S - Husbilen Test

Mitt val
Våra grannar, Tommy och Marita, har
en Merca 813 från -73 med en Dethleffs
husvagn på flaket. Ser förvisso inte ut som
dagens bilar, men tillräckligt stor och varm
och mysig inuti. Väl inne i deras husbil vaknade
nomaden i mig. Jag såg möjligheterna
att (åter)upptäcka världen på mina egna
villkor. Vi erbjöds att låna Tomys bil, men
tackade nej eftersom den kräver C-kort.
Ut på nätet för att få tag i en hyrbil.
Hamnade hos Sture i Mälarhöjden (Caravan
Car) strax utanför Stockholm. Inte den största
husbilshandlaren, men den perfekte för
oss. Sture ledde oss nämligen mycket tålmodigt
in i husbilarnas hemligheter om värme,
gas, el och allt det andra. Vi fick många goda
råd av Sture, bland annat två som sitter som
etsade i minnet: ”Lär dig att lita på speglarna.
Tänk på höjden ”. Vi hyrde en kort
– under sex meter– delintegrerad Moncayo.
Efter en veckas fricampande i södra Sverige
var Sigbritt (Siggan) och jag överens: detta
var livet, vi måste ut igen, helst i en liten bil,
lätt att köra och parkera.
Dessutom förstod vi efter denna jungfruvecka
vikten av bekväma sängar. För att ge
plats åt toaletten smalnade dubbelbingen
i Moncayon kraftigt av i fotändan och var
som bredast 130 centimeter. Sängkläderna
dråsade i golvet vid fotändan. Dessutom
tvingades jag hasa mig ned till fotändan för
att komma ur sängen när jag skulle lätta på
trycket på natten. Bökigt var ordet. Slutsats
nummer ett: Sover man inte bekvämt gör
man inga långresor. Slutsats nummer två
kan man dra efter ett par dagar i var och
varannan husbil på marknaden: Irriterande
klent med avställningsytor i köket.
Under vintern ringde vi Sture och hyrde
en större bil. Nu skulle dottern, sladden på
11 år, debutera i husbil. Vi fick med oss element
att koppla in om vi var i närheten av
220 volt – ett nödvändigt komplement till
den inbyggda luftburna värmen. Sju meter
husbil ger rejält med utrymme och god kom-
38 HUSBILEN 01/08
Vägen till drömbilen
Det tar ett antal
husbilar innan man
förstår hur man vill ha
det. I alla fall för oss.
Här är vår vandring
från noviser till
erfarna husbilsrävar.
Av Björn Genberg
Björn Genberg
fort, men det har sitt pris. Inte lika smidig att
köra och hantera som Moncayon. Men visst
lagade vi underbart god mat i vinkelköket
bakom dinetten.
Dags att köpa eget. Begagnat. Vad får man
för 200 000 kronor? Då, som nu, fick man
husbilar från 1988 års modell till början in
på 90-talet. Vi provkörde både sunkiga och
välhållna bilar, alkov och helintegrerade. Vi
körde så många bilar på Husbilslandet att vi
kände oss tvingade att fråga den gladlynte
försäljaren, Sten-Olof, om han inte blev trött
på vårt provkörande. Det verkade ju aldrig
resultera i köp. Han skrattade gott och upp-
manade oss att köra så många bilar vi hade
lust till. Han insåg naturligtvis precis som vi
att ju fler vi körde, desto sannolikare var det
att vi skulle fastna för en av hans bilar. Det
gjorde vi så småningom.
Men, oj vad dessa 10-15 år gamla dieslar
brummade och dånade. Jag har något
nedsatt hörsel och är känslig för oväsen i
förarhytten. Vi pratar mycket under resans
gång. Och det var inte lätt i dessa gamlingar.
Bensinarna från den tiden gick nog lite tystare,
men inte tillräckligt. Vi gick upp i prisläge
för att få en tillräckligt tyst bil. Vi lutade åt en
helintegrerad bil, den har större rymd. Men
i den högre prisnivån blev skillnaden i pris
så påtagligt till förmån för alkovtypen att vi
valde den. Trots att vi blivit varnade: ju äldre
man är desto jobbigare upplevs klättrandet
upp och ned i alkoven. Vi svalde nackdelen
mot ett lägre pris. Och en alkov sparar
mycket utrymme. Inte bara på natten. På
dagen är det ett perfekt bagageutrymme.
Vårt kap blev en alkovbil Knaus 02:a med
6000 mil i bagaget. Mitt behov av en inte alltför
bullrig bil ledde oss alltså till en yngre och
dyrare bil än vi tänkt oss. Genom alkoven fick
vi en ganska kort bil. Planlösningen passade
oss. En dinette (trång för fyra), en långsoffa
mitt emot och ett fönsterförsett kök akterut.
Vi fick ljus och rymd och avställningsplats
i köket. Gott om utrymme för oss tre. Den
öppna planlösningen förlängde den korta
bilen och långsoffan var bra att slänga sig
på under dagen. Under kommande år fick vi
en drös lärdomar:
1. Pensionärer och alkover fungerar inte.
2. Under vinterhalvåret blev det kallt mot
ytterväggarna i alkoven. 3. Siggan tyckte definitivt
inte om att kravla över mig och hasa
sig nedför lejdaren på natten. Fotpinnarna
skar in i fossingarna (en detalj som för mig
indikerar att husbilsbyggarna inte åker husbil
tillräckligt ofta). Siggan flyttade ned till
dinetten, men hur kul är det att förvandla
matplatsen till säng vid läggdags och vice