RödaKorsresa till Nepal 2007. - Marie Schön - för lärande ...

More documents

Recommendations

Info

kommit till skada på grund av konflikten. Över 50 människor hade redan omkommit i dessa nya strider. Federationen arbetar världen över med hjälpinsatser vid katastrofer i fredstid och människorna i Nepal lever också i den realiteten. Varje år sker ras, jordbävningar och översvämningar som förstör levnadsvillkoren, oftast för de allra fattigaste. Just nu arbetar Federationen med beredskapen inför ”den stora jordbävningen” i Kathmandudalen som alla väntar på. Dels byggs katastroflager upp på strategiska platser och dels arbetar man med att utveckla ett kommunikationssystem som ska kunna fungera även om kontakten med omvärlden bryts och all annan kommunikation är förstörd. Efter besöket på ICRC fortsatte vi till högkvarteret för Nepals nationella Röda Korsorganisation. Vi blev bjudna på te och kex och fick lyssna till mycket noggranna genomgångar av organisationens uppbyggnad och arbete. Tyvärr blev det en hel del repris på vad vi hört om tidigare på dagen och mycket annat kände vi redan till genom informationen vi skaffat oss i studiecirklarna hemma i Sverige. Ett avbrott mitt på dagen för en snabblunch på en närbelägen restaurang var välbehövlig men de lyssnandes ögonlock blev allt tyngre under eftermiddagen och det kändes skönt att föredragandet till sist tog slut och det blev lite information om hur man planerat resten av vår resa. Några tappra själar passade ändå på att köpa sig pashminasjalar i en av alla butikerna på gatan utanför högkvarteret, innan vi blev skjutsade till hotellet. Nästa morgon plockade RK-bilen upp oss igen och körde oss till inrikesflygplatsen för avfärd till Rumjatar i Okhaldungadistriktet. Eftersom flyget är mycket beroende av sikt och vindar vet man aldrig helt säkert när flyget går eller om det går, men vi hade tur och behövde inte vänta särskilt länge förrän vi kunde kliva ombord på det lilla planet. En dryg halvtimme senare landade vi i Rumjatar – en liten platå av ilsket röd jord omgiven av skogs- och terrassklädda vilda berg, så höga att de skymde sikten av Mount Everest som låg bara några få mil norr om oss. Ett ghurkasoldatläger med skyttegravar och taggtrådsrullar var det första vi passerade igenom på vår vandring till byn Barnalo, som var dagens mål. Vid det första tehuset blev vi traditionellt välkomnade med blommor (rhododendron) och katas (sidenhalsduk) Människorna utefter vägen hälsade glatt och hade inget emot att bli fotograferade. Arbetet att sprida ut gödsel på fälten var i full gång liksom samlande av lövrika kvistar till djurfoder. Vi mötte många, både barn och vuxna, med väldiga bördor av grenar på ryggen. Den röda jorden dammade, solen värmde och för några blev vandringen i den första uppförsbacken en pärs. Det kändes därför bra att ta en lunchpaus vid en liten byskola där vi satte oss på skolgården och blev betittade av inte bara barnen utan också de vuxna i byn. Vi åt ägg och kex och sjöng om flickorna i Småland, något som vi kom att göra många gånger till under vårt besök i Nepal. Folket i byn var fattigt, mest Raifolk men också några Sherpas. De var en del av Röd Korsprojektet och vi fick här en chans att besöka en av de vattentoaletter som projektet initierat – det var den första toaletten vi besökte, men det skulle bli många, många fler.. Under vandringen pekades olika byar ut som deltar i projektet och vi såg då inte bara toaletter utan också disk- och tvättplattor med rent rinnande vatten, frodiga och välskötta köksträdgårdar och en och annan betonginklädd svinstia. Vi vandrade genom byar, bambuskogar, utefter veteterrasser, på stigar och ibland på den relativt nya s.k. vägen. Vi såg rhododendronträd med sina glödande blommor i rött, och plommon- och körsbärsträd översållade av skyar i rosa och vitt. Folk satt och vilade under de väldiga pipalträden och några av oss kände igen både kaktusar och fikusar som vi håller som krukväxter i Sverige. Bananträden dignade av halvfärdiga klasar, papayaträden likaså och i apelsinträden hängde några enstaka frukter kvar. När vi kom fram till ett litet tehus bestämde ett par av resenärerna sig för att vänta in ett fordon som skulle kunna köra dem en bit på vägen. Vi andra vandrade vidare och framåt skymningen var vi framme i
Barnalo som låg på en smal högplatå några hundra meter ner i dalen. På vägen ner stannade vi till hos en familj och blev bjudna på yoghurt med (ofrivillig) röksmak. I byn inkvarterades damerna på ett logement vid skolan och herrarna i ett annat hus. Kvällen var kall och kolsvart innan resenärerna som liftat äntligen kom. Ett litet gäng duktiga bergsvandrare med lyktor och ficklampor hjälpte dem ner för den branta stigen ner till byn. Fordonet de väntat på hade fått punktering och det tog tid innan ett reservdäck gick att hitta. Alla var nöjda att de nu var här och att allt hade gått bra så att festligheterna kunde börja. Vi blev varmt välkomnade av distriktordföranden Mr Naindra Raj Rai, men också regionordföranden Mr Moon från Okhaldunga var där och hade några ord att säga. Efter en presentation av alla blev det festmat i det lilla Röda Korshuset. Vi blev bjudna på grytor av gris, tupp och buff (vattenbuffel), curryröra av mungbönor och tomatchilli, Chora (utplattade riskorn), räkchips och rättikskivor och så naturligtvis ”local Wine” som helt enkelt är hembränt hirsbrännvin – en viktig inkomstkälla för byborna men tyvärr också ett gissel för familjer med alkoholism. Efter maten blev det dans, musik och sång på planen utanför huset. Det var en kall kväll och ett sätt att hålla värmen var förstås att delta i dansen. Vår energiske och humoristiske värd och festarrangör Prakash höll tempot uppe och lät ingen ligga på latsidan (särskilt Arne fick vara i farten). När klockan dragit en bit över 22.00 pratades det om att vi skulle bjudas på ”dalbhat” (ris och linssås), men vi försökte så artigt som möjligt att avböja och förklarade att vi nog behövde sova en stund också. Trots hårt underlag var det skönt att få krypa ner i våra sovsäckar på logementet, där vi tanter låg på en enda lång rad. Strax före klockan 6.00 började barnen utanför på gården att knacka på dörr- och fönsterluckor för att vi skulle vakna. Solen sken och de kunde inte alls förstå varför vi var kvar inne i det mörka, kalla huset. Det låg naturligtvis något i det och vi pallrade oss upp efter hand. Morgontoaletten blev spartansk men noggrant registrerad av alla barn och ibland också deras mammor. Efter frukost på ägg och te, information om projektet och en avskedsceremoni, då vi fick presenter från kretsen (dukar, bambuprodukter, sjalar, halsdukar och armband) och vi delade ut presenter till styrelsen att fördela till skola och kretsmedlemmar (babyfiltar, sockor, ljus, pennor och annat skolmaterial mm), delades vi upp två och två för att ta oss till de byar där vi skulle tillbringa nästa natt. På så sätt fick vi alla olika upplevelser av det närmaste dygnet. Jag och Jörgen Haraldsson gick med några raiflickor – Nanda-Kumari som varit på besök i Sverige, Lila Rai och en flicka till samt en ung man vars namn jag glömt, till distriktets mest avlägsna by – ward nb 4. Stig följde oss också en bit eftersom han behövde lite extra träning inför sin planerade trekk när Röda Korsresan var över. Vi vandrade genom ett vackert landskap och stannade till ibland för att hälsa på hos någon Röda Korsmedlem. I en Sherpafamilj drack vi Sherpa-te med mjölk, ghee och salt. Jörgen tyckte att det smakade gräddkola och det kan jag hålla med om. Är det skirade smöret inte härsket är det ett värmande och gott te. Efter en bitvis ganska tuff trekk kom vi till sist fram till berget där byn låg med sina 17 hus i en lång rad, rakt upp utefter bergsåsen. I varje hem fick vi stanna till för att få blommor och ibland en kopp te. Det var obligatoriskt att fotografera toaletten, vattenplattan och köksträdgården. Några hade också ”förbättrade spisar” som dock kunde ha varit bättre. Tanken var att de nya spisarna skulle vara rökfria men rören gick ut i väggen istället för taket och det hela var ganska otätt vilket gjorde att det kom in en hel del rök trots allt. Vi gick allt högre och högre medan solen sakta sjönk ned bakom bergstopparna. När vi till sist kom till det femtonde huset fick vi veta att det var där vi skulle bo, men vattenreservoaren låg en terrass upp och dessutom var det två hus kvar i byn!! Vi kämpade oss upp till vattentanken men bad sedan om att få gå ner till vårt nattlogi innan mörkret föll. Det beviljades och snart hade hela byn samlats utanför huset för en fest. Vi bjöds på god mat och local wine (jag var glad att jag hade ett par flaskor mineralvatten med mig). Natten var kall och andedräkten förångades i kylan men det tycktes inte bekomma alla de lortiga, snoriga, toviga och barfota barn som trängdes omkring oss, nyfikna och glada. Kvinnorna hade klätt upp sig i
Page 1: Nepal mars 2007 Lila Khanal från N
Page 5 and 6: vi tillfälle att lämna över en d
Page 7 and 8: från de lägre. Det visade sig var
Page 9 and 10: Nästa dag var solig och varm. Vi b
Page 11 and 12: Nästa morgon gav sig två av resen

RödaKorsresa till Nepal 2007. - Marie Schön - för lärande ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?