RödaKorsresa till Nepal 2007. - Marie Schön - för lärande ...

egentligen kostade. Lila gillade dem och hade inget emot att ta över dem när de tjänat sitt syfte
för mig, så de var väl värda pengarna. Hon var för övrigt på ett uselt humör den här dagen,
eftersom gubbarna i Chautaras styrelse aldrig frågade henne till råds om någonting. De hade
bokat in oss för lunch på en restaurang i stan, som hon tyckte var alldeles för dyr. Sjukhusets
kantin dög fint åt oss tyckte hon - säkert med rätta. Efter den mäktiga lunchen blev vi inbjudna i
tre grupper att besöka tre hem. Systrarna Andersson som inte var glada åt att använda fordon
igen, höll tappert god min och följde med mig i Röda Korsjeepen till herrarna Dungals båda hem,
i en liten by utanför staden. Där blev vi bjudna på god yoghurt och färsk frukt och sedan te. Det
passade oss utmärkt som efterrätt. En av de andra grupperna blev bjudna på middag vilket inte
var så lätt med tanke på den stadiga lunchen vi nyss intagit.
På eftermiddagen satt några av oss på takterrassen och njöt av de snöklädda Himalayatopparna
som färgades rosa av den neråtgående solens strålar. Vi pratade med Surya Maya som varit med
oss på trekken hela vägen. Hon pekade ut byarna där hon utförde sitt arbete som barnmorska.
Det tog ungefär en och en halv till två timmar varje morgon att gå dit och lika lång tid att gå hem.
Ungefär 20% av förlossningarna var komplicerade och mammorna behövde komma till
sjukstugan. I övrigt var hon deras enda hjälp vid barnafödandet. Förutom jobbet som
barnmorska var hon mycket engagerad som volontär i Röda Korsets arbete. Hennes man var
veterinär och de drev en liten butik med djurmediciner. För att hinna med allt hjälpte alla i
familjen till med hushållsarbetet, berättade hon.
När kvällen kom var det dags igen för oss att delta i den obligatoriska informationen om arbetet
och sedan en fest. Svårigheterna att hålla projektets arbete levande i Sindhupalchock var
uppenbara och kanske skulle en förnyelse av styrelsen vara nödvändig för att gjuta lite nytt liv i
verksamheten nu när Maoisthotet verkar ha dämpats. Utan Tamkas hängivna arbete hade
troligtvis inte mycket varit kvar av projektet. Inför kvällens fest var han som vanligt i sitt esse och
rappade och sjöng tillsammans med en annan ung man, så att alla rycktes med. Det dansades
nepalesisk och svensk folkdans så svetten lackade och vi lyckades stoppa i oss en massa mat igen.
Kanske var vi alla på väg att bli alltmer nepaleser?
Tidigt nästa morgon packade vi in oss i jeepen och minibussen för avfärd till Kathmandu. Några
extra resenärer liftade dessutom med oss, bland annat Mr Sita Ram och ordföranden Mr
Nayendra. När vi kom fram till Kathmandu valde de flesta att vila och fräscha upp sig inför
kvällens avskedsbjudning, medan Jörgen, jag, Ann-Charlotte och Katarina fick skjuts till NRCkontoret
för intervju och debriefing-möte. Deltagare från de olika Röda Korsavdelningarna
ställde ett antal frågor efter det att vi hade avlagt vår rapport och vi svarade så gott vi kunde. Vi
ställde också den raka frågan till dem, hur man såg på den här typen av volontärbesök. Det
kändes som om svaret var uppriktigt när de hävdade att utbytet mellan volontärer var en av de
viktigaste ingredienserna för att hålla engagemang, entusiasm och framtidstro uppe hos
projektdeltagarna.
Vi fick en halvtimme på oss att svida om på hotellet innan bilen hämtade oss igen till en finare
cateringrestaurang i Lalitpor. Röda Korsherrarna från NRC satt på en rad, de svenska Röda
Korsarna satt på en annan rad några meter ifrån, mitt emot dem och en bit bort satt de båda
chaufförerna. Lila hölls sig till den svenska raden först, men flyttade sedan över till nepaleserna.
Vi blev bjudna på mycket god snacks och var ganska mätta när det var dags för middagen. Det
blev tofustuvning, blomkålstarkari, ris, yoghurtsdressing, kycklinggryta och mycket annat gott.
Till maten blev det både rött och vitt vin och mineralvatten. Efter ett utbyte av tacktal var det
dags att fara hem till hotellet igen.