Åratal ur handikapphistorien - HandikappHistoriska Föreningen

Social trygghet
I det gamla Fattigsverige var människor hänvisade att klara sig
själva. Socknen tog bara nödtorftigt hand om dem som inte hade
någon till hjälp för att överleva. Enligt 1788 års förordning om
socknens ansvar för de fattiga hade varje socken rätt att vägra att
ta emot ”inhyseshjon och äldre eller mindre arbetsföra tjänstehjon”
som ville flytta dit. Så när drängen Anders 1816 ansökte om att
få flytta till Linköping tillsammans med sin familj fick han avslag.
Fattigdirektionen förmodade att han skulle belasta socknens kassa
eftersom han hade ”oförsel i ena lemmen”.
1847 kom en förordning som gav laglig rätt till fattigvård. Drygt
hundra år senare, 1956, ersattes den dåvarande fattigvårdslagen av
Lagen om socialhjälp. En modern välfärdsstat hade börjat byggas
upp och det var dags att byta ut ordet fattigvård mot socialhjälp
(i dag försörjningsstöd). 1982 infördes Socialtjänstlagen som ger
kommunen det yttersta ansvaret för att människor får det stöd de
behöver.
Institutioner öppnas
De tidigaste samhällsinsatserna för människor med funktionsnedsättning
var olika typer av institutioner. Under andra halvan av
1800-talet byggdes det många, ofta på privat initiativ med ekonomiskt
stöd från stat eller kommun. Fram till 1960-talet skiljde
samhället inte på undervisning, boende och omvårdnad, utan samlade
allt på institutionerna. (Läs mer på sidan 27.)
Redan på 1600-talet kunde fattiga komma till kurorterna och få
medikamenter och dricka brunn utan att betala. De fattiga fick visserligen
inte beblanda sig med de finare, betalande gästerna, men
de fick tillgång till mineralvattnet. ”Den gudomliga barmhärtigheten
kräver att alla Guds barn ska få tillgång till det undergörande
12