05.09.2013 Views

utskrift - Litteraturberget

utskrift - Litteraturberget

utskrift - Litteraturberget

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

DIKTER UNDER TRÄDEN<br />

Diktsamling av Werner Aspenström från 1956.<br />

I ett brev till kritikern Bengt Holmqvist efter Hundarna skriver Aspenström att<br />

han tycker sig ha uttömt vissa av sina motiv: ”I några av de centrala dikterna i ´Hundarna´<br />

har det fått en gestaltning som jag är tillfreds med, därför vill jag nu byta<br />

tungomål”. (Citerat efter Burton.) Titeldikten i Hundarna målar upp bergshålor, övergivna<br />

städer, tysta natthimlar under månen, endast ylandet från hundarna hörs. Nu<br />

skriver han en grön bok – länge bär den arbetsnamnet ”Klara Texter”. Samma år som<br />

Hundarna utkom daterar han inledningsdikten i Dikter under träden. I ”Sommaren i<br />

Sverige” överlämnar han sig åt den gröna färgen och träder in i ”den gröna kyrkan”.<br />

Med en blandning av lekfullhet och besvärjelse skriver han: ”Jag fyller mig med grönt<br />

som en bladlus./ Jag idisslar, säkert har jag klövar…” Men en trollslända erinrar om<br />

förgänglighet, insikten att ”Sommaren måste hastigt bärgas” är närvarande. Likväl<br />

slutar dikten i en sorts trygghet inför naturens cykliska förlopp där allt ständigt upprepas.<br />

Som andra avdelning följer korta lärodikter – om att skriva in sig i naturens skola<br />

och inte inbilla sig ”att du kullkastar världen genom att kullkasta ord eller stilarter”.<br />

Här återfinns en av Aspenströms mest kända dikter, ”Ikaros och gossen Gråsten” med<br />

sin hyllning till ”den nedåtvända själen, konsten att stanna”. Mot samtidens version av<br />

Ikaros, planerna på interplanetariska färder, ställer han en tur med Djurgårdsfärjan,<br />

”Kort resa, lågt bogsvall,/ knappt värt att nämnas.// Men mycket skall saknas/ i tystnadens<br />

tystnad”.<br />

Tredje avdelningen anlägger olika aspekter på kärleken – dess gemenskap och<br />

dess ensamhet. ”Den första kärleken” påminner om lyckogråten efter första kyssen<br />

och den senare insikten, symboliserad av en ”på bröstet sammanrullad orm./ Dödligt<br />

då att närma sig/ och att skiljas åt”. ”Mannen, kvinnan och änglarna” gestaltar en<br />

kvinnas religiösa uppenbarelse som skiljer henne från mannen, ”när han med tungan<br />

lyfter undan hårlocken/ och viskar hennes jordiska namn/ störtar änglarna fram:/ inför<br />

mannens ögon upplöser de henne/ till dagg./ Mannen förvandlar de/ till ett svävande<br />

träd”.<br />

Ensam som samlingens del 4 står en lång dikt, ”I bönhuset”. Scenen som beskrivs<br />

är en ”lantlig tavla”, det är julfest för sju söndagsskolebarn och deras herde, föräldrar<br />

har tagit fram sparkstöttingarna och följt med för att få del av gudsord och kaffeservering.<br />

Dikten har prägel av stark autenticitet, det är troligt att den bottnar i minnet av<br />

dylika tillställningar i Torrbo. . Men idyllen har också en viss polemisk sida, Nina<br />

Burton skriver träffande att dikten blir ”ett litet porträtt av ett kollektiv, den enkla<br />

församling som (…) ställs mot kristendomens ´katedraler av purpur´ och ´kardinaler<br />

och jorddrottar´ ”.<br />

Femte avdelningen kan grovt etiketteras som tankedikter. ”Själen i Norden” kallar<br />

själen ”en vandrande solfläck/ under träden”; därmed antyds våra sinnens begränsningar.<br />

En annan dikt fastslår att ”Världens enkelheter går ej/ att förklara.” ”Ej blir det<br />

natt”, skriven under en resa till Köln, har författaren beskrivit som ”en många år försenad<br />

tröstedikt till någon som skulle in i mörkret” – det är den 12 år tidigare avlidna<br />

modern han syftar på. I samlingsvolymen Jordvagga – Himmelstak skriver Aspenström:<br />

”…jag minns att när den här versen efter många omtuggningar låg färdig, grät<br />

jag rakt ner på papperet, något stämde för en gångs skull…”<br />

Samlingen avslutas med ett humoristiskt ”Porträtt i december” – ett porträtt av<br />

författaren som gärna låter sig avbildas ”som en älg,/vandrande på Stockholms gator…”<br />

men som också vet att ”främlingskap är ett alltför stort ord/ på alltför mångas<br />

läppar”. Diktens avslutning sammanfattar den nya inriktningen: ”att samla ved till en<br />

lovsång./ Poet, inte nagelbitare”.<br />

<strong>Litteraturberget</strong>


BIBLIOGRAFISKT<br />

UTGÅVOR. Stockholm 1956 (Bonniers)<br />

RECENSIONER. Aftonbladet 12.1 1956 – Arbetarbladet 15.11 1956 – Arbetet 27.10<br />

1956 – Bonniers Litterära Magasin 1956: 833–837 – Dagens Nyheter 7.11 1956 –<br />

Expressen 29.10 1956 – Folket i Bild 1957, 3 – Folklig kultur 1957: 21 – Göteborgs-<br />

Tidningen 13.11 1956 – Kvällsposten 12.11 1956 – Morgon-Bladet 3.12 1956 –<br />

Morgon-Tidningen 30.10 1956 – Metallarbetaren 1956, 49: 18 – Ny Tid 20.12 1956<br />

– Perspektiv 1957: 84 – Samtid och framtid 1957: 125 – Skånska Dagbladet 24.5<br />

1957 – Stockholms-Tidningen 3.12 1956 – Svenska Dagbladet 27.10 1956 – Sydsvenska<br />

Dagbladet 27.10 1956 – Upsala Nya Tidning 28.1 1957 – Östgöten 27.12<br />

1956<br />

LITTERATUR. Hans Isaksson, Werner Aspenström, 2003: 59–64, 73–75, 141, 146–147,<br />

210–211, 225–230, 236–237, 242–245, 270–271, – Nina Burton, Mellan eld och<br />

skugga: studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström 1984: 113–122<br />

© Bengt Emil Johnson<br />

<strong>Litteraturberget</strong>

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!