JOHAN KINDE NÅGON SORTS EXTAS

JOHAN
KINDE
NÅGON
SORTS
EXTAS
FORUM

Citaten på sidorna 11, 99, 117, 138, 174, 201 och 216 är ur låten
”The thrill of it all”, (Bryan Ferry) © EG Music Ltd/Universal Music
Publishing MGB Scandinavia AB, på sidorna 34, 50, 67, 158 och
189 ur låten ”Yesterday when I was young”, (Charles Aznavour/
Herbert Kretzmer) © Éditions musicales Djanik, och på sidan 242
ur låten ”Shadowplay”, (Curtis/Hook/Morris/Sumner) © Universal
Music Publishing Ltd, tryckt med tillstånd av Universal Music
Publishing AB.
Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 Stockholm
www.forum.se
Copyright © Johan Kinde 2008
Omslagsbild © Henrik Gyllenskiöld
Omslagsdesign Jan Cervin
Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping
med Sabon 11/13
Tryckt 2008 hos GGP Media GmbH i Tyskland
ISBN 978-91-37-13248-8

Till Tom,
som visade mig den dolda dörren i trädgårdens mur,
till Charlie,
som har så mycket kvar att lära och så mycket vackert
kvar att se,
och till min syster Pia

… and though its toys were
silk shirts and liqueurs and cigars
and its naughtiness high in the
catalogue of grave sins,
there was something of
nursery freshness about us
that fell little short of
the joy of innocence.
(ur Brideshead Revisited
av Evelyn Waugh)

Pojken står i sin mormors sovrum.
Han ser ut genom fönstret, ut i mörkret, över den breda
landsvägen, förbi hagen där korna betar fridfullt om
dagarna, bort över stranden och vattnet.
På andra sidan viken ligger det land där hans mor är
född.
Han har varit i den lilla badorten fl era gånger, sprungit
i sanden, lekt i solen, dykt i vågorna. Men nu är det kväll
och det som fångat hans uppmärksamhet är ljusen från
det stora hotell som har byggts sedan han var här förra
sommaren.
Det ligger där i mörkret och skimrar som en oåtkomlig
juvel.
Han ser de stora, röda lysande bokstäverna på taket.
Hotellet ligger så långt bort att han inte kan tyda vad som
står, men det spelar det ingen roll. Han vet att det är där
borta det fi nns. Alla de saker han sett i reklamfi lmerna på
TV här, de som inte är tillåtna i Sverige.
Kvinnorna med nyschamponerat hår och slätrakade
ben, iförda glansiga underkläder och fl ortunna strumpor.
9

Flaskorna med varierande innehåll: likörer, champagne,
exklusiva parfymer. Cigaretterna i sina olika askar, varje
märke med sin egen karaktär: sportiga, sexiga, maskulina,
feminina.
Ja, det är där borta det fi nns. Allt det han har sett i
de modemagasin som hans släktingar här nere läser och
lämnar framme.
Bilder på undersköna fl ickor i baddräkt, bikini, aftonklänning,
det senaste modet. Ibland nästan nakna – på
fl era bilder syns deras solbrända, kopparglänsande bröst
– ibland elegant välklädda för restaurangbesök eller gala.
Flickor med guldkedjor runt sina smala midjor och
pärlsmycken runt sina smäckra halsar, fotomodeller och
celebriteter, den unga prinsessan Caroline av Monaco.
Han är bara en pojke, men han vet rent instinktivt att
det är där ute i natten, bland de glittrande ljusen, som allt
detta fi nns.
10

The sky is dark
The wind is cold
The night is young
Before it’s old and grey
We will know
The thrill of it all
(Bryan Ferry)
Musiken slår mot mina trumhinnor och berusar mig.
Jag dansar en knyckig dans som är på modet och de
syntetiska rytmerna vibrerar i min kropp. Runt omkring
mig förstärks mina vänners stötiga rörelser av stroboskopets
blixtrande impulser. De ser ut att röra sig i slow motion,
korta, stelnade poser i det vita ljuset.
I taket bildar en samling neonrör olika mönster. Snabba,
multikolorerade cirklar, pilar och rektanglar förfl yttar
sig över våra huvuden, färgerna refl ekteras mot spegelmosaiken
på discokulan, mot pelarna i dansgolvets
hörn, och vår bleka hy skiner upp i lila, rött och blått.
Rökmaskinen börjar pumpa ut ett grått moln med en
märklig doft av mentol samtidigt som de roterande strålkastarnas
ljus passerar sina färgfi lter och slungar de olika
nyanserna ner mot röken.
Walther och jag dansar vända mot varandra. Bredvid
oss rör sig Peter och Robert så synkroniserat att jag
nästan börjar misstänka att de har repeterat stegen tillsammans.
Det är en blandning av robotrörelser och Caligulas
rituella dans ur den halvpornografi ska fi lmen med
11

samma namn. Jag vet att Peter såg den förra året utomlands
och han har pratat mycket om just den scenen, men
det spelar ingen roll, dansgolvet är deras och de är fantastiska.
Vi omges av unga människor iförda de mest utstuderade
kreationer: ridbyxor och piratskjortor, hemgjorda
klänningar i säckväv, begagnade kostymer, bolerojackor
och pierrotdräkter. Nästan alla, både fl ickor och pojkar,
är sminkade.
På den upphöjda scenen som löper parallellt med
dansgolvet kråmar sig de värsta exhibitionisterna. Vi försöker
undvika att titta dit, vi anser oss stå över sådant,
det fi nns något vulgärt över den sortens uppvisningar,
ett oklädsamt desperat drag som vi ogillar. Vi håller
oss på dansgolvet där de tunna skinnsulorna på våra
fi naste skor glider över golvet. Ibland trycker vi till lite
extra och stannar liksom upp för att markera någon
detalj i musiken, vi börjar svettas igenom våra ömtåliga
kläder men det gör ingenting, vi offrar oss gärna för
konsten.
Urbal och Iggo står uppe i det svart- och silverfärgade
discjockeybåset och bläddrar i plastbackarna med skivor.
De blandar nya singlar av band som jag knappt har hört
med udda, äldre klassiker, och de lyckas på något sätt få
de olika stilarna att smälta samman.
Ur de stora högtalarna mässar en vemodig röst: ”we
are showroom dummies …” och vi gör vårt bästa för att
efterleva detta i takt med musikens exakta trummaskiner
och synthslingor.
I gången som förbinder foajén med själva discot strålar
ett ultraviolett sken som faller på alla som passerar
och får deras tänder och vita skjortor att bli självlysande.
Minsta dammkorn på kläderna avslöjas obarmhärtigt i
12

det fl uorescerande ljuset och det hela känns mycket futuristiskt.
Det är premiärkväll på klubb 1984 och vi, Stockholms
unga avantgarde, har samlats för att spegla oss i varandra.
Volymen är hög och musiken som spelas är äntligen
den rätta. Efter vinterns alla besvikelser hade vi nästan
gett upp hoppet, men ikväll känner vi att något speciellt
håller på att hända, ett nytt kapitel i livet har precis påbörjats
och just här, just nu är vi alla stjärnor.
Vid bordet häller Walther upp från fl askan med husets
vita vin, Misket Karlovo, denna ljuvliga nektar, och höjer
sitt glas.
”Skål, kamrater!”
”Skål!” svarar Peter, Robert och jag unisont.
Walther är sångare i bandet Bête Noire, tre år äldre än
jag och allas vår mentor. Han har älskat med fl er fl ickor
än vi andra, han kan mer om livets goda, om vin, konst
och kläder, och han är dessutom exceptionellt stilig.
Närmare en och nittio lång, med mörkt hår och en lätt
olivton i hyn som ger honom ett vagt sydeuropeiskt utseende.
Trots att det endast skiljer några år mellan honom
och oss har han en air av världsvana omkring sig som
är oemotståndlig. Vi har alla lagt oss till med ett vuxet
sätt att prata, men Walther är den ende som, åtminstone
inbillar vi oss gärna det, har täckning för det. Han har
förmågan att kliva in i ett rum och direkt bli dess mittpunkt,
till lika delar på grund av sitt utseende, sin karisma
och sitt bullrande skratt.
Vi hade träffats en av dessa halvt misslyckade kvällar
under vintern när vi sökte efter ställen mer i vår smak än
de som vanligtvis erbjöds. Vi presenterades av våra gemensamma
vänner från Skolan på BZ, discot på översta
våningen i ett av husen vid Berzelii park.
13

Många i sällskapet var uppvuxna i Stockholm, andra
kom liksom jag ursprungligen från någon förort, men jag
var den ende som ännu inte bodde i stan. Detta gjorde att
jag kände mig en smula osofi stikerad i Walthers närhet
men så fort vi började tala om vårt stora gemensamma
intresse, musiken, fann vi varandra.
När taket över dansgolvet öppnades i vinternatten och
snöfl ingorna föll genom stroboskopets ljus var vi redan
vänner.
Walther tar nu ett djupt bloss på en av sina otaliga
John Silver med fi lter och spanar runt i lokalen.
”Jag ser till min besvikelse att Daniella inte tycks vara
här ännu.”
”Jag tror inte hon kommer heller, det verkade inte riktigt
så”, säger Peter.
”Nej, men hon sa väl att de kanske skulle dyka upp?”
Jag hör hur skuldmedveten jag låter. I mina försök att
entusiasmera en från början misstrogen Walther har jag
nästan lovat honom detta.
Tidigare på dagen hade jag, som så ofta förr, stått och
rökt en cigarett framför Skolans monumentala tegelbyggnad
på den stentrappa där vi brukade samlas på rasterna.
När Peter kom fram och berättade den stora nyheten var
jag först skeptisk.
”Har vi inte hört det där förut om klubbar på vanliga
discon? De säger att det ska vara mer new wave, men sen
när man väl är där kör de på sin höjd en Bowielåt, sen är
det samma musik som alltid.”
”Jo, men jag tror det kan bli bra. Iggo och Urbal ska
spela plattor och Sydney har lovat att de ska få fria händer.
Och stället har vinrättigheter, det är inget trist café.”
Sydney är legendarisk discjockey och ägare till Big
Brother, ett av Stockholms äldsta discotek som nyligen
14

fl yttat till Grev Turegatan. Hans namn innebär att det
hela plötsligt känns spännande.
På väg hem över skolgården möter Peter och jag Daniella
Vogel, ett klassiskt exempel på den fula ankungen som
blivit en vacker svan. Hela sin uppväxt har hon blivit retad
för sin längd, hon har till och med haft problem med
ryggen och för en tid tvingats bära en speciell stödkorsett.
Nu är hon en av Skolans absoluta skönheter.
I hennes sällskap går en fl icka jag aldrig har sett förut.
Vi hälsar på avstånd.
”Ska ni till Big Brother ikväll?” frågar Peter. ”Det kommer
att bli något helt nytt.”
”Det är det jag är rädd för”, skrattar Daniella. ”Kanske,
vi får se.”
”Okey, hoppas ni tittar förbi”, ropar han till dem när de
går iväg, ”ditt lilla popoffer”, fortsätter han med lägre röst,
men han säger det skämtsamt, inte elakt, för vi gillar båda
Daniella. Hon tillhör den sällsynta typen av vackra människor
som inte behöver kuva alla i sin omgivning för att få
uppmärksamhet och bekräftelse.
”Vem var Dannis kompis?” undrar jag.
”Hon heter Lina.”
”Varför har jag aldrig sett henne förut?”
”Jag vet inte. Kanske för att hon går på Södra Latin?”
”Kanske det. Otroligt vacker.”
”Ja, hon är fi n. Men svår, sägs det.”
”Hur menar du?”
”Hon lär vara rätt sval, lite hemlig.”
”Det gör henne ju tyvärr bara ännu mer spännande.”
”Så är det väl för alla. Man vill ha det man inte kan få.
Ända tills man får det. Då vill man ha något annat.”
Vi är båda sjutton år och hans ord känns på samma
gång obehagligt cyniska och uppriktigt sanna.
15

När jag kommer hem ringer jag genast Walther för att
berätta om den nya klubben och sedan jag övertygat honom
om att följa med lockar han själv med en nyhet.
”Det låter ju faktiskt toppen, men då tycker jag att
du först kommer hit till Linnégatan, så kan vi prova något
jag införskaffade hos min frisör när jag klippte mig
idag.”
Han gör en välavvägd konstpaus för att reta min nyfi
kenhet.
”Vadå?” frågar jag otåligt.
”Frisyrgelé från Toni & Guy.”
”Vad för något?”
”Det är grymt skumt. Jag vet inte vad det innehåller,
men det är som en blandning av brylcrème och hårspray,
ungefär. Tänk dig en genomskinlig puré som man har i
håret, sen stukar man till det på önskat sätt, men det blir
ändå inte fl ottigt. Kalas, faktiskt.”
”Det låter ju briljant. Då kommer jag vid sju. Vi bör
nog vara där senast tio, för jag tror det kommer att bli
mycket folk. Finns det möjligen något att dricka hos dina
föräldrar?”
”Svar: ja.”
”Kan jag duscha där också?”
”Givetvis.”
”Utmärkt, då ses vi vid sju.”
Jag lägger på luren, upplyft. De hygieniska problemen
lösta, gratis alkohol likaså, samt en ny kosmetisk hårprodukt
att inspektera, allt är toppen.
Vi brukar fl y våra små lyor och bege oss till Walthers
föräldrars lägenhet på Linnégatan så ofta vi kan, det vill
säga så fort den står tom, när hans föräldrar är på någon
av sina många resor.
Lägenheten är smakfullt möblerad och med en riktig
16

fl ygel på vilken Walther spelar och skriver sina delar av
sångerna medan jag sitter bredvid med min akustiska gitarr
och kompletterar melodierna och försöker komma
på nya textuppslag.
Ikväll nöjer vi oss med att spela igenom några redan
färdiga chansons medan vi dricker ett par fl askor Lambrusco,
ett nytt italienskt mousserande rött vin. Vi upplever
det som höjden av elegans, för alla smaker är nya och
vi ser fram emot alla de läppar vi ännu inte har kysst, alla
sånger vi ännu inte har sjungit, allt vin som fortfarande
har att passera våra strupar.
Sedan kommer det stora ögonblicket: den nya hårgelén;
direktimporterad från Toni & Guy i London till salongen
på Nybrogatan. Walther strålar, lika stolt som en
nybliven far, även om han inte riktigt lyckas förklara vad
den egentligen innehåller. Mitt blonderade hår, som jag
bara för något år sedan kämpade för att få att spreta
uppåt i ett försök att efterlikna mina punkhjältar, får den
nu så eftertraktade looken med bakåtslickade sidor och
en lång lugg ner över vänstra ögat. För en gångs skull håller
det sig på plats, den något knastriga stelheten fi nner
jag mig gärna i.
”Vad tycks?” frågar jag.
”Superbt”, säger Walther, innan han fortsätter med
ett småleende: ”Fast min frisör, som ju är homosexuell,
påstår att den manliga säden är det allra bästa hårfi xativet.”
”Va?”
Han skrattar högt när han ser min chockade min.
”Jo, du hörde rätt. Sperma är tydligen bäst.”
”Du har väl inte tänkt prova det ikväll, hoppas jag?”
”Nej, fullt så roligt ska vi inte ha det”, skrockar han,
nöjd med effekten av sitt uttalande.
17

Min ekipering för kvällen är följande: Vit smokingjacka
som jag köpt begagnad på Sverige Hjälper, ett par
avlagda svarta smokingbyxor som jag övertagit från min
far, en vit skjorta som hjälpligen kan passera för en riktig
smokingskjorta, samt en – givetvis svart – fl uga med ett
elastiskt band som fästs i nacken och, la pièce de résistance,
mitt nya vinröda cummerbund.
Framåt halv tio ställer vi oss framför hallspegeln för
en sista inspektion. Walther är iförd en midjekort mörkblå
militärjacka och ett par udda dunkelgrå byxor, hans
bruna hår ligger perfekt.
Vi är tillfredsställda med det vi ser, vi matchar varandra
väl. Vi hade kunnat vara medlemmar i samma band
och i detta ögonblick skulle jag ge vad som helst för att
det verkligen vore så.
”Nå, min unge vän”, frågar Walther slutligen. ”Är du
klar för nattens övningar?”
”Jag är klar.”
”Contra Mundum?”
”Contra Mundum.”
Vi skålar och sveper det sista i glasen.
”Då så. Låt oss färdas.”
Och ut i den kyliga natten ger vi oss av. Två vänner på
väg mot ljusen, mot fl ickorna, mot fyllda glas.
Unga män som söker någon sorts extas.
I nattens alltmer druckna glam försöker jag hela tiden ha
uppsikt över den självlysande ingången. Om nu Daniella
trots allt dyker upp fi nns det en chans att Lina är med. Utan
att riktigt veta vad jag tänker göra då, kan jag inte sluta
hoppas. Jag blir själv förvånad att det känns så viktigt för
mig.
Till slut inser jag att det inte kommer att hända. Jag
18

släpper tankarna och koncentrerar mig på nuet, och
framåt natten fi nner jag mig själv med en fl icka som är
full av beröm för Bête Noire i allmänhet och mig i synnerhet.
”Singeln är ju fantastisk, men jag har varit på ett par
konserter också och det är ju texterna som gör er speciella.
Så suggestiva, så förbjudna”, berömmer hon på ett
både manierat och ganska bedårande sätt.
”Tack, vi gör ju vårt bästa för att vara just suggestiva
och … eh, förbjudna.”
I det här läget skulle jag ha hållit med om vad som
helst.
”Det är i alla fall väldigt spännande det ni gör, skönt
att det äntligen händer något nytt i Stockholm.”
”Visst är det? Och inte bara här, det händer saker i hela
världen just nu.”
”Ja, det är underbart.” Hon lutar sig fram och nästan
mer andas än viskar i mitt öra: ”Och jag tycker du är rätt
underbar också.”
Jag har haft sex förut, men det är bara andra gången
någonsin som en fl icka så tydligt stöter på mig. Jag känner
hur naturen startar processen direkt, jag har stånd
redan innan hon säger:
”Du, när vi går härifrån, kan vi inte göra det tillsammans
då?”
Hennes läppar snuddar vid mitt öra.
”Gärna.” Min röst låter tjock och svullen.
Blodvallningar fortplantas i hela min kropp, jag är redan
på väg in i det renaste av alla tillstånd; total koncentrerad
kättja – inget förfl utet, ingen morgondag – bara
här och nu.
Någonstans är jag givetvis medveten om att detta knappast
skulle ha hänt om hon inte känt igen mig och vetat
19

vad jag sysslar med, men det gör det snarare ännu mer
upphetsande. Jag har skapat något som gjort ett starkt
intryck på henne och nu skördar jag frukterna. Varför
ska endast de vackraste människorna få njuta av ögonblick
som dessa? De har ju enbart haft turen att födas
av föräldrar med rätt genuppsättning. Det jag har åstadkommit
är unikt och jag har förtjänat min belöning.
Vi tar en taxi hem till mig, hon har tillräckligt med
pengar för att vi ska slippa den hemska nattbussen. Under
resan för jag händerna upp mellan hennes ben och jag
känner att hon är iförd strumpor och strumpeband, något
jag aldrig tidigare upplevt. Trosorna är av ett sidenaktigt
material och kontrasten mellan de artifi ciella tygerna och
den mjuka huden är spektakulär, och när hon kysser min
hals blir upphetsningen akut.
Sedan inne i min lägenhet: inga ord, inga löften, endast
kåta famlande händer som sliter av varandras plagg. Hon
behåller sina underkläder på; de skinande svarta attributen
som ramar in hennes ljusa kropp. Hon lägger sig
tvärs över sängen och jag ställer mig på knä, viker undan
trosorna och börjar slicka hennes blonda sköte. Hon doftar
och smakar salt, nästan fränt, men det ökar bara min
åtrå.
Det är bara något år sedan jag för första gången älskade
med en fl icka på ett sätt som gjorde oss båda nöjda,
ett sätt som kändes fullbordat. Efteråt steg jag upp för att
hämta något att dricka, utan att skämmas det minsta för
min nakenhet.
Samma känsla nu.
Jag faller över henne och låter mina händer glida över
hennes ben, sensationen av strumpornas svala silke som
ändå släpper igenom något av kroppens värme, sedan direktkontakten
med den nakna huden, stjärten, brösten.
20

Jag är full, men inte för full, ruset bara dämpar mina
lustar tillräckligt för att jag ska hinna ta in allt.
Jag är fullständigt närvarande och samtidigt hopplöst
förlorad.
21