Här - Svenska Afghanistankommittén

Afghanistan 

Ranelid utmanar dig 

SKÄNK ETT ORD 

TEMA 

Kvinnors delaktighet 

i fred och demokrati 

Därför ska kvinnor 

mäkla fred s4-8 

Krönika | Nancy Dupree 

Kvinnor gör sina 

röster hörda s13-15 

Betydelsen av ett 

byråd s9-11 

På moppe till Afghanistan 

Med Gustav Fröding s20 

Barnkonst 

Krig & framtidsdrömmar s32 

#4.12 

nytt 

Träffa en SAK-profil 

Allan från Göteborg s28 

UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN | WWW.SAK.SE

Afghanistan nytt 

Tillsammans 

med det afghanska folket 

Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. 

För signerade bidrag svarar författarna. Ansvarig utgivare: Lotta Hedström 

| Redaktör: Erik Halkjaer | Formgivning: Markus Håkansson 

Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till erik. 

halkjaer@sak.se. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material kan komma att 

publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistan-nytt publiceras även 

på www.globalarkivet.se under Creative Commons-licensen AT-NC-ND 2.5. 

Redaktionsråd: Sofia Orrebrink, Helen Hellmans, Börje Almqvist, Ivar Andersen 

Monica Eriksson, Katinka Wall 

ISSN 0280-7041 

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm 

Annonspriser: Helsida: 5 000 kr | halvsida: 2 500 kr | 1/4 sida: 1 250 kr 

– en film om SAKs arbete – 

I filmen, Tillsammans med det Afghanska folket, möter du de 

personer som tillsammans utgör den väv som SAKs arbete 

består av. Den ger en inblick i de villkor som människor i 

Afghanistan lever under men också i det arbete som organisationen 

genomför inom utbildning, sjukvård, rehabilitering 

och landsbygdsutveckling. Några av de som bidrar till organisationens 

insatser i landet är rullstolstillverkaren Fridoon, 

skolflickan Asefa och landchefen Andreas Stefansson. 

Producenter är Lasse Bengtsson och Felix Larnö. 

Tips för användning 

Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in på 

pg: 64 23 90-9. (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 

75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 

300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- & prenumerationsärenden 

kontakta info@sak.se. 

Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv.1, 117 43 Stockholm. Tel 

08-545 818 40 | Fax 08-545 818 55 | info@sak.se | sak.se | swedishcommittee.org 

Stöd SAK: PG 90 07 80-8 | BG 900-7808 

Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis 

inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. 

Upplaga: 10 000 ex. | Presslagd: 10 oktober 2012 

Omslagsbild: Christoffer Hjalmarsson 

Filmen är 23 minuter lång och används 

lämpligen i publika arrangemang. Förslag på 

diskussionsfrågor och värderingsövningar 

medföljer i en separat filmhandledning. 

Erbjud skolor att låna filmen, eller erbjud 

dig att visa den som en introduktion till en 

längre föreläsning. 

Visa gärna filmen på ditt bibliotek och bjud 

in till diskussion efteråt. Samarbeta gärna 

med en annan organisation på din ort, till 

exempel en filmklubb, eller låna ut den till 

olika festivaler eller kulturarrangemang. 

Beställ filmen på info@sak.se

Tema | Kvinnors delaktighet 

i fred och demokrati 

Därför ska kvinnor mäkla fred_________4 

Erik Halkjaer uppmärksammar två rapporter. 

I byrådet kommer hon till tals__________9 

Anders Rosén intervjuar genom ett fönster. 

Utmaning att vara kvinna och chef ___12 

Börje Almqvist har mött en förebild inom SAK. 

Krönika | Kvinnor gör sina röster hörda_13 

Av Nancy Hatch Dupree. 

#4.12 

# 4 – 2012 

Kampanj | Hjälp en flicka 

i Afghanistan 

Ranelid hjälper flickor att gå i skolan_16 

På moped för flickors rätt __________20 

30 år i Afghanistan_________________24 

SAK håller fast i devisen folk till folk, av Anders Fänge. 

SAK i Sverige 

Allan brinner för skolfrågorna_______28 

Jane Karlsson möter en veteran. 

Att laga afghansk mat______________30 

Stockholms lokalkommitté har lagat afghansk 

mat i 8 år. 

Barn i Afghanistan_________________32 

Ett liv i krig och drömmar om framtiden. 

Omslag | Författaren Björn Ranelid. 

. 

Foto | Christoffer Hjalmarsson 

sak.se 

a f g h a n i s t a n-ny t t 

Ingen bestående 

fred utan kvinnor 

Ända sedan de antika grekiska damerna kärleksstrejkade för fred, långt 

före vår tideräknings början, har man menat att kvinnor är mer fredsinriktade 

än män. Även om jag inte tillhör de som tror att krigslusta är en 

biologistiskt bestämd egenskap, finns det i alla fall en sanning i att det 

inte blir bestående fred utan kvinnor. 

I Afghanistan har de afghanska kvinnornas behov och situation till bristningsgränsen 

utnyttjats för att rättfärdiga alla möjliga insatser, militära såväl som icke 

militära. I grunden har man dock saknat de kraftfulla och långsiktiga inriktningarna 

på just familjens och samhällenas verkliga stöttepelare – kvinnan. 

n ä r nu de na t o -l e d d a tr u p p e r n a drar sig tillbaka 2014 anses 

det finnas en risk för en återgång till ett kvinnofientligt talibanstyre 

eftersom Afghanistans egen säkerhetsskapande förmåga är svag. 

Jag tror tyvärr det är mer komplext än så. Vi i väst har inte heller en 

jämställdhetsprofil att erbjuda, mer än i retorik. 

Inte minst har den nuvarande svenska regeringen i ord hållit 

fram hur betydelsefullt det är med att hjälpa kvinnor, lyfta fram 

kvinnor och bereda kvinnor plats i samhället och i fredsarbetet. I 

det svenska biståndet och vid truppnedragningarna av svensk trupp 

måste vårt land tydliggöra hur man verkligen vill gestalta detta 

stöd till afghanska kvinnor och flickor, för utbildning, fredsbygget, 

överlevnad, mat, inflytande, rättvisa och i lokalsamhället såväl som i 

det skakiga statsbyggandet som helhet. 

Lotta Hedström. 

f n s re s o l u t i o n 1325, som tar upp vikten av att skydda och involvera om skydd av 

kvinnors rättigheter i konflikt och postkonflikt, kräver också att de undertecknande 

länderna tar fram en handlingsplan för hur resolutionen ska implementeras. Men 

Afghanistan har en lång väg att gå, från att klassas som ”världens farligaste land för 

kvinnor att leva i”, till ett jämställt samhälle där Ulemarådet inte längre med presidentens 

fulla stöd kan proklamera att ”män är primära och kvinnor sekundära”. 

Det är inte heller bara talibanerna, som den otydligt definierade rörelse det nu är, 

som har en fientlig kvinnosyn. Den patriarkaliskt rotade föreställningen om manlig 

överhöghet och vapnens välsignelse har mycket djupare rötter och är mycket mer 

utbredd än så. En av de viktigaste kilarna in i den massiva kvinnofientlighet, som i 

stort sett bestått efter elva år av NATO-ledd militär närvaro, är flickors rätt och reella 

möjligheter att gå i skolan. Utbildade kvinnor föder färre barn, och de hinner och kan 

ta bättre hand om de barn de får. De ställer större krav på jämställt bemötande i sina 

hem, lokalsamhällen och i yrkeslivet. 

s a k s up p d r a g tar följaktligen sin början i flickors rätt till utbildning och i Sveriges 

nu allt större civila satsningar på Afghanistan måste kvinnors rätt att delta i fredsarbetet 

säkras. Vi är till exempel nu en grupp frivilliga svenska kvinnliga parlamentariker 

som påbörjar ett samarbete med våra kollegor i över- och underhuset i Kabul för 

detta ändamål. Vi som älskar landet och som följt dess våndor under 30 år av konflikt 

uppmanar den svenska regeringen att i den nya stora satsning på civilt bistånd i Afghanistan 

uppvisa en icke-militär profil, där kvinnorna och civilbefolkningen får spela 

en verkligt samhällsbyggande roll. • 

Lotta Hedström | styrelseordförande, SAK 

3

t e m a | k v i n n o r s d e l a k t i g h e t i f r e d o c h d e m o k r a t i 


4 

Därför ska 

Afghanistans 

kvinnor 

mäkla fred 

I decennier har kvinnorna fått spela en underordnad och sekundär roll i 

det afghanska samhället. En utveckling som delvis vänt under 2000-talet, 

efter flera landvinningar för kvinnors rättigheter. Tidigare stängda dörrar 

har öppnats och möjligheterna för dagens afghanska flickor är långt 

fler än vad de varit för deras mödrar. Med viss rätt anser sig många av 

dem stå över männen rent moraliskt så tillvida att de inte bär ansvar för 

de blodiga konflikter som plågat landet så långt de kan minnas. Ska 

någon mäkla fred i landet är det därför kvinnorna, men då krävs det 

att det internationella samfundet långt mycket mer aktivt än idag ger 

sitt fulla stöd och ställer hårdare krav på kvinnligt deltagande i de 

demokratiska processerna. 

Text | Erik Halkjaer 

Foto | Christoffer Hjalmarsson 

Erik är vikarierande redaktör för Afghanistan-nytt. 

Christoffer är frilansfotograf och har besökt Afghanistan flera gånger. 

#4.12

#4.12 


”Det krävs jämställdhet 

för att bygga en 

demokrati. Alla måste 

få vara med, man kan 

inte utesluta hälften 

av befolkningen” säger 

Renate Larssen, som 

tillsammans med Sara 

Norrevik skrivit rapporten Rätt till en 

framtid? – Kvinnors situation i Afghanistan 

efter 2014. 

Renate Larssen och Sara Norrevik 

lyfter i sin rapport fram de nyvunna rättigheter 

som de afghanska kvinnorna fått 

sedan 2001, då en FN-stödd invasionsstyrka 

jagade bort talibanerna från makten. 

På elva år har Afghanistan anslutit sig till 

FN:s kvinnokonvention och i artikel 22 i 

sin konstitution skrivit svart på vitt ”att 

Afghanistans medborgare – män såväl 

som kvinnor – har lika rättigheter och 

ansvar inför lagen”. 

a f g h a n i s t a n s kv i n n o r kan enligt 

lag ställa upp i allmänna val. De har fått 

äganderätt, rätt att arbeta, driva företag 

och välja vem de ska gifta sig med. En 

fjärdedel av parlamentsledamöterna i den 

lägre kammaren ska bestå av kvinnor. För 

tre år sedan antog regeringen också en lag 

mot våld mot kvinnor. 

Antalet flickor som går i skolan har 

ökat från ett par tiotusen under talibanregimen 

till 2,5 miljoner. Likaså mer än 

femfaldigades antalet barnmorskor i 

landet från 457 till 2 600 under perioden 

2002-2010. Afghanska kvinnor har på 

senare år börjat spela cricket och boxas, 

och har deltagit i de olympiska spelen. 

Enligt en undersökning gjord förra 

året av biståndsorganisationen Action 

Aid tyckte 72 procent av 1 000 tillfrågade 

kvinnor i fem av landets provinser att deras 

liv förbättrats senaste tio åren. Tyvärr 

är dessa framsteg små och i flera fall bara 

papperstigrar. 

l a g e n mo t vå l d mot kvinnor tillämpas 

knappt. I en undersökning gjord i år av 

den afghanska statens statistikbyrå, med 

stöd av UNICEF, ansåg 92 procent av 

15 000 tillfrågade kvinnor att våld i hemmet 

var normalt. 

När Ann Wilkens, författare till rapporten 

xxxxxxxxxxxx, får lista de tre största 

hoten mot Afghanistans kvinnor hamnar familjen 

överst, före krigsherrar och talibaner. 

5



− Familjen är farligast. Våld i hemmet 

är väldigt vanligt, och nu växer en ny 

generation upp med detta. Det är svårt att 

bryta det mönstret. 

Att kvinnors och mäns lika rättigheter 

står skrivit i grundlagen ger landets 

högsta ledning inte mycket för heller. 

Runt i kring president Hamid Karzai finns 

bara män. I regeringen sitter tre kvinnor 

– arbetsmarknads- och social-, hälsovårds- 

och kvinnoministern. Av landets 34 

provinsguvernörer är en kvinna. 

i ar t i k e l 3 i ko n s t i t u t i o n e n står det 

”att ingen lag kan motsäga tron eller bestämmelserna 

hos den heliga islamska religionen”. 

Det gör att de religiösa ledarnas 

ord i själva verket står över grundlagen. 

I mars gjorde Ulemarådet, det högsta 

religiösa rådet i Afghanistan, ett uttalande 

där de ställde sig positiva till flera av de 

lagar som gynnat landets kvinnor, för att 

därefter krasst konstatera att ”i enlighet 

med verserna 1 och 34 i Surah an-Nisa i 

Koranen, är män viktigast och kvinnor 

sekundära.” 

President Karzai stödde uttalandet, 

men tog efter protester från människorättsorganisationer 

och kvinnorörelsen tillbaka 

uttalandet, på engelska. På presidentpalatsets 

hemsida står stödet till Ulemarådet 

fortfarande kvar på dari och pashtu. Ulemarådet 

finansieras av presidenten, genom 

internationella bidragsgivare. 

Bara ett par månader efter Ulemarådets 

uttalande förkastade justitieminister 

Habibullah Ghaleb idén med skyddade 

boenden för kvinnor som flytt hemifrån. 

Han menade att dessa kvinnohärbergen 

egentligen var förtäckta bordeller. Efter 

den storm han då rev upp bland afghanska 

kvinnoorganisationer bad han om ursäkt, 

men tog aldrig tillbaka det han sagt. 

i hä r b e r g e n a kan kvinnor som utsätts 

för övergrepp eller som har flytt hemmets 

fyra väggar söka tillflykt. Det finns 

knappa tolv i hela landet. Förra året 

försökte regeringen stänga dem, men efter 

påtryckningar fick enskilda organisationer 

fortsätta att driva dem, under övervakning 

av regeringen. 

I januari i år konstaterade människorättsorganisationen 

Human Rights 

Watch att 400 kvinnor i Afghanistan var 

fängslade för ”moralbrott”, främst från att 

ha rymt hemifrån för att fly våld, tvångsäktenskap 

eller för att ha vistats ensamma 

6 

Ann Wilkens, Renate Larssen och 

Sara Norrevik. 

Utvecklingen för kvinnor i siffror 

• Mödradödlighet: 1 640 per 100 000 födslar 

1980 och 500 per 100 000 födslar 2010 

• Läs- och skrivkunnighet bland vuxna kvinnor: 

5,3 procent 1980 och 12,6 procent 

2008 

• Antal flickor som börjar i grundskolan: 8 

procent 1979 (2-3 procent 2001) och 44 

procent 2010 

• Antal kvinnliga parlamentariker: sju 1988 

och 68 (kvotering) 2010 

Källor: UNDP, UNESCO, Världsbanken, 

BBC 

med en man, bara tittat en man i ögonen 

eller skrattat. 

Afghanistans kvinnor må ha fått det 

bättre sedan talibanerna styrde, men 

Ann Wilkens påpekar att man inte får 

glömma att under krigsherrarna, som 

styrde före talibanerna och som delvis 

leder landet nu, var våldtäkt mot kvinnor 

vida utbrett. Synen på kvinnorna, 

som underordnade männen och som ska 

hålla sig hemma, sitter djupt rotad både i 

kultur och traditioner. 

De små förbättringar som skett för 

kvinnors situation står på en bräcklig 

grund. Renate Larssen, Sara Norrevik och 

Ann Wilkens varnar alla tre för vad som 

kan hända när de internationella trupperna 

gradvis lämnar landet. 

”m a n ri s k e r a r at t ka s t a ut bebisdemokratin 

med den internationella interventionens 

smutsvatten. En internationell 

intervention som i stora drag missat sina 

mål”, skriver Ann Wilkens. 

”Mycket tyder på att beslutet att 

dra tillbaka utländska stridande trupper 

kan komma att omintetgöra de nyvunna 

rättigheterna och föra tillbaka landet in i 

1990-talets mörker”, skriver Renate Larssen 

och Sara Norrevik. 

− Många har redan dömt ut den 

FNs resolution 1325 

Den 31 oktober 2000 antog FN:s säkerhetsråd 

resolution 1325 – om kvinnor, fred 

och säkerhet. Det var första gången som 

medlemsstaterna agerade för att inlemma 

ett genusperspektiv i alla delar av fredsarbetet 

– i att förebygga konflikter, hantera 

och lösa dem samt att bygga upp samhällen 

efter krig. Ett av resolutionens viktigaste 

mål är att involvera kvinnorna i fredsprocesser. 

Den tar även upp det sexuella 

våldet under konflikter, då våldtäkter oftas 

används som vapen. 

Den 9 november lanserar Svenska Afghanistankommittén 

i samarbete med Operation 

1325 och Kvinna till Kvinna en rapport om 

hur resolution 1325 tillämpas i Afghanistan. 

Rapporten kan då laddas ner från vår hemsida, 

www.sak.se 

Den andra rapport som nämns i artikeln, 

Rätt till en framtid? – Kvinnors situation i 

Afghanistan efter 2014 går att ladda ner på 

www.frivarld.se 

militära insatsen i Afghanistan, men 

samtidigt har det inte gått så lång tid. Man 

kan inte förvänta sig att Afghanistan ska 

uppnå demokrati på bara tio år. Det stora 

problemet är det patriarkala system som 

genomsyrar hela det afghanska samhället. 

Afghanerna själva har inte fått en 

chans att ändra sina attityder. Titta på den 

svenska kvinnokampen. Det har tagit 150 

år att uppnå det vi har idag, säger Renate 

Larssen och Sara Norrevik. 

Liksom Ann Wilkens förespråkar 

Renate Larssen och Sara Norrevik mer 

riktade och tuffare biståndsinsatser för 

att förbättra situationen för kvinnorna. 

Framför allt talar de om utbildning och 

upplysning. 

− Många flickor och kvinnor vågar 

inte gå till polisen av rädsla för att utsättas 

för övergrepp. Vi måste bidra med fler 

och större utbildningsinsatser gentemot 

polisen, rättsväsendet och militären, och vi 

måste trycka på att det finns lagar som ska 

följas. Många känner helt enkelt inte till 

vad lagen säger, säger Renate Larssen. 

Just rättsväsendet pekas av Ann 

Wilkens ut som en institution med stort 

underskott på utbildning om vad lagen 

faktiskt säger. Domarna lägger stor vikt 

på moraliska brott, som att fly hemmet, 

men rent faktiskt är det inget brott för en 

#4.12

#4.12 


7



Kvinnliga lärare är viktiga förebilder för unga flickor. 

” 

Här undervisar Rahia Raoufi vid Haidar Khaniskolan i Metherlam i provinsen Laghman. 

Många har redan dömt ut den militära 

insatsen i Afghanistan, men samtidigt har 

det inte gått så lång tid. Man kan inte förvänta sig att 

Afghanistan ska uppnå demokrati på bara tio år.B 

Renate Larssen 

flicka att lämna sitt hem. Ändå döms både 

flickor och kvinnor för detta. 

Trots de risker för både liv och hälsa 

som det medför tar allt fler kvinnor till 

gatorna och höjer sina röster i protest mot 

de patriarkala strukturerna. Utan en aktiv 

afghansk kvinnorörelse skulle varken 

Karzais eller Ghalebs har backat från sina 

kontroversiella uttalanden tidigare i år. 

− Det förvånar mig till viss del, med 

tanke på vilka risker de tar. Fast än att de 

utsätts för hot, skadas, dödas och förskjuts 

av sina familjer blir de fler och fler. 

e t t sä t t at t st ö d j a dessa kvinnors 

kamp skulle vara att skapa ett asylinstrument 

för dem som hotas till livet och 

måste lämna landet, menar Ann Wilkens. 

Att stödja kvinnorna och deras organisationer 

direkt rekommenderar hon inte. 

Det skulle äventyra hela deras arbete 

eftersom det skulle ge taliberna och konservativa 

krafter ytterligare en anledning 

att likställa kvinnokampen med ett imperialistiskt 

västerländskt påfund. 

Konsten är, som Sara Norrevik säger, 

att ge kvinnorna verktygen att själva 

kräva sina rättigheter och deltagande i 

den demokratiska processen. Ann Wilkens 

menar att ett sätt skulle vara en uppförandekod 

som kräver att ett visst antal 

kvinnor är representerade vid internationella 

delegationer, konferenser, möten, i 

statliga institutioner och biståndsprojekt. 

− Att öronmärka en del av biståndet 

8 

till kvinnorna, säger Ann Wilkens. De 

nordiska länderna borde gå samman och 

tillsammans stödja kvinnornas nätverk i 

Afghanistan. 

Sverige är en förhållandevis liten 

aktör i sammanhanget. Men Ann Wilkens 

applåderar den svenska regeringen för 

att man vid Tokyokonferensen i somras 

visade framfötterna och lovade ett tioårigt 

biståndsengagemang med historiskt 

mycket pengar. Så långt gick inget annat 

av de deltagande länderna. 

Fast vad det gäller det svenska biståndet 

till den afghanska kvinnorörelsen är 

Ann Wilkens hittills inte imponerad. Hon 

beskriver det till och med som ”trivialt” 

och ”orealistiskt”. Det svenska biståndet 

till kvinnorna bör spetsas till och bli mer 

realistiskt, anser hon. Ett problem i sammanhanget 

är synen på jämställdhet. 

− Man kan inte komma med svenska 

värderingar och försöka förändra, säger 

Renate Larssen. Man måste skapa ett 

tillräckligt tryggt samarbete som kvinnor 

kan jobba inom. Det handlar om att 

skapa en grund att stå på så att de kan 

fortsätta sin kamp på egen hand. 

Ann Wilkens nämner parallellitet. De 

afghanska kvinnorna strävar inte såsom 

den svenska kvinnorörelsen gjort efter absolut 

jämställdhet inom alla områden. Ann 

Wilkens hävdar att de afghanska kvinnorna 

hellre ser en fördelning av könsrollerna 

liknande de idag, där männen representerar 

familjen offentligt medan kvinnorna 

styr hemmen och vaktar familjernas heder, 

men med lika rättigheter i lag och i den 

demokratiska processen. 

Det är denna syn på parallell jämställdhet 

som också gör att kvinnorna i Afghanistan 

har på fötterna när de hävdar att de 

rent moraliskt borde mäkla fred, eftersom 

de aldrig varit involverade i de processer 

som lett till konflikt. Men för att nå dit 

krävs det att det internationella samfundet 

inte bara lyssnar mer på de afghanska 

kvinnorna själva, utan även menar allvar 

med att alla, män som kvinnor, måste delta 

i utvecklingsinsatserna för att biståndet 

över huvud taget ska betalas ut. • 

#4.12

Kamila Nayiby 

#4.12 


Leila Sarwari är på samma gång ett bra exempel på vilka framsteg som 

görs men också vilka utmaningar som kvarstår. 

Det skulle bli en av de märkligaste 

intervjuer jag hade gjort. Här stod jag 

nedanför ett fönster och såg nätt och jämt 

I byrådet 

kommer 

hon till 

tals 

Demokrati ska byggas underifrån. En förstärkning av kvinnors rättigheter, rätt 

att delta i den demokratiska processen och att få fatta viktiga beslut bör ske 

både på statlig såväl som lokal nivå. Afghanistan-nytt har träffat Leila Sarwari, 

medlem i byrådet i Lab Aob Bala, i distriktet Feroz Nakhcheer i provinsen Samangang. 

Hon är ett exempel på hur kvinnor kan påverkar lokalt, men svårigheten 

att få till intervjun och intervjuns genomförande visar också på vilka hinder som 

Afghanistans kvinnor fortfarande står inför. 

Text & bild | Anders Rosén 

Anders är SAKs informationssamordnare och jobbar på kontoret i Kabul. 

kvinnan därinne. Leila Sarwari 

visade bara lite av sin profil. Intervjun 

genomfördes via Kamila Nayiby som job- 

bar på Svenska Afghanistankommitténs 

(SAK) kontor i Mazar-e-Sharif. 

Kamila Nayiby agerade tolk, men var 

också mellanhand för att jag som man 

inte fick tala direkt med Leila Sarwari. 

Att vi skulle befinna oss i samma rum var 

otänkbart. 

Det hade varit en lång process för att 

få till stånd intervjun. I vissa byar och i 

vissa distrikt hade det varit helt omöjligt. 

Men här i byn Lab Aob Bala var byrådets 

ordförande så framsynt att han menade 

att en kvinnlig medlem i shuran eller 

byrådet, kunde ge en intervju till Afghanistan-nytt. 

9



Leila Sarwari befinner sig långt bort 

från allt vad FN-resolutioner och politiska 

möten i Kabul och andra storstäder heter. 

Ändå finns hon mitt i en bubblande demokratiprocess 

på sin egen lokala nivå – 

och hon är mycket aktiv i den. Det finns ju 

så mycket att göra. Så mycket arbete som 

återstår och så många hinder att komma 

över, menar hon. 

Lönen betalas i mat 

Leila Sarwari är 34 år och befinner sig 

på lokalsamhällets botten. Hon är änka 

sedan 12 år, har fem barn i åldrarna 12-20 

år och bor hos sin svågers familj. Leila 

arbetar med att tvätta, städa och laga mat 

åt folk i byn. Lönen betalas i mat. 

Föräldrarna är afghaner, men Leila 

Sarwari föddes i Iran. Redan under uppväxten 

blev hon intresserad av kvinnors 

svåra situation. 

− När jag växte upp i Iran förstod jag 

vilka svårigheter afghanska kvinnor hade. 

Redan då kände jag att ville göra något 

här. Men jag trodde knappast att jag en 

dag skulle få möjlighet till det, säger Leila. 

Byrådet dök upp som ett oväntat och 

bra tillfälle. 

Vägen till Lab Aol Bala är krokig och 

10 

dammig. Väl framme går byns färger i rödbrunt 

och lerhusen är låga och slitna. I de 

smala, dammiga gatorna konkurrerar lastbilar, 

får och lekande barn om utrymmet. 

Vägen till Leila Sarwari går via byrådet 

eller ”shuran”. Alltså de manliga medlemmarna 

och rådets ordförande Abdul Haq. 

Det är ett lokalt utvecklingsråd som stöds 

av SAK. 

I Lab Aol Balas lokala utvecklingsråd 

finns 16 medlemmar, åtta män och åtta 

kvinnor. Mötena är separata för männen 

och kvinnorna, men har en gemensam 

dagordning så att samma frågor diskuteras. 

När mötena är slut träffas rådets 

viktigaste män och kvinnor för att jämka 

samman de beslut som tagits. Ofta blir det 

tuffa förhandlingar. 

Jag framför åter mitt önskemål att få 

träffa en kvinnlig ledamot. Abdul Haq 

skruvar på sig, tittar på de andra och säger 

något kryptisk om att det alltid är bra att 

höra fleras åsikter. 

I distriktet Feroz Nakcheer finns 17 

byråd. Alla ska ha ett utvecklingsprogram 

med en plan för vad som är mest 

nödvändigt att förbättra i byn. Åtgärderna 

stöds bland annat av organisationer 

som SAK. 

− Vi har ett långvarigt och bra samarbete 

med Svenska Afghanistankommittén, 

berättar Abdul Haq. Mycket stöd har 

kommit därifrån. 

Länk till regeringen 

Byråden fungerar också som en länk 

mellan landsbygden och regeringen och 

andra myndigheter. Problem kan tas upp, 

önskemål framföras och situationen klargöras. 

En viktig del i den spirande lokala 

demokratins utveckling. 

I varje by med ett utvecklingsråd ska 

det finnas en idélåda där folk kan lägga 

sina förslag till ”shuran”. Det kan handla 

om det mesta från vägar, vatten och skolor 

till jobbiga grannar. 

När mitt möte med männen i byrådet 

är slut återstår frågan om det finns någon 

kvinna att tala med. Ordförande Abdul 

Haq väntar taktiskt tills de andra männen 

har gått iväg och leder mig därefter 

till ett litet hus i närheten. Det är där jag 

placeras nedanför ett fönster. 

Jag ser att Kamila Nayiby från SAKkontoret 

redan är på plats och att Leila 

Sarwari sitter en bit in i rummet. Abdul 

Haq ler och nickar som ett tecken på att 

intervjun kan börja. 

#4.12

Leila Sarwari berättar att hon har 

suttit i rådet i fem år och att det betyder 

väldigt mycket för henne. Hon får ingen 

ersättning för jobbet, utan ser det som ett 

rent hedersuppdrag. Ett mycket betydelsefullt 

sådant. Hon är vald av de andra 

kvinnorna i byn och är sekreterare. 

− De andra kvinnorna litar på mig 

och det är hedervärt. Byrådet är det 

enda stället där kvinnor kan göra sin röst 

hörd. Männen lyssnar på oss där och vi 

kan faktiskt driva våra egna frågor. Själv 

har jag sagt att fler kvinnor måste få lära 

sig att läsa. Jag har drivit på för att ordna 

läs- och skrivkurser för kvinnor. Kurser 

i hantverk och sömnad är också viktigt. 

En sak som jag är särskilt stolt över är 

att jag fått de andra kvinnorna i rådet att 

våga prata på mötena och komma med 

förslag. Nu yttrar sig alla och det är jag 

glad över. 

Stort anseende 

Jag frågar vad det var som gjorde att de 

andra kvinnorna i byn valde henne till 

”shuran”. Leila Sawari tittar ner, mumlar 

något kortfattat innan det blir tyst. I stället 

tar tolken initiativet: 

− Leila vill inte säga det själv men hon 

#4.12 

har ett mycket stort anseende i byn. 

Hon anses vara en intelligent och 

smart kvinna som många vänder sig till. 

Leila uppmanades att ställa upp i valet och 

hon är mycket stolt över det. 

Att ta ett foto var från början otänkbart, 

men efter intervjun ger Leila Sawari 

klartecken till att Kamila Nayiby kan ta 

bilden i stället för mig. Jag ställer in kameran 

och skickar in den genom fönstret. 

Det är först när jag kommit hem som jag 

ser Leilas intressanta ansikte med den 

djupa och kloka blicken. • 

Tina Singleton 

Anders Rosén 

intervjuar Leila 

Sarwari genom ett 

fönster. 


r e da k t ö r e n 

Afghanistan 

behöver fler hjältar 

e n hå r r e s a n d e si f f r a i detta nummer 

av tidningen är 92 procent, på sid. 5. Så stor 

andel av 15 000 tillfrågade kvinnor i Afghanistan 

anser att våld i hemmet är normalt. 

Likaså är 400 kvinnor i Afghanistan fängslade 

för så kallade moralbrott. Ann Wilkens 

säger i den inledande temaartikeln att 

familjen är det största hotet mot kvinnorna i 

Afghanistan. Det krävs mod att som kvinna 

ställa sig upp i Afghanistan och kräva de rättigheter 

som står inskrivna i grundlagen. 

Afghanistans kvinnor är hjältar och de 

behöver allt stöd de kan få. De behöver 

vårt stöd för att bli mer delaktiga i byggandet 

av demokrati och skapandet av fred. 

Tyvärr får de alldeles för lite stöd idag. 

För att uppmärksamma kvinnors 

situation i Afghanistan krävs det också en 

annan slags hjältar – hjältar som för den 

breda allmänheten lyfter kvinnornas och 

flickors rättigheter och kamp. I detta nummer 

av Afghanistan-nytt möter ni författaren 

Björn Ranelid och betonghåltagaren 

Gustav Fröding, som båda valt att på olika 

sätt hjälpa SAK att stödja flickors rätt att få 

gå i skolan i Afghanistan. 

Gustav Fröding reste 550 mil i 40 km/h 

på moped för kampanjen ”Hjälp en flicka 

i Afghanistan – sätt henne i skolan!” För 

samma kampanj skriver Björn Ranelid en 

digital bok med ord som du och jag kan 

skänka honom. Två fantastiska initiativ. 

Inget av SAKs arbete skulle dock ha 

varit möjligt utan alla de personer som 

inom organisationen i 30 års tid på ett eller 

annat sätt bidragit till att uppmärksamma 

och stödja Afghanistan. Den 1 november 

firar SAK 30 år i Afghanistan. Anders 

Fänge sammanfattar den skakiga, men 

mycket imponerande resan på sid. 24-27. 

Jag vikarierar för Carla Bengtsson, som är 

föräldrarledig. Det är kul att möta alla de 

människor som engagerar sig för Afghanistans 

sak genom organisationen, men 

mest spännande är att få ta del av personer 

som Leila Sarwaris och Maryam Zhilas 

berättelser. De är tydliga bevis på att de afghanska 

kvinnornas kamp är meningsfull. 

Det finns goda exempel på förbättringar, 

om än små. • 

Erik Halkjaer 

Vik. Redaktör Afghanistan-nytt 

11



Utmaning att vara 

kvinna och chef 

Att vara kvinna, chef och bli både 

accepterad och respekterad av sina 

manliga kolleger. Är det möjligt i 

Afghanistan? Ja. Det är Maryam 

Zhila, Svenska Afghanistankommitténs 

(SAK) utbildningschef i Mazar-e 

Sharif, i norra Afghanistan ett exempel 

på. 

Text & bild | Börje Almqvist 

Börje är vice ordförande i SAKs 

styrelse och arbetade tidigare för 

SAK i Afghanistan. 

– Jag är SAKs första kvinnliga projektchef. 

Genom det här jobbet kan jag visa 

de andra kvinnorna på SAK att det är 

möjligt att avancera till en hög position 

inom organisationen. Det här öppnar dörrar 

för andra kvinnor och jag uppmuntrar 

dem att söka högre befattningar, säger 

Maryam Zhila. 

Maryam Zhila har gått den långa 

vägen. Hon började 2003 som assistent 

på administrationsavdelningen vid SAKs 

huvudkontor i Kabul. Sedan dess har hon 

haft flera befattningar inom organisationen. 

– Jag sökte arbete på SAK för att jag 

hade hört att det var en bra arbetsmiljö 

för kvinnor. Min och min mans familj sa 

också att om du vill göra något bra för 

Afghanistan ska du arbeta för SAK. 

Möjligt att ändra attityder 

Den stora utmaningen kom när Maryam 

Zhila blev projektchef för SAKs utbildning. 

– Strax efter att jag började startade 

vi upp det Norra utvecklingsprojektet 

(NDP), som var ett tvåårigt pilotprojekt. 

Tack vare det fick jag möjlighet att visa att 

12 

en kvinna också kan utveckla saker. Att vi 

kan skapa nytt. Inte bara förvalta det som 

redan finns. Jag är övertygad om att vi kan 

få män som inte tror att kvinnor kan göra 

saker att ändra uppfattning. 

För att inte skapa onödigt motstånd 

till henne som kvinna och chef är Maryam 

Zhila mycket noga med hur hon agerar 

och klär sig. 

– Det är viktigt att bära hejab (en sjal 

som döljer håret) och att inte sluta med 

det. En del kvinnor tar av sig sjalen när de 

får en högre position och försöker visa att 

nu är det jag som är chef, men det skapar 

bara indignation. Det är också väldigt 

viktigt att jag behandlar män och kvinnor 

lika. Att jag inte bara riktar min uppmärksamhet 

mot de kvinnliga medarbetarna, 

för jag förstår också männens situation. 

Maryam Zhila menar att kvinnor ska 

kunna utföra samma arbetsuppgifter som 

män och även kunna bidra med inkomster 

till familjen. Men ibland ser verkligheten 

annorlunda ut. 

– Våra kvinnliga skolkonsulenter 

är ute i fält mycket mindre än männen. 

Det är familjeskäl som gör att de är ute 

mindre, trots att skolkonsulenterna ska 

tillbringa största tiden ute i fält där de 

flesta arbetsuppgifterna finns. 

Tålamod viktigt 

Hon vet vad hon talar om eftersom hon 

själv rest runt i landet som skolkonsulent. 

Överlag är det en ständig utmaning att 

arbeta med utbildning. 

– När det finns problem så måste man 

ha tålamod. Då kan man lösa dem stegvis. 

Om vi vill så kan vi få till en förändring i 

samhället trots att motståndet är stort. 

Ett exempel på att det går att förändra 

var när lokala talibaner i Wardakprovinsen 

skickade ut så kallade nattbrev där de 

Maryam Zhila behandlar män och kvinnor 

lika. 

sa att de stödde utbildning av flickor. För 

det mesta finns det en acceptans för SAKs 

skolor bland lokala talibaner. 

– Vi kan ändra på deras uppfattning. 

Folks sinnen har förändrats. Numera 

finns det skolor överallt. Även i min egen 

familj var de förr inte alls intresserade av 

utbildning. Nu uppmuntrar de till och med 

kvinnorna att skaffa sig högre utbildning. 

Om vi tar oss till avlägsna områden så är 

det vår plikt att stödja folk och ge flickor 

utbildning. Vi måste alltid försöka hitta en 

lösning och om vi försöker så kommer vi 

att lyckas. • 

#4.12

Den dystra resultattavlan över de senaste tio årens 

stapplande utveckling har inte så många ljuspunkter, 

men det är värt att notera att kvinnorna har 

gjort stora framsteg när det gäller att bidra till landets 

välstånd och välbefinnande. Detta visar tydligt att kvinnor 

både kan använda sin begåvning i nationsbyggandets tjänst och 

med kraft propagera för sina grundläggande rättigheter utan att 

det hotar det afghanska folkets värderingar. 

Text | Nancy Hatch Dupree 

Översättning | Charlotte Hjukström 

#4.12 


k r ö n i k a 

Kvinnorna gör 

sina röster hörda 

Det ska emellertid sägas från början att man inte 

kan slå sig till ro och vara nöjd med de ansenliga 

framgångarna. För att framstegen ska bli bestående krävs det 

oupphörlig och ihärdig vaksamhet, eftersom den miljö kvinnorna 

verkar i är ömtålig och ofta exploderar i våld. Urgamla 

attityder och sociala spänningar, som kommit i dagen genom de 

pågående stridigheterna och den politiska instabiliteten, tar sig 

uttryck i grova våldshandlingar. Afghanistans oberoende människorättskommission 

(AIHRC) rapporterar om ett ökande våld 

mot flickor och kvinnor i hela landet och uppger att det anmäldes 

1 000 sådana brott under årets första fyra månader, vilket kan 

jämföras med 1 300 anmälningar under hela förra året. I siffran 

ingår 52 mord, varav 42 så kallade hedersmord. Det kan dock 

vara möjligt att ökningen avspeglar det pågående arbetet med att 

dra fram övergreppen i offentlighetens ljus, i stället för att som 

förr i tiden låta dem pågå i det fördolda till skydd för familjens 

och männens heder. 

k v i n n o r dö d a s i ”hederns” namn av flera olika skäl. De har 

torterats och dödats när de har vägrat lyda. De har halshuggits 

när de vågat ta ut skilsmässa. De har skjutits när de har 

misslyckats med att föda barn, när de har motsatt sig tvångsäktenskap, 

när de har rymt hemifrån och när de har beskyllts 

för utomäktenskapliga relationer. Bland den senaste tidens 

mest uppmärksammade fall finns en tonårsflicka som låstes 

in i källaren av mannen och svärföräldrarna när hon vägrade 

prostituera sig. När polisen hittade henne var hon utsvulten och 

hade torterats i flera månader. I en by strax norr om Kabul blev 

en ung kvinna i somras dömd för otrohet och ihjälskjuten inför 

130 jublande män efter en illegal, utomrättslig process. Händelsen 

väckte starka reaktioner i Afghanistan och i omvärlden. 

13



Den fördömdes och förklarades strida mot såväl grundlagen 

som islam av både koranlärda och vanligt folk, varav inte så få 

talibaner. 

d e s s a up p m ä r k s a m m a d e händelser, som står i särklass 

när det gäller oacceptabelt beteende, visar under vilka svåra 

omständigheter kvinnorna tvingas arbeta när de kämpar för 

sina grundläggande rättigheter. Dessa modiga aktivister blir 

trakasserade, förödmjukade och till och med mördade, och 

ändå presterar de så goda resultat. Det är beundransvärt att 

de vågar avslöja vad som händer ute i verkligheten och att de 

lägger så mycket energi på att organisera folkliga protester, 

men något som har ännu större betydelse är deras ansvarskänsla 

och att de är beredda att ta på sig ledarroller i stället 

för att låta utomstående protestera för deras räkning, vilket var 

vanligare förr. Det här är ett viktigt trendbrott, men det finns 

ändå skeptiker som klagar över att dessa kvinnor är för få. Det 

är sant, men de få kvinnorna har satt bollen i rullning. Och det 

är en stor bedrift, eftersom historien lär oss att andra kommer 

att följa efter. 

s å v ä l i ka b u l som ute i provinserna har demonstranter krävt 

att regeringen tar våldet mot kvinnor på allvar och lever upp 

till löftena om att lagarna ska gälla. Kvinnorna går också ut på 

gatorna när det manliga ledarskapet slöar till i arbetet för kvinnors 

rättigheter – ett exempel var när presidenten försvara ett 

uttalande av det statsfinansierade ulemarådet, det högsta religiösa 

rådet i Afghanistan, om att män och kvinnor bör arbeta och 

studera åtskilda och att kvinnor inte borde få lämna hemmet 

utan manlig eskort. Även när justitieministern gick ut offentligt 

och hävdade att skyddade boenden för kvinnor leder till omoral 

och prostitution och uppmuntrar flickor att trotsa sina föräldrar, 

kom reaktionerna snabbt. Kvinnorna fick snart en ursäkt, men 

det är illavarslande att sådana negativa attityder börjar komma 

tillbaka i samhällets styrande skikt. Det är nödvändigt att slå 

14 

tillbaka omedelbart om inte utvecklingen ska gå bakåt. 

s a m t i d i g t so m ak t i v i s t e r n a kämpar på, är det oräkneliga 

obesjungna kvinnor som varje dag ger sig ut i alla tänkbara 

serviceyrken för att göra livet lättare för människorna i städer, 

byar och enskilda hushåll. Återuppbyggnaden är inriktad på 

utbildning, hälsovård, offentlig förvaltning och arbetsmarknad. 

Utbildning och hälsovård har varit acceptabla yrkesbanor för 

kvinnor sedan 1970-talet, då regeringen gav sitt stöd till att kvinnor 

tog av sig slöjan och slutade leva isolerat i hemmen (purdah). 

Den typen av yrken ses som en naturlig förlängning av kvinnornas 

traditionella roll som familjens omvårdare och förmedlare av 

samhällets värderingar till nästa generation. 

a t t de dj u p t ro t a d e negativa attityderna till flickors rätt till 

utbildning håller på att luckras upp skrev jag om i nr 2–3/2012 av 

Afghanistan-nytt. Den krönikan avslutades med den optimistiska 

iakttagelsen att flickornas rätt att gå i skola har blivit en så etablerad 

del av de afghanska värderingarna att den rätten inte längre är 

så lätt att åsidosätta. Denna attitydförändring hade inte varit möjlig 

utan en sannskyldig legion av lärare, rektorer, administratörer 

och inspektörer, som i många fall har fått arbeta i en fientlig miljö 

där de har utsatts för hot och i vissa fall till och med mördats. 

f r a m s t e g e n in o m hä l s o v å r d e n är en annan ljuspunkt 

på resultattavlan. Så sent som 2003 hade Afghanistan världens 

högsta spädbarnsdödlighet och mödradödlighet. För spädbarn 

rapporterades 165 dödsfall per 1 000 levande födda barn. Bland 

mödrarna i provinsen Badakhshan noterades det svindlande antalet 

6 500 dödsfall per 100 000 levande födda barn, vilket är den 

högsta siffran som registrerats någonstans i världen, och i övriga 

Afghanistan var siffran 1 800 dödsfall. I dag sägs de genomsnittliga 

siffrorna ha sjunkit till en spädbarnsdödlighet på 77 per 

1 000 levande födda, och en mödradödlighet på 500 per 100 000. 

Denna positiva utveckling beror till stora delar på den armé av 

#4.12

hälsorådgivare, barnmorskeutbildare, mobila sjukvårdsteam och 

andra som med stort engagemang arbetar för att få kvinnorna, 

särskilt på landsbygden, att använda sig av den professionella 

sjukvård som blivit mer och mer tillgänglig. Deras upplysningsarbete 

har också inneburit att allt färre barn dör i sjukdomar som 

går att förebygga. Dock skulle alla folkbildande insatser vara 

förgäves utan det nödvändiga grundläggande vaccinationsarbete 

som utförs av tusentals oförvägna kvinnor runt om i landet. Samtidigt 

återstår flera svåra utmaningar inom hälsosektorn. 

d e n ur s p r u n g l i g a ta n k e n att bygga upp demokratin från 

gräsrotsnivå fick aldrig fäste, eftersom en orimligt stor del av 

resurserna användes till logistiken. Visserligen lyckades man få 

ett stort antal kvinnor att gå och rösta, men de höga röstsiffrorna 

bland landsbygdens kvinnor döljer hur många som kände sig rådvilla 

i vallokalen. De flesta röstade helt enkelt som deras manliga 

anhöriga ville. Då är det mer glädjande att studera situationen 

på parlamentsnivå, där fler och fler kvinnor höjer sina röster i 

ett mansdominerat forum. Där återfinner vi många av dagens 

främsta kvinnokämpar. Det höjs också starka kvinnoröster från 

civilsamhället, en potentiell maktfaktor som har utvecklats över 

förväntan. Men arbetet med att aktivera kvinnor och göra det 

möjligt för dem att ta politiska uppdrag på provinsiell och lokal 

nivå går för långsamt. På det här området, liksom på flera andra, 

behövs det en reformerad lagstiftning. Om de framsteg som har 

uppnåtts ska kunna bli bestående och leda vidare, är det absolut 

nödvändigt med en total översyn av hela den juridiska infrastrukturen. 

p å an d r a hå l l ve r k a r kvinnornas möjligheter i yrkeslivet 

nästan obegränsade. Att arbeta inom offentlig förvaltning har 

betraktats som tryggt och respektabelt ända sedan kvinnorna 

gick ut i offentligheten på 1970-talet. Men nu behöver de inte 

längre nöja sig med lägre kontoristtjänster. Många sitter på 

beslutsfattande positioner: en är provinsguvernör och andra är 

#4.12 


” 

Trots motståndet marscherar 

kvinnorna beslutsamt vidare. 

Aldrig tidigare har afghanska kvinnor 

höjt rösten med en sådan självsäkerhet. 

Deras vilja är orubblig.B 

Nancy Dupree 

departementschefer, ministrar, generaler och ambassadörer. Det 

finns kvinnliga advokater och domare; ingenjörer och entreprenörer 

(som bland annat har startat ett internetcafé endast för 

kvinnor); artister, konstnärer, musiker, poeter och författare; och 

det finns kvinnliga idrottare – exempelvis boxare med olympiska 

drömmar. De som ger sig in i så utpräglat maskulina fästen som 

försvarsmakten eller polisen får kämpa hårdare för att sätta sig 

i respekt. De många kvinnliga journalisterna inom radio och tv 

brottas med konservativa attityder som fortfarande ligger och pyr 

under ytan. En tv-kändis från landsbygden berättar att hennes 

familj bröt kontakten med henne under ett helt år därför att hennes 

bror kände sig vanhedrad av de vulgära kommentarer som 

hördes i tehusen när systern hördes eller syntes i rutan. 

t r o t s mo t s t å n d e t marscherar kvinnorna beslutsamt vidare. 

Aldrig tidigare har afghanska kvinnor höjt rösten med en sådan 

självsäkerhet. Deras vilja är orubblig. En kvinnokämpe som 

talade om sitt arbete för att föra in värdighet i kvinnors liv fick en 

fråga om männens rättigheter. Hon spärrade upp ögonen i uppriktig 

förvåning: Jovisst, men om man verkligen vill få någonting 

gjort, så får man vända sig till kvinnorna! 

d e t är my c k e t som är annorlunda i dag. Det känns att förändringens 

vindar blåser. Men det är fortfarande många kvinnor som 

söker sig en tydligare identitet inom detta traditionella samhälle 

som gärna vill hänvisa dem till en underordnad roll. Många 

betraktar dagens genomgripande förändringar som oklara och 

obegripliga. Nu gäller det att säkra de framsteg som har gjorts. 

Den största faran är att de positiva resultaten så lätt skulle kunna 

sopas undan och förhandlas bort i de besvärliga fredsförhandlingarna. 

Det skulle verkligen vara en tragedi. • 

15

k a m pa n j | h j ä l p en f l i c k a i a f g h a n i sta n 


16 

Hjälp en flicka i Afghanistan 

Det gör Björn 

#4.12

#4.12 


17



Ranelid skriver för 

Afghanistans flickor 

För 40 kronor skänker du ett ord till 

Björn Ranelid och utmanar honom att 

använda ordet när han skriver. Samtidigt 

får en flicka i Afghanistan hjälp 

att gå i skolan. ”Mitt engagemang 

har att göra med en grundläggande 

aspekt på vad livet är. Det är skolan. 

Det är respekten mellan könen”, säger 

Björn Ranelid. 


Bild | Christoffer Hjalmarsson 

Björn Ranelid sitter sällan still, och är 

sällan tyst. Det enda sättet att få stopp på 

honom tycks vara att plocka fram kameran. 

Då stelnar han till och sträcker på sig. 

Det blir fotograf Christoffer Hjalmarsson 

snabbt varse. Han får slita hårt för 

att komma bakom den välkammade och 

strukna författaren som vi är vana vid från 

kvällspress och tv. 

Till slut är det håret som får estradören 

på fall. 63 år gammal ståtar han med en 

blond kalufs och säger sig sakna de gråa 

hårstråna som män i hans ålder brukar ha. 

En förlupen kommentar om att den nästan 

40 år yngre fotografen brukar säga att han 

redan har grå strån bakom örat får Björn 

Ranelid att dra på mungiporna. 

När jag sedan påpekar att den enda 

i sällskapet som faktiskt bär en mössa i 

solskenet är fotografen brister det. Det 

skånska skrattet ekar mellan 1700-tals 

byggnaderna på Hornsgatspuckeln mitt 

emot Maria Magdalena kyrka. 

Ordkonstnär och en legendarisk pratmaskin 

av rang är det annars mest Björn 

Ranelid som frambringar både skratt och 

tårar med sina historier och aforismer. Det 

är svårt att få en syl eller fråga i vädret. 

Inne i lägenheten ekar cowboybootsens 

hårda klackar mot det slitna parkettgolvet 

när han snabbt spatserar fram 

och tillbaka mellan rummen. Den vackra 

våningen stoltserar med utsikt över kyr- 

18 

kan och kyrkogården. Utefter väggarna 

reser sig meter efter meter av böcker och 

konstverk. 

Skolan är vägen till demokrati 

Till slut slår vi oss ner för en kopp kaffe. 

I en paus skjuter jag in frågan om varför 

han engagerar sig för flickors skolgång i 

Afghanistan? 

Något rakt svar förväntar jag mig vid 

det laget inte. Lite oväntat hamnar vi i 

Sydafrikas och Kapstadens townships, den 

svenska översättningen kåkstad föredrar 

Björn Ranelid att inte använda. Där 

upprördes han över flickors och kvinnors 

situation. 

– Det är så viktigt att kvinnor och 

flickor får gå i skolan, för skolan är ingången 

till att öppna världen för dem. Det 

är dessutom grunden till demokrati. I alla 

delar av världen är det så att skolundervisning 

och utbildning alltid är grunden 

till demokrati, värdighet och respekt mellan 

könen och åldersgrupper. 

”En vuxen person som inte kan läsa, 

skriva och räkna är dömd till underläge i 

förhållande till dem som kan. Demokrati 

och folkets makt har navelsträngar som 

är fästade i ordet och språket. Pojkar och 

flickor måste ha lika rätt till skola och 

undervisning, ty samhället och nationen 

blir alltid svagare och bräckligare, om 

inte båda könen väger jämnt på livets våg. 

Ingen man har någonsin fött ett barn.” 

Ur Björn Ranelids insamlingsbrev till Svenska 

Afghanistankommitténs givare. 

Att det inte är han själv som styr varken 

orden eller den röda tråden i den bok han 

ska skriva i samarbete med Svenska Afghanistankommittén 

och givarna räds naturligtvis 

inte en självsäker Björn Ranelid. 

– Det är inga problem. Jag har varit 

fotbollsspelare på elitnivå, jag har skrivit 

för Notars bostadsmarknad, jag har ställt 

upp för Kobbs te där fyra vinnare fick 

Om kampanjen Skänk ett ord 

Under perioden 14-28 oktober skriver 

Björn Ranelid på en digital bok baserad 

på de ord som han får in genom kampanjen 

Skänk ett ord. Varje ord som sms:as 

till författaren ger 40 kronor till Svenska 

Afghanistanskommitténs kampanj Hjälp en 

flicka i Afghanistan – sätt henne i skolan! 

För att bidra sms:a SKRIV följt av DITT 

ORD till 72 900. Exempelvis SKRIV ELD 

Läs mer på www.skankettord.se 

skicka text till mig som jag svarade på. Jag 

kan spela på alla nivåer. 

Han talar om att anpassa sig till de ord 

han får, att formulera sig i kristaller och 

korta metaforer. Vad det hela kommer att 

utmynna i vet han inte. Det beror också 

på hur många och vilka ord han får. 

Fulltecknad kalender 

I skrivarlyan i våningen under lägenheten, 

där August Strindbergs dotter Karin 

Smirnoff en gång huserat, ligger ett påbörjat 

romanprojekt. Mångsysslare som han är 

suckar Björn Ranelid över att han inte vet 

när den blir klar. Bara när vi träffar honom 

har han hunnit med tretton föredrag på 

olika platser i Sverige under tolv dagar. 

Resten av hösten ser lika hektisk ut. 

– Men jag ska försöka avdela en 

timme om dagen för det här projektet och 

jag ska försöka vara effektiv, annars får 

ni väl skaffa någon sponsor eller defibrillator 

eller nåt, skrattar han och Christoffer 

Hjalmarsson jublar åter inombords 

bakom kameran. 

”Världens alla män bör vara solidariska 

med kvinnorna i Afghanistan, ty det 

återstår inga gömställen längre på Jorden. 

Varje man har somnat och vaknat i en 

moders famn. Jag har valt att stödja de 

afghanska flickornas rätt att gå i skolan.” 

Ur Björn Ranelids insamlingsbrev till Svenska 

Afghanistankommitténs givare. • 

#4.12

#4.12 

” 

Det är 

så viktigt 

att kvinnor 

och flickor får gå i 

skolan, för skolan 

är ingången till 

att öppna världen 

för dem.” 

Björn Ranelid 


19



På moped för flickors 

rätt att gå i skola 

Under parollen Mopeds for peace har 

den 40-årige betonghåltagaren Gustav 

Fröding, från Uppsala, rest 555 mil i 

tre veckor på moped från Sverige till 

Afghanistan. Allt för att sätta fokus 

på Svenska Afghanistanskommitténs 

kampanj Hjälp en flicka i Afghanistan 

– sätt henne i skolan! 

Text & bild | Anders Rosén 

En fnittrande hord av unga flickor väller 

fram mot Gustav Fröding. Han kan 

knappt hålla i mopeden så att den inte 

ska välta. Som en sista påfrestning för den 

pålitliga mopeden har han snirklat runt på 

Mazar-e-Sharifs skumpiga gator för att nå 

Sultan Razia High School. 

I samma ögonblick som porten öppnas 

till skolan möts Gustav Fröding av ett 

hav av flickor i likadana vita schalar som 

20 

omringar honom. Det är de yngsta klasserna 

i flickskolan med 5 000 elever som 

slutar för dagen. Det är skratt och stoj och 

nyfikenhet, inga spår av blyghet. 

− Det är värt varenda kilometer att få 

komma hit! Det betyder oerhört mycket 

att få stå här nu, säger Gustav Fröding och 

ser sig omkring på skolgården. 

Varför flög du inte hit? 

Han tas emot av lärare och rektor och 

inom kort står han i ett klassrum för lite 

äldre flickor och berättar om sin resa. Han 

får snart frågan varför han åkt moped och 

inte flugit till Afghanistan. 

− Jag ville göra något som väcker 

uppmärksamhet och som gör att folk 

engagerar sig för Afghanistan och för 

utbildning här. Det handlar om att samla 

in pengar men också att visa att Afghanistan 

inte bara är vapenskrammel. Den 

bilden har många i Sverige. Jag vill visa 

att det finns annat också. 

Gustav Fröding är utbildad maskiningenjör 

från KTH, men har inte arbetat 

som ingenjör en enda dag. Förutom den 

egna betonghålborrarfirman har han en 

gård utanför Uppsala som han håller på 

att renovera. Tanken är att det ska bli kafé 

och bed & breakfast. Så småningom. 

− Förra året körde jag en gammal 

ambulans till Mongoliet och lämnade lite 

leksaker på vägen i Afghanistan. I år ville 

jag göra något riktigt, en ordentlig insamlingsresa. 

Jag fick kontakt med Svenska 

Afghanistankommittén och insåg att det 

var rätt partner. Här kommer pengarna 

verkligen till nytta. 

Resan genom Ryssland, Kazakstan 

och Uzbekistan var fantastisk, men jobbig. 

Gustav Fröding berättar om långa 

ensamma dagar, ibland 10-15 timmar på 

mopeden med en snitthastighet på 40 

km/h. Ibland toppade han i 50. Oändliga 

#4.12

#4.12 


” 

Förra året körde jag en gammal ambulans till 

Mongoliet och lämnade lite leksaker på vägen 

i Afghanistan. I år ville jag göra något riktigt, en 

ordentlig insamlingsresa. Gustav Fröding 

slätter och raka vägar som gav möjlighet 

till att fundera och reflektera. Eller till att 

befria medvetandet från tankar. 

− Jag lyssnade inte på musik och läste 

inte en enda bok. När jag kom fram på 

dagsetapperna gick tiden åt att meka med 

moppen och arbeta med mina webb- 

sidor. Den stora upplevelsen var alla fina 

människor jag mötte. Bara välvilja och 

leenden. Alla ville hjälpa, kanske för att 

jag reste ensam. Kanske är det lättare att 

resa som lite utsatt, menar Gustav. 

Trasig stötdämpare 

Några större problem har han inte stött 

på. De missöden som inträffat framstår i 

de närmaste som roliga händelser så här 

efteråt. 

I Ryssland gick stötdämparen sönder. 

Han blev visad till en tant i 65-70-årsåldern 

med någon slags MC-butik i en 

stuga. Hon tittade snabbt på den franska 

moppen och plockade direkt fram en korrekt 

stötdämpare, som hon själv var med 

om att montera. 

I Kazakstan fick han hjälp av en skock 

människor med att svetsa fast stolen och 

bagagelådorna som lossnat. I Samarkand, 

i Uzbekistan ägnades en halv dag åt att 

leta nya fästen till mopedens navigator. 

Det fanns inga. I stället gjorde han ett 

nytt fäste av en stekspade, som fungerade 

bättre än det tidigare. 

Det var inga problem att ta sig in i 

Afghanistan. Däremot var det lite trassligare 

att komma ut ur Uzbekistan med 

krångliga gränsvakter. 

− Jag kände mig välkommen direkt i 

Afghanistan. Alla hemma pratade om alla 

risker i landet, men den absolut största 

faran med min resa har varit trafiken. 

Tillbaka ute på skolgården till Sultan 

Razia High School, glänser det i Gustav 

Frödings ögon. Leendet är stort och lättat: 

− Det är ett privilegium att få stå här 

och se alla elever. Jag är lyckligt lottad. 

Det är först nu jag förstår innebörden och 

betydelsen av min resa. Med ett bra syfte 

adderas glädjen. Jag har blivit väldigt väl 

mottagen av SAK i Mazar-e-Sharif, och 

har lärt mig mycket om organisationen. 

Det känns som jag har gjort absolut rätt 

med min insamlingsresa. 

Men det var ju en sak till. Hur är det 

egentligen med namnet? För en svensk 

väcker det ju onekligen lite uppmärksamhet. 

– Namnet Fröding kommer från min 

mors sida. Det finns ett släktskap med poeten, 

men på långt håll och jag vet faktiskt 

inte riktig hur, avslutar Gustav Fröding. • 

Mopeds for peace är en icke vinstdrivande 

organisation, skapad av 

Gustav Fröding själv. Resan till Afghanistan 

gav 25 550 kr till kampanjen. 

21



22 

#4.12

#4.12 


23


30 år i Afghanistan 

SAK håller fast vid 

devisen folk till folk 

Med truppneddragningarna 2014 står Afghanistan 

inför nästa stora epokskifte. Då ska den internationella 

militärens stridande enheter ha lämnat, 

och den afghanska armén och polisen tagit över 

säkerhetsansvaret. Samtidigt minskar biståndet. Ledande politiker, 

amerikanska generaler och den afghanska regeringen menar 

att det kommer att gå bra, medan de flesta oberoende observatörer 

och analytiker är mera pessimistiska. Den osäkra framtiden 

till trots kommer Svenska Afghanistankommittén (SAK) 

fortsätta sitt arbete i Afghanistan. 

Text | Anders Fänge 

Anders är styrelseledamot i SAK, hedersdoktor vid Umeå 

universitet och tidigare platschef för SAKs kontor i Kabul. 

Innan krigen började i Afghanistan 1978 var Sverige känt främst 

för Husqvarnas spritkök i mässing. Det var mäkta populärt på 

landsbygden och kallades bokhari Swidén, den svenska spisen 

Afghaner som haft privilegiet att få gå i skola visste dessutom 

att i Sverige och andra skandinaviska länder var solen uppe dygnet 

runt i ett halvår för att sedan omedelbart följas av total natt i 

nästkommande halvår. För det stod det i en skolbok i geografi för 

sjätte klass, som användes på 1950- och 1960-talen. 

I slutet av 1970-talet växte en motståndsrörelse kallad mud- 

24 

jaheddin fram. Året efter den kommunistiska statskuppen 1978 

inleddes den sovjetiska ockupationen. 

Svenska Afghanistankommittén påbörjade sitt biståndsarbete 

i Afghanistan på hösten 1982. Ett centralt fältkontor öppnades i 

Peshawar, i nordvästra Pakistan, vid den afghanska gränsen. 

s a k by g g d e up p si n ve r k s a m h e t på landsbygden i Afghanistan, 

i de områden som kontrollerades av mudjaheddin. Det 

började inom hälsovårdsområdet, fortsatte med stöd till skolor, 

inklusive flickskolor, och 1987 drog ett jordbruksprogram igång. 

I slutet av 1980-talet hade SAK projekt i 29 av de dåvarande 

32 provinserna. Vid det laget hade Komité Swidén (dari) eller 

Swiden Komita (pashtu) definitivt ersatt Husqvarnas gamla spritkök 

som symbol för Sverige. 

En viktig del i arbetet, som under det första årtiondet bedrevs 

över gränsen, var den så kallade checkingen, som gick ut 

på att samla in information om personer och förhållanden på 

den afghanska landsbygden. Syftet var att identifiera individer 

och lokala organisationer som kunde fungera som kanaler för 

biståndet. Detta för att sålla bort sådana som avsåg att utnyttja 

biståndet för personlig vinning. 

En biprodukt av checkingen blev ett tämligen imponerande 

arkiv av “vem är vem” inom den mosaikartade afghanska motståndsrörelsen. 

Denna kunskapsbas användes av FN och andra 

hjälporganisationer, som kom in i bilden mot slutet av 1980-talet, 

#4.12

i samband med att de sovjetiska trupperna lämnade Afghanistan. 

Åren på 1980-talet var en tid av en mycket stark, nästan 

halsbrytande expansion för SAK. Budgeten för det första hela 

verksamhetsåret 1983 var på drygt en miljon kronor. Sju år senare 

hade den växt till ungefär 80 miljoner. 

Samma år stödde SAK över 100 kliniker och 473 primärskolor 

med drygt 88 000 elever, varav 2 160 flickor. En blygsam början 

för flickorna, men likväl en början, som sedan tog fart under 

nästa årtionde. 

n ä r de n so v j e t s t ö d d a re g e r i n g e n i ka b u l föll på våren 

1992 förändrades situationen radikalt. För landet och folket i 

stort blev det först en kort period av hopp om att freden äntligen 

skulle infinna sig, men redan i slutet av sommaren hade ett inbördeskrig 

mellan olika fraktioner inom den afghanska mudjaheddin 

brutit ut. 

Inbördeskrigets värsta strider stod i och kring Kabul, där 

tiotusentals människor dödades och stora delar av staden förstördes. 

Samtidigt upphörde det utländska stödet till mujaheddin, 

vilket ledde till att många av de mujaheddinkommendanter som 

tidigare slagits mot ockupationen och kommunistregimen började 

exploatera och förtrycka den egna befokningen. Det kom att 

kallas för kommendantväldet. 

Inbördeskriget förändrade också förutsättningarna för SAKs 

arbete. Å ena sidan blev det möjligt att öppna regionkontor inne 

#4.12 


” 

när den sovjetstödda regeringen i Kabul föll på våren 

1992 förändrades situationen radikalt. För landet och 

folket i stort blev det först en kort period av hopp om att freden 

äntligen skulle infinna sig, men redan i slutet av sommaren hade 

ett inbördeskrig mellan olika fraktioner inom den afghanska 

mudjaheddin brutit ut. B 

Anders Fänge 

i Afghanistan, vilket bland annat innebar att stödet till och kontrollen 

av kliniker, skolor och andra projekt underlättades. 

Samtidigt medförde kommendantväldet en ökande kriminalitet 

och därmed osäkerhet, som innebar stora svårigheter i 

arbetet. Misstag gjordes. 

Till exempel överskattade SAK tillkomsten av en regering 

som bestod av motståndsrörelsens olika fraktioner. I provinsen 

Ningrahar överlämnades ett antal skolor till “myndigheterna” 

med resultatet att dessa snabbt upphörde att fungera. 

Talibanerna bildades i Kandahar 1994 – enligt deras egen 

historieskrivning som en reaktion mot eländet, förtrycket och 

laglösheten som inbördeskriget och kommendantväldet stod för. 

Under de första åren gick de fram som en väckelserörelse och 

ångvält över de pashtunska områdena i södra och östra delarna 

av landet. 

Delvis bars de fram av ett folkligt stöd, då de gjorde processen 

kort med de förhatliga kommendanterna, och delvis därför 

att Pakistan gav dem ett allt större stöd. 

Det var först senare, när talibanerna gick längre norrut och 

stötte på andra etniska grupper, som kriget tog fart. 1995 tog de 

Herat i västra Afghanistan. I september året efter Kabul, varefter 

de bildade regering och började utfärda lagar och bestämmelser, 

som i mycket visade deras intoleranta tolkning av Islam. 

k r i g e t fo r t s a t t e fr a m ti l l 2001. Talibanerna erövrade 

25


stora områden i norr, och den Norra Alliansen som var deras 

huvudsakliga motståndare, trängdes alltmer tillbaka i nordöst. 

För SAK och dess arbete innebar talibanstyret både en 

lättnad och en svårighet. En lättnad därför att oberäkneligheten 

under kommendantväldet ersattes av av en ordning där enskilda 

gruppers laglöshet och kriminalitet var så gott som bortblåst. En 

svårighet därför att talibanernas rigida uttydning av den islamska 

lagen, framför allt deras kvinnofientlighet, orsakade problem 

med att rekrytera och hålla kvar kvinnliga anställda på projektkontoren. 

Talibanerna var hårdare i de större städerna, speciellt i Kabul. 

Staden var i deras ögon roten till all synd och ogudaktighet som 

drabbat Afghanistan, ett sentida Sodom och Gomorra. 

På landsbygden, som de själva kom ifrån, hade de en mera 

obekymrad attityd. Det innebar bland annat att de i praktiken 

tillät primärskolor för flickor, något som paradoxalt nog medförde 

att det under talibanerna fanns områden på landsbygden 

där det gick fler flickor i skola än någonsin tidigare i afghansk 

historia. 

Till exempel gick 212 flickor i skola i provinsen Wardak, det 

sista fredsåret (1977) medan SAK 1998 drev skolor för över 3 000 

flickor i samma provins. 

Under talibanåren ökade SAK antalet flickor i landets skolor. 

Uner perioden 1997-2001 ökade de från 28 000 till 39 000. SAK 

startade också vidareutbildning av kvinnliga lärare under dessa 

år. Personalstyrkan utgjorde då 12 000 personer, varav den stora 

majoriteten var lärare och sjukvårdspersonal. 

d e n am e r i k a n s k a in t e r v e n t i o n e n på hösten 2001 och 

26 

tillsättandet av en regering med Hamid Karzai som president 

innebar en drastisk och genomgripande förändring av biståndet. 

För första gången på över 20 år hade Afghanistan en regering 

som inte bara var erkänd av hela det internationella samfundet 

utan som också hade den uttalade ambitionen att bygga en 

modern stat. 

En gigantisk biståndsinsats, ledd av USA, inleddes och under de 

kommande åren spenderades enorma summor på att återuppbygga 

landet och på att få till stånd fungerande statliga institutioner. Alla 

de stora biståndsgivarna var plats i Kabul. 

En strid ström av konsulter och nya hjälporganistioner från 

USA, Europa och andra delar av världen anlände. Ministerier 

började arbeta med växlande framgång. En nationell utvecklingsstrategi 

antogs. 

Stora delar av biståndet inom områden som hälsa, infrastruktur 

och landsbygdsutveckling, privatiserades i den mening 

att projekt gick ut på anbud som enskilda organisationer och 

konsultfirmor kunde bjuda på. För enskilda hjälporganisationer, 

som SAK, som under de två föregående “statslösa” årtiondena 

hade stått för den avgjorda huvuddelen av biståndet, innebar 

utvecklingen att villkoren för arbetet förändrades. Bland annat 

innebar det att erfarenhet och kunskap om Afghanistan kom att 

betyda mindre än den tekniska förmågan att skriva ihop anbud, 

söka pengar och skriva rapporter. 

t i l l en bö r j a n in n e b a r de n ny a er a n att SAKs verksamhet 

minskade. Kliniker och skolor överlämnades till respektive 

ministerier 2004-05. Samtidigt påbörjades ett uppbyggnadsarbete, 

som innebar en långsam utökning av verksamheten. De 

#4.12

senaste elva åren har SAK varit ansvarigt för hälsvården i ett 

antal provinser. 

SAK driver dessutom tre barnmorskeskolor och annan hälsoutbildning 

för kvinnor. På skolområdet har SAK utvecklat ett 

program i samarbete med utbildningsministeriet som innehåller 

ett stort antal byskolor, speciella flickskolor samt stöd till större 

regeringsskolor i syftet att utveckla dessa till modellskolor eller 

resurscentra för andra omkringliggande skolor. 

SAK stödde 2011 skolor med drygt 125 000 elever, där 54 

procent var flickor. Organisationens program för människor med 

funktionshinder (RAD) når ett par hundratusen personer i sina 

olika aktiviteter och är det största i sitt slag i Afghanistan. 

En värdering av vad som varit SAK viktigaste insats under 

dessa tre decennier är svår. RAD har åstadkommit underverk 

för afghaner med funktionshinder genom att assistera dem till ett 

värdigare liv. 

Den stora jordbruksundersökningen, som SAK genomförde 

i slutet på 1980-talet blev det enda dokumentet, som efter tio års 

krig, som analyserade effekterna på den viktigaste delen av den 

afghanska ekonomin. Förmodligen är det ändå bidraget till den 

starkt förändrade attityden bland landsbygdsbefolkningen till 

skolundervisning som slår högst. 

I slutet av 1970-talet var det en vanlig uppfattning att sekulär 

undervisning var emot islam och därmed av ondo. Idag när opinionsundersökningar 

bland bybor görs om vad de anser sig behöva 

mest, blir skolor ett av de dominerande svaren. 

SAKs roll under 1980- och 1990-talen, som den ledande 

#4.12 


biståndsorganisationen inom undervisningsområdet, framför allt 

vad gäller flickors rätt till att gå i skola, har otvivelaktigt haft en 

stor betydelse för denna utveckling. 

d e st o r a fö r h o p p n i n g a r n a efter talibanernas kollaps 2001 

om en ljusnande och fredlig framtid för Afghanistan kom snabbt 

på skam. En del framsteg, som till exempel inom hälso- och utbildningsområdena, 

gjordes förvisso, men de hamnade i skuggan 

av en ökande korruption och maktmissbruk inom stora delar av 

statsbyråkratin. 

Det internationella samfundet, lett av USA, lyckades aldrig 

utforma en hållbar strategi och koordinering av biståndet, 

vilket ledde till dålig effektivitet och korruption. Talibanerna 

kom tillbaka som en upprorsrörelse som har spritt sej över hela 

landet, hjälpta av det växande missnöjet med regeringen och den 

utländska militärens framfart. 

Oavsett vad framtiden efter 2014 har i sitt sköte lär SAK 

fortsätta att arbeta på samma grundval som under de tre tidigare 

årtiondena. SAK har konsekvent hållit fast vid devisen “folk 

till folk”, som i praktiken inneburit att arbetet sker i en så nära 

relation som möjligt med det afghanska bysamhället. 

Just denna förankring bland vanligt folk på den afghanska 

landsbygden har varit styrkan och utgjort ryggraden i arbetet. 

Det har också varit den främsta anledningen till att SAK klarat 

av att upprätthålla verksamheten trots ockupationer, inbördeskrig 

och talibaner. Och så måste det bli i framtiden också. • 

27 

Christoffer Hjalmarsson

SAK | Sverige 


Hej medlem! 

Nu händer det, SAKs medlemmar ser 

till att fler flickor i Afghanistan får gå i 

skolan! Sundsvalls lokalkommitté har 

haft insamlingslördag, Vänersborg har 

delat ut foldrar, Uppsala har varit med 

på kulturnatten. 

Som anställd på SAK i Stockholm, och tidigare 

på SAKs Kabulkontor, märker jag att 

det är nyttigt att byta arbetsområde ibland. 

Nu, som vikarierande föreningshandläggare 

märker jag hur mycket som är på gång 

i landet, stort som smått – men alltid viktigt. 

Frida och Harald har förstås berättat att 

det händer mycket och lyft fram särkilt lyckade 

exempel, som Farishtas insamlingsgala 

i Malmö förra året, men också hur många 

insamlingsdagar, föreläsningar och andra 

aktiviteter som arrangeras av medlemmarna. 

Trots det är det är nog inte förrän man 

sitter på föreningshandläggarstolen som 

man förstår omfattningen och detaljerna. 

– Hej! Vi vill ordna en ungdomskonferens 

i Växjö, säger Sahar och Siwita. 

– Jan-Inge kommer till oss och föreläser 

om mattor, säger Hasse i Södertälje. 

– Hej! Jag bor i Karlstad och kan ordna 

en förläsning, skriver Birgitta. 

– Vi är gärna med på Juristmässan i 

Örebro, skriver Samantha. 

– Härligt, säger jag. Kör på! 

Jag försöker hjälpa till så gott det går. 

Vi har som vanligt en aktiv höst, men än 

är det inte slut på året. Ännu går inte alla 

flickor i skolan i Afghanistan. Fortsätt med 

de aktiviteter som brukar gå bra, men var 

djärva och utmana era rutiner. 

Vi är en professionell biståndsorganisation 

och en folkrörelse, en oslagbar kombination. 

Vi engagerar oss i SAK för att vi 

vill, vet att det är rätt och vet att hjälpen 

går fram. 

Och du har väl skänkt ett ord? Sms:a 

SKRIV följt av DITT ORD till 72 900. 

Exempelvis SKRIV ELD. Det kostar 40 

kronor. • 

Jane Karlsson 

vik. föreningshandläggare 

PS. Tipsa mig om aktiviteter som du vill att vi ska uppmärksamma 

i Afghanistan-nytt och föreslå gärna vem 

vi ska intervjua i nästa medlemsintervju! Kontakta mig 

på jane.karlsson@sak.se eller 08-545 818 49. 

28 

Allan brinner 

för skolfrågorna 

Jane Karlsson har träffat Allan Norlander 

som traditionsenligt stod i SAKs 

monter på bokmässan i Göteborg. De 

slog sig ned för en pratstund. 

• Hur länge har du varit medlem i Svenska 

Afghanistankommittén, och hur började 

ditt engagemang? 

– Jag minns inte exakt, men sen slutet 

av 1980-talet. Jag hade varit engagerad i 

regionen sen 1978, då jag arbetade med 

lärarutbildning i Punjab i Pakistan för 

organisationen Pacs, så det låg ju nära till 

hands. Det var Folke Eriksson, en av grundarna 

till SAK i Göteborg, som fick med 

mig. Han värvade mig till insamlingsarbetet. 

Harald Holst var och är också en stor 

inspiratör i det lokala arbetet. Tanken var 

att lugna ner mig efter att jag slutade som 

vice ordförande i Pacs 1997, men så blev 

det ju inte utan mitt engagemang fortsatte. 

• Vilken fråga som SAK driver engagerar 

dig mest? 

– Lärarutbildningen, säger Allan utan att 

blinka, den är grundläggande. 

Allan har följt SAKs arbete med skolor 

noga. Ett tag satsade SAK kvantitativt 

på utbildning, men kvalitet är lika viktigt. 

Att eleverna i årskurs 11 och 12 i SAKs 

modellskolor får grundläggande pedagogisk 

utbildning tycker Allan är bra, men 

det måste också följas upp så att dessa 

kunskaper kommer till nytta när eleverna 

gått ut. 

Ska man få skolor som håller god 

kvalitet på undervisningen måste det finnas 

duktiga lärare och därför är lärarutbildningen 

viktig. Flickors utbildning är 

också väldigt viktigt, den har betydelse för 

demokratin särskilt på lokal nivå. 

– Alla förändringar är jobbiga, särskilt 

de som leder till förbättring, säger Allan. 

Vad jag beklagar är att jag 1978 missade 

en chans att åka till Kabul. Jag valde 

Delhi istället. En liten kompensation fick 

jag då jag var i Peshawar i Pakistan, och 

besökte SAKs kontor. Där träffade jag 

bland annat en ung Torbjörn Pettersson 

(SAKs generalsekreterare 2010-11), det 

var i januari 1989. 

• Hur ser du på Afghanistans framtid? 

– Det finns förstås många olika aspekter. 

Förutsatt att den så kallade transitionsprocessen, 

när ansvaret läggs över från 

internationell till afghansk militär, polis 

och ledning, går hyfsat så. Som situationen 

är för närvarande kan det inte fortsätta. 

Allan är som alla Afghanistankännare 

försiktig med att sia om framtiden, vilket 

förstås är klokt. 

• … och SAKs framtid? 

– Något som är viktigt är att SAK kan 

föra över sina kunskaper från organisationen 

till centrala myndigheter i Afghanistan. 

Till exempel tycker Allan att det är 

bra att Dr. Amir Mansory som jobbat 

på SAK och fortfarande har en fot i 

organisationen jobbar med den centrala 

utbildningsmyndigheten för att förbättra 

deras arbete. Den utvecklingen är en 

framgång. Att centralt plantera insikter 

och förhållningssätt för att skapa 

strukturer som kombinerar västerländska 

ideal med det afghanska samhällets 

grundläggande värderingar är rätt väg 

att gå. 

– Våra barfotalärarutbildningar 

påverkar hur lärarutbildningen ser ut på 

centralt håll och det är bra, säger Allan. 

• Som medlem i Göteborgs lokalkommitté, 

vad tycker du är det bästa med arbetet i 

SAK? 

– Jag hade hela tiden följt Sovjets ockupation 

av Afghanistan och det kändes 

fräscht och spännande att gå med i SAK. 

#4.12

Det finns en stark lagkänsla och gemenskap 

här. Vi är en folkrörelse och det 

utmanar en att ta ansvar och att vara 

uthållig. 

Allan berättar att en av de stora 

aktiviteterna för SAK i Göteborg varje år 

är att medverka på Bok- och Biblioteksmässan. 

Han har varit med på alla mässor 

utom en sedan han engagerade sig i SAK, 

så det passar ju bra att denna intervju görs 

just på bokmässan. 

Allan har jobbat som lärare i grundskolan 

och på lärarutbildningar. Han 

avslutade sitt pedagogiska yrkesliv som 

skolledare. Med sina kunskaper inom 

utbildningsområdet har han kunnat bidra 

till SAKs arbete inom utbildning. 

Han har varit med och utvecklat Sverige- 

och utbildningsstrategier såväl som 

den policy som förtydligade att SAK är en 

biståndsorganisation. Dessutom har Allan 

suttit i SAKs förbundsstyrelse (2000- 

2002). 

Allan ursäktar sig flera gånger under 

intervjun för han tycker att han skryter. 

– Med all rätt, säger jag, har man ett 

så intressant liv att berätta om, och så 

mycket kunskap att dela med sig av, så 

låter det inte som skryt i mina öron. • 

#4.12 

Jane Karlsson 

vik. föreningshandläggare 

Svenska Afghanistankommittén 

Allan Norlander på bokmässan i Göteborg. 


Medlemsråd tyckte till 

om ny organisationspolicy 

Den 22 september samlades ett medlemsråd 

från SAKs lokalkommittéer på 

kansliet i Stockholm för att diskutera 

organisationens nya policydokument. 

Generalsekreterare Torvald Åkesson 

lämnade mötet med en mängd punkter 

för vidare diskussion i det fortsatta 

styrelsearbetet med policyn. 

Text | Jane Karlsson 

På årsmötet i maj gav medlemmarna 

förbundsstyrelsen mandat att ta fram och 

besluta om en ny policy för organisationen. 

Först skulle dock medlemmarna i 

ett medlemsråd få diskutera dokumentet 

och komma med förslag på ändringar och 

synpunkter. Tolv medlemmar från lokalkommittéerna 

i Skövde/Skaraborg, Lund, 

Växjö, Göteborg, Södertälje, Stockholm 

och Malmö slöt upp på medlemsrådet. Tre 

av dem sitter även i förbundsstyrelsen. 

Håkan Josefsson, programhandläggare 

på kansliet, höll en presentation om 

hur SAKs arbete utvecklats sedan starten, 

fram till idag. Generalsekreterare Torvald 

Åkesson pratade om utmaningar och 

framtid. 

Sverigechef Johanna Fogelström gick 

igenom policydokumentet och visade på 

vilka förändringar den nya policyn har 

gentemot den tidigare. Andreas Stefansson, 

platschef i Kabul, deltog via Skype 

från Kabul och berättade om hur man lägger 

upp ett mer rättighetsbaserat arbete, 

vilket är ett arbetssätt SAK vill använda 

sig av i framtiden. 

Utifrån diskussionerna och synpynkterna 

på medlemsrådet kommer styrelsen 

under hösten att fastslå och ta beslut om 

den nya policyn. Efter föreningens stadgar 

är policyn SAKs främsta styrdokument. 

De ligger till grund för den strategiska 

fyraåriga planen, årsarbetsplaner och 

budget, som styrelsen fattar beslut om. • 

29 

Jane Karlsson

SAK | Sverige 


Katarina Larsson, Mathilda Schönbeck, Anita Evertsdotter och Maj-Britt Lind kring recept och ris. 

Att laga afghansk 

I åtta år har Stockholms lokalkommitté 

haft matlagningscirklar. Deltagarna 

vittnar om att det handlar om 

så mycket mer än mat och kursledarna 

planerar en kokbok med alla 

recepten. 

Text & bild | Kicki Lindholm 

När deltagarna i höstens matlagningscirkel 

får sammanfatta kursen är de överens 

om att den varit mer av en kulturkurs. 

Detta eftersom det är naturligt att prata 

om mer än mat under de många moment 

som krävs för att tillaga en god afghansk 

middag. 

Farah Saighani som leder arbetet i 

köket berättar från vilken region de olika 

rätterna kommer, om fattigmansmat och 

skillnader i matkultur mellan de södra 

och norra delarna av landet. I norr är det 

till exempel mer av kött eller grönsaker 

inbakat i deg och i söder finns mer soppor 

30 

och grytor som också är mer kryddstarka 

än i norr. 

Farah Saighani lärde sig laga mat av 

sin mamma, som älskade att laga mat och 

att blanda maträtter från olika delar av 

landet. Att lära sig laga mat innebar inte 

att hålla sig till ett recept utan mer att ta 

ungefär si och så mycket av det ena och 

andra för att sedan smaka sig fram. 

En vetenskap att koka ris 

Det som slår en infödd svensk är all olja 

som används i afghansk mat. Farah Saighani 

protesterar mot att det är mycket. 

I recepten har mängden olja minskats 

ner betydligt från den mängd som skulle 

använts i Afghanistan. 

Slående är också hur noga riset behandlas. 

Ris hälls inte i vatten och kokas 

på svag värme i 20 minuter, utan är en hel 

vetenskap av kokning på högsta värme, 

svag värme och under lock inlindat i 

handduk. 

Det viktiga med cirkeln är inte att 

laga mat rätt, utan samvaron under tiden 

all mat förbereds och den väntetid som 

uppstår när köttet står och puttrar. 

– Om man ensam skulle sitta och 

skala av det tunna skalet på pistagenötterna 

skulle det vara ett tråkigt evighetsjobb, 

men hjälps man åt två eller tre och 

samtidigt kan utbyta erfarenheter och 

tankar då blir det riktigt givande, säger 

Maj-Britt Lind. 

Chris Israelsson och Mathilda Schönbeck 

lägger till att det varit extra roligt att 

så många av deltagarna av olika anledningar 

varit i Afghanistan och kunnat dela 

med sig av erfarenheter från 1960-talet till 

idag. 

– Cirkeln har gett näring både till 

kropp och själ, säger Sven-Erik Hedgren 

och tillägger att det varit en social gryta 

med många olika erfarenheter som alla 

delat med sig av. 

Att laga mat tillsammans ger ett ut- 

#4.12

Farah Saighani. 

mat 

märkt tillfälle till spontana samtal om Afghanistan 

och naturligtvis en hel del annat 

också. Köket har plats för tio deltagare så 

vid varje kurstillfälle lagas det mat som 

ungefär till en ordinär afghansk familj. 

Det finns inte några prestationskrav att 

vara bäst, men Farah Saighani har ett krav 

och det är att det ska vara vackert upplagt. 

När önskemål om en matcirkel kom 

upp första gången visade det sig svårt att 

hitta ett kök att vara i. Tack vare dåvarande 

styrelseledamoten Sten Dalaryds 

enträgna sökande fick man kontakt med 

Studieförbundet Vuxenskolan och tillgång 

till deras kök. Samarbetet har därefter 

fortsatt. 

Intresset för cirklarna har ökat med 

åren och fler och fler vill fortsätta när 

nästa cirkel startar. Farah Saighani 

använder alltid nya recept till varje cirkel. 

Det börjar bli en omfattande samling 

recept och planerna på att samla dem i en 

kokbok börjar ta form. • 

#4.12 

Skänk ett ord 

på bokmässan 

SAK var även i år representerade på 

Internationella torget på Bok- och 

Biblioteksmässan genom medlemmar 

i Göteborgs lokalkommitté och 

personal från kansliet. Montern genomsyrades 

av SAKs kampanj Hjälp 

en flicka i Afghanistan – sätt henne 

i skolan! Författaren Björn Ranelid 

hjälpte till att skapa uppmärksamhet 

kring arbetet. 

Text | Daniel Palin 

Kampanjen Skänk ett ord passade väl 

in på bokmässan och uppskattades av 

besökarna som ibland blev något konfunderade, 

men tyckte att det var ett nytt och 

roligt grepp. I och med den nya satsningen 

skapades nya kontakter med personer 

som inte tidigare varit bekanta med SAK. 

I montern informerade SAK om 

kampanjen och hur man kan bidra till 

den. Liksom tidigare år såldes det också 

böcker, lotter och svarades på frågor. 

Montern var välbesökt och det var 

tydligt att intresset var stort bland skolelever, 

mässbesökare och andra utställare. 

Många besökare tog också chansen att bli 

fotograferade tillsammans med pappfiguren 

av Ranelid. Flera personer som kände 

till organisationen sedan tidigare, men 

Svenska Afghanistankommitténs 

lokalkommitté i Uppsala 

deltog även i år på Kulturnatten 

i september. Det blev en mycket 

välbesökt premiär för fotoutställningen 

Att vara flicka i Afghanistan, av frilansjournalisten 

Sara Brinkberg. 

De afghanska piroger som det bjöds 

på blev så populära att en cateringfirma 

ville ha dem på menyn. Det såldes även 

SAKs monter på bokmässan. 


som inte blivit medlemmar gjorde denna 

gång slag i saken och anmälde sig. 

Stort tack till alla medlemmar från 

Göteborgs lokalkommitté som hjälpte till 

i montern under mässans fyra dagar. Det 

var roligt att se hur engagerade de var i att 

sprida kunskap om Afghanistan och SAK, 

oavsett om de varit medlemmar sedan 

många år eller som vissa, nyblivna sedan 

bara någon vecka tillbaka. • 

Populära piroger på Kulturnatten 

smycken från Afghanistan och de afghanska 

kläderna som ställdes ut väckte även 

de stort intresse. Afghanska flickor i anda 

generationen passade fnittrande på att 

prova kläder som deras mormödrar klätt 

sig i. Besökarna kunde även titta på en 

film om en afghansk kvinnlig advokat. 

Den 24 november har lokalkommittén 

i Uppsala filmfestival. • 

Anders Forsberg 

31 

Jane Karlsson

SAK | Sverige 


sid 

Barn i Afghanistan 

Ett liv i krig och drömmar om framtiden 

Under hösten visar Internationella 

Barnkonstmuseet konst av 90 unga 

afghaner som i bilder illustrerar hur de 

upplever Afghanistan och hur de hoppas 

att landet kommer att se ut om tio 

år. Det är en utställning med en fantastisk 

samling teckningar om både krig 

och hopp som just nu visas på Fullersta 

Gård konsthall i Huddinge centrum. 


– Afghanistan har vi tidigare inte haft i våra 

samlingar och landet känns väldigt aktuellt 

att lyfta fram med krig och oroligheter. Vi 

vill ge barnen en röst. Utställningen handlar 

mycket om barns framtidsdrömmar, säger 

Sofia Fredin Broman, utställningsproducent 

på Internationella Barnkonstmuseet. 

Utställningen är resultatet av ett nära 

samarbete mellan Barnkonstmuseet och 

SAK. Tillsammans har man samlat in 

barnbilder till utställningen via SAKs 

skolor i Afghanistan. 90 afghanska barn 

och ungdomar mellan 13 och 18 år har 

också bidragit med konstverk som visas 

i utställningen. 54 av dessa visas i utställningen 

Barn i Afghanistan – ett liv i krig 

och drömmar om framtiden. 

Hur är det att bo i Afghanistan? 

I utställningen visas även ett antal oljemålningar 

skapade av ensamkommande 

flyktingbarn som i dag bor på ett gruppboende 

i Vingåker. Målningarna skildrar 

hur det är att växa upp i Afghanistan och 

att komma till Sverige. 

– Det är kul att ett museum i Sverige har 

en utställning om Afghanistan som visar vad 

man gör i Afghanistan och hur det är där. 

Jag har varit på några ställen i Afghanistan 

och jag hittade nya ställen där jag inte har 

varit när jag tittade på bilderna. Jag tycker 

om de gamla sakerna. För jag har några 

likande grejer hemma, sa Kamran, 12 år, när 

han i september besökte museet 

Efter att ha visats på Internationella 

32 

Verklighet och utopi. Tecknaren heter Karima och kommer från Afghanistan. 

Barnkonstmuseet i Vårby, kan nu utställningen 

ses på Fullersta Gård i Huddinge 

till den 11 november och på Galleri Lyktan 

i Skogås Centrum 17 november till 12 

december, 2012. • 

22-25 

Program: oktober-december 

• Kvinnor, Talibaner och framtid. 

Lotta Hedström, Svenska Afghanistankommitténs 

ordförande håller föredrag om framtidens Afghanistan. 

25/10 kl. 18-19 på Fullersta Gård, Huddinge. 

• Höstlovsprogram vecka 44. 

Tillverka en flygande drake, brodera 

med pärlor och prova på att knyta mattor. 30/10-1/11 kl. 13-15 på 

Fullersta Gård, Huddinge. 

• Vernissage, 

föredrag Bakom Burkan och modevisning i Skogås. 

Johanna Fogelström, Svenska Afghanistankommitténs Sverigechef Sofia Fre- 

inviger utställningen och håller föredrag om kvinnor situation i Afdin Broman är 

• 

ghanistan. 17/11 kl. 12-15 på Galleri Lyktan i Skogås Centrum. 

Afghansk mattkonst. Jan-Inge Bengtsson, mattexpert föreläser om 

symboliken i afghanska mattor. 27/11 kl. 18-19 på Galleri Lyktan i 

Skogås Centrum. 

utställningsproducent. 

• Afghanistan – ett Sverige av igår. Börje Almqvist, journalist och afghanistankännare 

berättar om Afghansk kultur. 5/12 kl. 18-19 på Galleri Lyktan i Skogås Centrum. 

Internationella Barnkonstmuseet är 

Sveriges enda i sitt slag och visar 

barnkonst från hela världen. 

#4.12

s ko lv e r k s a m h e t i s v e r i g e 

SAK söker nya medel 

för skolverksamheten 

Skolan är en viktig målgrupp för SAK 

och vi har genom åren arbetat för att 

svenska och europeiska skolelever, 

och deras lärare ska få insyn i hur 

livet ter sig för vanliga människor i 

Afghanistan, och tvärtom. Tyvärr har 

vi inte fått några medel för att arbeta 

vidare med verksamheten det kommande 

året, men självklart söker vi 

nya medel och former för arbetet. I 

somras träffade bland annat skolengagerade 

medlemmar och kanslipersonal, 

representanter från Den globala 

skolan. 

SAKs vänskolarbete inleddes på 1990-talet. 

Lokalkommittéerna engagerade en 

skola i sin närhet som fick möjligheten 

att ha kontakt med en skola i Afghanistan. 

Vår brittiska partnerorganistation 

Afghan Connection hakade på och 

startade upp ett vänskolearbete även i 

England. Det var ett mycket uppskattat 

arbete, även om kontakten var sporadisk 

och det bara kom några teckningar, ett 

par foton eller en kort intervju någon 

gång om året. Det gav insikter. 

Mellan 2006 och 2012 fick SAK finansiering 

från EU för att utveckla, fördjupa 

och bredda vänskolearbetet. Under de 

första tre åren var engelska och svenska 

skolor med och under 2009-2012 även 

skolor i Estland och Slovakien. 

Elever från europeiska skolor träffades 

på konferenser och diskuterade sitt 

engagemang för Afghanistan. Lärare fick 

möjlighet att åka på studieresor och träffa 

afghanska lärare som de kunde dela med 

sig lite av sina pedagogiska kunskaper till. 

Millenniemålen blev ett tema och eleverna 

använde sin vänskola för att förstå 

mer om världen. Våren 2012 fick SAK ett 

projektbidrag från Folke Bernadotteakademin 

för att driva projektet Vems säker 

#4.12 

het? Ett litet antal klasser fick möjligheten 

att samtala över internet med klasser i 

Afghanistan. Projektet utmynnade i olika 

temaarbeten där svenska elever i många 

fall kunde jämföra sin egen vardag med 

en jämnårig i Afghanistan. 

Lärande för hållbar utveckling 

Lärande för hållbar utveckling – att få 

insyn i hur människor på andra platser 

lever, och att förstå det globala samhället, 

är ett viktigt perspektiv i de svenska 

läroplanerna. Genom lärande för hållbar 

utveckling ska lärarna ta hänsyn till sociala, 

ekonomiska och ekologiska aspekter 

när de undervisar och utmana eleverna 

att tänka globalt. Här har SAK möjlighet 

att vara närvarande och stödja lärarna i 

att föra in perspektiv från Afghanistan i 

undervisningen. 

Idén med vänskolor är något som 

ligger många av SAKs medlemmar varmt 

om hjärtat. Vi försöker hitta nygamla 

former för att kunna fortsätta kontakten 

mellan å ena sidan SAKs lokalkommittéer 

och svenska skolor och å andra sidan 

SAKs skolor i Afghanistan. Det är viktigt 

att också få med de afghanska lärarnas 

perspektiv och tänka på vad deras elever 

har att lära av ett utbyte. 

Dessutom vill vi gärna förnya och 

fortsätta att tillhandahålla olika material, 

som färdiga lektionsplaner, filmer, brev 

och klassrumsövningar för alla svenska 

skolor som är intresserade. Materialet går 

att hitta på www.sak.se/skolor. 

Medan arbetet med att söka medel 

och hitta nya vägar för arbetet fortgår, 

fortsätter flera av de skolor och lokalkommittéer 

som tidigare arbetat med skolan 

som målgrupp att bland annat samla in 

pengar till skolor i Afghanistan. • 

Jane Karlsson 

skolhandläggare 

k o n ta k ta 


SAKs kontor i Stockholm 

Torvald Åkesson, generalsekreterare, 08-545 818 50 

Karolina Andersson, ekonomiansvarig, 08-545 818 46 

Elin Asplund, givar- & medlemsservice, 08-545 818 59 

Klas Bjurström, administr. handläggare, 08-545 818 42 

Eva Engelsöy, personalhandläggare, 08-545 818 44 

Monica Eriksson, insamling, 08-545 818 41 

Johanna Fogelström, Sverigechef, 08-545 818 58 

Tiina Hurtig, ekonomi- & löneadmin, 08-545 818 47 

Erik Halkjaer, informatör/redaktör, 08-545 818 45 

Håkan Josefsson, biståndhandläggare, 08-545 818 52 

Jane Karlsson, skol- & vik. föreningshandl, 08-545 818 49 

Daniel Palin, kampanjadmin, 08-545 818 54 

Annelie Renqvist, kansliadmin, 08-454 818 48 

Karl Torring, biståndhandläggare, 08-545 818 56 

Katinka Wall, pressekreterare, 08-545 818 57 

Åke Wickberg, ekonomihandläggare, 08-545 817 34 

Epost till personalen: fornamn.efternamn@sak.se 

Lokalkommittéer 

GÖTEBORG Linnea Larsson, 070-757 79 70, 

linnealarsson2010@hotmail.com 

JÖNKÖPING Claes Renström, 070-310 23 74, 

claes.renstrom@hotmail.se 

KABUL Abdullah Aini, abdullah.aini@yahoo.com 

LUND Jenny Anderberg, 076-555 88 80, 

jenny.anderberg@hasselahelpline.se 

MALMÖ Ilse Cort Wahlroos, 073-325 44 81, 

ilse.wahlroos@telia.com 

SKELLEFTEÅ Anders Lövheim, 0910-502 46, 

070-686 16 38, a.lovheim@hotmail.com 

SKÖVDE/SKARABORG Anders Boström, 

0501-784 75, anders.g.bostrom@svenskakyrkan.se 

STOCKHOLM Sofie Hedman, 073 727 68 80, 

stockholm@sak.se 

SUNDSVALL Anna Westin, 060-61 24 72, 

070-202 06 28, anna.m.westin@hotmail.com 

SÖDERTÄLJE Hans L Hansson, 08-550 190 10, 

070-342 69 20, hassehansson@gmail.com 

UPPSALA Isabella Ekstam, 073-785 19 23, 

isabella_ekstam@hotmail.com 

VÄNERSBORG Nils Wahlström, 0521-674 63, 

nils.e.wahlstrom@telia.com 

VÄXJÖ Sahar Mohamadi, 0757-10 58 71, 

sahar_ros2004@hotmail.com 

Kontaktpersoner 

ARVIKA Curt Larsson, 0570-230 93 

BORÅS Jan Svenningson, 033-41 12 94 

ESKILSTUNA Hasse Mälberg, 016-14 95 89 

FÄRILA Birgitta Sundborg, 070-662 32 12 

GOTLAND Lars Grahnström, 0498-26 15 77 

GÄLLIVARE Margareta Hedberg, 0970-161 16 

HALMSTAD Birgitta Borulf, 035-12 98 02 

HELSINGBORG Marie Weis, 0703-23 22 39 

HÄRNÖSAND Bertil Pettersson, 0611-55 07 27 

HÖÖR Anders Davidson, 0413-290 57 

KARLSTAD Inga-Lill Fjällsby, 054-83 44 37 

KROKOM Mohammad Rasouli, 072-545 14 43 

KUNGÄLV Eva Sylvan, 0303-22 00 57 

KUNGSHAMN Ida Hammar, 076-771 20 50 

KÖPENHAMN Shamail Haydar, shamille_71@hotmail.com 

LEKSAND Regita Hedman, 0247-405 77 

LIDKÖPING Anneli Johansson, 0510-219 92 

LIDKÖPING Noorollah Moosawi, 013-27 46 23 

LULEÅ Mats Danielsson, 0920-970 11 

MARIESTAD Nasratullah Safi, 0737-24 98 56 

MÖLNDAL Andreas Köbi, 0704-40 56 82 

NORA Olle Viktorsson, 019-22 22 07 

PITEÅ Bo Persson, 0911-164 33 

STRÄNGNÄS Peter Hjukström, 0159-230 41 

STRÖMSTAD Peder Adamsson, 0526-602 44 

TOMELILLA Karina Lundgren, 0417-102 53 

UDDEVALLA Ann-Marie Bengtsson, 0702-79 69 67 

UMEÅ Mohammad Fazlhashemi, 070-542 91 64 

VARBERG Björn Mellquist, 0731-82 00 33 

ÖREBRO Samantha Jaoshan, 070-073 81 06 

33


m e d g i va n d e a u t o g i r o 

Ja, jag vill bli fadder i SAK! 

100 kr 200 kr 300 kr Annat belopp____________kr 

Överförs sista bankdagen i varje månad 

Jag vill även bli medlem i SAK (19 kr/mån av angivet belopp). 

Skriv tydligt! 

Bank ____________________________________________________________ 

Kontonr (har du personnummerkonto behövs inte clearingnr) 

34 

– 

Personnr, 10 siffror (krav från bankgirocentralen) 

Namn ____________________________________________________________ 

Gatuadress ____________________________________________________________ 

Postadress ____________________________________________________________ 

Telefon ____________________________________________________________ 

Epost ____________________________________________________________ 

Jag godkänner villkoren (till vänster) för betalning via autogiro 

Namnteckning ____________________________________________________________ 

Ort och datum ____________________________________________________________ 

Skickas portofritt till: Svenska Afghanistankommittén. Svarspost 1101 355 00. 110 43 Stockholm 

Medgivande till betalning via Autogiro 

Undertecknad (”betalaren”), medger att betalning får göras genom 

uttag från angivet konto eller av betalaren senare angivet konto, 

på begäran av angiven betalningsmottagare för betalning till 

denne på viss dag (”förfallodagen”) via Autogiro. Betalaren samtycker 

till att behandling av personuppgifter som lämnats i detta 

medgivande behandlas av betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren, 

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör 

och Bankgirocentralen BGC AB för administration av tjänsten. 

Personuppgiftsansvariga för denna personuppgiftsbehandling är 

betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren samt betalningsmottagarens 

betaltjänstleverantör. Betalaren kan när som 

helst begära att få tillgång till eller rättelse av personuppgifterna 

genom att kontakta betalarens betaltjänstleverantör. Ytterligare 

information om behandling av personuppgifter i samband med 

betalningar kan finnas i villkoren för kontot och i avtalet med 

betalningsmottagaren. Betalaren kan när som helst återkalla sitt 

samtycke, vilket medför att tjänsten i sin helhet avslutas. 

Allmänt 

Autogiro är en betaltjänst som innebär att betalningar utförs från betalarens 

konto på initiativ av betalningsmottagaren. För att betalaren 

ska kunna betala via Autogiro, ska betalaren lämna sitt medgivande 

till betalningsmottagaren om att denne får initiera betalningar från 

betalarens konto. Dessutom ska betalarens betaltjänstleverantör (t 

ex bank eller betalningsinstitut) godkänna att kontot kan användas 

för Autogiro och betalningsmottagaren ska godkänna betalaren 

som användare av Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör är inte 

skyldig att pröva behörigheten av eller meddela betalaren i förväg 

om begärda uttag. Uttag belastas betalarens konto enligt de regler 

som gäller hos betalarens betaltjänstleverantör. Meddelande om ut- 

Klipp ut, lägg i kuvert och posta 

tag får betalaren från sin betaltjänstleverantör. Medgivandet kan på 

betalarens begäran överflyttas till annat konto hos betaltjänstleverantören 

eller till konto hos annan betaltjänstleverantör. 

Definition av bankdag 

Med bankdag avses alla dagar utom lördag, söndag, midsommarafton, 

julafton eller nyårsafton eller annan allmän helgdag. 

Information om betalning 

Betalaren kommer av betalningsmottagaren att meddelas belopp, 

förfallodag och betalningssätt senast åtta bankdagar före 

förfallodagen. Detta kan meddelas inför varje enskild förfallodag 

eller vid ett tillfälle avseende flera framtida förfallodagar. Om 

meddelandet avser flera framtida förfallodagar ska meddelandet 

lämnas senast åtta bankdagar före den första förfallodagen. Detta 

gäller dock inte fall då betalaren godkänt uttaget i samband med 

köp eller beställning av vara eller tjänst. I sådant fall får betalaren 

meddelande av betalningsmottagaren om belopp, förfallodag 

och betalningssätt i samband med köpet och/eller beställningen. 

Genom undertecknandet av detta medgivande lämnar betalaren 

sitt samtycke till att betalningar som omfattas av betalningsmottagarens 

meddelande enligt denna punkt genomförs. 

Täckning måste finnas på kontot 

Betalaren ska se till att täckning finns på kontot senast kl 00.01 på 

förfallodagen. Har betalaren inte täckning på kontot på förfallodagen 

kan det innebära att betalningar inte blir utförda. Om täckning 

saknas för betalning på förfallodagen får betalningsmottagaren 

göra ytterligare uttagsförsök under de kommande bankdagarna. 

Betalaren kan på begäran få information från betalningsmottagaren 

om antalet uttagsförsök. 

Vi behöver fler 

Afghanistanfaddrar! 

a t t ha et t st o r t an t a l månadsgivare 

ger oss en långsiktig trygghet för vår verksamhet 

i Afghanistan och det är dessutom 

mycket kostnadseffektivt. Som Afghanistanfadder 

stöder du all vår verksamhet; utbildning, 

hälsovård, rehabilitering av människor 

med funktionsnedsättning samt landsbygdsutveckling. 

Tack för ditt stöd! • 

Gör som tusentals andra 

– bli Afghanistanfadder! 

Stoppa betalning, återkallelse av betalningsorder 

Betalaren får stoppa en betalning genom att kontakta antingen 

betalningsmottagaren senast två bankdagar före förfallodagen 

eller sin betaltjänstleverantör senast bankdagen före förfallodagen 

vid den tidpunkt som anges av betaltjänstleverantören. Om 

betalaren stoppar en betalning enligt ovan innebär det att den 

aktuella betalningen stoppas vid ett enskilt tillfälle. Om betalaren 

vill att samtliga framtida betalningar som initieras av betalningsmottagaren 

ska stoppas måste betalaren återkalla medgivandet. 

Medgivandets giltighetstid, återkallelse 

Medgivandet gäller tills vidare. Betalaren har rätt att när som helst 

återkalla medgivandet genom att kontakta betalningsmottagaren 

eller sin betaltjänstleverantör. Meddelandet om återkallelse av 

medgivandet ska för att stoppa ännu inte genomförda betalningar 

vara betalningsmottagaren tillhanda senast fem bankdagar före förfallodagen 

alternativt vara betalarens betaltjänstleverantör tillhanda 

senast bankdagen före förfallodagen vid den tidpunkt som anges av 

betaltjänstleverantören. Rätten för betalningsmottagaren och betalarens 

betaltjänstleverantör att avsluta anslutningen till Autogiro 

Betalningsmottagaren har rätt att avsluta betalarens anslutning till 

Autogiro trettio dagar efter det att betalningsmottagaren underrättat 

betalaren härom. Betalningsmottagaren har dock rätt att omedelbart 

avsluta betalarens anslutning till Autogiro om betalaren vid upprepade 

tillfällen inte har haft tillräcklig kontobehållning på förfallodagen 

eller om det konto som medgivandet avser avslutas eller om 

betalningsmottagaren bedömer att betalaren av annan anledning 

inte bör delta i Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör har rätt att 

avsluta betalarens anslutning till Autogiro i enlighet med de villkor 

som gäller mellan betalarens betaltjänstleverantör och betalaren. 

#4.12

INT 

b i l d f r å g a n 

Skicka ditt svar till info@sak.se senast den 30 november 2012 så ingår du 

i utlottningen av standardverket Afghanistan. Ange även din egen postadress. 

#4.12 

Den 8 september omkom sex barn i när en 

självmordsbombare sprängde sig själv till döds 

utanför ISAF-högkvarterat i Kabul. Fyra av 

barnen var medlemmar i en organisation för 

skateboardåkare. Vad heter organisationen? 


KONF 

Frida Engman 

1. Youth for skating 

X. Skateistan 

2. Skateboard Afghanistan 

Vinnare av förra bildfrågan 

I förra numret av Afghanistan-nytt efterfrågades 

namnet på denna mackapär. Rätt 

svar är en rabab, och det visste bland annat 

Kristine Jensen som vann utlottningen. Kristine 

kan nu se fram emot en läsupplevelse 

av boken Afghanistan som redan skickats. 

Mycket nöje! 

35


36 

SMS:a flicka till 72 930 

Det kostar 40 kr + ev trafikavgift 

Alla 

har 

rätt 

att 

få läxor! 

Svenska Afghanistankommittén 

08-545 818 40 | info@sak.se | PG 90 07 80-8 | www.sak.se 

#4.12 

Foto | Christoffer Hjalmarsson

Här - Svenska Afghanistankommittén

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?