 4 efter denna sträcka in på 1950-talet.
Den gena sträckningen gör att den troligtvis varit en enklare stig och vinterväg
innan man på allvar började bygga vägar men det har inte funnits stabila bönder
som kunnat bygga väg.
Norrkrånge är en viktig by på vägen till Stigsjö och Säbrå kyrkor. Vägen till
Hässjö kyrka från Norrkrånge användes även av Sörkrånge, Bye, Sunne och
Hussjö. Därför byggdes denna väg tidigt. Från Norrkrånge går också en väg mot
Häggsjö i Häggdånger som går vidare över Mark 5 fram till Helgumsbro. Den
1

lev kring år 1690 stora Landsvägen. Den äldsta Norrstigen gick troligen på
norra sidan av Långsjön med en nästan milslång vinterväg över Långsjön.
Ångermanland var på 1300-talet ett betydligt rikare landskap än Medelpad. 6 Av
Hälsingelagen att döma var Medelpad fast knutet till Hälsingland medan
Ångermanland tycks ha varit ett självständigt landskap 7 . Landskapen hade ett
övergripande ansvar för vägar och skjutshåll. I princip hade alla socknar och
bönderna i byarna ansvar för vägen i anslutning till den egna fastigheten. Blev
uppgiften för betungande som till exempel i Medelpad skedde en omfördelning
av skyldigheterna. Vägen genom Medelpad var besvärlig. Den passerade
Ljungan, Indalsälven, Selångersån och Ljustorpsån. Vidare var avsnittet från
Norrkrånge upp mot landskapsgränsen besvärligt genom att det gick upp mot
Krångebergen. I mitten av 1650-talet hade flera socknar i norra Medelpad ansvar
för vägsträckan upp mot landskapsgränsen.
Lars Högberg har framställt en utomordentligt intressant karta. Den visar
sannolik bebyggelse och vägar år 1374. Den finns på nästa sida. På den har jag
infogat vintervägar över Öjesjön och Långsjön samt tjugo markeringar som jag
numrerat och kallar för dokumentering. De visar jag mer eller mindre
bearbetade.
Lars Högberg har framställt kartan, med underlag från äldre kartor och de tidiga
skattelängder och knyter kartan till år 1374. De inritade byarna finns
återkommande i de äldsta skattelängderna 8 . Den nästan sammanhängande
bebyggelsen norr om Långsjön ger stöd för att den äldsta Norrstigen gått där.
Den inritade vägen på södra sidan av Långsjön kan dokumenteras under
historisk tid och blev ett första steg i förflyttningen av Stora landsvägen så att
den gick över Mark. Vintervägen gick över Öjesjön och Långsjön, enligt ett
protokoll i Säbrå dombok skulle den upprätthållas eftersom den var uråldrig.
Vintern var förr den bästa tiden för resor genom att man kunde åka över frusna
myrar, vattendrag, sjöar och havsvikar. Det gav genare och snabbare
vägsträckor. Vintervägen över Öjesjön och Långsjön var snabb och den måste
ha en anslutning till sommarvägnätet. Norrstigen gick på norra sidan Långsjön
och stora vägen gick på 1500-talet på södra sidan om Långsjön som kartan visar.
Under 1600-talet började vägen över Mark att användas och blev kring 1690 den
allmänna vägen. Ett bevis på hur bra vintervägen över Långsjön och Öjesjön var
är att den användes till exempel av borgmästaren i Härnösand nästan 30 år efter
att landsvägen över Mark blev ”Stora landsvägen”.
2

Kartan ger oss svaret på varför man valde Älgsjö till mötesplats för
ångermanlänningarna och kungens män på medeltiden. Det fanns tillräckligt
många bönder i Stigsjös byar, varav Älgsjö är en, för att få fram 8-10 hästar och
folk som svarade för dem. I närliggande delar av Säbrå och Häggdånger ligger
få byar på långa avstånd från varandra. Häggdånger var dessutom i kyrkligt
hänseende knutet till Medelpad. Genom att välja Älgsjö kom man närmare
socknens centrum och samtidigt inte så långt från landskapsgränsen.
Dokumentering
1. År 1653, 2 maj behandlades vägen över Krångeskogen vid ting för Indals tingslag.
Paragrafen lyder med tillrättalagt språk: Blev allmogen i Indal och Liden tillsagda att
bygga allmänna vägen över Krångeskogen med det allra första, med plikt att göra det.
2. År 1643, 16 november behandlades vid ting för Ljustorps gäll skyldigheten att underhålla
vägen över Krångeberget. Med något tillrättalagt språk lyder domstolsparagrafen: Mats
Mickelsson och Mickel Larsson i Söderkrånge räckte befallningsmannen Daniel
Bertilsson handen att de skola hålla landsvägen vid makt för Lidenborna, att de skola vara
alldeles fria och opåtalade. Därför skall de ha 100 daler för sitt arbete. Stadfäst med brev
dem emellan, brevet åtföljer landssedel 1644.
3. År 1557 Riksrådet Ture Perssons resa. Riksrådet hade företagit en resa i Norrland och
var enligt förda anteckningar i början av mars på hemväg söderut. Han kom till vårt
landskap via Nordmaling och övernattade hos länsmannen och underlagsmannen i Mädan,
Nordingrå. Följande dag fortsatte han till kyrkoherden i Nora och vidare till kyrkoherden i
Säbrå där han åt och bytte hästar. Från Säbrå kyrka fortsatte han till Hässjö kyrka där
hästbyte skedde. Via Klingerfjärden kom han till Alnö kyrka varifrån han åkte till Skön
där han övernattade hos kyrkoherden. Det finns några viktiga upplysningar man kan få ur
de knapphändiga anteckningarna. Han reste från Mädan i Nordingrå till Alnö kyrka på
dag. Han besökte kyrkoherdarna i Nora, Säbrå och Hässjö Resan företogs i mars månad.
Resan förutsätter en fungerande skjutsorganisation. Väghållningen tycks ha fungerat!
Intressant är att han i så stor utsträckning besökte prästgårdarna. Det kan vara naturligt
eftersom prästerna hade en viktig del i att ta fram underlag för beskattning, skjutsfärder
och utskrivning. Den för mig viktigaste uppgiften är ändå att han uttryckligen anger att
han passerade Krångeberg. Namnet ger intryck av en speciell plats vid Krångebergen.
Det blir också en notering att han passerade gränsen mellan Ångermanland och Medelpad.
Hur kan det ha sett ut där vid den tiden? Tiden var knappast fredlig. Avståndet till
norskt/danskt område var inte så stort. Här gick den enda landsvägen norrut mot
Ångermanlands kärnbygder och vidare till Finland. Säkert hade kungamakten ett intresse
av att övervaka den varuström som passerade denna plats. Personer som färdades mellan
rikets olika landskap måste ha tillstånd för sina resor (inrikespass). (Jämför Hälsingelagen
där det framgår att Ångermanland ligger utom det egna landet). Sannolikt fanns här en del
byggnader närmast för något som kan liknas vid tullkontroll och kanske fanns ett mindre
4

antal knektar stationerade här för bevakning av området. I krigstid kan denna bevakning
ha utökats. Mot denna bakgrund skulle det kunna vara naturligt att Krångeberg nämns
bland prästgårdar och länsmanshem.
4. Raä 157 och Raä 158. Vid inventering för Länsmuseets räkning 7/8 1989 fann de
lämningar som beskrevs som boplatsvallar i klapperstensfält liggande vid skogsbilväg.
Efter inventeringen gavs lämningarna beteckningen Raä 157 och uppe på Trappberget
(Krångeberget), fanns lämningar som fått beteckningen Raä 158. Det senare fyndet har
betecknats som fångstanordningar för fågel och ligger 400 m NV Raä 157.. Det består av
nio stenrader och två stensamlingar. Fortsätter man stigen fram mot berget upptäcker man
ytterligare gropar, man kan tala om ett system av gropar. På flera ställen på sidan av vägen
tycks marken vara jämnad och kan möjligen i mindre utsträckning ha varit odlad. För
övrigt tycks mig Raä 157 inte ligga i ett klapperstensfält utan intilliggande områden är
delvis täckta med lösare jordarter. Däremot är de två groparna som omnämns i
beskrivningen av Raä 157 stenskodda vilket kan ha bidragit till beskrivningen. Groparna
ligger i omedelbar anslutning till vägen. Hela området tycks ha berörts av mänsklig
verksamhet. En kontroll av dokumentering och området borde utföras. Dessa
fornlämningar verkar ha haft något samband med vägen. Efter att man har passerat detta
intressanta område kommer man till en lägre del av Trappberget och strax därefter
upptäcker man gränsen mellan Medelpad och Ångermanland..Det intressanta området
ligger i Medelpad i omedelbar närhet av gränsen till Ångermanland. För kontroll av
platsen och vägen är de platser där fornlämningarna finns mycket intressanta.
5. Denna väg betecknades 1780 av Hülphers som en biväg till Stora landsvägen och finns
inritad på Stiernströms fögderikarta från 1864-65 liksom andra äldre kartor. Den fanns
med som stig på karverkets kartor fram till och med 1986.
6. År 1643 15juni hölls laga ting i Säbrå. Paragraf 3a lyder med något moderniserad
svenska: Efter gevaldigerns anklagan är efterskrivna Stigsjöbor sakfällda för ogille bron,
de är Mats Persson (Öje), Krisoffer Gisslesson (Öje), Johan Mikaelsson (Vike), hustru
Margareta (Öje) och hustru Abluna i Öje-byn samt Erik Larsson i By. Skall betala 3 Mark
var (sammanlagt 18 Mark).
7. Här har funnits en allmänning som avskilts till egen fastighet och av lantmätaren då fått
beteckningen Vintervägen. Här går vintervägen upp mot Krångeberget.
8. År 1692, 9 februari Vid tinget i Säbrå denna dag dömde Öjeborna till 3 dalers böter
för dålig utstakning av vintervägen. De hade intill sjättedagjul 1691 inte utmärkt
vintervägen över Öjesjön, varvid många resande lidit nöd. De försvarade sig med att
hittills hade tre av dem utfört arbetet gemensamt men nu skulle var och en av dem ha sitt
eget skifte.
9. År 1693 18 december. Vid ting i Säbrå behandlades hur vintervägen skulle dras genom
Älgsjö. Domen blev att tvenne tolvmän skola vägen utse som stickas skall av byamännen
såframt de vilja undgå laga plikt.
10. Här finns en allmänning där vintervägen kom upp från Öjesjön.
11. År 1330 Älgsjö nämns i Hälsingelagen nedskriven omkring 1330, Hit kom kungens män
och ångermanlänningarna tog ansvar för att föra dem till kungsgårdarna i Norrstig och
Kutaby. Så här skrev Johan Nordlander
5

12. Postgången mellan Härnösand och Sundsvall omkring år 1650. Gästgiveri och en
storbondegård i Älgsjö. Vid denna tid gick postgången mellan Härnösand och Sundsvall
över Älgsjö. Postbonden som bodde i Älgsjö hette Uno Hemmingsson. Han tillskrev
landshövdingen och begärde mer ersättning än bara de skjutspengar han hittills inte
behövt betala. Landshövdingen Hans Strijk besvarade välvilligt skrivelsen den 8 februari
1651. Detta beskriver Johan Nordlander på ett trevligt sätt liksom andra förhållanden
kring vägen i sina ”Norrländska samlingar”. Redan 1637 fanns en postlinje mellan Gävle
och Piteå. Olof Persson i Älgsjö fick mellan 25 juni och 25 september 1678 ansvar för att
föra posten från Medelpad vilket jag uppfattar en utökning av ordinarie tur. (Se ”Boken
om Säbrå”). Uno Hemmingsson var född omkring 1597 och gift med en dotter till Olof
Sjulsson, Smöråker 1. Han var bror till postbonden och gästgivaren Jöns Hemmingsson i
Fjäl, Hässjö. Deras far var Hemming Persson som finns i längder för Älgsjö 1. Där nämns
Uno Hemmingsson som nämndeman, postbonde och gästgivare. Hans son Daniel Unonis
var född omkring 1644 och prästvigdes 1669. Han tog sig namnet Elzedius och var kaplan
6

i Säbrå pastorat och verksam i Stigsjö. Gästgiveri i Älgsjö nämns i skattelängder och var
bland de tidigaste i våra trakter.
13. År 1694 Passerade Karl XI denna väg och skänkte 150 kr till den nya kyrkklockan, I
kyrkans protokoll anges att dessa pengar förvaltades av kyrkvärden Hans Larsson i Vike,
det tycks vara till honom konungen överlämnade sin gåva.
14. Enligt Karl XI s vägbok från 1688 passerade vägen från Stockholm till Åbo genom
Stigsjö, där det fanns skjutshåll. Blad 33 visar våra trakter. Läs med modern stavning rad 4:
från Ljusta till Stigsjö och rad 6: från Stigsjö till Bondsjö
15. År 1717 den 6 april. Denna dag startade borgmästaren Magnus Sundström i Härnösand
en resa som var tänkt åtminstone i början gå i vinterföre till Stockholm. Han kom över
Långsjöns is och fortsatte förbi Stigsjö kyrka. Slädföret blev sämre i de branta backarna
upp mot Älgsjö. Hästen som redan var något tröttkörd hade svårt att ta sig fram varför han
gick in i närmaste bondgård i Älgsjö och något självsvåldigt lånade en häst. Det blev stort
gräl mellan den karska bondmoran och borgmästaren som resulterade i flera
domstolsförhandlingar vidtinget i Säbrå. Tyko Lundkvist har skildrat argumenteringen vid
rättegången i sin bok ”Olåt och munbruk”. Vid den här tidpunkten hade vägen över Älgsjö
tappat sin betydelse som Stora landsvägen sommartid men det är tydligt att den
fortfarande användes som vinterväg. Säkert kan man hitta mer material som belyser detta.
Domaren begärdel att borgmästaren skulle visa att han var i konungens ärende. Bönderna i
Stigsjö hade tydligen ännu skyldighet att hålla viss skjutsning.
16. Hertig Karls resa 1614 Resan startades 17 januari 1614 i Viborg varifrån hertigen bröt
upp med hela sitt följe. Man åkte runt Bottenviken och kom 1 mars från Nora till
Härnösand. Där tycks man stannat över en dag och fortsatte först den 3 mars vidare till
Skön och Njurunda där man övernattade. I den något knapphändiga resebeskrivningen
anges att man efter två mils resa från Härnösand passerade en kyrka som inte är
namngiven. Det bör givetvis vara Stigsjö kyrka som med äldre vägsträckning låg
tämligen exakt 2 mil från staden. Hertig Karl Philips följe var sannolikt inte så litet och
7

säkert behövde man för resan en väl fungerande organisation. Det är känt att det fanns
skjutshåll i Stigsjö under 1600-talet. Med hänsyn till att dagsetappen startades från
Härnösand kan hästbyte i Stigsjö vara troligt med ett andra hästbyte i Skön. Därifrån hade
man då en lämplig körsträcka ned till Njurunda. Även om man inte bytte hästar i Stigsjö
bör det vara nödvändigt att man höll sig till den gängse vintervägen för att ha tillgång till
den hjälp man kunde få längs den. Att med ett så stort sällskap åka mellan Härnösand till
Njurunda på en dag förutsätter en fungerande skjutsorganisation.
17. Brån Det finns forskare som anser att namnet Brån kommer från ordet bro som då skulle
vara en bro på Norrstigen eller Stora landsvägen. Det kan diskuteras men inte ges för stor
vikt i det större sammanhanget.
18. 20 februari 1710 Denna dag arresterade Landsfiskalen Frisendal på Långsjöns is
bönderna Eskil Johansson från Näs, Sidensjö samt Hans Hansson från Gerde och Johan
Johansson från Bjästa i Nätra socken. De hade förutom lärft och vadmal en del matvaror
på lassen som de tänkte sälja i Stockholm. Landsfiskalen hävdade att matvarorna
skulle gå till militären. Bönderna framhöll att de lämnat sin del till militären och behövde
sälja resten i Stockholm för att klara sina hemman. På Säbråtinget kunde de inte fällas
utan målet fördes vidare till deras hemsocknar.
19. I mars 1701 körde postbonden från Krånge by i Hässjö ned i en vak ungefär vid
nuvarande Billstabron, som går över Långsjön varvid hans häst drunknade. Vid
efterföljande rättegång stämdes bönderna i Billsta för utebliven vägstakning (jämför vad
som sagts tidigare om vägsträckning). De försvarade sig med att postbonden borde ha
hållit sig till landsvägen. Tingsrätten fann dock att vintervägen som uråldrig skulle
upprätthållas och fällde därför bönderna.
20. År 1643 15 juni hölls laga ting i Säbrå. Paragraf 3 b. Item Östen Eriksson (Hårsta) för
ogill bro på hans åker årligen anklagas sakfälls han och skall betala 3 Mark.
Flera forskare som Torsten Bucht, Gösta Bucht, Tyko Lundkvist och Sgge Sjödin har skrivit
om Stigsjö. Torsten Bucht var docent i nordiska språk och lektor vid Härnösands
Gymnasium. Han var också språkforskare och har skrivit ”Ortsnamnen i Västernorrlands län”
utgiven 1955. Han har tagit upp Norrstigen i flera skrifter. Bucht har angivet att det i
Härnösandstrakten endast finns två namn som kan kopplas ihop med den gamla Norrstigen.
Det är byanamnen Stig/Norrstig samt sockennamnet Stigsjö. Han ansåg att Långsjön,
åtminstone dess västra del är den gamla Stigsjön och att Norrstigen sommartid gått längs dess
norra strand. Han skriver också att Nyland tolkas som en senare upptagen bygd i förhållande
till huvudbygden. Här finns ännu längre bort byarna i Mark. Om dem skriver han att namnet
Mark kan tolkas som ödemark. Han nämner att de försvunna ödebyarna Stormbölet och
Tjärnåsen varit belägna inom detta område. Till vad Torsten Bucht skrivit vill jag tillägga att
byarna i Mark fanns på 1500-talet men var länge utan stabil befolkning. På Stenklyfts karta
från 1646, viktig i detta sammanhang, finns ingen bebyggelse redovisad i det stora område
som idag omfattar Sörmark och Norrmark. Skattelängderna för området visar endast
sporadiskt få bofasta i området under 1500-talet och 1600-talet.
8

Gösta Bucht är en annan betydelsefull Härnösandsforskare. Det som gör honom mest känd
idag är att han har skrivit två band om Härnösands historia. Det första bandet börjar i äldsta
tid och sträcker sig fram till 1721. Det andra bandet behandlar tiden 1721 1721-1810.. 1810.. I skriftserien
”Arkiv för norrländsk hembygdsfors
hembygdsforskning”, kning”, årgång 1921 behandlar han på sidorna 86 86-107
Härnösands grundläggning och i den årgång som utkom 1926 1926-1927 1927 behandlar han på sidorna
1-20 20 Säbrå kyrka och biskopsgård. Här tar han på sidan 3 upp Hälsingelagen och anger ”Här
får man veta, att det ena av v Ångermanlands båda kronogods (Uppsala öd) var Norrstig som
ligger inom Säbrå; det andra var Kutaby eller det nuvarande Kungsgården i Bjärtrå”. Han
fortsätter: ”Från Älgsjö skulle kungsåren givetvis taga sig fram till Norrstigs kungsgård.
Såsom J Nordlander er påvisat, torde man efter att ha kört över Öjesjöns is till Älgsjö ha sökt sig
fram till Långsjön och farit på denna fram till trakten av Säbrå kyrka. Härifrån var det blott ett
kort stycke i nordlig riktning till det vid Älandsfjärden liggande Norrstig. Norrstig.” ”
”Boken om Säbrå” 9 , utgavs av Säbrå hembygdsförening år 1971. I den har många personer
medverkat med forskning och uppsatser. I kapitlet om kyrkor och kapell, sidan 313, författat
av Dan Nyberg och Tyko Lundkvist, anges att Norrstigen passerat kyrkan oc och givit socknen
dess namn. Dan Nyberg var komminister i Stigsjö och Tyko Lundkvist var anställd av
kommunen och en välkänd hembygdsforskare.
Sigge Sjödin har skrivit bland annat om Stigsjö kyrka kyrka. . Den här bilden kommer ur hans bok.
Han delade den gängse uppfattningen pfattningen bland hembygdsforskare att Norrstigen gått genom
Stigsjö
Bilden ilden med text kommer från Sigges Sjödins bok ”Stigsjö Kyrkor Kyrkor- Församling”. Sigge
Sjödin har på ett fint sätt i sin bok berättat om de äldre kyrkorna och visat på deras medeltida
ursprung. Den fanns när hertig Karl passerade våra trakter. Troligen var den vitkalkad då.
9

Sigge Sjödin anger att det är troligt att en kyrka fanns i Stigsjö på 1200-talet.
Intressanta är domboksuppgifterna från 1643som finns för vägen i Norrkrånge,
Öje och Hårsta. Vägsyn tycks skett på en längre vägsträcka. Det är tydligt att det
är en viktig väg det gäller.
Intressant är uppgifterna i Säbrå dombok från 1692, 1693 och 1701som gäller
vintervägen. Bönderna hade tydligen hoppats att denna pålaga skulle försvinna
med den nya vägen över Mark. Myndigheterna ansåg dock att vintervägen skulle
vara kvar så länge någon ville använda den.
Det resultat som den här sammanställningen ger, är att Norrstigen/Stora
vägen har haft flera olika sträckningar under åren. Den äldsta
sträckningen gick genom Stordalen till Öje och fram till Älgsjö och Stigsjö
kyrka och på sommaren norr om Långsjön. På 1500-talet gick vägen på
södra sidan av Långsjön. Vintervägen gick fortfarande över Öjesjön och
Långsjön. Omkring 1690 flyttades Stora vägen så att den gick över Mark.
1
Se Mats Mogrens ”Faxeholm i maktens boning”, sid 142
2
Ligger vid kungsgården, Bjärtrå socken.
3
Se min uppsats om Froghi.
4
På 1940-talet. en av perioderna med stor befolkning i området, fanns ”Per Albins -torp” i
Stordalen, Hässjö rätt nära Öje. På 1990-talet kunde man se hur träd stuckit ut fönsterrutor i
hus som aldrig rivits ned.
5
Se särskild uppsats om vägen över Mark
6
Se Ångermanland och Medelpad 1986, sid 88. Se även utskrivningslängder.
6
Hälsingelagen skrevs för ett Hälsingland med två huvudbygder och Medelpad som den
tredje.
Hälsingelagen kom snart att gälla för hela Norrland och Finland till dess Magnus Erikssons
landslag började tillämpas.
8
De äldsta bevarade skattelängderna är från 1535. Från de första åren på 1540-talet finns
skattelängder år från år.
9
”Boken om Säbrå” ger än idag en aktuell, tidlös och värdefull information om vår bygd. Den
kan köpas genom Säbrå Hembygdsförening.
Per Näsström
10