U 517-569 - Riksantikvarieämbetet

378 UPPLAND. SJUHUNDRA HÄRAD.
fel för fraukiR) Sö 38, faraukiR Sö 52, fraykaiR Sö 111, miR fraukiRi L 1049 Söderby (Gästrikland).
I medeltida källor finnas några få belägg på namnet Fröger, alla från Uppland, Västmanland
och. Dalarne. Hos Saxo omtalas en norsk sagokonung vid namn Frogerus. Men f. ö. synes namnet
icke förekomma utanför Sverige; det är icke känt varken från danska eller västnordiska
källor. Se E. Wessen, Nordiska namnstudier, s. 75.
Namnet 36—40 urmiR innehåller, såsom R visar, som efterled -gceinn. Det är sålunda samma
namn som ormkaiR Sö 234. Namnet Ormtdfn är annars icke känt från någon inskrift. Överhuvud
taget äro namn sammansatta med Orm- mycket sällsynta. Yi ha här att göra med ett säkert
fall av namnvariation inom samma familj. Ormer och Ormulf ha varit nära fränder, antingen
fader och son eller bröder.
Inskriften är i det avseendet ovanlig, att det icke säges, i vilket frändskapsförhållande Torgärd
och Sven, som ha rest stenen, ha stått till de döde, till vilkas minne den är rest. Formen
13—14 þu visar, att 1—6 þurkir är ett kvinnonamn, sålunda Þorgœrðr, med ö bortfallet mellan
två r. Jfr U 14 och U 326. Då Torgärd nämnes först, har Sven säkerligen varit hennes son.
Om de varit makar eller syskon, skulle otvivelaktigt mannen ha nämnts före kvinnan. Torgärds
man och Svens fader är då sannolikt och söka bland de tre döda. Huruvida han är den förste
i raden, Ormer, eller den siste, Fröger, är ovisst. De båda andra torde då ha varit Torgärds
söner och Svens bröder. 57—58 on åsyftar familjefadern, 76—84 þÍR antriR sönerna.
Inskriftens krux är 65—72 i silu x nur. Att det är beteckning på en plats, är utan vidare
klart av sainmanhanget: hann cendaöis i silu x nur. 70—72 nur kan givetvis vara det ord nor 'smalt
vattendrag, sund', som ingår i många ortnamn. Men sannolikare torde vara, att det återger adverbet
norðr norrut, norr', med ð utfallet mellan två r såsom i 1—6 þurkir. Skrivet på samma
sätt, nur, finnes detta ord i inskrifterna L 1065 Malsta, Hälsingland (v. Friesen, Runorna, 1933,
s. 161) och I)R 334 V. Strö, Skåne. Man kunde vänta ordföljden nordr i silu, men även i silu
nordr är möjligt, nordr står i viss motsats till ut i GrikTcium; jfr Og 81 austr i Griklcium.
Dybeck framkastar, visserligen med tvekan, en förmodan, att i silu x nur skulle avse Skällnora.
»Detta, ett gammalt klostergods i Frestads socken, ligger 4—5 mil från runstenen.» Ett annat,
lika osannolikt, förslag framställes i UFT h. 2: »Skulle med detta Sila kunna menas sjön Siljan?
Filer skulle Silu-nur kunna vara ett gammalt namn, Siljans-nor, motsvarande det nuvarande Leksands-noret,
vid s. ändan af Siljan?»
S. Bugge utgår från att inskriftens senare del är vers. Då visar allitterationen med cendaöis,
att ortnamnet måste börja med vokal, d. v. s. man bör läsa i isilu. Detta innehåller, menar Bugge,
namnet Ösel, isl. Eysýsla. Han transskriberar i Øysilu norr »paa Ösel nord». — Brate har häremot
invänt, att Ösel motsages av det efterföljande nur 'norrut'. Däremot skulle det passa väl
att antaga, att i silu syftar på Salo i Finland, fsv. Salu (1335, 1432), »en vida bekant hamn och
marknadsplats, där Per Brahe 1649 grundlade en stad, som först kallades Salo stad och från
1652 Brahestad». Brate åberopar ett uttalande av professor T. E. Karsten, enligt vilket i silu
kunde tänkas återge ett i Sœlu »i Salo». Man skulle ha att göra med ett tidigt fall av »den
bekanta östsvenska övergången av kort a till ä i ursprl. kort rotstavelse, då följande stavelse
innehåller ett u. Denna ljudövergång har vida större geografisk utbredning — bl. a. över Östergötland
och Gotland — och högre ålder än man förut vetat; den återgår till fsv. tid, såsom
Jöran Sahlgren visat i Namn och bygd 1920, s. 158 f. Det ifrågavarande Salo (Brahestad) kan
vara antingen oblik form av fsv. salu 'marknadsplats' eller ock det finska salo 'ö, holme', vilket
i svensk återgivning tidigt blev Salu.»
Om folknamnet greker och dess olika former i de nordiska fornspråken se O. v. Friesen i
ANF 56 (1942), s. 280, I. Lundahl i Namn och hygd 25 (1937), s. 20.
Den Fröger, som omtalas i U 518, är enligt Bugge sannolikt samme hövding Fröger som
nämnes på Söderby-stenen vid Gävle (L 1049); där säges det om den döde: »Han blev död i