Ladda ner boken (PDF) - Palmecenter

sig. Många barn som kommer hit är blyga i början. Men efter ett tag är det nästan
så att föräldrarna inte känner igen dem för att de har utvecklats så, säger Nelly och
fortsätter:
– Ungdomen är framtiden. Det är de som ska fatta beslut åt oss om tjugo år. Vi
måste få dem att må bra, vad får vi annars för samhälle?
Nelly skulle helst vilja arbeta med barnen från det att de är små, för att sedan följa
dem upp i tonåren. Genom att kontinuerligt träna dem i dialog, blir förmågan att
kommunicera på ett öppet sätt så småningom en naturlig del av deras personlighet.
– Men då måste vi ha med oss föräldrarna också. Det är svårt att predika vikten av
dialog och öppen kommunikation här, om barnen inte kan tillämpa det i hemmet,
påpekar hon.
Du talar mest om mammor, är det inte viktigt att papporna också är med?
– Jo, jag önskar att det var fler pappor med. Det händer att de kommer hit, men det
går en pappa på fem eller tio mammor. Tyvärr är det så i vårt samhälle att barnen
anses vara mammans ansvar, medan pappan ansvarar för försörjningen. Men för
barnen vore det naturligtvis bäst om de kunde ha en nära relation med både sin mor
och far.
Själv stod Nelly båda sina föräldrar väldigt nära. Hon ser fortfarande ledsen ut när
hon pratar om dem. Moderns död i cancer för ett år sedan, är fortfarande smärtsamt
nära.
– Jag satt bredvid min mor och höll hennes hand varje dag den sista tiden, säger
hon och fortsätter:
– Min far var min bästa vän, men båda mina föräldrar var otroligt fina människor.
De var väldigt öppna. Alla kallade oss den ideala familjen eftersom vi aldrig bråkade.
Vi kunde prata om allt, och även om vi inte alltid höll med varandra, så redde
vi ut allt innan det hann bli några konflikter.
Hur tror du att dina föräldrar blev sådana?
– Jag vet inte. De kanske själva uppfostrades så? Dessutom var de väldigt religiösa
och det tror jag påverkade dem mycket. De sa alltid att kristendomen handlar om
att hjälpa andra människor. Pappa levde som han lärde. Om någon behövde pengar
70