RödaKorsresa till Nepal 2007. - Marie Schön - för lärande ...

Nepal mars 2007
Lila Khanal från NRC (Nepals Röda Kors) och jag mötte de svenska resenärerna på Tribhuvana
airport i Kathmandu, vid ettiden den 14 mars. De såg lite trötta, men förväntansfulla, ut. Vi for i
Röda Korsets minibuss till Hotell Utse där jag redan spenderat en dryg vecka. Vi sa adjö till Lila
och fick instruktioner av henne inför morgondagen. När alla fått chans att duscha, vila och packa
upp gick vi en promenad till Durbar square, dvs. säga den gamla stadskärnan med forntida
kungapalats och tempel, för att få en första smakbit av Nepal. På vägen besökte vi en av
Kathmandus äldsta buddistiska stupor omgiven av många små hinduiska podjastatyer, på typiskt
nepalesiskt vis. Alla barn som utnyttjade dagens sista solljus för att leka en stund, tyckte förstås
det var väldigt spännande och roligt att se sig själva porträtterade i de svenska turisternas
digitalkameror. En sopstrejk hade pågått i två veckor och ännu hade man inte hunnit röja bort
alla högar av avskräde som kantade Kathmandus gator. Dessutom hade det regnat ett par dagar
och gatorna liknade mest en sörjig slaskhög. Att ta sig fram innebar ibland balanserande på
lämpliga stenar som höjde sig över vattenpölar och sopor, och ibland att i så stor utsträckning
som möjligt försöka ta sig fram på de små affärernas förstubroar.
Framme vid torget tittade vi på templen och folklivet. Mängder av gatuförsäljare gjorde sitt bästa
för att övertyga oss om deras produkters förträfflighet. Det stora Kathmandutemplet, som gett
staden dess namn, var under renovering, men vi vandrade runt bland de andra byggnaderna och
jag berättade om de olika traditionerna förknippade med platsen. Vi tittade på Hannumanstatyn
och den förskräckliga gudinnan Durga/Kali som håller svärd och avhuggna huvuden i alla sina
armar och gruppen fick en snabbversion av de gudarnas roll i berättelsen om Sita och Ram. Strax
före klockan sex gick vi in på den levande gudinnan Lakshmis gård och hade turen att se den lilla
gudinnan titta ut på oss genom sitt fönster. Det var förstås en bra start på vår resa eftersom en
blick från henne ger tur under ett helt år framöver.
Vårt nästa mål för kvällen var en relativt nystartad restaurang i Thamel, som hette North Palace.
Thamel är turistkvarteren i Kathmandu där de flesta hotell och restauranger ligger, så även Utse
där vi var inkvarterade. Vi åt gott, men i stearinljussken eftersom elektriciteten är ransonerad och
avstängd ca sex timmar per dag. Tyvärr vet man dock aldrig riktigt när avstängningen sker. Den
stackars restaurangägaren Chiranjeevi, var ganska frustrerad eftersom han två kvällar tidigare hade
bokat in Nepals största rockstjärna till sin restaurang och mängder av folk hade kommit. Just när
konserten skulle börja bröts strömmen – och vad är en rockstjärna utan el?
Ett par av våra nepalesiska ungdomar var också med oss på restaurangbesöket. Vi letade oss hem
till hotellet i ficklampornas sken och väl hemma avslutade vi dagen med en kopp te och satt och
pratade en stund innan det var dags för en välbehövlig nattsömn. Det var många nya intryck som
skulle sorteras – inte minst synen av alla de trasiga och limluktande gatubarn som ökat
katastrofalt sedan maoisternas härjningar på landsbygden drivit människor på flykt till
huvudstaden.
Husen i Nepal är oftast mycket lyhörda, men trots ylande och skällande hundar i slagsmål,
galande tuppar, signalerande bilar, spolade vatten, plingade klockor och pratade folk verkade det
som om de flesta sovit riktigt gott på natten. Röda Korsbussen körde oss till ICRC:s kontor
(Internationella Röda Korskommittén) där vi fick en intressant genomgång av både Kommitténs
och Federationens (Internationella Röda Korsfederationen) arbete i Nepal. Kommittén som finns
på plats i världen där det pågår väpnade konflikter, hade börjat planeringen för att dra sig tillbaka,
då fredsprocessen äntligen verkade ha kommit igång. Tyvärr hade stridigheter och blockader
blossat upp igen på Teraislätten i södra Nepal och tillbakadragandet hade försenats. Kommittén
var därför nu kvar och bidrog där med sina insatser för att hjälpa människor som på olika sätt

kommit till skada på grund av konflikten. Över 50 människor hade redan omkommit i dessa nya
strider.
Federationen arbetar världen över med hjälpinsatser vid katastrofer i fredstid och människorna i
Nepal lever också i den realiteten. Varje år sker ras, jordbävningar och översvämningar som
förstör levnadsvillkoren, oftast för de allra fattigaste. Just nu arbetar Federationen med
beredskapen inför ”den stora jordbävningen” i Kathmandudalen som alla väntar på. Dels byggs
katastroflager upp på strategiska platser och dels arbetar man med att utveckla ett
kommunikationssystem som ska kunna fungera även om kontakten med omvärlden bryts och all
annan kommunikation är förstörd.
Efter besöket på ICRC fortsatte vi till högkvarteret för Nepals nationella Röda Korsorganisation.
Vi blev bjudna på te och kex och fick lyssna till mycket noggranna genomgångar av
organisationens uppbyggnad och arbete. Tyvärr blev det en hel del repris på vad vi hört om
tidigare på dagen och mycket annat kände vi redan till genom informationen vi skaffat oss i
studiecirklarna hemma i Sverige. Ett avbrott mitt på dagen för en snabblunch på en närbelägen
restaurang var välbehövlig men de lyssnandes ögonlock blev allt tyngre under eftermiddagen och
det kändes skönt att föredragandet till sist tog slut och det blev lite information om hur man
planerat resten av vår resa. Några tappra själar passade ändå på att köpa sig pashminasjalar i en av
alla butikerna på gatan utanför högkvarteret, innan vi blev skjutsade till hotellet.
Nästa morgon plockade RK-bilen upp oss igen och körde oss till inrikesflygplatsen för avfärd till
Rumjatar i Okhaldungadistriktet. Eftersom flyget är mycket beroende av sikt och vindar vet man
aldrig helt säkert när flyget går eller om det går, men vi hade tur och behövde inte vänta särskilt
länge förrän vi kunde kliva ombord på det lilla planet. En dryg halvtimme senare landade vi i
Rumjatar – en liten platå av ilsket röd jord omgiven av skogs- och terrassklädda vilda berg, så
höga att de skymde sikten av Mount Everest som låg bara några få mil norr om oss. Ett
ghurkasoldatläger med skyttegravar och taggtrådsrullar var det första vi passerade igenom på vår
vandring till byn Barnalo, som var dagens mål. Vid det första tehuset blev vi traditionellt
välkomnade med blommor (rhododendron) och katas (sidenhalsduk) Människorna utefter vägen
hälsade glatt och hade inget emot att bli fotograferade. Arbetet att sprida ut gödsel på fälten var i
full gång liksom samlande av lövrika kvistar till djurfoder. Vi mötte många, både barn och vuxna,
med väldiga bördor av grenar på ryggen. Den röda jorden dammade, solen värmde och för några
blev vandringen i den första uppförsbacken en pärs. Det kändes därför bra att ta en lunchpaus
vid en liten byskola där vi satte oss på skolgården och blev betittade av inte bara barnen utan
också de vuxna i byn. Vi åt ägg och kex och sjöng om flickorna i Småland, något som vi kom att
göra många gånger till under vårt besök i Nepal. Folket i byn var fattigt, mest Raifolk men också
några Sherpas. De var en del av Röd Korsprojektet och vi fick här en chans att besöka en av de
vattentoaletter som projektet initierat – det var den första toaletten vi besökte, men det skulle bli
många, många fler..
Under vandringen pekades olika byar ut som deltar i projektet och vi såg då inte bara toaletter
utan också disk- och tvättplattor med rent rinnande vatten, frodiga och välskötta köksträdgårdar
och en och annan betonginklädd svinstia. Vi vandrade genom byar, bambuskogar, utefter
veteterrasser, på stigar och ibland på den relativt nya s.k. vägen. Vi såg rhododendronträd med
sina glödande blommor i rött, och plommon- och körsbärsträd översållade av skyar i rosa och
vitt. Folk satt och vilade under de väldiga pipalträden och några av oss kände igen både kaktusar
och fikusar som vi håller som krukväxter i Sverige. Bananträden dignade av halvfärdiga klasar,
papayaträden likaså och i apelsinträden hängde några enstaka frukter kvar. När vi kom fram till
ett litet tehus bestämde ett par av resenärerna sig för att vänta in ett fordon som skulle kunna
köra dem en bit på vägen. Vi andra vandrade vidare och framåt skymningen var vi framme i

Barnalo som låg på en smal högplatå några hundra meter ner i dalen. På vägen ner stannade vi till
hos en familj och blev bjudna på yoghurt med (ofrivillig) röksmak. I byn inkvarterades damerna
på ett logement vid skolan och herrarna i ett annat hus. Kvällen var kall och kolsvart innan
resenärerna som liftat äntligen kom. Ett litet gäng duktiga bergsvandrare med lyktor och
ficklampor hjälpte dem ner för den branta stigen ner till byn. Fordonet de väntat på hade fått
punktering och det tog tid innan ett reservdäck gick att hitta. Alla var nöjda att de nu var här och
att allt hade gått bra så att festligheterna kunde börja. Vi blev varmt välkomnade av
distriktordföranden Mr Naindra Raj Rai, men också regionordföranden Mr Moon från
Okhaldunga var där och hade några ord att säga. Efter en presentation av alla blev det festmat i
det lilla Röda Korshuset. Vi blev bjudna på grytor av gris, tupp och buff (vattenbuffel), curryröra
av mungbönor och tomatchilli, Chora (utplattade riskorn), räkchips och rättikskivor och så
naturligtvis ”local Wine” som helt enkelt är hembränt hirsbrännvin – en viktig inkomstkälla för
byborna men tyvärr också ett gissel för familjer med alkoholism. Efter maten blev det dans,
musik och sång på planen utanför huset. Det var en kall kväll och ett sätt att hålla värmen var
förstås att delta i dansen. Vår energiske och humoristiske värd och festarrangör Prakash höll
tempot uppe och lät ingen ligga på latsidan (särskilt Arne fick vara i farten). När klockan dragit en
bit över 22.00 pratades det om att vi skulle bjudas på ”dalbhat” (ris och linssås), men vi försökte
så artigt som möjligt att avböja och förklarade att vi nog behövde sova en stund också. Trots hårt
underlag var det skönt att få krypa ner i våra sovsäckar på logementet, där vi tanter låg på en enda
lång rad.
Strax före klockan 6.00 började barnen utanför på gården att knacka på dörr- och fönsterluckor
för att vi skulle vakna. Solen sken och de kunde inte alls förstå varför vi var kvar inne i det
mörka, kalla huset. Det låg naturligtvis något i det och vi pallrade oss upp efter hand.
Morgontoaletten blev spartansk men noggrant registrerad av alla barn och ibland också deras
mammor. Efter frukost på ägg och te, information om projektet och en avskedsceremoni, då vi
fick presenter från kretsen (dukar, bambuprodukter, sjalar, halsdukar och armband) och vi delade
ut presenter till styrelsen att fördela till skola och kretsmedlemmar (babyfiltar, sockor, ljus,
pennor och annat skolmaterial mm), delades vi upp två och två för att ta oss till de byar där vi
skulle tillbringa nästa natt. På så sätt fick vi alla olika upplevelser av det närmaste dygnet.
Jag och Jörgen Haraldsson gick med några raiflickor – Nanda-Kumari som varit på besök i
Sverige, Lila Rai och en flicka till samt en ung man vars namn jag glömt, till distriktets mest
avlägsna by – ward nb 4. Stig följde oss också en bit eftersom han behövde lite extra träning inför
sin planerade trekk när Röda Korsresan var över. Vi vandrade genom ett vackert landskap och
stannade till ibland för att hälsa på hos någon Röda Korsmedlem. I en Sherpafamilj drack vi
Sherpa-te med mjölk, ghee och salt. Jörgen tyckte att det smakade gräddkola och det kan jag hålla
med om. Är det skirade smöret inte härsket är det ett värmande och gott te. Efter en bitvis
ganska tuff trekk kom vi till sist fram till berget där byn låg med sina 17 hus i en lång rad, rakt
upp utefter bergsåsen. I varje hem fick vi stanna till för att få blommor och ibland en kopp te.
Det var obligatoriskt att fotografera toaletten, vattenplattan och köksträdgården. Några hade
också ”förbättrade spisar” som dock kunde ha varit bättre. Tanken var att de nya spisarna skulle
vara rökfria men rören gick ut i väggen istället för taket och det hela var ganska otätt vilket gjorde
att det kom in en hel del rök trots allt. Vi gick allt högre och högre medan solen sakta sjönk ned
bakom bergstopparna. När vi till sist kom till det femtonde huset fick vi veta att det var där vi
skulle bo, men vattenreservoaren låg en terrass upp och dessutom var det två hus kvar i byn!! Vi
kämpade oss upp till vattentanken men bad sedan om att få gå ner till vårt nattlogi innan mörkret
föll. Det beviljades och snart hade hela byn samlats utanför huset för en fest. Vi bjöds på god mat
och local wine (jag var glad att jag hade ett par flaskor mineralvatten med mig). Natten var kall
och andedräkten förångades i kylan men det tycktes inte bekomma alla de lortiga, snoriga, toviga
och barfota barn som trängdes omkring oss, nyfikna och glada. Kvinnorna hade klätt upp sig i

fina sherpadräkter och dansade till melodiska och suggestiva sherpasånger. Några av herrarna och
damerna dansade också nepalidans. Naturligtvis var vi också med i dansen. Raiflickorna var
duktiga att sjunga och att sitta där i stearinljusets fladdrande sken under den stjärnklara himlen
som spände över Himalaya och höra flickornas klockrena stämmor klinga ut i natten kommer för
alltid att bli ett mycket speciellt minne.
Familjen vi bodde hos sov på loftet på utbredda, torkade majsblad bland damm och råttlort. Vi
andra bredde ut oss på jordgolv och ”sängar” omkring eldstaden i husets enda och mycket rökiga
rum. Tuppen, hönorna och några kycklingar fick finna sig i att sova under en uppochnedvänd
doko (bärkorg) i ett hörn av rummet. På verandan sov hundvalpen fastbunden och bakom huset
vid toaletten sov en ko med kalv. Själv fick jag örsprång på natten och halvsatt lutad mot min
packning tills gryningen kom. Jag hann sova tjugofem minuter innan klockan var sex och det var
dags att skynda sig upp för trekken tillbaka till mötesplatsen ovanför Barnalo. Det hade varit
kraftig dagg under natten och stigarna var såphala. Jag råkade stöta till en liten sten som kom i
rullning och utan att reflektera kom ropet ”dunga aiå” över mina läppar (sten kommer) – Nanda-
Kumari vände sig mot mig och log när hon sa –You know. En aldrig så liten sten som kommer i
rullning kan bli förödande när den med full kraft störtar många hundra meter ner i dalen. Jag fick
en fin vandringsstav av en man och det blev lite lättare att ta sig ner. Vi stannade till i ett par hus
för te och i ett tredje hus för en god sherpafrukost besående av nudelsoppa. I flera av husen satt
bilden av Prashandra – Maoistledaren – på väggen, ibland omgärdad av en blomstermala, eller
kata precis som bilden eller statyn av Budda där familjen gjorde sin morgonbön. Allteftersom
solen steg, torkade daggen och det blev enklare att gå. Vi gick ner till dalen genom
ormbunksklädda sluttningar och gick över floden (som nu bara var en bäck) innan det var dags
att gå uppför igen. Jörgen konstaterade lakoniskt – först går vi ner, sen går vi upp, sen går vi ner,
sen går vi upp igen! Han har så rätt – precis så är det att vandra i Nepal.
Inte allt för sena närmade vi oss mötesplatsen. Bussen som var anlitad, mötte oss på vägen och
gjorde en omöjlig manöver för att vända och vi liftade med de sista hundra metrarna till chautaran
(vänt- och mötesplats) där de andra väntade. När vi kom fram bestämde sig de flesta av oss för
att gå vägen till Okhaldunga men skicka med packningen i bussen. Det går inte så mycket fortare
med buss, det känns oftast tryggare att gå och möten med människor och natur kommer så
mycket närmare. När vi hade någon kilometer kvar mötte vi det norska läkarparet som arbetade
på UMN:s sjukhus i staden. Prakash hade redan planerat att vi skulle besöka sjukhuset senare och
vi gjorde upp en tid med Doktor Erik och hans fru, som tyckte det var fantastiskt att få prata
”skandinaviska” en stund. I Okhaldunga åt vi lunch på ett av de tre natthärbärgena där vi skulle
bo. Standarden var inte hög, men maten var god och vi kunde titta på medan den lagades i
köket/lunchrummet. En del av oss passade på att tvätta kroppen och håret under rinnande (kallt)
vatten utanför toaletten, bland hönorna, där restaurangkökets disk diskades.
Efter lunch blev det promenad till ”Paramedicinska tekniska institutet” d.v.s. – en skola för barn
där utbildningen hade förebyggande hälsa, första hjälpen och hemsjukvård som huvudämne. På
vägen stannade vi till och fick veta lite om den nyöppnade ögonkliniken i Röda Korsets regi. På
skolan blev vi högtidligen mottagna av barn och vuxna i långa rader på var sida – alla med
rhododendronblommor eller nepalesiska och svenska flaggor i händerna. Vi blev bjudna på ett
fint program med tal, sång och dans. Några barn i olika folkdräkter dansade mycket professionellt
och vackert för oss. De unga ledarna i olika Röda Korsgrupper höll tal och berättade om sitt
engagemang, mammornas grupp hade diktat en sång om vikten av att odla ekologiskt och en
ungdomskör sjöng sånger om Röda Korsets arbete. Välkomstfesten var också lite av en
nyinvigning av skolan efter lagning och återuppbyggande. Maoisterna hade sprängt sönder stora
delar av byggnaderna och först nu kunde man använda dem fullt ut igen. När programmet på
skolan var över blev vi bjudna på te och sedan var det dags att besöka UMN:s sjukhus. Där fick

vi tillfälle att lämna över en del av våra presenter – bland annat lego och andra leksaker till
barnavdelningen och en blodtrycksmanschett med stetoskop till Doktor Erik, som blev mycket
glad. Som alltid är det gripande att besöka ett sjukhus i Nepal. Människor med till synes
omänskliga skador och sjukdomar ligger tålmodigt i sina sängar och hoppas på bättring som mot
alla odds också oftast sker. Ibland finns dock inget att göra. En ung mamma med ett sönderbränt
ben låg och vakade över sitt döende lilla barn som var fött med vattenskalle. Själv hade hon fått
ett epileptiskt anfall och fallit i elden. Hennes fyraåriga dotter hade fått ge sig iväg utför och
uppför berget till närmaste granne för att hämta hjälp. Maken var utomlands någonstans för att
jobba – kanske i Malaysia eller Brunei och visste inget om familjens olycka. Mest fick vi ändå
höra om patienter som tillfrisknat remarkabelt. I en nyinvigd avdelning på sjukhuset kunde
blivande och nyblivna föräldrar träna på att sköta om sina barn och lära sig förebyggande
hälsovård. Ett mönsterkök var också byggt där så att man skulle kunna se en rökfri spis fungera i
praktiken.
Efter sjukhusbesöket promenerade vi upp genom hela stan till en liten hantverksbutik där man
bland annat sålde de produkter som tillverkades i Röda Korsbyarna. På kvällen åt vi god dalbhat
(ris och linssås) med Chapati (tunnbröd) och saagtarkari (smörfräst mangold) på vår lodge.
Nästa dag sken solen och vinden kändes varmare. Vi frågade folk varför de flesta affärerna var
stängda och fick till svar att nu hade vintern försvunnit och det var troligtvis årets första vårdag
och därför borde man vara ledig. Vi hade bett våra värdar om att få sovmorgon och avböjt
bussresan till en utkikspunkt för att se snöbergen. Själv vaknade jag i alla fall 4.30 och tog mig ner
till toaletten genom getstallet. Jag fick knuffas med getterna en stund för att kunna öppna tvärslån
på dörren ut. Jag kände lite mindre av förkylningen men hade blivit rejält loppbiten under natten
liksom flera av de andra resenärerna. Under förmiddagen ägnade sig gruppmedlemmarna åt lite
olika aktiviteter. Några tog en promenad till ett tempel, andra shoppade i en och annan öppen
butik och några tog det bara lugnt. På avstånd hördes ghurkasoldater öva på revelj-, tapto-,
flagghissning-, flagghalning- och andra militära trumpetsignaler, en och annan tupp gol lite hest
som för att utmana trumpetarna, annars var det ganska tyst i den lilla staden – inte alls så ljudligt
som på natten då framförallt hundarna ylade och skällde ikapp med varandra. Jag satt i 45
minuter och försökte komma ut på Internet i ett alldeles nyöppnat Internetcafé i stan – det första.
De unga pojkarna som skötte om caféet var mycket besvikna över att vi inte lyckades koppla upp
oss. De försäkrade mig att det faktiskt fungerade ibland. Mötet med Mr Moon som var aviserat
till klockan 10.00 hade blivit uppskjutet till efter lunch, på grund av att han blivit akutinkallad till
ett möte angående det ständigt pågående vägbygget.
Efter lunch var det i alla fall dags att träffa alla Röda Korsarna på kontoret. Vi roade oss först
med att titta på alla fotografier på oss själva som satt uppsatta på väggarna eller i album. Det var
foton som var tagna vid nepalesernas olika Sverigebesök. Vi fick också en hel del information om
arbetet som görs via distriktkontoret. Vi fick veta att av de 360 hushållen som deltar i projektet
har man installerat vattentoalett i ca hälften av dem och att man nu var angelägen om att kunna
fortsätta med alla de övriga. Det var roligt att höra när Nanda-Kumari berättade för de andra om
sitt Sverigebesök. Bland annat sa hon att ”den nepalesiska sången Resam Firiri är faktiskt
världsberömd, för den kunde barnen i Näshults skola sjunga!” Jag lät henne leva i den tron – att
barnen tränat in den speciellt för att överraska nepaleserna kunde hon ju inte veta.. Hon berättade
också entusiastiskt om att det inte blev mörkt på kvällarna i Sverige, vilket hon förstås hade
nästan rätt i. Prakash huvudsakliga uppgift var information om familjeplanering. Han berättade
att det inte alltid var så lätt att nå fram med budskapet. När han till exempel demonstrerar hur en
kondom ska användas, brukar han dra den över sin tumme. Problemet var bara att ibland trodde
folk att det faktiskt var på tummen kondomen skulle sitta…

Lite senare fick vi en ingående föredragning om Twinningprojektet och eftersom vi alla aviserat
att vi ville bli livstidsmedlemmar i Okhaldungas Röda Korsdistrikt blev det högtidlig utdelning av
Röda Korsnål och intyg till alla svenskarna (eftersom intygen hade tagit slut får ett par av oss
vänta med att få dem). Efter en kort vila i våra natthärbärgen promenerade vi ner till Röda
Korsets lokaler igen, satt en stund på planen utanför huset och njöt av utsikten i solnedgången
innan det var dags för kvällens fest. Vi blev bjudna på god festmat som vi nu kände oss hemma
med. Det var ungefär samma meny som i Barnalo men kanske lite mer tilltagen. Naturligtvis
kunde vi inte heller här undgå ”the local wine”. Vi åt och åt i fladdrande stearinljussken. Nu och
då kom strömmen tillbaka och lysrören skarpa ljus stack i ögonen. Efter maten dansade vi och
sjöng både på svenska och på nepali. Strax efter 20.00 tyckte vi att det passade att avsluta med
”Vem kan segla förutan vind”, nepaleserna svarade med en betydligt hurtigare avskedssång.
Jörgen och jag försökte säga några väl valda ord av tack och så var festen slut. Vi promenerade
hem under stjärnhimlen som kändes mycket nära.
Nästa morgon fick vi te och ägg vid femtiden i köket och började sedan promenera upp genom
stan för att nå bilvägens vändplats. Efter 30 minuters vandring var vi framme och bussen kom
ganska snart. Liss-Olof valde att tacka ja till erbjudandet från Prakash om att sitta bakpå hans
motorcykel istället för att ta bussen. Vi var nog många som avundades honom en aning. Vägen
var mycket ojämn och pojkarna vars uppgift det var att hjälpa chauffören fick ofta hoppa av för
att lyfta undan stenar och annat som blockerade vägen. För många var bussfärden lite av en
skräckupplevelse och man hade svårt att slappna av och beundra utsikten då bussen svajade
betänkligt över de branta stupen. Själv fick jag extremhosta av vägdammet och trodde faktisk ett
ögonblick att jag var på väg att kvävas. Som väl var gick det över och jag kunde njuta av vyerna
den sista delen av färden. Framme vid flygplatsen checkade vi in vårt bagage på gräsplanen och
gick sedan till det lilla tehuset där vi blivit välkomnade ett par dagar tidigare. Många av Röda
Korsarna från de olika byarna mötte upp och sa adjö. Eftersom vi inte visste när eller om planet
skulle komma gällde det att fördriva tiden så gott vi kunde. Vi åt nyplockade apelsiner, åt lunch
på nudelsoppa, fotograferade, satt och njöt i solen, pratade med folk och tittade på de olika
aktiviteterna som pågick i närheten – några unga män och pojkar packade ihop metalldelar till en
hängbro som skulle bäras ut någonstans bland bergen. Det blev tunga bördor för var och en. En
man spolade vatten på en regnbågssnok som han skulle ha till ”magic”, sa han. Margreth tyckte
det var spännande att få hålla i ormen. En liten förståndshandikappad flicka höll oss också
sysselsatta en stund. Till sist hördes plötsligt sirenen som meddelade att planet lyft från
Kathmandu. Vi började promenera ner till den lilla landningsbanan och snart satt vi i planet
oftast högt över det kuperade landskapet men ibland mycket nära, på väg till Kathmandu igen.
Efter dusch, vila och lite shopping gick vi till restaurangen Third Eye och kände oss riktigt lyxiga
på kvällen. Det är en lite dyrare restaurang i Thamel, men min nota stannade ändå på den
moderata summan av 470 rupier dvs. cirka 47 svenska kronor. Hela vistelsen i
Okhaldungadistriktet hade kostat oss var och en 2500 rupier (250 sek) för kost och logi i fyra
nätter och fem dagar.
Det blev ännu en solig och vacker dag. Jag hade beställt en minibuss för sightseeing under dagen
och vårt första mål blev Kathmandus största stupa – Budda Nath. Vi vandrade medsols runt den
och gick också upp på kupolen för att se utsikten. Några passade på att handla i de små butikerna
som omger stupan. Efter en timme var vi nöjda och rent av lite trötta på den envist malande
moderna, musikaliska versionen av mantrat ”Om Mane Padme Om..”. Vi fortsatte vår färd till
Pashupati Nath – hinduernas heliga förbränningsplats. Kathmandu stad hade under det senaste
året gjort en sanering av den förslummade omgivningen där. Det var nu en ny ingång till området
med små butiker och en liten skola utefter gatan. När vi kom fram upptäckte vi att något speciellt
var på gång. Mängder av människor trängdes på bron som skiljer de högre kasternas avdelning

från de lägre. Det visade sig vara förbränningen av en general inom armén. En militärtrupp
saluterade och en sorgesignal spelades på en ensam trumpet. Några braminpräster bar den döde
tre varv (medsols) runt det blivande bålet som var dekorerat med tagetesgirlanger, innan de lade
kroppen på plats och tände på. Just när ceremonin avslutats upptäckte vi att vi hade bekanta
bland åskådarna. En annan svensk grupp från Jönköping/Ulricehmn var på plats i Kathmandu
för att snart ge sig iväg på en längre trekking i Langtangområdet.
Vi vandrade runt en stund bland tempel, apor och trappor och vi passade på att titta in på
pilgrimslodgen där heliga män har rätt att logera under sin pilgrimsvandring norrut. De heliga
männen verkade inte längre vara så heliga, de agerade gärna fotomodeller mot betalning och när
jag frågade vart de var på väg svarade de att de inte var på väg någonstans. De hade helt enkelt
parkerat sig där för gott. En sadhu hade håret i en, en och en halv meter lång dread skapad av
kodynga och aska, han satte raskt upp den som en turban på huvudet när han skulle fotograferas,
en annan var ormtjusare, några låg och dåsade under inflytande av hasch eller någon annan drog.
På vägen från Pashupati tittade vi in på den lilla skolan som låg utefter vägen. Barnen tränade
både det engelska och det nepalesiska alfabetet.
Vi for sedan vidare till Bhaktapur, där vi omringades av unga pojkar som ville guida oss eller ta
oss med till någon av Tankaskolorna (skolor där man lär sig måla tankas och mandalas d.v.s. heliga
bilder för hjälp i meditationen – kanske kan man likna det vid en buddistisk version av
ikonmåleri). Vi tackade nej till alla som var påstridiga. Av någon anledning var de flesta
restaurangerna stängda och vi fick till sist ändå ta hjälp av en trevlig ung man att hitta en öppen
lunchrestaurang som hade plats för oss alla fjorton. Stärkta av en god lunch vandrade vi runt i
den gamla staden och tittade på tempel, krukmakerier, träsniderier och Tankamålning. Vi lärde
oss att det tar 21 år att bli mästare i den svåra målningskonsten. Till sist gick vi in genom den
gyllene porten och såg Kaa, som för evigt förvandlats till kobra eftersom hans fru blivit så rädd
att hon tappat det magiska riset som skulle ha gjort honom till man igen.
Efter besöket i Bhaktapur for vi vidare mot Patan, som är den tredje av städerna som en gång
givits till tre konungasöner i Kathmandudalen. Vi hade inte mycket tid kvar med vår minibuss
och rare chaufför och tog därför en snabb titt på Patans tempel utan att gå in på själva torget. Vi
letade istället efter någonstans där vi kunde vila våra trötta ben och ta en kopp te. En vänlig polis
och biljettförsäljare gick med oss till en öppen restaurang. Maoisterna hade ”hållit rally under
dagen” och därför var många restauranger och affärer stängda, förklarade han. Den vänlige
mannen kunde inte mycket engelska men trodde att vi skulle kunna hjälpa honom att få bättre
dricksvatten i Patan, eftersom vi var från Röda Korset. De hade olja i vattnet och han oroade sig
för att det inte var nyttigt för barnen. På kvällen var det mesta stängt i Thamel och många
militärpoliser patrullerade på gatorna, för säkerhets skull.
På morgonen den tjugotredje mars blev vi hämtade av Röda Korsets minibuss för avfärd till
Sindhupalchok. Vi skulle sammanstråla med Lila Khanal och RamKrishna (vicepresidenten) vid
Koteswor men bensinköerna gjorde att vi fick ta en lång omväg. Blockaderna nere i Terai hade
gjort att bensinen måste ransoneras och gatorna var blockerade kilometervis av stillastående bilar
och motorcyklar. Till sist kunde vi ta oss fram och dela upp oss i två bilar så att vi kunde sitta lite
bekvämare. Dt blev en fin färd upp till Chautara utom de sista 100 metrarna som var mycket
knaggliga. Vägen kantades av blommande buskar av Johannesört (Hypericum oblongifolium), på
sluttningarna såg vi den magnolialiknande Erythrina Stricta som blommade med stora röda
blommor på bar kvist och på tegelmurarna utefter vägen bredde ”kristi törnekrona” och andra
kaktusar ut sig, som vi kunde känna igen från våra egna krukväxtfönster hemma i Sverige. Byarna
vi passerade hade välordnande och mycket frodigt växande blomkålsland och ju längre norrut vi
kom desto fler pinjeträd växte på sluttningarna. I en by hade el- och telefonkablarna ramlat ner på

vägen och vår chaufför vågade inte köra vidare, men bybefolkningen visste att det inte fanns
någon ström i kablarna och lyfte upp dem så att vi kunde komma under. Väl framme i Chautara
fick vi dalbhatlunch när vi bekantat oss med Röda Korsfolket. Det var särskilt roligt att få träffa
Tamka (uttalas ungefär: tsåmka) igen som besökte Sverige i våras. Några av gruppdeltagarna hade
bestämt sig för att stanna kvar i staden medan vi andra skulle ge oss iväg till Tamangbyarna i
Simpal Kavre. Röda Korsarna Hans och Marie från Tyskland/Sverige dök upp efter en dryg
veckas trekking i Helambo alldeles i närheten. De blev ombedda att följa med istället för dem
som stannade kvar, vilket de tackade ja till. Vi gjorde ett snabbesök på Chautaras sjukstuga innan
det var dags för oss att sätta oss i bussen som skulle ta oss till Nawalpor, där bilvägen tog slut.
Omgivningarna var oerhört vackra där bussen sakta, sakta ömsom klättrade uppåt på ettans växel
eller ömsom tog oss nedför hisnande serpentinvägar. Längre ner i dalarna hade man redan satt ut
risplantor i terrasserna, högre upp var det fortfarande veteterrasserna som nu lyste skirt gröna.
Busschauffören var skicklig och bussen verkade stark men känslan av att inte kunna kontrollera
situationen gjorde att många kände sig rätt skräckslagna under färden och drog en lättnadens suck
när vi äntligen var framme. Där hade hela den lilla stadens befolkning mött upp och vi blev som
vanligt varmt mottagna med blommor och den här gången också tika (det tredje ögat – dvs
märket i pannan som är en påminnelse om Guds vakande öga och välsignelse). Nawalpor liknade
på många sätt min hemstad Tansen på femtiotalet, bortsett från att dit fanns det ingen bilväg på
den tiden. Från Nawalpor blev det trekk till vårt första mål som var byn Basari. Enligt den
uppgjorda planeringen skulle vi varit framme vid två-tiden men vi kom fram kvart över sex och
det hade börjat mörkna. Det var en vacker och behaglig trekk, men ganska lång. Vi blev varnade
för att vara ute ensamma i mörkret eftersom det fanns mycket leoparder i trakten. När vi till sist
nådde Röda Korshuset i Basari hade alla tröttnat på att vänta där och gått hem, men det dröjde
inte länge förrän planen utanför huset kryllade av ungar. Det visade sig sedan att byn bestod
huvudsakligen av barn – kanske ett hundratal, några få gamla tandlösa tanter, någon enstaka
skrynklig gubbe och en handfull vuxna. Då Maoisterna haft området som ett slags huvudkvarter
hade trakten utarmats på den vuxna befolkningen. Några hade dödats, andra hade flytt till
Kathmandu och andra hade dragit utomlands för att jobba. Flera familjer bestod nu enbart av
barn – alla mycket fattiga.
Vi bjöds att sitta in på golvet i det lilla Röda Korshuset där vi blev bjudna på mat. När så fattiga
människor slaktar både get och höna för att bjuda sina gäster uppoffrade sig även vegetarianerna i
gruppen. Vi åt, drack, dansade och sjöng. Eftersom det var så mycket barn utökade vi vår
repertoar med ”Herr Ohlsson hade en bonnagård” och ”Små grodorna” vilket verkade
uppskattas. Barnen både dansade och sjöng med på svenska så gott de kunde. Det var ju lätt att
förstå både ”moo, moo, voff, voff, mjau, mjau och kwack, kwack”. Annars var nog den största
upplevelsen för dem att se sig själva i alla digitalkameror som flitigt användes under kvällen.
Huset var fullt till bristningsgränsen och plötsligt knackade det på en av fönsterluckorna, jag
öppnade och en liten tandlös gumma hoppade vigt upp och satte sig på huk i fönstersmygen.
När festen var över skulle vi inkvarteras i olika hem. Vi var mycket trötta och föreslog att
damerna skulle kunna stanna kvar i Röda Korshuset, men trots att männen i vår grupp bara var
fem, blev det de som fick stanna kvar i huset – damerna fick ge sig ut i mörkret till hus som enligt
utsago ”låg mycket nära”. När vi snubblat fram på smala, branta stigar en bra stund kom vi fram
till en bostad där man lagt täcken på två ”sängar” en tredje bänk fanns också i rummet, men utan
täcke. Trötta som vi var, bestämde vi oss snabbt för att få in så många som möjligt i det första
huset. Systrarna Andersson låg skavfötters i den ena bädden, Lila och Marie låg i den andra och
jag lade mig på bänken med ett fruktkakepaket som huvudkudde. De andra inkvarterades dels i
ett ödehus och dels i ett hem där en femtonårig flicka var husmor för sina yngre syskon.

Nästa dag var solig och varm. Vi började vår vandring ner i dalen för att ganska snart gå uppåt
igen. Vi hade nu lärt oss att undvika det nepaleserna kallade ”Chårta bartå” – genväg (eg. kort
väg) eftersom det för oss oftast innebar senväg. Genvägen innebar att man inte valde
serpentinstigarna utan gick rakt upp eller ner. Snart kom vi i alla fall till den fina lilla byn Sano
Basari (Lilla Basari) där vi åt lunch. Husen var rena och välskötta med köksträdgård, toaletter och
diskplatta också barnen såg rena och välmående ut. Vi visste att i flera av byarna vi passerat hade
Maoisterna förstört både toaletter och vattentillförsel. Där var barnen snoriga och smutsiga. Det
kändes ändå bra att se att Röda Korsprojektets arbete bevarats på några platser som nu kan ge
inspiration och uppmuntran till de byar som får börja om från början. Efter en stunds vidare
trekking pekade man ut för oss målet för vår vandring på en höjd på andra sidan dalen. Det var
byn Manedala (Juvelgömman) och såg inte ut att ligga så långt bort, men vi visste att ögat bedrog
oss. Till sist var vi ändå där och blev, som vanligt, högtidligt mottagna. Lite senare var vi gäster
vid kretsens årsmöte då en ny styrelse skulle väljas för fyra år. Röda Korshusets tak var på väg att
kollapsa och var en av de frågor som den nya styrelsen skulle ta tag i. Efter årsmötet blev det fest
på den muromgärdade mötesplatsen ovanpå vattenreservoaren. Vi – de långväga gästerna och
distriktsfolket från Chautara (ordföranden m. fl.) satt på utplacerade stolar. De övriga satt eller
hängde på muren eller satt utspridda på marken. Också här kunde man se att den vuxna
befolkningen hade utarmats under Maoisternas inflytande. Kvällen blev ljummen och skön.
Bönevimplarna fladdrade i kvällsbrisen på begravningsplatsen invid byn och herrelösa hundar
smög omkring med svansen mellan benen och letade efter något ätbart som vi tappat i gräset.
När mörkret fallit tändes en brasa på planen och på avstånd hörde vi shamanerna närma sig. De
var tre stycken, varav en mycket lång – närmare två meter – och kanske var det en orsak till att
han blivit shaman? De dansade vilda danser till trummornas rytm och svängde sina långa kjolar i
eldens fladdrande sken. Folket sjöng suggestivt envist upprepade fraser medan shamanerna
utförde en rit för helande och bortdrivning av det onda. En känsla av surrealism smög sig på och
jag tror att just denna upplevelse kommer att bäras som ett märkligt minne hos flera av
resenärerna.
I Manedala hade man planerat väl för svenskarnas besök och vi blev uppdelade att två och två
övernatta hos olika familjer. Lena och jag hamnade hos en av de nya styrelseledamöterna – en
ung man med ett mycket välskött hus med köksträdgård, toalett, diskplatta men inte rökfri spis.
Hela familjen och en grannfru samlades omkring oss när vi försökte krypa ner i sovsäckarna på
golvet. Lena var ambitiös och lyckades byta om till sovkläder med mycket ålande i sovsäcken –
något som förundrade våra åskådare. Jag som varit snuvig under hela resan väckte också
förundran hos de flesta. En fråga som många undrade över var, varför jag i hela livet samlade upp
mitt snor i papper för att sedan spara det i en plastpåse i fickan. –Vad ska hon ha det där snoret
till, var en ofta förekommande reflektion. Att jag inte var expert på att snyta mig utan papper och
då inte heller ville slänga pappret på marken utan vänta tills jag kom till någon slags papperskorg
eller en plats där jag kunde gräva ner det, var inte så lätt att förklara. Vi sov gott och vaknade
tidigt, utsövda till ännu en vacker dag i Himalaya.
Vi vandrade ner i dalen, sedan upp, ner igen och så upp till Shauli där det fanns en bilväg till
Chautara. När vi kom dit var telefonförbindelserna så dåliga att vi inte kunde kontakta vår buss
och bestämde oss därför för att ta en kopp te i väntan. Vi hann knappt med tekoppen förrän
bussen i alla fall dök upp. Den här gången var chauffören en ganska orutinerad ung man och
även om vägen ner inte var riktigt lika lång och svårkörd som vid den förra bussfärden, var inte
alla medvetna om att vi den här gången faktiskt svävade i mycket större fara. Resan ner gick trots
allt bra (som det oftast gör) och vi kom lyckligt och väl fram till våra väntande vänner i Chautara.
Det var ljuvligt att få duscha (trots kallt vatten), vila och klä om inför resten av dagens övningar.
Några hann till och med ta en shoppingrunda på stan. Jag köpte mig ett par tofflor, till överpris,
att ha till kvällen. Jag betalade 140 rupier och det var ungefär dubbelt så mycket som de

egentligen kostade. Lila gillade dem och hade inget emot att ta över dem när de tjänat sitt syfte
för mig, så de var väl värda pengarna. Hon var för övrigt på ett uselt humör den här dagen,
eftersom gubbarna i Chautaras styrelse aldrig frågade henne till råds om någonting. De hade
bokat in oss för lunch på en restaurang i stan, som hon tyckte var alldeles för dyr. Sjukhusets
kantin dög fint åt oss tyckte hon - säkert med rätta. Efter den mäktiga lunchen blev vi inbjudna i
tre grupper att besöka tre hem. Systrarna Andersson som inte var glada åt att använda fordon
igen, höll tappert god min och följde med mig i Röda Korsjeepen till herrarna Dungals båda hem,
i en liten by utanför staden. Där blev vi bjudna på god yoghurt och färsk frukt och sedan te. Det
passade oss utmärkt som efterrätt. En av de andra grupperna blev bjudna på middag vilket inte
var så lätt med tanke på den stadiga lunchen vi nyss intagit.
På eftermiddagen satt några av oss på takterrassen och njöt av de snöklädda Himalayatopparna
som färgades rosa av den neråtgående solens strålar. Vi pratade med Surya Maya som varit med
oss på trekken hela vägen. Hon pekade ut byarna där hon utförde sitt arbete som barnmorska.
Det tog ungefär en och en halv till två timmar varje morgon att gå dit och lika lång tid att gå hem.
Ungefär 20% av förlossningarna var komplicerade och mammorna behövde komma till
sjukstugan. I övrigt var hon deras enda hjälp vid barnafödandet. Förutom jobbet som
barnmorska var hon mycket engagerad som volontär i Röda Korsets arbete. Hennes man var
veterinär och de drev en liten butik med djurmediciner. För att hinna med allt hjälpte alla i
familjen till med hushållsarbetet, berättade hon.
När kvällen kom var det dags igen för oss att delta i den obligatoriska informationen om arbetet
och sedan en fest. Svårigheterna att hålla projektets arbete levande i Sindhupalchock var
uppenbara och kanske skulle en förnyelse av styrelsen vara nödvändig för att gjuta lite nytt liv i
verksamheten nu när Maoisthotet verkar ha dämpats. Utan Tamkas hängivna arbete hade
troligtvis inte mycket varit kvar av projektet. Inför kvällens fest var han som vanligt i sitt esse och
rappade och sjöng tillsammans med en annan ung man, så att alla rycktes med. Det dansades
nepalesisk och svensk folkdans så svetten lackade och vi lyckades stoppa i oss en massa mat igen.
Kanske var vi alla på väg att bli alltmer nepaleser?
Tidigt nästa morgon packade vi in oss i jeepen och minibussen för avfärd till Kathmandu. Några
extra resenärer liftade dessutom med oss, bland annat Mr Sita Ram och ordföranden Mr
Nayendra. När vi kom fram till Kathmandu valde de flesta att vila och fräscha upp sig inför
kvällens avskedsbjudning, medan Jörgen, jag, Ann-Charlotte och Katarina fick skjuts till NRCkontoret
för intervju och debriefing-möte. Deltagare från de olika Röda Korsavdelningarna
ställde ett antal frågor efter det att vi hade avlagt vår rapport och vi svarade så gott vi kunde. Vi
ställde också den raka frågan till dem, hur man såg på den här typen av volontärbesök. Det
kändes som om svaret var uppriktigt när de hävdade att utbytet mellan volontärer var en av de
viktigaste ingredienserna för att hålla engagemang, entusiasm och framtidstro uppe hos
projektdeltagarna.
Vi fick en halvtimme på oss att svida om på hotellet innan bilen hämtade oss igen till en finare
cateringrestaurang i Lalitpor. Röda Korsherrarna från NRC satt på en rad, de svenska Röda
Korsarna satt på en annan rad några meter ifrån, mitt emot dem och en bit bort satt de båda
chaufförerna. Lila hölls sig till den svenska raden först, men flyttade sedan över till nepaleserna.
Vi blev bjudna på mycket god snacks och var ganska mätta när det var dags för middagen. Det
blev tofustuvning, blomkålstarkari, ris, yoghurtsdressing, kycklinggryta och mycket annat gott.
Till maten blev det både rött och vitt vin och mineralvatten. Efter ett utbyte av tacktal var det
dags att fara hem till hotellet igen.

Nästa morgon gav sig två av resenärerna iväg på en mountainflight för att se Mount Everest på lite
närmare håll. När de återvänt följde en grupp med mig på promenad till Swayambo Nath –
Kathmandus mest berömda stupa. Vi gick genom vanliga affärs- och bostadskvarter och tittade
oss omkring i folklivet. Några köpte ett par gelebes (frityrkringlor) att dela och ta en smakbit av.
När vi kom fram till kullen på vars topp stupan ligger valde vi att gå uppför alla de 365
trappstegen. En av de lite aggressiva och orädda languraporna försökte stjäla Arnes drickaflaska.
Vi stannade till nu och då på vägen för att pusta ut och se på utsikten. Här och där satt en
spåman och redogjorde för auspicierna för dem som var intresserade (och beredda att betala en
slant förstås) och både hinduer och buddister gjorde sin morgonbön vid olika altare på vägen
upp. Det var lite för disigt för att få en riktigt klar utsikt över Kathmandudalen men vi kunde
ändå se hur tätbefolkad den blivit. Man räknar med att ungefär två miljoner människor har tagit
sig till staden de senaste åren. Smogen låg som en grågul dimma över de trafiktätaste kvarteren.
Borta i sydväst kunde vi skymta kullen med den lilla staden Kirtipor där de flesta av Thamels
stickade produkter tillverkas. Annars är staden mest känd för den makabra historien om hur den
intogs; När kungen hade skickat sin bror som förhandlare och han sändes tillbaka med näsan
avskuren blev straffet att alla invånarna förlorade sina näsor, när staden till sist intogs.
Vi gick medsols runt stupans kupol som i sitt innandöme döljer den källa som blev orsaken till att
människorna en gång valde att bosätta sig i dalen. Det sägs att källan en dag ska sina och att
staden då ska förstöras i en katastrof – kanske är det den stora jordbävningen alla väntar på?
Munkarna hade lite fritid och satt på sin veranda och pratade. Vi fick gå in och titta i rummet där
morgonbön och vesper brukar hållas. Då mumlar de sina mantra ackompanjerade av utdragna
toner från långa horn och rytmiskt dunkande på trummor och cymbaler. Nu var det tyst och mest
aktivitet vid de hinduiska templen på gårdsplanen. Många familjer förberedde sin podja (bön och
tillbedjan) under taket på väntplatsen. Just där utanför ber familjerna till en gudinna som började
sin bana som en grym demon. Hon hade trehundra barn själv men ägnade sig åt att röva bort och
äta upp människornas barn. De förtvivlade människorna vände sig till Vishnu och bad om hjälp.
Han kidnappade då ett av demonens egna barn och hon blev så förkrossad att han lätt kunde
förklara för henne vilken sorg hon förorsakat människorna. För att sona sina förskräckliga
handlingar fick hon bli gudinnan som människorna vänder sig till då deras barn är sjuka eller
skadade. Det hugger alltid lite i hjärtat att se alla de oroliga och ledsna föräldrarna som är där för
att bedja om hjälp för sina barn.
När man gått nästan hela varvet runt kommer man fram till en annan del av munkklostret, där
statyer av de olika buddorna som inkarnerats under årens lopp finns porträtterade i guldstatyer.
Där kan man också köpa sig ett vaxljus eller oljelampa för att tända för sin själs frälsning. På
vägen ner från stupan ligger ett annat tempel som från utsidan ser ganska smalt ut men inuti
gömmer oändligt långa gångar avdelade med olika portar. Templet vaktas av en demon, och en
kung som härskade i Kathmandu för länge sedan brukade varje morgon smyga sig upp dit för att
nå allra längs in och bedja om visdom i sitt regerande. Han gick innan solen hade gått upp och
trodde inte att någon visste om hans farofyllda, dagliga vandring. En morgon såg hans dotter
honom ge sig iväg och hon blev så nyfiken att hon följde efter honom i hemlighet. Eftersom
kungen inte fick vända sig om när han väl kommit in i templet märkte han aldrig att hans dotter
var bakom honom. Naturligtvis blev hon ett rov för demonen och kungen blev helt förkrossad.
Sedan den dagen infördes en lag att alla flickor måste bära en länk med små bjällror runt sina
fotleder, så att de aldrig mer skulle kunna smyga oupptäckta bakom någon. När vi lämnat
Swayambo Nath med alla sina bönevimplar fladdrande i vinden tog sig några neråt stan i taxi och
andra promenerade.
På kvällen var Jörgen och jag bjudna hem till Mukesh och vi blev alltså tvungna överge vårt gäng
resenärer som fick gå ut och äta på egen hand den sista kvällen i Kathmandu. Hos Mukesh fick vi

mycket god mat, bland annat en äppelpaj med vaniljglass till efterrätt. Pajen hade Mukesh bakat
själv efter ett recept han fått från en svensk Röda Korsare. Hela middagen blev en utmärkt syntes
av det bästa i öst och väst och en bra symbol för ”twinning”.
Den sista dagen i Kathmandu började, med frukost för min del, på hotellet tillsammans med
Neer, en av vår familjs äldsta vänner. Lite senare kom Lila Nath (en av pojkarna i vår
”internationella familj) med sin familj för att ta adjö av oss allesammans. Vi for till flygplatsen där
vi sa tack och adjö till Lila Khanal som blev riktigt rörd över den lilla boken med alla våra
namnteckningar och foton i. Planet lyfte över bergen och vi fick en sista skymt av Himalayas
snötäckta toppar som majestätiskt sträckte sig upp ovan molnen.