Detaljbeskrivning - Litteraturberget

DE TRE HEMLÖSA
DETALJBESKRIVNING
I ett förord berättar ”författaren” att han för åtskilliga år sedan träffade David Ramm
(namnet är fingerat) i en enslig stuga i finnmarken. Den bokintresserade och
klosterbroderlike David berättade då sin historia, och till den tänker författaren återkomma
även vid ett senare tillfälle.
Davids grubblerier började vid sex års ålder då den halvårsgamla lillasystern Greta
dog. Han mindes det otäcka korset och slantarna som låg på hennes ögon, och ofta
såg han henne i visioner och mardrömmar. Väckelsen, med alla dess helvetesvisioner,
gjorde inte saken bättre, och Gud kändes för David som en rysansvärd hämnare, som
bara ville förstöra världen. Samtidigt gav naturligtvis sådana tankar i sig upphov till
ytterligare kval. En fritänkarbok som fadern fått på posten, och som David lurade till
sig, kom visserligen med det lugnande beskedet att det finns ingen Gud, men inte
förrän i tonårsåldern gav den religiösa ångesten så småningom med sig.
* Ett annat stort obehag utgjordes av kroppsarbetet, dels då känslan av att inte
duga något till, dels den gnagande samvetsrösten då han ibland smet från sysslorna
och lät den trötte, utslitne fadern slita ut sig ytterligare. Ofta hamnade David utomhus
i grubblerier och ostyriga drömmar, vid en eld och med stormen rytande omkring sig.
* En vårnatt på vinden i föräldrahemmet många år senare ser han tillbaka på, och
gör upp räkningen med, sitt hittillsvarande liv – de få åren då han faktiskt försörjt sig
själv genom hyror på olika båtar. Han tänker också på de båda bröderna. På Karl
Anton vars syn blir allt sämre, och på Johan Adolf som åldras fort i utanförskap och
egna grubblerier. Även sina övertygelser går David igenom – Darwin, socialismen,
läseriet – och mest önskar han sig döden. Inte heller driften kunde ge kompensation,
inte Hilda, inte Maja, men Astrids avskedsbrev tog nästan knäcken på honom, för
henne älskade han verkligen. I gryningen, i de morgonvåta skogarna, ger sig David på
nytt av hemifrån.
* En höstkväll sitter Johan Adolf i köket, grubblar, småsjunger och fastnar i hörda
yttranden. Han lider av folks närvaro och finner egentligen bara tröst hos katten. Det
enda han verkar duga till är att snida käppar. Plötsligt dyker David upp igen, avmönstrad,
och berättar om sina resor. Till natten sover de båda i var sitt hörn av köket. Men snart
väcks David av att Johan Adolf står mitt på golvet, vrålande i skräck efter en mardröm.
Länge efteråt ligger David vaken. Kommer han att kunna försvara sig om
brodern helt går in i galenskapen? Hur ska den uttröttade fadern orka? Varför accepterar
farmodern, som ligger sjuk i kammaren intill, bara hjälp av sonen, varför låter hon
inte sonhustrun lasta av? Varför är livet så fasansfullt? Nästa dag sitter David åter på
tåget till Göteborg, men de gamla tankarna fortsätter att mala och mala.
Men mest led han när någon stor och starkt byggd karl kom in i rummet och skröt
över hur mycket han förtjänat den dagen. Han var fullt medveten om att han var sämre
än andra och ville aldrig bli påmind om hur stor skillnaden var. Och när den främmande
gått kunde han sitta länge, vridande de knotiga, blåa händerna, timme efter timme. Men
hände det då, att Majus, den stora katten, hoppade upp i hans knä, tystnade han och
fick en smula ro i de irrande ögonen. Då kunde han sitta hela timmen och stryka djurets
rygg ömsom snyftande, ömsom trätande över sitt elände.
Det hade varit en svår knäck för Johan Adolf när han upptäckte att David var honom
överlägsen då det var fråga om att förtjäna uppehället. Karl Anton var numera heller inte
att förakta i det avseendet, fastän tidtals nästan blind. I det längsta hade Johan Adolf
hoppats att bröderna skulle bli lika vanmäktiga att försörja sig som han, men förhoppningen
var redan förbi. David blev matros och var borta långa tider, och när han upptäckt
att till och med Karl Anton var bättre lottad än han trott, blev han nedstämd. En
gång greps han av det mest grävande tungsinne, och i två dagar gick han fram och åter
på köksgolvet, liksom talande högt med osynliga.
Då låg hans far inne i sin kammare:
Litteraturberget

Herre jag befaller honom i dina händer i Fadrens och Sonens och den helige Andes
namn
Och när han hade slutat att bedja kunde han inte förmå sig att resa sig upp på en lång
stund. Var det inte som en vila att så här ligga på knä i skuggan av den store förbarmaren?
Det var så rofullt mörkt. När han låg så såg han varken rummets fattigdom eller
Johan Adolfs förvridna ansikte.
* Karl Anton är på väg till arbetsplatsen vid järnvägen, och med sig har han en
kaxig, svärande, obehaglig bondpojke. Själv oroar han sig för sitt utanförskap och för
den allt sämre synen – hur ska han klara av en tillvaro utan läsning? Vid middagsrasten
skroderar dominanten i sällskapet, göteborgaren Svarta Te vitt och brett om
socialism och antirojalism, och även den bittre och misstänksamme Gustav Pil förbannar
samhället. Karl Anton har lärt sig att ligga lågt, trots trakasserier, men släpper
ändå ur sig några undergivna kommentarer och betänker i övrigt det sagda.
* En kväll ber Svarta Te, som en ynnest ser det ut, Karl Anton att bära ett paket
dynamit ett stycke neråt linjen. Nästan framme kan Karl Anton konstatera att paketet
bara innehåller sten, och stor är hans förtvivlan över behandlingen.
* Därhemma till helgerna berättar han för föräldrarna om arbetskamraterna. Om
den snusande, supande William som just avlidit i lungsot, trots att han själv hävdar att
det är kräftan som tar honom. Och om Svarta Te som vägrat gå undan vid en sprängning
och fått plockas ihop i bitar. Men söndagarna är tunga, och nästan omöjligt är det
att komma till tals med Johan Adolf.
Det Johan Adolf mest gör är nämligen att fundera över sin skam och över det
faktum att alla andra är bättre än han. Om natten ligger han och stirrar i mörkret för
att så länge som möjligt slippa de onda drömmarna. Inför en nygift man på besök
propagerar han med kraft mot äktenskapet och läser upp ett smutsigt brev från en
barndomsvän, kusinen Willi, som det alls inte har gått bra för. Hustrun Marta är nog
snäll, men Willi har tröttnat på allt, tristessen i familjen likaväl som arbetet i pappersfabriken.
Gubben uppe i tornet där, som blandar till färg som sedan rinner ner i olika
rör, föreställer han sig som den osynlige Gud fader. Ännu sedan den nygifte gått
därifrån mumlar och rabblar Johan Adolf sina litanior.
I London på Scab Way, hos skökan Crispi och hennes två barn, ligger David sjuk i
hög feber. Allt medan Crispi håller karlarna borta, med tal och händer och tänder,
flyter han iväg i febersyner och talar svenska och engelska om vartannat. Crispi blir
alltmer engagerad, särskilt när hon hör honom hallucinera om modern. David tillfrisknar
trots allt, men när han vill iväg för att söka arbete bär honom inte benen. Crispi ger
sig ut en kväll för att få tag i pengar och påstår när hon återvänder att hon lånat.
Några dagar senare tar David avsked men hittar inga utvägar. Han ligger över hos en
kamrat som snart blir utkastad, han sover under en bro och svimmar när polisen ska ta
honom därifrån, och han hamnar till sist på en sjuksal. Det beslutas att han ska sändas
hem på konsulatets bekostnad, men grannen i sängen bredvid råder annorlunda. Du
borde gifta dig med Crispi, menar han, och jämför med då skökorna i hamnen försörjde
sjömännen under en strejk. Själv är han totalt förfallen och dessutom begravd i
bandage efter ett stort slagsmål. Aldrig har han arbetat, och alltid har han gjort sin far,
redaren, skada, men sjunker man – det är hans bestämda åsikt – då ska det göras med
stil. Resten av natten ligger de båda vakna och lägger planer.
Senast i går var David mycket feberhet och trodde att han höll på att dö. Det var kväll
och mycket larm och bråk i gränden. Crispi talade ute i köket med ett par fulla män, som
nödvändigt ville ha henne med sig in i rummet där David låg. Tydligen voro de gamla
bekanta. Hon nekade och sade att hennes man låg sjuk därinne, och då gapskrattade de
och tyckte att det kunde lika bra gå för sig i barnens korgsäng ute i köket. De skulle inte
sparka sönder någonting alls, bara Crispi lät bli att bitas, för det visste de att hon kunde
med besked, men hon nekade bestämt, hon behövde inte deras pengar.
Innan de gingo stack en av karlarna in huvudet och tittade på David. Det var ett
söndersupet ansikte med talgiga ögon och fullkomligt vitt hår, gult kring ögonen och
tjocka läppar och en ofantlig flinande mun, och det drogs strax tillbaka och dörren slogs
hårt igen. Crispi for ut i ovett över att han inte hade vett att låta en sjuk ligga i fred, varpå
Litteraturberget

karlen svarade med att slå henne baklänges i korgsängen, men han hann inte mer än att
få hennes kjol över ena knäet och köra sin grova hand under hennes klänning innan han
kastades upp på golvet och i nästa ögonblick ut på gatan, vrålande av raseri och smärta,
ty Crispi hade bitit honom i örat.
* Följaktligen återvänder David till Crispi som överlycklig vill att de aldrig ska
skiljas mer. Men för David blir allt ändå för mycket, skulden och ångern tar överhanden,
och han förstår att allt måste få ett slut.
* Karl Anton har slutat vid järnvägen nu och irrar omkring på vägarna, svältande,
trasig och i grubblerier, med en revolver och utvägen självmordet som enda trygghet.
Ibland söker han sig in i något kök och tas för handelsman, ibland hugger han ved för
maten, men mestadels omsluts han av mörkret och ångesten.
Karl Anton gick genom byarna som om han sökt en förlorad skatt, köpte sig vägkost
i stugorna för sina sparade slantar och talade om för alla som ville höra på vad han
önskade.
Han tyckte att dagarna voro så underliga nu, så evigt töckniga, förr voro de så klara
och vita. Ännu kunde han se husens tak bryta av mot skyn och såg kvällssolen lysa
halmgult på förnstren. Men här och där på arbetsplatserna måste han gå mycket sakta
och undersöka vägen med tillhjälp av en käpp för att ej krossas av en vagn eller falla i en
grop.
Ibland brydde han sig ej om att äta på hela dagarna utan svalt och blev mager. Hans
kläder voro urlakade av regn och sol och hängde formlöst på kroppen, skorna voro
snart endast trasor och han hade inga pengar till nya. Strumporna voro utslitna och de
grova skorna hade givit fötterna djupa sår, som svedo för varje steg, och ryggen värkte
mot kvällarna, när han fick sova på en säck på golvet i något ej alltför ovänligt hem. Och
han bar ständigt sitt ätande och gnagande bekymmer: arbete. Han grubblade ej ängsligt
över utsikten att bli blind bara han fick arbete.
* Plötsligt, i närheten av staden G…, träffar David och Karl Anton på varandra
och tar sin tillfälliga tillflykt till ett ruskigt ölkafé, där David berättar sina upplevelser –
rymningen från Crispi, överfarten på en dansk rövarbåt och synen till sjöss av hemmet
och Guds ande över vattnet – och Karl Anton berättar sitt grubbel om opersonlighetens
Gud och den andra världen. Ruset tar över allt mer och Karl Anton börjar sjunga.
Resten av natten, på Davids enkla kyffe till hyresrum, lever de i minnen och fantasier
om en drömd framtid, och nästföljande dag reser de hem.
* Därhemma ligger farmodern för döden, och inför mötet med Jesus bekänner hon
sina synder; psalmboken och den svarta schalen som hon stulit. Först när sonen lagt in
dem att brinna i järnugnen kan hon dö nöjd.
* Efter begravningen förmår Karl Anton David att följa honom till fattighuset, men
väl framme drar sig David undan i mörkret. Föreståndaren tar emot den blinde ”Rammen”
med viss tvekan, eftersom anmälan inte ägt rum i vederbörlig ordning.
* En söndag söker David upp doktor Magnus Horla för att få berätta sin historia
och kanske få hjälp med stormen i sin själ. Men Horla kan ingenting säga och ingenting
ge, hans cynism inför livet och alla strävanden är alltför stark – varför ska alla
söka lyckan och försöka undslippa lidandet – eländet är ju obotligt – och varför är det
så hemskt att inte ha fått studera? Alla de möjliga tröstens ord han skulle kunna ge
fastnar i halsen. David lämnar honom och beger sig att hälsa på Karl Anton, och de
båda tar en promenad till kyrkogården i månskenet. De sätter sig på en bänk där och
pratar om prästen som nyss mist hustru och barn och om Horla som varit där för att
trösta. Karl Anton tycker sig se klarare nu, blindheten har gjort honom klarsynt, och
han ser fram emot att få bo på stjärnorna.
David och Karl Anton promenerar arm i arm när plötsligt en man, barfota och med
långt tovigt hår, kommer springande. Han utför ett slags galen dans med en kniv som
han ibland, helt stilla då, måttar mot halsen. Bröderna känner igen Johan Adolf när han
skrikande rusar vidare. Bara genom att de faller på knä och ber blir deras hjärtan
lugnade.
© Tommy Danielsson
Litteraturberget