FINNBÄCKS-LARS VISOR Detaljbeskrivning - Litteraturberget

FINNBÄCKS-LARS VISOR
Detaljbeskrivning
Finnbäcks-Lars visor
Finnbäcks-Lars under stjärnorna. På väg hem från skogsarbetet ställer sig
Finnbäcks-Lars och ser upp mot stjärnorna. Han konstaterar att det vackra lyser över
alla lika, fattiga som miljonärer, och genom alla tider. Nu lika väl som på Herodes,
David och Napoleon – och på Lars själv den gången då han bar älgkött över Rikkilampis
myr, eller då han vinglade hem från något kalas. När han kommer in i stugan då
ska en stjärna tändas också där, mitt ute i skogen.
När en går så här en kväll ifrå arbete å hem,
å en känner slite värke djupt i rygg å skrôv å lem,
ä dä skönt när mörkre faller, fast en bare halvvägs ä,
att uppå himmelen små lykter vandrer mä.
– – –
Tack för lyse stjärner små! Nu är Finnbäcks-Lasse där
han har si lilla stuga fastän fatti nog så kär,
å när jag nu kommer in, så ska ni alla på en gång
få si e litta stjärna mitt i skogens fång.
Finnbäcks-Lars sjunger. Finnbäcks-Lars sjunger i den mörka, kalla vinterkvällen
vid brasans sken och längtar efter sol och sommar. Hans röst är inte vacker, men
stark, och sången ger värme i sinnet.
Finnbäcks-Lars höga visa. Finnbäcks-Lars sjunger till Lena ute på ängen och
beskriver henne med ett bildspråk som inte står Höga visan efter. Skrattvårbäcken
porlar över hennes pärlor till tänder, foten är som en fjolårskvigas, och bland de andra
flickorna i byn är hon som kanonskottet bland ärtbössmällar. Som lön för sången vill
Lars gärna ha en kram eller henne på knäet eller ännu hellre i den grönmjuka sängen.
Åh – flecka, vet du – skön, som björk i hagen,
ä du, sôm näver snövitt ä ditt hull.
Ditt bröst ä två små ticker över magen –
har di växt där för Finnbäcks-Lasses skull
på björkstam, slank å fin, me hänglövsranker
åv hår, där gullglans nu från sola vanker?
Ditt öga ä sôm tjärne bortpå kärre,
din mun – – åh, Lena, va den där på nytt? –
tännera är små pärler, ôm int värre,
kritvita allihop å inga enda bytt,
å skrattvårbäcken pôrler glatt däröver.
Din hals ä svanas, fastän lite gröver.
Finnbäcks-Lars juljakt. Finnbäcks-Lars spårar älg på julaftonsförmiddagen, i
dimman och utan hund, för till jul ska man inte vara tvungen att äta bara sill. Plötsligt
står han där, älgen, som en rotvälta, och skottet tar direkt i hjärtat. Men efter slakten,
när det är dags att bära hem bytet, påminner sig Lars alla som bör få ett stycke till livs
– Jan-Ors, Fatti-Stina, Lars-Duva – och om han nu blir en sådan julängel kanske Vår
Herre överser med brottet.
Finnbäcks-Lars under gökträd. Lars hör göken ropa och smyger fram mot
trädet för att önska sig den vackra Lena dit direkt. Men inte fungerar den magin, allt
Lars får är fågellort i ansiktet – och ensamhet. Göken flyr bort, men den gal ljuvligt i
öster – trots allt.
Finnbäcks-Lars midsommarpolkett. Det är midsommar och pyntat till fest.
Janne spelar på sin knäorgel och Gusten Kutrygg stämmer fiolen, och pojkarna bjuder
upp. Lars dansar svingande med sin Lena, det stampar i golvet och krafterna driver
fint, medan solen går på lur bakom bergen.
Litteraturberget

Finnbäcks-Lars täljer en träsked. Det regnar som spön ute, och för att tränga
bort oron börjar Lars tälja på en träsked till Lena. Det ska bli rosenblad på den och ett
hästhuvud på skaftändan, men händerna är för grova, kniven slinter och allt går till
spillo. Den kärlekstanken kommer inte Lena att bli varse, men det finns ju fler skedämnen
i skogen när Lars blivit mogen ”tôcka konster”.
Finnbäcks-Lars spelvisa. När våren kommer efter en lång och le vinter, då är
det ljuvligt ute, och då spritter det i bena. Då dansar Lars fram med sin hagelbössa och
fäller sig en tjäder. Kan han bara skjuta och vara lätt på foten då försörjer sig även den
fattige.
Finnbäcks-Lars på hällen. Lars står på Trångstupshällen och flottar timmer.
Han tänker på älven som börjar som en liten rännil, växer sig stark och brusar som här
och sedan, efter att timret sågats upp vid Grummelsjö, flyter ut i det oändliga havet.
Och han jämför med människorna och livet, från Adam och Eva och framåt. Precis
som för älven finns det ett slut. Men så väcks han ur tankarna när en stock går snett
och återvänder till nuet, till den underbara vårkvällen.
De lär ta slut, sôm me dundrande timmer
i ramen på såga vid Grummelsjö.
De blir fäll sôm älva en gång te dö
i ett hav åv oåndlighets glimmer.
Vart rytande fôrsdôn blir havsdyning slät
å var bänstock sliten itu.
För att mänska fast stor når sitt sista fjät
en gång, de förstår en ju.
Finnbäcks-Lars fyller år. Dagen före fyllde Lars fyrtio år, och det känns i skallen
och på stjärnorna som blinkar när han blundar. Många var det som kom, och
många var presenterna; timmersaxar och statyer och tavlor och rom. Det hölls tal,
och Jan och Gusten spelade. Bästa presenten dock, den kom Lena smygande med
senare på kvällen, kyssen som fällde honom – och det är synd att han inte kommer
ihåg mer.
Den finest blomma sôm ja feck ändå
påhögtissdan, den feck ja säkert då
frå hennes mun. Å jössus va de smaka!
Å ja kôsst fäll tebaka.
Nog gjord ho skäl för namne sitt, ho Lena.
Dä va sôm solljus kav i kvällen sena.
Kanhända mer ôm dä te nämna finns – – –
dä ä synn att en int minns!
Finnbäcks-Lars levnadsfilosofi. Nog kan mycket vara besvärligt och lotten svår,
men inte tjänar det någonting till att klaga som en Jeremias eller Job. Många har det
värre, om än sittande på kontor eller med plånboken full, och Gnäll-Anton, han gick
och såg i marken tills huvudet trilla av. Det behövs inte så mycket för att förstå att livet
är benådat att leva. Friska ben, ett hjärta i kroppen, ett hem, ett knog och en sup av
och till.
Finnbäcks-Lars revolutionerar kriget. När Lars är på väg över Lustimors fall
dånar det plötsligt i luften som av tefat och flygande tunnor, och han kommer att tänka
på krigsvansinnet. Vore det inte bättre om de mäktiga gjorde upp inbördes, och vanligt
folk kunde titta på. De kunde bryta arm eller spela poker eller köra gubbryck eller dra
ask eller kappsupa eller vad som helst. Men vem lyssnar väl till en fattigs förslag, om
än så goda.
Finnbäcks-Lars farväl. Den leda Lena har svikit Lars för Hackus-Pelle med den
feta plånboken, och nu är det dags att ta farväl av livet och med bössans hjälp bli av
med de knipande hovtängerna i barmen. Han tar sig den sista supen och trycker av
med tån, och: ”Dä smäller…nu!…Å gudskelôv, de klecka!!!”
Litteraturberget

Andra visor
Berg-Klas. Taggtrådsdans. Rucklaren och dryckesmannen Berg-Klas har rusig
fått för sig att gå barfota på taggtråd, och medan så sker sjunger han en sång till
bymenigheten och kallar dem för jordnötare, dikeskrypare, mullstampare och slätvägabarn.
Själv har han funnit en led, visserligen smärtsam, men härlig i sin säregenhet.
Vargbergs-Pelles bön. Vargbergs-Pelle är dvärg och därför utesluten från det
han mest traktar efter – kvinnor. Inte heller utvägen att bli religiös hjälper stort; det
finns kvinnor även där vilkas kjolar kan åka upp vid knäfall. Till slut en kväll ber han
Gud att göra honom lång, och mycket riktigt, när han vaknar kan han känna soffkarmar
mot både huvud och fötter. Men tyvärr ligger han på tvärs, och har sedan dess föga till
övers för de troende.
Fyll-Jonas jultal. Jonas sitter vid julsupen och minns sina kvinnor (som ett slags
avromantiserad Jöns lekare). För sent förstod han att det aldrig skulle bli bättre än
första gången, den gången då han självsäkert, medan hon grät, gick därifrån på väg till
alla andra. Nu är han bara en försupen och förgrämd ungkarlsdrul.
Djungelolja (Djunglis olibus). Mygg och knott förpestade sommaren i skogen
ända tills Djungeloljan kom från Amerika. Ingenting är som den och den duger till
mycket annat också, den botar de flesta åkommor. Den är bra mot åten, den ger ett
trivsamt rus utan bakrus, den gör hustrun till en prinsessa, mannen fridfull och kan till
och med få svärmodern att försvinna helt och hållet.
Strykom den på er hustrus hjässa,
hon blir ängel och god prinsessa.
En droppe hustyrannen behöver
och han blir en fridens man.
Vrånghet, elakhet bort den fräter –
har ni en svärmor som gnor och träter,
slå henne bara en flaska över,
ska ni se att hon helt försvann…
För ack och för oh! (Visa för luta och jämmer av K. V. Rulant). Det såg så bra
ut en gång – men blomman var en stickande nässla, den lena ekorren en igelkott och
den vackra tösen blev en vildsint häxa. Och när repet återstod som enda utvägen, då
gick det av och skallen slog i en sten. Allt som är kvar är grämelse.
Sång under gröna segel. (Sjungen av en bladlus på erövrarfärd). Lusen styr på
sitt blad mot andra sidan och ber vindarna om hjälp att nå palmerna och den vackra
bladlusprinsessan. Men väl framme möts han av – en myra.
Min nästa och mig själv. Jag är en ros, min nästa en stickande nässla, och för
mig går vägen en gång till himlen, medan nästan dränks i svavel. Månne nästan ser
mig på samma sätt?
Dårens visa. Dåren sjunger sin sång till de vanliga och hånar dem för deras
ofrihet och deras fåfängliga åstundan att frälsa honom från friheten. ”Ni nog försökt,
men ser nog jag är glad än,/ hi, ho och hej! bland blommorna och bladen…”
Äpplemask. Masken gnager sin levnads äppelkart och grinar illa åt det sura. Och
till själva kärnan lär han aldrig nå.
© Tommy Danielsson
Litteraturberget