BIBBI RYDBERG HON HETTE HELGA - Litteraturberget

BIBBI RYDBERG
HON HETTE HELGA
Den sommaren hade jag flutit i land vid det vita huset vid torvmossen och
ängen med starrgräs. Jag sov i ett rum med lavendelblå väggar. Varje morgon
slog vi oss ner vid kortsidan av huset, stödde ryggen mot de solvärmda eternitplattorna
och glodde tigande på ansatserna till fårhage som Elin börjat sätta
upp.
Jag hade en känsla av att jag borde resa vidare, men vart, till vem? Hem? Jag
både ville och ville inte. Jag kunde känna vinden där borta vid Huset Under
Molnen, känna doften av kåda och barr från de stora skogarna som omgav stugan.
När jag blundade såg jag mamma komma ut på trappen. Hon hade satt upp
håret i en knut i nacken och var klädd i ett rutigt förkläde. Hon bar någonting i
händerna, kanske var hon på väg till spökköket där hon lagade maten om somrarna.
Någonstans i bakgrunden rörde sig pappa, hans grå tröja full med barr,
han luktade mossa om jag tryckte nästan mot honom. Mormor vilade på den
ortodoxa delen av Skogskyrkogården, kvar efter henne fanns den slitna
halmhatten med vida brätten och en spatserkäpp grånad och blank av ålder som
stod lutad intill den låga ytterdörren.
Jag borde rest tillbaka, rett upp mitt liv, skrivit in mig på någon skola, planerat
min framtid. Om jag hade kunnat se den. Den var lika undflyende som
molnen som ett ögonblick skuggade husgaveln. Mitt huvud var tungt, vi hade
tullat på det söta vinet i damejeannen kvällen innan. Suttit vid det runda bordet
i Elins rum och försökt framkalla andar som kunde tala om för oss vad vi skulle
göra med våra liv. I köket vankade Grova omkring, den raggiga grå grävlingspälsen
skymtade som en skugga och i sin korg under diskbänken låg bastarden
Jens Otto Krag och sov. Ibland vaknade han till och Grova tassade med skrapande
klor fram till honom och nafsade på honom. Jag gick alltid med gummistövlar
på mig. När Elin nackade höns på huggkubben var Grova där, högg de
bloddrypande huvudena och försökte fånga hönsen som huvudlösa sprang iväg
i gräset innan de stupade.
Jag borde tagit tåget, ordnat med skjuts upp till stugan, gått emot dem där de
stod i trädgården, sagt:
– Hej, nu är jag hemma igen.
Men jag blev kvar där hos Elin. Ibland hände det att vi tog bilen och sökte
oss på knaggliga vägar ner till sjön. Vi läste dikter för varandra, talade om Staden
där vi växte upp tillsammans, om tiden som gått som om vi redan levt våra
liv, trots att ingen av oss fyllt tjugo än. Vi dröjde i tankarna vid gränderna, vid
poeten med slängkappan och dödskallen i fönstret och den gamla kvinnan som
förebådade eld. Vi hukade framför gravrummen i domkyrkomuren eller åt
bigarråer ur det stora trädet i Elins trädgård. Och sedan satt vi tysta, som om vi
väntade på något medan starrgräset rasslade i blåsten och skuggan lade sig som
en ring kring oss.
Blommorna i trädgården där hemma skulle snart ha vissnat. Mamma och
pappa förbereda sig för att resa därifrån. På sängen de slitna resväskorna som
alltid bågnade och öppnade sig på perrongerna och obscent avslöjade vårt livs
nödtorft.
Litteraturberget

Elin samlade ihop brödkorg och kaffekoppar. Solen gled gnisslande ner någon
meter över himlen, vi hade tvättat äggen, lagt dem i äggkartongerna och
levererat dem till äggbilen som hämtade några gånger i månaden. Hönsen var
utfodrade, Jens alldeles för trött för att bry sig om Grova som rantade omkring
och gav ifrån sig små grymtande läten.
– Vi åker och hälsar på Georg och Bert, sa Elin. Dom blir säkert glada att få
främmande!
Georg och Bert var bröder. Deras gård stor och välskött. Vi väntade oss att
se dem komma emot oss, nöjda med det avbrott som ett besök innebar. Men
ingen av dem dök upp. Dörren stod öppen, genom köksfönstret blåste gardinen
av och an. Elin knackade och ropade ”Hallå! Är det nån hemma?”
En späd mörkhårig kvinna visade sig i köksdörren.
– Ta av er skorna, sa hon. Jag heter Helga.
Helga hade kommit på annons. Georg och Bert satt vid köksbordet och rörde
tafatt i kaffekopparna medan Helga sköt fram sockerkaksfatet mot dem.
– Nu ska ni doppa, sa hon och log med vita tänder mellan rödmålade läppar.
Smaka på, det är vanilj i den.
Bert som hade hål på sockan drog hastigt till sig foten när han såg Helgas
blick.
– Jag skulle ha stoppat, sa han.
– Tok. Ta av sig så gör jag det i ett nafs.
Bert böjde sig pustande fram, hans bastanta mage var i vägen. Georg log
försmädligt, smal och längre än brodern sköt han ut bröstet. Helga vände sig
mot oss:
– Slå er ner vet´ja. Det finns kaffe kvar i pannan.
Helga såg inte husmoderlig ut, men hon rörde lätt vid tingen i köket, på
fötterna hade hon små nätta tofflor med svandunsbollar. Georg och Berts ögon
följde hennes rörelser, dröjde som hastigast vid höfternas mjuka rundning. Vårt
besök bekom dem inte, de såg oss inte. Vi for hem igen, kände oss på något sätt
snopna.
På gården, där Helga snart blev hemmastadd, gick Georg och Bert och gluttade
lömskt på varandra. De slogs om att få ställa sig vid diskbänken eller bära in
ved. De stod på lur vid badrumsdörren när hon plaskade där inne. De smög
efter henne som kåta hankatter om nätterna och bevakade varandra. Georgs
långa seniga kropp verkade att växa inför henne, Bert bar sin mage med pondus
men rodnade av harm när Georg en dag hade färgat håret svart. I köket rådde
ordning, skorna stod på rad i farstun. Helga blomstrade och kuttrade som en
duva när Bert och Georg var i närheten. Blev de alltför närgångna kom hon
gående genom skogen och beklagade sig över bröderna. Hon delade gärna av
det som fanns kvar i damejeannen, hennes ögon blev stora och fuktiga, hon
talade drömmande på sjungande norrländska om mystiska tecken och tavlor
som öppnade sig som landskap inför henne. Ibland läste hon dikter eller somnade
liggande på soffan i Elins rum. Sådana gånger kom Bert … eller Georg. De
frågade efter Helga, om vi sett till henne. Vi teg och tyckte att hon kunde få
sova, vila sig från deras hetsiga blickar.
Sedan en dag försvann hon. Misstroget sökte de igenom Elins hus. De frågade
i gårdarna runt omkring, men ingen hade sett henne. Långsamt återgick
allt till det gamla, stövelspåren på trasmattorna, smutsig disk och snusränder i
handfatet. Och så ringde hon.
Litteraturberget

– Ni får hämta mig på station.
Georg satte sig upp på traktorn. Pressade den så hårt han kunde men fick
ingen riktig fart på den. På en bänk utanför stationshuset satt Helga och väntade.
Hon var avmagrad, håret risigt, kläderna luktade. Tigande klev hon upp
på vagnen bakom traktorn, drog den luggslitna bagen intill sig och fördes hem
av Georg.
– En kan behöva ta semester ibland, sa hon bara när de frågade.
Och så flög fönstren upp och mattorna ut. Hon skällde och domderade på
bröderna så de skamset kurade och slank iväg bort till ladugården. I dunklet där
efter all denna långa tid av väntan fällde de ord. De beskyllde varandra, de
darrade av återhållen ilska. I sin vrede grep Georg efter hötjugan, krafsade till
sig ett fång som ramlat ner från skullen men vände sig plötsligt mot Bert:
– Du ska ge fan i Helga din kåta djävel! Som styrd av en okänd kraft flög
tjugan mot Berts bak och spetsarna trängde in i det mjälla hullet.
Helga hörde vrålet. Med förklädet fladdrande kom hon springande. Hon ledde
in den sargade Bert i köket, hade honom att ligga på mage med rumpan bar,
tvättade och plåstrade så Bert glömde både smärtan och rädslan, men då han
ville vrida sig om höll hon honom tillbaka.
I en vecka var Bert konvalescent och Georg kunde inget göra. Stumt bevittnade
han den ömma vård Helga gav brodern, rasande drev han iväg in till
kreaturen, som förstummat lyssnade till eder värre än vad som någonsin tidigare
hörts på gården.
Georg och Berts dagar fylldes av en bitter kalk. De hade fullt upp med att
hålla ögonen på varandra, gammalt groll kom upp igen, de mindes allt från barndomens
minsta osämja eller slagsmål.
– Med den bukfetman vet man aldrig, tänkte Georg hämndlystet.
– Han är äldre än jag, vi får väl se vem som … tänkte Bert. Ingen av dem
märkte att Helga allt oftare sökte sig bort och kom igen först mot morgonen.
Först då timmen var slagen och Helga försvann igen från gården, den här gången
för gott, vaknade de till sans och besinning.
– De kan vara lika så bra, sa Georg. Fruntimmer är knepiga.
– Och nåt arv härifrån skulle hon hundan i mig inte fått … sa Bert.
Så Georgs hår grånade igen och Bert brydde sig inte om att dra ner på stekfläsket
längre. Vid det laget hade jag brutit upp, lämnat Elin där med hundhuset
och pudlarna som hon klippte tills bara sudden på svanstippen fanns kvar. Jag
hade lämnat lavendelrummet och starrgräset och de höga lönnarna som snöade
färg över gården. Det dröjde många år innan jag återsåg Helga, då var bröderna
borta och åldern hade hunnit ikapp henne. Mycket vatten hade runnit under
broarna för oss alla vid det laget, men det är en annan historia.
© Bibbi Rydberg
Litteraturberget