RödaKorsresa till Nepal 2007. - Marie Schön - för lärande ...

More documents

Recommendations

Info

Lite senare fick vi en ingående föredragning om Twinningprojektet och eftersom vi alla aviserat att vi ville bli livstidsmedlemmar i Okhaldungas Röda Korsdistrikt blev det högtidlig utdelning av Röda Korsnål och intyg till alla svenskarna (eftersom intygen hade tagit slut får ett par av oss vänta med att få dem). Efter en kort vila i våra natthärbärgen promenerade vi ner till Röda Korsets lokaler igen, satt en stund på planen utanför huset och njöt av utsikten i solnedgången innan det var dags för kvällens fest. Vi blev bjudna på god festmat som vi nu kände oss hemma med. Det var ungefär samma meny som i Barnalo men kanske lite mer tilltagen. Naturligtvis kunde vi inte heller här undgå ”the local wine”. Vi åt och åt i fladdrande stearinljussken. Nu och då kom strömmen tillbaka och lysrören skarpa ljus stack i ögonen. Efter maten dansade vi och sjöng både på svenska och på nepali. Strax efter 20.00 tyckte vi att det passade att avsluta med ”Vem kan segla förutan vind”, nepaleserna svarade med en betydligt hurtigare avskedssång. Jörgen och jag försökte säga några väl valda ord av tack och så var festen slut. Vi promenerade hem under stjärnhimlen som kändes mycket nära. Nästa morgon fick vi te och ägg vid femtiden i köket och började sedan promenera upp genom stan för att nå bilvägens vändplats. Efter 30 minuters vandring var vi framme och bussen kom ganska snart. Liss-Olof valde att tacka ja till erbjudandet från Prakash om att sitta bakpå hans motorcykel istället för att ta bussen. Vi var nog många som avundades honom en aning. Vägen var mycket ojämn och pojkarna vars uppgift det var att hjälpa chauffören fick ofta hoppa av för att lyfta undan stenar och annat som blockerade vägen. För många var bussfärden lite av en skräckupplevelse och man hade svårt att slappna av och beundra utsikten då bussen svajade betänkligt över de branta stupen. Själv fick jag extremhosta av vägdammet och trodde faktisk ett ögonblick att jag var på väg att kvävas. Som väl var gick det över och jag kunde njuta av vyerna den sista delen av färden. Framme vid flygplatsen checkade vi in vårt bagage på gräsplanen och gick sedan till det lilla tehuset där vi blivit välkomnade ett par dagar tidigare. Många av Röda Korsarna från de olika byarna mötte upp och sa adjö. Eftersom vi inte visste när eller om planet skulle komma gällde det att fördriva tiden så gott vi kunde. Vi åt nyplockade apelsiner, åt lunch på nudelsoppa, fotograferade, satt och njöt i solen, pratade med folk och tittade på de olika aktiviteterna som pågick i närheten – några unga män och pojkar packade ihop metalldelar till en hängbro som skulle bäras ut någonstans bland bergen. Det blev tunga bördor för var och en. En man spolade vatten på en regnbågssnok som han skulle ha till ”magic”, sa han. Margreth tyckte det var spännande att få hålla i ormen. En liten förståndshandikappad flicka höll oss också sysselsatta en stund. Till sist hördes plötsligt sirenen som meddelade att planet lyft från Kathmandu. Vi började promenera ner till den lilla landningsbanan och snart satt vi i planet oftast högt över det kuperade landskapet men ibland mycket nära, på väg till Kathmandu igen. Efter dusch, vila och lite shopping gick vi till restaurangen Third Eye och kände oss riktigt lyxiga på kvällen. Det är en lite dyrare restaurang i Thamel, men min nota stannade ändå på den moderata summan av 470 rupier dvs. cirka 47 svenska kronor. Hela vistelsen i Okhaldungadistriktet hade kostat oss var och en 2500 rupier (250 sek) för kost och logi i fyra nätter och fem dagar. Det blev ännu en solig och vacker dag. Jag hade beställt en minibuss för sightseeing under dagen och vårt första mål blev Kathmandus största stupa – Budda Nath. Vi vandrade medsols runt den och gick också upp på kupolen för att se utsikten. Några passade på att handla i de små butikerna som omger stupan. Efter en timme var vi nöjda och rent av lite trötta på den envist malande moderna, musikaliska versionen av mantrat ”Om Mane Padme Om..”. Vi fortsatte vår färd till Pashupati Nath – hinduernas heliga förbränningsplats. Kathmandu stad hade under det senaste året gjort en sanering av den förslummade omgivningen där. Det var nu en ny ingång till området med små butiker och en liten skola utefter gatan. När vi kom fram upptäckte vi att något speciellt var på gång. Mängder av människor trängdes på bron som skiljer de högre kasternas avdelning
från de lägre. Det visade sig vara förbränningen av en general inom armén. En militärtrupp saluterade och en sorgesignal spelades på en ensam trumpet. Några braminpräster bar den döde tre varv (medsols) runt det blivande bålet som var dekorerat med tagetesgirlanger, innan de lade kroppen på plats och tände på. Just när ceremonin avslutats upptäckte vi att vi hade bekanta bland åskådarna. En annan svensk grupp från Jönköping/Ulricehmn var på plats i Kathmandu för att snart ge sig iväg på en längre trekking i Langtangområdet. Vi vandrade runt en stund bland tempel, apor och trappor och vi passade på att titta in på pilgrimslodgen där heliga män har rätt att logera under sin pilgrimsvandring norrut. De heliga männen verkade inte längre vara så heliga, de agerade gärna fotomodeller mot betalning och när jag frågade vart de var på väg svarade de att de inte var på väg någonstans. De hade helt enkelt parkerat sig där för gott. En sadhu hade håret i en, en och en halv meter lång dread skapad av kodynga och aska, han satte raskt upp den som en turban på huvudet när han skulle fotograferas, en annan var ormtjusare, några låg och dåsade under inflytande av hasch eller någon annan drog. På vägen från Pashupati tittade vi in på den lilla skolan som låg utefter vägen. Barnen tränade både det engelska och det nepalesiska alfabetet. Vi for sedan vidare till Bhaktapur, där vi omringades av unga pojkar som ville guida oss eller ta oss med till någon av Tankaskolorna (skolor där man lär sig måla tankas och mandalas d.v.s. heliga bilder för hjälp i meditationen – kanske kan man likna det vid en buddistisk version av ikonmåleri). Vi tackade nej till alla som var påstridiga. Av någon anledning var de flesta restaurangerna stängda och vi fick till sist ändå ta hjälp av en trevlig ung man att hitta en öppen lunchrestaurang som hade plats för oss alla fjorton. Stärkta av en god lunch vandrade vi runt i den gamla staden och tittade på tempel, krukmakerier, träsniderier och Tankamålning. Vi lärde oss att det tar 21 år att bli mästare i den svåra målningskonsten. Till sist gick vi in genom den gyllene porten och såg Kaa, som för evigt förvandlats till kobra eftersom hans fru blivit så rädd att hon tappat det magiska riset som skulle ha gjort honom till man igen. Efter besöket i Bhaktapur for vi vidare mot Patan, som är den tredje av städerna som en gång givits till tre konungasöner i Kathmandudalen. Vi hade inte mycket tid kvar med vår minibuss och rare chaufför och tog därför en snabb titt på Patans tempel utan att gå in på själva torget. Vi letade istället efter någonstans där vi kunde vila våra trötta ben och ta en kopp te. En vänlig polis och biljettförsäljare gick med oss till en öppen restaurang. Maoisterna hade ”hållit rally under dagen” och därför var många restauranger och affärer stängda, förklarade han. Den vänlige mannen kunde inte mycket engelska men trodde att vi skulle kunna hjälpa honom att få bättre dricksvatten i Patan, eftersom vi var från Röda Korset. De hade olja i vattnet och han oroade sig för att det inte var nyttigt för barnen. På kvällen var det mesta stängt i Thamel och många militärpoliser patrullerade på gatorna, för säkerhets skull. På morgonen den tjugotredje mars blev vi hämtade av Röda Korsets minibuss för avfärd till Sindhupalchok. Vi skulle sammanstråla med Lila Khanal och RamKrishna (vicepresidenten) vid Koteswor men bensinköerna gjorde att vi fick ta en lång omväg. Blockaderna nere i Terai hade gjort att bensinen måste ransoneras och gatorna var blockerade kilometervis av stillastående bilar och motorcyklar. Till sist kunde vi ta oss fram och dela upp oss i två bilar så att vi kunde sitta lite bekvämare. Dt blev en fin färd upp till Chautara utom de sista 100 metrarna som var mycket knaggliga. Vägen kantades av blommande buskar av Johannesört (Hypericum oblongifolium), på sluttningarna såg vi den magnolialiknande Erythrina Stricta som blommade med stora röda blommor på bar kvist och på tegelmurarna utefter vägen bredde ”kristi törnekrona” och andra kaktusar ut sig, som vi kunde känna igen från våra egna krukväxtfönster hemma i Sverige. Byarna vi passerade hade välordnande och mycket frodigt växande blomkålsland och ju längre norrut vi kom desto fler pinjeträd växte på sluttningarna. I en by hade el- och telefonkablarna ramlat ner på
Page 1 and 2: Nepal mars 2007 Lila Khanal från N
Page 3 and 4: Barnalo som låg på en smal högpl
Page 5: vi tillfälle att lämna över en d
Page 9 and 10: Nästa dag var solig och varm. Vi b
Page 11 and 12: Nästa morgon gav sig två av resen

RödaKorsresa till Nepal 2007. - Marie Schön - för lärande ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?