RödaKorsresa till Nepal 2007. - Marie Schön - för lärande ...

fina sherpadräkter och dansade till melodiska och suggestiva sherpasånger. Några av herrarna och
damerna dansade också nepalidans. Naturligtvis var vi också med i dansen. Raiflickorna var
duktiga att sjunga och att sitta där i stearinljusets fladdrande sken under den stjärnklara himlen
som spände över Himalaya och höra flickornas klockrena stämmor klinga ut i natten kommer för
alltid att bli ett mycket speciellt minne.
Familjen vi bodde hos sov på loftet på utbredda, torkade majsblad bland damm och råttlort. Vi
andra bredde ut oss på jordgolv och ”sängar” omkring eldstaden i husets enda och mycket rökiga
rum. Tuppen, hönorna och några kycklingar fick finna sig i att sova under en uppochnedvänd
doko (bärkorg) i ett hörn av rummet. På verandan sov hundvalpen fastbunden och bakom huset
vid toaletten sov en ko med kalv. Själv fick jag örsprång på natten och halvsatt lutad mot min
packning tills gryningen kom. Jag hann sova tjugofem minuter innan klockan var sex och det var
dags att skynda sig upp för trekken tillbaka till mötesplatsen ovanför Barnalo. Det hade varit
kraftig dagg under natten och stigarna var såphala. Jag råkade stöta till en liten sten som kom i
rullning och utan att reflektera kom ropet ”dunga aiå” över mina läppar (sten kommer) – Nanda-
Kumari vände sig mot mig och log när hon sa –You know. En aldrig så liten sten som kommer i
rullning kan bli förödande när den med full kraft störtar många hundra meter ner i dalen. Jag fick
en fin vandringsstav av en man och det blev lite lättare att ta sig ner. Vi stannade till i ett par hus
för te och i ett tredje hus för en god sherpafrukost besående av nudelsoppa. I flera av husen satt
bilden av Prashandra – Maoistledaren – på väggen, ibland omgärdad av en blomstermala, eller
kata precis som bilden eller statyn av Budda där familjen gjorde sin morgonbön. Allteftersom
solen steg, torkade daggen och det blev enklare att gå. Vi gick ner till dalen genom
ormbunksklädda sluttningar och gick över floden (som nu bara var en bäck) innan det var dags
att gå uppför igen. Jörgen konstaterade lakoniskt – först går vi ner, sen går vi upp, sen går vi ner,
sen går vi upp igen! Han har så rätt – precis så är det att vandra i Nepal.
Inte allt för sena närmade vi oss mötesplatsen. Bussen som var anlitad, mötte oss på vägen och
gjorde en omöjlig manöver för att vända och vi liftade med de sista hundra metrarna till chautaran
(vänt- och mötesplats) där de andra väntade. När vi kom fram bestämde sig de flesta av oss för
att gå vägen till Okhaldunga men skicka med packningen i bussen. Det går inte så mycket fortare
med buss, det känns oftast tryggare att gå och möten med människor och natur kommer så
mycket närmare. När vi hade någon kilometer kvar mötte vi det norska läkarparet som arbetade
på UMN:s sjukhus i staden. Prakash hade redan planerat att vi skulle besöka sjukhuset senare och
vi gjorde upp en tid med Doktor Erik och hans fru, som tyckte det var fantastiskt att få prata
”skandinaviska” en stund. I Okhaldunga åt vi lunch på ett av de tre natthärbärgena där vi skulle
bo. Standarden var inte hög, men maten var god och vi kunde titta på medan den lagades i
köket/lunchrummet. En del av oss passade på att tvätta kroppen och håret under rinnande (kallt)
vatten utanför toaletten, bland hönorna, där restaurangkökets disk diskades.
Efter lunch blev det promenad till ”Paramedicinska tekniska institutet” d.v.s. – en skola för barn
där utbildningen hade förebyggande hälsa, första hjälpen och hemsjukvård som huvudämne. På
vägen stannade vi till och fick veta lite om den nyöppnade ögonkliniken i Röda Korsets regi. På
skolan blev vi högtidligen mottagna av barn och vuxna i långa rader på var sida – alla med
rhododendronblommor eller nepalesiska och svenska flaggor i händerna. Vi blev bjudna på ett
fint program med tal, sång och dans. Några barn i olika folkdräkter dansade mycket professionellt
och vackert för oss. De unga ledarna i olika Röda Korsgrupper höll tal och berättade om sitt
engagemang, mammornas grupp hade diktat en sång om vikten av att odla ekologiskt och en
ungdomskör sjöng sånger om Röda Korsets arbete. Välkomstfesten var också lite av en
nyinvigning av skolan efter lagning och återuppbyggande. Maoisterna hade sprängt sönder stora
delar av byggnaderna och först nu kunde man använda dem fullt ut igen. När programmet på
skolan var över blev vi bjudna på te och sedan var det dags att besöka UMN:s sjukhus. Där fick