Stora fiskar äter fortfarande små fiskar (1,92 kB) - EUKN

STORA FISKAR 

äter fortfarande små fiskar 

Helhetsutvärdering av storstadssatsningen 

i Botkyrka kommun 

Hassan Hosseini-Kaladjahi

Skriften kan beställas från 

Mångkulturellt centrum, Botkyrka 

147 85 Tumba 

Tel 08-530 625 68 

Fax 08-530 625 50 

E-post info@mkc.botkyrka.se 

www.mkc.botkyrka.se 

Stora fiskar äter fortfarande små fiskar 

© Mångkulturellt centrum och författaren 

Mångkulturellt centrum 2002:4 issn 1401-2316 

Grafisk form Ingrid Ramberg 

Omslag Helena Halvarsson 

Tryckt hos Elanders Gotab 2002 

isbn 91-88560-62-7

Innehåll 

FÖRORD 5 

FÖRFATTARENS FÖRORD 7 

BAKGRUND 9 

Tidigare erfarenheter 9, Storstadssatsningen – regeringens 

riktlinjer 9, Avtalet mellan regeringen och Botkyrka kommun 10 

UTVÄRDERINGEN I BOTKYRKA KOMMUN 11 

Utvärderingsplan 11, Utvärderingsmetod 12, Utvärderingens 

disposition 14, Obalanser i utvärderingen 14 

NÅGRA OFULLKOMLIGHETER I DET SVENSKA INTEGRATIONSARBETET 15 

Instabilitet 15, Diskontinuitet 16, Underskattning av en 

komplex fråga 17, Syn istället för intellekt 19, Toppstyrt 

underifrånperspektiv 22 

BOTKYRKA KOMMUNS MODELLER FÖR INGRIPANDE 23 

Ingripandemodell för Fittjasatsningen 23, Ingripandemodell 

för storstadssatsningen enligt kommunens handlingsplan 24, Alby 25, 

Hallunda/Norsborg 25, Ingripandemodell för storstadssatsningen 

i praktiken 27, Fittja 27, Alby 27, Hallunda/Norsborg 28, Några 

synpunkter på kommunens ingripandemodeller 30 Ingripandemodeller 

som dynamiska processer 30, Spänningen mellan modell och verklighet 30, 

Kopplingen mellan nationella mål, kommunens ingripandemodeller och de 

genomförda projekten 31 

MÅLFORMULERINGAR 33 

Överambition 33, Oklarhet 35, Kvantifiering 36 

ARBETSORGANISATION 40 

Fittjasatsningens organisation 40, Storstadssatsningens organisation 

i Botkyrka kommun 43, Komplexiteten i arbetsorganisationen 45, 

Oklarheter i beslutsprocess och ansvarsområden 47, Några förslag till 

förenkling och förtydligande av ansvarsområden och beslutsprocesser 51

RESURSFÖRDELNING 54 

Resursfördelning till olika aktivitetsområden i de tre kommundelarna 54, 

Kriterier för projekturvalet 56, Projekten som inte fick finansiering 58, 

Några allmänna ord om resursfördelning 60 

SAMVERKAN 63 

Samverkan mellan projekt och kommunala enheter 63, Samverkan 

mellan projekt och lokala enheter av statliga institutioner 65, Samverkan 

med näringslivet 66, Samverkan med föreningar 70, Några mönster i 

samarbetet mellan olika aktörer 71 

DEMOKRATISERINGSPROCESSEN 74 

Innebörden av demokratisering 74, Några begreppsförklaringar 74, 

Aktiviteter som syftar till ökad demokrati 75, Framgångar i demokratiserings- 

processen 78, Faktorer av betydelse för de boendes delaktighet 80, Svårigheter 

med de boendes frivilliga (obetalda) delaktighet 81, Instabilitet och 

rörlighet 82, Mångfald och komplexitet 83, Kunskap 85, Bristande 

överensstämmelse mellan retorik och praktik 91, Några konsekvenser av svårig- 

heterna med frivillig delaktighet 93, Svårigheter med de boendes betalda 

delaktighet 94, Marknadsföring 94, Resultatmanipulering 100, 

Integrationsindustrin 101, Politikers och utvärderares granskande roll 102 

PERMANENTNING 104 

Bekymmer vad gäller framtida finansiering 104, Motsättningen mellan 

resursansökande och permanentning 105, Motsättningen mellan 

samverkan och permanentning 106 

RESULTAT 107 

Arbete och sysselsättning 107, Utbildning och svenska språket 109, 

Trygghet 110, De boendes delaktighet 111, In-/utflyttning 113, 

Några ord om värderingen av resultaten 113, Slutdiskussion 114 

SAMMANFATTNING 116 

NOTER 128 

LITTERATUR 130 

BILAGA: PROJEKTBESKRIVNINGAR 133

Förord 

Integration och segregation är ett brännande tema 

i dagens samhälle. Sedan mitten av 1990-talet har 

en särskild urbanpolitik vuxit fram, med stat och 

kommun som drivande krafter och med målet att 

minska socialt utanförskap samt öka delaktighet och 

förvärvsfrekvens. 

I olika åtgärdsprogram formuleras konkreta insat- 

ser och mål samtidigt som de antaganden program- 

men själva bygger på vanligen förblir outtalade: hur 

ser verkligheten ut ..?, vad är möjligt att göra ..? 

Mellan satsningarna och även löpande görs revi- 

deringar och kurskorrigeringar och det är här som 

utvärderingen kommer in i bilden. 

Stora fiskar äter fortfarande små fiskar är ett verktyg 

inte bara för att kartlägga ett utfall, i detta fall av 

storstadssatsningen i Botkyrka kommun, utan också 

för att få syn på de förgivettaganden som satsningen 

utgår från. En dimension som särskilt belyses i den 

här studien är den som handlar om makt och tolk- 

ningsföreträde, exempelvis när det gäller kontrollen 

över resurser och resultatpresentationer. 

Går det att stoppa segregationen i storstäderna 

med hjälp av storstadssatsningen? Det är uppenbart 

att ingen kan göra allt, men alla kan göra något 

och rapporten förmedlar en stark tilltro till att detta 

något är också meningsfullt. I sina avslutande ord tar 

Hassan Hosseini-Kaladjahi ett par steg tillbaka och 

konstaterar att en satsning måste få tid på sig att bära 

frukt, att många viktiga resultat inte låter sig kvanti- 

fieras och att de heller inte alltid syns i en områdes- 

begränsad statistik. Varje lokalsamhälle, må det heta 

Fittja eller något annat, är och måste behandlas som 

en integrerad del av det gemensamma storsamhället. 

Fittja gård i december 2002 

Leif Magnusson 

Chef för Mångkulturellt centrum 

5

Författarens förord 

Utvärderingen av storstadssatsningen i Botkyrka 

kommun består av två delar, en kvantitativ och en 

kvalitativ. Den kvantitativa delen baseras på två 

enkätundersökningar i Fittja; en i början och en i 

slutet av satsningen. Den första undersökningen, 

genomförd år 1999 och publicerad under rubriken 

Tusen röster i Fittja, redovisar och analyserar en sta- 

tistisk beskrivning av Fittja under år 1999 utifrån 

de variabler som är mål för satsningen. Den andra 

enkätundersökningen, som genomförs i slutet av 

2002, kommer att jämföra de två perioderna för 

att utifrån detta kunna diskutera hur området för- 

ändrats på grund av satsningen. Att enkätundersök- 

ningen genomförs i just Fittja förklaras av att det är 

den kommundel som fått lejonparten av resurserna 

inom satsningen. 

Den kvalitativa delen utgörs av en processinrik- 

tad utvärdering av sammanlagt 15 projekt i de tre 

kommundelar – Fittja, Alby och Hallunda/Norsborg 

– som ingår i satsningen. Dessa 15 projekt, utvalda 

bland totalt cirka 100, har bedömts vara viktiga för 

förändringsarbetet, och intressanta genom att de 

speglar variationen i arbetet. De utvärderade projek- 

ten har klassificeras under följande teman: 1) arbete 

och sysselsättning, 2) utbildning och språk, inom 

sig delat i två underkategorier: förskola och skola, 

4) sociala åtgärder, samt 4) demokrati och delaktig- 

het. För varje tema har ett projekt per geografiskt 

område valts ut. Varje tema har haft sin egen utvär- 

derare och har avrapporterats separat. 

I föreliggande rapport presenteras den helhets- 

utvärdering som följt arbetsprocessen från början 

till slut. Helhetsutvärderingen diskuterar relationen 

mellan staten och kommunen, samt kommunens 

ingripandemodeller, målformuleringar, arbetsor- 

ganisation, resursfördelning, samverkan, demo- 

kratiseringsprocess, permanentning och resultat. 

Resultaten från såväl kvantitativa undersökningar 

som kvalitativa utvärderingar ingår i det material 

som används i helhetsutvärderingen. 

Flera personer har hjälpt till att berika rapporten. 

Deltagarna i Mångkulturellt centrums läsgrupp och 

i kommunens FoU-grupp har läst manus och lämnat 

synpunkter. Ingrid Ramberg har satsat stort arbete 

på att utveckla både språk och innehåll i texten och 

Katrin Holmberg har lusläst korrektur. Stort tack 

till alla dessa. 

Hassan Hosseini-Kaladjahi 

Forskningsledare, Mångkulturellt centrum 

7

Bakgrund 

Tidigare erfarenheter 

Den just nu pågående omfattande satsningen mot 

ökande segregation i Sverige inleddes år 1996 med 

det som kom att kallas Blommansatsningen, efter 

dåvarande biträdande inrikesministern Leif Blom- 

berg. Blommansatsningen bestod ekonomiskt av 

125 miljoner kronor som delades ut till invandrar- 

täta områden i 12 kommuner. En av dessa kommu- 

ner var Botkyrka. 

Botkyrka fick 18 miljoner kronor från Blomman- 

satsningen och satsade därtill drygt 20 miljoner ur 

den kommunala budgeten. Det var ett krav från 

regeringen att lika mycket som kom från staten 

skulle satsas av kommunen själv. Resultatet blev 

drygt 40 projekt inom fyra olika teman: arbetsmark- 

nad, utbildning och språk, sociala frågor, kultur och 

delaktighet. Satsningen utvärderades av Mångkultu- 

rellt centrum som publicerade resultaten i en serie 

rapporter. 

Blommansatsningen avslutades år 1998 och följ- 

des då av en annan satsning, kallad nationella exempel. 

De nationella exemplen bestod av tre kommun- 

delar som bedömdes vara de mest invandrartäta 

områdena i Sverige: Fittja i Botkyrka kommun, 

Rosengård i Malmö och Hjällbo/Gårdsten i Göte- 

borg. Den totala summan för arbetet med nationella 

exempel var 500 miljoner kronor. Fittja fick löfte 

om 100 miljoner kronor för tre år (1998–2000) och 

40 miljoner betalades ut första året. 

År 1999, innan tiden för de nationella exemplen 

ännu hade löpt ut, ersattes de av en annan satsning 

med namnet storstadssatsningen. Fittjasatsningen som 

nationellt exempel inlemmades följaktligen år 2000 

i storstadssatsningen i Botkyrka kommun. 

Storstadssatsningen 

– regeringens riktlinjer 

Inom ramen för storstadssatsningen skrev reger- 

ingen avtal med sju storstadskommuner som inom 

sig rymde de invandrartätaste kommundelarna: 

Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, 

Stockholm och Södertälje. Storstadssatsningens inte- 

grationsdel tog därmed formen av ett antal ”lokala 

utvecklingsavtal”. Tiden för avtalen är tre år, men 

riktlinjerna rymmer även möjlighet till förlängning. 

Syftet med satsningen är att ge storstadsregio- 

nerna ”goda förutsättningar för en långsiktigt håll- 

bar tillväxt samt att bryta den sociala, etniska och 

diskriminerande segregationen i storstadsregionerna 

och åstadkomma mer jämlika levnadsvillkor för stor- 

städernas alla invånare oavsett ursprung och kön”. 

Detta övergripande syfte vill man uppnå genom föl- 

jande åtgärder i storstädernas mest utsatta områden: 

w höja sysselsättningsgraden, 

w minska socialbidragsberoendet, 

w stärka svenska språket bland barn och vuxna, 

w förstärka kunskapsnivån hos eleverna särskilt i 

kärnämnena, 

w höja utbildningsnivån hos vuxna, 

w göra kommundelarna trygga och attraktiva, 

w förbättra folkhälsoläget och öka det demokra- 

tiska deltagandet och delaktigheten. 

9

Regeringens riktlinjer innehåller en del villkor 

för de kommuner som skriver avtal. Kommunen 

måste presentera en detaljerad handlingsplan där 

man specificerar vilka bostadsområden satsningen 

ska gälla, vilka särskilda insatser som ska genom- 

föras, på vilket sätt lokalbefolkningen ska involveras 

i planering och genomförande av förändringsarbe- 

tet, hur man ska organisera samverkan mellan de 

involverade aktörerna (kommunala organisationer, 

lokala statliga organisationer, lokala näringslivet och 

lokala föreningar) samt, slutligen, hur man planerar 

att utvärdera förändringsarbetet. De statliga medlen 

ska också motsvaras av en minst likvärdig kommu- 

nal motprestation, utan att man för den skull mins- 

kar kommunens pågående specialsatsningar eller 

särskilda projekt i de aktuella kommundelarna. 

Riktlinjerna specificerar även det belopp som 

ska satsas på respektive arbetsområde. Av de sam- 

manlagt 1943 miljoner kronor som aviserats för 

att främja utvecklingsarbetet i storstadsregionernas 

utsatta bostadsområden ska 1083 miljoner gå till ”sär- 

skilt stöd till lokalt utvecklingsarbete”, 450 miljoner 

till förskoleverksamhet med satsning på svenska, 150 

miljoner till språkutveckling i skolan, 60 miljoner till 

utbildningsinsatser för vuxna och 200 miljoner till 

”otraditionella insatser i arbetsmarknadspolitiken”. 

För en utvärdering av storstadssatsningen på 

nationell nivå ansvarar Integrationsverket. Enligt 

riktlinjerna omfattar utvärderingsuppgiften såväl 

innehållet i de lokala utvecklingsavtalen som utveck- 

lingsarbetets processer och effekter. Integrations- 

verkets uppdrag ersätter inte det kommunala 

utvärderingsarbetet, som ska ombesörjas av kom- 

munerna själva. 

I maj 2001 kom regeringen med ett tillägg 

under rubriken ”storstadsdelegationens komplette- 

10 

rande erbjudande inom ramen för lokala utvecklings- 

avtalen”. Det kompletterande erbjudandet handlade 

om 600 miljoner kronor att satsas på sysselsättning 

och tillväxt (65%), förskolan, grundskolan och gym- 

nasiet (30%). Resterande 5% förfogar storstadsdele- 

gationen själv över. 

Avtalet mellan regeringen 

och Botkyrka kommun 

Som tidigare nämnts fick Fittja under tiden som 

nationellt exempel löfte om 100 miljoner kronor 

på tre år (1998–2000). Av dessa betalades 40 mil- 

joner ut år 1998. Innan kommunen hann förbruka 

pengarna ändrade regeringen sin integrationspoli- 

tik från nationella exempel till storstadssatsningen. 

Inom ramen för storstadssatsningen skrev Botkyrka 

kommun ett nytt avtal med regeringen. I detta avtal 

valdes tre kommundelar i Botkyrka kommun ut: 

Fittja, Alby och Hallunda/Norsborg. Därmed kom 

Fittjasatsningen att inlemmas i storstadssatsningen 

i Botkyrka och år 2000 blev Fittja en av de tre kom- 

mundelarna inom den senare. 

Bortsett från de 40 miljoner som redan hade beta- 

lats till Fittja, betalades ytterligare 126 miljoner till 

de tre kommundelarna tillsammans. Motsvarande 

belopp tillsköts också som motprestation av kom- 

munen. Resultatet blev 92 projekt (35 i Fittja, 31 i 

Alby och 26 i Hallunda/Norsborg) inom arbete och 

sysselsättning, utbildning och språk, sociala åtgär- 

der, kulturella aktiviteter, folkhälsa och trygghet, 

samt demokratisk delaktighet. (Dessa projekt pre- 

senteras i en bilaga sist i rapporten.) Satsningen 

pågår till år 2003. Från de kompletterande medlen, 

slutligen, fick Botkyrka kommun 50 miljoner.

Utvärderingen 

i Botkyrka kommun 

Utvärderingsplan 

När Fittja utvaldes till nationellt exempel anlitades 

Mångkulturellt centrum för den externa utvärde- 

ringen. Mångkulturellt centrum lämnade ett förslag 

till en utvärdering bestående av två delar, den första 

processinriktad och den andra målinriktad. 

Den processinriktade utvärderingen syftade till att 

undersöka mekanismer som bidragit till eller för- 

hindrat projektens måluppfyllelse. Den skulle också 

belysa föreställningarna bakom kommunens föränd- 

ringsmodell och målformuleringar. Mångfalden av 

projekt delades i förslaget upp i fyra teman av central 

betydelse för satsningen: språkförstärkning, syssel- 

sättning, sociala och kulturella åtgärder, samt demo- 

krati. Varje tema skulle utvärderas av en forskare 

med erfarenheter inom området ifråga. 

För den målinriktade utvärderingen föreslogs tre 

möjliga nivåer, beroende på kommunens ambition 

och möjligheter. 

Den första nivån handlade om att begränsa utvär- 

deringen till själva projekten. Det vill säga utvär- 

dera, så brett som möjligt, projektens måluppfyllelse 

genom det material projekten själva genererade. 

Detta var den nivå som Mångkulturellt centrum 

använde i utvärderingen av Blommansatsningen (se 

Hosseini-Kaladjahi 1998). 

Den andra nivån gick ut på att byta utvärderings- 

fokus från projekten till området Fittja. Det vill säga 

att man, som en komplettering till den första nivån, 

skulle undersöka hur området förändrats genom 

projekten. För detta syfte skulle man dela ut en 

enkät till befolkningen i Fittja i två omgångar – en 

i början och en i slutet av satsningen – och därefter 

jämföra resultaten för att se vilka förändringar som 

skett i området. 

Den tredje nivån i förslaget, slutligen, innebar 

att man skulle utvidga enkätundersökningen till att 

innefatta även ett annat, likartat område för att 

sedan kunna jämföra resultaten områdena emellan. 

Avsikten med denna jämförelse skulle vara att iso- 

lera projektens påverkan i Fittja, från påverkan från 

andra aktiviteter på kommunal, regional och natio- 

nell nivå. Alby, en kommundel i Botkyrka som ligger 

på en tunnelbanestations avstånd från Fittja och som 

är jämförbar med Fittja när det gäller invandrartät- 

het, befolkningens ursprung, arbetsmarknadssam- 

mansättning, utbildningsnivå osv., föreslogs som ett 

sådant referensområde. 

I förslaget ingick också en helhetsutvärdering som 

skulle sammanställa resultaten från alla de kvantita- 

tiva och kvalitativa utvärderingarna. 

Kommunen fastnade för och valde den andra 

nivån. Det vill säga att genomföra två enkät- 

undersökningar i Fittja, och därtill en mål- och 

processinriktad utvärdering av projekten inom 

Fittjasatsningen. 

Mångkulturellt centrum, som anlitades för den 

externa utvärderingen, var i full gång med arbetet då 

satsningen på det nationella exemplet sögs upp av 

storstadssatsningen. Med denna förändring – som 

ju innebar att satsningen utvidgades från en till tre 

kommundelar – ökade projektens antal från cirka 30 

till cirka 90, och även organisationen förändrades. 

Den tidigare utvärderingsplanen behövde därför 

revideras och anpassas till den nya strukturen. 

11

I den reviderade utvärderingsplanen kvarstod 

enkätundersökningen i Fittja som den var, inte bara 

därför att den första omgången datainsamling redan 

hade utförts, utan också därför att satsningens tyngd- 

punkt även fortsättningsvis låg i Fittja. Utvärde- 

ringen av själva projekten däremot, förändrades från 

att ha gällt en granskning av samtliga projekt i Fittja 

till att innefatta en granskning av ett begränsat antal 

projekt i de tre kommundelarna, Fittja, Alby och 

Hallunda/Norsborg. Det hade varit en omöjlighet 

att utföra en djup utvärdering av samtliga de projekt 

som genomförts eller planerats i områdena i fråga. 

Efter en översikt av helheten reviderades de fyra 

temana i Fittjasatsningens utvärderingsplan till att 

omfatta följande rubriker: 1) arbete och sysselsätt- 

ning, 2) utbildning och språk (förskolan), 3) utbild- 

ning och språk (skolan), 4) sociala åtgärder, samt 5) 

demokrati och delaktighet. I samråd mellan utvär- 

deraren från Mångkulturellt centrum och de tre så 

kallade områdesutvecklarna valdes 15 projekt ut för 

utvärderingen, inom varje tema ett från respektive 

kommundel. Ett särskilt kriterium för urvalet var 

den vikt som projekten bedömdes ha i föränd- 

ringsarbetet. Hänsyn togs också till att de utvalda 

projekten skulle spegla variationen i förändringsar- 

betet. Urvalet diskuterades och godkändes i rele- 

vanta beslutfattande organ. 

w Tema sociala åtgärder 

Ungdomens hus (Fittja), Fältprojektet (Alby) och 

Familjecentralen (Hallunda/Norsborg) 

w Tema arbete och sysselsättning 

Arbetskraft Fittja (Fittja), Alby kvinnocenter (Alby) 

och Vy 2001 (Hallunda/Norsborg) 

w Tema utbildning och språk (förskolan) 

Språkomsorgen (Fittja), Allmän förskola (Alby) och 

Förskola för alla (Hallunda/Norsborg). 

w Tema utbildning och språk (skolan) 

Pedagogiska projektet (Fittja), Språkverkstaden 

(Alby) och Skolmorfar (Hallunda/Norsborg) 

w Tema demokrati och delaktighet 

Samordningsprojektet (Fittja), Albydialogen (Alby) 

och Lokalen Brages väg (Hallunda/Norsborg) 

Av de ovannämnda delarna i den reviderade utvärde- 

ringsplanen (dvs. utvärderingsplanen för storstads- 

12 

satsningen) har hittills (dvs. november 2002) fem 

rapporter, utöver denna, färdigställs: 

Tusen röster om Fittja. Integrationsfrågan betraktad 

utifrån en enkät bland de boende. Hassan 

Hosseini-Kaladjahi, 2001. 

Stora planer och skiftande resultat. Utvärdering tema 

sociala åtgärder. Åsa Bringlöv, 2002. 

De motsägelsefulla omständigheterna. Utvärdering tema 

arbete och sysselsättning. Johan Holmdahl, 2002. 

Språkbygge på bräcklig grund. Utvärdering tema utbild- 

ning och språk, förskolan. Eva Norén, 2002. 

Kampen mellan resurser och visioner. Utvärdering tema 

utbildning och språk, skolan. Patric Sahlén, 2002. 

Efter en överenskommelse med kommunen kommer 

andra omgången av enkätundersökningen i Fittja 

att genomföras i slutet av år 2002. Rapporten som 

jämför statistiken från de två enkätundersökning- 

arna kommer att publiceras år 2003. 

Det betyder att den målinriktade utvärderingen 

av satsningen i Fittja, som skulle grundas på bland 

annat jämförelsen mellan de två enkätundersök- 

ningarna, inte kommer med i denna rapport, som 

istället i första hand speglar den processinriktade 

utvärderingen. Trots detta kommer frågor om mål- 

uppfyllelse att behandlas så långt möjligt är, genom 

olika uppföljningar och utvärderingar samt genom 

existerande statistik. Den materialinsamling rappor- 

ten grundar sig på har ägt rum fram till slutet av år 

2001. 

Utvärderingsmetod 

Helhetsutvärderingen bygger på följande olika 

materialkategorier: 

w Dokument som tecknar bakgrunden till sats- 

ningen: material från tidigare liknande sats- 

ningar, därtill rapporter och dokument rörande 

storstadssatsningen, kommunens handlingsplan, 

kommunens brevväxling med statliga enheter och 

andra kommuner samt brevväxling mellan olika 

kommunala enheter, vidare protokoll, underlag 

från seminarier, konferenser, etc.

w Dokument producerade av projekten under plane- 

rings- och genomförandefaserna i form av beskriv- 

ningar, affischer, broschyrer, annonser etc. 

w Självutvärderingar gjorda av projektansvariga efter 

en mall utformad av Mångkulturellt centrum. De 

innehåller information om projektets bakgrund, 

mål, målgrupp, organisation, personal, arbetsme- 

toder, lokal förankring, samverkan med andra 

enheter samt resultat. 

w Utvärderingar utförda av forskare på Mångkultu- 

rellt centrum samt enkätundersökningen i Fittja, 

vilka alla presenterats ovan, utvärderingar av tidi- 

gare satsningar i Botkyrka kommun samt utvär- 

deringar av liknande projekt i andra kommuner. 

w Intervjuer med projektansvariga och andra nyck- 

elpersoner i fråga om planering, genomförande 

och beslutfattande, samt därtill intervjuer med 

ett antal fittjabor. 

w Deltagande observationer och anteckningar från 

olika sammanträden, seminarier, konferenser och 

liknande som pågått under de år som gått sedan 

satsningen påbörjades. 

I tolkningen av materialet har jag ibland sträckt mig 

bortom de explicita, dvs. ordagranna betydelserna. 

Jag har försökt fokusera såväl medvetna som omed- 

vetna innebörder, samt både direkta och indirekta 

implikationer, dvs. följder. Detta av två skäl. 

w För det första att sociala företeelser är resultatet 

inte bara av våra medvetna handlingar utan också, 

och till och med mer, resultatet av våra omed- 

vetna handlingar. Exkludering av invandrare från 

arbetsmarknaden – om jag tar ett exempel från 

det område jag skriver om – är inte resultatet av 

ett antal ”elaka rasister” i Sverige och deras aktiva 

handlande, utan det är resultat av många vällvil- 

liga handlingar vars aktörer är alldeles omedvetna 

om deras betydelse för exkluderingen. Därför är 

det också omöjligt att få syn på viktiga sociala 

mekanismer bara genom att fokusera på hand- 

lingars explicita betydelse. 

w För det andra att man inte alltid menar vad man 

säger. Inte sällan talar man enligt de normer som 

är acceptabla för omgivningen. Uttryckt med en 

formulering lånad från sociologen Timur Kuran 

(1997) så leder privata sanningar inte nödvän- 

digtvis till offentliga sanningar. Tvärtom kan de 

till och med leda till offentliga lögner. Detta gäller 

särskilt ett område som etniska relationer, där 

negativt tal om invandrare ofta är tabubelagt och 

kan brännmärkas som ”rasism”, ”främlingsfient- 

lighet”, osv. Med en ensidig fokusering på mate- 

rialets explicita mening skulle vi inte kunna se 

deras gömda implikationer. 

Särskild tonvikt läggs vid de boendes delaktighet i 

förändringsarbetet som, enligt våra erfarenheter, utgör 

detta arbetes akilleshäl. När man lyckas få med lokalbefolkningen 

i förändringsarbetet då har också, de facto, 

själva integrationsarbetet lyckats. 

Fokuseringen på omedvetna och indirekta innebör- 

der utsätter oss i vissa fall för faran att misstolka eller 

övertolka materialet. Det leder i sin tur ibland till att 

vissa uttalanden och framställningar riskerar att bli 

orättvist behandlade. Men det är ett pris man måste 

betala om man vill komma fram till djupare förkla- 

ringar. Att inte våga sig ner till djupare menings- 

skikt, utan bara upprepa formella formuleringar, 

leder till en utvärdering som inte tillför något utöver 

det som redan sägs i grundmaterialet. 

Jag understryker detta för att övertyga mina infor- 

manter om att mina tolkningar – inklusive even- 

tuella misstolkningar och övertolkningar – inte ska 

läsas som någon personlig kritik mot deras arbete 

eller som en kränkning av deras integritet. Mitt 

intresse i utvärderingen handlar om strukturella 

mekanismer, inte om enskilda aktörer. När jag 

plockar citat ur materialet för att bekräfta ett argu- 

ment, så gör jag alltså detta i syfte att belysa struk- 

turella mekanismer, inte för att kritisera enskilda 

individer. Självklart är jag öppen för att, om de visar 

sig vara grundlösa, dra tillbaka mina tolkningar. 

Jag vill också tillägga att denna utvärdering inte 

håller sig inom projektens gränser. Inte heller gör 

den halt vid kommungränsen. Det som pågår just 

nu inom storstadssatsningen i Botkyrka kommun 

har många gemensamma drag med tidigare gjorda 

satsningar och med vad som sker i andra kommu- 

13

ner. Sociala processer överskrider alltid geografiska 

gränser och låter sig inte avgränsas så lätt, något 

som alltså avspeglas i rapporten. 

Utvärderingens disposition 

Tre direktiv betonas särskilt i regeringens riktlinjer: 

w Förändringsarbetet i kommunerna ska baseras på 

en dialog med lokalbefolkningen och på deras 

aktiva deltagande i planering och genomförande. 

w Arbetet ska bygga på samverkan mellan olika 

aktörer: kommunala och statliga institutioner, 

samt föreningar och näringsliv. 

w Projekt som visar sig vara framgångsrika ska 

permanentas. Samma direktiv upprepas i avtalet 

mellan staten och Botkyrka kommun 1 och utgör 

även ett av kommunledningens kriterier för finan- 

siering av projekt. 

Eftersom samtliga styrdokument starkt betonar 

dessa tre direktiv fokuserar också helhetsutvärde- 

ringen på samma dimensioner. Särskild tonvikt läggs 

vid de boendes delaktighet i förändringsarbetet som, 

enligt våra erfarenheter, utgör detta arbetes akil- 

leshäl. När man lyckas få med lokalbefolkningen i 

förändringsarbetet då har också, de facto, själva inte- 

grationsarbetet lyckats. 

Innan jag går in på de enskilda direktiven kommer 

jag att ge en kortfattad, kritisk analys av den all- 

männa synen på integrationsarbete i Sverige och 

de ofullkomligheter som kännetecknar den svenska 

integrationspolitiken. Denna analys är nödvändig 

därför att synen på integration har effekter på det 

lokala förändringsarbetets vardag. Jag ägnar också 

några avsnitt åt en kritisk diskussion av Botkyrka 

kommuns arbetsmodell, arbetsorganisation, resurs- 

14 

fördelning och målformuleringar. Utan dessa dis- 

kussioner är det, menar jag, svårt att förstå de 

understödjande och förhindrande faktorerna bakom 

förändringsarbetet, liksom deras konsekvenser. 

Obalanser i utvärderingen 

Jag har redan nämnt att förändringsarbetet började 

tidigare i Fittja än i de två andra kommundelarna. 

Fler projekt har därför hunnit avslutas i Fittja än 

i Alby och Hallunda/Norsborg. Dessutom, innan 

integrationspolitiken övergick från att gälla natio- 

nella exempel till att bli en storstadssatsning var det 

bara Fittja som stod i utvärderingens fokus. Enkät- 

undersökningen, slutligen, har genomförts bara i 

Fittja. Det innebär att vi har mycket mer material 

från Fittja än från de två andra kommundelarna, 

något som i sin tur resulterar i att Fittja får större 

plats i utvärderingen. Av de andra två är det Alby 

som uppmärksammas mest, eftersom man där varit 

mycket mer aktiva i sina självutvärderingar än man 

varit i Hallunda/Norsborg. 

I rapporten får också vissa enskilda projekt större 

utrymme än andra, nämligen de 15 projekt som 

valdes ut för utvärdering av forskare på Mångkul- 

turellt centrum. Den fördjupade utvärderingen av 

dessa projekt ger självfallet ett rikare underlag för 

diskussion än som är fallet med andra projekt där 

man, i vissa fall, antingen inte skickat in sina självut- 

värderingar alls, eller svarat mycket kort på frå- 

gorna. Vissa har dock gjort utförliga uppföljningar 

av sina aktiviteter, till exempel Fältprojektet i Alby 

(liksom flertalet projekt under socialförvaltningen), 

Grindtorpsskolan i Alby, samt de projekt som 

genomförts av olika föreningar (kultur- och fritids- 

förvaltningen). Även dessa finns i högre grad än 

övriga med i helhetsutvärderingen.

Några ofullkomligheter i det 

svenska integrationsarbetet 

Som ansvarig för utvärderingen av storstadssats- 

ningen i en enskild kommun skulle jag egentligen inte 

skriva om allmänna ofullkomligheter i det svenska 

integrationsarbetet. Denna uppgift hör snarare till 

utvärderingen av storstadssatsningen på nationell 

nivå. Jag vågar likväl röra vid frågan, därför att det 

som händer i kommunerna påverkas direkt av hur 

man ser på integrationsarbete på nationell nivå. Med 

den nära koppling som finns mellan arbetet på kom- 

munal och nationell nivå skulle man kunna säga att 

svårigheterna på dessa två nivåer i många avseenden 

utgör varandras förlängningar och speglingar. 

Utifrån de erfarenheter som jag samlat, alltsedan 

utvärderingen av Blommansatsningen och fram till 

och med det pågående arbetet med storstadssats- 

ningen, har jag kommit fram till några allmänna 

ofullkomligheter som diskuteras nedan under rub- 

rikerna instabilitet, diskontinuitet, underskattning 

av en komplex fråga, syn istället för intellekt, samt 

toppstyrt underifrånperspektiv. Dessa ofullkomlig- 

heter är inte fristående från varandra utan har en 

inbördes relation. En del av ofullkomligheterna är 

ingenting nytt som tas upp för första gången här. 

De har diskuterats i olika artiklar och rapporter. De 

upprepades även på den konferens om storstadssats- 

ningen som ägde rum 21–23 februari 2001. 

Instabilitet 

Under en kort tidsrymd av bara fyra, fem år, från 

år 1996 till 2001, har tre olika arbetssätt prövats för 

integrationsarbete i Sverige. År 1996 inleddes ett 

arbete i 12 kommuner med särskilt invandrartäta 

kommundelar (den så kallade Blommansatsningen). 

År 1998 valde man ut de tre, som man kallade 

det, invandrartätaste kommundelarna i Sverige som 

nationella exempel och därefter, mitt i det pågående 

arbetet, avbröt man år 1999 fokuseringen på natio- 

nella exempel och gick tillbaka till ett arbetssätt mer 

likt Blommansatsningens. Inom ramen för storstads- 

satsningen skrev man avtal med sju kommuner som 

inom sig rymde särskilt invandrartäta kommunde- 

lar. För närvarande (år 2002) prövar man ett fjärde 

arbetssätt som fokuserar tillväxt och utbildning. 

En av de viktigaste orsakerna till instabiliteten i 

det svenska förändringsarbetet mot segregation är 

att man utgår från den bild man har av segrega- 

tionen. De senaste åren har segregationen drabbat 

det svenska samhället hårdare än tidigare. Det vet 

man. Men man vet inte hur ska man angripa proble- 

met. Sagt med mera exakta ord så har man, genom 

tillgänglig statistik och utifrån lokala erfarenheter, 

blivit övertygad om att den etniska segregationen i 

Sverige ökat under de senaste åren, men man har 

inte kunnat hitta en kausal modell som definierar 

problemet, identifierar och viktar de bakomliggande 

faktorerna, preciserar målområden och fastslår en 

handlingsstrategi. 

Bristen på en väldefinierad ingripandemodell syns 

i regeringens riktlinjer för de olika satsningarna, som 

samlar in, radar upp och upprepar en rad målområ- 

den som, utifrån sunt förnuft, kan antas vara viktiga 

i sammanhanget. Bristen på en medveten ingripan- 

demodell har erkänts också av förändringsarbetets 

aktörer. När jag presenterade min kritik av reger- 

15

ingens implicita modell i Blommansatsningen rea- 

gerade en person från storstadskansliet: 

”Vi har inte en, specifik integrationsmodell.” 

För att hitta en fungerande modell vandrar man, 

genom en ”trial and error”-metod, från det ena 

arbetssättet till det andra. Man experimenterar med 

olika projekt inom olika temaområden (arbetsmark- 

nad, svenska språket, trygghet osv.), och man för- 

söker hitta ”bästa exempel” inom varje område för 

att överföra till andra liknande områden. Avtalen 

mellan regeringen och kommunerna – med deras 

årliga revideringar och utvärderingar på olika nivåer 

– utgör egentligen ett system avsett för att rena resul- 

taten från ”trial and error”-metoden och den vägen 

vaska fram en fungerande ingripandemodell. Under 

en konferens om storstadssatsningen, i februari 2001, 

uttalade sig integrationsminister Mona Sahlin: 

”Vi lyckades minska ojämlikheten mellan män 

och kvinnor på detta sätt och vi kommer att 

fortsätta med samma metod för att lösa ojämlik- 

heten mellan olika etniska grupper.” 

Ingen kan tveka inför nödvändigheten av ett visst 

experimenterande i allt förändringsarbete. Det som 

kallas ”lokal kunskap” (jfr Geertz 1983) utgör, enligt 

forskarna, en väsentlig del av allt förändringsarbete. 

Man lär av sina misstag. Men utan en tydlig och 

stabil modell som pekar ut en riktning för arbetet 

och mobiliserar alla krafter åt samma håll, leder 

experimenterandet till splittrade erfarenheter, otill- 

räckliga för att kunna lösa ett mångsidigt problem 

som segregation. 

En tydligt och stabil modell kan inte utformas 

bara genom ”trial and error”. För ett framgångsrikt 

förändringsarbete krävs ett underlag grundat på 

specifik forskning. Det krävs också ett bättre till- 

varatagande av tidigare forsknings- och utvärde- 

ringssatsningar, i Sverige och i andra länder. För 

närvarande når vunna kunskaper och erfarenheter 

sällan ut till dem som arbetar praktiskt inom ett 

visst fält. Praktiskt arbete och forskning/utvärdering 

verkar i hög utsträckning parallellt med, och obe- 

roende av, varandra. Forsknings- och utvärderings- 

16 

resultat tolkas heller inte alltid på rätt sätt när 

de ska läggas till grund för förändringspolitik. Jag 

är till exempel inte säker på att regeringens riktlin- 

jer för de lokala utvecklingsavtalen utgör en riktig 

tolkning av de forskningsresultat som presenteras i 

storstadspropositionen. 

Utformandet av en tydlig och stabil modell kräver 

också tid för samtliga medverkande att sitta ner för 

att lära, fundera och planera. Den idag så hetsiga 

konkurrensen mellan kommunerna för att vinna 

resurser från regeringen och den lika hetsiga konkur- 

rensen mellan enheter inom den kommunala orga- 

nisationen för att få största möjliga del av tillskottet 

gör det inte lättare att åstadkomma en genomtänkt 

planering. 

Instabiliteten i förändringsarbetet leder till stora 

förluster på kommunal nivå. Till exempel genererade 

förändringen av arbetsmodell från nationella exem- 

pel till storstadssatsning stora omformuleringar och 

omorganisationer i de tre kommuner där de natio- 

nella exemplen fanns. Detta i sin tur ledde till stor 

förvirring bland politiker och tjänstemän involve- 

rade i förändringsarbetet, och till djup besvikelse 

bland boende i de utvalda kommundelarna. Vi har 

sett ovan (s. 11–12) att kursändringen ledde till stora 

förändringar i Mångkulturellt centrums utvärde- 

ringsplan. Efter vad jag hört skadade instabiliteten 

även relationen mellan utvärderare och tjänstemän i 

vissa kommuner. 

Diskontinuitet 

Löften om finansiering av förändringsarbete har för 

tidigare satsningar omfattat högst tre, fyra år och 

pengarna har betalats ut årligen – ofta med förse- 

ningar – efter revidering av avtalet mellan reger- 

ingen och kommunen eller kommunerna i fråga. Den 

finansieringsperiod man talar om anpassas regel- 

mässigt efter mandatperioden. Eftersom partierna 

inte är eniga om hur man ska bekämpa segregatio- 

nen kan inte sittande regering utlova finansiering 

bortom innevarande mandatperiod. Nästkommande 

regering kan ju vara oppositionens. Finansieringens 

avhängighet av mandatperioder utgör själva grun- 

den för diskontinuitet i förändringsarbetet.

Diskontinuitet har alltid varit en diskussionsfråga 

mellan parterna involverade i integrationsarbetet. 

I regeringens proposition inför storstadssatsningen 

(1997/98:165) läser vi: 

”Under den senaste tjugoårsperioden har staten 

i olika satsningar fördelat projektstöd inom olika 

sektorer till dessa områden. Ofta har projekten 

varit mycket kortsiktiga och uppföljningen och 

utvärderingen har många gånger varit bristfällig. 

De internationella erfarenheter som redovisats i 

avsnitt 3 visar tydligt att segregationen endast 

kan motverkas med långsiktiga program som 

bygger på helhetssyn på områdets utveckling.” 

(s. 63) 

”Det är av största vikt att staten och de berörda 

kommunerna arbetar långsiktigt gentemot de 

utsatta kommundelarna. Stora insatser i projekt- 

form under kort tid kan göra mer skada än 

nytta.” (s. 65) 

Frågan dyker nästan alltid upp på inomkommunala 

möten och på möten mellan de involverade kom- 

munerna. Den var också en av de viktigaste frå- 

gorna som diskuterades under februarikonferensen 

om storstadsarbetet. Lise Bergh, ordförande i reger- 

ingens storstadsdelegation och sekreterare hos inte- 

grationsministern, sa då: 

”… långsiktigheten gäller också för oss på cen- 

tral nivå, också vi måste börja fundera över vad 

som är nästa steg i storstadspolitiken.” (Februari- 

konferensen 21–23 februari 2001, s. 1) 

Som svar på frågor från flera konferensdeltagare om 

diskontinuitet och oklara framtidsperspektiv kunde 

integrationsminister Mona Sahlin inte lova mer än 

att: 

”Storstadspolitiken kommer att fortsätta efter år 

2002. Men jag kan inte svara på hur den ska 

se ut. Det är nu vi håller på och diskuterar for- 

merna och perspektiven i det fortsatta arbetet. 

Den här konferensen är en del av denna diskus- 

sion.” (Ibid. s. 3) 

Diskontinuitet och oklarhet inför framtiden 

påverkar kommunernas arbete dramatiskt, särskilt 

när det gäller resursfördelning och planering. Kom- 

munerna tvingas ofta avstå från att vidta till och med 

sådana åtgärder som de bedömer vara fullständigt 

nödvändiga. I förhållande till kraven på metodut- 

veckling och nytänkande blir kommunerna tvungna 

att nöja sig med den tryggaste lösningen. Nya ini- 

tiativ tenderar att betraktas som risker mer än som 

möjligheter. 

Om diskontinuitetens negativa konsekvenser på 

projektnivå i Botkyrka skriver Patric Sahlén: 

”Projekten får inte chansen att verka fullt ut 

innan de avvecklas och personalen tvingas fun- 

dera kring sin framtid istället för att helhjärtat 

ägna sig åt arbetet. Skolledarna lägger mycket 

tid och kraft på att söka nya projekt eller ny 

finansiering.” (Sahlén 2002:29) 

Som en utväg ur detta dilemma finns i storstads- 

satsningen ”permanentning” med bland kraven för 

finansiering. Men, som vi kommer att diskutera 

längre fram i texten, permanentning får en del andra 

konsekvenser än de som från början avsågs. 

Underskattning 

av en komplex fråga 

Den komplexa frågan om invandrarnas integration 

har underskattats alltsedan den stora arbetskraftsin- 

vandringens tidiga år, i slutet av 1960-talet. Enligt 

information som gavs vid en konferens om Sveriges 

invandrarpolitik 2 fattades beslutet att ta in arbets- 

kraftinvandrare till Sveriges efter en enkel diskus- 

sion mellan regeringen och lo. Det var ingen som 

kunde föreställa sig att gästarbetarna som kom för 

att tjäna pengar, faktiskt också skulle komma att 

bosätta sig i Sverige. Därför tänkte man heller inte 

på arbetskraftsinvandringens konsekvenser i form 

av familjanknytning, integration osv. 

I praktiken var det inte så komplicerat för Sverige 

att handskas med dåtidens arbetskraftsinvandrare, 

som kördes direkt från flygplatsen till fabriken. De 

fick formell språkundervisning först flera år senare, 

17

när nya vågor av invandrare och flyktingar hittade 

vägen till Sverige. Samtidigt hade många familjer 

kvar i hemlandet ett allt annat än lätt liv. Enligt en 

studie av invandringen från den turkiska landsbyg- 

den kunde det ta mer än tio år för vissa familjer 

att återförenas med sin ”brödvinnare” i det nya 

landet (Lundberg 1991:81). En sådan väntan är möj- 

ligt endast för ”traditionella” familjer. Mycket sällan 

skulle en ”modern” familj hållit samman så många år 

efter det att en av makarna lämnat hemmet. 

Komplexiteten började bli synlig när familjerna 

så småningom återförenades med sina försörjare. 

Barnen växte och hamnade i svenska förskolor och 

skolor. Mammor med låg eller ingen utbildning 

kunde inte förbli hemmafruar i det nya landet utan 

förväntades gå ut på arbetsmarknaden. Och så kom 

det sig att hemmafruar, som under långa tider i 

brödvinnarens frånvaro hade ansvarat för att behålla 

familjen intakt, och som därmed hade bidragit till att 

möjliggöra gästarbetarnas närvaro i Sverige, under 

anknytningsfasen började förvandlas till en belast- 

ning. Mycket sällan skulle en högutbildad ”modern” 

kvinna ha hållit fast vid sin man så lång tid. 

Komplexiteten framträdde med ytterligare en 

aspekt när internationella flyktingar i ökande omfatt- 

ning började anlända till Sverige – oväntade gäster 

med många sår i kroppen och i själen, som hade 

kommit för att stanna och som inte kunde åka till- 

baka även om de ville. Flyktingarna behövde arbete 

och bostad och de behövde utbildning för sina barn. 

Trots att efterhand medvetenheten ökat om inte- 

grationens komplexitet, signalerar myndigheternas 

syn och sätt att arbeta fortfarande att man under- 

skattar frågan. Integrationsarbete beskrivs fortfa- 

rande ofta som liktydigt med språkinlärning. I en 

kritisk analys av regeringens riktlinjer för Blom- 

mansatsningen har jag diskuterat hur regeringens 

integrationsmodell fokuserar nästan uteslutande 

kompetenshöjning hos invandrare, en kompetens- 

höjning som i praktiken ofta förenklas till att handla 

om språkinlärning (se Hosseini-Kaladjahi 1998). 

Trots en påtagligt positiv utveckling, om man jämför 

Blommansatsningen med storstadssatsningen, ser 

man fortfarande en överbetoning av språkets bety- 

delse för integrationen. På första sidan av den så kal- 

lade storstadspropositionen läser vi: 

18 

”Ytterligare en utgångspunkt för den nationella 

storstadspolitiken är att större kraft måste läggas 

på att främja en god utveckling i storstädernas 

utsatta bostadsområden, för att på detta sätt 

motverka de sociala klyftorna i storstadsregio- 

nerna. Bakgrunden är att dessa tenderar växa, 

samt att denna utveckling också motverkar stor- 

städernas utveckling i stort. Dessa klyftor och 

ojämnheter i livschanser följer i stor utsträckning 

etniska linjer. Stärkandet av det svenska språket lyfts 

därför fram som en av de enskilt viktigaste åtgärderna 

för att bryta den etnisk betingade segregationen.” 

(Regeringens proposition 1997/98:165 s. 1, min 

kursivering.) 

I en uppsats har Tom Forsman och Farhad Jahanma- 

han följt förenklingsprocessen från storstadskom- 

mitténs slutbetänkande (sou 1998:25, Tre städer: en 

storstadspolitik för hela landet) till den regeringspropo- 

sition som sedan följde. Deras analys visar att den 

tonvikt som i storstadskommitténs slutbetänkande 

läggs på grundläggande faktorer som utbildning, 

diskriminering osv., förvandlas till frågor om språk 

när slutbetänkandet översätts till proposition. När 

Forsman och Jahanmahan visar citat ur propositio- 

nen för Håkan Svärdman, en av författarna till slut- 

betänkandet, svarar denne att ”Nä, det skulle jag inte 

kunna skriva under på”. Han fortsätter: 

”Jag menar, vi hade diskussioner i kommittén. Vi 

hade besök av engelsmän (som jobbade med lik- 

nande frågor i England) och de tyckte att vi var 

litet naiva ibland, alltså den allmänna svenska 

debatten som språkets betydelse. Jag menar, de 

i Storbritannien som också har stora grupper 

invandrare och en kraftig segregation. För dem 

är språket fullständigt oväsentligt. För alla kan 

engelska. Det är pakistanier, det är indier, det är 

folk från Afrika som behärskar engelska helt obe- 

hindrat. Och då frågar man sig, jaha, var det på 

grund av språket de blev segregerade.” (citerad i 

Forsman & Jahanmahan u.å. s. 7) 

Underskattningen av integrationsfrågans komplexi- 

tet framgår också av de osystematiska och begränsade 

satsningar som tidigare (dvs. innan storstadssats-

ningen) gjorts inom området. Blommansatsningen 

exempelvis, utgjordes av kvarstående pengar som 

ursprungligen skulle använts till annat. Institutioner 

som forskar om invandrare, liksom organisationer 

som arbetare för invandrare, har varit (och är delvis 

fortfarande) lika fattiga som invandrarna själva. 

Underskattningen av komplexiteten i integra- 

tionsarbetet syns också på den ständiga tillväxten 

av antalet integrationsprojekt i landet som helhet. 

Bortsett från projekt finansierade från andra källor, 

finns det omkring 90 integrationsprojekt enbart 

inom ramen för storstadssatsningen i Botkyrka 

kommun. Det torde finnas hundratals till, i andra 

kommuner som ingår i storstadssatsningen. Trots 

att blotta antalet borde kunna bekräfta arbetets 

komplexitet, så pekar samtidigt valet av projekt som 

arbetsform på en syn som, paradoxalt nog, under- 

skattar komplexiteten. 

Projekt utgör, per definition, ett snabbt angrepps- 

sätt för att lösa ett exceptionellt, akut problem som 

inte går att lösa inom ordinarie organisation. Projekt 

är, med andra ord, undantag i förhållande till ordi- 

narie verksamheter. Försöket att lösa integrations- 

frågorna med hjälp av projektformen pekar på att 

man betraktar dessa frågor som tillfälliga avvikel- 

ser, vilka alltså ska ”normaliseras” genom ett antal 

snabba ingripanden. Man kan även gå längre och 

hävda att tillväxten av antalet projekt i integra- 

tionsarbetet pekar på en ordinarie administration 

som inte motsvarar behoven hos en ny, mer kom- 

plex situation, men som samtidigt med projektens 

hjälp motsätter sig förnyelse. Det som ekonomen 

Jesper Blomberg skrivit kring projekt som arbets- 

form inom företag kan vara giltigt även för kampen 

mot segregation i Sverige. Blomberg skriver: 

”Många gånger används projekt till och med som 

en ursäkt för att slippa ta tag i mer grundläg- 

gande problem. /…/ Genom att ta ur kravet på 

förändring från organisationen och lägga det i 

ett projekt kan företag undvika en mer genomgå- 

ende förändring.” (Söndagsavisen 17 juni 2001; se 

vidare Blomberg 1995; 1998) 

Jag lämnar därhän här varför integrationsarbete är 

mer komplicerat än som uppfattats i Sverige. Jag vill 

inte heller diskutera varför en sådan komplicerad 

fråga underskattats av de svenska myndigheterna. 

Dessa resonemang kräver en ingående diskussion 

som inte ryms här. 

Underskattningen av komplexiteten i integra- 

tionsarbetet leder till minskat engagemang från 

regeringens sida och följaktligen till ökad belast- 

ning för kommunerna. För statliga organisationer är 

integrationsarbete ett arbete som utförs ”där borta”, 

i varje kommun. Det räcker att betala några extra 

miljoner. Vi kommer att diskutera framledes det 

faktum att det hittills varit just statliga organisa- 

tioner som struntat i samarbetet med kommunala 

enheter, detta trots ett tydligt direktiv om motsat- 

sen. Exempelvis var det just de statliga enheterna 

som, trots tydliga direktiv i regeringens riktlinjer, 

inte tog den nationella utvärderingen av Blom- 

mansatsningen på allvar. Vad som kallas ”lokala 

utvecklingsavtal” är, om jag bedömer efter Botkyrka 

kommuns avtal med regeringen, en kortversion av 

kommunens handlingsplan, inlämnad från kommu- 

nen till regeringen för att frigöra statliga resurser. 

Däremot finns inte så mycket i avtalet som tyder på 

något särskilt engagemang från regeringssidan. 

Förenklingen av en komplicerad process visar sig 

ibland i den ensidiga satsningen på invandrartäta 

områden, något jag kommer att diskutera i nästa 

avsnitt under rubriken ”syn istället för intellekt”. 

Den visar sig också i en ensidig satsning på invand- 

rare, en fråga jag diskuterat i min utvärdering av 

Blommansatsningen (Hosseini-Kaladjahi 1998). 

Underskattningen av integrationsarbetets kom- 

plexitet är inte begränsad till Sverige. Så vitt jag 

kan bedöma, på grundval av olika presentationer 

på årliga Metropolis-konferenser, pågår liknande 

underskattningsprocesser i de flesta europeiska 

länder liksom även i Nordamerika. 

Syn istället för intellekt 

Man kan närma sig segregationen på två sätt. Ett 

sätt är att fokusera segregationens negativa resultat 

där de syns. Det vill säga fokusera problemen i så kal- 

lade utsatta områden, för att inventera och angripa 

dem lokalt. Givet denna inställning är synen det 

19

viktigaste iakttagelseredskapet och inventering den 

viktigaste undersökningsmetoden. Man kan kalla 

detta sätt att arbeta en ”symptomatisk ingripande- 

modell”. 

Ett annat sätt är att gå bortom den symptomatiska 

nivån, fokusera på möjliga faktorer bakom segrega- 

tionen, analysera relationen mellan segregationen 

och de bakomliggande faktorerna, för att därigenom 

Segregationens negativa resultat visar sig ofta 

på bestämda geografiska platser. Vissa grupper 

med högre arbetslöshet, lägre inkomstnivå osv. 

samlas i vissa områden. Detsamma gäller dock 

inte nödvändigtvis de bakomliggande faktorer 

som genererar segregationen. De är osynliga 

och sträcker sig ofta bortom gränserna till de 

områden där segregationens negativa resultat 

utkristalliseras. 

kunna upptäcka och angripa de genererande fakto- 

rerna. Intellekt är det viktigaste redskapet för denna 

inställning och forskning den viktigaste undersök- 

ningsmetoden. Man kan kalla detta sätt att arbeta 

en ”analytisk ingripandemodell”. 

I Sverige är det, i första hand, den första modellen 

som används i kampen mot segregationen. Reger- 

ingen lägger undan en summa extra pengar, for- 

mulerar en ram (riktlinjer), samt uppmanar de 

invandrartäta kommunerna att inkomma med hand- 

lingsplaner. Kommunerna inventerar följaktligen 

sina problem, formulerar dem i projektform och 

skickar in sina handlingsplaner till regeringen. Varpå 

regeringen sammanfattar planerna i ”utvecklingsav- 

tal” vilka återsänds till kommunerna för att genom- 

föras. Hela arbetsmodellen bygger på tjänstemäns 

erfarenheter snarare än på vetenskapliga analyser. 

Segregationens negativa resultat visar sig ofta 

på vissa geografiska platser. Vissa grupper (i vårt 

fall etniska grupper) med högre arbetslöshet, lägre 

inkomstnivå osv. samlas i vissa geografiska områden. 

Detsamma gäller dock inte nödvändigtvis de bakom- 

liggande faktorer som genererar segregationen. De 

är osynliga och sträcker sig ofta bortom gränserna 

till de områden där segregationens negativa resultat 

utkristalliseras. 

20 

Det finns forskning som visar att ökande geogra- 

fisk segregation i Sverige och koncentrationen av 

svaga sociala grupper (mest invandrare) till spe- 

ciella områden huvudsakligen är resultatet av just 

”segregationsgenererande” faktorer som går över 

områdesgränser (Andersson 1997; 1998). Det finns 

även forskning som kopplar de senaste decennier- 

nas ökande arbetslöshet och segregation i europe- 

iska länder, däribland Sverige, till globalisering och 

mekanismer som går utöver nationella gränser. I sin 

analys av eu:s ekonomi ur ett globalt perspektiv 

skriver sociologen Manuel Castells: 

”…the process of industrialization throughout 

the world, the networking of firms, and the 

interpenetration of markets offer the opportu- 

nity for European firms to expand elsewhere to 

take on the global market, rather than digging 

themselves into their home turfs. It follows, 

tendentially, relative disinvestment in Europe 

vis-a-vis other areas of the world, particularly 

in manufacturing. This trend is at the root of 

growing unemployment rates in the European 

Union, in clear contrast with the substantial 

growth of employment in the United States, and 

in the Asian Pacific, in the 1990s.” (Castells 

1998:323; se också Wilson 1996:151–153) 

Vi måste komma ihåg att den ökande arbetslösheten 

i Sverige, liksom den ökande socio-etniska segrega- 

tionen som följde denna, inträffade parallellt med 

den process som resulterade i Sveriges anslutning 

till eu. I själva storstadspropositionen läser vi: 

Om man skall förstå den växande segregationen 

i Europas storstäder måste man ha ett interna- 

tionellt och historiskt perspektiv. Segregationens 

grundläggande orsaker står alltså att finna i den 

pågående strukturomvandlingen, i vilken stora 

mängder människor frigörs från produktionen 

och blir i ekonomisk mening obehövda. I denna 

situation drabbas i första hand de grupper som 

står längst bak i kön, dvs. de som har minst 

anknytning till samhället. För personer med 

utländsk bakgrund tillkommer också ett hinder 

i form av medveten eller omedveten diskrimi-

nering på arbetsmarknaden (Regeringens prop. 

1997/98:165 s. 20) 

Om vi accepterar argumenten i det ovan citerade 

stycket så måste vi acceptera att segregationen i 

Sverige genereras i Saltsjöbaden lika mycket som i 

norra Botkyrka. Den genereras också på internatio- 

nella arenor lika mycket som i Sverige. Detta argu- 

ment leder oss till slutsatsen att den symptomatiska 

modell som kännetecknat, och fortfarande känne- 

tecknar, kampen mot segregationen i Sverige inte 

är tillräcklig. Den skulle behöva kompletteras med 

en mer analytisk modell, ägnad att angripa osynliga 

faktorer parallellt med synliga, samt åt att precisera 

vilka problem som kräver en kommunal, en natio- 

nell, respektive en internationell lösning. 

Den ensidiga fokuseringen på lokala symptom 

istället för på mer omfattande bakomliggande fak- 

torer är inte okänd för myndigheterna. Lise Bergh, 

ordförande i regeringens storstadsdelegation och 

sekreterare hos integrationsministern, sa vid konfe- 

rensen i februari 2001: 

”nutek har undersökt hur tillväxten ska kunna 

förenas med integrationen. En av de slutsatser 

som nutek drar är att vi har ett för snävt 

geografiskt tänkande i de lokala utvecklingsavta- 

len. Hårdraget kan man säga att många av de 

problem som låg till grund för storstadspropo- 

sitionen inte kan lösas inom enskilda bostadsom- 

råden. (Februarikonferensen 2001, s. 1. För en mer 

detaljerad diskussion se nutek R 2001:4) 

Många av resonemangen i storstadspropositionen 

tyder på att den analytiska modellen tillmäts större 

betydelse än den symptomatiska. Antagligen är det 

på vägen från propositionen till genomförandet – 

det vill säga från forskningsfasen till den praktiska 

fasen – som den analytiska modellen förvandlas till 

en symptomatisk. En utförlig analys av denna för- 

enklingsprocess skulle vara givande för det framtida 

arbetet. 

Förvandlingen av en analytisk modell till en 

symptomatisk modell genom en förenklingsprocess 

legitimeras i dokumenten ofta med hjälp av positiva 

associationer förknippade med begreppet decentra- 

lisering. Men denna uppfattning om innebörden 

och värdet av decentralisering är också den en för- 

enklad form av en i själva verket mycket komplice- 

rad process, där centralisering äger rum samtidigt 

med decentralisering, eller där decentralisering i ett 

område inträffar som en konsekvens av centralise- 

ring i ett annat område. Man kan inte se decen- 

traliseringsprocesser utan att samtidigt se deras 

kopplingar till centraliseringsprocesser. 

Decentralisering av integrationsarbetet utifrån 

den symptomatiska modellen skapar en misstänk- 

samhet att regeringen under ekonomiska nedgångar 

”skickar ner” sitt ansvar till kommunerna. I Integra- 

tionsverkets delrapport Organisation för demokrati och 

delaktighet: nationell utvärdering av storstadssatsningen 

(2000) frågar man: 

”Kan decentraliseringen i vissa fall vara ett sätt 

att skjuta över ansvar och problem på insatserna 

längre ner i det politiska systemet utan att ta itu 

med det verkliga problemen?” (Ibid. s. 2) 

Överflyttningen av arbete som egentligen har natio- 

nell eller global räckvidd till kommunal nivå belas- 

tar kommunerna med uppgifter som övergår deras 

förmåga. Eftersom kommunerna inte klarar att 

lösa dessa problem skjuter de ansvaret ännu längre 

ner, till lokalbefolkningen, under benämningar som 

”boendedelaktighet” eller ”underifrånperspektiv”. 

Det leder ibland till överdrivna förväntningar från 

lokalbefolkningen eller till överarbete mot mål- 

grupperna, (jfr Hosseini-Kaladjahi 1998:93–99 om 

Blommansatsningen), något som i sin tur leder till 

besvikelse hos lokalbefolkningen gentemot kommu- 

nernas arbete, en minskning av förtroendet för kom- 

munala politiker och tjänstemän, konflikter mellan 

befolkning och tjänstemän, samt även till inbördes 

konflikter mellan tjänstemän. Det leder slutligen 

också till dubbelarbete i olika kommuner och till 

resursförluster, något som betonats i ovannämnda 

delrapport med citat från Dahlstedt: 

”Decentralisering kan med andra ord splittra 

upp olika verksamheter som besitter den sam- 

lade kompetens som kan krävas för att hantera 

särskilt svåra frågor …” (Ibid. s. 82) 

21

Toppstyrt underifrånperspektiv 

Integrationsprojekt har alltid varit toppstyrda i 

Sverige. Detta har påpekats av forskare i relation 

till olika satsningar (se till exempel Sjögren 1998). 

Bilden av projektens toppstyrda karaktär är så känd 

också bland allmänheten att varje journalist som 

intervjuat mig, utan att vänta på mitt svar brukar 

börja sin intervju med denna karakteristik. Beskriv- 

ningarna har ofta en cynisk udd, något som också 

speglas i rubriken för detta avsnitt. Det är förmodli- 

gen som en reaktion mot detta rykte som Ulrica Mes- 

sing, integrationsminister då storstadssatsningen 

initierades, betonar frågan om maktfördelning i ett 

sommarbrev, år 2000, till kommunerna: 

”… vi politiker både vill och kan släppa ifrån oss 

makt till de boende, och det råder en bred samsyn 

kring att det behöver också de kommunala tjäns- 

temännen göra. Jag vet att vi har massor med 

ambitiösa tjänstemän runt om i kommundelarna 

som känner trycket att så fort som möjligt åstad- 

komma resultat, men demokrati och inflytande 

är en känslig process som måste få ta tid. Alla 

erfarenheter hittills pekar mot att resultatet blir 

bättre om vi skyndar långsamt.” 

Utan att ifrågasätta trovärdigheten i Messings påstå- 

ende, förblir satsningarna ännu efter flera år topp- 

styrda. Det bästa uttrycket för den toppstyrda 

relationen mellan regeringen och kommunerna 

utgörs av de ovan sammanfattade riktlinjerna. Dessa 

presenterar inte bara allmänna direktiv för kommu- 

nernas integrationsarbete. De preciserar, och kräver 

från kommunerna detaljerade handlingsplaner för 

hur, när och var resurserna ska användas. Ett tydligt 

bevis är också själva avtalet mellan regeringen och 

kommunerna, som sammanfattar kommunens hand- 

lingsplan med alla dess detaljer. 

Bengt Eliasson, som arbetat som en länk mellan 

Botkyrka kommun och regeringen alltsedan Blom- 

mansatsningen, sammanfattar i sitt svar på en enkät 

från Integrationsverket problemet: 

”Detaljeringsnivån i avtalet med alla lokala mål 

inskrivna tillsammans med detaljkontrollen av 

22 

medlens fördelning och användning tenderar att 

vrida den faktiska styrprocessen från målstyr- 

ning till detalj- och regelstyrning. Risken finns 

att detta kommer att genomsyra arbetet hela 

vägen ut i fronten. Om utvecklingsarbete ska 

leda till omprövning av arbetssätt och försök 

med nya metoder så måste frihetskontroll leda 

till val av redan använda metoder som känns 

säkra, att göra som förut men med mera resurser. 

Det kan också leda till kortsiktighet, att inte lyfta 

blicken över de korta uppföljningsperioderna.” 

(Integrationsverket 2000:8, s. 29) 

Flera av toppstyrningens negativa effekter antyds i 

citatet ovan, bland annat att den leder till val av redan 

använda metoder som känns säkra, att man gör ”som 

förut men med mera resurser”. Detta strider mot ett 

av utvecklingsarbetets syften som är ”omprövning av 

arbetssätt och försök med nya metoder”. Den leder 

också till kortsiktighet, att man inte ”lyfter blicken 

över de korta uppföljningsperioderna”. 

Till detta skulle jag vilja lägga att toppstyrningen 

från regeringens sida är ett av de viktigaste hindren 

för ”boendedelaktighet”, samtidigt som detta är ett 

av kraven från regeringssidan för att få del av sats- 

ningarna. I den hetsiga konkurrensen om att vinna 

pengar och i det intensiva arbetet för att lämna en 

detaljerad handlingsplan finns inget utrymme för 

att ta in boende ”i såväl målformuleringen som i 

framtagandet av åtgärdsplan” som det heter i reger- 

ingens direktiv. Toppstyrningen är slutligen också 

en av de viktigaste orsakerna bakom ett slags ”exhi- 

bitionism” på kommunal nivå som jag återkommer 

till längre fram i rapporten. 

w 

Under tiden från Blommansatsningen fram till 

storstadssatsningen har man framgångsrikt försökt 

finna utvägar ur de ovan diskuterade svårigheterna. 

Inrättandet av Integrationsverket, liksom tillska- 

pandet av en särskild storstadspolitik, utgör bägge 

viktiga led i byggandet av ett stabilt, långsiktigt, fler- 

sidigt och mer balanserat integrationsarbete. Likväl 

återstår det många steg att ta för att övervinna den 

samlade mängden svårigheter.

Botkyrka kommuns 

modeller för ingripande 

I det här kapitlet illustrerar jag olika ingripande- 

modeller som varit aktuella i norra Botkyrka, från 

Fittjasatsningen till storstadssatsningen. I illustra- 

tionen har jag valt att hålla mig på en allmän nivå. 

De läsare som är intresserade av de enskilda projek- 

ten hittar dem i en bilaga sist i rapporten. 

Ingripandemodell 

för Fittjasatsningen 

När Fittja valdes till ”nationellt exempel” för inte- 

grationsarbete lämnade kommunen en detaljerad 

handlingsplan till regeringen i vilken Botkyrka kom- 

muns modell för integrationsarbete i Fittja presen- 

terades. Handlingsplanen skisserar följande vision 

för satsningen: 

”… bryta segregationen och släppa fram invånarnas 

egna resurser för att tillsammans utveckla Fittja till 

en integrerad del av och förnyelsekraft i det svenska 

samhället.” (kursiv i original) 

Denna vision konkretiserades som övergripande 

ambition för åren 1998–2000 med följande ord: 

”Senast år 2000 ska vi tillsammans ha vänt de 

negativa trender som hindrar Fittja från att vara 

ett attraktivt bostadsområde och dess invånare i 

sin strävan till självständigt liv.” 

Denna ambition i sin tur, konkretiseras ännu mer 

med följande ”önskvärda resultat på 3 års sikt”: 

”Att invånarna vill bo kvar i Fittja; det vill säga 

utflyttningen ska minska från 14% enligt siff- 

rorna för 1996 till högst 12% år 2000 och inga 

tomma lägenheter ska vara kvar 2000-12-31 jäm- 

fört med 40 vakanta 3 rok för år 1996.” 

Hur ska man nå detta mål? Oavsett metodiska anvis- 

ningar – hänsyn till invånarnas egna idéer, hel- 

hetssyn, nytänkande osv. – som antas öka arbetets 

effektivitet, så ska målet, med kommunens egna 

ord, uppnås genom satsningar som syftar till för- 

bättringar på följande områden: 

w ”Språkinlärning med målet att alla ska behärska 

svenska så bra att det öppnar vägen till studier 

eller arbete samt fungerar som gemensamt var- 

dagsspråk. 

w Fler kontaktytor mot omvärlden, stärkta sociala nätverk 

och minskat utanförskap med målet att öka Fittja- 

bornas delaktighet och engagemang och samti- 

digt ge omvärlden möjlighet att ta del av Fittjas 

kunskaper och resurser. 

w Ökat arbetskraftsdeltagande – hjälp till självhjälp – 

engagera näringslivet med målet att Fittjaborna ska 

bli självförsörjande och herrar över sina levnads- 

villkor. 

w Ökad attraktivitet, bättre bomiljö, trygghet och service 

med målet att öka kvarboendet och tryggheten i 

området. 

w Ökat engagemang och inflytande med målet att Fitt- 

jaborna ska ha lika stort inflytande över samhälls- 

utveckling som Sveriges invånare i övrigt. 

w Kompetenshöjning av all personal i yrkesrollen och i 

23

ollen som bärare av uppdraget att varaktigt för- 

bättra Fittja.” 

Formulerat med statistiska termer är minskad utflytt- 

ning och ökad uthyrning av tomma lägenheter (om vi 

tar den mest konkreta målformuleringen) beroen- 

devariabler för: 1) språkinlärning, 2) tillskapande av 

24 

Projekt 

Ökat arbetskraftsdeltagande 

och minskat 

socialbidragstagande 

Ökad attraktivitet, 

bättre miljö, 

trygghet 

Ökat engagemang 

och inflytande 

Figur 1. Ingripandemodell för Fittjasatsningen 

Projekt 

Projekt Projekt 

Projekt 

fler kontaktytor mot omvärlden, 3) ökat arbetskraftsdel- 

tagande och minskat socialbidragstagande, 4) ökad att- 

raktivitet, bättre miljö, trygghet, 5) ökat engagemang och 

inflytande, samt 6) kompetenshöjning hos personalen. 

Dessa variabler är i sin tur beroendevariabler för 

projekten inom varje aktivitetsområde. Man kan 

illustrera denna kausala modell med följande figur: 

Tillskapande av 

fler kontaktytor 

mot omvärlden Språkinlärning 

Kompetenshöjning 

hos personalen 

Termer och formuleringar i figuren är hämtade från samordnare och projektarbetare. 

Ingripandemodell för 

storstadssatsningen enligt 

kommunens handlingsplan 

I storstadssatsningens lokala utvecklingsavtal – 

det som utvidgade satsningen till sammanlagt tre 

kommundelar i norra Botkyrka, Fittja, Alby och 

Projekt 

Minskad utflyttning 

och ökad uthyrning av 

tomma lägenheter 

Hallunda/Norsborg – har följande kommunövergri- 

pande mål formulerats som ”vägledande för kom- 

munens lokala utvecklingsavtal”: 

”Botkyrka är en attraktiv bostadsort i stock- 

holmsregionen. Kommunen kan erbjuda ett att- 

raktivt varierat boende och goda möjligheter till

utbildning för alla åldrar. Botkyrka är känt för 

att vara en kommun där nya idéer prövas i en 

öppen och trygg miljö.” 

Hur ska man förverkliga detta övergripande mål? 

I Fittja ska man göra det genom den arbetsmodell 

(beskriven ovan) som godkändes som en del av det 

lokala utvecklingsavtalet. Även Alby och Hallunda/ 

Norsborg har sina arbetsmodeller. 

Alby 

Det står inget övergripande mål för kommundelen 

Alby i det lokala utvecklingsavtalet, men sex målom- 

råden har definierats, och därunder ett antal ”önsk- 

värda resultat”: 

1. Kunskap, delaktighet och inflytande för makt och ansvar 

med önskvärda resultat: a) brukarinflytande skall 

vara infört i varje verksamhet år 2000, b) en 

ökande andel av tillfrågade albybor skall svara ja 

på frågor om de har makt och inflytande (ansvar) 

år 2001, c) år 2002 skall 10% fler rösta än 1998, 

d) år 2002 skall 1/7 av kommunfullmäktiges leda- 

möter vara från Alby och av dem skall 50% vara 

män, e) 80% av antalet inflyttade ska vara själv- 

försörjande, f) utflyttningen från Alby skall var- 

aktigt ligga under 12% per år. 

2. Friska, trygga och svensktalande barn med önskvärda 

resultat: a) 2002 ska alla ha svenska som var- 

dagsspråk, b) öka antalet barn som klarar 4-års- 

kontrollen med 75%. Snabbare stimulera barnets 

utveckling av talspråk, c) 2001-01-01 ska 20% fler 

barn (åk 3–9 och gymnasiet) delta i organiserad 

fritidsverksamhet minst 1 g/vecka. 

3. Språket en bro inte en mur att klättra över med 

önskvärda resultat: a) alla kan använda svenska 

som vardagsspråk, b) andelen vuxna som klarar 

svenska på sfi-nivå ska öka med 20% av dagslä- 

get, c) alla skolbarn i Alby skall klara att göra sina 

läxor och förbättra sitt svenska språk genom aktiv 

läxhjälp på alla skolor i Alby. 

4. Ökad grad av förvärvsarbete – vuxna i meningsfull sys- 

selsättning med önskvärda resultat: a) alla som går 

igenom sysselsättningsprogrammet skall bli redo 

för arbetsmarknaden, b) 2001-01-01 ska 5% fler 

vuxna delta i organiserad fritidsverksamhet minst 

en g/v, c) 2001-01-01 ska våra åtgärder ha tagit 

fram 20 nya ledare till fritidsverksamhet i Alby. 

5. Bo, verka, färdas och vistas tryggt i Alby med önsk- 

värda resultat: a) minska vardagsbrottsligheten 

med 30% från år 1999 till 2000, med 50% år två 

och långsiktigt med 70%, b) minska drogmissbru- 

ket med 30% från år 1999 till 2000, med 50% år 

två och långsiktigt med 70%, c) minska med 30% 

tillströmningen av ungdomar till brottslig verk- 

samhet, e) 80% av de boende skall uppleva att det 

är tryggt att bo i Alby. 

6. Bra miljö för god hälsa med önskvärda resultat: a) 

minska antalet olycksfall för barn och ungdomar 

med 20% från 1998, b) erbjuda möjligheter att 

bryta ofrivillig isolering, c) mer än 50% upplever 

Alby centrum som en attraktiv samlingspunkt, d) 

albyborna förlägger mer än 50% av sina livsmed- 

elsinköp till Alby centrum. 

Hallunda/Norsborg 

Inte heller för kommundelarna Hallunda/Norsborg 

nämns något övergripande mål i lokala utvecklings- 

avtalet, men fyra målområden definieras: 

1. Trygghet; minskad brottslighet, ökat ansvar för närmil- 

jön och ökad trygghet med önskvärda resultat: a) 

minska missbruket av narkotika med 10% (nyrek- 

rytering hos socialtjänsten), b) minska bilinbrott 

med 10%, c) minska bostadsinbrott med 10%, d) 

minska väskryckningar och personrån utomhus 

med 10%, e) minska antal anmälda till socialtjäns- 

ten med 15%, f) minska företagsinbrotten med 

10% (alla mått är årlig förändring under 3 år), g) 

år 2001. 2002 och 2003 ska 80% uppleva att när- 

miljön blivit förbättrad jämfört med året innan 

(mäts genom enkäter), h) år 2000, 2001 och 2002 

ska 80% uppleva att kommundelen blivit tryggare 

jämfört med året innan (mäts genom enkäter). 

2. Utbildning; ökade kunskaper i svenska och ökat sam- 

hällsengagemang med önskvärda resultat: a) år 2000 

skall 5% fler elever ha godkänt i svenska i årskurs 

9, mäts med nationella prov och betyg, b) år 2001 

skall 9 av 10 besökare uppleva biblioteket som 

en lugn och studievänlig miljö (mäts med enkät 

hösten 1999 och 2001, c) ökning till 20 lån/barn 

år 2001, d) total utlåning ökat till 140 000 år 2001, 

25

e) antalet vuxenstuderande som i grupp besöker 

biblioteket skall öka med 10 procent per år, f) år 

2002 ska valdeltagandet ha ökat med minst 10%, 

g) år 2002 ska deltagandet i föräldramöten i skola 

och förskola ha ökat med 10%. 

3. Arbete; fler personer sysselsatta och fler ska försörja sig 

genom eget arbete med önskvärda resultat: a) öka 

den totala sysselsättningen i området med 9% 4:e 

kvartalet 2000, b) minska den öppna arbetslös- 

heten i området till 4,3 procent första kvartalet 

2000, till 4,2 procent andra kvartalet, till 4,1 pro- 

cent tredje kvartalet och till 4,0 procent fjärde 

kvartalet. 

4. Hälsa; en hälsosam uppväxtmiljö och barn med god 

hälsa med önskvärda resultat: a) alla föreningslo- 

Projekt 

26 

Projekt 

Fittja 

w språkinlärning 

w tillskapande av fler kontaktytor 

mot omvärlden 

w ökat arbetskraftsdeltagande och 

minskat socialbidragstagande 

w ökad attraktivitet, bättre miljö, 

trygghet 

w ökat engagemang och inflytande 

w kompetenshöjning hos personalen 

Alby 

w Kunskap, delaktighet och inflytande för makt 

och ansvar 

w Friska, trygga och svensktalande barn 

w Språk, en bro inte en mur att klättra över 

w Ökad grad av förvärvsarbete – vuxna i 

meningsfull sysselsättning 

w Bo, verka, färdas och vistas tryggt i Alby 

w Bra miljö för god hälsa 

Projekt 


w Trygghet; minskad brottslighet, ökat 

ansvar för närmiljön och ökad 

trygghet 

w Utbildning; ökade kunskaper i svenska 

och ökat samhällsengagemang 

w Arbete; fler personer sysselsatta och 

fler ska försörja sig genom eget 

arbete 

w Hälsa; en hälsosam uppväxtmiljö och 

barn med god hälsa 

kaler ska vara rökfria år 2001, b) för nyfödda låg- 

viktiga: trendbrott 2000, ned från 5,5 % (1995) 

till 4% 2001, 3%=bästa kommun 2002, c) 4-års- 

kontrollen: ingen ökning 2000, minskning med 

10% 2002, efter 5 år i nivå med länet, d) samtliga 

föräldrar deltar under barnets första år, e) barn 

7–16 år och deras föräldrar. Mål gällande barn med 

psykiska problem: ingen ökning 2002, minskning 

med minst 2% per år till samma nivå som länet 

har nått. 

Bortsett från kvantitativa mål och andra detaljer 

kan man sammanfatta kommunens ingripandemo- 

dell för storstadssatsningen med den figur som följer 

här nedan: 


och ökad uthyrning av 

tomma lägenheter 

Figur 2. Ingripandemodell för storstadssatsningen enligt handlingsplanen 


? 

? 

”Botkyrka är en attraktiv 

bostadsort i stockholmsregionen. 

Kommunen kan 

erbjuda ett attraktivt varierat 

boende och goda möjligheter 

till utbildning för alla åldrar. 

Botkyrka är känt för att vara 

en kommun där nya idéer 

prövas i en öppen och 

trygg miljö.”

Ingripandemodell för 

storstadssatsningen i praktiken 

Under tiden som man arbetat med aktiviteterna 

inom målområdena har storstadssatsningens ingri- 

pandemodell i Botkyrka ändrats flera gånger, mest 

till innehållet men även till formen. Detta ligger i 

linje med avtalet som innefattar revideringar minst 

en gång varje år. Denna modell är baserad på de mål- 

formuleringar som gällde fram till slutet av 2001. 

Fittja 

Innan storstadssatsningen sattes igång hade Fittja- 

satsningen hunnit ganska långt i anpassningen av 

Fittjas ingripandemodell till det arbete som pågick i 

praktiken. Man hade förvandlat modellens sex mål- 

områden (se figur 1) till fyra, som man kallade det, 

”kärnfrågor”. Varje kärnfråga hade sina ”önskvärda 

resultat” och operationella mål (”mål och utfall” 

med projektets ord) som efter flera revideringar och 

omplaceringar resulterade i följande formuleringar i 

den senaste uppföljningsrapporten (Nr 8): 

1. Arbete/sysselsättning 

Önskvärt resultat: Andelen invånare som är själv- 

försörjande och stadigt förankrade i det svenska 

samhälle ska ha ökat och ska fortsätta öka. 

Mål och utfall: a) Andelen som förvärvsarbetar 

eller studerar har ökat till 60% 2000-12-31. b) 

Andelen hushåll med socialbidrag har minskat 

till 20% 2000-12-31. c) Andelen låginkomsttagare 

har minskat till 35% 2000-12-31 och höginkomst- 

tagare ökat till 5% 2000-12-31. 

2. Trygghet inne/ute 

Önskvärt resultat: Invånarna vill bo kvar och 

människor vill flytta till Fittja. 

Mål och utfall: a) Utflyttningen skall varaktigt 

ligga under 12% per år. b) Inga tomma lägen- 

heter 2000-12-31. c) Andelen anmälningar p.g.a. 

kriminalitet och eller missbruk som avser ungdo- 

mar 13–20 år har 2001-12-31 minskat med 25% 

jämfört med hösten 1998. 

3. Svenska språket 

Önskvärt resultat: Invånarna vill bo kvar och 

människor vill flytta till Fittja. 

Mål och utfall: a) Alla barn som börjar skolan 

och har deltagit i förskolan minst två år skall 

ha uppnått ”mellannivå” i svenska som andra- 

språk vid skolstart 2002-06-30. b) Alla barn som 

lämnar grundskolan och har studerat fem år i 

Fittjas skolor har godkända betyg 2002-06-30. c) 

Alla elever som tillhör skolor i Fittja väljer att stu- 

dera i Fittja 2002-06-30. 

4. Demokrati/medborgarinflytande 

Önskvärt resultat: Invånarnas deltagande så väl i 

närsamhället som i det omgivande samhället har 

ökat i avgörande grad. 

Mål och utfall: a) Barn och ungdomars aktiva del- 

tagande i föreningar eller samfund har ökat med 

20% 2001-06-30. b) Summan av fittjabor som 

deltar i enstaka möten eller liknande i den pågå- 

ende förändringsprocessen skall vara minst 25% (1 

525 fittjabor av invånarna över 6 år). c) Fittjabor 

som återkommer på möten, är med i arbetsgrup- 

per och tar aktiv del av den pågående föränd- 

ringsprocessen ska vara minst ett 50-tal över 6 år. 

Det är anmärkningsvärt att Fittja efter inlemman- 

det i storstadssatsningen fortfarande upprepar Fitt- 

jasatsningens vision i sina rapporter, trots att det 

inte finns någon sådan vision i avtalet. Likaså fort- 

sätter kampen för att nå övergripande mål (ökad 

inflyttning till Fittja och minskad utflyttning från 

Fittja) som saknas i avtalet. 

Alby 

I Alby finns fortfarande inget övergripande mål för 

området men sex ”ansvarsområden” ser efter revi- 

deringar ut som följer: 

1. Arbete och sysselsättning 

Övergripande ambition: ökad grad av förvärvsar- 

bete – vuxna i meningsfull sysselsättning. 

Önskvärda resultat: a) ökad sysselsättning, b) 

samverkan med näringslivet. 

Tidsatt, mätbart mål: a) 80% av befolkningen i 

åldrarna 20–64 år ska ha reguljär sysselsättning år 

2004, b) två företag medverkar i arbetsgruppen. 

2. Demokrati och dialog 

Övergripande ambition: kunskap, delaktighet och 

inflytande för makt och ansvar. 

27

Önskvärda resultat: a) brukarinflytande i alla verk- 

samheter, b) bättre lokal samhällsinformation, c) 

bättre dialog mellan brukare och verksamheter/ 

politiker. 

Tidsatt, mätbart mål: a) Alla verksamheter ska ta 

fram en plan för ökat brukarinflytande till 2002, 

b) en ökad andel av tillfrågade albybor ska svara ja 

på frågor om de har makt och inflytande år 2001, 

c) fler kanaler för lättillgänglig och begriplig sam- 

hälls- och lokal information under 2001 d) Fler 

möjligheter för de boende att förmedla sina syn- 

punkter till verksamheter/politiker under 2001. 

3. Trygghet 

Övergripande ambition: bo, verka, färdas och 

vistas tryggt i Alby. 

Önskvärda resultat: a) Minska totala antalet brott, 

b) minska ungdomsbrottsligheten, c) öka trygg- 

heten. 

Tidsatt, mätbart mål: a) minska vardagsbrottslig- 

heten och drogmissbruk med 30% från 1999 till 

2000, med 50% år två och långsiktigt till 0, b) 

minska tillströmningen av ungdomar till brotts- 

lig verksamhet med 30%. Minska vardagsbrotts- 

ligheten och drogmissbruk med 30, c) minska 

tillströmningen av ungdomar till brottslig verk- 

samhet med 30%. 

4. Boendemiljö 

Övergripande ambition: förbättra och utveckla 

bomiljön. 

Önskvärda resultat: a) Öka kunskapen om vad 

som händer kring boendemiljön, b) bättre miljö, 

c) fler utnyttjar möjligheten att påverka bomil- 

jön, d) fler väljer att bo kvar. 

Tidssatt, mätbart mål: a) en ökad andel av boende 

ska uppleva att de vet mer om vad som pågår 

kring boendemiljön, b) en ökad andel upplever 

att bomiljön har blivit bättre, c) i alla aktiviteter 

ska brukarna vara inblandade, d) en ökad andel 

väljer att bo kvar. 

5. Hälsa 

Övergripande ambition: förbättra folkhälsan i 

Alby. 

Önskvärda resultat: a) stärka barns uppväxtvill- 

kor, b) tidiga insatser för barn och ungdomar i 

riskzonen, c) stärka barns och ungdomars psy- 

kiska hälsa, d) minska antalet missbrukare, e) 

28 

höja debutåldern för alkohol och andra droger, f) 

minska familjevåldet. 

Tidsatt, mätbart mål: a) antalet påbörjade utred- 

ningar ska minska med sex familjer, b) antalet 

ansökningar ska vara fler än antalet anmälningar 

(bup statistik), c) minska antalet missbrukare 

med 50%, d) andelen elever som har prövat alko- 

hol år 8 ska minska med 10%, e) minska bruket 

av andra droger till 0, f) minska antalet anmälda 

familjebråk med 10 familjer. 

6. Utbildning och kultur 

(Målområdet är under revidering) 


Det finns fortfarande inte något övergripande mål 

för området Hallunda/Norsborg. Under år 2001 

började man arbeta med en vision och ett övergri- 

pande mål för området, men det arbetet är fortfa- 

rande inte slutfört. Fem ”ansvarsområden” har man 

dock specificerat: 

1. Arbete/sysselsättning 

Önskvärda resultat: a) fler personer sysselsatta, 

b) fler ska försörja sig genom eget arbete. 

Mål: bidra till att höja förvärvsfrekvensen till 80% 

till år 2004. 

2. Folkhälsa 

Önskvärt resultat: förebygga barns och ungas 

fysiska, psykiska och sociala hälsa. 

Mål: barn med god hälsa. 

3. Demokrati och delaktighet 

Önskvärda resultat: a) ökad samverkan för områ- 

dets utveckling, b) fler boende engagerade i 

områdets utveckling, c) fler kvinnor och flickor 

engagerade i områdets utveckling, d) förbättrad 

dialog mellan tjänstemän och medborgare, e) fler 

medborgare utnyttjar sin rösträtt i allmänna val. 

Mål: a) samverkan har inletts med minst 10 

lokala aktörer under 2001, b) antalet medlemmar 

i Referensgruppen/Boenderådet har ökat från 70 

till 100 år 2001, c) trettio kvinnor är engagerade 

i kvinnoföreningen prisma under år 2001, d) 

år 2002 upplever 5 av 10 boende att dialogen 

med tjänstemän förbättrats jämfört med år 2001, 

e) valdeltagandet har ökat med 2% jämfört med 

1998.

4. Trygghet 

Önskvärda resultat: a) minskad brottslighet, b) 

ökad trygghet. 

Mål: a) bostadsinbrotten ska årligen ha minskat 

med 10% under perioden 2000-2002, b) antalet 

anmälda från socialtjänsten för brottslighet ska 

årligen ha minskat med 10% under perioden 

2000–2002, c) år 2000–2002 ska 80% uppleva att 

stadsdelen blivit tryggare efter mörkrets inbrott 

jämfört med året innan. 

5. Utbildning 

Önskvärda resultat: a) ökade kunskaper i svenska, 

engelska och matematik samt gymnasiekompe- 

tens, b) trygg studiemiljö i grund- och gymnasie- 

skolan, c) ökat föräldradeltagande i förskola/skola, 

Projekt 

Projekt 

Fittja 

w öka andelen självförsörjande 

w öka trygghet inne/ute 

w förbättra svenska språket och 

utbildning 

w öka invånarnas deltagande såväl i 

närområdet som i det omgivande 

samhället 


w fler personer sysselsatta 

w förebygga barns och ungas fysiska, psykiska 

och sociala hälsa 

w öka samverkan för områdets utveckling, 

öka andelen boende engagerade i områdets 

utveckling, förbättra dialogen mellan 

tjänstemän och medborgare, öka 

valdeltagandet 

w minska brottslighet och öka trygghet 

w öka kunskaper i kärnämnen, skapa trygg 

studiemiljö, öka föräldrarnas deltagande i 

skola/förskola 

Alby 

w öka graden av förvärvsarbete 

w öka kunskap, delaktighet och inflytande 

för makt och ansvar 

w bo, verka, färdas och vistas tryggt i Alby 

w förbättra och utveckla bomiljön 

w förbättra folkhälsan 

w förbättra svenska språket och utbildning 

Projekt 

d) ”ett levande bibliotek” – ett sätt att bryta isole- 

ring. 

Figur 3. Ingripandemodeller för storstadssatsningen i praktiken 

Mål: a) vt 2001 ska 3% fler elever ha godkänt i sv, 

en, ma i åk 9, b) vt 2001 ska 10% fler elever 

ha godkänt i Sv B i gymnasiet, c) vt 2001 ska 

10% fler elever ha uppnått godkänd sfi-nivå, d) 

5% fler grund- och gymnasieelever ska uppleva 

sin studiemiljö tryggare år 2002, e) våren 2002 

ska deltagandet i förskola/skola ha ökat med 10% 

jämfört med år 2000, f) år 2001 ska 90% av besö- 

karna uppleva biblioteket som en lugn och stu- 

dievänlig miljö, g) antalet vuxenstuderande som 

i grupp besöker biblioteket ska öka med 10% per 

år fr.o.m. år 2000, h) högre kvalitet på biblioteks- 

visningar, i) bättre studie- och läsmiljö. 


och ökad uthyrning 

av tomma lägenheter 


? 

? 

”Botkyrka är en attraktiv 

bostadsort i stockholmsregionen. 

Kommunen kan 

erbjuda ett attraktivt varierat 

boende och goda möjligheter 

till utbildning för alla åldrar. 

Botkyrka är känt för att vara 

en kommun där nya idéer 

prövas i en öppen och 

trygg miljö.” 

29

Några synpunkter på 

kommunens ingripandemodeller 

Ingripandemodeller som dynamiska processer 

Utifrån de olika ingripandemodellerna ovan ser 

vi att förändringsarbetet i Botkyrka kommun är 

en dynamisk process mer än en statisk apparat. 

Detta är särskilt tydligt när vi går till projektnivån. 

Modellerna töms hela tiden på aktiviteter som inte 

bedömts vara värda att prioritera och de fylls på med 

aktiviteter som givits prioritet. Detsamma gäller 

även definitioner och formuleringar. Under proces- 

sen avlöses hela tiden gamla definitioner och for- 

muleringar av nya. Det framgår mycket tydligt när 

man jämför storstadssatsningens ingripandemodell, 

såsom den framstår i avtalet mellan staten och kom- 

munen, med den ingripandemodell som vuxit fram 

genom det praktiska arbetet. 

Detta sätt att arbeta är en styrka för kommunens 

förändringsarbete. Det erbjuder tillfälle att ”testa, 

acceptera eller förkasta” – naturliga moment för 

varje projekt. Det ger möjligheter att anpassa pla- 

neringsfasens önskade värden till genomförandefa- 

sens verkliga värden. Det skapar utrymme för de 

nya tankar och nya initiativ som genomförandet 

till skillnad från de teoretiska reflektionerna kan 

ge upphov till. Det möjliggör också en anpassning 

till den instabila finansiering som diskuterats i tidi- 

gare kapitel. Detta sätt att arbeta är därtill nödvän- 

digt: boendedelaktighet, underifrånperspektiv och 

nytänkande är inte bara krav från regeringen utan 

utgör också förutsättningar för ett framgångsrikt 

arbete. 

Spänningen mellan modell och verklighet 

Processen löper inte så jämnt som det kan förefalla 

av presentationen. Skapande av integrationsmo- 

deller i Botkyrka kommun börjar vanligen med 

ett mobiliseringsarbete. Under mobiliseringstiden 

lägger intresserade aktörer fram sina ansökningar. 

I syfte att vinna företräde framför andra sökande 

är ansökningarna naturligtvis mycket ambitiösa. De 

innehåller välformulerade lägesbeskrivningar, väl- 

definierade genomförandemetoder, välutformade 

mål, välorganiserade samarbetspartner och, om så 

behövs, ambitiösa mål kvantifierade in i minsta 

30 

detalj. Här anpassar man sig i högsta grad, och utan 

protest, till minsta kriterium som dyker upp i doku- 

menten. 

Integrationsmodellerna i den handlingsplan som 

lämnades till regeringen utgör en kombination av 

dessa enskilda ansökningar, inklusive en del priorite- 

ringar och omformuleringar som passar konkurren- 

sen på denna högre nivå. De två första modellerna i 

föregående kapitel har jag sammanfattat från hand- 

lingsplanerna bakom två finansieringsansökningar: 

Fittjasatsningen och storstadssatsningen. I dem ser 

man utan svårigheter ambitionerna och de för- 

skönande formuleringar dessa resulterar i. Många 

ambitiösa eller förskönande skrivningar har även 

funnit sina vägar till avtalet mellan staten och Bot- 

kyrka kommun. Följande är ett exempel hämtat från 

underrubrik ”Målområde: förvärvsfrekvens – för- 

sörjningsstöd”: 

”75 procent av de som genomgår kommunens 

flyktingintroduktion skall övergå till egen för- 

sörjning inom 2 år.” 

”År 2002 skall alla kunna använda svenska som 

vardagsspråk (i Alby)” 

Under den fas som föregår finansieringen utgör 

ambitioner och försköningar modellernas styrka. 

Efter finansieringen däremot, förvandlas de till 

belastningar. Under genomförandeprocessen passar 

inte modellerna till verkligheten med alla dess 

dimensioner. Och även om de passar är det inte 

alltid så lätt att utifrån existerande möjligheter för- 

verkliga modellerna. Eftersom man inte kan anpassa 

verkligheten till modellerna blir det nödvändigt att 

ändra modellerna så att de anpassas till verklighe- 

ten. Ju mer modellerna avviker från verkligheten 

och ju svårare det är att förverkliga modellerna med 

existerande möjligheter, desto större blir svårighe- 

terna att anpassa dem till verkligheten. 

Efter finansieringen har, både i Fittjasatsningen 

och storstadssatsningen, mycken kraft gått åt till att 

revidera modellen i stort och även de specifika mål- 

formuleringarna, för att anpassa dem till existerande 

möjligheter. Jag har varit med om långa diskussio- 

ner i områdesgrupperna som ägnats åt förändring 

av modellerna och revidering av målformulering-

arna. Dessa förändringar är särskilt svåra i Botkyrka 

kommun där placeringen av projekten inom ordina- 

rie verksamheter har lett till en mycket komplicerad 

arbetsorganisation. Den ansvariga för ett projekt som 

förlorat sin samverkanspartner längs resans gång 

skriver i sin självutvärdering: 

”Socialförvaltningen föreslog att målen kring 

minskad brottslighet skulle tas bort ur projekt- 

planen då socialförvaltningen endast kan verka 

för att drogmissbruket minskar. /…/ Denna för- 

ändring av målen ledde till en stor diskussion 

mellan områdesgruppens ledning och socialför- 

valtningens ledning. Områdesgruppen ansåg att 

målen inte kunde ändras, då kommunen var 

bunden av utvecklingsavtalet med staten, medan 

socialförvaltningen hävdade att en revision var 

nödvändig då den reguljära samverkansparten 

hade hoppat av. Ytterligare en motsättning fanns 

också mellan vem som egentligen bestämde om 

målrevision, områdesgruppen eller sn [social- 

nämnden]? Det klargjordes att sn avgör, men 

efter inhämtanden av synpunkter från områdes- 

gruppen.” (citerat i Bringlöv 2002:15) 

Det framträder hela tiden, när man läser Fittjasats- 

ningens uppföljningsrapporter, en spänning mellan 

den modell som definierats i handlingsplanen och 

den verklighet som projektarbetarna befinner sig i. 

I handlingsplanen har man, till exempel, definierat 

”språkinlärning” som ett mål för satsningen. Därför 

fyller man den rutan med allt som, direkt eller indi- 

rekt, har att göra med utbildning: ombyggnad av 

skolan, värdar från Fryshuset i S:t Botvids gymna- 

sium och även Mångkulturellt centrums utvärdering 

(se Fittjasatsningens uppföljningsrapport Nr 3, s. 2). 

Eller, för att ta ett annat exempel, som ett mål för 

”demokrati/ medborgarinflytande” anger man ”barn 

och ungdomars aktiva deltagande i föreningar eller 

samfund”. Det målet mäts dock senare, på grund av 

brist på statistik, med ”antal barn och ungdomars 

besök (3–18 år) i den öppna föreningsverksamheten” 

(Fittjasatsningens uppföljningsrapport Nr 7, s. 12). 

Spänningen mellan modellen och verkligheten 

har sin rot i den försvinnande korta tid man har på 

sig att söka resurser, i konkurrensen mellan aktörer 

för att vinna resurser, och särskilt i den toppstyrning 

som finns både på kommunal och statlig nivå. Jag 

kan förstå poängen med allmänna statliga direktiv 

som anger riktningen för det kommunala arbetet, 

liksom också poängen med kommunala direktiv 

för att leda arbetet på projektnivå. Jag kan även 

förstå behovet av detaljerade projektbeskrivningar 

och målformuleringar som underlag för resursför- 

delning. Men jag kan inte förstå varför de detaljer 

som jag citerat ovan ska behöva stå i avtalet mellan 

staten och Botkyrka kommun. Jag kan heller inte 

förstå varför handlingsplanen på områdesnivå (inte 

projektnivå) ska behöva fyllas med de detaljerade 

målformuleringar vi sett ovan i beskrivningen av 

kommunens ingripandemodeller. 

Kopplingen mellan nationella mål, 

kommunens ingripandemodeller 

och de genomförda projekten 

Kommer förändringsarbetet i Botkyrka kommun 

att bidra till förverkligandet av de övergripande mål 

regeringen formulerat för de lokala utvecklingsav- 

talen, nämligen att ”bryta den sociala, etniska och 

diskriminerande segregationen som präglar storstä- 

dernas mest utsatta områden”? Eftersom målområ- 

dena har definierats centralt från regeringens sida, 

är denna fråga giltig för regeringen och inte för 

kommunerna. Kommunernas uppgift är att hålla sig 

inom den ram som definierats av regeringen, något 

de också lyckas med. Trots alla revideringar stäm- 

mer modellerna fortfarande med statens ”riktlinjer 

för lokala utvecklingsavtal” (se s. 9–10 för dessa rikt- 

linjer). 

En annan fråga gäller huruvida kommunens ingri- 

pandemodeller, och de projekt dessa tar sig uttryck 

i, kan förverkliga de allmänna mål som kommunen 

själv formulerat. Det är oerhört svårt för mig att 

ge ett bestämt jakande eller nekande svar på denna 

fråga. Den information jag samlat, i form av upp- 

följningar, självutvärderingar samt forskarutvärde- 

ringar av enskilda projekt räcker inte för att göra en 

sådan bedömning. Frågan skulle vara mycket svårt 

att besvara även om vi hade tillgång till en mer full- 

ständig information. 

Det bästa är istället att vänta och se om projek- 

ten leder till de önskvärda resultaten. Utifrån det 

31

ovan nämnda underlaget kan jag redan nu göra den 

grova bedömningen att vi istället för att ifrågasätta 

de enskilda projekten snarare bör ifrågasätta de all- 

männa målformuleringarna: 

w De allmänna mål som formulerats av kommunen 

för olika målområden och olika kommundelar är 

för ambitiösa och detaljerade. Detta har jag redan 

berört ovan och jag kommer att tala mer om det 

på kommande sidor. Till exempel är det omöjligt 

att råda bot på arbetslösheten inom en kommun- 

del eller en kommun genom ett antal projekt som 

genomförs i kommundelen eller kommunen. 

32 

w Inom vissa målområden saknas projekt som 

mäktar med att förverkliga målen. Det har påpe- 

kats av den konsult som hjälpt projektarbetarna i 

sina målrevideringar och det har också upprepats 

flera gånger i Fittjasatsningens uppföljningsrap- 

porter. Bristen är särskilt märkbar på målområdet 

”demokratisk delaktighet”. De aktiviteter som 

återfinns inom ”lokala utvecklingsavtal” räcker 

inte alls för att höja andelen röstande i kommunal- 

valet i Fittja från 50,1% år 1998 till 70% år 2002 

och inte heller till att öka andelen röstande i kom- 

munalvalet 2002 i Alby och Hallunda/Norsborg 

med 10% jämfört med valet 1998.

Målformuleringar 

Jag har redan berört en del målformuleringar i dis- 

kussionen om kommunens ingripandemodeller. Här 

nedan ska jag ägna mig specifikt åt målformulering- 

arna. Den diskussionen är viktig därför att målfor- 

muleringar inte bara utgör anvisningar för projektens 

genomförande utan också är ett redskap för deras 

utvärdering. Det är genom målformuleringarna som 

man kan bedöma vilka projekt som lyckats och vilka 

som inte lyckats. Det som räknas som ”misslyck- 

ande” för ett projekt kan inte alltid härledas till bris- 

tande arbete i projektet, utan kan även härstamma 

från en icke-realistisk målformulering. 

Som tidigare nämnts finns det omkring 90 pro- 

jekt i Botkyrka kommun som finansierats helt eller 

delvis av storstadssatsningen. En detaljerad analys 

av målformuleringarna i så många projekt kräver sin 

egen rapport. Syftet med detta kapitel är alltså inte 

att leverera någon utförlig analys av samtliga mål- 

formuleringar, utan att ge en hastig överblick över 

deras viktigaste ofullkomligheter. Det betyder att 

min presentation av målformuleringarna i texten är 

selektiv och täcker i första hand de övergripande 

målen för satsningen eller målformuleringarna för 

större projekt. Det betyder i sin tur att det inte är 

bara de presenterade målformuleringarna som är 

bristfälliga. Liknande målformuleringar kan man 

hitta också i andra projekt. 

För att kunna visa bristerna tydligare har jag 

valt sådana målformuleringar som utgör ett slags 

extremfall. Alla målformuleringar är alltså inte lika 

extrema som de presenterade. Min infallsvinkel i 

diskussionen är naturligtvis sociologisk. En teknisk 

granskning av målformuleringarna kräver att man 

behärskar andra kunskapsområden, i första hand i 

”management”, något som ligger utanför mitt kom- 

petensområde. Ofullkomligheterna i målformule- 

ringarna sammanfattas under tre allmänna rubriker: 

överambition, oklarhet och kvantifiering. 

Överambition 

Den första ofullkomligheten, som syns omedelbart 

i målformuleringarna, är att de är för ambitiösa. 

Fittjasatsningens övergripande ambition för år 

1998–2000 är att: 





Det är inte så svårt att begripa att man på tre år, oav- 

sett hur mycket resurser man har till sitt förfogande, 

inte kan vända ”de negativa trender som hindrar 

Fittja från att vara ett attraktivt bostadsområde”. 

Forskning förutan säger redan det sunda förnuftet 

att Fittjas problematik är bredare och djupare än vad 

som kan lösas inom det egna bostadsområdet. Som 

ett resultat av större processer i samhället kan det 

naturligtvis hända att de negativa trenderna i Fittja 

vänds under perioden ifråga, men detta har i så fall 

inte så mycket med satsningen i Fittja att göra. Så har 

också varit fallet med ett av Fittjasatsningens opera- 

tiva mål: ”inga tomma lägenheter 2000-12-31”. På 

grund av bostadsbristen i Stockholm hade detta mål 

33

uppfyllts redan innan projekten sattes igång. Det 

fanns inte längre några tomma lägenheter i Fittja. 

I det lokala utvecklingsavtalet mellan staten och 

Botkyrka kommun läser vi under rubriken ”målom- 

råde: förvärvsfrekvens – försörjningsstöd”: 

”75 procent av dem som genomgår kommunens 

flyktingintroduktion skall övergå till egen för- 

sörjning inom 2 år.” 

Det skulle inte behövas några statliga satsningar på 

invandrartäta områden om man hade lyckats hjälpa 

flyktingar till ”egen försörjning” inom två år. Forsk- 

ningserfarenheter visar att introduktionsperioden 

vanligtvis varar längre än tre år och att egenförsörj- 

ningsgraden inte ens efter tio år ligger på den nivå 

projektet hoppas nå på två år (se Hosseini-Kaladjahi 

1993; 1997). 

Under rubriken ”mål och önskvärt resultat” för 

projektet Allmän förskola med inriktning på omsorg 

och svenska språket i Fittja läser vi: 

”Alla människor i Fittja skall känna en tillhörig- 

het i det svenska samhället och i det svenska 

språket.” 

”Mål och önskvärt resultat” för en annan del av 

samma projekt som gäller ”ökat föräldraengagemang/ 

inflytande och föräldrautbildning” har formulerats 

på följande sätt: 

”Minskad segregation och minskat utanförskap 

genom att nya former för möten och kontaktytor 

med föräldrar skapas.” 

Det är en självklarhet, åtminstone i forskarvärlden, 

att känslan av tillhörighet till ett nytt samhälle är 

sällsynt för förstagenerationsinvandrare och att den 

definitivt inte kan frammanas genom ett förskole- 

projekt inriktat mot barn upp till 6 år. ”Minskad 

segregation och minskat utanförskap” är ett mål 

för hela storstadssatsningen och kan inte uppfyllas 

genom förskolan ensam. 

Det tredje exemplet hämtar jag från projektet 

Skolan mitt i byn i Fittja. Önskvärda resultat för 

detta projekt är att: 

34 

w öka elevernas och de boendes språkliga förmåga, 

w öka intresse för kultur, utbildning och fritids- 

aktiviteter, 

w bygga broar mellan barn och vuxna, 

w rasera murar mellan olika kulturer, 

w stärka de boendes självförtroende, 

w stimulera kreativiteten hos elever och boende, 

w förebygga kriminalitet, 

w höja kunskapsnivån hos befolkningen, 

w öka antalet arbetstillfällen för invånarna, 

w vara ett kompetenshöjande komplement till den 

obligatoriska skolan. 

I detta projekt ska man på tre år ”rasera murar 

mellan olika kulturer”, något som genom hela his- 

torien inte någon lyckats med. Vid sidan av det egna 

arbetet med skoleleverna ska man öka de boendes 

språkliga förmåga och intresse för kultur, utbild- 

ning och fritidsaktiviteter, stärka de boendes själv- 

förtroende, stimulera kreativiteten hos de boende, 

förebygga kriminalitet, höja kunskapsnivån hos 

befolkningen och öka antalet arbetstillfällen för 

invånarna. Det skulle med stor säkerhet ses som 

en stor framgång om hela storstadssatsningen sam- 

mantaget lyckades ta sig an alla dessa uppgifter. 

Målet för projektet Vy 2001 i Hallunda/Norsborg 

är att: ”bidra till att höja förvärvsfrekvensen i områ- 

det till 80%”. Önskvärda resultat är: 

w Vy 2001 med evenemanget i september 2001 

skall göra Hallunda/Norsborg bekant i Sverige 

och utanför landet som en förort som utmärks 

av kreativitet inom såväl det kulturella som kom- 

mersiella området. 

w Att en optimism och entreprenörsanda skapas, 

vilken leder till företagsamhet både i offentlig och 

privat regi med start i skolorna i området. 

w Minst tio fungerande företag initierade av skol- 

ungdomar/vuxenelever skall skapas under första 

året. Många nya småföretagare skall visa upp sina 

affärsidéer och produkter under evenemangsda- 

garna och få ökad avsättning. 

w En ökad vi-känsla bland områdets invånare base- 

rad på lyckade genomföranden av föreslagna 

projekt skall kunna dokumenteras vid enkätun- 

dersökningar i området.

Målet att öka förvärvsfrekvensen i området till 

80% är för ambitiöst för hela satsningen (det vill säga 

alla projekt sammantagna) i Hallunda/Norsborg. 

Om man hade kunnat skapa ”minst 10 fungerade 

företag initierade av skolungdomar/vuxenelever” 

genom ett projekt under ett år, ja då skulle man 

inte ha några bekymmer rörande integration och 

segregation i Sverige. Slutligen, är det ens genom 

satsningen i dess helhet möjligt att göra ”Hallunda/ 

Norsborg bekant i Sverige och utanför landet som 

en förort som utmärks av kreativitet inom såväl det 

kulturella som kommersiella området”? 

Överambitionen i målsättningarna är självklart 

delvis ett resultat av bristande kunskap om vad mål- 

formuleringar innebär. Att formulera mål är ett pro- 

fessionellt arbete. För att ange realistiska mål för ett 

projekt måste man kunna skilja det mål man strävar 

efter, från alla de indirekta konsekvenser som kan 

följa oavsiktligt från projektets genomförande. Pro- 

jektet Skolan mitt i byn, om vi tar ett exempel, kan 

hjälpa till att ”rasera murar mellan olika kulturer” 

eller ”stärka de boendes självförtroende” men dessa 

effekter utgör inte projektets mål. (För diskussioner 

om målformuleringar kan man vända sig till någon av 

de många läroböcker som finns om utvärderingsme- 

toder, t.ex. Rossi & Freeman 1993; Vedung 1998). 

Överambition kan också vara resultatet av en god 

vilja att förändra verkligheten i en positiv riktning 

så snabbt som möjligt. Voluntarism är en del av 

människans tillvaro. Man vill nå positiva resultat på 

kortast möjliga tid och med minsta möjliga resur- 

ser. Det gäller särskilt i ett område som Fittja eller 

Alby där boende, tjänstemän och politiker är trötta 

på projekt som inte givit synliga resultat. 

Men diskussionen om överambitiösa mål har en 

annan dimension också. Överambition i projektfor- 

muleringarna utgör en sorts marknadsföring i den 

konkurrens som dominerar projektvärlden. Man 

ger en vacker bild av de förväntade resultaten för 

att påverka beslutsfattarna. Man vill övertyga sina 

köpare att världen kommer att vara annorlunda när 

man väl genomfört projektet. Detta har jag berört 

i samband med diskussionen om kommunens ingri- 

pandemodell och jag återkommer till det framöver. 

Om man bedömer projektets grad av framgång 

utifrån överensstämmelsen mellan mål och resul- 

tat, så är projekt med sådana överambitiösa mål 

dömda att misslyckas. Inte därför att de är dåliga, 

eller därför att projektarbetarna har gjort ett dåligt 

”De som skrattar i början 

gråter i slutet.” (persiskt ordspråk) 

arbete, utan därför att målet är ouppnåeligt. Över- 

ambitiösa mål leder ofta till stora besvikelser både 

hos projektarbetare och målgrupp. De skadar också 

målgruppens förtroende för projektarbetarna. Det 

finns ett ordspråk som säger ”de som skrattar i 

början gråter i slutet”. 

Oklarhet 

I projektbeskrivningarna är oklara målformuleringar 

vanligare än överambitiösa målformuleringar. Inte 

minst de kvalitativa målsättningarna är ofta inte till- 

räckligt tydliga. Jag börjar med ”kommunens över- 

gripande mål” i ”Lokalt utvecklingsavtal mellan 

staten och Botkyrka kommun”, det dokument som 

redan citerats ovan och som godkänts av både kom- 

munledningen och regeringen: 

”Botkyrka är en attraktiv bostadsort i stock- 

holmsregionen. Kommunen kan erbjuda ett att- 

raktivt varierat boende och goda möjligheter till 

utbildning för alla åldrar. Botkyrka är känt för 

att vara en kommun där nya idéer prövas i en 

öppen och trygg miljö.” (s. 4) 

Formuleringen säger ingenting om målet: Vad ska 

man göra och vilket resultat förväntar man sig av 

satsningen? Formuleringen är däremot en beskriv- 

ning av Botkyrka: hur kommunen ser ut, vad den 

kan erbjuda eller är känd för. 

Vi kan också titta en gång till på Fittjasatsning- 

ens ”övergripande ambition” för åren 1998–2000, 

som återfinns i satsningens uppföljningsrapporter 

och andra relevanta dokument: 



35



Målet för projektet Debattserie i Alby är: 

”Att bryta utanförskap mot delaktighet, ställa 

rädsla inför både framtiden och omgivningen 

mot självförtroende och ersätta oförmåga 

och okunnighet med kunskap, visdom och 

visioner.” 

Om man inte vet vart man ska gå, 

då vet man inte heller vilka redskap 

man ska använda och vilken väg man 

ska välja av olika existerande alternativ. 

Med oklara mål trevar man i mörkret. 

Vad betyder ”utanförskap mot delaktighet”? Hur 

kan man ställa ”rädsla inför både framtiden och 

omgivningen mot självförtroende”? Kan man defi- 

niera ”visdom”? 

Ett annat exempel från Alby: ”tidsatta och mät- 

bara mål” för projektet ”Utbildning och barn och 

ungdomars uppväxtvillkor”: 

”Alla barn skall kunna uttrycka sig på bra 

svenska. 

Alla barn skall stärkas i sin empatiska förmåga 

och självkänsla. 

Öka den sociala kompetensen hos barnen. 

Barnen skall uppleva ett rikt kulturutbud.” 

På vilket sätt kan man mäta och förstå att barnens 

”empatiska förmåga och självkänsla” har stärkts? 

Hur definierar man social kompetens? Hur kan man 

veta att barnen upplever ett rikt kulturutbud? Jag 

skulle vilja uppmärksamma författaren till denna 

formulering att på att den vetenskapliga världen 

sedan decennier brottas med definitionen av begrep- 

pet kultur, och att man ännu aldrig lyckats enas om 

en gemensam definition. 

En sorts oklarhet i målformuleringarna, typisk 

för arbetsmarknadsprojekt, är att man blandar olika 

mål. Mätbara mål för projektet Lots i Fittja är att 

”inom 5–9 månader skall 75% av deltagarna ha 

36 

erhållit arbete eller gått vidare till yrkesinriktad 

utbildning”. Man kan fråga: har projektet nått sitt 

mål om, till exempel, 1% har ”erhållit arbete” och 

74% ”gått vidare till yrkesinriktad utbildning”? 

Oklara mål fungerar inte som riktlinjer, något 

som annars är en av de viktigaste funktionerna för 

målformuleringar. Vart ska man gå? Vilka resultat 

förväntar man sig att uppnå? Det finns också en 

nära koppling mellan mål och metod. Om man inte 

vet vart man ska gå, då vet man inte heller vilka 

redskap man ska använda och vilken väg man ska 

välja av olika existerande alternativ. Med oklara mål 

trevar man i mörkret utan att veta var man hamnar. 

Oklara mål också gör utvärdering omöjligt. En 

av de viktigaste uppgifterna för utvärderingen är 

att jämföra de formulerade målen med de faktiska 

resultaten. Det är genom denna jämförelse som man 

kommer fram till om ett visst projekt lyckats eller 

misslyckats. Utan konkreta och tydliga mål blir 

jämförelser en omöjlighet. Hur kan man jämföra, 

till exempel, faktiska resultat av projektet ”Debatt- 

serie i Alby” med ”rädsla inför både framtiden och 

omgivningen”? Eller, på vilket sätt kan resultatet 

av projektet ”Utbildning och barn och ungdomars 

uppväxtvillkor” jämföras med ”barnens upplevelse 

av ett rikt kulturbud”? 

Oklara mål, särskilt när oklarheten härstammar 

från blandningen av flera mål, ger projektarbetarna 

utrymme att tolka resultatet efter eget huvud. Man 

får möjligheter att växla mellan olika mål beroende 

på de resultat man fått. 

Jag är medveten om att tydliga mål kan vara olika 

svåra att formulera, beroende på projektets karaktär. 

Till exempel torde kulturprojekt erbjuda större svå- 

righeter än arbetsmarknadsprojekt. Ändå finns det 

all anledning att försöka formulera så tydliga mål 

som möjligt – om inte annat så för den egna reflek- 

tionen och förståelsen av projektets grad av fram- 

gång. 

Kvantifiering 

Mätbara mål var ett krav från kommunledningen, 

formulerat mot bakgrund av liknande krav i avtalet 

mellan staten och kommunen. Kraven ställdes för att

man ville göra projektens arbete möjligt att utvär- 

dera. Alla projekt har förstås inte satt mätbara mål. 

Det är inte så lätt att sätta sådana mål för projekt som 

inte har mätbar karaktär. Men de flesta har gjort det. 

Man har också försökt kvantifiera målen inom res- 

pektive allmänna målområden i de tre kommunde- 

larna (se kapitlet om ingripandemodeller). 

Kvantifiering är ett sätt att reflektera över målen. 

Det är ett sätt att ta målformuleringarna mer på 

allvar. I praktiken har det också lett till vissa tyd- 

liggöranden och konkretiseringar. Men kvantifie- 

ringen har samtidigt skapat en del nytt krångel. 

I vissa målformuleringar har man gått för långt 

i kvantifieringen. Exempelvis arbetsmarknadsför- 

valtningens projektbeskrivning för Fittjasatsningen 

(Fittja: ett nationellt utvecklingsområde) har föl- 

jande ”önskvärda resultat” för gruppen flyktingar: 

”Senast efter två år skall (vuxna), 

30% gå till arbete, 30% gå till utbildning, 

20% gå till projektverksamhet (lokala utveck- 

lingsprojekt), 

15% delta i sommar – data – utbildning 

under 1:a introduktionsåret, 

60% delta i föreningsaktiviteter eller annat nät- 

verk.” 

Ingen samhällsvetare skulle komma på tanken att 

kunna ha så strikt kontroll över sin målgrupp att 

man skickar 30% till arbete, 30% till utbildning, 20% 

till projektverksamhet osv. Inte ens en trädgårds- 

mästare kan räkna så krasst på ”önskvärda resultat” 

när han eller hon planterar sina träd. Men i de pro- 

jekt vi här talar om kan vi konstatera att det äger 

rum en ”objektifiering” av ett antal levande män- 

niskor som ger sig fullkomligt till sin mästare, precis 

som lera ger sig till en krukmakare. Vad händer i 

ovanstående fall om projektet lyckas skicka 50% till 

arbete men bara 10% till utbildning. Har då projek- 

tet lyckats eller misslyckats? 

Ytterligare ett exempel hämtar jag från dokumen- 

tet ”Lokalt utvecklingsavtal” som godkänts av både 

kommunledningen och regeringen: 

”År 2001 skall 9 av 10 besökare uppleva bibliote- 

ket som en lugn och studievänlig miljö.” (s. 7) 

”2001-01-01 skall 20% fler barn och ungdomar 

i årskurs 3–9 och gymnasiet delta i organiserade 

fritidsaktiviteter minst en gång per vecka.” (s. 7) 

”Minst 44% av ungdomar i kommunen mellan 

11–19 år skall medverka i någon form av fören- 

ingsdrivna aktiviteter.” (s. 8) 

Inte ens med de bästa resurser och de mest gedigna 

arbetsinsatser kan man garantera att nio av tio 

Inte ens en trädgårdsmästare kan 

räkna så krasst på ”önskvärda resultat” 

när han eller hon planterar sina träd. Men 

här kan vi konstatera att det äger rum 

en ”objektifiering” av ett antal levande 

människor som ger sig till sin mästare, 

precis som lera ger sig till en krukmakare. 

besökare kommer att uppleva (observera att upp- 

levelse är en subjektiv företeelse) biblioteket som 

en lugn och studievänlig miljö. Eller att precis den 

första januari 2001 så och så många barn och ungdo- 

mar, från vissa speciella årskurser, kommer att delta 

i organiserade fritidsaktiviteter så och så ofta. Ännu 

mer märklig är tanken att just 44% (inte 43% eller 

45%) av ungdomarna mellan 11–19 år skulle med- 

verka i någon form av föreningsdrivna aktiviteter. 

Man kan fortsätta med flera exempel från avtalet 

mellan staten och Botkyrka kommun men det hit- 

tills sagda räcker för mitt syfte. 

En del målformuleringar tycks ha kvantifierats 

som ett rent självändamål. För att utrycka det med 

andra ord har man försökt förverkliga de uppifrån 

kommande kraven, utan att tänka på hur man i prak- 

tiken ska kunna mäta vare sig nuläget eller det öns- 

kade resultatet, och inte heller hur man ska kunna 

uppnå resultatet genom projektet. Till exempel är ett 

av de mätbara målen för kärnfrågan demokrati och 

medborgarinflytande i Fittja att ”summan av fittja- 

bor som deltar i enstaka möten eller liknande i den 

pågående förändringsprocessen skall vara minst 25% 

(1 525 fittjabor av invånarna över 6 år)”. 

I Fittjasatsningens egna uppföljningsrapport (Nr 

7) står om detta mål: ”När det gäller målet är det 

svårt att mäta resultatet på grund av svårigheten 

37

med att definiera deltagarna. Är de enbart fittja- 

bor? Kommer samma personer vid flera tillfällen? 

Målet säger heller inte vilken period/tidsintervall 

som menas/gäller. Från Fittjaprojektets start? För 

ett år? För varje tillfälle?” 

I Hallunda/Norsborgs åtgärdsplan finns bland 

andra dessa mätbara mål för målområdet trygghet: 

”år 2001, 2002 och 2003 ska 80% uppleva att när- 

miljön blivit förbättrad jämfört med året innan” och 

” år 2001, 2002 och 2003 ska 80% uppleva att kom- 

mundelen blivit tryggare jämfört med året innan” 

(båda målen ska mätas genom enkätundersökning). 

För samma målområde i Alby sägs att: ”2001-01-01 

ska 20% fler barn (åk 3–9 och gymnasiet) delta 

i organiserad fritidsverksamhet minst 1 g/vecka”. 

I projektbeskrivningarna finns många sådana mål 

som jag vill inte upprepa här. 

Det är i och för sig inte principiellt omöjligt att 

mäta dessa mål. Men frågan är om man verkligen 

ska sätta igång en hel undersökningsavdelning paral- 

lellt med projekten för att göra årliga mätningar av 

de boendes upplevelse av närmiljön eller kommun- 

delen. Är det rätt satsade resurser att mäta barnens 

”deltagande i organiserad fritidsverksamhet minst 

en gång i veckan” både som ett nuläge och efter pro- 

jektets genomförande? 

I en intervju i Tumblaren (Nr 6, 2001) berättar 

Dennis Latifi, områdesutvecklare i Alby: 

”De kriterier som satsningen har haft har inte 

varit helt verklighetsförankrade. Man har haft 

samma krav på effektivt målarbete oavsett mål- 

område. Man har till exempel haft samma krav 

på mätbara mål för såväl utbildning som demo- 

krati. De mätbara mål som formulerades byggde 

inte på statistiska fakta, utan togs i princip ur 

luften. Man gissade. Och man måste utgå från 

nulägesbeskrivningen. Det har man inte gjort.” 

(s. 10) 

I sin kallelse till områdesgruppens möte i Alby 26 

september 2001, ett möte ägnat bland annat åt mål- 

revideringar, skriver samma person: 

”Uppdrag till arbetsgrupperna: Att tänka igenom 

målen, …ta ställning om de är (fortfarande) rele- 

38 

vanta, fundera på vilka resultat målen vill spegla, 

ta fram faktaunderlag för eventuell målrevision 

och/eller nya mål … Eventuellt nya kvantitativa 

mål ska inte ”tas från luften” utan grundas på fakta och 

sakkunskap.” (betoning i själva kallelsen) 

Jag frågade själv några involverade personer om 

underlaget för de kvantitativa målformuleringarna. 

Frågan stimulerade ett menande leende och följande 

svar: 

”I vissa fall hade vi lite statistiskt underlag om 

hur nuläget är, och byggde målformuleringen på 

detta underlag. Men i andra fall var det bara ren 

gissning.” 

Får man kvantifiera projektens mål hur som helst? 

Naturligtvis inte. Kvantitativa mål passar bara till 

projekt som har kvantitativ karaktär. Till exempel 

kan man formulera ett kvantitativt mål för ett pro- 

jekt vars syfte är att få ut arbetslösa på arbetsmark- 

naden. Däremot kan man inte sätta något rimligt 

kvantitativt mål för ett projekt som har till syfte att 

göra en videofilm för barn/ungdomar, eller som vill 

öka barns självförtroende. 

Inte heller för projekt med kvantitativ karaktär 

får man sätta målen hur som helst. Kvantifiering har 

sina villkor och sina begränsningar. För att kunna 

sätta kvantitativa mål för ett projekt måste man ha 

ett statistiskt underlag som beskriver den situation 

som ska förändras genom projektet. Man måste göra 

en realistisk bedömning av projektets förmåga att 

förändra situationen så mycket som hävdas i mål- 

formuleringen. Man måste ha möjligheter att mäta 

projektets resultat. Man måste också kunna isolera 

projektets effekter från effekter som ligger utanför 

projektet. Samhällsvetare som arbetar med statis- 

tiska analyser är bekanta med hur svårt det är att 

uppfylla alla dessa förutsättningar. Även i de bästa 

statistiska analyserna fylls en hel del brister i dessa 

förutsättningar med gissningar och spekulationer. 

För flertalet av de kvantitativa mål som formu- 

lerats inom storstadssatsningen saknas dessa nyss 

nämnda förutsättningar. Det finns ingen färdig 

statistik i officiella källor som kan mäta vare sig 

nuläge eller projektens mätbara mål. Att anskaffa

sådan statistik innebär ett både kvalificerat och kost- 

samt arbete. Det är därför onödigt att, utan tanke 

på utvärderingsmöjligheterna, påtvinga alla projekt 

kvantitativa mål. Ett sådant tvång leder till ett tids- 

krävande byråkratiskt arbete, utan att det ger något 

likvärdigt positivt resultat. 

Bortsett från de frågor om tid, konkurrens och 

kunskap som jag diskuterat ovan ser jag i målformu- 

leringarna därtill spår av likgiltighet inför tidigare 

utvärderingar. Detta syns inte minst i avtalet mellan 

staten och Botkyrka kommun som är fyllt med 

orealistiska mätbara mål. Vi kommer ihåg att det 

bara var några kommuner som utvärderade sina 

Blommansatsningar. Inte ens regeringen själv tog 

utvärderingarna av den satsningen på allvar. Bakom 

många av de idag aktuella målformuleringarna hör 

jag en tyst viskning: 

”Det är inte första gången som vi gör så här. Vem 

kommer att fråga om vi har uppfyllt målet eller 

inte?” eller ”Vad spelar det för roll om vi inte 

uppfyller de formulerade målen?” 

Jag ser en grundläggande motsägelse mellan å ena 

sidan kravet på en riktig, kvantitativ och målinrik- 

tad utvärdering, och å den andra kravet på demo- 

kratisering som är ett direktiv både från regeringen 

och från kommunens ledning. En giltig kvantitativ 

utvärdering är möjlig först när man har formulerat 

en arbetsmodell med väldefinierade kausala relatio- 

ner och indikatorer. En sådan arbetsmodell kan for- 

muleras endast centralt och med hjälp av specialister 

inom området. Den uppgiften kan inte delegeras till 

ett antal tjänstemän eller boende som oftast saknar 

erfarenheter inom området. Jag har själv upprepade 

gånger fått bevittna vilken pärs det är för tjänste- 

män att försöka kvantifiera målformuleringar som 

inte låter sig kvantifieras. 

w 

Under resans gång har alla tre kommundelarna 

reviderat och förbättrat sina målformuleringar. 

Revideringar utfördes inom varje projekt och i områ- 

desgrupperna. I revideringarna försökte man spe- 

cificera målområdena och anpassa dem till de mål 

som formulerats av politikerna. Man försökte också 

– så långt det var möjligt – kvantifiera målfor- 

muleringar på så sätt att man skulle kunna ha statis- 

tik både för nuläget och för resultatutvärderingen. 

Följaktligen är de senare målformuleringarna betyd- 

ligt rimligare än de första som citerats ovan. Alby 

har arbetat mer systematiskt med sina målformule- 

ringar än de två andra kommundelarna. 

39

Arbetsorganisation 

Fittjasatsningens organisation 

För Blommansatsningen, den som föregick Fittja- 

satsningen, byggdes aldrig någon separat pro- 

jektadministration. Projekten placerades inom de 

kommunala förvaltningarna och varje förvaltning 

ansvarade för de projekt som föll inom deras fack- 

område. Arbetsmarknadsprojekt, till exempel, gick 

under arbetsmarknadsförvaltningen, sociala projekt 

under socialförvaltningen, utbildningsprojekt under 

utbildningsförvaltningen, osv. En tjänsteman från 

kommunstyrelsens stab (idag kommunledningskon- 

toret) hade samordningsansvaret och utgjorde länk 

mellan kommunen och regeringen. 

Beslutsprocessen hölls också den inom ordinarie 

verksamheter. Projektansökningar initierades från 

olika enheter inom olika förvaltningar. Projekten 

prioriterades därefter av förvaltningarna i samar- 

bete med kommunledningskontoret. Prioriterade 

projekt lämnades till demokrati- och integrations- 

beredningen – ett politiskt organ bestående av repre- 

sentanter från partierna i kommunstyrelsen – som 

förberedde beslutsunderlag för kommunstyrelsen. 

Beslut om prioriteringar inom varje förvaltning fat- 

tades av vederbörande facknämnd. 

Det gjordes försök att ta in även planeringsgrup- 

perna (som under Fittjasatsningen bytte namn till 

områdesgrupper) i beslutsprocessen. Men av skäl 

som kommer att diskuteras framöver blev försöket 

inte särskilt framgångsrikt. Planeringsgruppernas 

sammansättning var ganska lös och varierade bero- 

ende på aktiviteterna i området. På papperet bestod 

planeringsgrupperna av lokala chefer för de ”mjuka” 

40 

förvaltningarna samt företrädare för fritidsgårdarna, 

Botkyrkabyggen, landstingets primärvård, närpoli- 

sen, Svenska kyrkan och sl. Planeringsgrupperna 

har varit olika aktiva i olika kommundelar och mest 

sysslat med att främja barns och ungdomars levnads- 

villkor, men också, under Blommansatsningen, med 

andra frågor inom satsningens målområde. Ordfö- 

rande för planeringsgruppen var vanligtvis rektorn 

för skolan i området. Det fanns en ambition att 

utveckla dessa grupper till en horisontell motvikt till 

den befintliga vertikala organisationen, bland annat 

eftersom kommundelsförvaltningar saknas i Bot- 

kyrka kommun. Behovet av ett sådant organ hade 

känts länge, men blev än mer aktuellt när kraven 

på ”underifrånperspektiv” och ”lokal förankring” 

betonades i direktiven till Blommansatsningen. 

När Fittjasatsningen drogs igång första halvåret 

1998 arbetade man med precis samma organisation 

som under Blommansatsningen. Man delade ut 

cirka 25 miljoner av första årets 40 miljoner till 

olika projekt inom förvaltningarna, genom samma 

beslutsprocess som skissats ovan. 

Efter några månader (juni 1998) tillsatte man 

en projektledare för satsningen som helhet. Önskan 

om en särskild projektledare hade funnits redan när 

man arbetade med Blommanprojekten. Erfarenhe- 

terna från dessa projekt hade visat att det utan en 

projektledare var svårt att ha överblick. Samordna- 

ren från kommunstyrelsens stab, som hade mycket 

att göra inom sin ordinarie verksamhet, hann inte 

göra särskilt mycket för projekten (se Hosseini- 

Kaladjahi 1998:47). Följande uppgifter väntade den 

nyanställda projektledaren:

w Leda satsningen och samordna projekten mot 

målen. 

w Följa upp, utvärdera och korrigera. 

w Ansvara för övergripande dialog med invånarna, 

myndigheter, övriga berörda. 

w Sammantaget ekonomiskt ansvar för projektmed- 

len (Skiss för tänkbar organisation av Fittjapro- 

jektet, bifogad till tjänsteskrivelse 1998-05-19 

formulerad av kommunstyrelsens stab). 

Utifrån dessa uppgifter, som återspeglar direktiven 

för satsningen, började den nya projektledaren bygga 

en organisation utanför befintliga förvaltningsgrän- 

ser. Hon anställde tre tjänstemän till sitt kontor: 

en projektassistent, en informatör och en projekt- 

sekreterare. Senare tillkom även två processledare 

som skulle ha kontinuerlig kontakt med lokalbefolk- 

ningen, ta reda på deras behov och mobilisera dem 

för förändringsarbete. Hon började bygga ett antal 

arbetsgrupper som praktiska länkar mellan projekt- 

administrationen och lokalbefolkningen: ungdoms- 

gruppen, trygghetsgruppen, kvinnogruppen, fysisk 

miljö, miljöråd Fittja samt vuxenvandring. Varje 

grupp hade sin egen samordnare i form av en kom- 

munal tjänsteman eller frivillig fittjabo. 

Man initierade också ett ”stormöte” för att närma 

sig lokalbefolkningen. På fyra stormöten årligen 

samlade man förslag till förbättringar i Fittja, man 

diskuterade arbetsmetoder, presenterade resursför- 

delning och genomförda arbeten, diskuterade hinder 

och framgångar, samt strävade efter att öka engage- 

manget hos politiker, tjänstemän och lokalbefolk- 

ning. Vid något tillfälle anordnade man också ett 

separat stormöte för kvinnor. Man misstänkte att en 

del kvinnor från ”traditionella” familjer inte kunde 

göra sina röster hörda i männens närvaro. 

För vardagliga kontakter startade man ett öppet 

hus på medborgarkontoret varje måndag kl. 16–18. 

Hit kunde folk komma med förslag, synpunkter och 

frågor, eller bara ”för att prata en stund”. Kaffe/te 

serverades till besökarna. Öppet huset inriktades 

mot olika teman (trygghet, arbetslöshet osv.) bero- 

ende på vad som för tillfället var aktuellt. 

Projektledaren fick ordförandeposten i områ- 

desgruppen (tidigare planeringsgruppen), som tra- 

ditionellt varit en roll för Fittjaskolans rektor. 

Reaktionerna dök upp omedelbart från en del med- 

lemmar. Områdesgruppen, ansåg de protesterande, 

arbetade inte endast med Fittjasatsningen, utan med 

uppgifter som tillhörde kommunens och landsting- 

ets ordinarie verksamheter (något jag återkommer 

till nedan). Resultatet blev att rektor efter en kort 

tid återfick ordföranderollen. I närvaro av represen- 

tanter från kommunala förvaltningar, landstingets 

lokala organisationer, bostadsföretaget och olika fri- 

villigorganisationer försökte man bedöma projektens 

prioritet i området, skapa samarbete dem emellan, 

samt förankra dem i övriga organisationer. 

Även innan rollkonflikterna dök upp i områdes- 

gruppen märkte kommunledningen att det fanns ett 

behov av samordning mellan projekten, som place- 

rats inom förvaltningarna, och projektadministra- 

tionen, som alltså byggdes av projektledaren utanför 

förvaltningsgränserna. Förvaltningarna hade ansva- 

ret för alla projekt, även dem som initierats efter 

tillsättningen av den nya projektledaren. Svaret på 

detta samordningsbehov kom först med inrättandet 

av en ledningsgrupp. 

I ledningsgruppen skulle ingå projektledarna 

för de projekt som, med Fittjasatsningens egna 

ord, hanterade satsningens nyckelfrågor: trygghet 

inne och ute, arbete/sysselsättning, svenska språket, 

demokrati/medborgarinflytande. I praktiken inne- 

bar detta en grupp bestående av projektledaren för 

Fittja bro (från socialförvaltningen), samordnaren 

för arbetsmarknadsprojekten (från arbetsmarknads- 

förvaltningen), projektledaren för Arbetskraft Fittja 

(från arbetsförmedlingen), den ansvariga för Språk- 

förskolor (från barn- och omsorgsförvaltningen), 

den ansvariga för demokratifrågor (från kommun- 

ledningskontoret), samt därtill ordföranden för 

föreningsrådet. Ordförande i ledningsgruppen var 

projektledaren för Fittjasatsningen. 

Ledningsgruppen ersattes efter kort tid av en styr- 

grupp. De personer som satt i ledningsgruppen hade 

i praktiken kontroll över bara en del av projekten 

inom Fittjasatsningen, inte alla. Därför behövdes 

en samordning på högre nivå. Styrgruppen bestod av 

cheferna för de förvaltningar som hade projekt från 

Fittjasatsningen inom sina organisationer, av repre- 

sentanter från Botkyrkabyggen, arbetsförmedlingen 

och föreningsrådet samt av Fittjasatsningens pro- 

41

jektledare. Ordförande i styrgruppen var kommun- 

direktören. 

Efter omorganiseringen ändrades projektledarens 

ansvarsområde till att innefatta följande uppgifter: 

w initiera, stödja, stimulera och vid behov ta initia- 

tiv till samordning av den ordinarie verksamhe- 

ten för att åstadkomma de resultat som behövs 

för att nå de övergripande målen, 

w initiera, stödja och ha ett övergripande ansvar för 

de stödprocesser (det horisontella arbetet) som 

behövs och löper genom olika förvaltningar som 

t.ex. språk, trygghet osv., 

42 

Projekten 

Lokala enheter 

av statliga 

institutioner 

Förvaltningar 

Områdesgruppen 

(planeringsgrupp) 

Föreningsrådet 

Figur 4. Fittjasatsningens organisation 

w särskilt fokusera arbetet på de boendes engage- 

mang, framförallt gällande verksamhet utanför den 

kommunala processen, t. ex. föreningsliv (i samråd 

med KoF), hyresgäst-, köpmannaförening osv., 

w utifrån projektets övergripande mål ange mätbara 

delmål samt följa upp och redovisa de resultat 

som åstadkommits, 

w särskilt försöka integrera andra myndigheter i pro- 

jektet, 

w ge förslag till fördelning av projektmedel, 

w skapa erfarenhetsutbyten med andra motsvarande 

bostadsområden såväl inom som utom landet i 

syfte att initiera utvecklingsprojekt, samt 

Kommunstyrelse Kommunledningskontoret 

Demokrati- och 

integrationsberedning 

Kommundirektör Styrgruppen 

Projektledare 

Arbetsgrupper 

Stormöten Öppet hus 

Ledningsgrupp 

Fittjarådet

w därvid speciellt beakta möjligheten att söka eu- 

bidrag. 

Fittjasatsningens projektledare rapporterade orga- 

nisatoriskt till kommundirektören som i sin tur 

rapporterade till demokrati- och integrationsbered- 

ningen. Som tidigare nämnts var demokrati- och 

integrationsberedningen ett politiskt organ med 

representanter för olika partier som diskuterade 

relevanta frågor samt lämnade förslag till beslut till 

kommunstyrelsen. Ordförande i kommunstyrelsen 

var tillika ordförande i demokrati- och integrations- 

beredningen. Kommunledningskontoret var länk 

mellan kommunen och regeringen. 

Också andra organ inrättades, för att involvera 

lokalbefolkningen i förändringsarbetet. Ett av dessa 

var föreningsrådet, som självt var ett projekt inom 

Fittjasatsningen och finansierades av denna. Målet 

med föreningsrådet var att samla Fittjas föreningar 

under ett tak och engagera dem i integrationsarbe- 

tet. Stödet till föreningsprojekt gick genom fören- 

ingsrådet, som därmed förstärktes i sin roll. Man 

hoppades också att genom rådet kunna motverka 

eventuella oenigheter mellan föreningarna. 

Man försökte också skapa ett boenderåd (Fittjarå- 

det) men lyckades inte med detta under den tid Fitt- 

jasatsningen varade. Genom boenderådet ville man 

nå alla personer som bodde i Fittja. Föreningsrådet 

nådde bara dem som var medlemmar i föreningar. 

Man lekte även med tanken att inlemma en del av de 

andra organen (till exempel föreningsråd, områdes- 

grupp osv.) i det tänkta boenderådet. 

Figuren på motstående sida presenterar Fittjasats- 

ningens organisation. Organen som försvann eller 

som inte kom igång under Fittjasatsningens genom- 

förandetid är markerade med prickade linjer. 

Storstadssatsningens 

organisation i Botkyrka kommun 

Förvandlingen av det nationella exemplet till en 

del av storstadssatsningen, utvidgningen av sats- 

ningen till Alby och Hallunda/Norsborg, tillsammans 

med inlemmandet av Fittjasatsningen i storstads- 

satsningen resulterade i väsentliga förändringar i 

arbetsorganisationen. De nya områdena – Alby och 

Hallunda/Norsborg – fick inte några egna projekt- 

ledare. De fick istället varsin ”områdesutvecklare”. 

Ett tag efter det att Fittjasatsningen inlemmats i 

storstadssatsningen förvandlades också projektleda- 

rens befattning till områdesutvecklare. Områdesut- 

vecklarna rapporterade till projektsamordnaren vid 

kommunledningskontoret. 

Områdesutvecklarnas ansvarområde utvecklades 

ur de arbetsuppgifter som efter rollkonflikterna 

hade kristalliserats ut för Fittjasatsningens projekt- 

ledare. Man behöll de första fyra uppgifterna (se s. 

42) och fortsatte därefter med följande: 

w Särskilt försöka integrera andra myndigheter i 

områdesarbetet. 

w Dokumentera områdesgruppernas arbete för 

dialog med de boende och för kommunikation 

”inåt/uppåt” i den kommunala organisationen. 

w Ta fram underlag i arbetet med utvecklingsavta- 

let och dess genomförande. 

w Skapa erfarenhetsutbyte med andra bostadsområ- 

den som arbetar med liknande strategiska teman 

och med demokratifrågor. 

w Biträda områdesgruppen och dess ordförande 

vad gäller gruppens verksamhet. (Kommun- 

ledningskontoret, ansvar och arbetsbeskrivning 

2000-08-24). 

Områdesutvecklarna hade sina arbetsplatser i Kom- 

munledningskontoret (klk). På kommunlednings- 

kontoret placerades också en informatör för att ge 

professionellt informationsstöd till områdesgrup- 

perna, deras ordföranden, områdesutvecklarna och 

projektsamordnaren. Informatörens uppgifter täckte 

alla tre kommundelar: Fittja, Alby och Hallunda/ 

Norsborg. Följaktligen förlorade Fittja sin egen 

informatörsbefattning. 

Åren 1999–2000 skedde en radikal omorgani- 

sation i Botkyrka kommun. Utbildningsförvalt- 

ningen klövs i två delar. Enheter med ansvar för 

gymnasieutbildning inlemmades tillsammans med 

arbetsmarknadsförvaltningen i en ny förvaltning 

med namnet utbildning- och arbetsmarknadsför- 

valtningen. Enheter ansvariga för grundutbildning 

bildade tillsammans med barn- och omsorgsförvalt- 

43

ningen en ny förvaltning under namnet barn- och 

ungdomsförvaltningen. 

Under denna omorganisation inrättades också 

en ny befattning med benämningen ”områdeschef” 

för varje kommundel inom barn- och ungdoms- 

förvaltningen. Varje områdeschef fick ansvaret för 

alla grundskolor och förskolor i kommundelen på 

sitt bord. Han/hon fick också ordförandeskapet för 

områdesgruppen istället för skolans rektor. Områ- 

descheferna kunde satsa betydligt mycket mer tid på 

områdesgrupperna än tidigare skolrektorerna. Den 

del av arbetstiden som inte avsattes för denna upp- 

gift lades på ordförandeskapet för områdesgruppen. 

Detta var en radikal ökning jämfört med den tidi- 

gare ordföranden (skolans rektor), som kunnat ägna 

endast 10% av sin tid åt uppgiften. 

Områdesgruppernas sammansättning förblev i 

praktiken nästan densamma som under Blomman- 

satsningen och Fittjasatsningen. Där satt represen- 

tanter för kommunala förvaltningar, landstingets 

lokala organisationer, bostadsföretaget, samt olika 

frivilligorganisationer involverade i förändringsar- 

betet. Nytt i sammanhanget var områdesutvecklar- 

nas närvaro som kunde stödja områdesgrupperna 

med olika uppgifter, särskilt sådant som rörde boen- 

dedelaktighet och dialog med lokalbefolkningen. 

Beroende på kommundelarnas aktiviteter varierade 

också medlemmarna i områdesgrupperna något. 

På grund av det stora antalet medlemmar i områ- 

desgrupperna, något som försvårade det praktiska 

arbetet, delade man så småningom områdesgrup- 

perna i olika arbetsgrupper. Dessa skulle under tiden 

mellan två områdesgruppsmöten arbeta med delege- 

rade uppgifter för att därefter rapportera resultaten 

till områdesgruppen. På så sätt ville man speciali- 

sera arbetet i varje grupp, förenkla samarbetet med 

den kommunala administrationen och underlätta 

kontakterna med lokalbefolkningen. I arbetsgrup- 

perna satt i första hand områdesgruppens medlem- 

mar, men man bjöd också in andra tjänstemän eller 

aktiva boende på kortare eller längre tid beroende 

på deras involvering i förändringsarbetet. 

Arbetsgrupperna såg olika ut i de tre kom- 

mundelarna på grund av variationen i deras aktivi- 

teter och arbetsfördelning. I Fittjas områdesgrupp 

fanns det fem arbetsgrupper (arbetsutskott): demo- 

44 

krati, trygghet, språk, fysisk miljö och arbete/ 

sysselsättning. Nu (i slutet av år 2001) är de tre första 

arbetsgrupperna aktiva och de två andra befinner 

sig i en organiseringsfas. Ett ”verkställande utskott” 

bestående av samordnare från varje arbetsgrupp 

plus områdeschef, områdesutvecklare och sekrete- 

rare leder det praktiska arbetet mellan områdes- 

gruppsmötena. De tidigare arbetsgrupperna i Fittja 

som arbetade under ledning av projektledaren (se 

figur 4) har i praktiken upplösts, även om engage- 

manget hos vissa enskilda består. Till exempel har 

personer från fysiska gruppen gått in i det boende- 

råd som håller på att organiseras. 

I Albys områdesgrupp fanns det sju arbetsgrup- 

per: dialog, barn och ungdom, utbildning, arbete 

och sysselsättning, kultur, trygghet och boende- 

miljö. Varje arbetsgrupp leddes av en gruppledare. 

Det pågick en diskussion om att kombinera de två 

grupper som arbetade med utbildning och kultur. 

I Hallunda/Norsborg fanns det fem arbetsgrup- 

per: arbete och sysselsättning, utbildning, trygghet, 

folkhälsa och demokrati. Varje arbetsgrupp hade 

sin egen gruppledare. Också här ledde ett verkstäl- 

lande utskott, bestående av en samordnare för varje 

arbetsgrupp plus områdeschef och områdesutveck- 

lare, det praktiska arbetet mellan områdesgrupps- 

mötena. 

Områdesgruppernas arbetsuppgifter definiera- 

des tydligare än under tidigare satsningar. Nya ele- 

ment som samverkan mellan organisationer och 

dialog med lokalbefolkningen gavs en starkare beto- 

ning i dessa uppgifter. I en tjänsteskrivelse från 

1999-06-18, reviderad 2000-08-24, sägs följande om 

områdesgruppernas arbetsuppgifter: 

”… i dialog med invånarna och med utgångs- 

punkt i gemensamma mål organisera samarbete 

mellan kommunens förvaltningar, andra myn- 

digheter och organisationer i området. I uppdra- 

get ligger också ett medansvar för utvecklingen i 

området genom att i dialog med invånarna söka 

nya lösningar och ta initiativ till åtgärder som 

höjer kvaliten i invånarnas dagliga liv.” 

Projekten ägdes fortfarande av kommunala fack- 

förvaltningar. Ett antal projekt som på grund av

sina aktiviteter inte fick plats i någon fackförvalt- 

ning, placerades istället hos kommunledningskon- 

toret. Det betyder att ansvaret för resursfördelning, 

officiellt beslutfattande osv. var detsamma som i 

ordinarie kommunala verksamheter. Områdesgrup- 

pernas roll förstärktes dock genom att de fick större 

inflytande över prioriteringen av projekt, finansie- 

ring, samt kontroll över genomförande, utvärde- 

ring och permanentning. Områdesgrupperna fick 

också egna resurser för att utan att behöva vänta på 

den kommunala beslutsprocessen, kunna finansiera 

akuta lokala aktiviteter. 

Man inrättade också ett politiskt organ – områ- 

desberedning – speciellt för storstadssatsningen. 

Detta frigjorde demokrati- och integrationsbered- 

ningen från ansvaret för förändringsarbetet. Som 

motiv för områdesberedningens inrättande beto- 

nade man behovet av att följa arbetet ur ett områ- 

Lokala enheter av 

statliga institutioner 

Projekten 

desperspektiv, förstärka områdesgruppernas ansvar, 

öka samverkan mellan olika enheter på områdes- 

nivå samt fortsätta dialogen med medborgarna. 

Bortsett från några små detaljer specifika för varje 

kommundel, kan man sammanfatta storstadssats- 

ningens organisation med figuren nedan. 

Komplexiteten i 

arbetsorganisationen 

Av figurerna ovan framgår omedelbart arbetsorga- 

nisationens komplexitet. Figurerna inrymmer bara 

de större enheterna som är involverade i satsningen. 

Tar man därtill in organisationen av varje enskilt 

projekt, liksom alla mindre enheter inom de större, 

blir arbetsorganisation ännu mer komplicerad. Man 

kan hävda att projektens arbetsorganisation täcker 

Kommunstyrelsen 

Kommundirektör Områdesberedning 

Förvaltningar Frivilligorganisationer 

Områdesgrupp 

Arbetsgrupper 

Figur 5. Storstadssatsningens organisation i de tre kommundelarna 

Projektsamordnare 

Områdesutvecklare 

45

nästan hela kommunens administration plus en del 

nya enheter som inrättats speciellt för satsningen, 

en del frivilligorganisationer samt ett antal lokala 

enheter av statliga institutioner. 

Den komplexa organisationen har sin grund delvis 

i den stora variation av projekt som genomförs inom 

olika teman – arbete, utbildning, trygghet osv. Vi 

har sett att omkring 30 små och stora projekt inom 

ovannämnda teman är aktiva i var och en av de tre 

kommundelarna. 

Komplexiteten förstärks också genom inplace- 

ringen av projekten inom ordinarie administration. 

De trasslas därmed in i samma byråkrati som kän- 

netecknar den ordinarie administrationen, istället 

för att – som är vanligt med projekt – kunna verka 

friare i förhållande till regler, lagar, procedurer, rela- 

tioner, enheter, myndigheter, politiska organ osv. 

I Fittjasatsningen fick arbetsorganisationen en 

ännu större komplexitet genom att en del projekt 

placerades inom ordinarie förvaltningar, samtidigt 

som man byggde upp en separat administration för 

satsningen. Förvaltningarna hade projekten i, eller 

inlemmade dem till, sina existerande strukturer, 

samtidigt som projektledaren skapade nya arenor 

(stormöten och öppet hus) och egna arbetsgrupper. 

Därtill skapades ytterligare enheter (till exempel 

ledningsgruppen) för att lösa dubbleringar och kon- 

flikter mellan de två administrationerna. 

Ytterst har komplexiteten i arbetsorganisation 

sitt ursprung i kraven på samverkan, underifrån- 

perspektiv, helhetssyn osv. som finns i regeringens 

riktlinjer. Man försöker ta in olika kommunala och 

statliga organ (till exempel genom områdesgrup- 

perna) för att utnyttja deras kunskap. Man försöker 

samordna de lokala aktiviteterna för att nå den 

anmodade helhetssynen. Man försöker också invol- 

vera frivilligorganisationerna (till exempel genom 

föreningsrådet) och lokalbefolkningen (genom stor- 

möten och öppet hus) för att skapa direktkontakt 

med boende, ta till vara deras perspektiv och bygga 

aktiviteterna på deras behov. 

All denna komplexitet uppstår alltså ur en god 

vilja, men förvandlas själv paradoxalt nog till ett 

hinder för att närma sig målet. I möten, intervjuer 

och självutvärderingar framkommer inte sällan kla- 

gomål på bristen på kontakt mellan olika enheter, 

46 

även inom samma geografiska område. Man talar 

om samverkan och lokal förankring som en tidskrä- 

vande uppgift som går ut över själva arbetet. Infor- 

mationsutbytet saknar flyt och det tar flera månader 

att fatta även triviala beslut. Följande klagomål från 

en områdesutvecklare är typiskt och vanligt före- 

kommande: 

”Vår uppgift är att ta kontakt med folk och 

utreda vilka problem de har som kan lösas 

genom projektpengar. När vi har gjort det och 

skickat vidare för beslutfattning, har processen 

tagit så lång tid att befolkningen blivit besvikna 

och tappat förtroende för oss.” 

På Fittjas områdesgruppsmöte den 11 oktober 2001 

berättade en av de två ansvariga för Ungdomens 

hus att verksamhetens tillgänglighet, i kombination 

med de personliga kontakterna mellan den av de 

ansvariga som själv har invandrarbakgrund och bor i 

Fittja, gör att många ungdomar i Fittja vänder sig till 

Ungdomens hus för att få hjälp att hitta lösningar på 

akuta problem. Men, menade den ansvariga, de blir 

ofta besvikna, dels därför att möjligheterna att hjälpa 

är små, dels därför att det tar tid att skicka ärendet 

till relevanta förvaltningar. Enligt Fittjas områdesut- 

vecklare hade Fittjasatsningens personal, som också 

hade sina lokaler i Fittja, upplevt detsamma. I utvär- 

deringen av sociala åtgärder menar Åsa Bringlöv att 

orsaken till att Ungdomens hus alls kom till stånd, 

var att projektledningen för Fittjaprojektet, genom 

sina befogenheter att förhandla direkt med kom- 

munstyrelsen, kunde kringgå socialförvaltningens 

regler och beslutsprocess (Bringlöv 2002:10). 

I en intervju i Fittjabladet (Nr 5, maj 2001) beskri- 

ver Hans Olsson, områdeschef för Fittja, den kom- 

munala organisationens komplexitet som ett hinder 

i arbetet. På frågan ”vilka är problemen och var 

finns hindren?” svarar han: 

”Förvaltningsgränserna är ett hinder. Den kom- 

munala organisationen är inte alltid till nytta 

för medborgarna. Problem är också att de enga- 

gerade människor som jobbar i Fittja inte alltid 

har mandat att fatta de beslut som behövs. Det 

finns enskilda anställda som har ett engagemang,

men inte har möjligheten att genomföra det dom 

vill eller ser behövs.” 

Sådana uttalanden har fällts vid många andra tillfäl- 

len, i olika möten, samt direkt eller indirekt i olika 

självutvärderingar. Jag ska inte förlänga rapporten 

med någon uppradning av alla dessa uttalanden. Ett 

par exempel räcker. 

Faktum är att det på grund av komplexiteten och 

den påföljande organisatoriska trögheten, inte är 

ovanligt att tjänstemän i kommunen påbörjar ett 

arbete innan beslut fattats – i förhoppning om att 

beslutsfattarna så småningom kommer att ge sitt 

godkännande. På motsvarande sätt startade Mång- 

kulturellt centrum, på grund av tidsbristen, utvär- 

deringsarbetet innan facknämnderna godkänt de 

utvalda projekten. 

Komplexiteten i organisationen kostade både tid 

och energi. Man skulle rapportera arbetssituation, 

budgetläge och resultat till flera involverade myn- 

digheter, chefer, områdesgrupper, kommunstyrelse, 

nämnder, beredningar osv. Myndigheterna i sin tur 

skulle rapportera samma ärende tillbaka till staten. I 

såväl Albys som Hallunda/Norsborgs områdesgrup- 

per klagade man ofta: 

”När vi är färdiga med en rapport är det dags 

att skriva nästa rapport. Det byråkratiska arbetet 

lämnar inte tid till själva arbetet.” 

Komplexiteten i organisationen hindrar informa- 

tionsinflödet mellan aktörerna. Som personlig 

erfarenhet kan jag säga att när jag skrev till förvalt- 

ningarna och bad dem förmedla något till sina FoU- 

gruppsmedlemmar 3 , så hände det sällan att de fick 

information före nästa möte. I vissa fall kom infor- 

mation genom förvaltningskanalerna aldrig fram. 

Komplexiteten i organisationen strider i sin natur 

mot projektarbete, som kännetecknas av snabbt 

ingripande och effektivitet. Projekt dyker ofta upp 

som en snabb lösning på ett akut problem som på 

grund av regler, lagar och byråkrati inte kan lösas 

inom ordinarie administration. Placeringen av pro- 

jekten innanför den ram som utgörs av byråkratiska 

regler, lagar och procedurer motverkade därför den 

effektivitet som krävs av projektverksamhet. 

Jämförelsen mellan Fittjasatsningens och stor- 

stadssatsningens organisation visar att man lyckats 

minska komplexiteten. Men organisationen är fort- 

farande för komplicerad för att möjliggöra ett effek- 

tivt förändringsarbete. Dessutom har viss förenkling 

genomförts genom att man återgått till kommunens 

traditionella organisation. Bortsett från några posi- 

tiva skillnader (till exempel ökningen av områdesche- 

fernas roll och tillsättandet av områdesutvecklarna) 

är organisationen densamma som under Blomman- 

satsningen. 

Oklarheter i beslutsprocess 

och ansvarsområden 

Något som också kännetecknar storstadssatsning- 

ens organisation är den oklarhet som finns kring 

beslutsprocesser och ansvarsområden. Det är inte 

alltid så lätt att förstå vem som rapporterar till vem, 

vem som är ansvarig för vad, och vilka de beslutsfat- 

tande organen är. 

Oklarheten på detta område var större i Fittjasats- 

ningens organisation, eftersom projekten placera- 

des i olika förvaltningar samtidigt som man skapade 

en separat administration. Enligt tillgängliga doku- 

ment (se till exempel tjänsteskrivelse 1998-08-25) 

hade varje förvaltning ansvaret för sina egna projekt, 

samtidigt som projektledaren ansvarade för samt- 

liga projekt (för arbetsuppgifterna se s. 41–43). 

Fittjasatsningens projektledare försökte styra 

ansvar och beslutsfattande till de organ hon själv 

hade byggt utanför förvaltningsgränserna: stormö- 

tet, arbetsgrupperna och till den egna organisatio- 

nen. Med hänvisning till sitt finansieringsansvar 

godkände emellertid förvaltningarna endast den 

kommunala administrationens traditionella ansvars- 

fördelning och beslutsvägar. Bredvid dessa två 

organisationer fanns en tredje organisation – områ- 

desgruppen – som utifrån en strävan att bygga en 

horisontell organisation som motvikt mot den ver- 

tikala, krävde sin del av ansvar och beslutsrätt. 

Oklarheterna kring ansvarsområden och besluts- 

processer återspeglas i många av de organisa- 

tionsplaner som funnits i olika dokument och på 

arbetsplatser. De organisationsplaner som skisse- 

47

ats ovan är byggda på dokument producerade av 

kommunledningskontoret, där man försökte att 

kombinera tre organisationer i en. I en plan är 

områdesgruppen placerad i nivå med övriga cen- 

trala aktörer i beslutsprocessen (se figur 4). Enligt 

en annan plan, uppsatt på Fittjasatsningens kontor 

(se nedan) tilldelades stormöten och arbetsgrupper 

centrala positioner, alltmedan områdesgruppen för- 

svann från kartan. 

På grund av dessa olika uppfattningar om ansvars- 

område och beslutsfattande gavs även namnet – 

Fittjaprojektet eller Fittjasatsningen – olika inne- 

börder i olika läger. För en del personer omfattade 

Fittjaprojektet bara de projekt som låg utanför för- 

valtningarna, medan det för andra omfattade även 

de förvaltningsplacerade projekten. Den tjänsteman 

som på olika möten brukade representera projektle- 

darens kontor räknade inte sig själv som represen- 

tant för dessa senare. Hon brukade ironiskt säga: 

idé 

idé 

idé 

idé 

”Hur kan jag räkna mig som representant för 

projekt som jag inte har någon kontakt med? 

Jag måste be projektledaren om minsta informa- 

tion jag behöver för utvärderingen eller slutrap- 

porten.” 

48 

Förslag 

Arbetsgrupper 

T.ex. miljögrupp, trygghetsgrupp, språkgrupp. 

Arbetsgrupper utvecklar förbättringsförslag 

Stormöte 

Stormöte röstar och beslutar 

om arbetsgruppens förslag 

Otydligheterna i ansvars- och beslutsfrågor framgår 

av de formuleringar som används för att beskriva 

respektive enhets roll i figuren ovan. Enligt figuren 

är det stormötet som ”röstar och beslutar om arbets- 

gruppens förslag”. Demokrati- och integrationsbe- 

redningen ”fattar beslut om förslag ska genomföras 

eller ej”. Och kommunstyrelsen ”fattar det formella 

beslutet”. Samma sorts formuleringar återkommer 

även i områdesgruppens och Fittjarådets möten. 

Oklarheterna kring Fittjasatsningens organisation 

var inte begränsad till beslutsprocessen, utan fanns 

också inom olika enheter. Till exempel satt i den led- 

ningsgrupp som skulle leda Fittjasatsningen endast 

projektledarna för de stora projekten. Små projekt i 

olika förvaltningar eller föreningar representerades 

inte i gruppen. I områdesgruppen var representatio- 

nen från olika förvaltningar, andra offentliga insti- 

tutioner, samt föreningar både slumpmässig och 

odefinierad. Vissa förvaltningar hade två eller flera 

representanter (till exempel kultur- och fritidsför- 

valtningen), samtidigt som andra som hade stor roll 

i satsningen tidvis helt saknade representanter (till 

exempel utbildningsförvaltningen, försäkringskas- 

san och näringslivet). Flera gånger dök det upp dis- 

kussioner under mötena kring vem som egentligen 

Ett ärende 

skrivs 

Demokratiochintegrationsberedningen 

Grupp av valda politiker. 

Politikerna fattar beslut 

om förslag ska 

genomföras eller ej 

Kommunstyrelse 

Kommunens regering. 

Kommunstyrelsen fattar 

det formella beslutet 

Figur 6. Beslutsprocessen enligt projektledaren för Fittjasatsningen (understrykningarna mina).

skulle eller inte skulle delta i gruppen. En del repre- 

sentanter hade tydliga mandat från sina förvalt- 

ningar, medan andra måste gå till sin förvaltnings- 

eller enhetschef för varje trivial fråga. Representanter 

från en förvaltning ersatte varandra utan föregående 

diskussion inom gruppen och rent allmänt varierade 

närvarofrekvensen. Uppmaningar till mer regelbun- 

den närvaro var ett ofta förekommande fenomen på 

mötena. 

Oklarheterna kring beslutsprocessen hade delvis 

sin bakgrund i en vilja att åstadkomma en radikal 

omorganisation av kommunen. Man försökte, och 

försöker fortfarande, flytta kommunens rutinarbete 

till medborgarkontoren för att genom dessa rationa- 

lisera och demokratisera organisationen (Hosseini- 

Kaladjahi 1998:75). Som tidigare nämnts försökte 

man också, och försöker fortfarande, utveckla områ- 

desgrupperna till horisontella organisationer. Genom 

dessa grupper strävar man efter dels att få en hel- 

hetssyn, dels att få närmare kontakt med lokalbe- 

folkningen. En sådan stor omorientering rymmer 

självklart sina krångligheter som inte går att lösa 

snabbt och en gång för alla. Men oklarheten var 

också ett tecken på, eller i vissa fall ett resultat av, en 

långvarig maktkamp mellan olika aktörer. 

Under Fittjasatsningens inledningsskede pågick 

en maktkamp mellan projektets nya ledare och de 

personer från förvaltningarna som var involverade i 

satsningen. Med utgångspunkt i sin egen definition, 

att projektledaren är ansvarig för måluppfyllelse och 

följaktligen ska ha hela organisationen under sin 

kontroll, började den nya projektledaren utveckla 

sin organisation utanför förvaltningsgränserna. De 

inblandade förvaltningarna, som hade arbetat med 

liknande projekt i flera år, och som var initiativta- 

gare till de nu aktuella projekten (av vilka flera redan 

hade sjösatts inom ordinarie verksamhets ramar), 

ville inte ge upp sin del av projekten. De ville inte 

acceptera en ”ung flickas” auktoritet, som dessutom 

saknade tidigare erfarenheter från kommunen. 

Jag har anledning att misstänka att det successiva 

försvinnandet av tre aktörer från Fittjasatsningen 

(informatören, ledaren för ungdomsarbetsgrupper, 

samt ordföranden i föreningsrådet), som alla hade 

invandrarbakgrund och av vilka två bodde i Fittja, 

var det indirekta resultatet av maktkampen mellan 

Fittjasatsningens projektledare och de kommunala 

förvaltningarna. Projektledaren kompenserade ett 

visst underläge och förstärkte sin position genom 

att ersätta de ursprungliga medarbetarna med nya, 

mer erfarna personer från kommunens administra- 

tion. På grund av maktkampen åt de stora fiskarna 

upp de små fiskarna (mer om detta i diskussionen 

om boendedelaktighet). 

Områdesgruppens frånvaro i projektledarens 

beslutsprocesschema är inte ett resultat av projekt- 

ledarens glömska utan utgör en medveten finger- 

visning om att hon inte erkände gruppens plats i 

organisationen. Hon uttalade högt vid olika möten, 

och även i min intervju med henne, sin kritik 

mot områdesgruppen som representerade de ordi- 

narie förvaltningarna. Konflikten gick upp till en 

sådan nivå att projektledaren fick en reprimand 

från kommundirektören. Den ledde också, som tidi- 

gare nämnts, till förändringar både i organisationen 

(inrättandet av en ledningsgrupp och senare en styr- 

grupp) och i projektledarens arbetsuppgifter. 

Organisationen, och särskilt beslutsgången inom 

Fittjasatsningen återspeglade också en kamp eller, 

rättare sagt, en spänning som ofta förblir dold 

men som handlar om maktfördelning. Direktiven 

”underifrånperspektiv” och ”boendedelaktighet” 

spred sig snabbt både inom och utanför organi- 

sationen. ”Nu är det de boende själva som ska 

bestämma”– slagord som dessa uppmuntrade en del 

boende och frivilligorganisationer att hävda sin när- 

varo i organisationen och kräva sin del i besluts- 

processen. Den ordinarie administrationen å andra 

sidan ville, trots sina förpliktelser gentemot reger- 

ingens direktiv och sitt behov av lokal förankring, 

inte förlora kontrollen över satsningen. Spänningen 

visade sig i olika, inte sällan hårda diskussioner på 

olika möten. Den kom också till uttryck i orga- 

nisationen. De otydliga formuleringarna i pro- 

jektledarens beslutsprocesschema ovan, utgör en 

återspegling av denna spänning vad gäller maktför- 

delning. ”Stormötet röstar och beslutar, demokrati- 

och integrationsberedningen fattar beslut och kom- 

munstyrelsen fattar det formella beslutet.” 

Otydligheterna gjorde att det utvecklades olika 

uppfattningar om organisationen. Detta skapade 

spänningar som öppnade vägen för olika diskussio- 

49

ner och beslutskanaler. En del projekt som initiera- 

des från projektledarens kontor behandlades aldrig 

hos områdesgruppen. Andra projekt som initierades 

från förvaltningarna hamnade inte på projektleda- 

rens bord. Det förekom ofta diskussioner både i 

områdesgruppen och på projektledarens kontor om 

att det hände saker i andra enheter som man inte 

var informerad om. Det fanns projekt som avslogs 

av projektledaren men godkändes av demokrati- 

och integrationsberedningen utan föregående dis- 

kussion med projektledaren. Likaså fanns det projekt 

som gick från demokrati- och integrationsbered- 

ningen direkt till genomförande utan att underly- 

dande organ informerades. 

Under hela denna tid var det bara den kom- 

munala administrationen som i praktiken hade en 

tydlig roll att kontrollera beslutsprocessen – något 

som är lärorikt att konstatera och fundera över. De 

andra organen eller enheterna hade, trots all reto- 

rik om beslutsfattandet, roller bara som stöttor till 

den kommunala administrationen. Det var på grund 

av denna oenighet mellan retorik och praktik som 

de nya arbetsgrupperna försvann innan de ens fick 

sina färdiga former, som stormötena glesades ut från 

möte till möte, och som nya organ (till exempel 

Fittjarådet) dog i sin linda. 

Inrättandet av en ledningsgrupp, och senare 

en styrgrupp, minskade otydligheterna i organi- 

sationen. Med inlemmandet av Fittjasatsningen i 

storstadssatsningen löstes alla otydligheter som här- 

stammade från den dubbla organisationen. Men 

otydligheterna kring områdesgruppernas roll i för- 

hållande till den kommunala administrationen kvar- 

stod fortfarande. Jag har försökt tydliggöra denna 

oklarhet redan tidigare. Här vill jag citera Bringlövs 

iakttagelse om områdesgruppen i Hallunda/Nors- 

borg: 

”Vid tiden för dessa diskussioner rådde oklarhet 

om områdesgruppens ställning. Vilka befogen- 

heter hade gruppen? Vilken var dess förhållande 

till förvaltningarna? Till exempel deltog soci- 

alförvaltningen, som är huvudman för kom- 

munens familjeomsorg, inte regelmässigt i 

områdesgruppens möten. Däremot hade lands- 

tinget flera representanter i gruppen. En 

50 

tjänsteman från socialförvaltningen (socialför- 

valtningens planeringssekreterare) kommente- 

rade detta under hösten 2000: ’Vi hade inte 

tagit in att socialförvaltningen var en del av ett 

nytt sammanhang.’ När tjänstemän inom social- 

förvaltningen blev varse att diskussioner om en 

familjecentral fördes på områdesnivå vände man 

sig inte till områdesgruppen utan till den egna 

organisationen.” (2002:11) 

Lena Söderholm, tidigare områdesutvecklare i 

Hallunda/Norsborg, skriver i sin sista rapport om 

sitt arbete (2001-12-06) följande om områdesgrup- 

pen i sin kommundel: 

”Hösten 1999 var områdesgruppen mer ett nät- 

verk med informationsutbyte som huvudsyfte. 

Vi bör vara medveten om den svåra uppgiften 

för en matrisorganisation, frågan om otydliga 

mandat ägs centralt men faller ner i områdes- 

gruppen lokalt. 

Representanterna har fått pröva att lämna ett 

verksamhetsspecifikt perspektiv för ett helhets- 

perspektiv, att belysa frågor i bostadsområdet 

som vi äger tillsammans. Ojämn kontinuitet i 

representationen leder naturligtvis till en lång- 

sammare process, men trots det har områdes- 

gruppen lyckats bli en grupp och genomföra 

konkreta projekt, trots de hinder som ibland 

uppstår i en otydlig organisation. Det är att 

beteckna som en stor framgång.” 

Allt som diskuterats ovan pekar på en radikal spän- 

ning mellan å ena sidan den kommunala adminis- 

trationen som representant för den representativa 

demokratin och å andra sidan ett antal enheter/ 

nätverk (främst områdesgrupperna) som strävar 

efter direktdemokrati. Denna spänning och dess följ- 

der är inte alls oväntade när man ser på den ambi- 

tion som ligger bakom förändringarna. I Botkyrka 

kommun strävar man inte bara efter att förankra 

arbetet med tillfälliga satsningar bland lokalbefolk- 

ningen, utan också efter att skapa en fungerande 

organisation som gör boendedelaktighet till en orga- 

nisk del av den ordinarie verksamheten.

Några förslag till förenkling och 

förtydligande av ansvarsområden 

och beslutsprocesser 

Arbetsorganisation, ansvarområden och beslutspro- 

cesser utgör i sig självt ett speciellt område inom 

ledarskap och tillhör följaktligen inte mitt fackom- 

råde. Det följande bör därför inte ses som förslag 

från en forskare som arbetar professionellt inom 

området. Det bör snarare betraktas som förslag 

från en person som under lång tid deltagit i olika 

möten inom den kommunala organisationen (inräk- 

nat områdesgrupperna i tre kommundelar) och som 

utifrån detta samlat konkreta erfarenheter. 

Kommunledningskontoret har länge samarbetat 

med andra relevanta enheter (även områdesgrup- 

perna) för att tydliggöra vilka ärenden som ska lösas 

inom områdesgrupperna. Hur ska förhållandet se ut 

mellan områdesgrupperna och kommunens ordina- 

rie verksamheter, landstingets lokala organisationer 

och de boende i områdena? Hur ska ansvaret och 

beslutsrätten delas? Vem ska sitta i områdesgrup- 

perna? Hur ska medlemmarna fatta beslut om ären- 

den som tillhör områdesgrupperna? I januari 2002 

skickade kontoret en remiss till olika involverade 

enheter för att ta reda på hur dessa ser på områdes- 

arbetets organisation. Remissen är det senaste för- 

söket att tydliggöra hur den sedan länge önskade 

”matrisorganisationen” ska se ut. 

I linje med tidigare dokument har områdesgrup- 

pernas uppdrag definierats på följande sätt i doku- 

mentet: 

”Områdesgrupperna skall i dialog med invå- 

narna och med utgångspunkt i gemensamma 

mål organisera samarbete mellan kommunens 

förvaltningar, andra myndigheter och organisa- 

tioner i området. I uppdraget ligger också ett 

medansvar för utvecklingen i området genom 

att i dialog med invånarna söka nya lösningar 

och ta initiativ till åtgärder som höjer kvalitén i 

invånarnas dagliga liv.” 

Vem ska sitta i områdesgrupperna? Först representan- 

ter från förvaltningarna, utsedda av förvaltningsche- 

ferna. Dessa representanter ska, enligt dokumentet, 

ha personliga poster utan ersättare. De ska ha så stora 

beslutsbefogenheter som möjligt för det områdesba- 

serade arbetet. Och de ska ha kunskap om området. 

Till gruppen ”bjuds in” också ”externa samarbets- 

partners” verksamma i området: Botkyrkabyggen, 

polisen, arbetsförmedlingen osv. Man ”adjungerar” 

också representanter från föreningsråd och sam- 

fund. Alternativt kan dessa representanter ingå bara 

i områdesgruppernas arbetsgrupper. 

Som tidigare ska barn- och ungdomsförvalt- 

ningens områdeschefer vara ordförande i områ- 

desgrupperna. Orsaken till detta är att ”barn- 

och ungdomsförvaltningen har en stor del av sin 

verksamhet områdesbaserad”. Det är dessutom en 

verksamhet med mycket stor kontaktyta mot med- 

borgarna. Medborgarkontorets ledamot i områdes- 

grupperna förslås samtidigt vara områdesgruppens 

sekreterare. I varje områdesgrupp ska också sitta en 

områdesutvecklare som ska ”stödja områdesgrup- 

perna i områdesarbetet och dialogen med invånarna 

inklusive utvecklingsavtalet och dess åtgärdsplan”. 

Som det ser ut idag är områdesutvecklarna pla- 

cerade vid kommunledningskontoret. Dokumentet 

ser tre möjligheter för placering av områdesut- 

vecklarna i kommunalorganisationen: Barn- och 

ungdomsorganisationen, kommunledningskontoret 

eller medborgarkontoret. Det första förslaget bort- 

faller emellertid, eftersom områdeschefen redan ger 

förvaltningen en dominerande roll i områdesgrup- 

pen. De övriga alternativen kvarstår, med sina res- 

pektive för- och nackdelar. 

När det gäller mandat tar områdesgrupperna inte 

över något ansvar från linjeorganisationen. Deras 

beslutskapacitet är summan av ledamöternas befo- 

genheter. När en fråga som man ser ett behov att 

åtgärda väcks i gruppen så finns tre handlingsal- 

ternativ: 1) frågan löses genom ledamöternas egna 

befogenheter, 2) berörda ledamöter tar upp frågan i 

sina respektive förvaltningar, 3) en fråga för vilken 

ansvaret är svårdefinierat aktualiseras av ordföran- 

den med kommundirektören. Förvaltningscheferna 

har ansvar för den egna förvaltningens deltagande i 

områdesarbetet och den egna ledamotens arbetsför- 

utsättningar i områdesgrupperna. 

Ledamöterna i områdesgrupperna rapporterar till 

sina chefer i den reguljära organisationen i linje- 

51

frågor. Ordförande rapporterar till kommundirek- 

tören i utvecklingsfrågor. Kommundirektören i sin 

tur, kan aktualisera frågor kring områdesutveckling 

i samordningsgruppen eller stora ledningsgruppen. 

Dokumentet förslår en budget på 100 tkr för varje 

områdesgrupp, att användas till dialog med lokal- 

befolkningen och utveckling av gruppens arbete. 

Områdesgrupperna i de tre kommundelar som ingår 

i storstadssatsningen har tidigare haft tillgång till en 

egen budget på 250–500 tkr per år. De har också haft 

inflytande över fördelningen av resurser från utveck- 

lingsavtalet och tillgång till egna medel för dialogen. 

Den organisationen som föreslås i dokumentet 

innebär i det närmaste en permanentning av den 

organisation som för närvarande arbetar med stor- 

stadssatsningen. Det är i sig ett positivt steg. Med 

befattningar som områdeschef och områdesutveck- 

lare, har områdesgrupperna fått mer ordning och 

högre arbetskapacitet än tidigare. 

Förslaget innebär även en fördel för den orga- 

nisation som för närvarande arbetar med stor- 

stadssatsningen. De ledamöter som utses av 

förvaltningscheferna ”ska ha så stora beslutsbefo- 

genheter som möjligt för det områdesbaserade arbe- 

tet” och de ska inte ha någon ersättare. Detta kan 

förstärka områdesgruppernas beslutsfattandekapaci- 

tet och befria dem från en för stor rörlighet. Hög 

omsättning bland representanter var före storstads- 

satsningen inte så ovanligt. Däremot är områdes- 

grupperna fortfarande för heterogent sammansatta 

när det gäller medlemmarnas beslutskapacitet. 

Jag hyser viss tvekan om huruvida förvaltnings- 

cheferna i praktiken kommer att utse ledamöter med 

stora beslutsbefogenheter. Stora beslutsbefogenhe- 

ter ges vanligtvis till personer med högre positioner 

i organisationen. Sådana personer är ofta för upp- 

tagna för att sitta i områdesgrupperna. Vi måste 

komma ihåg att det finns tre områdesgrupper i de 

kommundelarna som ingår i storstadssatsningen. 

Om vi därtill räknar in de kommundelar som inte 

ingår i storstadssatsningen ökar antalet till sex. Det 

är svårt, särskilt för förvaltningar som inte har någon 

lokal organisation (till exempel utbildnings- och 

arbetsmarknadsförvaltningarna), att skicka personer 

med stora beslutsbefogenheter till så många områ- 

desgrupper. Även om sådana personer sitter i områ- 

52 

desgrupperna är det svårt för dem att satsa tid för 

dialog och lokal förankring – ett av de viktigaste 

målen för områdesgrupperna. Det finns i grunden en 

motsägelse mellan kravet på stora beslutsbefogenhe- 

ter och kravet att vara nära lokalbefolkningen. 

Bortsett från dessa fördelar är emellertid organi- 

sationens komplexitet och beslutsprocessens otyd- 

lighet oförändrad. Viktigaste förklaring till detta är 

att områdesgrupperna inte har något eget mandat. 

De har, med mer exakta ord, bara mandat inom 

ramen för de små resurser (100 tkr enligt doku- 

mentet) som står till deras förfogande. Med mandat 

menar jag här inte varje ledamots beslutsbefogenhe- 

ter, det som omnämns i dokumentet, utan beslutsbe- 

fogenheterna för hela gruppen som befriar den från 

tvånget att skicka ärenden till olika förvaltningar. 

Utan mandat för gruppen som helhet så kommer, 

också om ledamöterna har de högsta beslutsbefogen- 

heter, varje ärende med nödvändighet att anpassas 

till förvaltningarnas befintliga villkor och procedu- 

rer. Samma sak gäller ledamöterna från landsting- 

ets lokala organisationer. Det är tydliggörande att 

peka på det faktum att ingen ledamot, från vare 

sig de kommunala förvaltningarna eller landstingets 

lokala organisationer, kan fatta beslut om alla ären- 

den som tillhör deras enheter. Och vidare – hur ska 

man till områdesgrupperna koppla personer från 

föreningsråd eller boenderåd, som inte har samma 

beslutsfattande befogenheter som ledamöterna från 

exempelvis förvaltningarna? För att belysa dilem- 

mat refererar jag ännu en gång till de rapporterings- 

kanaler som omtalas i dokumentet: 

”Utöver att ledamöterna rapporterar till sina 

chefer i den reguljära organisationen i linjefrågor 

så rapporterar ordföranden i utvecklingsfrågor 

till kommundirektören som i sin tur kan aktua- 

lisera frågor kring områdesutveckling i samord- 

ningsgruppen eller stora ledningsgruppen.” (s. 4) 

Med den organisation som föreslås i dokumentet 

kommer områdesgrupperna att, precis som tidigare, 

vara kvar som en sorts stödjande nätverk till de 

kommunala förvaltningarna. De kommer inte att 

fungera som horisontella organisationer gentemot 

vertikala, såsom det uttrycks i olika dokument.

Utan mandat är det nästan omöjligt att förenkla 

organisationen och därmed arbetsprocessen. Det är 

också nästan omöjligt att tydligöra vem som bestäm- 

mer vad och vem som gör vad i organisationen. 

Frågan uppstår: hur kan man ge mandat till områ- 

desgrupperna? Arbetet som utförs i områdesgrup- 

perna har inte alltid lokal karaktär. Där diskuteras 

även frågor av betydelse för hela kommunen, eller 

som sträcker sig utanför kommunens ansvarsom- 

råde och gränser. Områdesgruppen i Fittja kan inte 

bestämma över det arbete som gäller Alby eller vice 

versa. Det finns också frågor som har lokal karaktär 

men som måste övervägas tillsammans med andra 

kommundelar eller i större geografiska områden (till 

exempel skolfrågor). Så vitt jag kan förstå kan områ- 

desgrupperna få mandat endast för ett antal frågor 

av alldeles lokal karaktär. 

Frågan om mandat för områdesgrupperna inbju- 

der till ett försök att skilja det lokala arbetet från 

det mer övergripande. Man kan redan nu nämna 

ett antal frågor som har lokal karaktär (till exempel 

nattvandring, belysning, folkhälsa osv.). Men vill 

man greppa över mer behövs tid för funderingar och 

diskussioner: inte bara för att skilja lokala frågor 

från bredare, utan också för att komma överens med 

de enheter som för närvarande handhar de aktuella 

frågorna. Det behövs, med andra ord, en process 

för att överväga och skilja lokala frågor från icke- 

lokala. Observera att detta särskiljande är nödvän- 

digt även om områdesgrupperna inte får mandat. 

Annars kommer områdesgrupperna att treva sig fram 

bland kommunens varierande uppgifter utan att 

kunna skilja relevanta från irrelevanta. I dokumen- 

tet har man gått ett steg framåt i den här riktningen 

när man talar om tilldelning av vissa kommunala 

ansvarsområden till områdesgrupperna: folkhälsa, 

krisplaner, trygghet och brottsförebyggande (s. 4). 

Det finns lyckligtvis en föregångare som i kom- 

munens regi arbetat med en liknande process. Det är 

medborgarkontoren som genom åren försökt skilja 

ut rutinuppgifter och behandla dessa inom medbor- 

garkontoren, samtidigt som man lämnar de upp- 

gifter som kräver expertis till förvaltningarna. En 

liknande process skulle kunna användas för att skilja 

lokala frågor från icke-lokala. 

Det förefaller mig därför också rimligt att områ- 

desutvecklarna placeras på medborgarkontoren. Med 

de erfarenheter som finns på medborgarkontoren 

kan områdesutvecklarna styra processen på samma 

sätt som man gjort då man skiljer rutinarbete från 

icke rutinarbete. De kan också använda, som det står 

i dokumenten, ”de resurser som redan idag finns i 

personal, lokal förankring och naturliga mötesplatser 

för invånarna”. Poängen med områdesutvecklarens 

arbete är den dagliga närheten till fältet, något man 

når betydligt lättare med en placering på medborgar- 

kontoren än i kommunledningskontoret. Strategisk 

planering som ingår i kommunledningskontorets 

ansvarsområde, är inte något vardagligt arbete. Det 

kan organiseras i samarbete mellan kommunled- 

ningskontoret och den enhet som tilldelas ansvaret 

för områdesutvecklingen 4 . 

Det är tur att medborgarkontorens förvaltning 

fortfarande är småskalig, jämfört med andra förvalt- 

ningar. Det betyder att nya uppgifter inte kommer 

att förvandla medborgarkontoren till en så stor och 

komplex organisation att det i förlängningen mot- 

verkar förväntningarna på områdesutvecklarna. 

Områdesgruppernas resurser kan börja på en lägre 

nivå, för att sedan öka i takt med att nya uppgifter 

läggs till deras ansvarsområde. Men inte ens för att 

börja med är 100 tkr per områdesgrupp tillräckligt. 

Som tidigare nämnts finns det redan en del lokala 

frågor som kan lösas inom områdesgrupperna utan 

att man behöver vända sig till förvaltningarna. Om 

de ovan beskrivna planerna förverkligas blir på lång 

sikt områdescheferna överflödiga i områdesgrup- 

perna. Deras uppgifter kan tas över av områdesut- 

vecklarna. 

Genom mandat kan en del lokala uppgifter lösas i 

själva grupperna. Boende och arbetande i kommun- 

delarna får snabbare svar på sina frågor än om områ- 

desgrupperna endast är ett stöd för förvaltningarna. 

Och förvaltningarna i sin tur slipper ifrån tacklandet 

av småfrågor som inte lämnar tid över för viktigare 

frågor i de beslutsfattande organen. 

53

Resursfördelning 

Resursfördelning 

till olika aktivitetsområden 

i de tre kommundelarna 

Av de 165 miljoner som beviljades Botkyrka kommun 

inom storstadssatsningen (inräknat resurserna för 

Fittjasatsningen, men inte de medel för utbildning 

och tillväxt som beviljades i slutet av år 2001) hade 

fram till slutet av år 2001 totalt 121,8 miljoner för- 

brukats. 74,5 miljoner har gått till projekten i Fittja, 

22,5 miljoner till dem i Alby, samt 16,5 miljoner 

till dem i Hallunda/Norsborg. Resten (8,3 miljoner) 

satsades på aktiviteter gemensamma för alla kom- 

mundelarna: utvärdering, kunskaps- och erfaren- 

hetsutbyte, näringsliv, sommarskola osv. 

Om vi bortser från de projekt som visserligen är 

placerade i en kommundel, men där målet är att ge 

service till alla kommundelar (till exempel Cirkus 

Cirkör i Alby, Ungdomens hus i Fittja eller Sankt 

Botvids gymnasium i Hallunda) så förändras för- 

delningen av förbrukade resurser enligt följande: 

Fittja 63,2 miljoner, Alby 12,1 miljoner, Hallunda/ 

Norsborg 16,5 miljoner kronor. Vi bör i samman- 

hanget komma ihåg att Fittja startade sitt föränd- 

ringsarbete 1998, de andra två först år 2000. 

Om vi delar upp förbrukade resurser efter aktivi- 

tetsområde 5 har 49,7 miljoner (41% av hela belop- 

pet) gått till utbildning och språkinlärning för barn 

och ungdomar. 9,6 miljoner (8%) har gått till arbets- 

marknadsprojekt, 23,6 miljoner (19%) till sociala 

åtgärder och trygghet, 17,9 miljoner (15%) till mobi- 

lisering och delaktighet, samt 21 miljoner kronor 

(17%) till gemensamma aktiviteter (administration, 

54 

utvärdering osv.) eller till projekt utanför de ovan- 

nämna stora kategorierna (bland annat fysiska för- 

bättringar). 

Proportionellt har utbildning och språk fått lejon- 

parten av resurserna i både Fittja och Hallunda- 

Norsborg. I Alby har mest pengar gått till delaktighet 

och dialog, även om man också här satsat mycket på 

språk och utbildning. I Fittja har man satsat minst 

på delaktighet och dialog och i de två andra kom- 

mundelarna minst på arbete och sysselsättning (se 

tabell 1) 

Fördelningen av resurser till olika aktivitetsom- 

råden i de tre kommundelarna återspeglar framför 

allt tre saker: kommunens syn på integration, kom- 

mundelarnas lokala traditioner, samt instabiliteten 

i statens integrationspolitik. 

Att huvuddelen av pengarna satsats på Fittja är 

självklart ett resultat av den tidigare politik som 

valde ut tre kommundelar i Sverige till nationella 

exempel. Beloppet som satsats på Fittja är ändå 

betydligt mindre än de utlovade 100 miljonerna. 

Satsningens utvidgning till Alby och Hallunda/ 

Norsborg gjorde att kommunen tvangs minska Fitt- 

jas del, för att kunna leva upp till åtminstone mini- 

mikraven från de andra kommundelarna. Det har 

funnits diskussioner i dessa kommundelar, särskilt 

i Alby, om orättvisan i den oproportionerliga sats- 

ningen på Fittja. 

Prioriteringen av utbildning och språk för barn 

och ungdomar speglar väl kommunens syn på inte- 

grationen. Man ”hör” på olika möten en tyst överty- 

gelse att inte så mycket kan göras för den nuvarande 

vuxengenerationen. Då är det rimligare att satsa på

kommande generationer, för att därigenom förhin- 

dra att dagens problem blir också morgondagens, 

att den unga generationen ”ärver” sina föräldrars 

svårigheter. I detta tänkesätt är också underförstått 

att språket är nyckeln till integration. 

Det är värt att notera att endast 4% av sats- 

ningen gått till arbetsmarknadsprojekt. I Alby och 

Hallunda/Norsborg finns inga arbetsmarknadspro- 

jekt alls. Möjligen har dessa kommundelar valt att 

avstå från dessa mycket resurskrävande projekt på 

grund av den begränsade budgeten. Men även Fittja, 

med sina relativt sett större resurser, har satsat 

bara 13% på arbetsmarknadsprojekt. Enligt en rap- 

port som utvärderar storstadssatsningens tillväxt- 

dimension avviker Botkyrka kommun från andra 

kommuner just genom att ha satsat minst på ”arbets- 

kraftblocket” (nutek 2001:28). 

Albys prioritering av ”dialog och delaktighet” 

återspeglar kommundelens rikare tradition av dialog 

med boende jämfört med de två andra kommunde- 

larna. Områdesgruppen i Alby har ett långt aktivt 

liv bakom sig, även utan resurser från externa finan- 

siella källor. ”Samling för Alby” som en paraplyor- 

ganisation för alla föreningar i området var unik i 

norra Botkyrka (för en utvärdering av Samling för 

Alby se León 1999). Det har också länge funnits 

ett samarbete mellan Botkyrkabyggen och kom- 

munledningskontoret för att göra dialogen levande 

i kommundelen. Det är inte obefogat att påstå att 

försöken som pågår för att organisera boendedelak- 

tighet i de andra kommundelarna (och i hela kom- 

munen) har sin grund i erfarenheterna från Alby. 

Om man räknar satsningen på barns och ung- 

domars utbildning som en strategisk satsning och 

kopplar den till den strategiska omorganisation som 

diskuterats ovan så skulle jag vilja beskriva kom- 

munens satsning som något som kanske inte ger 

omedelbart utfall, men som bygger en struktur för 

långsiktiga positiva resultat. Vi måste komma ihåg 

att integrationsfrågornas aktualitet för Botkyrka 

kommun på grund av befolkningssammansättningen 

inte är någon tillfällig undantagssituation, utan ett 

grundläggande fenomen som kräver radikala föränd- 

ringar i kommunens struktur. 

Bland de gemensamma satsningarna finns en del 

projekt (till exempel Cirkus Cirkör och även Ung- 

domens hus) som kan ses som del av kommunens 

strategi för att investera i den så kallade ”upplevel- 

senäringen”. I ett dokument som offentliggjordes i 

början av 2002 och som uppmärksammades i lokala 

massmedia bedömdes en sådan industri kunna vara 

del av en framgångsrik strategi för tillväxt. I ”indu- 

strin” ingår element som media, musik, konst, idrott 

osv., sådant som anses passa den ”mångkulturella 

situationen” i kommunen. Man har också funde- 

ringar på att satsa 50 miljoner av det extra stödet 

från regeringen på en del upplevelsebaserade till- 

växtfrämjande åtgärder. 

I satsningen på strategiska åtgärder finns en risk 

att tillfälliga externa resurser, som storstadssats- 

ningens, blandas med kommunens egna satsningar, 

något som också hänt i Botkyrka kommun. Det är 

oerhört svårt att dra gränsen mellan storstadssats- 

ningen och kommunens egna verksamheter. Stor- 

stadssatsningen utgör bara en del av den åtgärdsplan 

som formulerats av områdesgrupperna i olika kom- 

mundelar. Man kan påstå att kommunen använder 

de extra resurserna – storstadssatsningen inräknad 

Tabell 1. Fördelning av resurser till olika aktivitetsområden i de tre kommundelarna (tkr) 

Fittja Alby Hall/Norsb. Gemensamma Total 

Utbildning och språk 21 600 (34%) 4 963 (41%) 7 285 (44%) 15 859 (53%) 49 707 (41%) 

Arbete och sysselsättning 8 299 (13%) 00 00 1 290 (4%) 9 589 (8%) 

Sociala åtgärder och trygghet 17 566 (28%) 371 (3%) 992 (6%) 4 659 (16%) 3 588 (19%) 

Delaktighet och dialog 5 805 (9%) 6 800 (56%) 3 293 (20%) 2 028 (7%) 17 926 (15%) 

Övriga 9 980 (16%) 00 4 882 (30%) 6 133 (20%) 20 995 (17%) 

TOTALT 63 250 (100%) 12 134 (100%) 16 452 (100%) 29 969 (100%) 121 805 (100%) 

55

– till att förverkliga en bredare strategisk föränd- 

ring och omorganisation som pågått och fortfarande 

pågår i kommunen. Till exempel är både medbor- 

garkontoren och områdesgrupperna – två organ för 

omorganisation – delvis finansierade genom Blom- 

man- och storstadssatsningarna. 

Kriterier för projekturvalet 

Vilka kriterier har man använt vid fördelningen 

av resurser till projekten? Fyra kriterier återfinns 

i dokumentet ”Den första fördelningen av statsbi- 

drag till Fittjaprojektet” (kommunstyrelsens stab, 

tjänsteskrivelse 1998-08-25) under rubriken ”För- 

delningsprinciper” – en text formulerad med hänsyn 

till regeringens direktiv för satsningen: 

”För att de olika projekten ska ha realistisk möj- 

lighet att bli en del av helheten och kunna bidra 

till varaktiga förbättringar för invånarna i Fittja 

krävs att de uppfyller fyra kriterier. De ska: 1) 

vara väl förankrade genom samråd med berörda 

invånare, 2) ha en utvecklad samverkan med 

andra intressenter, 3) styras av egna operativa 

och mätbara mål som ska bidra till att de övergri- 

pande målen nås, 4) ha en utvärderingsplan med 

nulägesbeskrivning kopplat till målen.” 

Dessa kriterier modifierades och kompletterades 

senare under rubriken ”kriterier för val av insatser” 

i det ”program” för storstadssatsningen som skicka- 

des från kommunstyrelsekontoret till kommunsty- 

relsen och Kulturdepartementet (2000-02-11): 

”För att de olika projekten ska ha realistisk möj- 

lighet att bli en del av helheten och kunna bidra 

till varaktiga förbättringar för invånarna i Fittja 

krävs att de uppfyller fyra kriterier. De ska: 1) 

svara mot faktiska behov och önskemål genom 

att ha varit föremål för samråd med berörda invå- 

nare eller alternativt vara utarbetade av berörda 

invånare, 2) styras av egna operativa mätbara 

och tidssatta mål som ska bidra till att de övergri- 

pande målen nås, 3) ha en utvecklad samverkan 

med andra intressenter som kan bidra till att 

56 

uppnå målen, 4) ha en utvärderingsplan med 

nulägesbeskrivning kopplat till målen, 5) ha en 

plan för hur insatsen om den ger önskat resultat 

kan permanentas.” (min numrering). 

Trots att dessa kriterier återfinns i två dokument 

– under rubrikerna ”Fördelningsprinciper” respek- 

tive ”Kriterier för val av insatser” – och trots att man 

i båda dokumenten tillägger att ”varje insats ska 

bedömas (min betoning) mot dessa fyra/fem kriterier 

innan beslut om start fattas” kan de knappast räknas 

som kriterier för urvalet. Viktigaste stödet för detta 

påstående är att kriterierna återfinns i samma tjäns- 

teskrivelse där kommunstyrelsens stab till kommun- 

styrelsen framför sitt förslag till ”första fördelningen 

av statsbidrag till Fittjaprojektet”. Redan i detta 

dokument finns namnen på de projekt som ska få 

bidrag. Rent principiellt kan också sägas att fullföl- 

jandet av till exempel kriterium nummer 1 och 3 är 

en lång process som inte kan garanteras i en ansö- 

kan som bara utgör början på processen. Slutligen 

kan konstateras att de projekt som beviljats pengar 

inte uppfyllt dessa kriterier i någon högre utsträck- 

ning än projekt som inte beviljades medel. Snarare 

än kriterier för urvalet kan man betrakta de aktu- 

ella punkterna som direktiv för det framtida arbe- 

tet. Eller, som det står i ett annat dokument, man 

kan räkna dem som ”avgörande för projektets fram- 

gång”. (Tjänsteskrivelse 1998-05-19) 

Bortsett från ovanstående principer är det inte så 

lätt att hitta några skriftliga kriterier, åtminstone 

inte för den första fördelningen. Några outtalade 

avvägningar eller principer kan man hur som helst 

genomskåda när man följer processen från början. 

Den första principen är ett informellt, dvs. icke 

nedskrivet avtal mellan förvaltningarna och kom- 

munledningen. När kommunen söker bidrag från 

regeringen mobiliserar förvaltningar och kommun- 

ledningen all kraft för att vinna över sina kon- 

kurrenter; det vill säga andra sökande kommuner. 

Materialet för att kunna konkurrera anskaffas av för- 

valtningarna och anpassas av kommunledningen till 

ansökan. Faktum är att förvaltningarna normalt har 

en hel del ”reservprojekt” som saknar finansiering, 

alternativt finansieras av kommunen själv eller ur 

andra källor. Dessa projekt används nästan alltid som

ett sätt att fylla ut, ”berika”, ansökningarna. Med 

lite variation har samma projekt hängt med från 

Blommansatsningen och det nationella exemplet till 

storstadssatsningen. Andra principen i detta icke- 

skriftliga avtal är att förvaltningarna ska få sin belö- 

ning för mobiliseringsarbete, något som också första 

fördelningen ger uttryck för. När ledaren för Fittja- 

satsningen protesterade mot att 25 av de första 40 

miljonerna redan hade gått till förvaltningarna sva- 

rade den ansvarige på kommunledningskontoret: 

”Vi kan inte få hjälp med ansökningarna från 

förvaltningarna bara för att sedan betala peng- 

arna till andra.” 

Ovanstående ska inte tas till intäkt för att projekt 

initierade av förvaltningar skulle vara mindre värda 

än andra. Inte alls. De flesta av dessa projekt svarar 

mot tveklösa, strategiska behov hos kommunen. 

Det jag vill peka på är istället den grundläggande 

mekanism som koncentrerar initiativet till förvalt- 

ningarnas hand. Något som i sin tur motverkar 

nytänkande och leder till exkludering av initiativ 

som skulle kunna komma utifrån, från andra än kom- 

munens administration. Mekanismen finns egentli- 

gen inbyggd i regeringens sätt att fördela resurserna. 

För att tydliggöra poängen ska jag kort beskriva hur 

processen vanligen ser ut. 

Regeringen informerar kommunerna om sats- 

ningen och inbjuder dem, ofta med kort varsel, 

att inkomma med detaljerade handlingsplaner som 

visar var och hur de tänker förbruka de resurser de 

söker, samt på vilket sätt de ska fullfölja vad som 

sägs i direktiven om nytänkande, metodutveckling, 

helhetssyn, samverkan, lokal förankring, utvärde- 

ring, permanentning osv. Under den korta tid som 

förflyter mellan initiativet till satsningen och fram 

till dess att ansökan ska vara inne är det bara redan 

befintliga ”reservprojekt” som kan användas i mobi- 

liseringen. Jag föreställer mig att det inte är bara 

Botkyrka kommun som kommer med sina ”reserv- 

projekt”, utan att alla kommuner som deltar i kon- 

kurrensen gör detsamma. Med ett sådant arbetssätt 

kan inte utomstående aktörer och heller inte inom- 

kommunala aktörer utan ”reservprojekt” komma 

ifråga med sina förslag. Att skapa ett projekt, sär- 

skilt ett projekt som ska aktualisera de ovannämnda 

direktiven, tar tid och kräver kunskap, information 

och resurser. Istället för att använda direktiven till 

att berika projekten blir det i praktiken så att man 

anpassar ”reservprojekten” till direktiven. Istället 

för att skapa projekt för att förverkliga målen så 

anpassar man målen till existerande projekt. 

Antalet ”reservprojekt” är förstås fler än som kan 

finansieras genom satsningar. Därför väljer man ut 

de projekt som passar bäst till de urvalskriterier eller 

målområden som definieras i regeringens riktlinjer. 

När inför Fittjasatsningen antalet inkomna projekt- 

förslag bedömdes överstiga det möjligas gräns, gav 

kommunstyrelsens stab följande rekommendationer 

till de involverade förvaltningscheferna: 

”1) Varje projektägande förvaltning går igenom 

och rangordnar sina egna projekt. Det kan också 

handla om att se om stora projekt kan delas 

in i självständiga delar eller etappindelas, 2) 

Samtidigt behöver projekten relateras till helhe- 

ten över förvaltningsgränser, samverkan mellan 

projekt, vissa projekt är beroende av varandra, 

hur organiseras insatserna så att medborgaren/ 

brukaren får bästa möjliga utbyte osv. De 

sex projektområdena kan ge struktur åt dessa 

beskrivningar.” (Information 3, 1998-03-27). 

Fördelningen mellan förvaltningarna är baserad på 

en kompromiss där har man tagit hänsyn till olika 

aspekter. Man försöker välja de projekt som passar 

bäst för aktuella målområden och direktiv från 

regeringen. Man försöker vara rättvis mot de olika 

förvaltningarna. Om någon förvaltning inte fått 

pengar från det statliga bidraget har man vanligtvis 

kompenserat den från kommunens egen budget. 

Samma regler gäller också för resursfördelningen 

inom förvaltningarna. Anpassningen av ”reservpro- 

jekt” till beviljade pengar görs inom varje förvalt- 

ning och föreslås för kommundirektörens styrgrupp 

för kontroll och förslag till beslutfattande organ. 

Det vore orättvist om vi begränsade resonemanget 

kring resursfördelning till att gälla bara ovannämnda 

överväganden. Av de första 40 miljonerna sparades 

nämligen cirka 15 miljoner för ”successiv start av nya 

projekt vartefter de genomlöpt planeringsstegen och dels 

57

för förlängning av pågående projekt”. I detta belopp 

fanns också utrymme för att ”utveckla förslag från 

invånarna och från olika verksamheter och samarbetspart- 

ners”. (Tjänsteskrivelse 1998-08-25). 

I och med storstadssatsningen, och dess radikala 

omorganisation och inlemmande av Fittjasats- 

ningen, kom urvalet av projekt att hamna hos områ- 

desgrupperna. De projekt som sökte resurser för 

första gången eller som sökte om förlängning av exis- 

terande projekt prioriterades av områdesgrupperna. 

I prioriteringen tog man hänsyn till projektets aktu- 

alitet, relevans för området, genomförbarhet under 

förslagen tid, finansieringsstorlek osv. I slutfasen 

kom, för första gången, interna utvärderingar till 

användning som ett verktyg för urvalet. Men områ- 

desgruppernas prioriteringar hade fortfarande bara 

rådgivande karaktär. Det var de politiska organen 

(förvaltningsnämnder och kommunstyrelse) som 

tog de formella besluten. 

Projekten som 

inte fick finansiering 

Det är inte så lätt att skriva om projekt som inte 

fick finansiering. Ofta har urvalet gjorts internt och 

därför är materialet svårtillgängligt eller till och 

med otillgängligt. Material kring icke utvalda pro- 

jekt betraktas lätt som irrelevant och brukar inte 

alltid sparas. Det är också svårt att bedöma värdet av 

projekt som inte lämnar papperet och prövas i prak- 

tiken. Därför är det heller inte så lätt att jämföra 

dem med de genomförda, som ju visat sina starka 

eller svaga sidor under planerings- och genomför- 

andefaser. En del ”icke-utvalda” projekt har därtill 

faktiskt fått finansiering, från kommunens budget 

eller från andra källor, och kan således inte betrak- 

tas som jämförelseram för de utvalda. 

Man kan ändå säga några ord med hjälp av ett 

par icke-utvalda projekt, sådana som tidigare funnits 

i kommunen eller som uppmärksammades under 

urvalsprocessen. Kvinnorådgivningens restaurang 

var ett sådant projekt, skött av några arbetslösa kvin- 

nor från närområdet inskrivna i arbetsmarknads- 

åtgärder. En av huvudpersonerna i projektet fick 

några gånger tillfälliga anställningar om sex måna- 

58 

der. Finansieringen kom från olika källor, också 

från Blommansatsningen, en osäkerhet projektet 

levt med sedan starten år 1996. 

Restaurangen låg i en ombyggd lägenhet på bot- 

tenvåningen i ett av Fittjas loftgångshus. Lokalerna 

var iordningställda för Fittjas kvinnorådgivning, 

som från att ha lagat mat till sig själva började vända 

sig utåt i form av en restaurang. Man saknade därför 

den godkända utrustning som krävs för vanliga res- 

tauranger. Det förekom ibland tysta diskussioner 

om att restaurangen var olaglig, något som inte var 

okänt för kommunen. Ett par vanliga lägenhetskök 

och några rum med enkla bord som serveringsplats 

utgjorde hela inrättningen, men restaurangen var 

populär och välbesökt. 

Varje dag utspisades ett femtiotal personer, mest 

lokala kommuntjänstemän. Men serveringen gästa- 

des också av personer från andra delar av kommu- 

nen, från Stockholm, från andra delar av Sverige, 

samt av personer utrikes ifrån som besökte Fittja. 

Kommunala tjänstemän skröt om restaurangen som 

ett lyckat projekt uppvuxet från gräsrotsnivå. Trev- 

lig stämning och god mat till lågt pris var viktiga 

orsaker till restaurangens popularitet. Tack vare res- 

taurangen slutade många tjänstemän ta lunch med 

sig hemifrån. Restaurangen blev också en kontakt- 

punkt för de arbetslösa och ofta sjuka kvinnor 

som kvinnorådgivningen vände sig till. Dessa kvin- 

nor, som annars inte skulle haft rätten att läsa 

svenska, kunde delta i svenskkurser finansierade 

genom kvinnorådgivningen. 

Trots en välfungerande, sedan flera år etablerad 

och mycket populär verksamhet beviljades restau- 

rangen ingen finansiering från Fittjasatsningen. Det 

fanns ett tidigt löfte att projektet skulle garanteras 

sin finansiering från satsningen. Det hade också före- 

kommit diskussioner om att bygga ändamålsenliga 

lokaler, inte minst ett godkänt restaurangkök. Hela 

projektet beräknades kosta cirka en miljon kronor. 

Trots detta blev det i slutänden inga pengar och pro- 

jektet lades ner våren 2000. De personer som arbe- 

tat i projektet förlorade sina arbeten, kvinnorna som 

samlats där förlorade sin samlingsplats och tjänste- 

männen som ätit lunch där förlorade sitt lunchrum. 

Nerläggningen väckte starka protester både från 

kvinnorna själva och från lokala tjänstemän. Vid ett

tillfälle samlades kvinnorna till ett kvällsmöte med 

50 deltagare. Av dessa 50 var cirka 40 kvinnor, de 

flesta medelålders och äldre. De flesta bodde i Fittja. 

Två yngre kvinnor tolkade mötet till turkiska och 

arabiska, de två dominerande språken i Fittja. Dis- 

kussionen var het. Jag hade aldrig sett så många 

kvinnor delta, särskilt inte i dessa åldrar, i något 

annat officiellt möte. Jag har heller aldrig sett kvin- 

norna så aktiva i diskussionerna. 6 Den heta stäm- 

ningen under mötet inspirerade etnologen Annick 

Sjögren att skriva följande dikt: 

Det fanns en gång ett hopp … 

Det fanns en gång ett hopp 

I förortens dimma 

Tändes ett ljus 

Ljuset vann styrka 

Det blev en lägereld 

Det fanns en gång ett hopp 

Kvinnor kom och träffades 

Kvinnor utbytte tankar och idéer 

Från mat till hårvård till svenska 

Det blev eu-pengar 

Det blev planer på ett hammam 

Tänk, Fittja med det första hammamet i Norden! 

Det blev förslag till en syfabrik 

Allt detta med kvinnor och för kvinnor 

Kvinnor kan! 

Också Fittjakvinnor kan 

Fittja behöver träffställen 

Fittja behöver lunchservering 

”Vi vill träffa, 

vi vill lära oss lite svenska, 

vi vill utbyta, 

vi vill ordna mat, 

vi vill inte ha så mycket, 

men detta vill vi ha” 

”Stackars utsatta invandrarkvinna, 

du vet inte ditt bästa! 

Vi tar hand om dig och ditt välstånd, 

glöm dina idéer, glöm din lön, 

du får bidrag. 

Om du vill gråta 

gör det tyst, hemma hos dig 

och, snälla du, släck ljuset” 

Annick Sjögren, 24 februari 2000 

På mötet bestämde man att lämna ett protestbrev 

till kommunfullmäktige som skulle sammanträda 

dagen därpå i Hallunda Folket hus. Ett stort antal 

av kvinnorna från mötet deltog i protesten. Social- 

nämndens ordförande förnekade att projektet skulle 

läggas ner och lovade följa upp frågan. Men det kom 

aldrig något svar. Det blev heller inte någon finan- 

siering från de icke-traditionella pengar som hade 

utlovats av en av de inblandade tjänstemännen. Pro- 

jektet blev en glömd historia. 

Varför finansierade man inte projektet? Jag ställde 

frågan till olika tjänstemän med koppling till pro- 

jektet. Ett svar var detsamma som hade diskuterats 

tyst under den tid restaurangen fanns: 

– Restaurangen var olaglig, man kunde inte 

fortsätta med den för evigt. 

– Men ni hade lovat att bygga en ny restaurang? 

– Jo, men det var mycket pengar och det fanns 

en fara att det skulle locka kunder från andra 

restauranger i Fittja. Det var mot projektets mål. 

Vi ska inte arbeta mot småföretagen som skapar 

arbete i området. 

– Jo, men restaurangen har funnits i praktiken 

sedan flera år och det har inte kommit någon 

protest från de lokala restaurangerna. De som åt 

här var ofta lokala tjänstemän som annars tog 

mat hemifrån och sällan åt på de andra restau- 

rangerna. 

Ett rättare svar, enligt min bedömning, var att 

socialförvaltningen inte ville finansiera projektet 

från sin del av Fittjasatsningen. Ansvariga från för- 

valtningen skickade kvinnorna till Fittjasatsningens 

projektledare som hade ansvar för de kvarstående 15 

miljoner. Men inte heller hon finansierade projek- 

tet, med argumentet att: 

”Det statliga bidraget är inte till för att fylla 

tomrum i ordinarie budget. Det finns direktiv 

59

från regeringen att man ska permanenta de pro- 

jekt som har lyckats. Om det har lyckats, varför 

har då socialförvaltningen inte permanentat pro- 

jektet?” 

Jag har aldrig hört någon inblandad tjänsteman eller 

politiker säga att projektet var misslyckat. Jag har 

heller aldrig hört någon tjänsteman eller politiker 

som inte känt något slags sympati för kvinnorna 

och deras engagemang. Min bedömning är att pro- 

jektet hamnade mellan två stolar. Det passade inte 

in i den existerande projektbilden bland tjänstemän. 

Det blev ett offer för revirtänkande och maktkamp. 

Inte heller socialnämndens ordförande, som i ord 

hade givit projektet sitt stöd, lyckades i handling 

rädda det. Annick Sjögren sa om nedläggningen: 

”De skar ner den levande delen av kroppen och 

nu försöker de rädda de döende delarna.” 

En annan projektidé som uppmärksammades under 

vardagliga diskussioner, men som inte väckte något 

intresse hos beslutsfattare var det turkiska badet. 

Idéen om ett ”turkiskt hammam” kom från en 

tjänsteman på kvinnorådgivningen, samma person 

som hade initierat restaurangen. Tjänstemannen fick 

idéen från några turkiska kvinnor i Fittja samt från 

att själv ha besökt olika hammam i Turkiet. Hon 

hade tänkt bygga ett bad som skulle kombinera 

turkisk hammam med finsk bastu. Omkring badet 

skulle finnas en del hantverksverkstäder som skulle 

kunna ge arbete till rätt många kvinnor. Hamma- 

met skulle också kunna vara en lokal för fritid och 

nöje som lockade folk från andra delar av Stock- 

holm, Sverige och även från andra länder. Initiativ- 

tagaren sökte pengar från Fittjasatsningen och även 

från myndigheter i Turkiet, men båda vägarna miss- 

lyckades. 

Under mina intervjuer med potentiella aktörer 

för projektet frågade jag: ”Varför tog man inte idéen 

på allvar?” Svaren var ofta: ”Jag kan tänka mig att 

det skulle vara intressant att ha en sådan hammam 

i Fittja. Jag kan även tänka mig att det skulle fung- 

era som det hävdas av initiativtagaren. Men det är 

för dyrt.” Ingen vågade närma sig idén. Initiativta- 

garen kände sig till slut utbränd och lämnade kom- 

60 

munen, som en protest, för ett annat arbete. Kunde 

inte detta projekt ha varit en del av den ”upplevel- 

senäring” som idag är en strategi för kommunens 

investeringar? 

Även i detta fall var bristen på intresse från för- 

valtningarna den viktigaste orsaken till att projektet 

avslogs. Till skillnad från kvinnorådgivningens res- 

taurang, som blev offer för en maktkamp mellan 

socialförvaltningen och Fittjasatsningens projektle- 

dare, var här kortsiktighet ett viktigt skäl till det bris- 

tande intresset. Kommunen vågade helt enkelt inte 

närma sig en idé som skulle ha förbrukat en stor 

del av satsningen, och som dessutom hade kostnader 

som sträckte sig bortom projektpengarnas tidsram. 

Över huvud taget finns det bara ett fåtal modiga 

projekt som sträcker sig bortom finansieringstiden 

(Cirkus Cirkör i Alby och Ungdomens hus i Fittja). 

Några allmänna ord 

om resursfördelning 

Resursfördelningen till projekten inom storstads- 

satsningen är i stort sett traditionell. Projekten är 

nästan desamma som i Blommansatsningen. Fler- 

talet aktiviteter som nu genomförs av storstadssats- 

ningen har bedrivits tidigare, med andra externa 

resurser eller inom kommunens ordinarie verksam- 

het. Projektens traditionella prägel framgår även 

av den tabell som presenterades i början av detta 

kapitel. Huvuddelen av resurserna har gått till för- 

stärkning av svenska språket eller till förbättring 

av undervisning för barn och ungdomar, till tra- 

ditionella åtgärder som förbereder arbetslösa för 

arbetsmarknaden: jobbsökeri, ”konsten” att skriva 

ansökan, uppföra sig i intervjuer osv. eller till åtgär- 

der för att minska kriminaliteten i ett visst område. 

Att tyngdpunkten ligger på traditionella projekt 

konstaterades också av kommundirektören under 

ett möte på Mångkulturellt centrum då satsningen, 

medan delar av den ännu låg i stöpsleven, ventilera- 

des tillsammans med forskare. 

Förvaltningarnas kontroll över satsningen är en 

av orsakerna bakom det traditionella upplägget. Inte 

bara på grund av den arbetsorganisation jag försökt 

förklara ovan, utan också på grund av vanans makt,

svårigheten att hela tiden producera nya idéer och 

ibland även regelverkets stelbenthet. En tjänste- 

man som varit inblandad i samtliga satsningar, från 

Blomman- till storstadssatsningen, sa i en intervju: 

”Vi har redan förbrukat alla våra idéer. Man kan 

inte hitta på nya idéer varje dag. För att komma 

med nya saker måste man läsa om aktiviteter i 

andra delar av världen. Vi har sällan tid att göra 

det.” 

Flertalet av de projekt som inte utgör upprepningar 

av gamla projekt är sådana som tillkommit efter 

demokratiseringsprocessen, det vill säga efter det 

att de boende fått klart för sig att ”boendedelaktig- 

het” var ett krav från regeringens sida; efter det att 

Fittjasatsningens projektledare lyft fram de boende 

närmast som ett vapen mot de kommunala tjänste- 

männen; efter det att områdesutvecklarna anställts; 

samt efter det att områdesgrupperna blivit mer 

aktiva i sina roller. I sin utvärdering av Ungdomens 

hus skriver Åsa Bringlöv: 

”Efter boendemötet bildades en arbetsgrupp 

kring ungdomsfrågor. Under lång tid hände 

inget konkret med frågan om Ungdomens hus, 

och fältassistenten hade svårt att hålla intresset 

vid liv hos ungdomarna. Att processen sedan tog 

fart, och att idén om Ungdomens hus började 

förverkligas berodde på flera samverkande fak- 

torer: att det fanns en organisation fristående 

från förvaltningarna, projektledningen för Fittja- 

projektet, med befogenheter att förhandla direkt 

med kommunstyrelsen och med vissa egna 

medel …” (2002:10) 

Samma sak gäller även ett annat projekt som inom 

kommunen kallats icke-traditionellt: Vy 2001. Detta 

projekt syftade till att, bland annat, skapa entre- 

prenörskap hos skolelever, binda privata sektorn 

till projekten och ge en positiv bild av kommun- 

delen Hallunda. Projektet fick inte stöd från för- 

valtningarna och placerades därför direkt under 

kommunledningskontoret. 

I skriftliga dokument har projektets förvaltnings- 

övergripande struktur, och de finansieringssvårig- 

heter denna struktur skapade, nämnts som orsak till 

de svårigheter som drabbade projektet. Utan tvekan 

var strukturen ett problem. Men min bedömning 

är att även om sådana svårigheter inte hade existe- 

rat, skulle förvaltningarna ändå inte ha valt att satsa 

på projektet, nämligen på grund av risken att miss- 

lyckas. Många tjänstemän har lärt sig av erfarenhet 

Många tjänstemän har lärt sig av erfarenhet 

att man sällan ifrågasätts på grund av brist 

på nytänkande, däremot ofta på grund av 

ett misslyckande i ett riskfullt projekt. 

att man sällan ifrågasätts på grund av brist på nytän- 

kande, däremot ofta på grund av ett misslyckande i 

ett riskfullt projekt. Är inte riskundvikande en av de 

viktigaste orsakerna bakom exkludering av invand- 

rare från arbetsmarknaden? 

Denna diskussion om enskilda projekt är inte 

avsedd som något försvar; utvärdering av enstaka 

projekt ingår inte i mitt uppdrag. Det jag velat åstad- 

komma är att med exemplens hjälp peka på några 

strukturella svårigheter som påverkar resursfördel- 

ningen och leder till att vissa projekt får mer upp- 

märksamhet och andra mindre. 

En tydlig satsning på dialog och boendedelaktig- 

het är positivt. Vi har sett att 15% av totalsumman 

gått till projekt inom denna kategori, i Alby hela 

57%. Satsningen blir ännu större om vi räknar också 

den tid och de övriga resurser som går till delak- 

tighet i kommunens ordinarie administration och 

i de enskilda projekten. Som jag diskuterat i tidi- 

gare kapitel finns det en ambition i kommunen att 

integrera boendedelaktighet i kommunens ordina- 

rie administration. Om man lyckas kommer detta 

att tillföra organisationen nya tankar som kan ge 

långsiktiga positiva resultat. 

Vi har sett att kommunens satsning på arbets- 

marknadsfrågor är minimal (endast 7% av total- 

summan och i två kommundelar, Alby och Hallunda/ 

Norsborg, ingenting). Är det inte så att kommu- 

nen, trots de statliga riktlinjernas betoning av mål- 

området, ser arbetsmarknadsfrågor som regeringens 

ansvarsområde snarare än kommunens? Eller kanske 

har kommunen erfarenhet av att enstaka små pro- 

61

jekt i enstaka kommuner inte är till någon stor hjälp 

för att lösa den höga arbetslösheten bland invand- 

rare i Sverige? Jag har själv upprepat flera gånger 

(t.ex. Hosseini-Kaladjahi 2001:20–21) att kommu- 

nala försök att lösa arbetslöshetsfrågan är mindre 

effektiva. De leder till dubbelarbete i många kom- 

muner och de belastar också kommunerna med upp- 

gifter som överstiger deras förmåga. Detta i sin tur 

leder till att de stora förväntningar som varje sats- 

ning skapar hos målgruppen slutar i besvikelse. 

Största delen av det lilla som ändå satsats på 

arbetsmarknadsfrågor (nästan 90% av arbetsmark- 

nadspengarna) har gått till traditionella metoder 

som redan används av den vanliga arbetsförmed- 

lingen och som syftar till att öka målgruppens kon- 

kurrensförmåga: motivera målgruppen och lära dem 

hur man söker arbete, hur man ska uppföra sig under 

intervjuer och hur man ska skriva arbetsansökan (se 

Holmdahl 2002). Man har inte satsat någonting på 

arbetsskapande åtgärder. Problemet med en sådan 

satsning är därmed att även om man skulle lyckas 

minska arbetslösheten i kommunen, så lyckas man 

inte minska arbetslösheten totalt i landet. Man bara 

flyttar arbetslösheten från en kommun med högre 

konkurrensförmåga, till en med lägre. 

Kvarstående 10% inom tema arbetsmarknad sat- 

sades på två konsultprojekt (Inspiration & resultat: 

företagsutveckling, även kallad NäringsAkt Fittja, 

samt Internationella företagarföreningen i Sverige, 

Fittja rådgivningscenter) med syfte att stödja små- 

företagare i Fittja och därigenom skapa arbetsmöj- 

ligheter för lokalbefolkningen. Problemet med en 

sådan satsning på indirekt arbetsskapande projekt är 

att man aldrig kommer kunna veta huruvida projek- 

ten lett till de konkreta resultat de utlovade. 

Satsningen på vad man i kommunen kallar ”upp- 

levelsenäring”, som fått och även fortsatt kommer 

att få en del av sin finansiering från storstadssats- 

ningen, ser lovande ut särskilt med hänsyn till de 

strategiska tankar som syns bakom satsningen. En 

strategisk investering har stora fördelar jämfört med 

ett antal slumpmässiga satsningar som, på grund 

av det korta tidsperspektivet, förbrukar större delen 

av sin finansiering för planering. Satsningen legiti- 

62 

meras med den kulturella mångfalden i områden. 

Det finns självklart en smula sanning i det argumen- 

tet. Man får dock inte romantisera ”mångkultura- 

lismens” betydelse i sin bedömning av ”näringens” 

relevans för området, särskilt inte eftersom det inom 

den finns en del element som inte räknas som ”rik- 

tigt” eller ”respektabelt” arbete eller ”riktig kun- 

skap” (till exempel musik eller dans) för ett antal 

personer bland vissa invandrargrupper bosatta i 

norra Botkyrka. I rurala kretsar i Mellanöstern och 

även bland fattiga familjer i stora städer är ideala 

yrken ur föräldraperspektiv inte skådespelare eller 

dansör, utan läkare eller ingenjör. Minoriteternas 

högre representation i musik eller idrott kan inte på 

något enkelt sätt förklaras av deras intresse för dessa 

yrken. Det är istället ofta exkluderande mekanismer 

som kanaliserar dem till vissa branscher. I ett möte 

som presenterade musik och dans som givande red- 

skap i undervisningen protesterade en av de när- 

varande, en troende muslim: ”Varför satsar ni inte 

pengarna på riktiga ämnen som matematik och 

fysik?” Det är därför viktigt att studera vilka ele- 

ment i ”upplevelsenäringen” som kan locka folk i de 

berörda kommundelarna. 

Min sista kommentar rör ett antal projekt (ofta 

riktade mot kvinnor) som ligger mellan arbets- 

marknadsåtgärder och sociala åtgärder; det vill säga 

projekt som har det dubbla syftet att få ut sina mål- 

grupper på arbetsmarknaden och/eller befria dem 

från isolering. Till dessa projekt kan räknas restau- 

rangen och det hammam som diskuterades ovan, 

vidare Företagsamma kvinnor i Fittja, Kvinnoforum 

och Kvinnocenter i Alby med flera. Jag noterar en 

inställning i kommunen att värdet av sådana sats- 

ningar bedöms med hänsyn till de konkreta och 

omedelbara resultat (inte minst ekonomiskt) som 

kommer ut av projekten: språkinlärning, antalet 

personer från målgruppen som fått arbete genom 

projektet etc. Man ser inte de långsiktiga sociala 

konsekvenserna. Man ser inte heller de långsiktiga 

ekonomiska konsekvenser som visserligen ligger 

utanför kommunens budget, men som syns (om 

man vill se dem) i till exempel vårdcentralernas eller 

sjukhusens köer och budgetar.

Samverkan 

”Samverkan” utgör ett av de statliga direktiven för 

storstadssatsningen. Direktivet återfanns också i de 

satsningar som föregick storstadssatsningen. Den 

upprepade betoningen på vikten av samverkan har 

att göra med en väsentlig svaghet i den traditio- 

nella, vertikalt strukturerade organisationsformen, 

som leder till revirtänkande i olika enheter och 

som utestänger sådant som hamnar mellan olika 

enheter. Samverkan anses kunna vara ett boteme- 

del mot revirtänkande. Det anses också vara en väg 

att närma sig den ”helhetssyn” som betraktas som 

nödvändig för ett framgångsrikt integrationsarbete. 

Integration är ju ett mångdimensionellt fenomen 

som inte ryms inom enskilda specialiserade enheter. 

Det finns också ett önskemål att genom samverkan 

undvika dubbelarbete. 

Med samverkan menas i statliga och kommunala 

dokument samarbete mellan olika organisationer. 

Det betyder att samverkan med enskilda individer 

som bor i de aktuella områdena inte ryms i defi- 

nitionen. För den senare sortens samarbete har 

man myntat begreppet boendedelaktighet. I enlig- 

het med de officiella dokumenten, betraktar jag 

samverkan som samarbete mellan olika organisatio- 

ner. I detta ingår följaktligen inte samarbete med 

individuella boende i områdena, som tas upp i kom- 

mande kapitel. 

Kapitlet om samverkan har fyra delar som mot- 

svarar kommunens aktuella upplägg av samarbetet 

inom det egna förändringsarbetet: samarbete mellan 

projekten och kommunala enheter (andra projekt 

eller enheter inom kommunen), samarbete mellan 

projekten och lokala enheter av statliga institutio- 

ner, mellan projekten och lokala näringslivet, samt 

mellan projekten och lokala frivilligorganisationer. 

Samverkan mellan projekt 

och kommunala enheter 

Antalet samarbetspartners som nämns i varje pro- 

jektbeskrivning visar den rikedom av samverkan 

som finns mellan projekten och olika kommunala 

projekt/enheter. Jag har inte haft möjlighet att stu- 

dera varje enskilt projekt för att se hur samarbetet 

fungerat i praktiken. Men, enligt självutvärdering- 

arna, har samarbetet på denna nivå för de flesta 

varit fruktbart och tillfredsställande. Undantaget är 

den oklarhet och oenighet som präglat samarbetet 

mellan förskolor och skolor samt mellan Ungdo- 

mens hus och ungdomspoolen inom socialförvalt- 

ningen. Ansvariga för Allmän förskola Alby skriver i 

sin självutvärdering: 

”Det har varit trögt att samverka med skolan i 

övergången till 6-årsverksamheten. Vi upplever 

att skolan inte har tid för samverkan. Kontak- 

terna har tunnats ut under året.” 

Och ansvarig för projektet Språkverkstaden, två- 

språkiga barns språk- och kunskapsutveckling på 

Grindtorpsskolan bekräftar: 

”Vi har träffat personal från språkförskolorna två 

gånger. För övrigt är det biträdande rektor som 

haft kontakt med språkförskolan. De vanliga för- 

63

skolorna har vi inte haft någon kontakt med. Vi 

är osäkra på vad som förväntas av detta samar- 

bete och vilken roll vi ska ha. /…/ Eftersom vi är 

osäkra på vad som förväntas av samarbetet med 

språkförskolorna och vi dessutom känt att vi i 

inledningsskedet av vårt projekt inte haft tid att 

utveckla ett ev. samarbete, har vi ännu inte aktivt 

försökt lösa svårigheterna.” 

Svårigheter i samarbetet med skolan kommer 

fram också i självutvärderingen av projektet Utveck- 

ling av relationen utbildning–arbetsliv i Hallunda/ 

Norsborg. Ansvarig för detta projekt som har flera 

skolor som samarbetspartners skriver: 

”Vi har haft svårigheter att komma i samliga 

skolor utom sfi på kv nord och Kunskapslyftet 

/…/ Skolan och dess personal säger sig inte ha 

tid och är oroliga för att projektet skall leda till 

större arbetsbörda. Är ännu ej helt löst, men 

konkreta förändringar synes vara på väg, då vissa 

skolchefer tagit tag i problemet.” 

Skolornas svårigheter att samarbeta bekräftar tidi- 

gare erfarenheter och har diskuterats av olika utvär- 

derare. I utvärderingen av ett projekt genomfört vid 

Civildepartementet åren 1990–1995 med syfte att 

utveckla barns och ungdomars situation i eftersatta 

bostadsområden, nämns skolorna som en kompli- 

cerad samverkanspart (Plus för unga, Ds 1995:54, s. 

13, 65). Utvärderarna förklarar problemen med cen- 

tralstyrningen i skolan, en kultur som understryks 

av lärarnas roll. De skriver: 

”(S)kolan tills nyligen har varit starkt cen- 

tralstyrd. Svårigheterna i samverkansprocessen 

kommer delvis från det faktum att skolan har en 

stark egen kultur, som understryks av lärarnas 

roll. I möten med olika samverkanspartner blir 

därför det egna perspektivet på eleverna domine- 

rande och försvårar den öppenhet som krävs för 

att se vad andra kan tillföra.” (Ibid. s. 14) 

Jag uppmärksammade samma brister redan i min 

utvärdering av Blommansatsningen i norra Botkyrka 

och gav då följande förklaring (Hosseini-Kaladjahi 

64 

1998:73–74) som, i stort sett, fortfarande äger giltig- 

het: 

w ”Skolorna befinner sig i kris och är inte anpassade 

för att möta de nya svårigheter som uppstått delvis 

som en följd av invandringen och som syns särskilt 

tydligt i invandrartäta områden. Detta antagande 

bekräftas av olika diskussioner i svenska massme- 

dia och även, skulle man kunna säga, av regering- 

ens (utbildningsdepartementets) senaste beslut 

om omskolning av rektorerna. Denna åtgärd för 

att åstadkomma en anpassning till en ny situation 

kan man koppla till de svårigheter i skolorna som 

leder till att personalen har mindre tid och kanske 

kraft att satsa på extra arbete. 

w Skolorna arbetar med åldersgrupper som också 

är socialt utsatta. Ungdomskultur präglas ofta av 

missnöje och revolt. Det är inte en slump att de 

projekt skolorna blir inblandade i ofta handlar om 

sociala svårigheter: narkotika, brottslighet, klot- 

ter osv. Alla dessa problem kräver sin tid för att 

kunna angripas. 

w Ovannämnda svårigheter, tillsammans med eko- 

nomiska nedskärningar, har gjort skolan till en av 

de minst lockande arbetsplatserna i Sverige. Trots 

hög arbetslöshet är skolan ett av de yrkesområ- 

den som fortsätter kräva mer arbetskraft. Denna 

faktor minskar naturligtvis motivation för extra 

arbete bland personalen. 

w På grund av centralstyrning planeras skolornas 

aktivitet på längre sikt. Det är därför svårt att ta 

in nya aktiviteter i programmet när som helst. 

w Till sist kan man nämna skolornas slutna struktur 

som gör dem mindre väl lämpade för samverkan. 

Varje klass är en förhållandevis självständig enhet, 

komplett i sig själv, och kräver inte så mycket 

från de andra. Det kan man jämföra med för- 

skolornas struktur som är förhållandevis öppen 

och fri. Det är förmodligen denna slutna struktur 

som ligger bakom regeringens försök att utveckla 

skolan till ett kulturellt centrum, genom att öppna 

upp skolan för olika aktiviteter.” 

Faktum är att på grund av sin roll som en organisa- 

tion som socialiserar barn och ungdomar till god- 

tagbara normer och värderingar och förbereder dem

för den framtida arbetsmarknaden, är skolan som 

samverkanspart betydelsefull för allt integrations- 

arbete. Projekten Skolan mitt i byn som inrättats i 

flera kommundelar, också i Fittja, utgår från vikten 

av samarbete mellan skolan, andra områdesbaserade 

verksamheter och lokalbefolkningen. Speciellt vik- 

tigt blir naturligtvis detta samarbete för förskolan, 

vars uppgift ju bland annat är att förbereda barnen 

för skolan. Utan samarbete med skolan kan man 

inte avgöra om förskoleprojekten uppnått sina mål 

eller inte. 

Ett annat undantag är, som sagt, de oenigheter 

som dykt upp mellan projektet Ungdomens hus och 

ungdomspoolen inom socialförvaltningen. Orsaken 

till denna oenighet är, enligt självutvärderingen från 

Ungdomens hus, ”olika synsätt på hur rehabilite- 

ring ska gå till”. För socialförvaltningen är inte kri- 

minella individer en prioriterad målgrupp, medan 

Ungdomens hus betraktar denna grupp som en 

naturlig målgrupp för sina aktiviteter. 

Framgången i samarbetet mellan projekten och 

andra kommunala verksamheter är inte oväntad. 

Samverkan mellan olika enheter har en lång histo- 

ria i kommunen. Botkyrka har varit med i alla stat- 

liga satsningar på integrationsarbete och, som sagt, 

i alla dessa satsningar har samverkan varit ett uttalat 

direktiv från regeringssidan. Ett projekt inom Blom- 

mansatsningen har utvärderats specifikt ur denna 

synvinkel (Hertzberg 1998). 

Flera projekt och aktiviteter bygger på just sam- 

verkan mellan olika enheter, däribland medbor- 

garkontoren och familjecentralen. Detsamma gäller 

kommundelarnas områdesgrupper, vilkas arbete 

bygger på 30 års erfarenhet. Innan storstadssats- 

ningen drogs igång organiserade kommunen en spe- 

ciell konferens – charettekonferens – med fokus på 

samverkan, i Hallunda folket hus. Konferensen, som 

leddes av en expert inom området, samlade poli- 

tiker, tjänstemän och lokalbefolkning för att lyfta 

fram idéer och gemensamt söka lösningar på lång- 

tidsarbetslösheten i kommunen. Året efter anställde 

kommunen en person med erfarenheter inom områ- 

det för att studera och stödja samverkan mellan olika 

kommunala och lokala enheter av statliga institutio- 

ner (se www.botkyrkasamverkan.nu för mer infor- 

mation). 

Samverkan mellan projekt 

och lokala enheter 

av statliga institutioner 

Samverkan mellan projekt och lokala enheter av 

statliga institutioner har inte varit lika framgångs- 

rikt som samverkan mellan projekt och kommu- 

nala verksamheter. Till exempel formulerade flera 

projekt rörande trygghet sina mål i samarbete med 

polisen. Men eftersom besparingar och omorgani- 

sationer hindrade polisen från att medverka blev 

projekten i praktiken handlingsförlamade. Fältpro- 

jektet i Alby, som är ett av dessa projekt, skriver i sin 

självutvärdering: 

”Vid förplaneringen av projektet fanns närpoli- 

sen med. Tanken var då att socialförvaltningen 

tillsammans med närpolisen och lokala fören- 

ingar skulle arbeta sida vid sida för att ge ett 

aktivt stöd till drogmissbrukare med en krimi- 

nell livsstil. Under hösten år 2000 blev det dock 

tydligt att närpolisen inte skulle ha möjlighet 

att avsätta resurser för att samverka i projektet. 

Detta innebar att socialförvaltningen föreslog att 

målen kring minskad brottslighet skulle tas bort 

ur projektplanen då socialförvaltningen endast 

kan verka för att drogmissbruket minskar. /…/ 

Både områdesgruppen och socialförvaltningen 

ser behovet av en nära samverkan mellan social- 

förvaltningen och polisen för att komma till rätta 

med kriminaliteten och drogmissbruket i områ- 

det. Polisens ”frånvaro” försvårar trygghetsar- 

bete i Alby.” 

Ett annat projekt som lidit skada av bristande med- 

verkan från polisens sida är Förebildarna i Alby. I 

projektets självutvärdering läser vi: 

”Det har uppdagats vissa svårigheter i detta 

samarbete avseende polisen. På grund av omor- 

ganisationen inom polisen har de fått stora svå- 

righeter att följa projektet.” 

Projekten har tagit kontakt med polisen flera gånger 

för att återuppta samarbetet. Till exempel har man 

samlat in namnteckningar från flera hundra fittjabor 

65

för att behålla närpolisen i Fittja. En del kontakter 

har också tagits mellan politiker på högre nivå. Men 

det arbetet har hittills inte inneburit något konkret, 

utan stannat vid förhoppningar och löften: 

”Närpolisens chef har uppgett att man har som 

avsikt att medverka i projektet, såsom det var 

planerat, om man lyckas rekrytera fler poliser.” 

(Fältprojektets självutvärdering.) 

Liknande klagomål har funnits också rörande sam- 

verkan med den lokala arbetsförmedlingen. I sin 

självutvärdering skriver projektet Företagsamma 

kvinnor i Fittja: 

”Socialtjänsten och Arbetskraft Fittja, vilka 

skulle förse projektet med deltagare, har haft svå- 

righeter att fullfölja sitt uppdrag. Socialtjänsten 

har förklarat detta med att de startade med att 

prioritera att männen kom ut i arbetslivet och att 

det är svårt att ’hitta kvinnorna’ därför att social- 

akterna är registrerade på männen. Från hösten 

2000 har socialtjänsten löst problemet och fyllt 

projektet med deltagare. Arbetskraft Fittja har 

ej angivit varför de inte har kunnat rekrytera 

tillräckligt många kvinnor till projektet.” 

Försäkringskassan har, såvitt jag vet, aldrig samarbe- 

tat med något projekt inom någon av satsningarna 

i norra Botkyrka. De har heller aldrig varit represen- 

terade i de områdesgrupperna, trots förväntningar 

från dessa. Det säger sig självt att försäkringskassan 

är en nödvändig samarbetspart när det gäller arbets- 

marknadsfrågor och frågor om sociala åtgärder. 

Projektet Fittja bro, med flera lokala enheter av 

statliga och andra utomkommunala institutioner 

bland sina samarbetspartners (arbetsförmedlingen, 

försäkringskassan, polisen, vårdcentralen samt ytter- 

ligare några andra), ger följande allmänna kommen- 

tar i sin självutvärdering: 

”De svårigheter vi stött på i samarbetet har 

främst varit bristen på tydlighet i uppdrag hos 

våra samverkansaktörer. Exempelvis bygger sam- 

verkan inom ramen för familjecentralen på att 

även landstinget har formulerat tydliga uppdrag 

66 

som är förankrade hos medarbetarna samt att 

resurser tilldelas. Så har ej varit fallet och vi upp- 

lever att landstingets otydlighet och hierarkiska 

organisation har påverkat samarbetet negativt. 

Detta har resulterat i att våra medarbetare fått dra 

ett tungt lass i våra samverkansfrågor.” 

Det finns andra exempel på svårigheter i samarbe- 

tet med lokala enheter av statliga institutioner som 

inte gäller själva storstadssatsningen, men som har 

stora konsekvenser för de mål satsningen är inriktad 

mot. Som exempel här kan tjäna samarbetet mellan 

Södertörns högskola och Mångkulturellt centrum, 

inlett år 1996 och till stora delar avbrutet år 2000. 

Samarbetet gällde ett antal universitetskurser pla- 

cerade i Fittja gård, viss forskning, samt ett bibliotek 

som användes både av studerande och allmänheten. 

Orsaken till att samarbetet upphörde var högskolans 

finansiella svårigheter som ledde till besparingar och 

flyttning av kurser från Fittja gård till högskolans 

centrala campus i Flemingsberg. 

Bortsett från innehållet var samarbetet mellan de 

två organisationerna på Fittja gård en profilfråga för 

Fittja. Med tanke på stigmatiseringen av Fittja hade 

samarbetet stor betydelse för förbättringen av Fitt- 

jas status. Högskolan valde att flytta från Fittja trots 

försök från Mångkulturellt centrums sida att under- 

lätta en fortsättning. Inte ens kommunens förslag 

att ta på sig viss finansiering kunde rädda samarbe- 

tet. Utflyttningen skedde under samma tidsperiod 

som regeringen planerade att satsa 100 miljoner på 

att förbättra situationen i Fittja. 

Bristande samverkan motverkar helt uppenbart 

gemensamma, överordnade syften. Å ena sidan för- 

söker regeringen förbättra situationen i invand- 

rartäta områden med hjälp av extra satsningar. 

Å andra sidan motverkas möjligheterna att åstad- 

komma resultat av bristande samordning mellan 

olika statliga institutioner. 

Samverkan med näringslivet 

Trots den betoning på samarbete med näringslivet 

som återfinns i både statliga och kommunala doku- 

ment, är det få projekt inom vilka man tänkt på, eller

lyckats med, att samarbeta med privata företag. Det 

tycks finnas en förväntan bland projektansvariga att 

försök till samarbete med den privata sektorn lätt 

slutar i fiasko. Ett fåtal projekt som verkligen försökt 

samarbeta har de facto också misslyckats. 

Ett projekt som tagit flera steg mot ett samarbete 

med den privata sektorn är projektet Vy 2001. De 

ansvariga för detta projekt satsade mycket tid, resur- 

ser och energi på att skapa samarbete mellan olika 

aktörer i Hallunda/Norsborg: kommunala och stat- 

liga enheter, föreningslivet, näringslivet och lokalbe- 

folkningen. Projektets mål var bland annat att skapa 

ett övergripande nätverk för att understödja ”presen- 

tation av unga människors idéer och företag, sym- 

posier och föredrag”. Planerade samarbetspartners i 

projektet var Norsborgs centrum och Hallunda cen- 

trum. Norsborgs centrum tackade från början nej till 

samarbete. Hallunda centrum deltog i planerings- 

fasen men hoppade av i sista minuten. Detta trots 

att projektet, enligt en extern utvärderare, ökade 

Hallunda centrums omsättning påtagligt den lördag 

då man genomförde sitt festevenemang (Holmdahl 

2001). Projektansvariga lyckades bara mobilisera ett 

fåtal företag som bidrog med begränsade resurser (i 

form av t.ex. annonsering, material och transport). 

Bland de företag som aldrig deltog i några möten 

återfinns även sådana som själva fått resurser från 

Fittjasatsningen (t.ex. Bo Granqvist ab). 

Jag vill peka på ännu en fråga som, utan att ha 

direkt koppling till storstadssatsningen, likväl får 

stora konsekvenser för densamma. Det är en fråga 

som med all önskvärd tydlighet illustrerar svårig- 

heterna när det gäller samarbete med både lokala 

enheter av statliga institutioner och privata företag. 

Frågan, som för Fittjas vidkommande brukar kallas 

”Forvägsproblematiken”, rymmer en problematik av 

stor relevans för alla invandrartäta kommundelar. 

Här nedan kommer jag använda mig av benämningen 

”ebo-problematiken” (ebo=eget boende), den som 

vanligen används av kommunala tjänstemän. 

Ebo-problematiken är resultatet av det nuvarande 

systemet för flyktingmottagande i landet. Före 1994 

fick personer som sökte uppehållstillstånd i Sverige 

bo på särskilda förläggningar. När tillståndet var 

klart erbjöds de bostad i en viss kommun. Sedan 

1994 är dessa regler ändrade. På grund av bespa- 

ringar och långa väntetider, har nyanlända fått rätt 

att bosätta sig var de vill i väntan på beslut. 

Rätten att själv välja sin bostad har skapat en 

kanaliseringsprocess som lett – och fortfarande leder 

– till en ständig förstärkning av invandrartätheten 

i redan invandrartäta kommundelar. För att hitta 

bostad och kunna teckna det avtal Migrationsverket 

kräver vänder sig nyanlända invandrare/flyktingar 

till vänner, släktingar och landsmän som i flertalet 

fall bor i redan invandrartäta områden. Därmed 

hamnar också alltfler nyanlända i samma invand- 

rartäta områden i en ständigt självförstärkande pro- 

cess. 

Året 2000, till exempel, anlände 2 700 asylsö- 

kande till stockholmsregionen. På grund av den 

ovannämnda kanaliseringsprocessen hamnade 520 

av dessa i Botkyrka kommun, därav ca 25% i Fittja. 

Genom att denna ackumulering sker samtidigt som 

resursstarka personer flyttar ut, skapas en hierarki 

där det som uppfattas som ”svensktäta” områden 

ligger i toppen, medan ”invandrartäta” hamnar på 

botten. Ebo-problematiken leder också, enligt min 

personliga iakttagelse, till förstärkningen av en svart 

arbetsmarknad som inte närmare kan diskuteras i 

denna rapport. 

De negativa följderna av ”ebo-lagen” är kända 

hos både kommunala och riksdagspolitiker. Flera 

gånger har kommunalpolitiker – även från Bot- 

kyrka kommun – gjort framstötar för att få lagen 

ändrad (se t.ex. Dagens Nyheter 13 okt. 2001). Bot- 

kyrka kommun har skrivit till och kontaktat Invand- 

rarverket (och senare Migrationsverket) och dess 

lokalkontor i flera omgångar för att lösa problemet. 

Hittills har dock inga konkreta resultat nåtts. 

Eftersom förutsättningarna hittills visat sig omöj- 

liga att ändra, har introduktionsenheten i Botkyrka 

kommun inrättat flera projekt för att försöka lösa 

problemet med andra metoder. Man har samar- 

betat, eller tänker samarbeta, med glesbefolkade 

kommuner (till exempel Härnösand, Strängnäs och 

Hudiksvall) för att, med hjälp av information och 

besöksresor, locka nyanlända flyktingar till dessa 

kommuner. Men på grund av strukturella svårig- 

heter har man hittills lyckats bara i ett fåtal fall. 

Kommunens arbetsmarknadsförvaltning har också 

försökt påverka situationen genom att skicka ut 

67

informationsbrev till boende som upplåter sina hem 

till asylsökande, för att också den vägen informera 

om de förutsättningar som gäller vid bosättning i 

Botkyrka. Samma förvaltning (numera utbildnings- 

och arbetsmarknadsförvaltningen) har ordnat en 

konferens med projektmedel från Europeiska flyk- 

tingfonden för att kartlägga asylsökandes egna 

boende i Botkyrka kommun, utveckla samverkans- 

formerna med Migrationsverket/Integrationsverket, 

skapa nätverk med andra kommuner för flykting- 

mottagande osv. 

Man borde kunna förvänta sig av Migrationsver- 

ket att de ger tillräcklig information till asylsökande 

om bostadssituationen i storstäderna och därige- 

nom uppmuntrar de nyanlända att flytta till gles- 

bygdskommuner. Men enligt Hans Nylund, chef för 

introduktionsenheten i Botkyrka kommun, görs inte 

detta. I en intervju för lokaltidningen säger Nylund: 

”Migrationsverket gör ju ingenting för att infor- 

mera om hur möjligheterna i Botkyrka faktiskt 

ser ut. Det märker vi på flyktingar och asylsö- 

kande som vi tar emot. De har inte förstått att 

det finns andra alternativ.” (Mitt i Botkyrka/Salem 

21 aug. 2001) 

Kasra Solmus, ställföreträdande chef för Migrations- 

verkets mottagningsenhet i Skärholmen svarar: 

”Vi gör allt vi kan, men vi hinner inte med rik- 

tigt. Men vi måste hitta en lösning.”(Ibid.) 

Uttryckt med Hans Nylunds termer förklarar Mig- 

rationsverket sin bristande samverkan med ”heliga 

ord om den fria bosättningen för flyktingar”. Men 

frågan är om det handlar om en frihet. Faktum är att 

denna bosättningspolitik tog form under den period 

av ekonomisk åtstramning då många flyktingför- 

läggningar lades ner. Den fria bosättningsrätten för 

flyktingar – en princip som Hans Nylund inte mot- 

sätter sig – är med andra ord inte så fri i verklighe- 

ten som den kan förefalla på papper. Regeringens 

inblandning i medborgarnas liv – positivt eller nega- 

tivt – är ett vardagligt fenomen även i det friaste av 

länder. Dessutom påverkar inte friheten alla med- 

borgares liv på samma sätt. ”Friheten” att välja 

68 

sin bostad kanaliserar nyanlända och resurssvaga 

invandrare till invandrartäta områden, alltmedan 

resursstarka, svenskar som invandrare, flyttar bort 

från samma områden. 

I en intervju med Lärarnas tidning (Nr 22, dec. 

2001) erkänner integrationsminister Mona Sahlin 

att integrationspolitiken hittills haft två allvarliga 

brister. Den första gäller introduktionen av flyk- 

tingar, belyst på följande sätt med hennes egna ord: 

”37 procent av samtliga flyktingar som kom till 

Sverige förra året hamnade i Bergsjön i Göte- 

borg. Konsekvensen är skolklasser där hälften av 

eleverna byts ut varje år.” 

Samtidigt pekar hon på en lösning i form av ett 

utredningsförslag som ”är på gång och kan komma 

att bli verklighet om något år”. Av hennes beskriv- 

ning framgår att förslaget ligger i linje med vad man 

redan prövat i Botkyrka kommun: 

”Redan nu pågår försök, till exempel ett samar- 

bete mellan invandrartäta Södertälje och avfolk- 

ningskommunen Sandviken. Istället för att flytta 

till Södertälje kan en flerbarnsfamilj erbjudas en 

stor lägenhet och mindre skolklasser i Sandviken. 

Och för Sandviken är det angeläget att få barnfa- 

miljer för att slippa lägga ner skolor och annat.” 

När ett oproportionerligt stort antal personer, på 

grund av ebo-problematiken samt en icke-funge- 

rande samverkan med Migrationsverket, hamnar i 

Fittja så inleds ytterligare en kanaliseringsprocess, 

nämligen den som gör att flertalet nyanlända, på 

grund av bristande samverkan från en potentiell 

partner i näringslivet, hamnar på Forvägen. Hög- 

husområdet i Fittja ägs av två bostadsföretag. Bot- 

kyrkabyggen, som är ett kommunalt bostadsföretag, 

äger Krögarvägen och Värdshusvägen och Realia, 

som är ett privat bostadsföretag, äger Forvägen. 

Botkyrkabyggen ställer vissa villkor för att ta emot 

hyresgäster, vilket inte Realia gör. Konsekvensen 

blir en koncentration av nyanlända till Forvägen. 

Enligt den enkätundersökning som Mångkultu- 

rellt centrum gjort i Fittja, visade sig år 1999 For- 

vägen vara sämst i alla avseenden, jämfört med de

andra två delarna av höghusområdet. Det är det 

mest tättbefolkade. Det har den lägsta stabiliteten. 

Det rymmer den lägsta andelen personer som trivs 

bra i Fittja och den högsta andelen personer som vill 

flytta från Fittja (Hosseini-Kaladjahi 2001). Resul- 

tatet från Mångkulturellt centrums undersökning 

bekräftas av flera tidningsartiklar (se t.ex. Mitt i 

Botkyrka/Salem 11 sept. 2001) och en rapport, ”For- 

vägendialogen”, skriven av Anders Petersson, pro- 

cessledare i Fittjasatsningen: 

”Det som var ett av de mest övergripande proble- 

men var kritiken på bostadsbolaget Realia. T.ex. 

dålig städning, hissar som inte fungerade, dåligt 

bemötande av hyresvärden, avsaknad av bra ute- 

lekredskap för småbarn, hyresgästförening inte 

aktiv, skräpigt i husen, i området och kring miljö- 

stationerna, störande grannar, hög musik, barn 

som sparkar boll på gårdarna mot husväggar, 

ungdomsgäng och missbrukare i trappor och käl- 

lare osv.” 

Man skulle kunnat förvänta sig att Realia, som äger 

ungefär en tredjedel av lägenheterna i Fittja, skulle 

ha intresse av att samarbeta med storstadssatsningen 

kring förbättringen av Fittja. Denna förväntan är 

legitim inte bara på grund av företagets moraliska 

ansvar mot sina hyresgäster, utan också på grund 

av den rena vinst som företaget får från satsningen. 

Under de tre år som gått sedan Fittjasatsningens 

start har ungefär 200 miljoner (om man räknar in 

kommunens prestation) satsats på Fittja. Liksom alla 

andra aktörer i området får Realia automatiskt del av 

de positiva resultat satsningen ger upphov till. 

Lever Realia upp till denna legitima förväntning? 

Nej, det gör man inte. Företaget inte bara struntar 

i att satsa ett enda öre på de pågående aktiviteterna 

i Fittja, det struntar också i att delta i möten 

anordnade av satsningen. Enligt information från 

kommunstyrelsens ordförande har företaget över 

huvud taget inte besvarat inbjudan till samarbete 

och diskussion. Följande konstaterande av Anders 

Petersson och Parvaneh Sharafi, processledare i Fitt- 

jasatsningen, som arbetat länge med hyresgästför- 

eningen på Forvägen, är sålunda ett av många med 

samma innebörd: 

”Realias brist på engagemang skapar otrivsel 

på Forvägen. De boende tycker att det är en 

stor skillnad av skötseln mellan Forvägen och de 

övriga delarna av Fittja.” 

Eller i bästa fall: 

”Botkyrkabyggen valde de hus vi besökte och 

husvärdarna var engagerade från början. När 

det gäller Realia gav /nn/ oss fria händer att 

välja hus. Han visade oss runt i forvägenområdet 

men var i övrigt ganska passiv.” (Redovisning av 

mobiliseringsarbete våren 2000, s. 2) 

Uttryckt med sociologiska termer kan Realia bäst 

liknas vid en ”free rider”, en passagerare som åker 

tåg utan att ha köpt biljett. Tydligare formulerat 

tjänar företaget pengar genom sin närvaro i Fittja, 

men utan att vara med och dela ansvaret. Och detta 

trots att Realia spelar den viktigaste rollen för för- 

sämringen av situationen i Fittja. 

Det är belysande att jämföra bilden av Realia med 

den av Botkyrkabyggen, fastighetsägare och hyres- 

värd i alla tre kommundelarna. Under årens lopp 

har Botkyrkabyggen profilerat sig inte bara som ett 

företag som arbetar i nära kontakt med sina hyres- 

gäster, men också som ett företag som samarbetar 

aktivt med olika projekt, även sådana som saknar 

direkt koppling till deras ansvarsområde (till exem- 

pel dialoggruppen). Botkyrkabyggens initiativ att 

tillsätta ett antal husvärdar för varje bostadsområde 

har fungerat som en förebild för andra aktörer, till 

exempel tekniska förvaltningen. Företaget har varit 

generöst i att medfinansiera eller sponsra flera pro- 

jekt med stor betydelse för det egna närområdet, 

till exempel Samling för Alby, Ungdomens hus 

och Fittja drivkraft. Flera projekt eller aktiviteter 

har kostnadsfritt eller till reducerade priser kunnat 

använda sig av företagets lokaler: till exempel Kvin- 

norådgivningens restaurang, Företagsamma kvin- 

nor, Adress Fittja, Framtidsverkstan osv. Företaget 

har också stött alla undersökningar i områdena, även 

utvärderingen. 

Som ett sista exempel – ett mer symboliskt sådant 

– på bristande engagemang för samarbete hos både 

lokala enheter av statliga institutioner och privata 

69

näringslivet, ska jag nämna den ”översyn av områ- 

desarbete” som diskuterades i kapitlet om storstads- 

satsningens organisation. ”Översynen” remitterades 

till sex kommunala förvaltningar, sex statliga lokala 

organisationer, två privata företag och några andra 

enheter. Samtliga kommunala förvaltningar svarade 

på remissen. Bland de statliga organisationerna sva- 

rade bara tre, dvs. hälften, och av de privata organi- 

sationerna – ingen. 

Samverkan med föreningar 

Generellt sett har föreningar varit aktiva samarbets- 

partners, både i projekt och i andra aktiviteter kopp- 

lade till storstadssatsningen. Enligt Mångkulturellt 

centrums enkätundersökning spelade invandrarför- 

eningarna den viktigaste rollen i mobiliseringen av 

Fittjas befolkning när det gällde att delta i möten 

anordnade av Fittjasatsningen (Hosseini-Kaladjahi 

2001:51–54). Föreningsråden har alltid haft aktiva 

representanter i områdesgrupperna. När det gäller 

min egen utvärdering har föreningarna varit bland 

de mest aktiva när det gällt att skicka in självutvär- 

deringar för sina projekt. 

Trots det har det funnits en del spänningar i 

samarbetet med föreningarna. Men de härrör inte 

från bristande samarbetsvilja från föreningarnas 

sida, utan från strukturella omständigheter rörande 

arbetstid, mål och organisation. Projektet Förenings- 

råd i Alby ger exempel i sin självutvärdering: 

”En viss tidsbrist hos områdesgruppens delta- 

gare har märkts av. Det är vissa svårigheter att 

föra ut föreningarnas speciella förutsättningar 

att genomföra uppdrag (ofta ideellt arbetande 

funktioner) i jämförelse med kommunala för- 

valtningar där man har anställd personal som 

arbetar dagtid. Svårigheter har bland annat 

dykt upp vid planering av möten då tjänstemän 

ofta vill ha dem på dagtid och föreningar på 

kvällstid ...” 

Faktum är att aktiva personer inom olika fören- 

ingar (särskilt från föreningsrådet i Fittja) flera 

gånger bjudit kommunala tjänstemän och politiker 

70 

att besöka föreningarna på deras aktiva tider (dvs. 

på kvällstid) men, så vitt jag vet, har sådana besök 

mycket sällan förverkligats. 

Det är en förenkling förstås, om vi betraktar 

strukturella omständigheter som endast en fråga om 

tid. Mina erfarenheter, både från materialinsam- 

lingen inför utvärderingen av storstadssatsningen 

och från mitt personliga engagemang i ett antal 

invandrarföreningar, pekar på flera samverkande, 

strukturella omständigheter som försvårar samar- 

betet med föreningar: 

w I motsats till tjänstemän som satsar sin arbetstid 

på samarbete har föreningsmedlemmarna sitt 

dagliga värv förlagt till sina arbetsplatser. De är 

därför tvungna att satsa sin fritid på samarbete. 

Det finns också en outtalad inställning bland poli- 

tiker och tjänstemän att allt som görs av för- 

eningar ska vara frivilligt. Praxis tillåter bidrag 

till föreningar, men inte att enskilda arvoderas. 

Resultatet blir i praktiken alltid ett arbete utan 

betalning. De flesta kan säkert satsa en kväll per 

månad på ideellt arbete, men få kan göra det flera 

gånger per vecka, som krävs av satsningen. 

w Föreningar har ofta en bredare aktivitetsarena än 

kommundelen där de är placerade. Till exempel 

har en del föreningar med lokaler i Fittja en med- 

lemskår som kommer inte bara från Fittja, utan 

också från andra delar av Botkyrka kommun, 

storstockholm och i vissa fall även från andra 

städer i Sverige eller andra länder. Om vi antar att 

föreningsstyrelsen är – och bör vara – lojal mot 

sina medlemmar, så blir det svårt för styrelsen att 

samarbeta kring aktiviteter som är irrelevanta för 

en del av de egna medlemmarna. 

w Invandrarföreningar har inte alltid integrationen 

till det nya samhället som självklart syfte för 

sina aktiviteter. En del föreningar kämpar för 

att bevara medlemmarnas ursprungliga kultur. 

En del föreningar försöker, inom ramen för det 

öppna svenska samhället, gestalta en kulturell 

gemenskap som på grund av politiska eller andra 

hinder inte kunnat förverkligas i ursprungslan- 

det. I vissa extrema fall kan det hända att en för- 

ening arbetar aktivt mot integration, till exempel 

genom att hävda värderingar rörande barn och

kvinnor som inte överensstämmer med grundläg- 

gande mänskliga rättigheter. 

w Invandrarföreningar är inte sällan rörliga. Av kul- 

turella eller strukturella anledningar är de inte 

alltid särskilt väletablerade. De som sitter i styrel- 

sen idag är inte nödvändigtvis kvar nästa månad 

(se Fundberg 1996:20, 28). Man kan således inte 

garantera kontinuitet i deras aktiviteter. Konti- 

nuiteten kan också drabbas av konflikter som 

utgör en förlängning av ideologiska eller kultu- 

rella konflikter i hemländer. (se Hosseini-Kalad- 

jahi 1998:63–65 för en längre diskussion) 

För att kringgå en del av dessa svårigheter och för att 

eventuellt kunna sammanföra föreningar med lik- 

nande integrationssyfte har kommunledningen satt 

upp vissa villkor för samarbetet. För att medverka till 

finansieringen av ett föreningsprojekt krävde man att 

det skulle utgöra ett samarbete mellan minst tre för- 

eningar. Man kanaliserade också finansieringen till 

föreningar genom föreningsråden. Trots viss fram- 

gång har dessa formaliseringsåtgärder haft sina bris- 

ter. I självutvärderingen av Samordningsprojektet 

inom Fittja föreningsråd, som syftade till att ”sam- 

ordna och lyfta fram föreningslivet i Fittja” står: 

”Det visade sig att de största svårigheterna varit 

bidragshanteringen som för en del kändes orätt- 

vis, men vid ett seminarium om föreningsrådets 

framtida roll ville man ha kvar föreningsrådet 

men utan penninghantering. /.../ 

Att tvinga tre föreningar till gemenskap visade 

sig ganska ogörligt, då det inkräktade på fören- 

ingens integritet och det blev i stort sett en av 

de tre föreningarna som hanterade projektet. De 

andra två var endast med på papperet speciellt 

om man var från olika etniska grupper.” 

Det verkar som om också kommunen förstått de 

strukturella hinder som finns för ett sådant samar- 

bete mellan föreningar. De förutsättningar som gavs 

för Fittjasatsningen har inte upprepats i de andra 

två kommundelarna. Även i Fittja har föreningsrå- 

det övergått till att istället för de tidigare kraven 

”göra upp noggranna kriterier för bidragen” eller göra 

projekten ”öppna för alla”. 

Istället för att genom föreningsrådet tvinga för- 

eningar till ett samarbete som inte lever upp till 

förväntningarna, verkar det rimligare att bygga sam- 

arbetet med föreningarna på selektivitet. Det vill 

säga tänka i första hand på den duglighet som varje 

förening har för samarbete inom speciellt integra- 

tionsfrågor och kräva av de föreningar som kom- 

merifråga att de bidrar med det de faktiskt kan. 

De flesta kan säkert satsa en kväll per månad 

på ideellt arbete, men få kan göra det flera 

gånger per vecka, som krävs av satsningen. 

Genom ett mer aktivt urvalsförfarande skulle 

vi undvika att belasta föreningar med uppgifter 

som ligger utanför deras kapacitet. Vi skulle samti- 

digt uppmuntra föreningarna till en positiv konkur- 

rens som förhoppningsvis ökade deras intresse för 

integrationsfrågor. 

Faktum är att formaliseringsåtgärder av den typ 

som diskuterats ovan förvandlar föreningarna till 

ännu en byråkratisk förvaltning, något som helt stri- 

der mot deras roll som frivilligorganisationer. För 

att erhålla pengar skriver föreningar på avtal som 

formuleras av kommunen, men – som vi har förstått 

genom ovannämnda citat från självutvärderingen – 

paradoxen dyker upp i samma stund som de påbör- 

jar det praktiska arbetet. 

Förslaget om ett mer selektivt samarbete med för- 

eningar ska naturligtvis inte tolkas som en kritik mot 

föreningsråden. Föreningsråden kan fortfarande ha 

sina positiva funktioner, både i samarbetet mellan 

kommunen och föreningarna och i sambetet mellan 

föreningarna inbördes. Men förutsättningen för ett 

bra samarbete är att det baseras på frivillighet. 

Några mönster i 

samarbetet mellan olika aktörer 

För alla de former av samarbete som diskuterats 

ovan kan man urskilja ett negativt samband mellan 

en organisations makt och dess vilja till, eller vill- 

kor för, samarbete. Ju mäktigare en organisation 

är, desto mindre villig är den att samarbeta med 

71

andra organisationer. Ju mäktigare en organisation 

är, desto mer benägen är den att bryta samarbetet 

med andra organisationer. Ju mäktigare en organi- 

sation är, desto mer driver den igenom sina egna 

villkor i samarbetet med andra organisationer. Den 

klassiska formuleringen om hur ”större fiskar äter 

små fiskar” är i högsta grad relevant för att beskriva 

samarbetet mellan olika aktörer. Termen ”mäktig 

organisation” i sammanhanget ska inte tolkas som 

en organisation som har mera resurser, utan som en 

organisation som har större valmöjligheter. 

Man kan urskilja ett negativt samband 

mellan en organisations makt och dess vilja 

till, eller villkor för, samarbete. Den klassiska 

formuleringen om hur ”större fiskar äter 

små fiskar” är i högsta grad relevant för att 

beskriva samarbetet mellan olika aktörer. 

I självutvärderingarna har man pekat på varie- 

rande orsaker till samarbetssvårigheter mellan olika 

organisationer/enheter: olika organisationskultur, 

olika tolkningar av projektens målformuleringar, 

olika syn på målgrupperna, brist på tid, motstridiga 

regler etc. Men av de många förklaringar som 

nämnts är det två som dykt upp särskilt ofta, både i 

självutvärderingar och intervjuer: brist på kontinui- 

tet och revirtänkande. 

Att få till stånd ett samarbete mellan olika organi- 

sationer tar tid. Man måste kunna sitta ner för att 

diskutera och hitta sätt att bemöta de svårigheter 

som kan dyka upp under samarbetstiden på grund av 

olika organisationskultur, olika regler, lagar och pro- 

cedurer, olika arbetsorganisationer, olika tolkning av 

målen för samarbetet, olika förväntningar på samar- 

betet osv. Därför lämpar sig inte samarbete riktigt 

för korta projekt. När man har hunnit lösa de ovan- 

nämnda svårigheterna, är tiden för de korta projek- 

ten redan över. Samarbete mellan organisationer kan 

öka effektiviteten när det gäller långvariga projekt, 

men verkar i motsatt riktning när det gäller projekt 

med kort genomförandetid. I ett möte för projektar- 

betare, anordnat av Mångkulturellt centrum för att 

diskutera de statliga direktivens betydelse för arbe- 

tet, instämde de flesta i följande uttalande: 

72 

”Samarbete mellan olika organisationer tar sin 

tid. Vi hinner inte göra själva arbetet när vi satsar 

så mycket tid på samarbete. Å en sidan krävs 

kvantitativa resultat och måluppfyllelse – det vill 

säga effektivitet – från projekten och å andra 

sidan krävs samarbete med olika organisationer.” 

Revirtänkande är en annan viktig – kanske den vik- 

tigaste – svårigheten när det gäller att skapa och 

utveckla samarbetet mellan olika organisationer. 

Revirtänkande har nära koppling till arbetsorganisa- 

tionen. Botkyrka kommun – liksom hela den offent- 

liga sektorn i Sverige – följer i detta avseende samma 

principer som den privata sektorn, nämligen att varje 

enhet måste välja effektivast möjliga arbetsmetod för 

att kunna visa bästa tänkbara resultat med minsta 

tänkbara resurser. Kraven på effektivitet inom varje 

enhet leder till en sorts organisationsegoism som 

inte alltid låter sig kombineras med samarbete. Man 

samarbetar med andra organisationer när man däri- 

genom kan öka sin effektivitet. Men samarbetet är 

glömt i samma stund som det motverkar effektivite- 

ten inom den egna organisationen. 

Samarbete mellan olika organisationer motver- 

kar naturligtvis inte i sig självt effektivitet. Genom 

möjligheterna att skapa synergi och undvika dubbel- 

arbete ökar effektiviteten när man går utöver varje 

enstaka organisation och fokuserar själva resultatet. 

Men en effektivitet vars resultat inte får plats inom 

den egna budgeten, är inte automatiskt intressant. 

När polisen lämnar projekten för att spara sina egna 

resurser, så räknar man inte med de förluster som 

drabbar socialförvaltningen genom en ökade krimi- 

nalitet i Botkyrka kommun. Eller när Södertörns 

högskola lämnar Fittja för att spara pengar, så ingår 

inte i deras budget det tapp Fittja gör genom den 

negativa profileringen. 

Jag har pekat på en del strukturella svårigheter 

i samarbetet mellan organisationer för att klargöra 

att framgång i samarbete inte följer automatiskt 

av goda viljor. Framgång är snarare resultatet av 

utförliga reflektioner och seriösa försök att hitta 

lösningar. Till exempel, innan man formulerar ett 

samverkansprojekt mellan socialförvaltningen i Bot- 

kyrka kommun och polisen måste båda parter 

diskutera projektets förutsättningar, undersöka de

potentiella svårigheterna och sedan binda sig för ett 

avtal som garanterar genomförandet oberoende av 

alla svårigheter. Ett persiskt ordspråk säger: 

”Strida i början är mycket bättre än konflikter i 

slutet.” 

Två aktiviteter har brottats med nästan alla de ovan 

diskuterade svårigheterna mellan olika kommu- 

nala, statliga, privata och frivilliga organisationer. 

Den första av dessa aktiviteter är de tre områdes- 

grupperna, den andra är projektet Vy 2001. Som 

jag berört tidigare har områdesgrupperna försökt 

inrymma representanter från alla ovannämnda aktö- 

rer inom den egna organisationen. Genom hårt 

arbete har de nått viss framgång, men de har fortfa- 

rande lång väg att gå för att övervinna de struktu- 

rella svårigheter jag diskuterat. 

Projektet Vy 2001 var ett icke-traditionellt och 

mångdimensionellt projekt med flera samarbetspart- 

ners från olika nivåer (se bilaga 1 för projektets syfte), 

men som råkade ut för stora svårigheter både när det 

gällde placering i, och stöd från organisationen. Pro- 

jektet, som fick inte plats i någon av de kommunala 

förvaltningarna, hamnade till slut på kommunled- 

ningskontoret. I ”Slutrapport från Vy 2001”, skriven 

av projektsamordnaren, Bengt Eliasson, från kom- 

munledningskontoret (2002-01-17) står: 

”Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden 

beslutade 2001-02-01 att föreslå att ansvaret för 

projektet flyttas över till kommunledningskonto- 

ret. Motivet var att projektet hade fått en mycket 

bred ansats som i mindre grad berörde utbild- 

ning och arbetsmarknad. /…/ 

Kommunledningskontoret gick igenom pro- 

jektet och fann stora svagheter i projektets 

avgränsning och finansiering, ett antal åtgärder 

föreslogs. Kommunledningskontoret delade 

utbildnings- och arbetsmarknadsförvaltningens 

uppfattning att projektet berörde flera förvalt- 

ningar och externa intressenter och inte naturligt 

hörde hemma hos någon enskild förvaltning. I 

det läget bedömdes den enda framkomliga vägen 

vara att lägga projektet under kommunlednings- 

kontoret. /…/ 

En välfungerande styrgrupp blir en nödvändig- 

het när initiativet är brett (områdesgruppen) 

men ansvaret för genomförande måste läggas hos 

en förvaltning. /…/ 

Projekt av övergripande karaktär är svåra att 

hantera i en förvaltning som är inriktad på 

att lösa sin nämnds väldefinierade verksamhet. 

Kommunledningskontoret, som hanterar frågor 

av övergripande karaktär, bör normalt inte han- 

tera operativa projekt ”på fältet”. Utvecklade 

förhållningssätt till motsvarande projekt behövs 

i organisationen.” 

I ett möte med integrationsberedningen där man 

diskuterade projektets öde, kopplade samma person 

samman kravet på nytänkande med de strukturella 

svårigheterna för samarbete och uttalade sitt miss- 

nöje med följande ord: 

”Ändå måste vi ta risken och pröva något nytt.” 

73

Demokratiseringsprocessen 

I det nedanstående diskuteras i tre avdelningar 

demokratiseringsprocessen. Kapitlet börjar med 

några begreppsförklaringar och behandlar sedan 

utifrån olika exempel faktorer av betydelse för de 

boendes delaktighet. I avsnitten därefter diskuteras 

svårigheterna med de boendes frivilliga respektive 

betalda delaktighet. 

Innebörden av demokratisering 

Några begreppsförklaringar 

Formuleringar som lokal förankring, underifrånper- 

spektiv, boendedelaktighet eller liknande har använts 

generöst, ofta som synonymer, både i riktlinjerna och 

handlingsplanerna, i allt från Blommansatsningen, 

till Fittjasatsningen och storstadssatsningen. Men 

eftersom orden tagits för givna har man sällan för- 

sökt definiera vad man faktiskt menar med begrep- 

pen. Utan definition tappar begreppen sin roll som 

riktlinjer och lämnar utrymme för varierande tolk- 

ningar. De fria tolkningarna har i sin tur lämnat 

utrymme för olika bedömningar vad gäller graden 

av framgång eller misslyckande. 

Så vitt jag förstår är dessa begrepp, trots visst 

släktskap, inte alls synonymer 7 . Till exempel inne- 

bär, inom det område vi diskuterar här, begreppet 

”lokal förankring” att förankra tanken bakom akti- 

viteterna hos lokalbefolkningen. Genom lokal för- 

ankring söker man därmed i första hand legitimitet 

från befolkningen, inte delaktighet. ”Underifrån- 

perspektiv” däremot, syftar vanligen på en diskus- 

sion inom vetenskapsteorin som handlar om att man 

74 

ser ”verkligheten” olika beroende på sin position i 

den sociala strukturen. Genom att söka ”underifrån- 

perspektiv” försöker man närma sig ett perspektiv 

– de boendes – som ofta glöms bort i förändringsar- 

bete. ”Underifrånperspektiv” pekar med andra ord 

på en kognitiv process, inte en praktisk. ”Boende- 

delaktighet” i sin tur, betyder att lokalbefolkningen 

som målgrupp för ett förändringsarbete deltar i pla- 

nering och/eller genomförande av arbetet ifråga. 

Boendedelaktighet kan vara frivillig eller betald. 

Betald delaktighet i form av anställning är inte bara 

ett redskap för förändringsarbete utan också ett mål 

för samma arbete. 

Beroende på vilken eller vilka av dessa termer 

man använder kommer man att behöva välja olika 

tillvägagångssätt. Till exempel legitimitet i form av 

lokal förankring kan tillfredställas genom diskussio- 

ner och informationsspridning. Att idéerna kommer 

från befolkningen eller att de boende deltar i akti- 

viteterna är inte nödvändigt för att man ska kunna 

tala om lokal förankring. ”Underifrånperspektivet” 

närmar man sig bättre genom forskning, än genom 

att ta in befolkningen i arbetet. Systematisk insam- 

ling av olika perspektiv är möjligt endast genom 

professionell kartläggning. Boendedelaktighet kan 

förverkligas endast genom att man tar in lokalbe- 

folkningen i förändringsarbetet. Kraven på denna 

dimension är därför annorlunda än på övriga dimen- 

sioner. Det finns även stora skillnader mellan för- 

utsättningarna för frivillig och betald delaktighet. 

Frivillig delaktighet är alltid välkommen, däremot 

mer sällan personer som vill ha ersättning för sitt 

arbete.

På grund av otydlig begreppsanvändning och 

otillräckligt definierade begrepp vet demokratise- 

ringsprocessens aktörer inte alltid vilka av dessa 

demokratiseringsformer man strävar efter. Eller så, 

som vi kommer att se på kommande sidor, lovar 

man i diskussionerna en nivå av demokratiserings- 

åtgärd (till exempel boendedelaktighet) men strävar 

i praktiken efter en annan nivå (till exempel lokal 

förankring). Detta leder inte sällan till att man väljer 

olämpliga metoder i förhållande till sitt mål. Man 

försöker, till exempel, klarlägga de boendes behov 

genom diskussioner med ett selektivt urval perso- 

ner, istället för genom en systematisk kartläggning. 

Enkelt uttryckt försöker man ibland mobilisera folk 

utan att veta vad man vill göra med den mobilise- 

rade gruppen. 

För att ge en utförlig bild av demokratiseringspro- 

cessen i Botkyrka kommun kommer jag att i detta 

kapitel räkna in alla de åtgärder som ägnats demo- 

kratiseringsarbete, utan att ta hänsyn till de ovan 

nämnda begreppsvariationerna. Men i de avsnitt där 

jag talar om svårigheterna med demokratiserings- 

processen begränsar jag mig till enbart frågan om 

boendedelaktighet. 

Denna begränsning motiveras inte bara av den 

speciella betoningen på ”boendedelaktighet” i reger- 

ingens riktlinjer för storstadssatsningen utan är 

också ett sätt att förkorta diskussionen. Om vi accep- 

terar att boendedelaktighet är en högre demokrati- 

seringsnivå – och den mest komplicerade – jämfört 

med lokal förankring och underifrånperspektiv, då 

kommer vi genom diskussionen om svårigheterna 

på denna nivå även att förstå svårigheterna på de 

andra nivåerna. 

Faktum är att delaktighet – särskilt betald delak- 

tighet – är projektens akilleshäl. Om man lyckas lösa 

svårigheterna med delaktighet, då har man också 

löst integrationsproblematiken – själva syftet för 

hela satsningen. 

Aktiviteter som syftar till ökad demokrati 

Botkyrka kommun har varit med i alla satsningar 

som betonat boendedelaktighet. Dessutom har 

många projekt i samma anda som Blomman-, Fittja- 

och storstadssatsningarna genomförts med andra 

kommunala, nationella och internationella resur- 

ser. Genom projekten har man försökt skapa både 

tillfälliga och permanenta kanaler för demokratise- 

ringsarbete. Demokratiseringsarbetet handlar inte 

om ytlig kosmetik, utan är en akut nödvändighet för 

kommunen. Till exempel representerar den adminis- 

tration som styr kommunen inte alls befolkningens 

etniska sammansättning. Att man i kommunled- 

ningen uppfattat behovet av förändring framgår 

Enkelt uttryckt försöker man ibland 

mobilisera folk utan att veta vad man vill 

göra med den mobiliserade gruppen. 

också av den stora andel av storstadsresurserna (ca 

18%) som satsats på dialog och delaktighet. 

Den rika tillgången på demokratiseringskanaler 

framgår av den arbetsorganisation som presentera- 

des på föregående sidor (s. 42ff). En snabb genom- 

gång ger vid handen att det finns flera organisationer, 

enheter, nätverk och andra aktörer som arbetar, helt 

eller delvis, med att förankra projekten bland lokal- 

befolkningen: områdesgrupperna, föreningsråden, 

boenderåden, medborgarkontoren, områdesutveck- 

larna osv. 

Områdesgrupperna var aktiva i alla tre kom- 

mundelarna. Medlemmarna i dessa grupper repre- 

senterade kommunala enheter i området (skolor, 

förskolor osv.) lokala enheter av statliga institutio- 

ner i området (arbetsförmedlingen, polisen osv.) 

bostadsföretaget, föreningsrådet och boenderådet. 

Områdesgrupperna diskuterade alla slags frågor 

inom sitt geografiska område, analyserade dem och 

skickade vidare till relevanta kommunala eller stat- 

liga enheter för åtgärder. De utgjorde en länk mellan 

lokalbefolkning och myndigheter, samt fungerade 

därtill som ett nätverk som innefattade alla aktivite- 

ter inom det egna geografiska området. 

Områdesgrupperna kom i en senare fas, genom 

sina arbetsgrupper, ännu närmare lokalbefolkningen. 

Arbetsgrupperna som organiserades enligt aktivi- 

tetsområden – sysselsättning, trygghet, utbildning 

osv. – tog kontinuerliga kontakter med lokalbefolk- 

ningen, undersökte deras behov, diskuterade meto- 

der och lösningar, samt vidarebefordrade förslag och 

synpunkter till områdesgrupperna för samordning 

75

och remittering till beslutsfattande organ. I Fittja 

hade före storstadssatsningens tid arbetsgrupperna 

under Fittjasatsningens projektledare, nästan samma 

uppgifter. Förutom aktivitetsområden hade man där 

också speciella grupper för kvinnor och ungdomar. 

Områdesgruppernas kontakt med lokalbefolk- 

ningen berikades påtagligt genom föreningsrådens 

representation i själva grupperna och/eller arbets- 

grupperna. Föreningsråden var aktiva i två kom- 

mundelar: Fittja och Hallunda/Norsborg. 

Alla föreningar i områdena var inte medlemmar 

i föreningsråden. Alla boende i områdena var heller 

inte medlemmar i lokala föreningar. Inrättandet av 

boenderåd var en åtgärd för att nå de personer som 

står utanför föreningarna. I Hallunda/Norsborg spe- 

lade boenderådet en betydande roll i mobiliserings- 

arbetet. I Alby fanns inget boenderåd, däremot en 

grupp eldsjälar bestående av boende och tjänstemän 

som utförde ungefär samma uppgifter. Också i Fittja 

satsade man mycket tid på att bilda ett boenderåd 

(Fittjarådet), men lyckades inte. Entusiasmen från 

lokalbefolkningen har inte varit översvallande, men 

försöken fortsätter. 

Medborgarkontoren, som vuxit från små servi- 

cestugor till att bli en egen förvaltning inom den 

kommunala administrationen, har den lokala för- 

ankringen som ett av sina viktigaste målområden. 

Kontoren syftar bland annat till att: 

w ”ge medborgarna möjlighet att ta ett ökat ansvar 

över den lokala utvecklingen, 

w ge medborgarna bättre förutsättningar att själv 

medverka i åtgärder, individuellt eller i grupper, 

w ge medborgarna möjlighet att träffa sina politiker 

kontinuerligt, 

w med modern it ge medborgarna möjlighet till 

insyn och delaktighet innan beslut fattas samt att 

kunna följa ett ärendes gång, 

w med modern it ge medborgarna möjlighet att 

lämna synpunkter innan beslut fattas, 

w stödja och serva föreningar och andra grupper 

som verkar för områdets bästa, 

w ge utrymme och stimulans till nya arbetssätt och 

problemlösning i det lokala utvecklingsarbetet.” 

(Projektbeskrivning, Demokraticentrum i servi- 

cestugorna) 

76 

I alla tre kommundelarna finns idag medbor- 

garkontor som informerar lokalbefolkningen om 

kommunala och statliga ärenden, guidar dem till 

institutioner som kan svara på deras frågor, hjälper 

dem i administrativa frågor, förmedlar medborgar- 

nas behov till kommunala och statliga organisatio- 

ner och organiserar olika plattformar för direkta 

diskussioner mellan politiker, tjänstemän och lokal- 

befolkning. I medborgarkontoren arbetar flersprå- 

kig personal. 

Samma sorts uppgifter har också områdesutveck- 

larna, som har en nyckelroll i områdesgruppernas 

rullande arbete. Som tidigare nämnts ligger i deras 

arbetsuppgifter: 

w ”att särskilt fokusera arbetet på de boendes enga- 

gemang, framför allt vad gäller verksamhet som 

inte normalt hanteras i de offentliga organisatio- 

nerna, 

w att särskilt stödja verksamhet utanför den kom- 

munala processen som t.ex. föreningsliv (i samråd 

med kultur/fritid), hyresgäst- köpmannaföretag 

osv., 

w att dokumentera områdesgruppens arbete för 

dialog med de boende och för kommunikation 

”inåt/uppåt” i den kommunala organisationen.” 

(Områdesutveckling, utvecklingsavtal och dialog 

1999-09-20 reviderad 2000-08-24) 

Stormöten var en annan kanal för demokratiserings- 

arbete. Stormöten under olika namn fanns i alla tre 

områdena, men var särskilt vanliga i Fittja. I Fittja 

hade man stormöte var tredje månad med 100–300 

deltagare. Med motiveringen att lägre utbildade 

kvinnor inte kommer till tals i mäns närvaro organi- 

serade man i en senare fas också speciella möten för 

kvinnor. Stormötena användes för två syften, dels 

för att sprida information, dels för att uppmuntra 

deltagarna att delta i diskussionerna om områdenas 

behov, om vilka frågor som skulle prioriteras och 

vilka åtgärder som skulle genomföras. I Fittja bru- 

kade också deltagarna bjudas på mat i samband med 

stormötena. 

Innan Fittjasatsningen inlemmades i storstads- 

satsningen fanns också varje vecka ett ”öppet hus” 

med kaffe och bullar i projektets lokaler, dit lokalbe-

folkningen inbjöds komma för att informera sig om 

resursfördelning, samt projektens arbete och resul- 

tat. Genom det öppna huset försökte man också 

inhämta information om lokalbefolkningens behov 

och synpunkter på aktiviteterna. 

I Alby fanns ett speciellt projekt, Albydialogen, 

tänkt som en plattform för dialog mellan lokalbe- 

folkning, tjänstemän och politiker. Projektet, startat 

med andra resurser redan 1995, organiserade före- 

läsningar, diskussionskväller och fester. Albydialo- 

gen hade särskild inriktning mot områdets barn och 

ungdomar. 

Två kommundelar (Alby och Hallunda/Norsborg) 

startade egna webbplatser på Internet. På dessa pre- 

senterades områdets aktiviteter, samt frågor om 

resursfördelning, arbetsorganisation, resultat osv. 

Genom webbplatserna uppmuntrades lokalbefolk- 

ningen att komma med synpunkter och förslag och 

att själva delta i arbetet. 

Alla tre kommundelarna hade sina egna nyhets- 

bulletiner, med information och uppmuntran till 

delaktighet. I Fittja publicerades ”Fittjabladet”, i 

Alby ”Information Alby” och ”WayOut” och i 

Hallunda/Norsborg ”På gång”. 

Till Fittjasatsningen anställdes från början en sär- 

skild informatör. Efter infasningen av Fittjasats- 

ningen i storstadssatsningen anställdes en journalist 

som informatör för alla tre kommundelarna. I upp- 

giften för båda befattningarna ingick, bland annat, 

informationsspridning till lokalbefolkningen. 

Januari 2000 anställdes två personer som pro- 

cessarbetare i Fittjasatsningen. En av de viktigaste 

uppgifterna för dessa personer var att ha kontakt 

med lokalbefolkningen på olika nivåer, utreda deras 

behov och uppfattningar om aktuella åtgärder som 

skulle genomföras samt uppmuntra dem att delta i 

och påverka aktiviteterna. Processarbetarna bildade 

också olika forum för diskussioner mellan boende, 

tjänstemän, politiker och företagare. Erfarenheterna 

från dessa kontinuerliga kontakter med lokalbefolk- 

ningen spreds till inblandade aktörer både muntligt 

och genom protokoll och rapporter. 

I projektledningen förekom diskussioner om att 

befolkningen i områdena består av lågutbildade med 

svaga språkkunskaper. Sådana grupper, konstate- 

rade man, är inte vana vid de skriftliga kommunika- 

tionsformer som är så förhärskande i Sverige. Man 

hävdade vidare att en del av de boende i områdena 

kommer från länder med ingen eller kort erfaren- 

het av demokrati och därför har bristande kunska- 

per om hur demokrati och delaktighet fungerar i 

Sverige. 

För att övervinna dessa möjliga svårigheter prö- 

vade man ytterligare andra kanaler och metoder för 

informationsspridning. Några projekt – till exem- 

pel förskoleprojekt – försökte locka relevanta grup- 

per till delaktighet genom personliga samtal. Några 

arbetsgrupper och föreningar använde dörrknack- 

ningsmetoden för att mobilisera folk inför olika 

möten och aktiviteter. Även processledaren knack- 

ade dörr och ordförande i föreningsrådet i Fittja gick 

ännu längre och bjöd in de boende till stormöten 

genom att gå runt i området med megafon i hand. 

För att sprida kunskap om demokrati och del- 

aktighet i Sverige organiserade man två projekt i 

Fittja: Vardagsmakt och Pilotutbildning för föränd- 

ringsagenter. Vi har sett i beskrivningen av åtgärds- 

planerna att delaktighet och medborgarinflytande 

inte bara utgör ett verktyg för förändringsarbete 

utan även är ett viktigt mål för satsningen. Det 

första projektet, som planerades och genomfördes i 

samarbete med Verdandi, syftade till att: 

w ”med Verdandis metoder utbilda 150 ’demokrati- 

utbildare’ med olika kulturell och etnisk bak- 

grund i samverkan med samverkande organisa- 

tioner, 

w bedriva uppsökande verksamhet i Fittja bostads- 

område med stöd av Verdandis metoder för att 

rekrytera 150 deltagare till utbildning, 

w i en förlängning rekrytera nya deltagare till en 

medvetandegörande verksamhet i Verdandi, 

w därmed skapa intresse och möjligheter så att fler 

kan delta i ett befintligt eller nytt folkrörelse- 

arbete och därigenom mobilisera människor till 

ett ökat engagemang för lokalt politiskt infly- 

tande och övriga demokratiska samhällskrafter.” 

(Fittjasatsningens uppföljningsrapport 3) 

Projektet Pilotutbildning för förändringsagenter 

som genomfördes med hjälp av en konsultfirma syf- 

tade till att: 

77

”stärka deltagarnas förutsättningar att delta i 

en fördjupad demokratiprocess. Utbildningen 

vänder sig till medborgare och tjänstemän i 

Fittja.” (Fittjasatsningen, en sammanställning) 

Till dessa insatser kan man lägga Botkyrkabyggens 

husvärdar som, utan att ha någon direkt koppling 

Enligt enkätundersökningen i Fittja hade 

redan knappt ett år efter Fittjasatsningens 

start 82% av respondenterna hört namnet på 

satsningen. Om vi talar om lokal förankring 

som en fråga om huruvida de boende är 

informerade om att något pågår, är det svårt 

att påstå att storstadssatsningen skulle sakna 

förankring i området. 

till satsningen, ändå på grund av företagets enga- 

gemang fick stor betydelse för satsningen. Husvär- 

darna, vars kontor ligger i bostadsområdet, hade en 

vardaglig kontakt med lokalbefolkningen och var 

vanligen de första att till exempel uppmärksamma 

kriminella grupper i områdena. Mot bakgrund av de 

positiva erfarenheterna från Botkyrkabyggens hus- 

värdar, tillsatte senare också tekniska förvaltningen 

värdar i alla tre kommundelarna, som rapporterade 

felaktigheter, misskötsel och störningar för nödvän- 

diga åtgärder. 

Sist men inte minst skulle jag vilja nämna Mång- 

kulturellt centrums undersökningar, särskilt om 

Fittja, som nämns eller citeras på flera ställen i denna 

rapport. Mångkulturellt centrum har inget officiellt 

uppdrag i förhållande till lokal förankring eller del- 

aktighet, men har genom sina undersökningar givit 

systematisk information om befolkningen och deras 

prioriteringar, samt även analyserat återkommande 

problem och, i förekommande fall, kunnat ge förslag 

för åtgärder. Mångkulturellt centrum har därtill, 

genom föreläsningar, seminarier och konferenser, 

fungerat som en länk mellan boende, tjänstemän, 

politiker och forskare. 

Tillsammans har dessa aktörer spridit en enorm 

mängd information om projekten genom så blan- 

dade kanaler som rapporter, flygblad, broschyrer, 

anslagstavlor, massmedia, seminarier, konferenser 

78 

och personliga kontakter. Många har vidare delta- 

git i nationella och internationella konferenser och 

även bjudit in vetenskapsmän och erfarna personer 

inom- och utomlands ifrån för att berika sina kun- 

skaper om demokratiarbete. 

Som tidigare beskrivits begränsar sig denna rap- 

port till att behandla den allmänna processen. Här 

saknas därför det stora arbete som satsats på lokal 

förankring och boendedelaktighet inom varje enskilt 

projekt. 

Framgångar i demokratiseringsprocessen 

I vilken utsträckning har demokratiseringsproces- 

sen varit framgångsrik? Svaret på den frågan beror 

på vilket av de ovanstående begreppen (lokal för- 

ankring, underifrånperspektiv eller boendedelaktig- 

het) man väljer att använda som kriterium. 

Enligt enkätundersökningen i Fittja hade redan 

knappt ett år efter Fittjasatsningens start 82% av 

respondenterna hört namnet på satsningen. Om vi 

talar om lokal förankring som en fråga om huruvida 

de boende är informerade om att något pågår, är det 

svårt att påstå att storstadssatsningen skulle sakna 

förankring i området. Kunskap om en aktivitet har 

ackumulerande karaktär och ökar kontinuerligt med 

den information som sprids. Särskilt märkbart är 

detta i Fittja, som haft längre tid på sig och som haft 

mer aktiviteter kring demokratiarbete. 

Kunskap om satsningen är förstås inte synonymt 

med en positiv inställning till densamma. Vid sidan 

av det som faktiskt händer, så påverkas inställ- 

ningen till en viss aktivitet också av faktorer som 

sträcker sig bortom aktiviteten i sig: tidigare erfa- 

renheter, förväntningar osv. Enligt enkätundersök- 

ningen hade 46% av de respondenter som hade hört 

talas om Fittjasatsningen positiva förväntningar på 

dess framtida resultat. Om den siffran senare ökat 

eller minskat är en fråga som får sitt svar när vi upp- 

repar enkätundersökningen. 

Som beskrivits ovan har flera utredningar och 

undersökningar utförts i de tre kommundelarna, sär- 

skilt i Fittja, för att kartlägga befolkningens behov, 

deras uppfattning om problemen och de åtgärder 

som behövs för att lösa dem. Det första stormötet 

i Fittja organiserades i form av en ”framtidsverk- 

stad” under ledning av sesam (Stiftelsen centrum

för samhällsarbete och mobilisering) och redovisa- 

des i rapporten ”Fittja ett nationellt utvecklingsom- 

råde”. Det var svaren från denna framtidsverkstad 

som kom att utgöra grunden för Fittjasatsningens 

definition av ”kärnfrågor”. Metoden har använts i 

alla kommundelar vid ett flertal tillfällen. Vidare 

ger Mångkulturellt centrums enkätundersökning i 

Fittja en ganska detaljerad bild av de boendes upp- 

fattning om problem i Fittja och deras prioritering. 

Detsamma gör också protokoll och interna rappor- 

ter från processarbetarna. 

Bland lokala tjänstemän och politiker finns idag 

god tillgång till kunskap – insamlad under en lång 

tid av förändringsarbete – om befolkningens behov 

och deras uppfattning av problem. Att makthavare 

frågar efter folks åsikter kan ses som ett uttryck för 

den demokratiska traditionen i Sverige. Det är också 

en logisk följd av denna tradition att ökad demo- 

kratisering varit ett av de viktigaste direktiven för 

alla de satsningar den här studien berör. Åtmins- 

tone delvis är det också erfarenheterna från det åter- 

kommande praktiska arbetet i ett antal kommuner 

som utgör grunden för storstadspropositionen och 

statens klassificering av målområden. 

Ännu en källa till kunskap om boendeperspektiv 

är den forskning och utvärdering som gjorts, lokalt, 

nationellt och internationellt, i olika sociala kon- 

texter. Trots att integrations- och segregationspro- 

blematiken har unika aspekter i varje geografiskt 

område, finns det också viktiga aspekter gemen- 

samma för alla områden. Den samlade forskningen 

innehåller enorm kunskap om de behov och priori- 

teringar som finns hos befolkningen i till exempel 

utsatta områden. 

Om vi tolkar ”underifrånperspektiv” som ett per- 

spektiv som betonar målgruppernas synvinkel vad 

gäller behov och prioriteringar så skulle man, tack 

vare de ovan nämnda källorna, kunna påstå att kun- 

skapsläget härvidlag är ganska tillfredsställande. En 

utvidgning av underifrånperspektivet till att inne- 

fatta även praktiska åtgärder och arbetsmetoder är 

dock en annan fråga, som bäst kan diskuteras inom 

ramen för boendedelaktighet. 

På grund av bristande statistisk är det mycket 

svårt att ge en realistisk bild av framgångarna när 

det gäller boendedelaktighet i de genomförda akti- 

viteterna. Fittjasatsningen har valt sin egen presen- 

tation, som redovisas i sista kapitlet om projektens 

resultat. Här ska jag begränsa mig till de uppgifter 

om mötesdeltagande som samlats in genom Mång- 

kulturellt centrums enkätundersökning i Fittja. 

I Mångkulturellt centrums enkätundersökning 

har 16% av urvalet som gäller ålderskategorin 

18-64 svarat ja på frågan ”Har du varit på något 

möte anordnat av projektet?”. Materialinsamlingen 

skedde cirka ett år efter Fittjasatsningens start. 

Räknat utifrån enkätsvaren har 696 av 4 352 boende 

i Fittja i dessa åldrar deltagit i något möte anordnat 

av Fittjasatsningen under dess första år. För att få 

veta hur många som därefter deltagit måste vi vänta 

tills enkätundersökningens del två är genomförd 

och analyserad. 

Mångkulturellt centrums statistik presenterar 

endast uppgifter om de boendes närvaro under olika 

möten. Den säger ingenting om huruvida denna 

närvaro hade betydelse för förändringsarbetets pla- 

nering och genomförande. Min bedömning, som 

bygger på min närvaro i de flesta av dessa allmänna 

möten, är att termerna ”lokal förankring” och ”när- 

mande till ett underifrånperspektiv” bäst beskriver 

mötenas karaktär. För att kunna tala om boen- 

dedelaktighet bör det finnas ett reellt inflytande 

i planering och genomförande. Men på grund av 

omständigheter som kommer att diskuteras nedan 

var det i de flesta fall tjänstemän och politiker som 

hade styrande roller på mötena. Av de boende var 

det ett begränsat antal nyckelpersoner som var regel- 

bundet närvarande och som kom till tals i dessa 

sammanhang. 

På grund av dels oklara gränser mellan projekt 

och ordinarie aktiviteter, dels personalomsättning 

inom projekten, är det svårt att avgöra hur stor andel 

av de personer som arbetar inom projekten som 

själva tillhör lokalbefolkningen. En grov bedömning 

av självutvärderingarna ger vid handen att andelen 

projektarbetare som bor i kommundelen där projek- 

tet pågår är försumbar. Andelen är ännu mindre när 

man tittar bara på antalet projektledare. Andelen 

projektarbetare eller projektledare som har utländsk 

bakgrund är förhållandevis högre men fortfarande 

obetydlig med hänsyn till områdenas befolknings- 

sammansättning. Projektledare som bor i området 

79

eller som har utländsk bakgrund arbetar med jäm- 

förelsevis mindre resurser i sina projekt. För att vara 

rättvis bör man dock tillägga att av de tre områdes- 

utvecklarna, som kommit att få en betydande roll i 

förändringsarbetet, är två invandrare. 

Men frågan om demokratiseringsprocessens fram- 

gång bör inte begränsas till det ovan sagda. Man 

har samlat in en hel del erfarenheter och byggt upp 

en organisation som inte syns i resultaten men som 

utgör en investering för framtida aktiviteter. Demo- 

kratiseringsprocessen är inte en begränsad fas i en 

väl avgränsad helhet. Det är en oändlig process där 

varje fas utgör en investering för kommande faser. 

Jämfört med Blommansatsningen ser jag en 

påtaglig utveckling i demokratiseringen mätt med 

alla mått. I Blommansatsningen var antalet boende 

och/eller invandrare som arbetade inom projekten 

hela tiden begränsat till ett fåtal anställda, på lägre 

positioner eller som tillfälliga beredskapsarbetare. 

Områdesgrupperna och arbetsgrupperna var mindre 

disciplinerade och mindre aktiva. Informationen om 

projekten var bristfällig, inte bara för de boende 

utan också för tjänstemännen som arbetade inom 

projekten (jfr Axelsson & Landsberg 1998:14). För- 

eningar var mindre inblandade i aktiviteterna både 

som initiativtagare till projekt och som deltagare 

i olika möten. Det fanns inte så många offentliga 

möten där boende kunde delta och göra sin röst 

hörd. Resursfördelning samt planering och genom- 

förande av projekten låg nästan helt under den 

80 

kommunala administrationens kontroll (se Hosse- 

ini-Kaladjahi 1998). 

Faktorer av betydelse 

för de boendes delaktighet 

Delaktighet är en komplicerad och mångdimensio- 

nell företeelse. Beroende på vilken dimension som 

testas och vilken variabel som används för operatio- 

naliseringen kommer man till olika bakomliggande 

faktorer. Vi hade en variabel i enkätundersökningen 

i Fittja som skulle kunna vara ett mått på boende- 

delaktighet i demokratiseringsprocessen. Den var en 

dikotomivariabel med formuleringen: ”Har du varit 

på något möte som anordnats av Fittjaprojektet?” 

När jag tog denna variabel som beroendevariabel 

och utförde en regressionsanalys med ett antal 

oberoende variabler 8 visade resultatet att följande 

variabler bland invandrare hade signifikant sam- 

band med deltagande i möten anordnade av Fitt- 

jasatsningen: medlemskap i invandrarföreningar, 

övertygelse om projektets förändringspotential och 

vistelselängd i Fittja, (se modell 1). Personer som 

var medlemmar i invandrarföreningar hade deltagit 

i möten mer än de som inte var medlemmar. Perso- 

ner som trodde på projektets förändringskapacitet 

hade deltagit mer än de som inte trodde på den. Per- 

soner som bott längre i Fittja hade deltagit mer än 

de som bott en kortare tid. 

Det positiva sambandet mellan deltagande i Fittja- 

satsningens möten och medlemskap i invandrarför- 

Modell 1. Regressionskoefficient för de variabler som visat sig ha signifikant samband med 

deltagande i möten anordnade av Fittjaprojektet – invandrare (0 = har inte deltagit, 1 = har deltagit) 9 

Variabler B Beta Standardfel 

Tror du att Fittjaprojektet kommer att påverka situationen 

i Fittja (1 = ja, mycket, 2 = ja, ganska mycket, 

3 = nej, inte så mycket, 4 = nej, inte alls) -0,05* -0,12 0,02 

Medlemskap i invandrarföreningar 

Man är inte medlem i invandrarföreningar (referens) 00 

Man är medlem i invandrarföreningar 0,19*** 0,23 0,05 

Vistelselängd i Fittja (år) 0,006* 0,12 0,00 

ANTAL 397 

*** Signifikant på 0,001 nivå ** Signifikant på 0,01 nivå * Signifikant på 0,05 nivå

eningar pekar på föreningarnas roll i mobiliseringen 

av lokalbefolkningen. Givet en sådan viktig funk- 

tion kan man påstå att det lönar sig att samarbeta 

med föreningar. Trots de svagheter som kan finnas 

hos en del invandrarföreningar, har de potential att 

utgöra en länk mellan de boende i ett visst område 

och de kommunala myndigheterna. Det betyder att 

föreningar i allmänhet och invandrarföreningar i 

synnerhet bör få ytterligare stöd från satsningen. 

Resultatet var annorlunda bland svenskar 10 . Testat 

med samma variabler 11 var det bara två variabler 

som visade sig ha signifikant samband med beroen- 

devariabeln: civilstånd och trivsel i Fittja. Ensamstå- 

ende hade deltagit oftare än gifta/sambo. Personer 

som trivdes i Fittja hade deltagit oftare än de som 

inte trivdes (se modell 2). 

Det finns inte någon signifikant skillnad mellan 

svenskar, svenskar med utländsk bakgrund och 

invandrare när det gäller deltagande i Fittjasatsning- 

ens möten. Det finns inte heller några signifikanta 

skillnader mellan olika invandrargrupper (födda i 

Turkiet, i Irak och i Chile) eller folkgrupper (assyrier/ 

syrianer och kurder) som bor i området. Däremot 

finns det en signifikant skillnad mellan personer som 

bor i radhus respektive höghus, både bland invand- 

rare (B=0,11 P=0.04) och bland svenskar (B=0,13 

P=0,07). Den första gruppen deltar i möten i lägre 

utsträckning än andra. 

Orsaken till skillnaden mellan boende i radhus 

och boende i höghus är att satsningen mest gäller 

den senare gruppen och att den förra därför har 

mindre intresse av att delta i aktiviteterna. Detta 

resultat kullkastar de kulturella förklaringar till del- 

aktighet som inte är så ovanliga, både i vetenskap- 

liga och vardagliga sammanhang. Resultatet pekar 

samtidigt på det faktum att oberoende av ursprung 

eller etnisk tillhörighet blir man aktiv när man har 

intresse av och känner sig motiverad för en aktivi- 

tet. Annorlunda uttryckt är följaktligen skapande av 

motivation det viktigaste steget för att mobilisera 

folk för en viss fråga. 

Svårigheter med de boendes 

frivilliga (obetalda) delaktighet 

Jag har tidigare pekat på en väsentlig skillnad mellan 

omständigheterna för frivillig respektive betald del- 

aktighet. När det gäller frivillig delaktighet finns 

inget motstånd från tjänstemännens sida. Tjäns- 

temännen vill gärna ha lokalbefolkningens frivil- 

liga och obetalda deltagande för att förstärka sina 

mänskliga resurser, och ser i detta bara tillgångar, 

inga hot. När det däremot gäller betald delaktighet 

i form av beviljande av ansökningar konkurrerar 

tjänstemännen med potentiella sökande från lokal- 

befolkningen. Och när det gäller betald delaktighet 

i form av anställning, dvs. att någon från lokalbe- 

folkningen betalas för sin medverkan i ett projekt, 

förvandlas tjänstemännen till arbetsgivare som, likt 

Modell 2. Regressionskoefficient för de variabler som visat sig ha signifikant samband med 

deltagande i möten anordnade av Fittjaprojektet – svenskar (0 = har inte deltagit, 1 = har deltagit) 

Variabler B Beta Standardfel 

Medlemskap i svenska föreningar 12 

Man är inte medlem i svenska föreningar (referens) 00 

Man är medlem i svenska föreningar 0,11 0,14 0,07 

Civilstånd 

Ensamstående (ogift, änka/änkling osv) (referens) 00 

Gift/sambo -0,13* -0,18 0,07 

Hur trivs du i Fittja? 

(1 = bra, 2 = ganska bra, 3 = inte så bra, 4 = inte alls) -0,11** -0,25 0,04 

ANTAL 99 

*** Signifikant på 0,001 nivå ** Signifikant på 0,01 nivå * Signifikant på 0,05 nivå 

81

alla andra arbetsgivare på arbetsmarknaden, måste 

ta alla de risker som är förknippade med en anställ- 

ning. I detta avsnitt ägnar jag mig åt svårigheterna 

med frivillig delaktighet. I nästa kommer jag att dis- 

kutera svårigheterna med betald delaktighet. 

Det är inte min avsikt att här i detalj beskriva alla 

de små subjektiva och objektiva faktorer som visat 

Oberoende av ursprung eller etnisk 

tillhörighet blir man aktiv när man har 

intresse av och känner sig motiverad för en 

aktivitet. Annorlunda uttryckt är följaktligen 

skapande av motivation det viktigaste steget 

för att mobilisera folk för en viss fråga. 

sig vara försvårande faktorer för frivillig delaktighet 

i förändringsarbete: matchningssvårigheter mellan 

tjänstemäns och boendes tid som nämnts tidigare, 

de långa arbetsdagarna för de småföretagare som är 

överrepresenterade i invandrartäta områden, besvi- 

kelser osv. 

Jag ska, istället, begränsa mig till några grundläg- 

gande omständigheter som motverkar alla genuina 

försök att berika arbetet med delaktighet från de 

boendes sida. Dessa omständigheter ska diskuteras 

under rubrikerna: instabilitet och rörlighet, mång- 

fald och komplexitet, kunskap, samt bristande över- 

ensstämmelse mellan retorik och praktik. 

Instabilitet och rörlighet 

De tre kommundelar som står i fokus för storstads- 

satsningen är de rörligaste kommundelarna i Bot- 

kyrka. In- och utflyttningen i dessa kommundelar 

är ungefär dubbelt så hög som i södra Botkyrka (se 

tabell 2). Det betyder att den genomsnittliga bosätt- 

ningstiden är endast cirka 7 år i Fittja och Alby, 

82 

medan den är cirka 15 år i södra Botkyrka. Enligt 

enkätundersökningen har 32,3% av respondenterna 

bott kortare tid än 5 år i Fittja och hälften (49,7%) 

har bott kortare tid än 10 år. 

Statistiken över in- och utflyttning säger inte allt 

om ett områdes grad av stabilitet. När det gäller 

utflyttningen visar siffrorna bara på de personer 

som haft möjlighet att flytta från områdena ifråga. 

De säger ingenting om de personerna som vill flytta 

från ett visst område, men som av olika skäl inte kan 

förverkliga sin vilja, till exempel på grund av eko- 

nomiska svårigheter eller svårigheter med att få en 

annan bostad. I invandrartäta områden finns det en 

hel del personer som valt området ifråga bara i brist 

på alternativ (21% av respondenterna enligt enkät- 

undersökningen i Fittja, och 29% om man lägger 

till också de personer som uppgivit att kommunen 

valde bostad till dem). Det finns en del personer 

som använder dessa områden som väntrum för att 

senare, när så blir möjligt, flytta vidare till ett område 

de hellre vill bo i. Det finns därtill personer som vill 

flytta tillbaka till sitt hemland – till exempel perso- 

ner som närmar sig pensionsåldern – eller som vill 

flytta vidare till andra länder. Man kan här också 

tillägga den dynamik i utflyttningen som tas upp 

av Kerstin Bodström, rörande Alby, under rubriken 

”smittsamma beslut”. Hon skriver: 

”Flyttningar har en nästan epidemisk karaktär i 

segregerade områden. Varje beslut om flyttning 

i de områden, som likhet med Alby ligger nära 

eller t o m har kommit förbi sin ’tipping point’ 

innebär ’smittorisk’ och fördjupar därmed i prin- 

cip segregationen /…/ Man befinner sig i ett 

slags inkubationsstadium där en förändring i 

omgivningen är en fara för påverkan och därefter 

en aktion.” (Bodström 1999:11) 

Tabell 2. Befolkningsomsättning i tre kommundelar i norra Botkyrka 

jämfört med södra Botkyrka och Botkyrka kommun 

Befolknings- Fittja Alby Hallunda/ Södra Botkyrka 

omsättning år 1998 Norsborg Botkyrka kommun 

Inflyttare 14,0 14,0 10,0 7,1 7,3 

Utflyttare 14,7 17,5 9,6 7,1 8,0

Men hänvisning till Juan Velásquez (1999) tilläg- 

ger hon: 

I sådana områden är det ”ett stort, medvetet och 

starkt beslut att bli kvar …” (Bodström 1999:11) 

Alla som tänker på att flytta lever i en sorts sub- 

jektiv instabilitet även om det kan ta olika lång 

tid för dem att förverkliga sina drömmar. Medan 

det var 14,7% av befolkningen som faktiskt flyttade 

från Fittja under 1998, svarade i undersökningen (år 

1999) 66% av respondenterna att de gärna skulle 

vilja flytta från Fittja till en annan kommundel i 

Stockholm, om de kunde. 

Både objektiv och subjektiv instabilitet leder 

naturligtvis till svagare tillhörighet till området och 

följaktligen till svagare engagemang i allt förbätt- 

ringsarbete. Vi har sett i modell 1 att, efter kon- 

stanthållning för ett antal relevanta variabler, är 

vistelselängd i Fittja en av de få variabler som bland 

invandrare visat sig ha signifikant samband med del- 

aktighet i Fittjasatsningens möten. Personer som 

bott längre i Fittja har deltagit i möten oftare än 

de som bott kortare. Det är sannolikt att Hallunda/ 

Norsborgs framgång i bildandet av ett boenderåd och 

Fittjas misslyckande med samma sak beror, åtmins- 

tone delvis, på skillnader i områdenas stabilitet. 

Högre omsättning i invandrartäta områden gäller 

inte bara befolkningen, det gäller också de personer 

som arbetar i områdena. Högre personalomsättning 

syns tydligt i form av de nya ansikten som dyker upp 

varje gång man vänder sig till olika institutioner, 

men fenomenet har också dokumenterats i forsk- 

ningsrapporter. Mirjaliisa Lukkarinen Kvist skriver 

om Fittja vårdcentral att: 

”Flera av de intervjuade [vårdcentralspersonal, 

min anm.] berättar att patienter har undrat över 

personalomsättningen.” 

En av hennes intervjupersoner berättar: 

”När jag började här, då var det många som 

sade ’Varför slutar alla? Varför är det ingen som 

tycker om att arbeta här?’ /…/ De var nog lite 

ledsna, tror jag, de tycker att det var, att de blev 

lämnade i sticket, de undrade, så jag sade ’Nej, 

jag är fast anställd här.’ ’Bra.’” (Lukkarinen Kvist 

2001:27) 

Hög omsättning på både befolkning och personal 

i ett område försvårar etablerandet och upprätthål- 

landet av personliga relationer mellan boende och 

tjänstemän/lokala politiker. I områden med hög 

omsättning är det alltid främmande personer som 

möter varandra. Tillit och förtroende, som är grun- 

den för varje slags delaktighet och samarbete, saknas 

mellan personer som är främlingar för varandra. 

Personliga relationer har stor betydelse i officiella 

institutioner i alla länder, särskilt i mindre indu- 

strialiserade länder där det saknas välfungerande 

institutioner. De boende i de tre kommundelar 

som är föremål för vår diskussion kommer i hög 

utsträckning från sådana länder. Enligt enkätun- 

dersökningen kommer 66% av Fittjas befolkning 

från antingen Mellanöstern (48%), Ostasien (7,2%), 

Afrika (5%) eller Sydamerika (6%). 

Mångfald och komplexitet 

De boende i Fittja kommer, enligt enkätundersök- 

ningen, från 52 länder. I området talas 47 olika språk 

som modersmål (Hosseini-Kaladjahi 2001:34–35). 

Motsvarande statistik för de två andra områdena 

saknas, men mångfalden torde vara ungefär den- 

samma i Alby, medan den i Hallunda/Norsborg 

ligger något lägre. Enligt Kerstin Bodströms under- 

sökning i Alby fanns det i en av de skolklasser 

hon studerade omkring 20 ”bakgrunds-nationa- 

liteter” representerade (Bodström 1999:18). Året 

1998 var andelen svenskar med svensk bakgrund 

omkring 13 11%, 27% respektive 35% för Fittja, Alby 

och Hallunda/Norsborg (Kommunkansliet, Områ- 

desbeskrivningar 1999). 

Personer från så många länder har många histo- 

rier och traditioner bakom sig. De har olika erfa- 

renheter och uppfattningar om delaktighet i sociala 

aktiviteter. Delaktighet i mindre utvecklade länder 

organiseras inte på samma sätt som i utvecklade 

länder. Delaktighet på landsbygden har andra förut- 

sättningar än delaktighet i stora städer. 

Mångfald i befolkningssammansättning betyder 

också mångfald i strategier för framtiden. Jag påpe- 

83

kade när jag diskuterade instabiliteten i områden att 

en del lever som i ett väntrum inför en flytt vidare, 

till andra områden eller länder. En del inväntar sin 

pensionering för att flytta tillbaka till det gamla 

hemlandet. Och en del bor fysiskt i dessa områden 

samtidigt som de mentalt befinner sig i ett annat 

land. Jag känner en familj i Fittja som på grund av 

sitt politiska engagemang för hemlandet har var- 

dagliga kontakter med hela världen, men som inte 

har en aning om satsningarna i Fittja. 

Givet den variation som finns i de tre kommun- 

delarna är det svårt att kalla dem lokala samhällen. 

Ett lokalt samhälle – av typen by eller, som i en stor- 

stad, ett ”China Town” – kännetecknas vanligen av 

homogena grupper. Dessa kommundelar däremot, 

utgör korsvägar där heterogena grupper med rötter 

och fötter i hela världen träffas. De parabolantenner 

som är fästade vid vart och vartannat balkongräcke 

är som flaggor för dessa korsvägar. 

Det är inte bara själva områdena som känneteck- 

nas av mångfald och komplexitet utan också varje 

invånares livshistoria. Låt mig skissera två exempel 

som tydliggör denna komplexitet: 

Feridoon 14 är en iranier som bor med sin fru och 

två döttrar i Fittja. På grund av sitt politiska enga- 

gemang mot den iranska islamiska regimen tvangs 

han år 1985 fly från Iran till före detta Sovjetunio- 

nen. Han är azerbajdjansk- och persisktalande och 

talar därtill lite ryska sedan sin vistelsetid i före detta 

Sovjetunionen (Tashkent). Under åren i Tashkent 

gifte han sig med Shirin som är rysk- och kirgisisk- 

talande. Kirgisiska och azerbajdjanska tillhör båda 

den turkiska språkfamiljen och står lika nära var- 

andra som till exempel svenska och danska. Kom- 

munikationen mellan man och hustru sker delvis på 

ryska och delvis genom att man använder för kirgi- 

siskan och azerbajdjanskan gemensamma ord. 

Familjen flyttade till Sverige efter socialismens 

fall. Feridoon kom år 1992 och Shirin två år senare, 

tillsammans med parets då fyraåriga dotter som är 

född i Tashkent. I Sverige har paret fått en dotter 

till, som nu är sex år gammal. Barnen behärskar 

svenska men inte deras föräldrar. Det finns inget 

riktigt gemensamt språk hemma. Mamman talar 

ryska med sina barn. Pappan talar delvis ryska och 

delvis svenska. Barnen talar svenska sinsemellan. 

84 

Feridoon arbetar som butiksbiträde i ett varuhus 

och Shirin som vårdbiträde på ett ålderdomshem. 

De är fast anställda och arbetar heltid. Båda klarar 

sina arbeten med ett bristfälligt språk som de lärt 

sig under några introduktionskurser i början, samt 

genom den begränsade kontakt de har med svensk- 

talande personer på sina arbetsplatser. 

Största delen av den tid som inte går åt till arbe- 

tet ägnar Feridoon åt en politisk organisation som 

kämpar mot den islamiska regimen i Iran. Han har 

varit politiskt aktiv sedan 17-årsåldern. Han har 

suttit i fängelse både före och efter revolutionen. 

Han har också förlorat en av sina bröder på grund 

av dennes politiska aktivitet mot den islamiska regi- 

men, som avrättade honom bara 25 år gammal. En 

av bröderna har också skadats fysiskt och mentalt av 

tortyr i fängelset. Politisk aktivitet är en förpliktelse 

för Feridoon. Men trots sitt djupa intresse för politik 

kan han nästan ingenting om den svenska politiken. 

Shirin lägger all den tid hon kan på extraarbete. 

Hon behöver pengar för att stödja sin gamla mamma 

i Tashkent och sitt brorsbarn som bor med mamman. 

Barnet har förlorat sin mamma i en bilolycka och 

pappan sitter i fängelse på grund av sin inblandning 

i narkotikahandel. Shirin har förgäves försökt ordna 

uppehållsstånd till sin mamma och till barnet. Inte 

heller hon vet särskilt mycket om de satsningar som 

pågår i Fittja. 

Marja bor med sin man och tre barn i Alby. De 

är kristna från Irak och flyttade till Sverige under 

Kuwait-kriget. Barnen är i skolåldern och går i 

skolan. Familjen äger en pizzeria där både man och 

hustru arbetar. Pizzerian går inte dåligt, men kräver 

mycket tid och energi av paret. Marja börjar arbeta 

klockan nio på morgonen och slutar vid fyratiden 

för att hinna hem till barnen. Mannen börjar lite 

senare, vanligtvis klockan tio, men arbetar sedan till 

midnatt. Både har nära släktingar i Irak som behö- 

ver deras stöd. På grund av den ekonomiska blocka- 

den har priserna stigit skyhögt i Irak. Marjas pappa, 

en pensionerad ingenjör, har en månatlig inkomst 

som inte räcker till mer än några paket cigaretter. 

För att stödja sina släktingar är paret tvungna att 

acceptera det hårda arbete som krävs för att driva 

en pizzeria. Det har också hänt att paret har stöttat 

släktingar som sökt asyl i Sverige. Släktingar som

vistats i deras lägenhet tills de kunnat ordna bostad 

för sig själva (för en illustrativ beskrivning av denna 

komplexitet se Banno Gomes 2002). 

De exempel som skildrats ovan är förstås något av 

extremfall. Alla som bor i dessa områden lever inte 

under lika komplexa omständigheter. Men det finns 

ändå många personer eller familjer i områdena som 

har mer komplicerade livshistorier än genomsnittet 

i vare sig det ursprungliga eller det nya landet. Mig- 

ration och särskilt flyktingskap rymmer en kom- 

plexitet som inte skapas av flyktingarna själva. Den 

skapas av globala relationer som ligger utanför indi- 

videns förmåga att påverka. 

I möten, på konferenser och i massmedia talar 

man ofta positivt om mångfalden i invandrartäta 

områden. Man talar om varierande kulturer, tradi- 

tioner, språk osv. Det finns en smula sanning i dessa 

påståenden – om man lyckas ta vara på mångfal- 

den. Men klarar man inte det kan variationen också 

orsaka allvarliga svårigheter. 

Variationens negativa aspekter blir synliga i den 

misstänksamhet och de konflikter som dyker upp 

i invandrartäta områden. Misstänksamheten och 

konflikterna dyker upp inte bara mellan minorite- 

ter och majoritetsbefolkning. Problemen dyker upp 

också mellan minoriteterna själva. Det är heller inte 

ovanligt att ideologiska strider i ursprungsländerna 

hittar vägen till föreningslivet i det nya landet. 

Delaktighet i en aktivitet kräver åtminstone ett 

minimum av gemensamma mål och intressen. Man 

satsar inte tid och energi på en aktivitet som inte 

har en nära koppling till ens liv och framtid. Vi 

har sett i ett tidigare avsnitt (se s. 81) att personer 

som hade ett egenintresse av satsningen deltog mer 

i möten än de som inte hade det, både bland invand- 

rare och svenskar. Detta gemensamma intresse är 

ingen självklarhet i ett område där livsstrategierna 

ser så olika ut. Om 66% av lokalbefolkningen i Fittja 

vill flytta från området så snart de får möjlighet till 

det, så är Fittjas framtid sannolikt inte längre ett 

gemensamt intresse för dessa personer. 

Kunskap 

Utbildningsnivån i norra Botkyrka – storstadssats- 

ningens fält – är låg jämfört med genomsnittet 

för kommunen och ännu lägre om vi jämför med 

genomsnittet för Stockholms län. Andelen individer 

med högst förgymnasial utbildning är cirka dub- 

belt så hög i norra Botkyrka som i Stockholms län 

och andelen individer med eftergymnasial utbild- 

ning är bara drygt hälften så hög i norra Botkyrka 

som i länet. 

I enkätundersökningen i Fittja bedömde 23% av 

respondenterna födda utanför Sverige sin förståelse 

av svenska språket som ganska eller mycket dålig. 

Högre utbildade personer är mer 

benägna att flytta från Fittja än lägre 

utbildade. Med andra ord: segregerade 

områden är segregerade också 

kunskapsmässigt. 

Motsvarande siffror för tal, läsning och skrift (se 

Hosseini-Kaladjahi 2001 för variablernas definition) 

är 31%, 26%, respektive 45% (se tabell 4). Vi vet 

av erfarenhet att självskattning av språkkunskaper 

vanligtvis ger högre resultat än andras bedömning, 

samt att lägre utbildade personers uppfattning om 

vad som är en ”perfekt svenska” vanligtvis ses som 

mindre ”perfekt” av högre utbildade. 

Lägre utbildning och bristande kunskaper i 

svenska har en direkt koppling till den instabilitet 

som diskuterats tidigare. Genom omsättningspro- 

cessen försvinner oavbrutet personer med högre 

kunskap och starkare språk, samtidigt som det flyt- 

tar in nya personer med lägre kunskaper och svagare 

språk. Efter konstanthållande av ett antal relevanta 

variabler (Hosseini-Kaladjahi 2001:82) visade sig 

utbildning ha ett positivt samband med viljan att 

flytta från Fittja. Högre utbildade personer är mer 

benägna att flytta från Fittja än lägre utbildade. 

Med andra ord: segregerade områden är segrege- 

rade också kunskapsmässigt. 

Lägre utbildning är överallt ett hot mot delaktig- 

het och demokrati, särskilt när det gäller nya del- 

aktighetsformer som kräver djupare kunskaper om 

sociala strukturer. Patriarkaliska regeringar i mindre 

utvecklade länder skapas och reproduceras, åtmins- 

tone delvis, med omedveten hjälp av analfabeter och 

lägre utbildade personer, just eftersom dessa accep- 

terar patriarkala relationer. 

85

Delaktighet i förändringsarbete kräver kunskap 

om och erfarenhet av arbetsorganisation och arbets- 

metoder, något som saknas hos lägre utbildades per- 

soner. Det saknas även bland högre utbildade som 

varit kortare tid i Sverige. I norra Botkyrka är majo- 

riteten av alla högutbildade flyktingar nyanlända. På 

grund av de många initialsvårigheter som är typiska 

för alla flyktingar/invandrare har de fortfarande inte 

hunnit etablera sig i det nya landet. 

Delaktighet i förändringsarbete kräver också goda 

kunskaper i svenska språket. Det språk som talas 

eller skrivs av tjänstemän och politiker är inte något 

enkelt vardagsspråk. Det har sin egen jargong som på 

sin höjd förstås av de 21–39% av befolkningen som 

bedömt sina svenskkunskaper som ”mycket bra”. 

För att undvika vardaglig och återkommande för- 

nedring finns det bland invandrare en benägenhet – 

inte alltid medveten – att så långt möjligt är, dölja 

de egna bristerna i svenska språket. Det finns också 

en – ofta omedveten – förväntan bland infödda, att 

86 

invandrare som kan presentera sig på svenska också 

ska kunna följa en nyanserad diskussion. 

Det finns en kvalitativ skillnad mellan personer 

som vuxit upp med ett språk från barndomen och 

personer som har lärt sig språket i vuxen ålder. 

Den första gruppen talar språket reflexmässigt och 

direkt. De använder inte så mycket energi för att 

uttrycka sig. Den andra gruppen, däremot, måste 

översätta sina tankar från det gamla språket till det 

nya och satsa stor kraft på att hitta rätta ord för sin 

översättning. Om en diskussion är en roande och 

upplivande upplevelse för en person från den första 

gruppen, är samma situation en krävande stund för 

en person från den andra. Jag har tidigare uttryckt 

detta på följande sätt: 

”Även för den som med hjälp av hög koncentra- 

tion klarar sig då så är nödvändigt, är det inte 

lätt att vara aktiv i alla situationer. Det som skil- 

jer arbetet från fritiden är koncentrationsgraden. 

Tabell 3. Högsta utbildning hos personer mellan 20–64 år i norra Botkyrka 

jämfört med Botkyrka kommun och Stockholms län (%) (Områdesbeskrivningar 1999) 

Utbildning (år 1997) Norra Botkyrka Botkyrka kommun Stockholms län 

Förgymnasial 35 28 18 

Gymnasial 44 48 45 

Eftergymnasial 16 21 35 

Uppgift saknas 5 3 2 

TOTALT 100 100 100 

Antal 21 429 43 709 1 082 098 

Tabell 4. Kunskaper i svenska språket bland respondenterna i enkätundersökningen i Fittja (%) 

Förståelse Tal Läsning Skrivande 

Mycket bra 39 30 39 21 

Ganska bra 38 39 35 34 

Ganska dåligt 14 20 15 24 

Mycket dåligt 9 11 11 21 

TOTALT 100 100 100 100 

Antal 444 436 442 443

Med denna definition arbetar första generations 

invandrare under de första åren hela sin vakna 

tid, även om de ofta är arbetslösa i praktiken. 

Rutinisering är en mekanism för kraftsparande 

som saknas under denna period. Det är inte av 

en slump som invandrare ofta väljer isolering de 

första åren efter ankomsten.” (Hosseini-Kalad- 

jahi 1998:59) 

Mina personliga erfarenheter som invandrare stär- 

ker mig i min övertygelse om att de flesta invandrare 

deltar mindre än svenskar i olika möten – inklusive 

föräldramöten i skolor och förskolor – därför att de 

inte orkar mobilisera kraft också på kvällstid, efter 

att sedan tidig morgon ha varit oavbrutet koncen- 

trerade. De orkar inte heller utsätta sig för ännu ett 

tillfälle av den förnedring som kännetecknar deras 

vardagliga asymmetriska relationer med majoritets- 

befolkningen. 

Man bör här heller inte glömma bort de makt- 

dimensioner som finns i språket. Kunskap är makt. 

Det har betonats av filosofen Michel Foucault i flera 

böcker (se Gordon 1980 för en bra sammanställ- 

ning av intervjuer och skrifter inom ämnet) och av 

andra samhällsvetare som följt hans tankegångar. 

När språksvaga deltar i ett möte tillsammans med 

språkstarka är det den senare gruppen som definie- 

rar förutsättningarna för diskussionen, som bestäm- 

mer innehållet och som formulerar resultatet. Gör 

tankeexperimentet att Fittjasatsningens första möte 

hade organiserats på ett annat språk än svenska – till 

exempel på turkiska som talas av cirka en tredjedel 

av Fittjas befolkning. Då skulle såväl sammansätt- 

ningen av deltagare som resultaten ha blivit annor- 

lunda. Faktum är att vid alla möten som jag har 

deltagit i, i samtliga tre kommundelar, är det stän- 

digt samma krets av personer med god språkbe- 

härskning som återkommit. 

Det finns en benägenhet inom den administra- 

tion som arbetar med integrationsfrågor att försöka 

öppna alla dörrar med just svenska språket. På grund 

av denna benägenhet översätter man mycket sällan 

information till andra språk och man använder 

mycket sällan tolk i samband med möten. Beteendet 

tycks ha sin grund i tanken att ”om vi använder 

tolk eller översätter information till andra språk, så 

missar vi poängen med integrationen”. I de möten 

jag deltagit i har sällan material översatts till de språk 

– till exempel arabiska eller turkiska – som talas av 

ett stort antal personer i Fittja och Alby. Inte heller 

har man använt sig av tolk. Samma attityd kommer 

till uttryck också i det faktum att Fittjasatsningen, 

med sina nästan 70 miljoner kronor på tre år aldrig 

köpt in något turkiskt dataprogram. Det fåtal infor- 

mationsblad som spridits på turkiska i området har 

skrivits av den turkisktalande ordföranden för för- 

eningsrådet på ett svenskt program, vars utskrifter 

sedan för hand förvandlats till turkiska (se ett exem- 

pel på nästa sida). Som jämförelse är det intressant 

peka på att man i en del av de småaktiviteter som 

genomförts av skolbarn med invandrarbakgrund, har 

spridit informationen på två eller tre språk. 

Jag har tidigare nämnt ett möte där äldre och med- 

elålders kvinnor, tack vare frivilliga tolkar, kunde 

inta en så aktiv roll i diskussionen att det ledde till en 

demonstration vid kommunfullmäktiges samman- 

träde (s. 59). Samma sorts kvinnor som alltid satt 

tysta på Fittjasatsningens stormöten. Vid ett tillfälle 

fick några av dem inte ens presentera sin projektan- 

sökan, på grund av att utrymmet togs i anspråk av 

mer språkstarka grupper. Deras besvikelse gick runt 

som skvaller flera dagar i olika kretsar. Också jag fick 

ta del av den när jag intervjuade en av kvinnorna. 

Bristande kunskap som en negativ faktor för del- 

tagande gäller inte bara invandrare. Det gäller även 

tjänstemän i områdena. Kunskapen om invandrarnas 

skiftande bakgrund och livshistoria är överhuvudta- 

get bristfällig hos tjänstemännen i norra Botkyrka. 

Det är förvisso inte så lätt att ha överblick, till exem- 

pel över de drygt 50 länder som befolkningen i Fittja 

refererar till som ursprungsländer. Och kunskapen 

hos tjänstemännen blir ännu mer bristfällig på grund 

av den snabba personalomsättning som diskuterats 

ovan. Snabb omsättning både bland lokalbefolkning 

och personal omöjliggör den kunskapsackumulation 

som är nödvändig för att människor ska kunna förstå 

och samarbeta med varandra. 

Man finner i invandrartäta områden två kun- 

skapsparadigm som sällan eller aldrig överlappar var- 

andra. Ett paradigm är så kallad ”lokal kunskap” 

som innehåller både information om själva områ- 

dena och information om olika gruppers livshisto- 

87

Ur Information om Fittjaprojektet på turkiska (utan datum) 

88

ia. Ett annat paradigm är den ”officiella kunskap” 

som bärs upp av kommunala tjänstemän i områ- 

dena. Båda typerna av kunskap är nödvändiga för ett 

fruktbart samarbete mellan befolkning och tjänste- 

män. Lokalbefolkningen bör lära sig hur den svenska 

demokratin fungerar i praktiken, samtidigt som 

lokala tjänstemän bör ha tillräcklig lokal kunskap 

för att på ett bra sätt kunna samarbeta med befolk- 

ningen. Men på grund av instabilitet och asymme- 

trisk maktbalans finns det ofta ett motstånd från 

tjänstemän, som inte vill eller kan skaffa sig denna 

kunskap. 

Det är förvånande för mig att ansvariga personer i 

Fittjasatsningen efter flera års arbete i Fittja, inte eta- 

blerat samarbete med de olika moskéer och kyrkor 

som finns i Fittja. Så vitt jag vet har man hittills inte 

gjort annat än några korta turistiska besök hos dessa 

institutioner. Varje person som har den minsta kun- 

skap om sociala strukturer i den så kallade tredje 

världen, och särskilt då landsbygden, vet att moskén 

eller kyrkan är den viktigaste träffpunkten för sam- 

arbete mellan lokala grupper. Moskén/kyrkan har 

också den viktigaste rollen för upprätthållandet av 

den sociala kontrollen. Det är relevant att peka på 

att 27% procent av befolkningen i Fittja kommer 

från landsbygden, de flesta från landsbygdsdistrik- 

tet Kulu i Turkiet (se Hosseini-Kaladjahi 2001:59). 

I vissa situationer har tjänstemännens reaktioner 

på lokala frågor påmint mig om det långa mentala 

avstånd som alltid funnits mellan traditionella härs- 

kare och vanligt folk. En gång i tiden sa rådgivaren 

till en iransk kung: ”Det finns inte längre bröd för folket 

att äta. Allt som fanns i hela landet har förbrukats”. ”Inga 

problem”, svarade kungen, ”Folk kan börja äta kakor”. 

Under ett områdesgruppsmöte i Alby klagade en 

tjänsteman över lokalbefolkningen med orden: ”Vi 

har satsat så mycket på belysning och gräsmattor. Men 

ingen märker dem”. En annan tjänsteman på mötet 

svarade: ”Vi kan kanske göra lite reklam på webben”. 

Jag kommer ihåg att ordföranden för wfm (Young 

Women from Minorities), själv invandrare och aktiv 

i mobiliseringsarbetet för invandrarkvinnor, miss- 

lyckades med att övertyga några tjänstemän från 

kommunalhuset att avsätta en viss tid i simhallen för 

kvinnor som inte ville bada tillsammans med män. 

Ett annat belysande exempel kan vara den så kal- 

lade charettekonferens som genomfördes år 1999 i 

Hallunda folkets hus för att samla in ”politikers, 

arbetslösas (min betoning), personalens och che- 

fernas” åsikter om samarbetsformer mellan olika 

Gör tankeexperimentet att Fittjasatsningens 

första möte hade organiserats på ett annat 

språk än svenska – till exempel på turkiska 

som talas av cirka en tredjedel av Fittjas 

befolkning. Då skulle såväl sammansättningen 

av deltagare som resultaten ha blivit 

annorlunda. 

lokala kommunala och statliga enheter. Konferen- 

sens underlag utgjordes av en stor golvkarta med 

de olika organisationernas namn inskrivna. Mål- 

gruppen skulle studera kartan och dra linjer mellan 

olika enheter som de önskade skulle samarbeta. Man 

kunde även lägga till organisationer vars medverkan 

var nödvändig, men som inte fanns på kartan (se 

bild nästa sida). 

Det är självklart att politikerna, personalen och 

cheferna kunde bidra till ”konferensen” utifrån sina 

erfarenheter från kommunala och statliga organisa- 

tioner. Jag kan också tänka mig att någon enstaka 

arbetslös som länge arbetat inom samma sektor 

skulle kunna bidra. Men för de många arbetslösa 

i norra Botkyrka som har aldrig varit ute på den 

svenska arbetsmarknaden (åtminstone inte inom 

kommunala eller statliga organisationer), torde 

redan namnet på metoden (charettekonferens) och 

ännu mer bilden på golvet framstå som rätt skräm- 

mande. Och förhåller det sig inte på samma sätt 

med den ”framtidsverkstadsmetod” som just nu är 

så populär för att få fram målgruppernas åsikter om 

förändringsarbete, också i norra Botkyrka? 

”En lärare sa till sina elever att skriva en 

uppsats om en fattig familj. Barnet till en 

förmögen familj skrev då följande: ’En fattig 

familj har inga pengar. Det har inte heller 

deras chaufför eller deras tjänare.’” (En iransk 

anekdot.) 

89

För att bygga en bro mellan två kunskapsparadigm 

krävs personer som har fötterna i båda världar; 

till exempel kunniga invandrare som bott ett tag i 

Sverige eller kunniga svenskar som bott ett tag i 

”tredje världen”. Enligt både min egen och andras 

bedömning, förmedlade genom intervjuer, hade till 

exempel projektledaren för Fittjasatsningen inte till- 

räckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna 

hantera det uppdrag hon anställdes för. Det gäller 

särskilt kunskap om målgruppen för satsningen. 

Denna bedömning underkänner förstås inte hennes 

engagemang för att bygga arbetet mer på de boendes 

villkor än på etablerade kommunala traditioner. 

En ännu bättre bro mellan två kunskapsparadigm 

är det om man kan bygga ett samarbete mellan 

personer med invandrarbakgrund respektive svensk 

bakgrund. Trots avsaknad på akademisk utbildning 

har föreningsrådets ordförande haft stor betydelse 

för Fittjasatsningen. Han hade gedigen kunskap om 

Fittja och Fittjas befolkning och det var genom hans 

förmedling som Ungdomens hus kunde knyta till 

sig ett antal ungdomar som själva ingick i projek- 

tets målgrupp. Det var också genom hans förmed- 

ling som projektet födde ett barn – Fittja drivkraft 

kif – som anställt flera ungdomar från samma kret- 

sar under olika perioder. I en intervju med Dagens 

90 

Nyheter (13 okt. 2001) säger Ulla Pålsson, en av före- 

ståndarna för Ungdomens hus: 

”Som vit kvinna från socialen skulle jag aldrig 

klara mig här utan Yilmaz. Men tillsammans är 

vi en bra kombination. Yilmaz med omedelbar 

trovärdighet, jag med min kunskap om Sverige 

och byråkratin.” 

Det finns en obalans i bedömningen av den kunskap 

som behövs för invandrarnas integration i Sverige. 

Lokal kunskap, dvs. kunskap om människors bak- 

grund och deras livssituation i invandrartäta områ- 

den, räknas inte som lika värdefull som den officiella 

kunskapen från svenska utbildningsinstitutioner. 

Enligt Åsa Bringlövs utvärdering av Ungdomens hus 

ville inte kultur- och fritidsförvaltningen anställa 

den ovan nämnde ordföranden för föreningsrådet 

som en av föreståndarna för verksamheten. Bring- 

löv citerar den andra, kvinnliga föreståndaren: 

”Kultur- och fritidsförvaltningen har inte haft 

förståelse för hans unika kompetens. De har sett 

hans bristande formella kvalifikationer istället. 

Nu har han blivit anställd, men bara på ett år, 

trots att projektet är två år” (2002:24) 

Ur Tumblaren 1999:2, foto Monika Sidén.

”Hur värderar man kunskap? Vilka erfarenheter 

eller kunskaper är man beredd att betala för? 

Utbildning värderas alltid högst, trots att det kan 

vara andra kvalifikationer som är mest använd- 

bara …” (2002:23) 

Bristande överensstämmelse 

mellan retorik och praktik 

Jag ska börja diskussionen om bristande överens- 

stämmelse mellan retorik och praktik med att upp- 

repa ett stycke jag redan citerat ovan: 

”… vi politiker både vill och kan släppa ifrån oss 

makt till de boende, och det råder en bred samsyn 

kring att det behöver också de kommunala tjäns- 

temännen göra. Jag vet att vi har massor med 

ambitiösa tjänstemän runt om i kommundelarna 

som känner trycket att så fort som möjligt åstad- 

komma resultat, men demokrati och inflytande 

är en känslig process som måste få ta tid. Alla 

erfarenheter hittills pekar mot att resultatet blir 

bättre om vi skyndar långsamt.” (Messing 2000, 

Sommarbrev till kommunerna) 

”Vi politiker både vill och kan släppa ifrån oss makt 

till de boende” – men inträffar det i praktiken? Kul- 

turdepartementets egna riktlinjer för lokala utveck- 

lingsavtal liksom också de arbetsmetoder som valts 

för de lokala utvecklingsavtalen innebär att frågan 

i praktiken måste besvaras med nej. I riktlinjerna 

ger regeringen detaljerade direktiv om var och hur 

pengarna ska användas. 

”De lokala avtalen ska syfta till att förbättra sys- 

selsättning och arbetskraftdeltagande i de utsatta 

kommundelarna. Av avtalen ska framgå hur sta- 

tens ekonomiska stöd avses användas och vilka 

insatser respektive kommun ska genomföra i 

samverkan med andra aktörer. Detta i syfte 

att främja utvecklingen mot de långsiktiga och 

övergripande mål samt målområden som angi- 

vits ovan. I utvecklingsavtalen ska vidare finnas 

lokalt framtagna mål och en åtgärdsplan. De 

lokala målen ska kopplas till de ovan angivna 

målen för storstadspolitiken. Vidare ska en redo- 

visning finnas av de insatser som görs av statliga 

myndigheter i anslutning till de verksamheter 

som avtalen avser. De boende i de aktuella kom- 

mundelarna ska engageras i såväl målformule- 

ringen som i framtagande av åtgärdsplanen. I 

avtalen ska också finnas en redovisning av hur 

kommunen kommer att kvalitetssäkra den verk- 

samhet som avtalet avser vad gäller uppföljning, 

utvärdering och erfarenhetsspridning …” 

Vad händer då om kommunen själv, exempelvis efter 

påtryckning från boende ”engagerade i såväl målfor- 

muleringen som i framtagande av åtgärdsplanen”, väljer 

att satsa på ett annat område än det som valts ut av 

regeringen? Eller vad händer om kommunen själv, 

exempelvis efter påtryckning från boende ”enga- 

gerade i såväl målformuleringen som i framtagande av 

åtgärdsplanen”, väljer att arbeta på ett annat sätt än 

som specificerats i avtalen mellan kommunen och 

staten, men kommer fram till ett bättre resultat? 

Bortsett från de detaljerade riktlinjerna så under- 

lättar inte heller de valda arbetsmetoderna boende- 

delaktighet i ”såväl målformulering som i framtagande 

av åtgärdsplan”. Jag har redan diskuterat det faktum 

att signalerna alltid kommer bara några månader 

innan regeringen fattar beslut om en speciell sats- 

ning. Under denna tid hinner man, i kommunerna, 

bara med att samla in de projekt som redan formule- 

rats och skicka till regeringen. Man hinner inte enga- 

gera boende i ”såväl målformulering som i framtagande 

av åtgärdsplan”. Det gör man inte heller under de fyra 

år – politikens mandatperiod – som vanligtvis utgör 

den maximala längden för en enskild satsning. 

Den bristande överensstämmelsen mellan retorik 

och praktik är lika stark på kommunal som på natio- 

nell nivå. När Fittjasatsningen sattes igång gjorde 

begreppen ”underifrånperspektiv”, ”boendedelak- 

tighet” och några till, insteg på bred front i alla 

dokument, projektansökningar, möten osv. Men 

likväl gick 25 miljoner av de första 40 miljonerna 

direkt till traditionella projekt inom de kommunala 

förvaltningarna. Jag har redan diskuterat de organi- 

satoriska orsakerna bakom denna resursfördelning 

(s. 56–60) och behöver därför inte upprepa mig här. 

Efter heta diskussioner om detta beslut mellan 

Fittjasatsningens projektledare och de kommunala 

förvaltningarna samt därtill upprepade diskussioner 

91

i olika möten, hade man förväntat sig att samma sak 

inte skulle upprepas på nytt. Ändå skedde precis 

detsamma, när 50 miljoner kronor extra beviljades 

för tillväxt och utbildning. Samordnaren för pro- 

jekten inom storstadssatsningen hade förberett 

sig för att ordna en konferens med boende, 

tjänstemän, forskare och politiker för att utifrån 

Man har inte hittat en organisationsform som 

inrymmer lokal demokrati och representativ 

demokrati sida vid sida. Att lyckas med detta 

är en utmaning inte bara i Botkyrka, utan i hela 

Sverige och kanske i alla demokratiska länder. 

erfarenheter av tidigare satsningar diskutera resurs- 

användningen. Ett annat beslut, fattat ovanför huvu- 

det på samordnaren, gjorde konferensen onödig. 

Spänningen mellan retorik och praktik framgår 

också av den tidigare citerade figuren (s. 48) över 

beslutsprocessen i Fittjasatsningen. Observera ordva- 

let: Stormötet ”röstar och beslutar om arbetsgruppens 

förslag”. Demokrati- och integrationsberedningen 

som är valda politiker ”fattar beslut om förslag ska 

genomföras eller ej”. Kommunstyrelsen ”fattar det 

formella beslutet”. I olika möten använde man samma 

ord för några andra nätverksgrupper – till exempel 

för boenderåd eller föreningsråd. Men trots alla dessa 

formuleringar fattades ändå besluten på samma sätt 

som för alla andra aktiviteter inom den kommunala 

administrationen. 

Begrepp som ”underifrånperspektiv”, ”boende- 

delaktighet” eller liknade, upprepades i olika pro- 

jektansökningar för att vinna större tyngd och 

därmed skapa ett försteg i konkurrensen. Man 

använde begreppen som vapen mot sina medtävlare. 

Fittjasatsningens projektledare betonade stormötets 

beslutsrätt som ett vinnande kort mot kommunala 

förvaltningar. Men ansvariga för de kommunala 

enheterna svarade henne med det mandat som för- 

valtningarna har genom den indirekta represen- 

tationen: ”Vi genomför det arbete som folkvalda 

politiker anlitat oss för.” 

Fittjasatsningen projektledare, som själv var 

kvinna, hade lagt ett genusperspektiv på Fittjasats- 

ningen (se Uppföljningsrapport 1 s. 11). Inrättandet 

92 

av ett stormöte för kvinnor, vid sidan av det all- 

männa stormötet var det enda praktiska försök som 

gjordes i denna riktning. För övrigt kan man hävda 

att kvinnorna snarare fick mindre uppmärksamhet 

än tidigare. Den restaurang vid kvinnorådgivningen 

som under flera år fick stöd från Blommansats- 

ningen till exempel, fick inga resurser från Fittja- 

satsningen. Arbetsgruppen för kvinnor i Fittja var 

bland de första att upplösas på grund av bristande 

stöd. Flickorna fick, som vanligt, mindre plats i sats- 

ningen än pojkar. Däremot i Alby och Hallunda/ 

Norsborg fick kvinnoprojekt, utan att det fanns 

någon särskild betoning av genusperspektiv, pro- 

portionellt sett mer resurser än i Fittja. 

Fittjasatsningens upptakt karakteriserades av en 

påtaglig entusiasm från befolkningens sida. Kvinnor 

skyndade till stormöten. Ungdomar deltog i olika 

arbetsgrupper. Föreningar mobiliserade sina med- 

lemmar för deltagande i olika möten. ”Nu ska vi 

bestämma” hördes från olika håll. Men entusiasmen 

sjönk när beslutfattandet i praktiken följde samma 

spår som tidigare. Somliga arbetsgrupper upplöstes 

och några personer som lämnat andra sysslor i kom- 

munen för att ägna sig åt projektet sa upp sig eller 

gick tillbaka till sina tidigare uppgifter. 

Den bristande överensstämmelsen mellan reto- 

rik och praktik härstammar inte bara från politikers 

eller tjänstemäns ovilja att ta in lokalbefolkningen i 

förändringsarbetet. Åtminstone när de boendes del- 

aktighet är obetald och det inte finns stora intresse- 

konflikter mellan tjänstemän och lokalbefolkning, 

är jag övertygad att både politiker och tjänstemän ser 

positivt på att få stöd från lokalbefolkningen. Oenig- 

heten har snarare sin grund i att man inte hittat 

någon fungerande organisationsform som inrym- 

mer lokal demokrati och representativ demokrati 

sida vid sida. Att lyckas med detta är en utmaning 

inte bara i Botkyrka, utan i hela Sverige och kanske 

i alla demokratiska länder. 15 

Man kan alltså inte kritisera de projektansvariga i 

norra Botkyrka för att ha misslyckats med att ”enga- 

gera lokalbefolkningen”. Däremot kan man kritisera 

dem för att inte ha talat klarspråk med lokalbe- 

folkningen – utan istället säga en sak och i prak- 

tiken göra något annat. Varför talar man så högt 

om någonting som inte kan förverkligas? Orsaken

akom den bristande överensstämmelsen ligger inte 

bara i bristande erfarenheter. Det finns också andra 

förklaringar som jag återkommer till. 

Glappet mellan retorik och praktik minskar de 

boendes förtroende för politiker och praktiker. Det 

är kanske just detta glapp i tidigare lokala aktiviteter 

som lett till att så många (46% av respondenterna) 

också under första fasen av Fittjasatsningen – det 

vill säga under ”entusiasmtiden” – svarade att de 

trodde ”inte så mycket” eller ”inte alls” på Fittja- 

satsningens möjligheter att påverka situationen i 

Fittja. Jag har hört vid flera icke-officiella tillfällen 

och i flera intervjuer med avhoppade personer för- 

klaringar med följande, återkommande underton: 

”De pratar alltid men gör ingenting” eller ”De 

säger en sak men gör en annan”. 

I självutvärderingen av Projektet Träffpunkten Way- 

side läser vi: 

”Kommunen säger sig vara måna om att ge 

ungdomar inflytande, men när det kommer till 

kritan så tillämpar förvaltningar sina egna för- 

slag i alla fall.” 

Samma sak upprepas i Bringlövs utvärdering av Ung- 

domens hus med ett citat från en av föreståndarna: 

”Man kan inte bara prata om brukarinflytande 

och demokrati – man måste visa det i handling. 

/…/ Man pratar om brukarperspektiv – men är 

inte redo att ta in brukare i organisationen, det 

vill säga ge mandat, beslutsrätt. Man är inte redo 

att släppa ifrån sig makt.” (2002:28) 

Några konsekvenser av 

svårigheterna med frivillig delaktighet 

Av beskrivningen ovan framgår att svårigheterna 

med de boendes delaktighet sammanhänger med 

själva segregationen och dess bakomliggande struk- 

turella orsaker inom bostadsmarknad, arbetsmark- 

nad, flyktingpolitik osv. Det omöjliga i att lösa dessa 

strukturella problem genom ett antal lokala projekt 

får direkta konsekvenser för ”delaktighetsproblema- 

tiken”, nämligen: 

w Man fostrar en romantisk uppfattning av vad som 

står i lokalbefolkningens makt att åstadkomma. 

Lokalbefolkningen förvandlas till en hjälte som 

har lösningens nycklar i sina händer. Det räcker 

att ta in lokalbefolkningen i arbetet för att trolla 

bort segregationen. Med sådana romantiska för- 

väntningar hänskjuter man alla svårigheter som 

Å ena sidan räknar man alltså de boende 

i de fokuserade områdena som en patient, 

å andra sidan förväntar man sig mer från 

patienten än från friska människor. 

ligger utanför politikers eller tjänstemäns makt 

att åtgärda till befolkningen. Hjälten i samman- 

hanget är motbilden till tjänstemännens och poli- 

tikernas maktlöshet. Ordförande i föreningsrådet, 

som själv var invandrare och bodde i Fittja, tillde- 

lades en sådan roll när han den första tiden var 

medlem i Fittjasatsningens ledningsgrupp. Han 

kallades, lite skämtsamt, Fittjas borgmästare. 

Besvikelsen gentemot ”hjälten” som omöjligt 

kan bära den tunga bördan leder till att han/hon 

offras. Ordföranden, till exempel, blev på grund 

av de stora förväntningarna utbränd efter ett tag. 

Han lämnade ledningsgruppen och gick tillbaka 

till sitt ordinarie arbete inom kommunen. Enligt 

Fittjas områdesutvecklare fick han aldrig det stöd 

som behövdes för att kunna stanna i lednings- 

gruppen. 

w Satsningen gör att man kräver mer delaktighet 

från de boende i satsningens målområden än 

från boende i andra områden. Jag har inte sta- 

tistik över boendedelaktighet i andra kommun- 

delar att jämföra med. Men mina erfarenheter 

från norra Botkyrka (mitt arbetsfält) och Nacka 

(mitt bostadsort) säger mig att antalet möten som 

kräver delaktighet från befolkningen är betydligt 

större i det förra området än i det senare. I norra 

Botkyrka går det inte en dag utan flera möten. 

Delaktighet är ett mål för storstadssatsningen 

i hela norra Botkyrka (och så vitt jag vet även 

i de andra berörda kommunerna och kommun- 

delarna). Det torde betyda att man inte är nöjd 

med delaktigheten i dessa områden utan försö- 

93

ker öka den genom projekten. Samtidigt förvän- 

tar man sig, paradoxalt nog, mer delaktighet från 

de boende i dessa områden än från andra. Å ena 

sidan räknar man alltså de boende i de fokuse- 

rade områdena som en patient, å andra sidan för- 

väntar man sig mer från patienten än från friska 

människor. 

w Man överdriver sitt arbete med att mobilisera 

folk till förändringsarbete. Man överdriver ibland 

så mycket att man kan tala om en ”delaktighets- 

hysteri” i områdena. Oändliga möten, upprepade 

dörrknackningar, turer runt Fittja med megafon 

i hand är några exempel. Man förvandlar i denna 

hysteri delaktigheten som redskap för att göra 

någonting, till delaktighet som mål i sig självt. 

Man mobiliserar folk, men vet inte vad man ska 

göra med de mobiliserade. 

Min slutsats av det ovan sagda är inte att boende- 

delaktighet eller mobilisering av lokalbefolkningen 

är en onödig uppgift. Inte alls. De boendes delaktig- 

het är en av de viktigaste förutsättningarna för fram- 

gång i arbetet, särskilt när det gäller arbete som har 

lokal karaktär. Jag vill bara peka på det faktum att 

boendedelaktighet inom själva målområdena inte 

kan kompensera för de strukturella svårigheter som 

kräver åtgärder från officiella aktörer och ett enga- 

gemang från hela Sveriges befolkning. Fittjas pro- 

blem – jag upprepar det igen – är inte endast Fittjas 

problem. Det är ett problem tillhörigt hela Sverige 

som blir synligt i Fittja. Jämför med följande, sagt 

för femtio år sedan av Gunnar Myrdal, apropå svarta 

människors situation i Amerika: 

”Amerika har inte ett svart problem, det har ett 

vitt problem.” 

Svårigheter med 

de boendes betalda delaktighet 

Lokalbefolkningen kan delta i projekten mot betal- 

ning på två sätt. De kan formulera projekt och söka 

resurser från satsningen, eller de kan bli anställda i 

projekt som formulerats av andra personer. Jag skil- 

jer mellan dessa två sätt på grund av deras mycket 

94 

olika förutsättningar. I den första formen blir den 

sökande en konkurrent till tjänstemännen. I den 

andra möter han eller hon projektägaren som vanlig 

arbetstagare. 

Jag ska begränsa mig till att behandla den första 

formen här. Den andra är en allmän fråga för hela 

arbetsmarknaden och för stor för att tas upp här. 

Jag har redan diskuterat på flera ställen hur själva 

arbetsorganisationen (sättet på vilket informatio- 

nen gick ut, den korta ansökningstiden, fördelen av 

att ha kunskap om projektformulering, förekomsten 

av ett stödjande nätverk bland tjänstemän, samma 

tjänstemäns större förtroendekapital hos dem som 

fördelade anslagen osv.) resulterade i att resurserna 

kanaliserades till den kommunala administrationen. 

Här ska jag fördjupa diskussionen kring några andra 

mekanismer som bidrar till att resurserna inte bara 

landar hos, utan också blir kvar hos tjänstemännen, 

utan att det lämnas utrymme för utanförstående 

sökande. Jag ska diskutera dessa mekanismer under 

rubrikerna ”marknadsföring” och ”resultatmanipu- 

lering”. 

Marknadsföring 

Marknadsföring genomförs vanligtvis på två nivåer. 

En nivå är att presentera en ny vara för en marknad 

som saknar något liknande. En annan nivå är att 

presentera en vara för en marknad som redan har en 

eller flera liknande varor. Den första sortens mark- 

nadsföring är en marknadsföring utan konkurrens 

medan den andra sortens är en marknadsföring med 

syfte att vinna konsumenter från andra producenter. 

Med andra ord har vi att göra med en icke exklude- 

rande och en exkluderande typ av marknadsföring. 

Den exkluderande marknadsföringen i sin tur kan 

genomföras med två olika metoder. En metod är att 

vinna marknadsandelar genom att presentera varor 

av bättre kvalitet, medan den andra metoden går ut 

på att vinna terräng med hjälp av ”bättre presenta- 

tion” utan att för den skull torgföra varor av bättre 

kvalitet. Den första metoden leder till en exklude- 

ring som kan kallas ”legitim” eller ”rättvis”, medan 

den andra leder till en ”illegitim” eller ”orättvis” 

exkludering. 

I diskussionen om marknadsföring som en exklu- 

derande mekanism i storstadssatsningen uppmärk-

sammar jag just detta senare – marknadsföring med 

metoder som leder till ”orättvis” exkludering av 

lokalbefolkningen från finansiering. Jag är medve- 

ten om att gränsen mellan ”rättvis” och ”orättvis” 

exkludering alltid är oklar och flytande. Jag är också 

medveten om att en säljare som använder orättvisa 

exkluderande metoder inte alltid själv är medveten 

om det orättvisa i metoden. Det betyder att den 

exkluderande marknadsföringen kring några projekt 

som diskuteras nedan utgör en blandning av ”rätt- 

vis” och ”orättvis” marknadsföring. Det betyder 

också att man inte kan fördöma dem vars material 

citeras nedan som personer som medvetet exklu- 

derar lokalbefolkningen från finansiering. Rent all- 

mänt är det tvärtom så att exkludering i de flesta fall 

är resultatet av välvilliga, inte illvilliga handlingar. 

Orättvis exkluderande marknadsföring har genom- 

förts med följande metoder i storstadssatsningen i 

Botkyrka kommun: 

1. Man målar en överdrivet vacker bild av den fram- 

tid man kommer att förverkliga genom ett visst 

projekt. Vi har flera exempel på detta. Det mest 

illustrativa är den bild som Skolan mitt i byn ger 

i sammanfattningen till sin projektansökan. Vi 

läser tillsammans: 

”Skolan mitt i byn, en ganska kulen och vindpi- 

nad kväll i oktobermörkret. Året är 1999. En 

familj i Fittja rör sig genom centrum på väg 

mot ’skolan’. Trots höstrusket känns det tryggt 

att gå i trapporna mot plugget. Det är rent och 

snyggt och tack vare den nya belysningen är 

det också ljust. Stämningen är god, nästan upp- 

sluppen. Alla pratar i mun på varann. Minsta 

pojken är ivrig inför den stundande fotbollsmat- 

chen som skall spelas på en av de nya 5-manna- 

planerna för minilirare. Mamma är lite spänd 

inför datakursen som går in på en avancerad nivå 

från och med ikväll. Storasyster bre’r ut sig om 

musikalen som man sätter upp … och pappan 

försöker snacka lite taktik med knatten. Han är 

ju trots allt assisterande tränare för laget efter att 

ha gått en idrottsledarutbildning i Fittja IF:s regi. 

För att ta sig över skolgården tvingas man gå på 

plankor som lagts ut i leran. Asfalten är borta. 

Det syns att man håller på att ge skolgården 

en mer varierad och ombonad känsla med hjälp 

av bersåer, växtlighet och sittmöbler. Man anar 

var basketplan, landhockeyplan och bollplank 

kommer att smälta in. ’Äntligen’, säger mellan- 

brodern som går i 7:an. Det har länge varit ett 

starkt önskemål från eleverna. När man närmar 

sig entrén möts man av en läcker syn som ritats 

och röstats fram av alla skolans elever. Det är väl 

skyltat. Nu syns det tydligt vilken av ingångarna 

som är huvudentré. 

Direkt till vänster innanför dörrarna står 

några Fittjabor vid receptionen där vaktmästaren 

finns. Kanske frågar man om kursen i svenska 

eller bokar festlokalen. Plötslig befinner man 

sig på ett inomhustorg, några män håller på att 

ställa upp schackpjäserna för ett nytt parti. En 

grupp tjejer från mellanstadiet sitter vid en pelar- 

bänk i en oas av växter i väntan på kvällens 

aerobicpass som snart börjar i ’dans- och lekhal- 

len’. De får vara där för sina föräldrar. Överallt 

finns det bekanta ansikten och vuxna som skapar 

en trygg atmosfär. 

Fittja har på ganska kort tid blivit en 

säker plats. Ner för trappan från övervåningen 

kommer ett tiotal ungdomar. Förmodligen har 

dom haft läxläsningshjälp i biblioteket eller 

kanske har några av dom övat dans/teater/ 

drama/musik i kommunala musikskolan. Dom 

genar över ’torget’ och går direkt in i elevmat- 

salen!?? Inget konstigt med det, numera är det 

ett ungdomscentrum som har öppet året om till 

kl. 22.00! 

Från lokalen till vänster om torget sprider sig 

angenäma dofter. I skolrestaurangen förbereder 

kvinnorådgivningen läckerheter för mat- eller 

fikasugna kvällsgäster. Några timmar tidigare åt 

elever ett mellanmål innan dom fortsatte till sin 

eftermiddagsaktivitet. Detta fick man efter att 

man visat upp dagens ”aktivitetskort”. 

Efter en fika går pappan med sin son ner mot 

fotbollsplanerna. Vid uteförrådet håller några 

killar från 8:an och 9:an på att köra in ung- 

domscentrets kanoter. Nu se’n man tagit sitt 

’Friluftskörkort’ i Flottsbro och avlagt simkun- 

nighetsprov får man paddla två och två. ’Det 

95

ser kallt ut det där’, antyder pappan. Grabbarna 

håller med och säger att det nog var sista gången 

för i år. I sporthallen, där man byter om innan 

match, sjuder det av liv. På ena halvan har 

Fittja baskets småtjejer skotträning på dom nya 

höj- och sänkbara korgarna. På andra sidan är 

det trampetträning med ledare från Fittja som 

fått idrottsledar- och specialinstruktörsutbildning 

genom skolans if. Ett av målen är en gymnastik- 

uppvisning vid julavslutningen för hela skolan 

och föräldrarna. Två fältassistenter övervakar en 

grupp från ungdomscentret som mödosamt men 

målmedvetet bestiger klätterväggen, ivrigt påhe- 

jade av sina kamrater. Skrattet är nära men 

koncentrationen är ändå på topp. Inifrån styrke- 

träningen, som numera även är öppen kvällstid, 

hörs energisk musik och småprat som blir ett 

avbrott i alla set och repetitioner. 

96 

Alla vet vad dom håller på med och innehar 

ett styrketräningscertifikat. Klockan närmar sig 

21.00 och alla verksamheter pågår för fullt. I 

klassrummen pluggas både svenska, engelska och 

modersmål. Ifrån musiksalen hörs sazmusik som 

i korridoren blandas med tonerna från pianostu- 

dion. I ena bildsalen drejar man grekiska urnor 

medan man knyter afrikansk batik i bildsalen 

intill. Lilla gymnastiksalen bjuder på workout för 

kvinnor. Eftersom läxhjälpen är slut för eleverna 

undervisas föräldrar i studiecirklar om allt från 

demokrati, mans- och kvinnoroller i olika kultu- 

rer. Nu strömmar det högstadieelever från alla 

håll mot pelarsalen (centralkapprummet). Där 

håller ungdomscentret öppet till 24.00 ikväll 

eftersom man ordnat ’insparksdisco’ för 7:orna. I 

en av föreningarnas regi jobbar man för fullt med 

färdigställandet av Fittja informationsblad som 

skall ges ut nästa dag. Man piggas upp av radio- 

programmet som produceras i rummet intill av 

mediaintresserade personer i Fittja. Ytterligare 

en förening jobbar hårt med att ge så många 

som möjligt europeiskt datakörkort för att få 

ett litet försprång i yrkeslivet. Överhuvudtaget 

är det många av verksamheterna som har det 

syftet. En annan sektion inom samma förening 

kör mental träning inför nästa seriematch samti- 

digt som pingisbollarna viner i luften. Vår familj 

har redan gått hem men dom som är kvar ser 

hur aulan töms efter dansgenrepet som genom- 

förts i föreningsregi. Snart låser vaktmästaren 

för natten. 

Skolbyggnaden kan pusta ut efter ännu en 

lång och intensiv dag. ’Jag hinner i alla fall 

få mina sex timmars sömn innan frukostser- 

veringen öppnar’, tänker byggnaden trött men 

nöjd. Men då hade byggnaden glömt morgon- 

städningen som skulle göra fint innan skolan 

kunde öppna på nytt …” 

För att få bilden att lysa ännu klarare målar man 

nulägesbeskrivningen desto svartare. Man vill över- 

tyga de ansvariga för resursfördelningen att det 

är detta svarta nuläge man ska förvandla till ett 

färgsprakande paradis. Under ”nulägesbeskrivning” 

läser vi följande ord i projektansökan från Skolan 

mitt i byn: 

”Fittjaskolans elever är till 98% födda utanför 

Sverige eller av invandrade föräldrar. Många av 

dessa är understimulerade socialt och kulturellt. Man 

har inte de språkliga, sociala eller ekonomiska 

förutsättningar som krävs för att aktivt ta del 

av vad samhället erbjuder utanför den obligato- 

riska skolan. Tradition och kunskap är ofta bristfäl- 

lig. Detta innebär att få av skolans elever deltar 

aktivt i kulturaktiviteter, vilket gör att elever och 

föräldrar visar stor uppskattning för det skolan 

erbjuder.” (Min betoning.) 

Om det verkligen är fallet, att så många av eleverna 

är socialt och kulturellt understimulerade, och om 

det verkligen stämmer, att tradition och kunskap 

ofta är bristfällig – hur kommer det sig då att elever 

och föräldrar visar så stor uppskattning för det 

skolan, enligt projektbeskrivningen, erbjuder? Man 

kan inte vara ”understimulerad socialt och kultu- 

rellt” och ha ”bristande tradition och kunskap” och 

samtidigt uppskatta ”det skolan erbjuder”. 

2. Man lyfter upp direktiven från regeringens rikt- 

linjer – underifrånperspektiv, samverkan osv. – 

eller andra begrepp med i sammanhanget positiv 

klang – mångkulturellt, interkulturellt osv. De

ansökningar som dekorerats med termen underi- 

frånperspektiv eller motsvarande är för många för 

att citeras här. Istället ska jag välja ett åskådnings- 

exempel som lutar sig tungt mot termen samver- 

kan. Exemplet kommer från projektet NäringsAkt 

Fittja 1998. Under rubriken ”Samverkan” följer 

en lista på 10 organisationer och lite längre ner en 

lista på 9 företagsnamn. Man nämner också att 54 

företagare från 28 länder (observera betoningen 

på antalet länder) redan genomgått det aktuella 

programmet (se kopia från ansökan här nedan). 

Man har gått så långt i användandet av direkti- 

vens nyckelord i projektansökningarna att områdes- 

utvecklaren i Alby, när områdesgruppen diskuterade 

”tillväxten” som en ny inriktning i storstadssats- 

ningen, flera gånger kände behov av att under- 

stryka: 

”Vi måste sitta, diskutera och hitta några projekt 

som verkligen hjälper tillväxten i området. Vi 

ska inte fortsätta med samma projekt under nya 

skyltar.” 

Ur projektansökan NäringsAkt Fittja 

(även kallad Inspiration och resultat: företagsutveckling, Bo Granqvist AB) 1998 

97

3. Man presenterar ”kvasi-professionella” figurer i 

ansökan (och i andra sammanhang). Figurer som 

inte säger så mycket innehållsmässigt – åtmins- 

tone inte så mycket som påstås – men som gör ett 

98 

professionellt intryck avsett att övertyga, eller till 

och med skrämma, beslutsfattare och/eller kon- 

kurrenter. Följande bilder utgör några exempel på 

hur sådana figurer kan se ut: 

Ur presentationsmaterial för Lots, Lokalt OTraditionellt Sätt – ut i arbetslivet.

Projektorganisation, Fittjasatsningen Min egen första bild av 

Fittjasatsningens ingripandemodell 

Jämför presentationerna överst på sidan och till vänster 

med ungdomarnas bild av sitt planerade ”Ungdomens hus”. 

99

Till dessa fiktiva världar hör också de overhead- 

figurer som överallt översvämmar olika möten och 

som ingår i ett slags ”overhead-krig”. Kriget har gått 

så långt att det skapat sin egen motståndsrörelse. 

I ett möte som ägnades åt presentationer av olika 

projekt inom Fittjasatsningen, fanns det en udd av 

protest när förskolans representant i sin framställ- 

ning använde bilder ritade av barn i förskolan: 

”Vi i förskolan är inte lika duktiga på overhead- 

bilder som de andra är. Jag föredrar därför att 

presentera förskoleprojekt med de verkliga bilder 

som vi har från förskolan.” 

René León pekar i sin utvärdering av Samling för 

Alby på ett sådant motstånd, använt av en eldsjäl i 

Alby. León skriver: 

”Ett redskap han (eldsjälen) använde sig av 

sin kontakt med media var något han själv kal- 

lade ’naitivism’. Genom att man till exempel 

skriver på maskin, med medvetna stavfel samt 

dålig formulering, får tidningarna känslan av att 

de har att göra med ’gräsrötterna’, ett nätverk av 

människor som bor i området.” (León 1999:25) 

Jag har underskattat språkets betydelse för ekono- 

misk integration i mina tidigare utvärderingar och 

undersökningar (se Hosseini-Kaladjahi 1998:43–44; 

2001:22). Min beskrivning stämmer när man betrak- 

tar språket som ett kommunikationsverktyg. Men 

språkets betydelse för marknadsföring kan knap- 

past överskattas. Det språk som första generationens 

invandrare kan lära sig räcker ofta till kommunika- 

tion, men sällan till marknadsföring. 

Resultatmanipulering 

Marknadsföring ökar de sökandes möjligheter att 

få resurser, men samtidigt ökar förväntningarna på 

resultatet. Man måste leva upp till den vackra bild 

man målat. När man misslyckas är det inte osanno- 

likt att man tar sin tillflykt till resultatmanipulering. 

Om marknadsföring är ett verktyg för att garantera 

de pengar som för stunden står på spel, så är resul- 

tatmanipulering ett verktyg för att garantera kom- 

mande vinster. 

100 

Resultatmanipulering kan genomföras med olika 

metoder. En metod är att man inte i resultatpresen- 

tationen flaggar lika högt som man gjorde under 

marknadsföringsfasen. Jag har gett glimtar av hur 

ambitiöst till exempel projektet Skolan mitt i byn 

formulerade sig i sin projektansökan. Totalt omfat- 

tade detta projekts ansökan drygt 100 sidor text, där 

också alla detaljer om själva projektet och materialet 

som skulle användas för skolans ombyggnad preci- 

serades. Men i Fittjasatsningens uppföljningar håller 

samma projekt en mycket lägre profil. Till exempel 

har jag själv aldrig fått någon självutvärdering från 

detta projekt. 

Man kan också manipulera resultatet genom att 

rensa bort sådan information som förminskar pro- 

jektets skönhet. Det är inte så lätt att hitta direkta 

bevis på sådan manipulation, just därför att den 

negativa informationen rensats bort i presentatio- 

nen. Vissa händelser – till exempel oenighet mellan 

aktörer – bidrar dock till att några exempel blir 

synliga. Till exempel har jag hört i form av ”kor- 

ridorskvaller” att några enhetschefer i olika kom- 

mundelar tagit över ansvaret för självutvärderingar 

för att försköna resultaten. Men jag avstår från att 

nämna konkreta fall av det skälet att informationen 

kommer från just korridorskvaller. 

En annan version av manipulering går ut på att 

istället lyfta upp positiv information, samtidigt som 

man håller tyst om eller ligger lågt med sådant som 

motsäger den förskönande informationen. De första 

siffror som presenterades över antalet deltagare i 

Fittjasatsningens stormöten hade en ackumulerande 

form. Man presenterade höga siffror över antalet 

deltagare i möten utan att kommentera det faktum 

att det var samma individer som räknades gång efter 

annan. I underlaget ingick även de barn under 15 

år som närvarat vid stormötena. Det var först efter 

diskussioner i olika möten som termen ”dubbel- 

räkning” dök upp i dokumenten. Fittjasatsningens 

uppföljningsrapporter talar fortfarande om ”dub- 

belräkning”, medan mina siffror (s. 112) visar på att 

det snarare handlade om att samma deltagare räknades 

fyra gånger, inte två. 16 

Resultatmanipulering görs också genom att man 

pendlar mellan två eller flera mål och i presentatio- 

nen väljer det mål man lyckats bäst med. Till exem-

pel har jag sällan sett arbetsmarknadsprojekt skilja 

mellan arbete och utbildning i sina målformule- 

ringar. Orsaken till detta är, enligt min bedömning, 

att det är så mycket svårare att ordna arbetsplatser 

än utbildningsplatser till målgruppen. När man 

misslyckas med arbetsmålet kan man gömma 

detta genom addering av utbildningsplatserna. 

Otydliga målformuleringar ger alltid utrymme för 

resultatmanipulering. 

Det är också mycket vanligt att använda olika 

flaggor i olika sammanhang. Till exempel visa upp 

kvinnorådgivningens restaurang när man diskute- 

rar ”boendedelaktighet”, men glömma den när man 

fördelar resurserna. Jag har själv varit med under ett 

seminarium där man flaggade med projektet ”Fittja 

arena”. Man beskrev projektet som framgångsrikt 

och uppvuxet från gräsrötterna (projektledaren var 

själv långtidsarbetslös före projektet), men, som jag 

kommer att diskutera i ett senare kapitel, på grund 

av finansieringssvårigheter permanentade man inte 

projektet. 17 Man kan fortsätta med fler exempel, på 

andra manipuleringsmetoder. Men dessa räcker för 

poängen som jag ville förmedla. 

Resultatmanipulering förvandlar ett misslyckat 

projekt till ett lyckat, eller förvandlar ett projekt med 

mindre framgång till ett med större framgång. Det är 

kanske därför vi sällan hör om ett projekt som ”miss- 

lyckats” enligt de projektansvarigas bedömning. 

I sin bok Kulturprojekt och projektkultur (1985) skil- 

jer Lena Gerholm mellan bilden av ett kulturprojekt 

på lokalplanet (vad som faktiskt skedde på fältet) 

och den tolkning som görs av projektets centrala 

ledningsgrupp. ”På det lokala planet hände inte”, 

skriver Gerholm, ”mycket som var fundamentalt 

nytt, men projektledningen i Stockholm gjorde sig 

ändå en bild av ett folk i förvandling”. En sådan dis- 

krepans, relevant för de flesta projekt, skapas mer 

än något annat av den bristande överensstämmel- 

sen mellan resultatet som ”finns” och resultatet som 

”visas”. 

När man diskuterar invandrares svårigheter att 

komma in på den svenska arbetsmarknaden talar 

man ofta om en diffus variabel: ”social kompetens”. 

Är inte i så fall förmåga till marknadsföring och 

resultatmanipulering viktiga delar av denna så kal- 

lade sociala kompetens? 

Integrationsindustrin 

Ovan har jag pekat på ett antal faktorer och mekanis- 

mer som exkluderar utomstående (i vårt fall invand- 

rare) från tillgången till de fördelade resurserna. Jag 

har också pekat på de faktorer som garanterar att 

pengarna stannar i samma händer som tidigare, näm- 

ligen: tidigare information, korta ansökningstider, 

kunskap om projektformulering, stödjande nätverk, 

När man diskuterar invandrares svårigheter 

att komma in på den svenska arbetsmarknaden 

talar man ofta om en diffus variabel: 

”social kompetens”. Är inte i så fall förmåga 

till marknadsföring och resultatmanipulering 

viktiga delar av denna så kallade sociala 

kompetens? 

större förtroendekapital, samt förmåga till mark- 

nadsföring och resultatmanipulering. Dessa faktorer 

– exkludering och garantering – konstruerar och 

omkonstruerar vad som skulle kunna kallas en inte- 

grationsindustri 18 . Denna industri skapar arbete till 

ett antal ”inomstående”, men exkluderar paradoxalt 

nog utomstående från processen. 

Den ovan beskrivna processen liknar en meka- 

nism för beständig ojämlikhet som av sociologen 

Charles Tilly kallats ”möjlighetsansamling”. Den 

möjlighetsansamling som sker genom tidigare eta- 

blering, tillgång till nödvändig information och 

stödjande nätverk leder, enligt Tilly, till ett slags 

nischbildning som garanterar vinst för den nisch- 

bildande gruppen samtidigt som den undandrar möj- 

ligheterna från andra grupper (Tilly 2000:158–179) 

Det vore orättvist att beskriva denna industri som 

en industri helt utan positiva resultat. Det är genom 

denna industri som både barn och vuxna lär sig 

svenska språket, som ett antal personer bereds till- 

träde till utbildning och arbetsmarknad, och som 

ett antal personer får möjligheter att ha kontakt 

med majoritetsbefolkningen osv. Men allt som görs 

av denna industri ger inte samma positiva resultat. 

Resultatmanipulering och vissa former av mark- 

nadsföring är exempel på faktorer som ansamlar 

möjligheter hos tjänstemän utan att detta ger något 

positivt resultat. Vi har sett i diskussionen om Ung- 

101

domens hus att lokal kunskap utan officiell stämpel 

i vissa sammanhang är viktigare än den officiella 

kunskapen. 

Man ska också vara försiktig med att se integra- 

tionsindustrin som ett helt stängt förlopp. Trots 

alla förhindrande faktorer kommer nya aktörer in. 

Jag har tidigare konstaterat att de belopp som bevil- 

jats föreningar från storstadssatsningen är betydligt 

högre än som beviljades från Blommansatsningen. 

Man bör dock öppna industrin ännu mer för utom- 

stående. Det finns alltid en risk i att ta in nya aktö- 

rer, men ännu större är den risk man löper om man 

vidmakthåller ett slutet system. 

Politikers och utvärderares granskande roll 

Marknadsföring och resultatmanipulering ger en 

orealistisk bild av ett projekt. Frågan uppstår: kan 

utomstående aktörer, som utvärderare och politi- 

ker, vara behjälpliga i att rätta till bilden och göra 

den mer realistisk? Jo, det kan de. Men de utomstå- 

ende aktörerna har också sina begränsningar. När 

det gäller utvärderarna: 

w De har inte alltid tillgång till det underlag som 

behövs. Information om projektets ”back stage”, 

om vi lånar Goffmans termer, kommer inte alltid 

fram till ”front stage”. Och även om utvärderarna 

får tillgång till underlag är det inte alltid så lätt 

att offentliggöra icke-publicerat material. Etiska 

restriktioner och potentiella konflikter är några 

orsaker som kan hålla dem tillbaka. 

w På grund av arbetsorganisation, projektens tvär- 

vetenskapliga karaktär, ojämnt fördelad kunskap 

inom olika områden, metodologiska svårigheter, 

bristande resurser osv., är det nästan omöjligt att 

komma till ”det verkliga resultatet”. Utan detta 

är det inte heller så lätt att bedöma ”det presente- 

rade resultatet”. 

102 

För att förklara dessa svårigheter räcker det 

med att säga att storstadssatsningen i Botkyrka 

kommun utgörs av omkring 90 projekt inom 

arbetsmarknad, språk och utbildning, sociala 

åtgärder, delaktighet osv. Tillförlitliga utvärde- 

ringar av samtliga dessa projekt kräver stora resur- 

ser och djupgående kunskaper inom flera olika 

discipliner. 

w Utvärderare kan också ha ett egenintresse av att 

ta upp projektens positiva dimensioner. Inte bara 

för att slippa från obehag som diskuterats ovan, 

utan också för att garantera sin egen fortsatta roll 

i nästa fas av satsningen. Det finns därför en risk 

att utvärderarna i praktiken blir en del av den 

”industri” som diskuterats ovan. Denna risk gör 

det absolut nödvändigt att utvärderingsfinansie- 

ringen inte ligger under den projektledares kon- 

troll vars projekt är föremål för utvärderingen. 

När det gäller politiker: 

w De hinner inte alltid följa den process projekten 

genomgått under genomförandet. De hinner inte 

alltid granska vilka metoder som använts för 

utvärderingen. De har inte heller underlag för att 

kunna värdera huruvida det påstådda resultatet 

stämmer med projektets ”verkliga resultat”. I de 

dokument som produceras för politiker är ”kort- 

fattad presentation” och ”rensning” en regel. Men 

genom kortfattade presentationer når man aldrig 

fram till den bakomliggande processen. 

När man planerade slutrapporter för Fittjasats- 

ningen, och senare även för storstadssatsningen 

i de tre kommundelarna, betonades alltid vikten 

av korta presentationer. Man måste komma ihåg 

att politiker sällan är heltidspolitiker som kan 

satsa all sin tid på politiken. Och även om så 

vore, skulle projektgranskning för heltidspoliti- 

ker utgöra endast en del av deras dagliga arbets- 

uppgifter. 

w Politiker har inte kunskap inom alla de områden 

som omfattas av projekten. Bortsett från det 

faktum att politiker på grund av demokratins spel- 

regler ofta är fritidspolitiker, är det inte möjligt ens 

för professionella personer att ha kunskap inom 

alla de områden som krävs för granskningen: 

arbetsmarknadsfrågor, utbildningsfrågor, utvär- 

deringsmetoder osv. De måste lita på det material 

som presenteras av projektarbetaren eller utvär- 

deraren. 

Man talar ofta om tjänstemännens makt inom 

organisationer trots att politiker per definition är 

de officiella makthavarna. Tjänstemännens makt 

bygger på deras behärskande av spelreglerna samt

på politikernas bristande möjligheter till detalje- 

rad granskning. Det är på grund av detta utrymme 

som den praktiska politiken sällan förändras lika 

radikalt som den officiella politiken kan göra. Det 

är också – åtminstone delvis – på grund av detta 

utrymme som partiernas politik när de befinner 

sig i opposition, skiljer sig från den de utövar när 

de sitter vid makten. 

w Trots att politiker inom sina ansvarområden är 

intresserade av veta vilka projekt som lyckats bra 

eller mindre bra, lierar de sig med tjänstemännen 

när de presenterar sig utåt. Det är genom denna 

allians som framgången för nästa satsning garan- 

teras. Man måste här också peka på det faktum 

att det kan finnas ett partipolitiskt intresse av att 

ge en positiv bild av ett visst utfall, helt enkelt för 

att skydda sig mot attacker från konkurrerande 

partier. Det gäller särskilt ett område som stor- 

stadssatsningen, som är ovanligt politiskt laddat 

och där olika politiska partier har olika – ofta icke 

förenliga – synsätt vad gäller invandrarnas inte- 

gration. 

103

Permanentning 

Jag har tidigare pekat på det faktum att frågan om 

permanentning kastar sin skugga på projekturvalet 

från första sekunden. För att undvika eventuellt 

krångel i framtiden prioriterar förvaltningarna pro- 

jekt som känns säkra och bekanta. De tar upp 

aktiviteter som prövats tidigare men som lämnats 

åt sidan på grund av finansieringssvårigheter. De 

utvidgar existerande aktiviteter till nya målgrupper 

eller finansierar helt enkelt ordinarie verksamheter 

med projektpengar. Om än dessa aktiviteter inte är 

de bästa, så är de åtminstone de tryggaste. Varför 

ska man ta risker med ett obekant projekt som ännu 

inte visat sig stå emot tidens tand? Men, och detta 

är min poäng, med bekanta projekt kommer man 

inte fram till nya frågor, den möjligheten öppnar sig 

bara då man ger sig i kast med det obekanta. Ur 

denna synvinkel fungerar kravet på permanentning 

som en indirekt broms för ”nytänkande”. 

Trots detta finns det nya projekt som utmanar. 

Jag skriver ”utmanar” därför att permanentningen 

av ett projekt innebär mer än ett enkelt inlemmande 

av en ny verksamhet i en gammal etablerad. Nytill- 

skottet påverkar, ibland radikalt, ordinarie verk- 

samheters organisation, budget, resursfördelning, 

prioriteringar osv. Med nuvarande sätt att utvärdera 

projekten är det dessutom inte alltid lätt att bedöma 

vilka av projekten som faktiskt varit framgångsrika. 

Det finns också ofta intressekonflikter med i bedöm- 

ningen av ett projekt och dess permanentning. Per- 

soner som arbetar i projekten har intresse av att 

de permanentas. Personer som riskerar att drabbas 

av omorganiseringar och omprioriteringar däremot, 

har intresse av att motverka permanentningen. 

104 

Dessa var de utmaningar jag iakttagit i olika dis- 

kussioner om permanentning eller funnit i olika 

dokument. Det finns säkert ytterligare andra, som 

jag inte uppmärksammat. 

Bekymmer vad gäller 

framtida finansiering 

Bekymmer rörande framtida finansiering är säkert 

den viktigaste faktorn när det gäller att skapa skepti- 

cism mot permanentning av ett projekt. Med pengar 

från andra källor vill man gärna pröva nya saker, 

men inte med sin egen budget. Jag har tidigare skri- 

vit om kvinnorådgivningens matservering som lades 

ner efter flera års projektfinansiering, med argu- 

mentet från projektledarens sida att: ”om projektet 

har varit framgångsrikt, varför har inte projektä- 

garen permanentat projektet efter flera år finansie- 

ring med projektpengar? Om projektet inte har varit 

framgångsrikt varför ska man då alls finansiera pro- 

jektet”. I sin utvärdering av projektet ”skolmorfar” 

i Alby skriver Patric Sahlén: 

”När jag frågade rektorerna om de hade några 

tankar på att permanenta tjänsten som skolmor- 

far hade så var det samstämmiga svaret att man 

med nuvarande budget inte skulle göra det. En 

rektor sa att om det fanns utrymme i hennes 

budget skulle hon välja att anställa ytterligare en 

pedagog istället för att använda pengarna till en 

skolmorfar. /…/ Eftersom projektet från början 

inte var tänkt att belasta skolornas budget har

skolorna inte någon strategi för att driva pro- 

jektet vidare oavsett hur det faller ut. Blir skol- 

morfäderna arbetslösa då deras löner inte längre 

betalas genom arbetsförmedlingen? ” (2002:17) 

Bekymren kring framtida finansiering inskränkte 

sig inte bara till projekt som bedömdes vara mindre 

nödvändiga (till exempel skolmorfar) eller projekt 

som aldrig hann utvecklas till fullo (till exempel Vy 

2001). Samma bekymmer drabbade också projekt 

som av alla relevanta aktörer bedömdes vara oerhört 

nödvändiga för kommunen. Det förekommer fort- 

farande diskussioner om hur Ungdomens hus ska 

finansieras i framtiden (se Bringlöv 2002:30–31). 

Man talar även om faran att frågan om framtida 

finansiering ska minska ett initialt mycket ambitiöst 

mål (till exempel förebyggande arbete eller sociali- 

seringsarbete för ungdomar) och reducera projektet 

till en mer trivial ”underhållning” för ungdomar. 

Motsättningen mellan resursansökande 

och permanentning 

En annan utmaning är den motsättning som finns 

mellan att söka ytterligare resurser för ett projekt 

och att permanenta detsamma. För att konkurrera 

med andra sökande och vinna resurser försöker varje 

enhet ge en positiv bild av sitt projekt. Men samma 

bild förvandlas till sin motsats när tiden är mogen 

för permanentning. En sådan paradox uppstod i 

projektet Fittja arena som var ett samarbetsprojekt 

mellan Arbetskraft Fittja och Fittja bro. 

Följande bild ges av projektet Fittja arena i Fittja 

bros ansökan för år 2001, som inom sig rymmer en 

plan för att ”för att integrera Fittja arena inom den 

ordinarie verksamhet”: 

”Verksamheten har visat ett bra kvalitativt och 

kvantitativt resultat. Fittja arenas program och 

metod ska fortsätta att stå till förfogande för den 

ordinarie socialtjänstens verksamhet även under 

år 2002, när Fittja arena inte längre bedrivs i 

form av projekt. Tanken är att anställa Fittja 

arenas personal inom den ordinarie verksam- 

heten för att ha tillgång deras erfarenhet och 

kompetens. Personalen ska fortsätta att jobba i 

grupp med socialtjänsten och arbetsförmedling- 

ens klienter. Projektledningen ska skapa förut- 

sättningar under år 2001 för att i början av 2002 

slussa personalen till olika enheter inom social- 

förvaltningens ordinarie verksamheter. 

Fittja arena har även erfarenhet av att arbeta 

med ungdomar och muslimska kvinnor med 

särskilda behov. Socialförvaltningens ungdoms- 

verksamhet, ungdomspoolen, Fittja bros kvinno- 

verksamhet, kvinnorådgivningen, har remitterat 

klienter till Fittja arena. Samtidigt har arbets- 

Med bekanta projekt kommer man inte fram 

till nya frågor, den möjligheten öppnar sig bara 

då man ger sig i kast med det obekanta. 

marknadsförvaltningen i abc-huset, som riktar 

sin verksamhet till kvinnliga muslimska deltagare 

visat intresse för Fittja arenas uppdrag, program, 

metod och tjänster. 

Fittja arenas personal kan således under 2002 

anställas av olika enheter. Fittja arenas program 

och metod kan då alltid stå till socialtjänstens, 

arbetsförmedlingens och ams:s förfogande. 

En plan har utarbetats med integrering av perso- 

nalen till den ordinarie verksamheten och utbyte 

av kunskap mellan enheternas personal. För 

att genomföra planen ska förutsättningar skapas 

under 2001 för att a) anställa Fittja arenas per- 

sonal i januari 2002 inom socialförvaltningens 

olika enheter, b) försäkra och vidareutveckla 

kompetensen genom vanlig utbildning inom 

socialtjänsten och arbetsmarknad samt genom 

utbyte av erfarenheter och kunskap mellan Fittja 

arenas, socialtjänstens och arbetsförmedlingens 

personal.” (00-11-17) 

Fittja arena var, som nämnts tidigare, också ett 

projekt som vid flera tillfällen torgfördes av pro- 

jektägarna som ett bra exempel på ”underifrån- 

perspektiv”. Båda de personer som var anställda i 

projektet (en projektledare och en aktivitetsledare, 

bägge invandrare) hade själva varit långtidsarbets- 

lösa innan projektet startades. Projektet initierades 

105

av projektägarna som ett exempel på ”empower- 

ment” av en grupp arbetslösa genom en annan 

grupp arbetslösa. 

I slutet av år 2001 när projektet befann sig i 

sin slutfas använde personalen i projektet den ovan 

citerade beskrivningen som utgångspunkt för sina 

krav på att få integrera projektet i ordinarie verk- 

samhet. De krävde att deras tillfälliga anställningar 

skulle omvandlas till fasta anställningar. Nedanstå- 

ende citat har tagits från en ”pm refererande till 

möte 010523 mellan Fittja arenas personal och dess 

arbetsgivare om pågående konflikt”: 

”[a] hänvisar till ett möte med [b] och påstår 

att [b] säger att det inte finns något uppdrag för 

Fittja arena i dagens läge. Fittja arena kommer 

att visa för [b] den ansökan om Länsarbets- 

nämndens ekonomiska medel för år 2001. [a] 

påstår att [b] säger att det inte finns någon 

tjänst till förfogande för Fittja arenas personal. 

Fittja arena menar att problemet istället ligger 

i att arbetsgivaren helt enkelt inte vill bli ekonomisk 

ansvarig för sina anställda efter projektets avslutning.” 

(Originalets betoning.) 

Jag har inte information för att närmare bedöma 

vilken av de två parterna som har rätt i sin fram- 

ställning. Det ligger inte heller i mitt uppdrag. Jag 

vill bara peka på den motsättning som finns mellan 

finansiering ur andra källor och permanentning. 

Om den positiva bild som framtonar i ansökan 

stämmer med verkligheten så är permanentning en 

rimlig konsekvens för projektet. Om bilden inte 

stämmer borde projektet heller inte kvalificera sig 

för att få medel från andra källor. 

En annan version av sådana paradoxer som aldrig 

omtalas högt, men som kan utläsas mellan raderna 

är att projekten behövs för att man ska kunna söka 

tillfälliga medel även framgent. Vilka projekt ska 

man presentera nästa gång om man permanentar 

alla existerande? Det är inte så lätt att ”trolla fram” 

nya projekt i en hast. Jag har tidigare tagit upp hur 

106 

redan nu en del ”projekt” i själva verket är ordinarie 

verksamheter, finansierade av projektpengar. Det är 

också ofta samma projekt som, lätt förklädda, dyker 

upp varje gång. 

Motsättningen mellan 

samverkan och permanentning 

Det finns en dold motsättning mellan de krav på 

att arbeta över enhetsgränser (dvs. samverka) och 

de krav på att permanenta projekt, som båda ingår 

i storstadssatsningen. Samverkan kräver involvering 

och engagemang från flera enheter, medan perma- 

nentning förutsätter att aktiviteten placeras i och 

ansvaras för av en enhet. Vi har sett i avsnittet om 

samverkan vilka spänningar som fanns i de aktivi- 

teter som hade flera huvudmän. Samma spänning 

dyker upp när man vill permanenta sådana projekt. 

Jag har också berört att ansvaret för varje projekt 

i Botkyrka kommun fortfarande återfinns hos olika 

enskilda förvaltningar. Horisontella organisationer, 

exempelvis områdesgrupperna, har fortfarande inte 

definierats så väl att de kan ta eget projektansvar. 

Även om ett projekt bedöms vara framgångsrikt, 

finns det alltid en avvaktande hållning rörande 

vilken enhet det bör höra till som permanent aktivi- 

tet. Jag kan tänka mig att en skepticism av detta slag 

drog som en skugga över projektet Vy 2001 innan 

projektets grad av framgång bedömdes. Man hade 

också diskussioner i Albys områdesgrupp om den 

framtida finansieringen och placeringen av projek- 

tet Cirkus Cirkör. Projektets mål var inte begrän- 

sade till Alby, men finansieringen skedde från Albys 

del av storstadssatsningen. En del av projektet hade 

högskolekaraktär (Cirkuspiloterna) och var därmed 

en statlig angelägenhet. En annan del, som sysslade 

med utbildning på gymnasienivå, fick plats i utbild- 

nings- och arbetsmarknadsförvaltningen. Frågorna 

som dök upp i diskussionerna var: Var ska aktivite- 

ten placeras när projektet permanentas och vilken 

enhet ska ha ansvaret för finansieringen?

Resultat 

En tillfredställande resultatutvärdering av ett för- 

ändringsarbete kräver tillräcklig information för det 

första om nuläget när förändringsarbetet startas, 

för det andra om resultatet när förändringsarbetet 

avslutas och för det tredje om de externa faktorer 

som påverkar förändringen. Givet de allvarliga bris- 

ter som finns på samtliga dessa punkter, särskilt när 

det gäller informationen om externa påverkansfak- 

torer, är vi tvungna att anpassa utvärderingen till 

det befintliga underlaget. 

Den statistik som används i det följande är hämtad 

från Fittjasatsningens egna uppföljningsrapporter, 

från Integrationsverkets nationella utvärdering, och 

från polisens register över olika slags brottslighet. 

Resultatutvärderingen begränsas till att behandla 

Fittja. De andra två kommundelarna – Alby och 

Hallunda/Norsborg – inledde sina förändringsarbe- 

ten först år 2000 och med så blygsamma resurser 

att det inte kan förväntas ha lett till någon signifi- 

kant förändring (se s. 54ff för resursfördelning). En 

utförligare resultatutvärdering för Fittja kommer att 

utföras när enkätundersökningens andra omgång 

genomförts. 

Fittjasatsningen har delat upp sin resultatpresen- 

tation i ett övergripande målområde (inflyttning 

och utflyttning) och fyra ”kärnfrågor”: arbete/ 

sysselsättning, svenska språket, trygghet inne/ute, 

och demokrati/medborgarinflytande. Med en del 

modifieringar (kommenterade i det löpande) följer 

också jag samma indelning. 

Jag har tidigare presenterat Fittjasatsningens mål 

i samband med att jag diskuterat dess ingripande- 

modell. För att göra det lättare för läsaren att följa 

diskussionen ska jag här upprepa de operationalise- 

rade (mätbara) målen. 

Arbete och sysselsättning 

Följande operationaliserade (mätbara) mål formule- 

rades av Fittjasatsningen för kärnfrågan arbete och 

sysselsättning: 

1. Andelen som förvärvsarbetar eller studerar har 

ökat till 60% 2000-12-31. 

2. Andelen hushåll med socialbidrag har minskat till 

20% 2000-12-31. 

3. Andelen låginkomsttagare har minskat till 35% 

och höginkomsttagare ökat till 5% 2000-12-31. 

Fittjasatsningen har inte definierat någon ålderska- 

tegori för sitt första mål, men har valt ålderskate- 

gorin 16–64 år i sina uppföljningsrapporter. Enligt 

senaste uppföljningsrapporten (Nr 8), som använ- 

der scb:s statistik, har andelen förvärvsarbetande 

och studerande inom denna ålderskategori ökat från 

56,8% år 1998 (året för satsningens start) till 58,1% 

år 1999. Av den senaste siffran är 41,3% förvärvsar- 

betande och 16,8% studerande. 

Enligt Integrationsverkets rapport Den nationella 

utvärderingen av storstadssatsningen (2001) som också 

den använder scb:s statistik har förvärvsintensite- 

ten ökat från 41,9% år 1998 till 44,2% år 1999 för 

ålderskategorin 20–64. På grund av två års eftersläp- 

ning i scb:s statistik presenteras andelen förvärvsar- 

betande per den 31 december 2000 tidigast i augusti 

år 2002. Innan dess kan vi inte veta om Fittjasats- 

107

ningen har uppfyllt sitt mål eller inte. Om trenden 

fortsätter som tidigare är prognosen positiv. 

Det finns information som tyder på att den posi- 

tiva utvecklingen fortsatt även efter 1999. Enligt 

uppföljningsrapport 8, som bygger på statistik från 

arbetsförmedlingen har arbetslösheten minskat från 

8% år 1998 till 7,7% år 1999 och 5,7% år 2000. 

Enligt statistiken från projektet Arbetskraft Fittja, 

som var huvudprojekt inom tema arbete och sys- 

selsättning 19 , fick projektet ut 554 arbetssökande i 

arbete under år 1998. Den siffran ökade till 705 per- 

soner år 1999 (27% ökning) 20 och till 917 personer 

år 2000 (31% ökning) (se Fittjasatsningens uppfölj- 

ningsrapport 6, s. 10). 

En jämförelse mellan antalet arbetssökande som 

fått arbete genom Arbetskraft Fittja (2 176 personer 

på tre år; det vill säga ungefär hälften av Fittjas 

befolkning över 18 år) och de siffror över ökningen 

av förvärvsintensiteten som presenterats ovan, pekar 

på de svårigheter som finns för arbetssökande samt 

för arbetsmarknadsprojekt i invandrartäta områden. 

Det är uppenbart att projektet förmedlar ett stort 

antal arbetssökande till tillfälliga arbeten, men också 

att en betydande del av dessa personer snart är till- 

baka, för att igen stå i kö som nya arbetssökande. 

Med projektledarens egna ord: 

”Det första målet ’75% skall gå till arbete, prak- 

tik eller utbildning’ 21 är svårt att mäta då 

antalet arbetssökande i projektet varierar dagli- 

gen. Nya personer anmäler sig arbetslösa och 

andra aktualiseras av olika anledningar. Några 

erhåller arbete efter både en arbetsmarknads- 

utbildning och arbetspraktik. Många avaktu- 

aliserade kommer också och anmäler sig på 

nytt som arbetssökande efter en tids arbete 

eller annan frånvaro.” (Fittjasatsningens uppfölj- 

ningsrapport 3) 

Det skulle vara orättvist om vi inte nämnde det 

försök som har gått ut på att ordna praktikplatser för 

arbetssökande i Botkyrka. Enligt Arbetskraft Fittjas 

självutvärdering (i Fittjasatsningens uppföljnings- 

rapport 3) fanns det, under mars 2000, 55, 18, res- 

pektive 13 praktikplatser i Fittja, Hallunda/Norsborg 

och Alby. Den högsta siffran bland de andra 24 kom- 

108 

mundelarna inom storstadssatsningen tillhörde Rin- 

keby som hade endast 11 praktikplatser. 

För utvärderingen av mål nummer två, presen- 

terade Fittjasatsningen andelen familjer som fått 

socialbidrag under året. Enligt senaste uppföljnings- 

rapport (Nr 8) har andelen familjer med socialbi- 

drag minskat från 30% år 1998 till 27,7% år 1999. 

Också här saknas, på grund av eftersläpningen i 

scb:s statistik, underlag för år 2000 för att bedöma 

Fittjasatsningens måluppfyllelse. Givet den defini- 

tion man valt är det dock osannolikt att satsningen 

kommer att uppnå sitt mål (20%) inom den angivna 

tidsramen (år 2000). 

Fittjasatsningen presenterar också annan statistik, 

från kommunens socialförvaltning, som verkar mer 

lovande än den första. Enligt denna har antalet för- 

sörjningsstödstagande hushåll (18 år och över) mins- 

kat från 648 fall (sista tertial år 1998) till 462 fall 

(sista tertial år 2000). Det stämmer också med den 

statistik som presenteras i Integrationsverkets del- 

rapport. Enligt verkets rapport har andelen långva- 

riga socialbidragstagare inom ålderskategorin 18–64 

i Fittja minskat från 11,1% år 1998 till 7% år 2000. 

I Fittjasatsningens uppföljningsrapporter saknas 

underlag för utvärdering av det tredje målet. Enligt 

Integrationsverkets delrapport (s. 58) har Fittja haft 

den snabbaste minskningen av andelen fattiga bland 

de 24 kommundelar som ingår i storstadssatsningen. 

Med fattig menar rapporten ”personer som har en 

disponibel inkomst som är mindre än eller lika med 

socialbidragsnormen”. Mätt med detta mått har fat- 

tigdomen i Fittja minskat från 38,3% (högsta siffran 

bland de 24 kommundelarna) till 33,6%. Genom- 

snittet för samtliga 24 kommundelar har minskat 

från 22,3% till 21%. För hela Stockholms arbets- 

marknadsregion har siffran sjunkit från 9,2% till 

8,3% och för hela Sverige från 8,5% till 7,5%. 

Oavsett om man uppnått de egna målen eller inte, 

ser man en positiv utveckling i Fittja mätt med 

alla tre måtten. Men är utvecklingen också ett resul- 

tat av satsningen? Det är mycket svårt att besvara 

denna fråga med hjälp av tillgänglig information. 

Det finns dock ett antal tecken på att den positiva 

utvecklingen åtminstone delvis har sin förklaring i 

de senaste årens högkonjunktur. Ett bevis är att den 

positiva utvecklingen i Fittja inleddes innan Fittja-

satsningen drogs igång i slutet av 1998. Till exempel 

har, enligt Integrationsverkets delrapport, förvärvs- 

intensiteten i ålderskategorin 20–64 i Fittja ökat 

från 40,4% år 1997 till 41,9% år 1998 (s. 18). Under 

samma period har, enligt samma källa, fattigdomen 

minskat från 39,3% år 1997 till 38,3% år 1998 (s. 58). 

De långvariga socialbidragstagarna inom ålderska- 

tegorin 18–64, slutligen, har minskat från 11,3% år 

1997 till 11,1% år 1998. 

Ett annat bevis är att samma trend syns också i 

andra kommundelar som har inte haft motsvarande 

satsning som Fittja. Om vi begränsar oss till kom- 

mundelar i Botkyrka kommun, har förvärvsinten- 

siteten i Alby ökat ännu mer än den i Fittja: från 

53,7% år 1998 till 57,3% år 1999. De långvariga soci- 

albidragstagarna har minskat från 6,9% år 1998 till 

3,4% år 2000. Fattigdomen har minskat från 26,6% 

år 1998 till 23,9% år 1999. 

I Hallunda/Norsborg låg förvärvsintensiteten år 

1998 på nästan samma nivå som år 1999 (63,1% res- 

pektive 63%). De långvariga socialbidragstagarna 

minskade från 4,6% år 1998 till 3,4% år 2000. Ande- 

len fattiga minskade från 20,8% år 1998 till 18,6% 

år 1999. Till skillnad från Fittja fick dessa två kom- 

mundelar inga extra resurser under åren 1998–1999. 

Även i Storvreten, en annan invandrartät kommun- 

del i Botkyrka, som inte ens ingick i storstadssats- 

ningen, har förvärvsintensiteten ökat från 65% år 

1998 till 67,5% år 1999. 

Ett starkare bevis är att trenden med få undantag, 

enligt delrapporten, syns i alla de 24 kommundelar 

som ingick i storstadssatsningen, trots att det var 

endast Fittja, Hjällbo (i Göteborg) och Rosengård (i 

Malmö) som i egenskap av nationella exempel fick 

resurser åren 1998–1999. Samma trend syns också 

när det gäller förvärvsintensiteten i andra invand- 

rartäta kommundelar som inte ingår i storstadssats- 

ningen (se Integrationsverket 2001:18, 27, 58). 

Fittjasatsningens uppföljningsrapporter ger själva 

ett utrymme för högkonjunkturens betydelse för 

positiva utvecklingen. Följande förklaring har upp- 

repats i flera uppföljningsrapporter och jag citerar 

här från nummer 7: 

”Sammanfattningsvis kan vi se att de uppnådda 

resultaten av satsningen i förhållande till den 

övergipande ambitionen ’senast år 2000 ska vi 

tillsammans ha vänt de negativa trender som 

hindrar Fittja från att vara ett attraktivt bostads- 

område och dess invånare i sin strävan till själv- 

ständigt liv’, är på väg att bryta de negativa 

trenderna. /…/ Men det är också viktigt att i 

det här sammanhanget peka på att det finns 

en högkonjunktur och bostadsbrist i samhället. 

Därför är det svårt att utläsa vilka effekter sats- 

ningens aktiviteter har inneburit i förhållande 

till omvärldens förändringar.” (s. 1) 

Utbildning och svenska språket 

Fittjasatsningen har sammanfattat projekten inom 

förskolor och skolor under rubriken svenska språket. 

Eftersom ett antal av projekten gäller allmän utbild- 

ning, snarare än bara svenska språket, har jag valt 

att presentera resultaten under rubriken ”utbildning 

och svenska språket”. 

Följande operationaliserade mål formulerades av 

satsningen för projekten inom förskolor och skolor: 

1. Alla barn som börjar skolan och har deltagit i 

förskolan minst två år skall ha uppnått ”mellan- 

nivå” i svenska som andra språk vid skolstart 

2002-06-30. 

2. Alla barn som lämnar grundskolan och har stude- 

rat minst fem år i Fittjas skolor skall ha godkända 

betyg 2002-06-30. 

3. Alla elever som tillhör skolor i Fittja väljer att stu- 

dera i Fittja 2002-06-30. 

På grund av bristande underlag har Fittjasatsningen 

inte kunnat redovisa något resultat för det första 

målet. Istället har man redovisat resultatet av en 

bedömning gjord på 44 barn i Ängsskolans förskole- 

klasser med hjälp av en mätmetod utarbetad av 

skolans egen personal: sol (Språkförståelse, Ord- 

kunskap, Läskunskap). Metoden bedömer barnens 

kunskaper i svenska som andraspråk utifrån 1) språk- 

förståelse, 2) ordkunskap och meningsbyggnad, samt 

3) läskunskap och skrivförmåga. Resultaten visar 

att under september 1999 hade 50% av de testade 

barnen uppnått någon av de högsta nivåerna i testet, 

medan motsvarande siffra för våren 2001 var 97,8%. 

109

För det andra målet har man inte kunnat skilja 

ut elever som studerat minst fem år i Fittjas skolor. 

Därför har man valt att redovisa resultatet för alla 

elever i årskurs 9 för tidsperioden hösten 1998–våren 

2001. Enligt data från husabo 22 var andelen elever 

i årskurs 9 som hade behörighetsgivande betyg för 

gymnasieutbildning i alla kärnämnen (svenska, eng- 

elska och matematik) 52%. Motsvarande siffran för 

vårterminen 2001 var 73%. 

När det gäller det sista operationaliserade målet 

har man redovisat andelen elever i åldern 6–15 

som väljer skolor i Fittja. Enligt statistik från barn- 

och ungdomsförvaltningen valde inför hösttermi- 

nen 1999, 71% av eleverna i åldern 6–15 (sam- 

manlagt 1 145 elever) skolor i Fittja. Samma siffra 

kvarstår vårterminen 2001. År 1999 har av övriga 

elever 9% (105 elever) valt andra skolor i kommu- 

nen och 20% (231 elever) andra kommuners grund- 

skolor eller friskolor. De elever som studerat inom 

särskolan ingår inte i statistiken. 

Min bedömning är att både andra och tredje 

målen är för ambitiösa. Det är inte så lätt att på 4 år 

öka andelen elever med godkända betyg i kärnäm- 

nena till 100% för ett område där 98% av eleverna 

har utländsk bakgrund och där endast 58% hade 

godkända betyg år 1999. När det gäller det tredje 

målet kan man aldrig garantera att genom en sats- 

ning under några få år locka alla elever i Fittja till 

det egna områdets skolor. Det finns ett antal perso- 

ner som väljer skolor utanför Fittja av andra anled- 

ningar än att man gjort en negativ bedömning av 

Fittjas skolor (detta gäller till exempel dem som vill 

studera i skolor med speciella ämnen). Dessa perso- 

ner kommer med stor sannolikhet välja skolor utan- 

för Fittja oavsett om satsningen ger ett positivt eller 

negativt resultat. Det är också svårt att på fyra år få 

personer med negativ inställning till Fittjas skolor 

att ändra uppfattning. Även om provresultat och 

betyg skulle förbättras drastiskt tar det längre tid än 

fyra år att vända en negativ image till en positiv. 

Det tar också längre tid att övertyga folk med nega- 

tiv inställning att välja dessa skolor. Som framgår av 

statistiken ovan, så får inte den positiva utveckling 

som syns i förskolornas och skolornas resultat, sin 

återspegling i andelen personer som väljer skolor i 

Fittja. 

110 

Det finns en grundläggande skillnad mellan 

förutsättningarna för arbetsmarknadsprojekt och 

utbildningsprojekt. Resultaten för arbetsmarknads- 

projekten påverkas av förändringar på arbetsmark- 

naden på kommunal, regional, nationell och även 

internationell nivå. De påverkas också av arbetsgiva- 

res attityder, som inte kan styras av projekten. Alla 

sådana faktorer kan förstärka eller motverka projek- 

tens resultat. Men dessa påverkansfaktorer gäller i 

mycket mindre grad för utbildningsprojekt. Utbild- 

ningsprojekt arbetar i ett, förhållandevis, slutet 

system som påverkas mindre av förändringar eller 

attityder i omgivningen. Det betyder att det är 

mycket svårt att förklara arbetsmarknadsprojektens 

resultat med hjälp av aktiviteterna inom själva pro- 

jekten, men mindre svårt att förklara utbildnings- 

projektens resultat med hjälp av själva projekten. 

Trygghet 

I den senaste uppföljningsrapporten (Nr 8) har 

man formulerat följande mätbara mål för kärnfrå- 

gan trygghet 23 . 

1. Utflyttningen skall varaktigt ligga under 12% per 

år. 

2. Inga tomma lägenheter 2000-12-31. 

3. Andelen anmälningar pga. kriminalitet och/eller 

missbruk som avser ungdomar 13–20 år har 

2001-12-31 minskat med 25% jämfört med hösten 

1998. 

Jag betraktar de första två målen som övergripande 

mål för hela satsningen (en sådan tolkning har gjorts 

också av Fittjasatsningen själv i sina tidigare rappor- 

ter) och presenterar dem i slutet av detta kapitel. 

Därför redovisar jag här endast det sista målet som, 

enligt min bedömning, är det mest relevanta för 

temat. Samtidigt kompletterar jag resultaten med 

polisens statistik över anmälda brott. 

I enlighet med målformuleringen har Fittjasats- 

ningen redovisat statistik endast för sluttertialen 

(det vill säga perioden september till december) 

varje år. Den senaste uppföljningsrapporten (Nr 8) 

ger följande beskrivning av antalet ”anmälningar på

grund av kriminalitet och/eller missbruk för ålders- 

kategorin 13–20”: Antalet har ökat från 32 fall under 

sista tertialen 1998 till 48 fall under sista tertialen 

1999 och därefter minskat, till 22 fall under sista 

tertialen 2000 och till 20 fall under sista tertialen 

2001. 

Statistiken stämmer inte med den som jag har fått 

från Ungdomsenheten södra. Enligt deras statistik 

var antalet anmälningar 24 som avser ”skolproblem, 

relationsproblem, missbruk, brister i hemmiljö, barn- 

misshandel, övrigt” bland ålderskategorin 13–20 

ungefär detsamma i Fittja under de fyra åren från 

1998 till 2001: 35 fall år 1998, 31 fall år 1999, 34 fall 

år 2000 och 37 fall år 2001. 

Statistiken över brott 25 i form av polisrapporter 

följer samma mönster (men inte samma siffror) 

som Fittjasatsningens. Enligt denna statistik upp- 

gick antalet tonåringar och ungdomar (13–20 år) 

från Fittja som har begått brott till 40 fall år 1998. 

Antalet ökade kraftigt till 74 fall år 1999, för att 

sedan sjunka till 60 fall år 2000 och 50 fall år 2001. 

Minskad kriminalitet hos tonåringar och ungdo- 

mar är en viktig del av trygghetsarbetet i ett område, 

men det är inte allt. Statistiken för tonåringar och 

ungdomar måste kompletteras med statistiken för 

äldre personer i området. Vi har tillgång till sta- 

tistik över ”anmälda brott” för hela befolkningen 

i Fittja från polismyndigheten i Stockholms län. 

Enligt denna statistik klassificerades 1 410 fall under 

rubriken ”brottsbalksbrott” år 1998. Antalet sjönk 

till 1 303 fall år 1999, till 1 197 fall år 2000 och till 

1 123 fall år 2001. 

Mätt utifrån det totala antalet anmälningar för 

hela befolkningen i Fittja, som alltså är en bättre 

indikator på trygghet än antalet anmälningar eller 

polisrapporter för bara tonåringar/ungdomar, kan 

man säga att tryggheten ökade under Fittjasatsning- 

ens tid. Men, inställer sig frågan, är den positiva för- 

ändringen ett resultat av satsningen i Fittja eller är 

den resultatet av andra förändringar? Frågan är legi- 

tim därför att kriminalitet kan påverkas av många 

olika faktorer, till exempel ekonomiska förhållanden, 

som ligger utanför Fittjasatsningens kontroll. 

En metod för att konstanthålla externa faktorer 

är att jämföra den kommundel på vilken det satsats 

extra (Fittja i sammanhanget) med liknande kom- 

mundelar, men där det inte gjorts motsvarande sats- 

ning. Alby, Hallunda/Norsborg och Storvreten är 

närmaste tänkbara kommundelar för denna jäm- 

förelse. Som tidigare nämnts har både Alby och 

Hallunda/Norsborg fått mindre resurser (och endast 

för år 2000 och 2001) jämfört med Fittja. Storvre- 

ten har inte fått några extra resurser alls. Jämförel- 

sen med Alby antyder att den positiva förändringen 

i Fittja inte är resultatet av Fittjasatsningen. Men 

jämförelsen med Hallunda/Norsborg eller Storvre- 

ten leder till ett motsatt svar. I Alby har antalet 

anmälda brott minskat kontinuerligt från år 1998 

till år 2001. Däremot har anmälningarna ökat kon- 

tinuerligt i Storvreten, medan de rört sig upp och 

ner i Hallunda/Norsborg. 

De boendes delaktighet 

Följande operationaliserade (mätbara) mål formule- 

rades av Fittjasatsningen för kärnfrågan demokrati/ 

medborgarinflytande: 

1. Barn och ungdomars aktiva deltagande i föreningar 

eller samfund har ökat med 20% 2001-06-30. 

2. Summan av fittjabor som deltar i enstaka möten 

eller liknande i den pågående förändringsproces- 

sen skall vara minst 25% (1 525 fittjabor av invå- 

narna över 6 år). 

3. Fittjabor som återkommer på möten, är med i 

arbetsgrupper och tar aktiv del av den pågående 

förändringsprocessen skall vara minst ett 50-tal 

över 6 år. 

4. Valdeltagandet ökar till 70% i kommunalvalet år 

2002. 

Enligt Fittjasatsningens senaste uppföljningsrapport 

(Nr 8), som använder statistik från kultur- och fri- 

tidsförvaltningen, har antalet besök av barn och ung- 

domar (3–18 år) i öppen föreningsverksamhet ökat 

från 50 648 år 1997–98 (höst och vårtermin) till 

63 186 år 1998–99 (en ökning med cirka 20%), och 

70 150 år 1999–00 (en ökning med cirka 11%). Däre- 

mot föll antalet till 64 363 fall år 2000–01 (en minsk- 

ning med cirka 8%). 

Om vi accepterar den presenterade statistiken 

som en lämplig tolkning av det första mätbara 

111

målet, kan vi konstatera att Fittjasatsningen redan 

innan sitt slutdatum uppnått ett av sina mål inom 

”kärnfråga demokrati/medborgarinflytande”. Anta- 

let barn och ungdomar (3–18 år) som besökt den 

öppna föreningsverksamheten har ökat med cirka 

27% från år 1997–98 till år 2000–01 (målet sti- 

pulerade 20% ökning till 2001-06-30). En sådan 

bedömning finns också i Fittjasatsningens olika upp- 

följningsrapporter. Men frågan uppstår: kan vi tolka 

”barn och ungdomars besök på öppna föreningsverk- 

samheter” som deras aktiva deltagande i föreningar 

eller samfund? Enligt samma uppföljningsrappor- 

ter har antalet föreningsmedlemmar – enligt min 

bedömning en mycket bättre indikator på aktivt del- 

tagande – inte ökat under tiden. 

Som påpekats i flera av Fittjasatsningens uppfölj- 

ningsrapporter (Nr 5 till 8) är det svårt att mäta 

resultatet för det andra operationaliserade målet: 

”… på grund av svårigheten med att definiera 

deltagarna. Är det enbart fittjabor? Kommer 

samma personer vid flera tillfällen? Målet 

säger heller inte vilken period/tidsintervall som 

menas/gäller. Från Fittjaprojektets start? För ett 

år? För varje tillfälle?” 

Fittjasatsningen har valt att redovisa sin statistik 

för ojämna tidsintervall. Till exempel, enligt upp- 

följningsrapport Nr 8 har 48% av Fittjas befolkning 

över 6 år deltagit i något av Fittjasatsningens möten 

från oktober 1998–juni 1999, 35% från augusti 

1999–december 1999, 25% från januari till december 

2000, 30% från januari till maj 2001, 50% från maj 

till augusti 2001 och 23% från september till decem- 

ber 2001. Antalet deltagare för hela perioden från 

oktober 1998 till december 2001 blir 211% (summan 

av tidigare procent) av Fittjas befolkning över 6 år; 

det vill säga 12 871 deltagare, ett genomsnitt på 2,11 

gånger för varje individ under hela tidsperioden. 

Om man delar antalet deltagare (12 871) med 

antalet månader från första mötet i oktober 1998 

till sista mötet i december 2001 (39 månader) blir 

resultatet 330 deltagare per månad, 3 960 deltagare 

per år. Det betyder att om deltagarna bara utgjordes 

av boende i Fittja och det inte funnes någon dubbel- 

räkning, så har 65% av Fittjas befolkning över 6 år 

112 

deltagit i något möte anordnat av Fittjasatsningen 

under året: det vill säga 2,6 gånger mer än det upp- 

satta målet. 

Fittjasatsningen har erkänt flera gånger i sina upp- 

följningsrapporter att ”dubbelräkning förekommer” 

och att det bland deltagarna ingår också lokala tjäns- 

temän och politiker. Med hjälp av en extrapolation 

från data som samlats in av Mångkulturellt centrum 

kan man räkna sig fram till att andelen upprepade 

deltagare är mycket mer än den blygsamma frasen 

”dubbelräkning förekommer” ger vid handen. 

Enligt statistiken från enkätundersökningen i 

Fittja svarade 16% av urvalet (fittjabor i åldern 

18–64) att de ”har varit på något möte anordnat 

av projektet”. Materialinsamlingen skedde under 6 

månader från juni till december 1999. Det betyder 

att det i mitten av materialinsamlingsperioden – sep- 

tember 1999 – hade gått precis ett år sedan Fittjasats- 

ningen sjösattes. Om vi antar att satsningen lockat 

lika många nya deltagare till sina möten varje år 

(som är en radikal överskattning) och multiplicerar 

med 39 (dvs. antalet månader) så blir andelen 52% 

för hela perioden. En siffra av en helt annan storleks- 

ordning än Fittjasatsningens 211% (se ovan). Efter- 

som det inte är troligt att personer yngre än 18 eller 

äldre än 64 år skulle ha deltagit i möten oftare än 

personer i ålderskategorin 18–64 så är det rimligt att 

hävda att varje person i genomsnitt deltagit mycket 

oftare än de två gånger som frasen ”dubbelräkning” 

antyder. Påståendet bekräftas också av att det, enligt 

min egen deltagande observation, var bekanta ansik- 

ten som dök upp vid varje tillfälle. 

Det ska omedelbart tilläggas att ett stort antal 

engångsbesökare inte nödvändigtvis är bättre än ett 

mindre antal flergångsbesökare. Tvärtom, de som 

återkommer kan antas vara mer aktiva och antalet 

sådana deltagare är följaktligen en bättre indikator 

på boendedelaktighet än antalet engångsbesökare. 

Det tredje målet har Fittjasatsningen tolkat som 

”fittjabor som aktivt deltar i förändringsprocessen” 

(ingår i arbetsgrupper, föreningsråd, föreningsliv, 

boendeforum, kvinnonätverk och elevdialog). Resul- 

tatet för detta mål har redovisats tertialvis från janu- 

ari till april 2000 26 , med 53 deltagare, från maj till 

augusti 2000 med 77 deltagare, från september till 

december 2000 med 80 deltagare, från januari till

april 2001 med 145 deltagare, från maj till augusti 

2001 med 100 deltagare och från september till 

december 2001 med 90 deltagare. 

Anmärkningsvärt i redovisningen är att man redan 

under första tertialen (januari till april 2000) med 

53 deltagande överskridit sitt mål (50 deltagare). I 

senare tertialer överskrids detta mål ännu mer (för 

perioden januari till april 2001 med nära 300%). Om 

det är så, har målet från början varit mycket i under- 

kant och borde ha reviderats. Även åldersgränsen 

”över 6 år” i målformuleringen är ogenomtänkt om 

man tolkar aktiv deltagare som en person som själv 

bidrar till ”förändringsprocessen”. 

För att kunna utvärdera det fjärde målet måste vi 

vänta till efter valet i september år 2002. 27 

In-/utflyttning 

Minskad utflyttning och ökad inflyttning var det 

övergripande målet för Fittjasatsningen alltifrån 

första dokumentet som formulerades av kommun- 

ledningskontoret. Detta mål har senare delats i två: 

1) Invånarna vill bo kvar i Fittja, 2) Människor 

vill flytta till Fittja. 28 Första delmålet har operatio- 

naliserats på följande sätt: Utflyttningen ska var- 

aktigt ligga under 12% per år. Andra delmålet 

har operationaliserats som: Inga tomma lägenheter 

2000-12-31. 29 

När Fittjasatsningen drogs igång år 1998 var 

utflyttningen från Fittja 14,8% (enligt uppföljnings- 

rapporterna, som använder scb:s statistik). År 1999 

minskade den till 13,5% och den fortsatte minska till 

11% år 2000. Det betyder att Fittjasatsningen upp- 

nått sitt mål när det gäller utflyttningen. 

I december 1998, några månader efter det att Fitt- 

jasatsningen startat, fanns det 56 vakanta lägenhe- 

ter i den del av bostadsbeståndet (Krögarvägen och 

Värdshusvägen) som ägs av det kommunala Botkyr- 

kabyggen. Detta var 4,1% av de totalt 1 361 lägenhe- 

ter som ägs av företaget. Uppgifterna om det privata 

företaget, Realia, som äger resten av fastigheterna i 

Fittja (775 lägenheter på Forvägen) saknas. 30 

Efter ett år, i december 1999, fanns det bara 30 

tomma lägenheter i Fittja: 10 lägenheter i Botkyrka- 

byggens bestånd och 20 i Realias. Dessa tomma 

lägenheter var, enligt Fittjasatsningens uppföljnings- 

rapporter, inte tillgängliga för uthyrning utan använ- 

des för omflyttningar, evakueringar osv. Utifrån 

denna statistik, skulle man därmed kunna säga att 

det andra delmålet var uppfyllt redan i december 

1999. Sedan dess har det heller aldrig funnits tomma 

lägenheter i Fittja. Inte ens de lägenheter som tidi- 

gare reserverats för omflyttningar, evakueringar osv. 

var längre tomma i december 2000 enligt senare 

uppföljningsrapporter. 

Det faktum att de tomma lägenheterna var 

uthyrda redan år 1999 visar att resultatet var en 

konsekvens av bostadsbristen i Storstockholm, mer 

än en konsekvens av satsningen. Samma tolkning 

har flera gånger upprepats i Fittjasatsningens rap- 

porter. Inte heller ska minskningen av utflyttning 

från Fittja tolkas som ett resultat av Fittjasatsningen, 

utan som en konsekvens av bostadsbristen i Stock- 

holms län de senaste åren. Enligt uppföljningsrap- 

porterna 7 och 8 har flera personer flyttat till andra 

delar av Stockholms län än från andra delar av 

Stockholms län till Fittja. Å andra sidan har Fittja 

enligt rapporten haft ”ett positivt flyttingsnetto med 

utlandet”. Det vill säga flera har flyttat från andra 

länder till Fittja, än från Fittja till andra länder. Det 

betyder att tomma lägenheter i Fittja inte fyllts av 

personer från andra delar av Stockholms län, utan 

av inflyttare från andra länder och eventuellt andra 

städer i Sverige. 

En annan bekräftelse på detta påstående är att 

i motsats till höghusområdena, där utflyttningen 

ständigt minskat sedan 1998, har utflyttningen från 

radhusområdena ökat under samma tid (se Fittja- 

satsningens uppföljningsrapport 6). Är det inte 

rimligt att påstå att det är på grund av större valmöj- 

ligheter som den tidigare trenden (högre utflyttning 

än inflyttning) fortsatt bland radhusen, samtidigt 

som den, på grund av bristande valmöjligheter, stop- 

pats i höghusområdet? 

Några ord om 

värderingen av resultaten 

I utvärderingen av resultatet från satsningen måste 

man vara medveten om följande aspekter: 

113

1. Resultaten presenterade ovan sträcker sig från 

år 1998 när Fittjasatsningen sattes igång, till år 

1999 eller 2000–2001, beroende på statistikens 

tillgänglighet. Det är orättvist att bedöma sats- 

ningens utfall bara ett eller ett fåtal år efter dess 

genomförande. Personer som är bekanta med för- 

ändringsarbete vet att det tar tid för ett projekt 

att bära frukt. 

114 

Man kan kanske bedöma resultatet från ett 

skolprojekt genom att granska elevernas slutbe- 

tyg, men man kan inte bedöma utbildningens 

betydelse för arbetslöshetsstatistiken redan i sam- 

band med att ett projekt avslutas. Det är därför 

utvärderare brukar tala om projektens omdelbara 

och långsiktiga utfall (jfr Vedung 1998:25) Det 

betyder att vi måste vänta och se tiden an, för att 

märka förändringsresultat i områden. 

2. Man får inte begränsa satsningens resultat till att 

gälla enbart den presenterade statistiken. Sats- 

ningen har en del andra mätbara resultat som på 

grund av bristande statistik inte presenteras. Den 

har också en hel del omätbara (kvalitativa) resul- 

tat som inte ”får plats” i statistiken. Hur ska man 

presentera förbättringar i målgruppens livskvali- 

tet (till exempel brytande av isolering för äldre 

kvinnor i Fittja) med hjälp av statistik? 

Som några distinkta exempel på satsningar 

som kommer att bära frukt i framtiden kan man 

nämna investeringarna i Ungdomens hus och 

Skolan mitt i byn i Fittja, Cirkus Cirkör och 

Rotemannen i Alby, samt förskolor, skolor, mobi- 

liseringsarbete, och omorganisationer i alla tre 

kommundelarna. 

3. Norra Botkyrka, liksom alla storstadssatsning- 

ens målområden, är utsatta för ett speciellt 

inflyttnings-/utflyttningsförlopp som motverkar 

synliggörandet av satsningarnas resultat. Enligt 

forskning byggd på officiell statistik flyttar män- 

niskor som bor i dessa områden ut när deras 

sysselsättningssituation och hushållsinkomst för- 

bättras. 

Samtidigt flyttar nya invandrare eller andra per- 

soner in som har en svagare ställning på bostads- 

och arbetsmarknaden (Andersson 2002:2; Inte- 

grationsverket 2001:3). Det betyder att även om 

satsningen leder till en förbättring för dem som 

vid en viss tidpunkt bodde i området, så visar sig 

inte resultatet i områdets statistik. 

Faktum är att en del av den ”negativa” statistik som 

presenteras om invandrartäta områden åtminstone 

delvis har sin förklaring i detta omlopp, snarare än 

att områdena skulle kännetecknas av sämre service 

eller sämre institutioner. Till exempel andelen icke- 

godkända elever i skolorna ökar i statistiken delvis 

därför att nya elever utan språkkunskaper ständigt 

flyttar in till skolorna i områden. 

Slutdiskussion 

Jag har i den här rapporten försökt att kasta ljus över 

ett antal svårigheter som verkar mot förändringsar- 

bete i Botkyrka kommun. En del av dessa svårigheter 

kan lösas eller minskas på kommunal nivå, exempel- 

vis bristande språk, bristande utbildning eller omor- 

ganisering. Andra problem är strukturella och kan 

bara tacklas på nationell eller till och med interna- 

tionell nivå, däribland bostads- och arbetsmarknads- 

frågor. Frågan uppstår: Ska vi i en rapport om ett 

kommunalt arbete ta upp även de svårigheter som 

ligger utanför kommunens kontroll? 

Mitt svar på den frågan är jakande. Att fokusera på 

strukturella svårigheter leder kanske inte till något 

konkret förslag till åtgärder på kommunal nivå, men 

det kan förhoppningsvis leda till en ökad förståelse 

för vilka svårigheter som kan inte lösas lokalt och 

vilka frågor som måste flyttas från lokal till central 

nivå. Frågan om lokala eller centrala perspektiv 

handlar inte om att välja antingen det ena eller det 

andra. Frågan handlar snarare om att hitta en rimli- 

gare balans mellan dessa två nivåer, med en arbets- 

fördelning som passar aktörernas förmåga. 

Jag har ytterligare en konkret anledning att belysa 

de strukturella svårigheterna. Att kasta ljus över 

dem tydliggör det ansvar som vilar hos hela den 

svenska befolkningen, och befriar därmed lokalbe- 

folkningen från bördan av att vara samtidigt offer 

för och orsak till svårigheterna. Vi har vid olika 

tillfällen sett att lokalpolitikers eller tjänstemäns

istande möjligheter att lösa strukturella problem 

leder till att man istället överbearbetar sina mål- 

grupper. Jag har illustrerat detta problem i ett kapi- 

tel i min helhetsutvärdering av Blommansatsningen, 

som inte behöver upprepas här (Hosseini-Kaladjahi 

1998:93–99). Den orimliga belastningen på lokalpo- 

litiker och tjänstemän som situationen skapar, föder 

inte sällan ett hat mot målgruppen. Det är mycket 

lättare att ösa sin vrede över konkreta personer, än 

att rikta den mot abstrakta mekanismer på arbets- 

marknaden. 

Det är förstås svårt att engagera befolkningen i 

rika kommundelar (till exempel Djursholm i Dande- 

ryd) i förändringsarbete i fattiga kommundelar (till 

exempel Fittja i Botkyrka). Vi har sett att till och med 

i de fattiga kommundelarna själva, så undviker före- 

tag som är med och skördar frukterna av satsningen 

att ta sin del av ansvaret för förändringen. Samtidigt 

är det inte så svårt att sprida tillräcklig information 

om verkligheten (något som sällan görs), nämligen 

att det som syns i Fittja inte har sitt ursprung i Fittja. 

Det är bara alltför vanligt med högljudda protester 

mot utjämningssystem av olika slag, både inom och 

mellan olika kommuner. 

De politiska partiernas behov av att vinna röster är 

en av de faktorer som ibland motverkar öppen infor- 

mationsspridning. De brukar ofta anpassa informa- 

tionen (eller resultaten) till sina ideologier, istället 

för att anpassa ideologin till informationen. På grund 

av detta hänsynstagande (och andra som inte kan dis- 

kuteras här) är det kanske nödvändigt att distansera 

– så mycket som möjligt – satsningarna från politi- 

ken. Är inte den ideologiska kampen mellan parti- 

erna en av källorna till det massmediala ”oväsen” 

som stigmatiserar de invandrartäta områdena? 

En risk med betoningen av strukturella svårig- 

heter är att den kan ge argument åt aktörer som 

inte ser någon poäng i att över huvud taget satsa 

lokalt. Detta sätt att tänka är emellertid att gå från 

en obalans till en annan. Det är självklart att vissa 

frågor (till exempel tillväxt- och arbetsmarknads- 

frågor) inte kan tacklas på kommunal nivå. Men 

det är också självklart att det kommunala fältet är 

den lämpligaste utgångspunkten för att tackla andra 

frågor (förskolor, skolor, trygghet osv.). 

Tiden borde vara mogen nu att sluta kasta bollen 

från staten till kommunerna, och från kommunerna 

vidare till lokalbefolkningen för att härigenom alltid 

försöka lösa problemen ”någon annanstans”. Tiden 

borde vara inne att istället sätta sig ner och fördela 

uppgifterna mellan aktörerna efter förmåga och bär- 

kraft. Denna arbetsfördelning utesluter självklart 

inte samarbete mellan aktörerna och förringar inte 

värdet av det stöd som de kan få från varandra. 

Jag har iakttagit en besvikelse och cynism breda 

ut sig i relationen mellan lokalbefolkningen och de 

lokala tjänstemännen, just därför att strukturella 

mekanismer så radikalt motverkar de lokala sats- 

ningarnas resultat, utan att man kan göra så mycket 

för att dämpa denna påverkan. Varför ska man satsa 

så mycket tid och energi på ett arbete vars resultat 

inte syns i ett område, inte ens i dess statistik? Denna 

cynism är kanske legitim om man jämför situatio- 

nen i utsatta områden med de förväntningar som 

man har på satsningen. Men den är inte legitim 

när man tänker på den möjliga situationen som kan 

utvecklas i dessa områden utan satsningar. Sett ur 

detta perspektiv ska satsningen inte bara betraktas 

som ett förändringsarbete utan också som en social 

rörelse. 

115

Sammanfattning 

BAKGRUND 

Denna rapport utgör helhetsutvärderingen av stor- 

stadssatsningen i Botkyrka kommun. Satsningen, 

som innefattar ytterligare sex kommuner med sär- 

skilt invandrartäta kommundelar, syftar till att bryta 

den ökande segregationen i de svenska storstäderna. 

Satsningen i Botkyrka kommun startade år 1999 

och kommer att pågå till och med år 2003. I pengar 

räknat handlar satsningen om 215 miljoner statliga 

kronor. Till detta kommer, enligt avtalet mellan 

regeringen och kommunen, ”en minst likvärdig 

kommunal motprestation” utan att andra pågående 

satsningar minskas. 

Satsningen gäller de tre mest invandrartäta kom- 

mundelarna i Botkyrka: Fittja, Alby och Hallunda/ 

Norsborg. Störst satsning har gjorts i Fittja, som 

före storstadssatsningen var ett av tre ”nationella 

exempel” utvalda av regeringen för en pilotsatsning. 

Med sjösättningen av storstadssatsningen inlemma- 

des Fittja i denna större helhet. Denna särställning 

vad gäller bakgrund gör att Fittja i rapporten ges 

större utrymme än de andra två kommundelarna. 

Satsningen består av sammanlagt ett nittiotal 

projekt inom arbetsmarknadsfrågor, utbildning och 

språk, trygghet, delaktighet osv. Femton av dessa, 

inom fyra viktiga teman – arbete och sysselsätt- 

ning, utbildning och språk, sociala åtgärder samt 

demokrati och delaktighet – har blivit föremål för 

särskilda delutvärderingar. Denna rapport däremot, 

som utvärderar arbetsprocessen i dess helhet, går 

inte in i varje enskilt projekt. 

Helhetsutvärderingen bygger på olika källmate- 

rial: dokument producerade av olika aktörer under 

116 

arbetsprocessen, de ovannämnda delutvärderingarna 

för olika teman, projektansvarigas självutvärderingar 

av de egna projekten, intervjuer med nyckelperso- 

ner involverade i projekten, deltagande observatio- 

ner från möten på olika nivåer, material publicerat i 

massmedia, officiell statistik, samt statistik rörande 

Fittja insamlad av Mångkulturellt centrum. 

Rapportens struktur är baserad på regeringens 

direktiv, som lägger särskild tonvikt vid samverkan 

mellan olika aktörer, boendedelaktighet, långsiktig- 

het (permanentning) och resultat. Men för att kunna 

ge en tydligare bild av satsningens planering och 

genomförande föregås dessa delar av några kapitel 

om kommunens arbetsmodeller, målformuleringar, 

arbetsorganisation och resursfördelning. Ett särskilt 

kapitel ägnas därtill några allmänna ofullkomlighe- 

ter i det svenska integrationsarbetet. Diskussionen 

om dessa ofullkomligheter hör i första hand till den 

nationella utvärderingen, men är relevant även här 

på grund av den ömsesidiga relationen mellan inte- 

grationsarbete på nationell och kommunal nivå. 

NÅGRA OFULLKOMLIGHETER 

I DET SVENSKA INTEGRATIONSARBETET 

Efter att ha följt kommunens arbete, från Blomman- 

satsningen till storstadssatsningen, har jag kunnat 

iaktta följande inbördes relaterade ofullkomligheter. 

Instabilitet. En alltför snabb växling mellan olika 

ingripandemodeller gör det svårt att reflektera över 

modellernas resultat och tillgodogöra sig erfaren- 

heterna. Orsaken till instabiliteten är det arbetssätt 

som bygger på ”trial and error”-metoden och som

saknar vetenskaplig grund. Ständiga förändringar i 

arbetsmetoder och arbetsorganisation leder till för- 

virring bland lokala politiker och tjänstemän, samt 

till besvikelse bland lokalbefolkningen. 

Diskontinuitet. Kortsiktig finansiering och satsning- 

arnas avhängighet av regeringens mandatperiod 

leder till oförutsägbarhet, något som i sin tur påver- 

kar planering och resursfördelning. Med en oklar 

framtid kan man inte ta stora steg även när så 

bedöms vara nödvändigt. Diskontinuitet verkar följ- 

aktligen mot metodutveckling och nytänkande, och 

leder också till stora förluster genom de upprepade 

förberedelser som krävs för varje nystart. 

Underskattning av en komplex fråga. En mångsidig 

fråga som integration förenklas till en ensidig sats- 

ning på invandrare och i första hand på deras 

språkinlärning. Istället för att anpassa administra- 

tionen till den nya situation som vuxit fram med 

invandringen, försöker man ”normalisera” situatio- 

nen genom ett antal snabba ingripanden – projekt. 

Med andra ord betraktar man bristande integration 

hos invandrare som en tillfällig ”avvikelse” som ska 

”normaliseras” genom projekten. 

Syn istället för intellekt. Istället för att beakta de 

grundläggande nationella och internationella meka- 

nismer som genererar segregation, fokuserar man 

de symtom som visar sig i utsatta områden. Denna 

arbetsform minskar skenbart statens ansvar för 

utvecklingen och belastar kommunerna med uppgif- 

ter som överstiger deras förmåga. De misslyckanden 

som blir följden orsakar besvikelse hos lokalbefolk- 

ningen samt minskar deras förtroende för kommu- 

nala politiker och tjänstemän. Arbetsformen leder 

därtill till dubbelarbete i många kommuner. 

Toppstyrt underifrånperspektiv. Det finns en bristande 

överensstämmelse mellan det som sägs och det 

som görs. Trots all betoning av boendedelaktighet 

och underifrånperspektiv planeras, organiseras och 

genomförs både statligt och kommunalt förändrings- 

arbete på central nivå. Toppstyrningen från statens 

sida speglas i de detaljerade direktiven för föränd- 

ringsarbetet och i kraven på detaljerade handlings- 

planer som motverkar både de boendes delaktighet 

och det nytänkande som efterfrågas i riktlinjerna. 

KOMMUNENS INGRIPANDEMODELLER 

Fittjasatsningens ingripandemodell. De ingripandemo- 

deller som utgjort riktlinjer för arbetet i Botkyrka 

kommun har ändrats över tid. Både på grund av 

kursändringar i statens integrationspolitik och på 

grund av en förändrad verklighet. Före storstads- 

satsningen hade Fittja som ”nationellt exempel” 

minskad utflyttning och ökad uthyrning av tomma 

lägenheter som konkret mätbart mål. Detta mål 

skulle förverkligas genom satsning på språkinlärning, 

tillskapande av fler kontaktytor mot omvärlden, 

ökat arbetskraftsdeltagande och minskat socialbi- 

dragstagande, ökad attraktivitet, bättre miljö och 

trygghet, ökat engagemang och inflytande samt 

kompetenshöjning för personalen. 

Under genomförandet kvarstod målet oförändrat, 

men redskapen för att förverkliga det omtolkades 

till fyra ”kärnfrågor”: ökad förvärvsfrekvens, ökad 

demokratisk delaktighet, ökad trygghet och för- 

bättrade svenskkunskaper. Inom ramen för denna 

modell genomfördes drygt 30 projekt. 

Storstadssatsningens ingripandemodell. I och med att 

storstadssatsningen ersatte de nationella exemplen, 

utvidgades satsningen i Botkyrka kommun till att 

omfatta ytterligare två kommundelar: Alby och 

Hallunda/Norsborg. För dessa två områden for- 

mulerades inga specifika mål. Man bara utvidgade 

satsningen, i Alby genom ca 30 projekt inom mål- 

områdena arbete och sysselsättning, demokrati och dialog, 

trygghet, boendemiljö och hälsa. I Hallunda/Norsborg 

satsade man på ungefär samma antal projekt inom 

målområdena sysselsättning, utbildning, språk och del- 

aktighet, trygghet och hälsa. 

Flexibilitet och inneboende spänningar. Öppenheten 

för att övergå från en modell till en annan pekar 

på en dynamik i Botkyrkas förändringsarbete. De 

involverade aktörernas förmåga att anpassa sig till 

en föränderlig situation är ännu tydligare på pro- 

jektnivå. Inte minst den osäkra finansieringen gör 

att flexibilitet är ett positivt, och nödvändigt, sär- 

drag hos kommunen. 

117

Trots ett dynamiskt arbetssätt ser man inte sällan 

en spänning mellan de ambitiösa modeller som i 

konkurrenssyfte presenteras för regeringen, och den 

hårda verklighet som inte låter sig påverkas så lätt. 

Den höga ambitionsnivå som under ansökansfasen 

utgjort en styrka, förvandlas under genomföran- 

defasen till en belastning. Mycket tid går åt till 

revideringar där man söker anpassa modellerna till 

verkligheten utan att brista i lojalitet mot dem. 

Överensstämmelse mellan kommunens modeller och de 

nationella målen. Allmänt sagt så håller sig kommu- 

nens ingripandemodeller, trots revideringar, inom 

den ram som definierats av regeringen. Men kommer 

arbetet bidra till uppfyllandet av det övergripande 

mål som formulerats av regeringen, att ”bryta 

den sociala, etniska och diskriminerande segregatio- 

nen som präglar storstädernas mest utsatta områ- 

den”? Den frågan måste besvaras i första hand av 

regeringen som ju definierat målområdena. Med 

regeringens val av arbetsmetod inskränker sig kom- 

munens uppgift till att hålla sig inom den statligt 

definierade ramen. 

MÅLFORMULERINGAR 

Målformuleringarna för de enskilda projekten karak- 

teriseras generellt av tillkortakommanden inom tre 

viktiga områden: de är för ambitiösa, de är oklara 

och man har gått för långt när det gäller att försöka 

kvantifiera. 

Överambition. Överambitiösa mål är delvis resulta- 

tet av aktörernas bristande kunskap om målfor- 

mulering. De kan också vara resultatet av en god 

vilja att förändra verkligheten i positiv riktning så 

snabbt som möjligt. Men viktigaste skälet att for- 

mulera överambitiösa mål är förmodligen att man 

vill marknadsföra projektet och vinna den konkur- 

rens som styr finansieringen. Om man betraktar ett 

projekts grad av framgång som en fråga om överens- 

stämmelse mellan mål och resultat, så är projekt 

med överambitiösa mål ofta dömda att misslyckas. 

Oklarhet. Oklara mål handlar ofta om att man 

använder sig av icke mätbara begrepp: vända tren- 

den, ersätta oförmåga med visdom, öka empatin 

118 

osv. Oklarhet kan också handla om att man blandar 

ihop olika mål med olika karaktär eller genom att 

man blandar projektets mål med andra konsekven- 

ser som kan följa från projektet. Oklara mål fung- 

erar inte som riktlinjer – en av målformuleringens 

viktigaste funktioner. De gör det omöjligt att utvär- 

dera projektet och de ger också utrymme för pro- 

jektledare att tolka resultaten enligt egna önskemål. 

Kvantifiering. Att kvantifiera kan vara ett sätt att 

reflektera över sina mål och ta dem på allvar. Genom 

kvantifiering kan man göra sina målformuleringar 

tydligare och mer konkreta. Men risken är att man 

går för långt. Man kvantifierar för att förverkliga 

uppifrån kommande krav, utan tanke på att inte alla 

målformuleringar är kvantifierbara. Man tänker inte 

heller på att kvantitativa mål kräver underlag i form 

av nulägesstatistik och utfall, något som ofta saknas. 

w 

Under resans gång försökte aktörerna möta de ovan- 

nämnda ofullkomligheterna genom revideringar. 

Ibland lyckades man, men inte alltid. Den dyrbara 

tid som satsades på revideringar kunde ha sparats om 

man reflekterat djupare under planeringsfasen. 

ARBETSORGANISATIONEN 

Organisationsmässigt kan integrationsarbetet i Bot- 

kyrka delas i två faser: Fittjasatsningen och därefter 

storstadssatsningen. 

Fittjasatsningens arbetsorganisation. I sitt inlednings- 

skede såg Fittjasatsningen organisatoriskt ut på 

samma sätt som Blommansatsningen. De beviljade 

medlen fördelades till olika förvaltningar som också 

ansvarade för projekten. Efter några månader till- 

sattes dock en projektledare, som direkt började 

bygga upp sin egen organisation. Hon anställde med- 

arbetare och skapade ett antal arbetsgrupper som 

länk mellan projektadministrationen och lokalbe- 

folkningen. Hon initierade stormöten dit befolk- 

ningen inbjöds för att diskutera satsningen, liksom 

ett öppet hus på medborgarkontoret för vardagliga 

kontakter mellan administration och befolkning. 

Inrättandet av en ny organisation vid sidan av den 

gamla ledde till ett antal rollkonflikter i organisatio-

nen. För att lösa dem omdefinierades projektleda- 

rens ansvarsområde och en ledningsgrupp inrättades 

för att samordna arbetet mellan den gamla och den 

nya organisationen. Ledningsgruppen, vars ordfö- 

rande blev Fittjasatsningens projektledare, bestod 

i praktiken av representanter från de stora projek- 

ten. Gruppen ersattes dock snart av en ny, högre 

styrgrupp för hela satsningen. Denna bestod av de 

förvaltningschefer som hade projekt från Fittjasats- 

ningen inom sina organisationer, Fittjasatsningens 

projektledare samt representanter från Botkyrkabyg- 

gen, arbetsförmedlingen och föreningsrådet. Ordfö- 

rande i styrgruppen var kommundirektören. 

Fittjasatsningens projektledare rapporterade orga- 

nisatoriskt till kommundirektören som i sin tur 

rapporterade till kommunens demokrati- och inte- 

grationsberedning, vars ordförande var kommunsty- 

relsens ordförande. Som länk mellan kommunen och 

regeringen fungerade kommunledningskontoret. 

Under tiden inrättades också andra organ för att 

involvera befolkningen i förändringsarbetet. Ett av 

dessa var föreningsrådet som samordnade arbetet 

mellan olika lokala föreningar involverade i sats- 

ningen. Med ej föreningsaktiva i åtanke försökte 

man också, utan framgång, inrätta ett boenderåd. 

Man strävade efter att involvera områdesgrup- 

pen i förändringsarbetet och genom den underlätta 

samarbetet, både mellan olika enheter och mellan 

administrationen och de boende. Områdesgruppen 

bestod av representanter från kommunala förvalt- 

ningar, lokala enheter av statliga institutioner, för- 

eningslivet och det kommunala bostadsföretaget. 

Storstadssatsningens arbetsorganisation. Förvandlingen 

av ”nationella exempel” till storstadssatsningen och 

utvidgningen av satsningen i Botkyrka till ytterligare 

två kommundelar – Alby och Hallunda/Norsborg – 

ledde till en väsentlig organisationsförändring. De 

nya områdena fick istället för projektledare var sin 

områdesutvecklare. När efter ett tag Fittjasatsningen 

inlemmades i storstadssatsningen förvandlades även 

projektledarens befattning till områdesutvecklare. 

Områdesutvecklarna rapporterade till kommunled- 

ningskontorets projektsamordnare. 

I den nya organisationen fick områdesgrupperna 

en aktiv roll. Områdesutvecklarna kunde stödja 

områdesgrupperna med olika uppgifter, kring exem- 

pelvis boendedelaktighet. Områdesgrupperna ska- 

pade också inom sig ett system med arbetsgrupper 

för olika teman. Ordföranderollen, traditionellt vikt 

för den lokala skolrektorn, tillföll en ny befattning: 

barn- och ungdomsförvaltningens områdeschef. 

Områdesgrupperna spelade en viktig roll för 

frågor om alltifrån prioritering och finansiering, till 

kontroll över genomförande, utvärdering och per- 

manentning. Projekten ägdes dock fortfarande av 

kommunala fackförvaltningar som alltså hade sista 

ordet i alla beslut. 

Med anledning av storstadssatsningen inrättades 

ett nytt politiskt organ – områdesberedningen – som 

därmed frigjorde demokrati- och integrationsbered- 

ningen från den särskilda satsningen på förändrings- 

arbete. I fokus för områdesberedningens uppdrag 

stod att följa arbetet ur ett områdesperspektiv, för- 

stärka områdesgruppernas ansvar, öka samverkan 

mellan enheter på områdesnivå, samt utveckla dia- 

logen med medborgarna. 

NÅGRA SVÅRIGHETER I ARBETSORGANISATIONEN 

Organisatorisk komplexitet. Arbetsorganisationen för 

storstadssatsningen i Botkyrka innefattade hela 

kommunens administration plus en del nya enheter 

inrättade speciellt för satsningen, därtill ett antal 

frivilliga organisationer, ett antal lokala enheter av 

statliga institutioner samt några samarbetspartners 

från näringslivet. 

Den komplexa organisationen hade sin grund 

delvis i projektens stora antal och rika variation. 

Komplexiteten ökade också genom att projekten var 

placerade inom den ordinarie administrationen som 

därmed involverades i arbetet. Den ökade ännu mer 

genom försöken att förverkliga de statliga direkti- 

ven om samverkan, boendedelaktighet, utvärdering 

osv. I Fittjasatsningen ökade komplexiteten ytterli- 

gare på grund av dubbelorganisationen. 

Följden av den komplexa organisationen blev en 

hel del extra arbete – mest i form av möten och 

rapporteringar – och ett sämre informationsinflöde 

mellan olika aktörer. Organisationen i sig själv mot- 

verkade följaktligen de snabba ingripanden och det 

nytänkande som ofta anses känneteckna projekt- 

verksamhet. 

119

Oklara beslutsprocesser och ansvarsområden. Olika aktö- 

rer hade olika uppfattning om vem som skulle göra 

vad och vem som var ansvarig för vad, något som 

ledde till maktkamp och rollkonflikter. Detta i sin 

tur ledde till exkludering av svaga grupper som hade 

mindre ”värde” i maktkampen. 

120 

* 

För att inte vara orättvis måste man tillägga att både 

komplexiteten i arbetsorganisation och oklarheterna 

kring beslutsprocessen var naturliga resultat av för- 

söket att genomföra en radikal förändring i orga- 

nisationen. I Botkyrka kommun pågår sedan länge 

försök att skapa en horisontell organisation vid sidan 

av den existerande vertikala, både för att underlätta 

samverkan mellan olika enheter och för att möjlig- 

göra för de boende att bli direkt delaktiga i organi- 

sationen. Att förverkliga dessa syften är en komplex 

uppgift, fylld av potentiella intressekonflikter. 

RESURSFÖRDELNING 

Av utbetalade 165 miljoner hade drygt 120 miljoner 

förbrukats årsskiftet 2001–2002, som är slutdatum 

för denna utvärdering. Lejonparten har gått till Fittja. 

Därnäst följer gemensamma projekt för alla tre kom- 

mundelarna. Näst minst har Hallunda/Norsborg 

fått, och allra minst Alby. Klassificerat enligt akti- 

vitetsområden har största delen gått till utbildning 

och språk. Sedan följer sociala åtgärder och trygghet, 

delaktighet, samt arbete och sysselsättning. 

I Fittja och Hallunda/Norsborg har man satsat 

mest på utbildning och språk och minst på arbete 

och sysselsättning. I Alby har man satsat mest på 

delaktighet och dialog och minst på arbete och sys- 

selsättning. I den gemensamma satsningen har del- 

aktighet och dialog fått det högsta beloppet och 

arbete och sysselsättning det lägsta. 

Fördelningen av resurser till olika aktivitetsom- 

råden i de tre kommundelarna återspeglar kommu- 

nens syn på integration, kommundelarnas lokala 

traditioner samt instabiliteten i statens integrations- 

politik. Fittjas stora andel av satsningen är, som 

nämnts, resultatet av den tidigare politik som valde 

ut tre kommundelar i Sverige – däribland Fittja – 

till nationella exempel. Prioriteringen av utbildning 

och språk för barn och ungdom återspeglar kommu- 

nens syn på integration som ett sätt att ge barn och 

ungdomar likvärdiga framtidsutsikter. Den mycket 

begränsade satsningen på arbete och sysselsättning – 

lägst bland alla involverade kommuner enligt andra 

undersökningar – beror förmodligen på det faktum 

att dessa projekt är resurskrävande. Det beror också 

förmodligen på kommunens övertygelse att arbets- 

marknadsfrågor är nationella frågor och därför i 

första hand en fråga för regeringen. Albys priorite- 

ring av dialog och delaktighet återspeglar en lång 

lokal tradition inom området. 

Om man betraktar satsningen på barns och ung- 

domars utbildning samt utvecklandet av en ny, hori- 

sontell organisation som strategiska satsningar, så 

innebär det att kommunens resursfördelning bygger 

en struktur för långsiktiga positiva resultat. 

Rent allmänt följer resursfördelningen ett tradi- 

tionellt mönster. Kortsiktigt tänkande och en stark 

förvaltningskontroll över satsningen är de viktigaste 

orsakerna till denna traditionalism. Kortsiktigheten 

är ett hinder för att satsa på modiga projekt, sådana 

som överskrider tiden för satsningen. Dessutom har 

förvaltningarna svårt att hela tiden producera nya 

idéer. De satsar på det som är bekant, tryggt och 

okontroversiellt. Trots det finns det ett antal projekt 

som är icke-traditionella. Flertalet av dessa har till- 

kommit under satsningens senare fas, sedan nya 

aktörer börjat få inflytande över resursfördelningen. 

Kriterier för resursfördelning. De formella kriterierna 

i urvalet av projekt baserades på de direktiv som 

kommit från staten till kommunen: 1) projekten 

skulle involvera de boende i arbetet, 2) de skulle 

styras av egna operativa mätbara mål som skulle 

bidra till att uppfylla de övergripande målen, 3) de 

skulle ha en utvecklad samverkan med andra intres- 

senter, 4) de skulle ha en utvärderingsplan, och 5) 

de skulle ha en plan för permanentning. I praktiken 

kom emellertid andra faktorer in. Man kompromis- 

sade, man ville vara rättvis mot de förvaltningar som 

ägde projekten och man valde de projekt som var 

lättast att permanenta. 

Projekten som inte fick finansiering. Vilka projekt fick 

inte finansiering? Det är svårt att svara på den 

frågan. Urvalet har ofta gjorts internt och materia-

let är inte tillgängligt. Med erfarenheter från några 

icke-finansierade projekt som uppmärksammades 

offentligt kan man ändå påstå att bristfällig finan- 

siering eller avslag drabbade projekt som inte fick 

stöd från förvaltningarna, projekt med sammansatta 

mål som inte rymdes inom en enskild fackförvalt- 

ning och projekt som var så kostsamma att de inte 

kunde finansieras med tillgängliga resurser. 

SAMVERKAN 

Projekten och kommunens andra enheter. Denna sam- 

verkan har, enligt självutvärderingarna, fungerat 

tillfredställande. Undantag är den oklarhet och 

oenighet som rått i samarbetet mellan Ungdomens 

hus och ungdomspoolen inom socialförvaltningen, 

samt i samarbetet mellan förskolor och skolor. Svå- 

righeterna i det förra fallet hade sin grund i ”olika 

synsätt på hur rehabilitering ska gå till”. För soci- 

alförvaltningen var inte kriminella individer någon 

prioriterad målgrupp, medan Ungdomens hus såg 

dem som naturlig målgrupp för sina aktiviteter. 

Svårigheterna i samarbetet med skolan har upp- 

märksammats tidigare; i utvärderingen av Blomman- 

satsningen i Botkyrka kommun och i utvärderingar i 

andra kommuner. De viktigaste orsakerna kan sägas 

vara: 1) skolornas kris de senaste åren på grund 

av nedskärningar, 2) skolornas slutna struktur som 

gör dem mindre väl lämpade för samverkan, 3) sko- 

lornas arbete med åldersgrupper som kräver stort 

arbete, och 4) skolornas centralstyrning och stel- 

benta långtidsplanering. 

Projekten och lokala enheter av statliga institutioner. 

Detta samarbete har inte varit lika framgångsrikt. 

Flera projekt rörande trygghet har formulerat sina 

mål i samarbete med polisen. Men på grund av 

besparingar och omorganisationer som hindrat poli- 

sen från att medverka, har projekten i praktiken 

drabbats av handlingsförlamning. Liknande kla- 

gomål har riktats också mot lokala arbetsförmed- 

lingen. Försäkringskassan – potentiellt en av de 

viktigaste aktörerna i satsningen – har inte deltagit i 

något enda möte anordnat av storstadssatsningen. 

Projekten och det privata näringslivet. Samarbetet med 

näringslivet har varit ännu mer misslyckat. Nors- 

borgs centrum, som bjöds in för att medverka i 

ett projekt, tackade nej till inbjudan. Hallunda cen- 

trum deltog i planeringen men hoppade av i sista 

minuten. Detta trots att projektet, enligt en extern 

utvärderare, ökade Hallunda centrums omsättning 

påtagligt under den festdag som stod i fokus för 

samarbetet. Realia har aldrig deltagit i något möte 

anordnat av satsningen, trots att man bjudits in flera 

gånger också på hög kommunalpolitisk nivå. Realia 

är ett privat företag som äger ungefär en tredjedel av 

hyresfastigheterna i Fittja och som därför kunde för- 

väntas samverka med kommunen för att förbättra 

Fittja. Uttryckt med sociologiska termer, uppför sig 

alltför många privata företag som ”free riders” som 

vill åka med på tåget utan att köpa biljett. 

Projekten och de ideella föreningarna. Föreningarna har 

i stort sett varit aktiva samarbetspartners. De spän- 

ningar som ändå funnits härstammar inte från någon 

bristande vilja från föreningarnas sida, utan från vissa 

strukturella omständigheter som påverkar deras tid, 

mål och organisation. Föreningar är mest aktiva 

under kvällstid och medlemmarnas arbete är frivil- 

ligt. Det är därför inte så lätt för tjänstemän och 

föreningsmedlemmar att anpassa sig till varandras 

villkor. Vissa föreningar har medlemmar utanför de 

involverade kommundelarna, som inte har något 

att göra med satsningen. Det finns föreningar som 

kämpar mer för att bevara eller återupprätta med- 

lemmarnas ursprungliga kultur än de kämpar för 

integration. Här bör också nämnas politiska, religi- 

ösa eller kulturella konflikter som finns mellan vissa 

föreningar samt den rörlighet och bristande konti- 

nuitet som kan känneteckna deras organisation. 

För att kringgå en del av dessa svårigheter har 

kommunledningen byggt samarbetet med förening- 

arna på några förutsättningar. För finansiering av 

föreningsprojekt kräver man att dessa utgör ett 

samarbete mellan minst tre föreningar. Man har 

också kanaliserat finansieringen till föreningarna 

genom föreningsrådet. Trots viss framgång har dessa 

formaliseringsåtgärder inte kunnat undanröja de 

strukturella svårigheterna. Finansieringen genom 

föreningsrådet har inte fungerat som avsett och sam- 

arbetsprojekten har i praktiken genomförts av bara 

en av de ansökande parterna. 

121

Istället för att genom föreningsrådet tvinga för- 

eningarna till samarbete verkar det rimligare att 

bygga samarbetet på selektivitet. Det vill säga tänka 

i första hand på den kompetens varje förening har 

för att arbeta med just integrationsfrågor och sedan 

kräva deras aktiva medverkan. Genom selektivitet 

skulle kommunen kunna undvika att belasta för- 

eningarna med uppgifter som ligger utanför deras 

kapacitet. Selektivitet skulle samtidigt kunna upp- 

muntra föreningarna till en positiv konkurrens och 

öka deras intresse för integrationsfrågor. 

Formaliseringsåtgärder av den typ som diskute- 

rats ovan förvandlar föreningarna till ännu en byrå- 

kratisk förvaltning, något som strider mot deras roll 

som frivilligorganisationer. En föreningsstyrelse bör 

alltid vara lojal mot sina medlemmar. Följaktligen 

kan de inte alltid vara lojala mot den kommunala 

administrationen. 

Svårigheter med samverkan. Oavsett form kan man 

urskilja ett mönster i samarbetet mellan olika orga- 

nisationer. Detta mönster är ett negativt samband 

mellan organisationens makt och dess intresse eller 

villkor för samarbete. Ju mäktigare en organisation 

är, desto mindre villig är den att samarbeta med 

andra organisationer. Ju mäktigare en organisation 

är, desto lättare bryter den samarbetet med andra 

organisationer. Ju mäktigare en organisation är, 

desto mer inför den sina egna villkor i samarbetet 

med andra organisationer. Det klassiska uttrycket 

om att ”större fiskar äter mindre fiskar” är relevant 

för samarbetet mellan olika aktörer. Termen ”mäktig 

organisation” i sammanhanget ska tolkas som en 

organisation som har mera valmöjligheter. 

Bristande tid har nämnts av flera projektarbetare 

som det viktigaste hindret för samarbete. Att sam- 

ordna arbetet mellan olika organisationer tar tid. 

Man måste sitta ner och diskutera svårigheter som 

har sin grund i olika organisationskultur, olika 

regler, lagar och procedurer, olika arbetsorganisa- 

tioner, olika tolkning av målen för samarbete, olika 

förväntningar på samarbetet osv. Samarbete lämpar 

sig därför inte för korta projekt. När man hunnit 

lösa de ovannämnda svårigheterna är tiden för de 

korta projekten redan över. Samarbete kan leda till 

effektivitet när det gäller långvariga projekt, men 

122 

det verkar mot effektiviteten när det gäller projekt 

med kort genomförandetid. 

DEMOKRATISERINGSPROCESSEN 

Olika metoder har använts för att komma närmare 

lokalbefolkningen, ta reda på deras behov och invol- 

vera dem i förändringsarbetet. Man har inrättat stor- 

möten, öppet hus och arbetsgrupper. Man har givit 

ut speciella tidskrifter eller startat webbplatser för 

att sprida och utbyta information. Man har skapat 

relationer med olika föreningar. Man har organi- 

serat, eller försökt organisera, boenderåd. Man har 

ordnat kurser, föreläsningar, utställningar, semina- 

rier, konferenser, träffpunkter och kafékvällar för att 

fördjupa de boendes eller de lokala tjänstemännens 

kunskap om demokratiseringen. Man har genom- 

fört undersökningar för att ta reda på de boendes 

syn på förändringsarbetet. Man har slutligen också 

försökt permanenta de boendes delaktighet i för- 

ändringsarbetet genom att bygga en horisontell orga- 

nisation, en områdesgrupp, inom varje kommundel, 

och genom att förvandla medborgarkontoren till en 

länk mellan den kommunala administrationen och 

lokalbefolkningen. Flera personer har anställts spe- 

ciellt för demokratiseringsarbete. 

Genom dessa försök har man självklart fått en 

djupare uppfattning om de boendes behov och pri- 

oriteringar. Man har lyckats ge djupare kunskaper 

till de boende om delaktighet i allmänt och i för- 

ändringsarbete specifikt. Man har lyckats mobili- 

sera flera personer till förändringsarbetet samt till 

ordinarie verksamheter. Framför allt har man lyck- 

ats utveckla ett antal organisationer som en långsik- 

tig investering för demokratiarbete i framtiden. 

Trots allt detta har man haft stora svårigheter, 

både med de boendes frivilliga (obetalda) delaktig- 

het och med deras betalda delaktighet. Med boen- 

des betalda delaktighet menas här deras möjligheter 

att formulera ett projekt och erhålla finansiering för 

detsamma. 

SVÅRIGHETER MED FRIVILLIG DELAKTIGHET 

Instabilitet och rörlighet. En av de viktigaste svårig- 

heterna med frivillig delaktighet är instabiliteten 

och rörligheten i de kommundelar där satsningen 

genomförs. Inflyttning och utflyttning är högre i

dessa områden än i andra. Utöver denna allmänna 

objektiva instabilitet finns också en subjektiv insta- 

bilitet hos boende som vill flytta från ett område 

utan att lyckas, hos personer som använder samma 

område som ett väntrum för att flytta vidare till 

andra stadsdelar, eller hos boende som vill flytta till- 

baka till sina hemländer eller vidare till andra länder. 

Den objektiva och subjektiva instabiliteten leder till 

svagare tillhörighetskänsla och följaktligen till sva- 

gare engagemang i områdets förbättringsarbete. 

Instabiliteten i invandrartäta områden gäller inte 

bara befolkningen. Den gäller också de tjänstemän 

som arbetar i områdena. Personalen i dessa områ- 

den beter sig som på ett träningsfält. När de har 

fått tillräcklig arbetserfarenhet flyttar de till så kal- 

lade ”bättre” områden. Instabiliteten bland både 

boende och lokala tjänstemän bryter de etablerade 

personliga relationer som är nödvändiga för enga- 

gemanget. I områden med högre instabilitet är det 

alltid främmande personer som möter varandra. 

Den tillit och det förtroende som utgör grunden för 

varje sorts delaktighet och samarbete saknas bland 

främmande personer. 

Mångfald och komplexitet. En annan faktor som för- 

svårar frivillig delaktighet är den mångfald och 

komplexitet som präglar de invandrartäta kom- 

mundelarna. Boende i dessa områden kommer från 

många länder. De har varierande historier bakom 

sig och varierande strategier för framtiden. I möten, 

på konferenser och i media talar man ofta positivt 

om mångfalden i invandrartäta områden. Man talar 

om rikedomen med varierande kulturer, traditioner, 

språk osv. Det finns en smula sanning i dessa påstå- 

ende – om man lyckas ta vara på mångfalden. Men 

klarar man inte det, kan variationen också orsaka 

allvariga svårigheter. Om det inte finns en tillräcklig 

grad av inter-subjektivitet och gemensamma strate- 

gier förblir tanken om delaktighet en utopi. 

Låg utbildning och bristande språkkunskaper. Det tredje 

hindret för frivillig delaktighet är låg utbildning 

och bristande språkkunskaper, något som inte bara 

är följden av en lägre utbildningsnivå bland vissa 

invandrargrupper, utan också resultatet av den 

snabba befolkningsomsättningen i de berörda områ- 

dena. Enligt enkätundersökningen i Fittja är det 

mest utbildade personer som flyttar ut från Fittja. 

Och i samma takt som de med högre utbildning och 

starkare språk flyttar ut kommer nya personer in 

som har lägre kunskaper och svagare språk. 

Låg utbildning är överallt ett hot mot delak- 

tighet och demokrati. Patriarkaliska regeringar i 

mindre utvecklade länder produceras och reprodu- 

ceras, åtminstone delvis, med omedveten hjälp av 

analfabeter och lägre utbildade personer som accep- 

terar patriarkaliska relationer. Utbildningsnivån har 

specifik betydelse för delaktighet i det nya landet 

som kräver kommunikation med ett annat språk 

och kunskaper om nya samhället. 

Bristande språk inte bara försvårar kommunika- 

tion och inlärning, utan placerar också befolkningen 

i en asymmetrisk och därmed förnedrande relation i 

förhållande till tjänstemän och politiker. Att dra sig 

undan kan vara ett sätt att försöka fly en relation som 

i praktiken anger förutsättningarna för varje minut 

av vardagslivet och som slukar all kraft och energi. 

Det finns en benägenhet inom den kommunala 

administrationen att tro att man, om man översät- 

ter materialen till andra språk eller tolkar diskussio- 

nerna i möten, missar poängen med integrationen. 

Material rörande storstadssatsningen har mycket 

sällan översatts till de språk – till exempel arabiska 

eller turkiska – som talas av ett stort antal personer 

i Fittja och Alby. Inte heller har man använt tolk 

vid olika möten. Med ett sådant förhållningssätt 

låter man framtidens potentiella ”integration” beta- 

las med dagens faktiska delaktighet – trots att den 

senare kanske är den väsentligare. Man kan inte 

skjuta upp allt tills de boende har lärt sig ”perfekt 

svenska”. Erfarenheter från några möten visar att 

delaktigheten varit betydligt större när man tolkat 

diskussionerna. 

Bristande kunskap som negativ faktor för del- 

aktighet gäller inte bara de boende, utan även 

tjänstemän som arbetar i områden. Kunskapen hos 

tjänstemännen blir ännu mer bristfällig på grund av 

snabb personalomsättning som diskuterades ovan. 

Bristande överensstämmelse mellan retorik och praktik. 

Det fjärde hindret för frivillig delaktighet är den 

bristande överensstämmelse mellan retorik och 

123

praktik som minskat de boendes förtroende för 

politiker. Statens detaljerade riktlinjer till kommu- 

nerna, liksom kraven på en detaljerad handlings- 

plan från dem motverkar ”boendedelaktighet”. Och 

inom kommunerna lämnar den hetsiga konkurren- 

sen om bidrag inget utrymme att involvera boende 

i ”såväl målformuleringar som i framtagande av 

åtgärdsplanen”. 

Bristande överensstämmelse mellan retorik och 

praktik har på den kommunala nivån gällt både 

resursfördelning och beslutsfattande. Man har lovat 

de boende att få delta i planering, genomförande 

och beslutsfattande. Men löftena har inte förverk- 

ligats, antingen på grund av ovilja att dela makten 

eller på grund av praktiska svårigheter. Att organi- 

sera delaktighet i praktiken är inte lika lätt som att 

tala om den i teorin. 

SVÅRIGHETER MED BETALD DELAKTIGHET 

Utöver de svårigheter som diskuterats ovan, och 

som i stort gäller de boendes betalda delaktighet, 

finns det också andra specifika svårigheterna för 

den betalda delaktigheten som härstammar från det 

faktum att de boende i en sådan delaktighet kon- 

kurrerar med de lokala tjänstemännen. 

Tjänstemännen kan exkludera de boende med 

hjälp av flera mekanismer eller omständigheter: tidi- 

gare tillgång till information, nätverksstöd, större 

kunskap i projektformulering, osv. I storstadssats- 

ningen i Botkyrka kommun har emellertid före- 

kommit två mekanismer som är särskilt påtagliga, 

nämligen marknadsföring och resultatmanipule- 

ring. 

Marknadsföring. Marknadsföring görs när man kon- 

kurrerar om finansiering. För att erhålla resurser 

målar man en överdrivet vacker bild av den framtid 

som kommer att förverkligas genom projekten. Den 

vackra bilden förstärks ibland genom en svartmå- 

lande nulägesbeskrivning. I projektformuleringen 

lyfter man också fram direktiven från regeringens 

riktlinjer – underifrånperspektiv, samverkan osv. – 

eller andra begrepp som har positiv klang i sam- 

manhanget – mångkulturellt, interkulturellt osv. 

Man använder ”kvasi-professionella” figurer som 

inte säger så mycket innehållmässigt, men som ger 

124 

en professionell inramning ägnad att övertyga, eller 

till och med skrämma, beslutsfattarna. 

Resultatmanipulering. Marknadsföring ökar de sökan- 

des chans att få resurser beviljade, men samtidigt 

ökar förväntningarna på resultatet som måste mot- 

svara den vackra bild man målat. När det visar sig 

omöjligt att leva upp till den sminkade bilden, då tar 

man sannolikt sin tillflykt till resultatmanipulering. 

Om marknadsföring är ett verktyg för att garantera 

de pengar som för stunden står på spel så är resul- 

tatmanipulering ett verktyg för att garantera kom- 

mande vinster. 

Resultatmanipuleringen utförs med olika meto- 

der. En metod är att i resultatpresentationen inte 

flagga lika högt som man gjorde under marknadsfö- 

ringen. En annan metod är att rensa bort den infor- 

mation som förminskar projektets skönhet. Den 

tredje metoden går ut på att lyfta fram positiv infor- 

mation, samtidigt som man håller tyst om eller 

ligger lågt med information som motverkar det 

intryck man vill ge. Den fjärde metoden handlar om 

att man pendlar mellan två eller flera mål och i pre- 

sentationen väljer ut det mål man lyckats bäst med. 

Den femte metoden slutligen, innebär att man helt 

enkelt använder olika flaggor i olika sammanhang. 

Integrationsindustrin. De exkluderande mekanismer 

som studien pekar på förvandlar projektens admi- 

nistration till en ”integrationsindustri” där tjänste- 

män arbetar för de boende istället för med de boende. 

Denna industri är visserligen inte helt utan positiva 

resultat. Det är inte heller ett förlopp helt stängt för 

utomstående. Man borde dock kunna öppna indu- 

strin ännu mer. Den risk det innebär att ta in nya 

aktörer är mindre än den risk man löper genom att 

vidmakthålla ett slutet system. 

Politikers och utvärderares granskande roll. Marknads- 

föring och resultatmanipulering förmedlar skeva 

bilder av projekten och deras resultat. Frågan upp- 

står: Kan politiker och utvärderare bidra till att 

skapa en mer realistisk bild? Mitt svar på denna 

fråga är ja, om än med vissa begränsningar. 

Utvärderare har inte alltid underlag för att bevisa 

avvikelser. På grund av arbetsorganisation, meto-

dologiska svårigheter, bristande resurser osv. är det 

nästan omöjligt att komma fram till de ”verkliga 

resultaten”. Dessutom har utvärderare också ett 

egenintresse av att lyfta fram projektens positiva 

dimensioner, inte bara för att slippa ifrån obehag, 

utan också för att bevaka sin egen position inför 

nästa satsning. 

Politiker hinner inte alltid följa processen från pla- 

nering till genomförande. De hinner inte alltid gran- 

ska vilka metoder som använts för utvärderingen. 

De har inte möjlighet att förstå huruvida påstådda 

resultat stämmer med projektets ”verkliga resultat”. 

Politiker har inte kunskaper inom alla de områden 

som omfattas av projekten. Trots att politiker inom 

sina egna ansvarsområden är intresserade av att veta 

vilka projekt som lyckats och vilka som inte lyckats, 

bildar de gemensam front med tjänstemännen när 

projektens resultat presenteras utåt. 

PERMANENTNING 

Frågan om permanentning kastar sin skugga på pro- 

jekturvalet från första sekund. För att undvika allt 

det krångel som följer med att integrera nya verk- 

samheter i en befintlig budget söker förvaltning- 

arna finansiering i första hand för projekt som är 

”säkra” och ”bekanta”. De tar upp aktiviteter som 

prövats tidigare men som lämnats åt sidan på grund 

av finansieringssvårigheter. De utvidgar existerande 

aktiviteter till nya målgrupper eller helt enkelt finan- 

sierar ordinarie verksamheter med projektpengar. 

Trots detta finns det nya projekt som utmanar 

frågan om permanentning. Jag skriver ”utmanar” 

därför att permanentning av ett projekt inte stan- 

nar vid ett enkelt inlemmande av en ny verksamhet 

in i en etablerad ordinarie. Permanentning av ett 

projekt påverkar, ibland radikalt, ordinarie verk- 

samheters organisation, budget, resursfördelning, 

prioriteringar osv. Flera exempel på detta har iakt- 

tagits i olika diskussioner om permanentning: 

En första ”utmaning” är bekymren för framtida 

finansiering. Kommer ordinarie budget räcka till för 

den aktivitet som permanentas? Med extern finan- 

siering vill man gärna pröva nya saker, däremot inte 

med egna medel. 

En annan utmaning är paradoxen mellan att söka 

ytterliga resurser för projektet och dess permanent- 

ning. För att konkurrera med andra sökande ger 

varje enhet en positiv bild av sitt projekt. Men 

när tiden är mogen för permanentning förvandlas 

samma bild till sin motsats. Det har hänt i kom- 

munen att ett projekt bedömts vara fullkomligt 

nödvändigt när man sökt finansiering. Men när 

tiden kommit för permanentning har samma pro- 

jekt bedömts vara mindre värdefullt. Man ser också 

ibland en ovilja att permanenta projekt, just för att 

kunna använda dem i framtida ansökningar. 

Här skulle också kunna nämnas den motsägelse 

som i vissa fall finns mellan samverkan och per- 

manentning. Det gäller projekt med sammansatta 

syften som inte får plats i en enda fackförvaltning. 

Med nuvarande organisation i Botkyrka kommun, 

som bygger på vertikala fackförvaltningar där för- 

valtningarna är ägare till projekten, är det inte så 

lätt att bestämma var ett mångsidigt projekt ska pla- 

ceras. Det finns flera projekt för närvarande som 

har hamnat på kommunstyrelsekontoret därför att 

de på grund av sina sammansatta mål inte varit väl- 

komna i fackförvaltningarna. 

RESULTAT 

En tillfredställande resultatutvärdering av ett för- 

ändringsarbete kräver tillräcklig information om 

nuläget när förändringsarbetet startats, om resulta- 

tet när förändringsarbetet avslutades och om externa 

faktorer som påverkat förändringen. Givet de all- 

varliga brister som finns på dessa punkter, särskilt 

när det gäller informationen om externa påverkande 

faktorer, är vi tvungna att anpassa utvärderingen till 

existerande information. 

Den statistik som används i rapporten är hämtad 

från Fittjasatsningens uppföljningsrapporter, från 

Integrationsverkets nationella utvärdering om stor- 

stadssatsningens berörda områden, samt från polisen 

rörande olika slags brottslighet. Resultatutvärde- 

ringen begränsas till Fittja. De andra två kommun- 

delarna – Alby och Hallunda/Norsborg – startade 

sitt förändringsarbete först år 2000 och med så blyg- 

samma resurser att det inte kan förväntas ha lett till 

någon påtaglig förändring ännu. 

Arbete och sysselsättning. Inom tema arbete och sys- 

selsättning finns för Fittja följande mål för slutet 

125

av år 2000: 1) öka andelen förvärvsarbetande och 

studerande till 60%, 2) minska andelen socialbi- 

dragstagare till 20%, 3) minska andelen låginkomst- 

tagare till 35% och öka andelen höginkomsttagare 

till 5%. Resultatet visar att Fittjasatsningen lyckats 

öka andelen förvärvsarbetande och studerande för 

ålderskategorin 16–64 från 56,8% år 1998 till 58,1% 

år 1999. Man har också lyckats minska andelen 

familjer med socialbidrag från 30% år 1998 till 27,7% 

år 1999. När det gäller det tredje målet har Fittja 

haft den snabbaste minskningen av andelen fattiga 

bland de 24 stadsdelar som ingår i storstadssats- 

ningen. Med fattig menas här personer som har en 

disponibel inkomst mindre än eller lika med social- 

bidragsnormen. Mätt med detta mått har fattigdo- 

men i Fittja minskat från 38,3% år 1998 till 33,6% år 

1999. Genomsnittet för samtliga 24 stadsdelar har 

gått från 22,3% till 21%. 

På grund av eftersläpning i scb:s statistik finns 

inget underlag för år 2000 för att bedöma Fittjasats- 

ningens måluppfyllelse. Det finns dock vissa under- 

lag som visar att den positiva trenden fortsatt. 

Är då den redovisade utvecklingen ett resultat av 

Fittjasatsningen? Det är mycket svårt att besvara 

denna fråga med hjälp av tillgänglig information. 

Det finns dock ett antal tydliga tecken att den posi- 

tiva utvecklingen åtminstone delvis har sin förkla- 

ring i högkonjunkturen de senaste åren. Ett är att 

den positiva utvecklingen i Fittja hade startat innan 

Fittjasatsningen drogs igång. Ett annat är att samma 

trend som syns i Fittja syns också i andra stadsdelar 

som inte fått någon extra finansiering. 

Utbildning och svenska språket. För tema utbildning 

och svenska språket har satsningen formulerat föl- 

jande mål till 2002-06-30: 1) alla barn som börjar 

skolan och har deltagit i förskolan minst två år skall 

ha uppnått ”mellannivå” i svenska som andraspråk, 

2) alla barn som lämnar grundskolan och har stude- 

rat minst fem år i Fittjas skolor skall ha godkända 

betyg, 3) alla elever som tillhör skolor i Fittja väljer 

att studera Fittja. 

På grund av bristande underlag har Fittjasats- 

ningen inte kunna redovisa något resultat för det 

första målet. För det andra målet har man inte 

kunnat urskilja de elever som studerat minst fem 

126 

år i Fittjas skolor. Därför har man valt att redovisa 

resultatet för alla elever i årskurs 9 för tidsperioden 

från höst 1998 till vår 2001. Enligt redovisningen 

har andelen elever med behörighetsgivande betyg 

för gymnasieutbildning i alla kärnämnen ökat från 

58% år 1998 till 73% år 2001. När de gäller det tredje 

målet har ingen förändring skett. 

Trygghet. För tema trygghet har Fittjasatsningen 

formulerat följande mätbara mål: 1) utflyttningen 

skall varaktigt ligga under 12% per år, 2) inga tomma 

lägenheter 2000-12-31, 3) andelen anmälningar på 

grund av kriminalitet och/eller missbruk som avser 

ungdomar 13–20 år har 2001-12-31 minskat med 

25% jämfört med hösten 1998. 

De två första målen borde – enligt min bedöm- 

ning – betraktas som mål för hela satsningen. 31 Dessa 

återkommer jag till i slutet av sammanfattningen. 

När det gäller det sista målet har antalet tonåringar 

och ungdomar (13–20) från Fittja som begått brott 

ökat från 40 fall år 1998 till 74 fall år 1999 och sedan 

sjunkit till 60 fall år 2000 och till 50 år 2001. Antalet 

”anmälda brott” för hela Fittjas befolkning som klas- 

sificerats under rubriken”brottsbalksbrott” har sjun- 

kit från 1 410 fall år 1998, till 1 303 år 1999, till 1 197 

år 2000 och till 1 123 fall år 2001. 

De boendes delaktighet. För tema boendedelaktighet 

har Fittjasatsningen formulerat följande mål: 1) 

barns och ungdomars aktiva deltagande i föreningar 

eller samfund har ökat med 20% 2001-06-30, 2) 

summan av fittjabor som deltar i enstaka möten 

eller liknande i den pågående förändringsprocessen 

skall vara minst 25% (1 525 fittjabor av invånarna 

över 6 år), 3) Fittjabor som återkommer på möten 

är med i arbetsgrupper och tar aktiv del av den 

pågående förändringsprocessen skall vara minst ett 

50-tal över 6 år , 4) valdeltagande ökar till 70% i 

kommunalvalet år 2002. 

Antalet besök av barn och ungdomar mellan 3–18 

år vid öppen föreningsverksamhet har ökat från 

50 648 under utbildningsåret 97–98 till 63 186 under 

året 98–99 (en ökning med ca 20%), till 70 150 

under året 99–00 (en ökning med ca 11%), för att 

sedan dock minska till 64 363 under året 00–01 (en 

minskning med ca 8%). Det är emellertid tveksamt

om man kan räkna barns och ungdomars besök i 

föreningsverksamhet som deras aktiva deltagande i 

föreningar eller samfund. 

Som påpekats i Fittjasatsningens uppföljnings- 

rapporter är det svårt att mäta resultatet för det 

andra operationaliserade målet på grund av svårig- 

heter med att definiera deltagande. Är det enbart 

fittjabor? Återkommer samma personer vid flera 

tillfällen? Målet säger heller inte vilken period/vilket 

tidsintervall som menas. 

Enligt Fittjasatsningens redovisning har 211% 

av Fittjas befolkning över 6 år deltagit i något 

möte anordnats av satsningen från oktober 1998 till 

december 2001; det vill säga i genomsnitt 2,11 gånger 

för varje individ under hela perioden. Detta är betyd- 

ligt mer än som angavs i målet. Fittjasatsningen 

erkänner i sina uppföljningsrapporter att ”dubbel- 

räkning förekommer”. En jämförelse med statistiken 

från Mångkulturellt centrums undersökning om del- 

tagande i Fittjasatsningens möten tyder på att varje 

person i genomsnitt deltagit mycket oftare än de två 

gånger som antyds genom frasen ”dubbelräkning”. 

Man kan också fråga om åldersgränsen 6 år är en 

rimlig gräns för deltagande i möten. 

För det tredje målet har Fittjasatsningen redovi- 

sat antalet fittjabor som ingått i arbetsgrupper, för- 

eningsråd, boendeforum, kvinnonätverk, elevdialog 

osv. Antalet personer som deltagit i dessa grupper 

stiger till 545 personer från januari 2000 till decem- 

ber 2001. Detta är över tio gånger mer än det antalet 

som angavs i andra målet. Faktum är att under första 

redovisningsperioden, som täcker Fittjasatsningens 

uppföljningsrapport från januari till april 2000, är 

antalet deltagare redan högre än som angavs i mål- 

formuleringen. Målet var alltså från början satt 

mycket i underkant. 

För det fjärde målet måste vi vänta till efter valet 

i september år 2002. 32 

Inflyttning och utflyttning. Fittjasatsningen formule- 

rade två mätbara mål vilka kan betraktas som över- 

gripande för hela satsningen: 1) utflyttningen ska 

varaktigt ligga under 12% per år, och 2) inga tomma 

lägenheter 2000-12-31. 

Utflyttningen från Fittja har minskat från 14,8% 

år 1998 till 11% år 2000. Det andra målet hade 

uppfyllts redan i december 1999. Det fanns då inga 

tomma lägenheter i Fittja. Det faktum att de tomma 

lägenheterna hade hyrts ut redan år 1999 visar att 

resultatet var en konsekvens mera av bostadsbristen 

i stockholmsområdet än av satsningen. Detsamma 

gäller, rimligen, även för den minskade utflytt- 

ningen från Fittja. 

w 

I utvärderingen av resultatet från satsningen måste 

man vara medveten om följande aspekter: 

w Satsningens resultat kan inte bedömas slutgiltigt 

redan efter två eller tre år. Det tar tid för en sats- 

ning att bära frukt. 

w Satsningens resultat ska heller inte bedömas 

endast utifrån statistiska förändringar av ett antal 

mätbara mål. Varje satsning har konsekvenser 

som inte syns i statistiken, men som för den skull 

inte är mindre viktiga än de som syns. 

w Fittja, liksom alla stadsdelar som är mål för 

storstadssatsningen, är utsatt för ett speciellt 

inflyttnings-/utflyttningsomlopp som motverkar 

synliggörandet av satsningens resultat i områ- 

desstatistiken. I områden liknande Fittja flyttar 

det ständigt ut resursstarka personer, samtidigt 

som det flyttar in mer resurssvaga personer. Det 

betyder att även om satsningen i Fittja leder till 

förbättringar för dem som vid en viss tidpunkt 

bodde i området, så återspeglas inte dessa förbätt- 

ringar i Fittjas statistik. 

127

Noter 

1. I avtalet mellan staten och Botkyrka kommun talar man 

också om ”långsiktighet” och ”helhetssyn” som två direk- 

tiv för satsningen. Kravet på långsiktighet gäller i första 

hand regeringen. På kommunal nivå kan detta krav tolkas 

som permanentning. Helhetssyn är ett oklart begrepp 

som kan definieras på olika sätt. Man kan tala om hel- 

hetssyn som samverkan mellan olika inblandade organi- 

sationer. Med denna definition hamnar diskussionen om 

helhetssyn i det avsnitt som diskuterar samverkan. Man 

kan också definiera den som ett försök att ta in olika 

aspekter av invandrares behov. I så fall tillhör diskussio- 

nen istället avsnittet demokratiseringsprocess (se vidare 

Hosseini-Kaladjahi 1998:39) 

2. Konferensen ägde rum på Södertörns högskola den 11 

maj 2000. 

3. FoU-gruppen utgjorde en länk mellan den kommunala 

administrationen, områdesgrupperna och Mångkultu- 

rellt centrum för att samordna utvärderingsarbete och 

kunskapsåterföring. I gruppen deltog projektsamordnare 

och områdesutvecklare från kommunledningskontoret, 

representanter från de förvaltningar som ägde projekten, 

ansvarig för utvärderingsarbete och ansvarig för kunskaps- 

återföring. 

4. Områdesutvecklarna placerades senare varken i kommun- 

ledningskontoret eller medborgarkontoren. Istället place- 

rades de i det integrations- och områdeskontor som utgör 

ena halvan av den nyinrättade kommunledningsförvalt- 

ningen (vars andra halva är kommunledningskontoret). 

5. Fördelningen är med nödvändighet grov. Vissa projekt 

har flera mål och kan därför ingå i två eller flera katego- 

rier beroende på vilket mål vi väljer. I klassificeringen av 

sådana projekt har jag utgått från min egen bedömning 

av projektets övervägande syfte. 

6. Det är intressant att jämföra detta möte med andra, offi- 

ciella möten, för att se motivationens betydelse för gräs- 

rötters delaktighet. Med en sådan jämförelse kan man 

också förstå vikten av tolkning som ett viktigt redskap 

för att möjliggöra levande diskussioner mellan officiella 

verksamheter och den lokala befolkningen. 

128 

7. Inte ens innebörden av två synonymer är någonsin exakt 

densamma. 

8. Dessa variabler var kön, civilstånd, ålder, utbildning 

i födelselandet och i Sverige, kunskaper i svenska språ- 

ket, arbete, kontakt med födelselandet, samhörighet med 

Sverige, trivsel i Fittja, viljan att flytta från Fittja, med- 

lemskap i invandrarföreningar, övertygelse om projektets 

förändringspotential samt vistelselängd i Fittja. 

9. Jag har använt förenklingsmetoden och tagit in i regres- 

sionsmodellen endast de variabler som visat sig ha signi- 

fikant samband med beroendevariabeln. 

10. Personer som är födda i Sverige. Det betyder att svenskar 

med utländsk bakgrund (så kallade andra generationens 

invandrare) också ingår i urvalet. 

11. Utom förstås variabler som saknar relevans för svenskar, 

till exempel svenska språket, utbildning i födelseland osv. 

12. Variabeln har tagits in eftersom den hade signifikant sam- 

band med deltagande i möten anordnade av Fittjasats- 

ningen innan konstanthållningen av de andra variablerna 

inom modellen. 

13. Jag skriver ”omkring” därför att personer med okänd 

bakgrund klassificerats tillsammans med svenskar med 

svensk bakgrund i den officiella statistiken. 

14. Namnen har ändrats för att bevara personernas anony- 

mitet. 

15. Jag säger demokratiska länder därför att sådana diskus- 

sioner inte är relevanta för icke-demokratiska länder. 

16. Man gick ibland så långt att man räknade deltagarna i 

ett möte innan mötet ens hade genomförts. Till exempel 

i Fittjabladet Nr 1 som delades ut på Fittjasatsningens 

invigning står följande att läsa: ”Fittjaprojektets lokaler 

i Medborgarkontoret, Fittja centrum invigdes tisdagen 

den 28/9. Det var fullt med folk.” (Min betoning.) 

17. Vid två tillfällen, med två års mellanrum, har jag besökt 

storstadssatsningen i Malmö. Vid båda besöken visades 

”Abdollas projekt” upp som ett intressant och framgångs- 

rikt projekt initierat av gräsrötter. Abdolla som själv var 

från Somalia, ledde ett projekt där kvinnliga svenska pen- 

sionärer på frivillig basis undervisade somaliska kvinnor

i svenska språket. Projektet var inhyst i källarvåningen i 

ett hyreshus. Vid båda besöken klagade Abdolla över sin 

olämpliga lokal och berättade om hur han dittills miss- 

lyckats med att få en lämpligare lokal. 

18. Vissa skarpsynta iakttagare har ironiskt kallat den ”en 

integrationsindustri med invandrare som råvaror”. 

19. För en djupare kvalitativ utvärdering av projektet se 

Holmdahl 2002. 

20. Enligt rapporten är motsvarande ökning (år 1999) för 

Stockholms län 2.8%. 

21. Detta var målet för Arbetskraft Fittja före revideringen. 

22. En databas tillhörig den gemensamma antagningsenhe- 

ten för gymnasieskolan i Huddinge, Salem och Botkyrka 

kommuner. 

23. I tidigare uppföljningsrapporter finns andra mål under 

”kärnfråga trygghet” som antingen flyttats till ”kärnfråga 

arbete och sysselsättning” (t. ex. minskning av andelen 

socialbidragstagande) eller försvunnit från rapporten (till 

exempel följande mål: ”andelen ansökningar om insatser 

för barnfamiljer ska under 2000 öka med 15 procent- 

enheter i förhållande till andelen inkomna anmälningar 

angående oro för att barn 0–12 år far illa jämfört med 

1998”. Detsamma gäller vissa mål kring fysiska aktivi- 

teter). Efter uppföljningsrapport 3 har Fittjasatsningen 

överhuvud taget slutat presentera projektens självutvär- 

deringar som har flera andra målformuleringar. Man har 

förmodligen bedömt dessa mål som irrelevanta eller orea- 

listiska för satsningen. Självutvärderingarna är förstås till- 

gängliga för personer som vill ha ytterligare information 

om enstaka projekt. 

24. Anmälningarna är gjorda av ”skola, föräldrar, ungdom 

själv, Maria Ungdom, pbu, annan myndighet, sjukhus, 

övriga”. 

25. Följande brottstyper ingår i definitionen: ”snatteri/stöld, 

inbrott/stöld, tillgrepp bil, skadegörelse, grov misshan- 

del, misshandel, rån/personrån, olaga hot, brott m kniv/ 

vapenlag, narkotikabrott, lob, trafiknykterhetsbrott, övr. 

brott (grövre), övr. brott (ringa)”. 

26. Målet formulerades i början av år 2000. Tidigare mål 

för ”demokrati/medborgarinflytande” var: ”Andelen som 

aktivt deltar i någon del av den pågående förändringspro- 

cessen skall vara minst 25% av invånare över 6 år”. Detta 

delades senare upp i två mål (2 och 3, s. 111)efter förslag 

från Fittjasatsningen till demokrati- och områdesbered- 

ningen (se Fittjasatsningens uppföljningsrapport 2). 

27. Andelen röstande i kommunalvalet 2002 för Fittja blev 

52,7%; det vill säga betydligt lägre än nivån i målformu- 

leringen. Siffran visar dock en ökning på 2,6% jämfört 

med kommunalvalet 1998, trots att valdeltagandet i hela 

Sverige minskade mellan de två jämförda valen. 

28. I senare uppföljningsrapporter har Fittjasatsningen använt 

dessa mål som ”önskvärt resultat” för ”kärnfrågor trygg- 

het och svenska språket”. 

29. I senare uppföljningsrapporter har Fittjasatsningen använt 

dessa operationaliserade mål som mål och utfall för ”kärn- 

frågan trygghet”. 

30. Det första dokumentet från kommunledningskontoret 

som formulerar målen under april 1998 redovisar 40 

vakanta trerumslägenheter i Fittja med god efterfrågan. 

31. Av rapporterna från Fittjasatsningen framgår att man 

även där gjort samma tolkning. 

32. Se not 27. 

129

Litteratur 

Andersson, R. 1997. Svenskglesa bostadsområden. 

Invandrare & Minoriteter 1997:2 s. 19–24. 

___ 1998. Botkyrka. En statistisk analys av boendesegregation samt 

social och geografisk rörlighet i ett etniskt perspektiv. Botkyrka: 

Mångkulturellt centrum. 

___ 2002. Rörligheten i Fittja. En analys av migration, 

segregation och storstadspolitik. I Fittja, världen och 

vardagen, red. I Ramberg & O. Pripp. Botkyrka: 


Blomberg, J. 1995. Ordning och kaos i projektsamarbete. En 

socialfenomenologisk upplösning av en organisationsteoretisk 

paradox. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet 

vid Handelshögskolan. 

___ 1998. Myter om projekt. Stockholm: Nerenius & Santérus. 

Bodström, K. 2000. Förortens förutsättning, förortens liv. I Alby – 

tills vidare. Stockholm: Stockholms universitet, Institutet 

för urbana studier. 

Bringlöv, Å. 2002. Stora planer och skiftande resultat. Utvärdering 

tema sociala åtgärder. Botkyrka: Mångkulturellt centrum. 

Castells, M. 1998. End of Millennium. Oxford: Blackwell. 

Den nationella utvärderingen av storstadssatsningen: utvecklingen 

i storstadssatsningens 24 bostadsområden 1997–2000. 2001. 

Norrköping: Integrationsverket. (Manus.) 

Februarikonferensen 21–23 februari 2001. Dokumentation från 

konferensen inom storstadsarbetet. Stockholm: 

Näringsdepartementet. 

Forsman, T. & F. Jahanmahan (u.å.) Språkbrister. Symptom 

eller sjukdom? Huddinge: Södertörns högskola. (Stencil.) 

Fundberg, J. 1996. Möten med föreningar. En studie av 

invandrares föreningsliv i Botkyrka kommun. Botkyrka: 


Geertz, C. 1983. Local Knowledge. Further Essays in Interpretive 

Anthropology. New York: Basic Books. 

Gerholm, L. 1985. Kulturprojekt och projektkultur. Stockholm: 

Liber. 

Gomes, N. B. 2002. My Father’s Life Story. In Reflections 

on Diversity and Change in Modern Society. A Festschrift 

for Annick Sjögren, red. N. Gomes et al. Botkyrka: 


130 

Gordon, C., red. 1980. Michel Foucault. Power, Knowledge. 

Brighton: The Harvester Press. 

Hertzberg, F. 1998. Kom-jobb. Att skapa och bibehålla en 

svenskspråkig arbetsmiljö. Utvärdering av ett samverkansprojekt 

mellan Komvux och arbetsmarknadsförvaltningen i Botkyrka. 

Botkyrka: Mångkulturellt centrum. 

Holmdahl, J. 2001. Utvärdering Vy 2001 den 8–9 september 

2001. (Stencil.) 

Holmdahl. J. 2002. De motsägelsefulla omständigheterna. 

Utvärdering tema arbete och sysselsättning. Botkyrka: 


Hosseini-Kaladjahi, H. 1993. Iranians and the Swedish 

Labour Market. Botkyrka: Mångkulturellt centrum och 

Stockholm: Stockholms universitet, Sociologiska 

institutionen. 

___ 1997. Iranians in Sweden: Economic, Cultural and 

Social Integration. Stockholm: Almqvist & Wiksell 

International. 

___ 1998. Fåglar i vattenspegel. Utvärdering av 

integrationsprojekten i Botkyrka kommun. Botkyrka: 


___ 2001. Tusen röster om Fittja. Integrationsfrågan betraktad 

utifrån en enkät bland de boende. Botkyrka: Mångkulturellt 

centrum. 

Kuran, T. 1997. Private Truths, Public Lies: The Social 

Consequences of Preference Falsification. Massachusetts: 

Harvard University Press. 

Kvist, M. L. 2001. Vård i mångfald. En intervjustudie med 

personalen på Fittja vårdcentral. Botkyrka: Mångkulturellt 

centrum. 

León, R. 1999. Den lokala demokratin. En studie av Samling för 

Alby. Botkyrka: Mångkulturellt centrum. 

Lundberg, I. 1991. Kulubor i Stockholm. En svensk historia. 

Botkyrka: Mångkulturellt centrum. 

Områdesbeskrivningar 1999. Botkyrka: Botkyrka kommun, 

Kommunkansliet. 

Organisation för demokrati och delaktighet. Nationell utvärdering av 

storstadssatsningen. 2000. Integrationsverkets rapportserie 

2000:8. Delrapport. Norrköping: Integrationsverket.

Regeringens proposition 1997/98:165 – se Utveckling och 

rättvisa ... 

Rossi, P. H. & E. Freeman 1979. Evaluation. A Systematic 

Approach. London: Sage Publication. 

Sahlén, P. 2002. Kampen mellan resurser och visioner. 

Utvärdering tema utbildning och språk, skolan. Botkyrka: 


Sjögren, A. 1998. Förändras något på sikt? Invandrare & 

Minoriteter 1998:3. 

Storstadsarbetet. Utvärdering av tillväxtperspektiv och 

tillväxtpotential i de lokala utvecklingsavtalen. 2001. R 2001:4. 

Stockholm: nutek. 

Tilly, C. 2000. Beständig ojämlikhet. Lund: Arkiv. 

Tre städer. En storstadspolitik för hela landet. Slutbetänkande 

av storstadskommittén. sou 1998:25. Stockholm: 

Socialdepartementet. 

Utveckling och rättvisa. En politik för storstaden på 2000-talet. 

Regeringens proposition 1997/98:165 

(”Storstadspropositionen”.) 

Vedung, E. 1998. Utvärdering i politik och förvaltning, Lund: 

Studentlitteratur. 

Velásques, J. 1999. Performans och etnisk mångfald. 

I Segregationens konsekvenser. Stockholm: Stockholms 

universitet, Institutet för urbana studier. 

Wilson, W. J. 1996. When Work Disappears. New York: Alfred 

A. Knopf. 

131

Bilaga: Projektbeskrivningar 

Projektbeskrivningarna nedan syftar till att ge en 

översikt över de aktiviteter som pågått (och i vissa 

fall pågår) i de tre kommundelarna. Uppgifterna 

kommer från dokument producerade av projekten 

själva. För att göra presentationen mer lättläst har jag 

standardiserat och förkortat beskrivningarna. Jag har 

också utelämnat uppgifter om kvantitativa mål och 

arbetsmetoder. För många detaljer skulle göra pro- 

jektbeskrivningarna längre än själva utvärderingen. 

Projekten är inte alltid konsekventa i sina mål- 

formuleringar. Vissa har formulerat sina mål olika 

i olika dokument. I dessa fall har jag antingen valt 

ett alternativ eller kombinerat mål från olika doku- 

ment, allt för att ge en tydligare bild av projektet. 

Projekten är olika utförliga i sina målformule- 

ringar. Några har formulerat detaljerade mål, andra 

har begränsat sig till de övergripande målen. En 

konsekvens av denna olikhet är att min beskrivning 

nedan inte är så rättvis som man kunde önska. 

Jag har undvikit att klassificera projekten. Orsa- 

ken till detta är att många projekt med sammansatta 

mål är svåra att klassificera entydigt. Trots det har 

jag försökt lägga projekt med liknande mål bredvid 

varandra för att ge en bild av arbete som utförts eller 

pågår inom olika tematiska områden. 

Projekten presenteras utifrån sin placering i de tre 

geografiska områdena: Fittja, Alby och Hallunda/ 

Norsborg. Men projektens placering i ett visst 

område begränsar inte nödvändigtvis deras mål till 

samma område. Det finns projekt (till exempel Ung- 

domens hus i Fittja eller Cirkus Cirkör i Alby) som 

har sin målgrupp i hela kommunen och även i andra 

kommuner. 

FITTJA 

1. Lots (Lokalt OTraditionellt Sätt – ut i arbetslivet) 

w öka andelen förvärvsarbetande eller studerande 

genom samhällskunskap, språkträning, motiva- 

tionssamtal, arbetspraktik, datakunskap, jobb- 

sökarutbildning och yrkesvalskurser med 

vägledning enskilt och/eller i grupp samt byg- 

gande av nätverk. 

2. Arbetskraft Fittja 

w öka andelen invånare som är självförsörjande och 

stadigt förankrade i det svenska samhället 

w samarbeta med andra aktörer som arbetar med 

samma mål 

w satsa mera tid och kraft på varje arbetssökande 

3. Introduktions- och arbetsmarknadskonsulent 

w öka andelen personer som går till praktik, utbild- 

ning och arbete 

w ta kontakt med asylsökande under deras s.k. asyl- 

tid för att diskutera planeringen av integrations- 

arbetet 

4. IR (Inspiration & resultat) – utbildning för företagare 

w ge deltagarna ökad kunskap om möjligheterna 

med att driva och utveckla företag 

w ta tillvara deltagarnas kunnande om andra kultu- 

rer som resurs i utvecklingen av sina egna företag 

w utveckla deltagarnas nätverk 

w ge deltagarna ökad kunskap i ledarskap 

w stimulera till förnyelse och effektivisering av del- 

tagarnas egna företag 

133

w ge deltagarna verktyg och insikter om hur ökad 

inspiration och förbättrade resultat kan åstad- 

kommas i de egna företagen 

w skapa förebilder 

5. IFSFR (Internationella företagarföreningen i 

Sverige, Fittja rådgivningscenter) 

Etablera ett rådgivningskontor i Fittja för att: 

w ge starta eget-rådgivning 

w följa upp och utveckla befintliga företag med 

invandrarbakgrund 

w förbättra attityder och underlätta integrationen 

6. Företagsamma kvinnor i Fittja 

Öka antalet kvinnor som får sysselsättning/arbete/ 

utbildning/arbetsmarknadsåtgärd genom att: 

w öka kunskaperna i svenska till den nivå som mot- 

svarar arbetsmarknadens krav 

w motivera deltagarna att ta eget ansvar för att gå 

vidare och lära sig svenska på egen hand 

7. Världen i Fittja 

w kartlägga behovet av arbete/utbildning i Fittja 

w förändra attityder bland de arbetslösa så att det 

leder till ett ökat eget ansvarstagande och tro på 

de egna möjligheterna till positiv förändring 

w förändra attityder som bygger på fördomar om 

andra kulturer och religioner bland arbetsgivare 

w öka fittjabornas kunskaper om och möjligheter 

till ett eget företagande 

w skapa nya kontaktytor för arbetssökande och bli- 

vande småföretagande 

8. IT-café 

w ge arbetslösa arbetssökande aktuell arbetsmark- 

nads- och samhällsinformation via Internet 

9. Fittja arena 

w skapa möten med arbetslösa för att ge råd och 

information 

10. Skolan mitt i byn – ombyggnad och renovering 

w renovera och bygga om Fittjaskolan för att göra 

den till ett allaktivitetshus: en skola mitt i byn. 

Projektet består också av 2 andra delprojekt: 

134 

10.1. Läxläsning 

w ge eleverna på Fittja- Ängs- och Tallidskolan 

möjlighet att i en lugn miljö läsa sina läxor 

w hjälpa eleverna genom att besvara frågor, förhöra 

läxor, uppmuntra och motivera till studier, lära 

ut studieteknik och informationssökning, både 

med hjälp av datorer och böcker 

w låna böcker för att därmed främja elevernas 

språkutveckling 

10.2. Fittja ungdomscenter 

w ordna meningsfull sysselsättning till ungdomar 

w öka jämställdheten 

w öka intresset för kultur- och fritidsverksamhet 

11. Pedagogiska projektet 

Projektet består av flera delprojekt 

11.1. Bättre skolstart 

w förbättra barnens språkfärdighet inför skolstarten 

11.2. Musik, drama, teater och dans i Fittja 

w öka intresset för musik/dans/drama/teater 

w utveckla motorik och koncentrationsförmåga 

w förstärka självförtroendet och öka kreativiteten 

w öka språkförmågan 

11.3. Ökad effektivitet på låg- och mellanstadiet 

w säkra god undervisningskvalitet för minoritets- 

elever 

w skapa optimal undervisningssituation 

w förbättra metoder för undervisning av minori- 

tetselever 

w förbättra kompetensutnyttjande 

11.4. Matematikprojektet 

w förbättra resultat i matematikundervisningen 

w förbättra imagen hos Fittjas skolor 

12. Allmän språkförskola, Språkomsorg med föräldra- 

dialog 

w ge barnen goda kunskaper i svenska språket 

w utveckla barnens nyfikenhet, lust och förmåga 

att leka 

w utveckla barnens identitet och stolthet över sin 

identitet

w utveckla barnens självständighet och tillit till den 

egna förmågan 

w utveckla barnens emotionella och sociala kompe- 

tens 

w utveckla barnens och föräldrarnas tillhörighet i 

det svenska samhället och det svenska språket 

13. Språk och kompetensutveckling, tvåspråkiga barn i 

förskolan 

w Ge fördjupade insikter, kunskaper och färdighe- 

ter om språkutveckling hos barn som har ett 

annat modersmål än svenska. (Projektet utgör en 

5-poängskurs på universitet.) 

14. Öppen verksamhet 

w ge möjlighet till alla kvinnor som har sina barn 

i språkomsorgen att känna tillhörighet i det 

svenska samhället och i det svenska språket 

w nå alla kvinnor i Fittja som vill läsa svenska och 

veta mer om Sverige 

w lotsa kvinnorna till vidare utbildning hos 

Komvux, för att senare komma ut i förvärvslivet 

w skapa kontakt mellan de boende i området 

w underlätta för barnen att få kontakt med andra 

barn i skapande och konstruktiva lekar och sys- 

selsättningar 

w ge pedagogisk handledning och rådgivning för 

det enskilda barnet 

w stärka föräldrarna i deras föräldraroll 

w informera om den service samhället kan erbjuda 

15. Botvidsgymnasiet 

w skapa en miljö i skolan där eleverna skall känna 

sig trygga 

w skapa en sådan image att eleverna kan rekom- 

mendera sin skola till andra 

w minska antalet icke godkända betyg 

16. Fittja bro 

w öka bidragsberoende människors förmåga att bli 

självförsörjande 

w minska våld och övergrepp mot barn och ungdo- 

mar 

w minska missbruk och kriminalitet bland ungdo- 

mar och bl.a. genom detta öka de boendes trygg- 

het i Fittja 

w stärka barnfamiljernas befintliga nätverk och 

förbättra den sociala situationen för barn och 

ungdomar i Fittja 

17. Ungdomens hus 

w stärka ungas trygghet, självständighet och posi- 

tiva utveckling 

w ge unga möjlighet att ha inflytande över och vara 

delaktiga i verksamheten 

w stärka tryggheten i närområdet 

w genomföra ett förebyggande arbete som ska leda 

till att ungdomar/unga vuxna med riskbeteende 

är identifierade och får insatser tidigt 

w genomföra individuellt riktade insatser på ett 

rättssäkert sätt med respekt för ungas integritet 

18. Ramlösa social utveckling AB 

w erbjuda botkyrkaungdomar en alternativ 

fritidssysselsättning 

w inom några år etablera Sveriges bästa amatör- 

boxningsklubb i Fittja 

w arbeta med social rehabilitering av ungdomar 

och unga vuxna som har problem med kriminali- 

tet och missbruk 

19. Belysning 

w öka tryggheten i närmiljön med hjälp av förbätt- 

rad belysning 

20. Centrumförnyelse 

w rusta upp Fittja centrum 

21. Fittja äng 

w öka antalet aktiviteter/attraktioner på Fittja äng 

22. Lugna gatan (juniorvärdarna) 

w öka tryggheten i området för de boende 

w sprida information till boende och samarbets- 

partners och andra ungdomar i området 

w samarbeta med polisen, fältarbetare och andra 

aktörer i området 

w ändra ungdomars positiva inställning till droger 

och kriminalitet 

23. Ungdomscafé 

w bilda en modern och välfungerande träffpunkt 

135

för äldre ungdomar som efter projektets avslut- 

ning ska kunna fungera utan kommunala bidrag 

w ordna dagverksamhet för ungdomar med behov 

av arbetsmarknadsåtgärder 

w ordna kvällsaktiviteter för ungdomar och locka 

ungdomar till aktiviteter 

w vägleda och förebereda ungdomar att studera/ 

arbeta och få en rik fritid 

24. Gula dörren (träffpunkt Forvägen) 

w nå kvinnor i området som hittills inte haft några 

eller mycket få kontakter utanför hemmet 

w öka förståelsen för det svenska sättet att leva 

och därmed ge möjlighet för personer att själva 

avgöra vad man vill ta till sig respektive avstå 

från i det nya hemlandet 

w förbättra kunskaperna i svenska språket 

w förbereda kvinnorna till delaktighet i andra akti- 

viteter i Fittja 

25. Fittja bibliotek 

w öka antalet böcker, skivor, videokassetter, tid- 

skrifter och dagstidningar som lånas ut 

w öka antalet besökare till biblioteket 

w ägna speciella öppettider i biblioteket åt barn och 

ungdomar 

26. Samordningsprojekt 

w samordna, vägleda, utveckla samt möjliggöra för 

föreningarna i Fittja utbildningar i föreningsde- 

mokrati och -teknik, kvinno-, barn-, ungdoms- 

och kulturverksamheter samt idrottsaktiviteter 

w stärka föreningslivet i Fittja och samordna akti- 

viteter över de etniska gränserna samt skapa för- 

ståelse för såväl svensk kultur som andra kulturer 

och levnadssätt 

27. IT-center i föreningen Förenade pakistanier 

w ge möjlighet till föreningsmedlemmar (barn och 

vuxna) att få datautbildning och lära sig utnyttja 

it-centrets datorer 

28. Dataprojekt i Assurföreningen 

w ge möjlighet till föreningsmedlemmar i alla 

åldersgrupper att använda datorer som hjälpme- 

del för att läsa, skriva, teckna och lyssna 

136 

29. Kafékvällar 

w ordna kafékvällar i Fittja med varierande innehåll 

w bjuda in föreläsare i frågor aktuella i området 

w ta upp aktuella frågor för diskussioner bland del- 

tagande grupper 

30. Adress: Fittja 

w ordna utställningar med kulturpedagogiskt inne- 

håll 

w locka besökare till utställningar 

w involvera barn och ungdomar i utställningar 

31. Rosa 

w ge samhällsinformation till boende i Fittja 

w anpassa informationen till mottagarnas skilda 

förutsättningar och behov 

32. Vardagsmakt 

w utbilda ”demokratiutbildare” med olika kulturell 

och etnisk bakgrund med Verdandis metoder i 

samverkan med andra organisationer 

w bedriva uppsökande verksamhet i Fittja med 

stöd av Verdandis metoder för att rekrytera del- 

tagare till utbildningen 

w rekrytera deltagare till en medvetandegörande 

verksamhet i Verdandi 

w skapa intresse och möjligheter så att fler kan 

delta i ett befintligt eller nytt folkrörelsearbete 

och därigenom mobilisera människor till ett ökat 

engagemang för lokalpolitiskt inflytande och 

övriga demokratiska samhällskrafter 

33. Mobilisering/Boendedialog 

w öka barns och ungdomars aktiva deltagande i 

föreningar eller samfund 

w öka antalet fittjabor som återkommer på möten, 

är med arbetsgrupper och tar aktiv del av den 

pågående förändringsprocessen 

w öka summan av fittjabor som deltar i enstaka 

möten eller liknande i den pågående förändrings- 

processen. 

34. Pilotutbildning för förändringsagenter 

w stärka deltagarnas förutsättningar att delta i 

en fördjupad demokratiprocess. Utbildningen 

vänder sig till medborgare och tjänstemän i Fittja

35. Information 

w ge information till boende, tjänstemän och poli- 

tiker om aktiviteter som pågår i kommunen 

inom ramen för det ”lokala utvecklingsavtalet” 

w använda massmedia som ”draghjälp” för att rap- 

portera om viktiga beslut och goda resultat från 

satsningen samt bevaka intressanta evenemang. 

ALBY 

1. Läxprojekt i Alby- Kvarnhags- och Grindtorpsskolan 

Berika arbetsresurserna i Albys skolor för att: 

w stödja eleverna i deras läxor 

w stimulera barnens skolgång i allmänhet och öka 

deras intresse för det svenska språket i synnerhet 

w stödja föräldrar som på grund av språksvårighe- 

ter inte kan vara till hjälp för sina barn 

2. Tvåspråkiga barns språk- och kunskapsutveckling 

w förstärka språk och begreppsbildning hos sex- 

och sjuåringar med annat modersmål än svenska 

w stödja barnen med inlärningssvårigheter i tidi- 

gare fas för att göra dem läsberedda 

3. Läs- och skrivprojekt i Albyskolan 

Öka högstadieelevernas känsla för det svenska 

språket så att de lämnar skolan med godkända 

betyg. Detta syfte ska förverkligas genom att: 

w rusta upp skolans bibliotek vad gäller miljö, till- 

gång på aktuell skön- och facklitteratur 

w ordna dockteater, bokprat och författarbesök 

w ordna en skoltidning och publicera en bok med 

elevernas eget arbete 

4. Sommarskola 

w erbjuda alla elever möjlighet att förbättra sina 

kunskaper i kärnämnen under sommarlovet 

w erbjuda flyktingbarn svenskundervisning och 

social gemenskap i sommarskola 

w ordna teknikskola för flickor, kulturläger samt 

preparandkurs för gymnasister 

5. En bro mellan skola och fritid 

Förebygga att ungdomar hamnar i missbruk och 

kriminalitet genom att: 

w ta tillvara deras egna resurser och intressen 

w ge dem möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv 

w skapa levande relationer mellan ungdomar i 

Albyskolan och fritidsgården 

6. Eftermiddagsverksamhet i Albyskolan 

w ge barn i åldern 9–13 år en meningsfull fritids- 

verksamhet där barnen ges möjlighet till läxhjälp 

och personalen möjlighet att påverka barnen i 

rätt riktning 

w skapa relationer mellan ungdomar från olika kul- 

turer 

w stimulera barnens svenskträning 

w förändra barnens positiva inställning till nega- 

tiva förebilder 

7. Förebildarna 

w fånga upp föreningslös ungdom i en meningsfull 

verksamhet i en drogfri miljö där invandrare och 

svenskar deltar tillsammans 

w utbilda och handleda ungdomarna i att bli posi- 

tiva förebilder 

w stimulera ungdomars initiativförmåga till att 

påverka den demokratiska beslutsprocessen 

inom det lokala föreningslivet 

8. Kamratstödjare i Albyskolan 

w öka vuxentätheten under skoldagen och i första 

hand inrikta sig på kamratstöd till flickorna på 

skolan 

w stimulera eleverna på Albyskolan, i första hand 

flickorna, att delta i skolans idrottsförening och 

idrottsverksamhet 

w utveckla skolans idrottsförening och dess verk- 

samhet 

9. Flickprojekt 

w ge möjlighet till flickor att prova olika idrotter 

som pingis, volleyboll och fotboll 

w ge kunskap till flickor om avspänning, massage, 

Qi-gong och gymnastik 

w utbilda tonårsflickorna till idrottsledare 

10. Grindtorps IT-skola 

w öka elevernas kunskap inom it-teknik genom att 

organisera en rad kurser inom datateknik 

137

w stimulera flickor att välja it-branschen som 

framtida yrke 

w stimulera glädjeupplevelser hos eleverna i 

sökande av kunskap inom it-tekniken 

w öka samarbetet mellan Grindtorpsskolan och 

föreningslivet 

11. Nycirkuscentrum 

w stimulera ungdomskulturen i Botkyrka med 

en satsning på scenkonst i nycirkusens anda. 

Satsningen omfattar 5 områden: ungdoms- 

verksamhet, gymnasieprogram, eftergymnasial 

utbildning, föreställningsverksamhet och mark- 

nadsföring 

12. Eftermiddagsverksamhet – SOLEN 

w öka tryggheten efter skoltid för barn/ungdomar 

w uppmuntra flickor och pojkar att få bättre själv- 

förtroende och våga göra saker 

w ta vara på de goda förebilder som finns i det 

lokala föreningslivet och använda deras kunska- 

per, idéer, erfarenheter och därigenom erbjuda 

barnen regelbundna fritidsverksamheter även 

efter skoltid 

13. Språkpedagog i förskolan (Lärkungar) 

Genom att använda teckningar, handdockor och 

musik ska projektet: 

w stärka barnens förmåga att uttrycka sig på bra 

svenska 

w stärka barnens empatiska förmåga och självkänsla 

w öka barnens sociala kompetens och upplevelse av 

ett rikt kulturutbud 

14. Förskola för alla 

w erbjuda förskoleverksamhet med inriktning på 

svenska språket för barn som fyllt tre år och inte 

redan är inskrivna i förskolan 

15. Matlagning med föräldrar på öppna förskolan 

Organisera matlagning med föräldrar på öppna 

förskolan i Familjecentralen för att: 

w skapa en samlingsplats för småbarnsföräldrar 

w stimulera dem till språkinlärning 

w ge möjligheter till erfarenhetsutbyte 

w öka kunskaperna om sambandet livsstil och hälsa 

138 

16. Wayside 

w organisera en träffpunkt för ungdomar 16–25 år 

med olika utvecklande verksamheter såsom tid- 

ningsutgivning, körkortskurser, träning i kamp- 

sport och datautbildning med Internet 

w fånga upp sysslolösa ungdomar till träffpunkten 

för att minska risken för drogmissbruk och 

kriminalitet 

w stimulera ungdomarna att söka studier och 

arbete 

17. Alby Kvinnoforum 

Organisera kurser, studiebesök, matlagning 

m.m. för kvinnor för att: 

w bryta deras isolering 

w öka deras kunskaper i svenska språket 

w öka deras kunskaper i barnuppfostran 

w förbereda dem för arbetslivet 

18. Alby Kvinnocenter – Alby turkiska kvinnoförening 

Organisera kurser, studiebesök, matlagning, 

beställningssömnad, m.m. för kvinnor för att: 

w bryta deras isolering 

w öka deras kunskaper i svenska språket 

w öka deras kunskaper i barnuppfostran 

w förbereda dem för arbetslivet 

19. Socialt nätverk 

w bilda en föräldraförening för att fånga upp kris- 

artade problem i familjen och informera föräld- 

rarna om relevanta myndigheter. Föreningen ska 

fungera som ett informellt nätverk som över- 

bryggar gapet mellan myndigheter och familjer. 

20. Fältprojekt mot droger och kriminalitet 

w minska drogmissbruk och kriminalitet bland 

ungdomar 17–25 år med samordnade insatser 

från socialförvaltningen, polisen, projektet Nyck- 

eln, träffpunkten WaySide och föreningslivet 

w öka tryggheten för dem som bor eller av annan 

anledning vistas i Alby 

21. Kurs i självförsvar för kvinnor 

w öka känslan av trygghet hos kvinnor i Alby 

genom att ge kunskap om hur man ska agera och 

reagera vid hotfulla situationer

22. Albyjouren 

Organisera en jour i samarbete med föreningar och 

andra frivilliga aktörer i Alby för att: 

w vandra på fredags- och lördagskvällar för att 

bidra till tryggheten i området 

w hjälpa till med ordningen vid olika evenemang 

i området och vara till hjälp för albyborna vid 

behov 

23. Föreningsråd 

w bilda ett föreningsråd för att samordna och 

stödja lokala föreningar i deras aktiviteter. För- 

eningsrådet ska fungera som länk mellan fören- 

ingarna och den kommunala administrationen 

24. Ungdomsråd i Alby 

w skapa ett ungdomsråd i Alby, bestående av skole- 

lever från Alby-, Kvarnhags- och Grindtorpssko- 

lan och andra intresserade ungdomar i Alby 

25. Administrativt stöd 

w stödja föreningslivet genom att handlägga fören- 

ingarnas projektansökningar 

w följa upp föreningsaktiviteter finansierade av 

storstadssatsningen 

w kontrollera aktiviteternas överensstämmelse 

med befintliga regler och direktiv 

26. Samverkan föräldrar–skolan 

w samverkan mellan föräldrar och Grindtorps- 

skolan kring behovet av en trappa från Alby 

torg till Grindtorpsskolan. Trappan byggs med 

samfinansiering från Botkyrkabyggen, tekniska 

förvaltningen och områdesgruppen och symbo- 

liserar en fruktbar dialog som lett till konkret 

resultat 

27. En lokal hemsida för Alby 

w skapa en informationskanal för boende och 

lokala tjänstemän 

w skapa ett interaktivt forum för dialog/diskussion 

w skapa grund för samverkan mellan olika aktörer 

28. Rum för samtal: programkvällar på biblioteket 

Organisera föreläsningar och samtal i biblioteket 

för att: 

w utbyta tankar om och erfarenheter av kulturmö- 

ten 

w öka deltagarnas kunskap om mångkulturalism 

w stimulera engagemang för delaktighet och 

intresse för biblioteket 

29. Debattserie i Alby 

Organisera en debattserie i Alby för att: 

w ge möjligheter till boende att uttala sig om aktu- 

ella frågor i området 

w bekanta sig med problem som drabbar området 

w förmedla ett gediget underlag och information 

till den kommunala administrationen 

30. Minifejm 

Organisera dans- och teaterverksamhet för mellan- 

stadieeleverna i Albyskolan för att de ska 

w utbilda sig i dans, musik, ljus och ljud 

w medverka i produktion av en scenshow som ett 

led i utvecklingen av identitet och språk 

31. Kultur med Albyungdomar 

Bilda en ungdomsgrupp i Alby bibliotek för att: 

w organisera sagoberättande, lyssnarkvällar, 

musikhörna, författarbesök, filmvisning och 

andra kulturaktiviteter 

w engagera ungdomar till gruppens olika former av 

kulturupplevelser 

HALLUNDA/NORSBORG 

1. Utveckling av relationen utbildning–arbetsliv 

w hitta nya vägar och arbetssätt för en samverkan 

kring utbildning och arbetsliv i syfte att varje 

individ skall hitta rätt arbete och därmed öka 

sysselsättningen 

w skapa ett nätverk mellan arbetslivet och S:t Bot- 

vids gymnasium respektive vuxenutbildningen i 

området 

w utveckla en undervisningsmetodik som överens- 

stämmer med arbetslivets behov 

w skapa metoder för motivationshöjning och för- 

ändrade attityder till studier 

w skapa möjligheter för att få information om 

arbetslivets krav och behov 

139

2. Studie- och yrkesvägledare med kulturkompetens 

Bidra till att höja förvärvsfrekvensen genom att: 

w genomföra vägledningssamtal med arbetslösa för 

att skicka dem till studier eller arbete 

w hjälpa arbetsgivare att finna arbetskraft med 

adekvat kompetens 

w uppmuntra arbetsgivare att vara medagerande i 

utbildningsinsatser, t.ex. som utbildare, praktik- 

platserbjudare och/eller mentorer 

w förstärka kompetensen hos vuxenvägledargrup- 

pen i kommunen vad gäller kulturella olikheter i 

inställningen till studier 

3. Läxhjälp för grundskoleelever 

w för varje år öka antalet elever som når uppnåen- 

demålen i åk 9 

4. Utökad sexårsverksamhet 

w öka andelen sexåringar med tillräckliga kunska- 

per i svenska genom språklekar och språkträning 

i mindre grupper 

w förbereda sexåringar bättre inför skolstarten 

5. Skolmorfar 

w öka vuxentätheten och tryggheten i skolorna 

genom att anställa äldre män eller kvinnor till 

skolan 

w minska arbetslösheten bland äldre personer 

6. Områdestidning. Demokratisk delaktighet 

w få igång en fungerande redaktion som minst 

2ggr/året ger ut en lokaltidning 

w som motvikt till rikspressen lyfta fram de goda 

exemplen i Botkyrka och ge en nyanserad bild av 

vår kommun 

7. Fotbollslag Kärsby IF, demokratisk delaktighet 

w delta i nationellt seriespel 

w bilda en fungerande styrelse och förening som 

arbetar efter demokratiska grundprinciper 

w stödja ungdomarna att själva vara beslutsfattare 

över sin verksamhet 

w förstärka språkinlärningen 

8. Talkotten 

w väcka barns nyfikenhet att lära sig ett språk 

140 

w se till att alla barn har en bra dokumentation om 

sin språkutveckling på förskolan vid övergång till 

skola 

w skapa en lärandemiljö där barnen kan arbeta 

med alla sinnen i sin språkutveckling 

w ta fram ett bra tillvägagångssätt för personal att 

arbeta med vardagen 

9. Språkpedagoger 

w ge stöd till bra språkutveckling i främst skolår F-1 

w öka andelen barn som klarar nationella provet i 

år 5 i svenska 

10. Allmän förskola – En förskola för alla 

w söka upp alla barn från och med 3-årsåldern som 

inte fått plats i ordinarie förskolor och erbjuda 

dem förskoleplats 

w höja kompetensen hos förskolans personal 

genom studieresor, studiebesök, föreläsningar, 

seminarier, data och högskoleutbildning 

11. Familjecentralen 

Utifrån familjens hela livssituation främja en god 

hälsa och goda uppväxtvillkor för barn och ung- 

domar i Hallunda/Norsborg genom att: 

w arbeta förebyggande och ge stöd i föräldraskapet 

w stärka det sociala nätverket kring barn, ungdo- 

mar och föräldrar 

w stärka barns och ungdomars fysiska, psykiska 

och sociala välbefinnande 

w stärka barns, ungdomars och föräldrars möjlig- 

het till ökad delaktighet 

w vända anmälan om missförhållanden till egen 

ansökan om hjälp och stöd 

12. Nattvandring 

w organisera nattvandringar på så sätt att det ska 

pågå med engagemang från invånarna i området 

även efter projekttidens slut 

w minska kriminalitet och vandalisering i området 

13. Administrativt stöd 

w stödja föreningslivet genom att handlägga fören- 

ingarnas projektansökningar 

w följa upp föreningsaktiviteter finansierade av 

storstadssatsningen

w kontrollera aktiviteternas överensstämmelse 

med befintliga regler och direktiv 

14. Föreningsrådet 

w samverka, utveckla och stödja föreningarna i 

Hallunda/Norsborg. Föreningsrådet ska fungera 

som en länk mellan föreningarna och den kom- 

munala administrationen 

15. Att engagera flickor 

w engagera flickor i föreningslivet genom att orga- 

nisera kurser, föreläsningar och studiebesök 

w organisera aktiviteter i föreningen utifrån flick- 

ornas egna initiativ 

16. Gulan: vi unga 

w organisera tjejgrupper, innebandygrupper, film- 

kvällar, småstjärnor, disco och andra liknande 

aktiviteter för ungdomar i Hammerstaskolan 

w uppmuntra ungdomar att ta initiativet i verk- 

samheten och leda den utifrån egna idéer 

17. Fritidsverksamhet: OPEN 

w etablera en ”open-verksamhet” som ska ge barn 

i åldern 7–15 år en god uppfostran och motverka 

rasism, ungdomsbrottslighet och narkotika 

w erbjuda ungdomarna en meningsfull fritidsverk- 

samhet 

18. Scouting & Fritidsverksamhet för barn/ungdomar 

w introducera de nyrekryterade medlemmarna i 

scoutrörelsens gemenskap och låta dem ta del 

av rörelsens ädla idéer om ansvarstagande och 

arbete mot rasism, våld, narkotika och annan 

form av brottslighet 

w etablera en öppet husverksamhet, för att öka 

tryggheten efter skoltiden för barn och ungdo- 

mar samt aktivera och stärka självförtroende hos 

dessa, framför allt tjejer 

19. Trädgårdsodling 

Genom det gemensamma odlingsintresset och 

genom att bygga staket och lära kompostering 

tillsammans i mindre grupper avser projektet att: 

w göra området attraktivare och locka nya med- 

lemmar till aktiviteten 

w bygga broar mellan människor från olika kultu- 

rer 

w öka den ömsesidiga förståelse 

w minska främlingsrädsla och främlingsfientlighet 

20. Studieplatser i biblioteket 

w öka antalet besökare som upplever biblioteket 

som en lugn och studievänlig miljö 

w öka antalet vuxenstuderande som i grupp besö- 

ker biblioteket 

w höja kvaliteten på biblioteksvisningarna 

w ordna bättre studie- och läsmiljö 

21. Lokal för nya föreningsbildningar, Brages väg 17 

w skapa en mötesplats för medborgardialog och 

ökad delaktighet hos främst kvinnor och ungdo- 

mar som ej redan är organiserade i det lokala 


w inrikta verksamheten från start på att kvinnorna 

själva tar ansvar för driften av verksamheten i 

form av kooperativ eller dylikt 

w bilda ett antal nya föreningar (alt. kooperativ 

eller nätverk) och använda lokalerna gemensamt 

22. En förening för alla 

w skapa grund för ett ökat ungdomsengagemang i 

föreningens alla verksamhetsgrenar så att de på 

sikt skall utgöra drivkraften inom föreningen 

23. Barnen är vår framtid 

w aktivera barnen och väcka deras intresse för 


w lära barnen olika aktiviteter i syfte att förebygga 

kriminalitet 

24. Fler kvinnor engagerade i områdets utveckling 

(Prisma) 

w förstärka kvinnonätverket i Hallunda/Norsborg 

för att bilda en egen förening och skapa nya 

kontaktnät 

w utbilda medlemmarna och öka deras kompetens i 

förenings- och kvinnofrågor 

w organisera kulturaktiviteter och initiera samar- 

bete med andra kvinnoföreningar 

w tillvarata kvinnors kraft, kreativitet och idéer för 

att öka deras självförtroende som resurser till 

141

utveckling och ändra de negativa attityderna i 

samhället gentemot Hallunda/Norsborgs kvin- 

nor 

25. Medborgarkontoret 

w skapa en informationskälla och mötesplats på 

Internet för boende och andra personer, fören- 

ingar och företag som är verksamma i Hallunda/ 

Norsborgsområdet 

26. Vy 2001 

w göra Hallunda/Norsborg bekant i Sverige och 

utanför landet som en förort som utmärks av 

kreativitet inom såväl det kulturella som kom- 

mersiella området 

w skapa en optimism och entreprenörsanda, vilken 

ska leda till företagsamhet både i offentlig och 

privat regi med start i skolorna i området 

w öka vi-känslan bland områdets invånare

Stora fiskar äter fortfarande små fiskar (1,92 kB) - EUKN

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?