Samtal med Böret Jönsson ... - Pensionsforum

pensionsforum.nu

Samtal med Böret Jönsson ... - Pensionsforum

Samtal med Böret Jönsson. ........................................................................52

Varför försvinner de äldre? ..........................................................................55

Scener ur ett arbetsliv ................................................................................55

Vården och lönetrappan som äldrefälla ........................................................56

Kommunförbundet ......................................................................................57

Storstockholm ............................................................................................58

Hur ser verkligheten ut? ..............................................................................60

Samtal med Ingvar Söfgren..........................................................................61

Enkätundersökning med personalansvariga ..................................................65

ABB – Margaretha Granström-Wibeck ..........................................................65

Lasse Halldén – Electrolux ..........................................................................66

Bengt Sjöberg – Ericsson ............................................................................67

Ingmar Hallberg – IKEA ................................................................................68

Mats Lindman – SAAB ................................................................................69

Claes Polnov – SKF ....................................................................................70

Karin Furevik – Systembolaget ....................................................................71

Slutsatser ..................................................................................................73

Litteraturförteckning....................................................................................76

Foto: Anders Hanson, sid 15 och 24. Johan Eklund, omslag. Stig Almqvist, sid 61.


Pensionsforum har sedan starten 1999 belyst frågan om äldre och arbetslivet. I

en rad skrifter och undersökningar och vid konferenser har vi pekat på vilket

mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri det är att låta människor försvinna

från arbetslivet flera år före den faktiska pensionsåldern. Vi har kunnat konstatera

att det finns en rad hinder men däremot inga positiva incitament för att äldre

ska finnas kvar på arbetsmarknaden.

Många är slitna och orkar inte fortsätta arbeta fram till pensionen. Men det finns

personer som i dag är pensionerade och som skulle ha velat fortsätta arbeta. Det

visar en ny Sifo-undersökning som vi presenterar i denna skrift – Pensionsforums

sjunde på temat arbetsmarknaden och äldre. Ansvarig för projektet är styrelseledamoten

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi. Vi har också intervjuat

aktiva pensionärer som har fullt upp med såväl avlönat som ideellt arbete

och som tar hand om barnbarn.

Under våren har den statliga Seniorgruppen presenterat utredningen Riv hindren

för äldre i arbetslivet. Alla svårigheter som äldre anställda och deras arbetsgivare

upplever finns nu kartlagda. Nu återstår konkreta beslut och åtgärder från

regering, riksdag och arbetsmarknadens parter för att även denna kompetenta

arbetskraft ska få en möjlighet att fortsätta några år till.

Det väntas bli arbetskraftsbrist i Sverige när de stora pensionsavgångarna börjar.

Företag, myndigheter och organisationer kommer att inse att mycket av kompetens

och erfarenhet försvinner.

4

FÖRORD


Bristen borde kunna leda till en bättre marknad för 60–70-åringarna. Men för att

sätta skjuts på arbetsgivare och ge möjlighet till alla som både vill och kan jobba

lite längre behövs ekonomisk stimulans. I denna bok har vi studerat vad som sker

runt om i Europa. Många länder står liksom Sverige inför stora svårigheter med

att klara pensioner och välfärd, när befolkningarna åldras och det blir allt färre

yrkesaktiva.

Ett land, Nederländerna, genomför nu skattelättnader och andra stimulanser för

både arbetstagare och arbetsgivare. Dessutom uppstår bemanningsföretag och

förmedlingar för senior arbetskraft.

Tiden är nu mogen för handling även i Sverige. Det räcker inte längre att enbart

tala om behovet av attitydförändring i förhållande till äldre i arbetslivet. Vackra ord

räcker inte – det behövs nya och bättre villkor.

Stockholm i juni 2002

Ann Lindgren, vd Pensionsforum

5


6

INLEDNING

Arbetet, åldrandet och det goda livet

NÅGON GÅNG I LIVET får man för första gången höra att man

är farbror. Eller tant. ”Iris, gå inte på farbrorn där”, säger småbarnsmamman

och ler åt en. Eller: ”Edvin, nu krockar du med

tanten.” Och man tänker: ”Farbror?”, ”Tant?”, ”Jag?”

Men det handlar förstås mest om perspektiv: lille Edvin förstår

inte att en tjugoåring eller trettioåring inte är gammal. För

honom är både universitetsstudenten, den vuxne och pensionären

tanter och farbröder. Men vi kan lära oss något viktigt

av Iris eller Edvin: våra egna föreställningar om vem som är

gammal eller ung kanske inte alltid delas av alla. Och kanske

borde de inte det heller.

För vem är egentligen gammal? En gång i tiden var man

gammal när man var fyrtio. Ganska nyligen var man gammal

när man var sextio. På vissa sätt fungerar våra samhällen alltjämt

som om man vore gammal vid sextio eller sjuttio. Men

det är inte alls självklart vad som skiljer en äldre människa

från en yngre – förutom åldern.

Vi brukar bara förutsätta att en äldre människa inte kan

eller vill eller bör arbeta. Nu är arbetet alltid något mycket viktigt

när det gäller att förstå en kultur eller ett samhälle, och

vårt förhållande till vårt eget arbete och till äldres plats i den

värld som vi kallar arbete säger något väsentligt om oss.

Redan i den västerländska civilisationens ursprung finns


Men omständigheter kan ändras, och ibland ser vi oss tvungna

att lära oss att förstå något på ett nytt sätt. Det kan vara tid att

ändra invanda tankemönster vad gäller arbetet.

Vissa kulturer föraktar arbete. Så menade exempelvis

många i det antika Grekland att arbete, i synnerhet fysiskt

sådant, var något som besmutsade och sänkte ned människan.

Arbete var något för slavar – och därför kunde

Aristoteles, den atenska stadsstatens teoretiker, mena att

slavar var en sorts verktyg som andades. 1 Den frie mannen

engagerade sig politiskt, studerade naturen, filosoferade; var

han ädel arbetade han inte. Men det vore fel att tro att den

grekiska kulturen i stort betraktade arbetet som något lumpet

och lågtstående. Så skrev den arkaiske poeten Hesiodos i

den stora lärodikten Verk och dagar att

alltså mycket olika uppfattningar om arbetets värde: för Hesiodos är den overksamme

och late helt enkelt en mindre fullkomlig människa än den som arbetar.

Och den europeiska kulturens historia har också varit historien om motsättningen

mellan olika föreställningar om människans arbete. Men i vår kontinents

utveckling har en stark omvärdering skett – man har alltmer lämnat föreställningar

om att arbetet skulle vara något som drar ned människan till ett

djurs eller ett redskaps nivå, och i stället allt mer kommit att i Hesiodos efterföljd

se det som något som gör det möjligt för henne att höja sig över sig själv.

Arbetet är helt enkelt något som gör människan fullt mänsklig.

Ett bra exempel är den tyske filosofen G W F Hegel, som menade att även

den som påtvingades ett arbete, som först kändes helt meningslöst, ändå just

genom sitt arbete skulle kunna få insikt i sitt eget värde. När människan arbetar

med något är hon inte alltid glad över det. Ibland kan det till och med upplevas

som en stor börda. Men trots det kan arbetet bli en väg till självbekräftelse,

lycka och en känsla av mål och mening med livet. Därför är också arbetet det

1 Pol. 1260a.

Mödan är ej någon skam, men en skam är att leva i lättja. 2

2 Op. 311. Originalet har här ergon d’ouden oneidos, aergie de t’oneidos.

Översättning Elof Hellqvist

7


som slutligen får människan att utvecklas och bli mer än det hon har varit. 3

Här i Sverige brukar man påstå att det mesta är Luthers fel – åtminstone vad

gäller arbetet. Ofta sägs det att svenskarna har en alldeles för onaturlig och puritansk

syn på arbetet. Och troligen har den sortens tankar som Hegel förde fram

haft en bättre jordmån i vårt land än i många andra kulturer. Men det betyder

inte att alla svenskars förhållande till arbetet skulle vara osunt, eller att det

måste finnas problem med att se arbetet som något som i regel har en viktig och

mycket positiv betydelse för människan.

Visst finns det människor som drabbas av sitt arbete på ett mycket olyckligt

sätt. Redan den store tyske sociologen Max Weber blev – som det kom att heta

långt senare – utbränd, och så illa att han under lång tid inte kunde företa sig

någonting. 4 Omåttligt mycket arbete kan vara farligt. Och förhoppningen om

att kunna arbeta hur mycket som helst är lika orealistisk som drömmen om att

helt kunna bli fri från arbete.

Men om det nu är så att det finns människor som arbetar för mycket, så tycks

det i alla fall ännu mer uppenbart att det finns personer som förväntas sluta

arbeta helt och hållet. Visserligen lever vi i en kultur som värderar arbete högt,

som något som ger människan stabilitet och mening, och som något som får

henne att sträva efter att bli bättre. Men just äldre förväntas, när de når en viss

ålder, sluta arbeta. Ser vi arbete som något positivt för människan, hör uppenbarligen

äldre människor till en alldeles egen specialklass, som arbetet av någon

anledning inte tänks vara bra för. Är det Hesiodos, Hegel och Luther som gäller

fram till 65 års ålder, tar Aristoteles vid efter lagstadgad pensionsålder. Eller

någon av de socialistiska utopisterna, som ville befria människor från arbete och

drömde om en värld utan något arbete.

Varför är det så? Varför antas äldre inte vilja arbeta, eller inte kunna det? För

visst kan de det. Äldre människor har generellt blivit alltmer vitala. Men vill de

det? Både ja och nej, visar den undersökning som Pensionsforum har låtit Sifo

göra, där över tusen personer mellan 55 år och 75 år svarat.

Många svenska pensionärer är mycket nöjda med sin tillvaro som pensionerade.

De tar hand om barnbarnen, samtalar, promenerar och gör en mängd saker

som andra drömmer om att hinna med. Det är val som man måste respektera.

Men många andra vill arbeta. Inte nödvändigtvis mycket, inte nödvändigtvis på

8

3 Se Johan Tralau: Människoskymning. Främlingskap, frihet– och Hegels problem hos Karl Marx och Ernst

Jünger, Stockholm/Stehag: Symposion, 2002, s. 15ff.

4 Marianne Weber: Max Weber. Ein Lebensbild, München: Piper, 1989, s. 247ff.


den arbetsplats de hade innan de gick i pension. Det behöver inte ens vara i

samma bransch eller för samma företag. Det som blir tydligt i den stora

Sifoenkäten är att många äldre tycker att det känns märkligt att de plötsligt inte

längre anses behövas. De konstaterar att de är både kunniga och friska, men

ändå jobbar de inte. Och de drar slutsatsen att det inte är helt bra för den svenska

ekonomin att arbetsmarknaden skyfflar iväg människor långt innan de skulle

behöva sluta. En majoritet av pensionärerna säger sig vara oroliga för att den

svenska ekonomin inte ska kunna finansiera pensionerna och äldrevården i

framtiden. 5

Alla är idag överens om att det är ett problem att så många lämnar arbetslivet

så tidigt. Så påpekade Riksförsäkringsverket helt nyligen i en rapport att den

faktiska pensionsåldern för kvinnor år 1999 var 60,1 år och för män 60,7 år.

Räknar man litet annorlunda och utesluter dem som inte befann sig i

arbetskraften vid 50 års ålder, får man en förväntad ålder för utträde ur arbetsmarknaden

som 1999 var 62,5 år för män och 61,6 år för kvinnor. 6 Det innebär

att de yrkesarbetande får försörja allt fler ålders- och förtidspensionärer.

Och enligt SCB:s och RFV:s huvudscenario, som knappast bygger på några

särskilt pessimistiska antaganden, kommer det år 2030 inte längre som idag att

finnas 2,1 förvärvsarbetande per pensionär – utan 1,4. Gruppen ålderspensionärer

kommer att ha ökat med över en miljon personer. Det är en dramatisk

förändring. Och det är uppenbart att vi i Sverige i framtiden måste arbeta

mycket längre om vi ska undvika stora risker för samhällsekonomin. Utgår man

återigen ifrån Riksförsäkringsverkets referensalternativ måste man, om man vill

hålla försörjningskvoten på dagens nivå, ”låta hälften av varje årskull fortsätta

arbeta efter 65 års ålder”. Och denna hälft måste då arbeta till – 79 års ålder... 7

Sverige är inte det enda land i världen där andelen av befolkningen som är

äldre ökar. Det är en utveckling vi delar med alla andra moderna västländer.

Somliga länder har en sämre utgångspunkt än Sverige; hos dem är andelen äldre

som arbetar ännu lägre. Nederländerna är ett sådant land. Men det är också ett

land som med ekonomiska incitamenet försökt bryta och vända trenden. I

kapitlen om Nederländerna beskrivs de metoder man använt för att göra det

attraktivare både att arbeta och att anställa äldre. I det sista kapitlet är tio personalansvariga

på stora svenska företag intervjuade om företagets äldrepolicy. Det

5 Se SIFO:s nya undersökning ”Att bli och vara pensionerad”, 2002-01-30, där 64 procent av

pensionärerna säger sig vara oroade, och som presenteras i den här skriften.

6 Riksförsäkringsverket: ”Äldres utträde ur arbetskraften”, 2002, s. 55f.

7 ”Äldres utträde ur arbetskraften”, s.76.

9


är en upplysande om än nedslående läsning. Det är en bit mellan tal och handling.

I Sverige befinner vi oss i talfasen fortfarande. Alla pratar om behovet av

att behålla äldre i arbete. Det är de konkreta förändringarna som nu måste till,

så att orden kan bli handling.

10


”DE ÄLDRE – EN OUTNYTTJAD RESURS”

Intervju med Sven Erik Peterson

Så löd rubriken i en krönika som

Sven Erik Peterson, vd för Blomsterfonden,

skrev i stiftelsens tidning

nyligen. Blomsterfonden driver äldreboende

runt om i Stockholm. Över

2 000 äldre bor i fondens hus.

I sin krönika skrev Sven Erik

Peterson bland annat: ”Den mest

naturliga arbetskraftsreserven vi har

är våra friska pensionärer. Våra äldre

har mycket mer att ge. Många vill

inte sluta men blir tvingade till det.

Att inte ha valfriheten är ett uttryck

för ‘den grymma välviljan’.”

När man 1913 fattade beslut om

att införa en allmän folkpension från

67 års ålder var medellivslängden 56

år. I dag är den 80 år. Samtidigt lämnar

allt fler arbetslivet allt tidigare

eller runt 60 år.

Vi vet att vi kommer att behöva fler

människor på arbetsmarknaden. Att

Intervju med Sven Erik Peterson

förlita sig på invandring är knappast

realistiskt. Den mest naturliga arbetskraftsreserv

vi har är våra friska pensionärer.

Nästa stora stimulansåtgärd blir

därför att göra arbete, arbetstider,

skatter, arbetsgivaravgifter och andra

förutsättningar så goda att det känns

meningsfullt att fortsätta ytterligare

ett tag i förvärvslivet.

Sven Erik Peterson fick ett gensvar

han aldrig tidigare varit med om.

– Det ringde många avtals- och

ålderspensionärer som var förtvivlade

över att ingen längre frågar efter deras

kunskap eller tjänster. De blev jätteglada

över att jag skrev om detta. ”Att

bli avpolleterad med pension vid 63

år var förfärligt”, sade en av de män

som hörde av sig. Han var i dag 71 år

och skulle gärna ha velat fortsätta som

säljare. Vi är ju inte odugliga bara för

11


att vi är äldre, sade han. Peterson slutade

sin krönika med orden:

”Vi kommer att behöva en lag som

ger oss rätt till arbete oavsett ålder. Då

kan arbetsgivaren värdera livserfarenhet

och kompetens i stället för att

skicka högproduktiva människor ur

arbetslivet i förtid.”

Själv tänker han nu pröva att rekrytera

personal på ett nytt sätt.

– Jag vill vända mig till personer

som är i 50-årsåldern och äldre och

som vill jobba 2–3 dagar i veckan,

förmiddagar, eftermiddagar eller helger.

Vi behöver mogna människor

med livserfarenhet som vill jobba

inom äldreomsorgen.

Sven Erik Peterson är också ordförande

i HELA – en branschorganisation

för Sveriges vård- och omsorgsföretag.

Att många äldre inte skulle orka

arbeta inom vården håller han inte

med om.

– Idag finns en mängd tekniska

hjälpmedel, bland annat liftar, som

gör att man klarar att lyfta de äldre

och inte behöver utsätta sin rygg för

påfrestningar.

Sven Erik Peterson tror att det

borde vara möjligt att utveckla en rad

individuella anställningskontrakt.

– Med personer som har lämnat

arbetslivet kan man ju skriva anställ-

12

Intervju med Sven Erik Peterson

ningsavtal som parter. De har sina

pensionsskydd, och arbetsgivaren

behöver då inte betala pensionskostnader.

På samma sätt måste det också

finnas ekonomiska morötter för

arbetstagaren. Marginalskatten måste

bort och i stället kan jag tänka mig en

schablonskatt på till exempel 15 procent.

Tjänar man 10 000 kr ska man

alltså inte behöva betala mer än 1 500

kronor i skatt.

Tillsammans med facken borde

man kunna hitta nya mer flexibla

avtal för äldre, anser Sven Erik

Petterson.

– Vilja finns ju hos många att fortsätta

göra en arbetsinsats. För många

är arbetet deras sociala liv. Jag tycker

det är grymt att ta detta ifrån dem.

Själv fyller han snart 60 år och har

enligt sitt avtal rätt att gå i pension.

Men han vill fortsätta ett tag till.

– Jag vill gärna vara mentor åt den

person som kommer att efterträda

mig som vd.

Sifo-undersökningen visar att det

faktiskt är rätt många som resonerar

som Sven-Erik. Att få jobb på rätt sätt,

med villkor som är anpassade efter

egna önskemål, är något många äldre

drömmer om. Att det inte blir så har

flera orsaker: pengar, attityder, lagar

och kanske mest av allt slentrian.


ÄLDRES UTTRÄDE UR ARBETSMARKNADEN

Under de första veckorna i januari månad 2002 lät Pensionsforum SIFO

undersöka hur 1373 slumpvis utvalda svenskar i åldern 55–75 år ser på sin situation

vad gäller arbete, pension och fritid. Svarsfrekvensen, som var ovanligt

hög, närmare 70 procent, visade att arbete eller inte efter 55 år är en mycket

viktig fråga för de allra flesta människor. En fråga som berör på djupet. Att

många dessutom har skrivit ofta utförliga öppna svar med egna formuleringar,

utöver de ikryssade svaren, talar ännu starkare för att arbete och pension för

äldre är något som fängslar och engagerar.

Svaren i den stora undersökningen, som omfattade sammanlagt 53 frågor,

visar också tydligt att det finns strukturella problem på arbetsmarknaden som,

om de inte direkt tvingar folk att sluta, åtminstone skapar situationer som leder

till att friska arbetsvilliga och arbetsföra människor slutar flera år före sin sextiofemårsdag.

Hur ska man annars tolka alla de jakande svar som kom på frågan: ”Finns det

något som skulle kunna få dig att arbeta längre?” Uppenbarligen gör det det.

Det finns några enkla saker som skulle kunna få betydligt fler att arbeta betydligt

längre än idag:

”Ja, pengar!”, ”Inhopp på flexibel grund”, ”En rimlig arbetsbörda”,

”Eventuellt deltidsarbete”, ”Stimulerande deltidsinsats”, Minskad arbetsbelastning,

”Kortare arbetsdagar”, ”Intressanta arbetsuppgifter där jag kan hjälpa

andra”. Eller som någon mycket uppgivet uttrycker det: ”Ja, om man vid 60 års

ålder blir accepterad på arbetsplatsen. Vilket jag nu ser inte är fallet.”

Det är inga konstigheter som efterfrågas. Man vill tjäna pengar på det man

gör. Man vill ha en arbetsbörda man upplever att man klarar av. Och man vill

13


känna sig välkommen. De öppna svaren är hundratals och snarlika. Det finns

en del definitiva nej. Men det finns nästan lika många villkorade ja.

Undersökningen leder rakt in i hjärtat på den svenska arbetsmarknaden och

dess problem. Därför kan den också ge oss svar på varför människor slutar arbeta

så tidigt. Varför de inte återvänder till arbetsmarknaden. Och sist men inte

minst kan vi få ledtrådar om vad som skulle kunna få människor att stanna kvar

och arbeta längre, eller till och med att börja arbeta igen, när de redan har pensionerats.

Undersökningen visar entydigt att många äldre på arbetsmarknaden

är missnöjda med det system som finns idag. På frågan om man vill arbeta längre

än till den planerade pensionsåldern svarar en av de tillfrågade med ett uppgivet

”Ja, men hur? Jag har ju åldern mot mig!” Och missnöjet med det nuvarande

systemet grundar sig inte bara i att detta skapar svårigheter för samhällets

långsiktiga ekonomiska utveckling och för statens finanser – utan även för individen

själv.

Många kan arbeta, och vill arbeta. Men som det är nu finns det mycket små

möjligheter att kunna vara kvar på arbetsmarknaden när man närmar sig

lagstadgad pensionsålder. Och därför pensioneras människor helt i onödan: de

lämnar arbetsmarknaden trots att de har stor erfarenhet och kompetens, trots

att de gärna skulle vilja arbeta kvar, och trots att de skulle vara en stor tillgång

för arbetsgivaren och kollegerna. Den som tror att alla är nöjda med att pensioneras

tidigt måste tänka om – det visar svaren på enkäten. Den tidiga pensionsåldern

är inte bara ett problem för statens finanser och för samhällsekonomin.

Den tycks vara ett växande problem för arbetstagarna själva.

Nästan hälften av de intervjuade mellan 61 och 65 hade slutat förvärvsarbeta.

Endast 9 procent mellan 66 och 70 år arbetade – varav bara 2 procent heltid.

14


Inger är född den 18 januari 1937.

Hon bor tillsammans med sin make,

som är pensionerad, i egen villa.

Makarna har en vuxen son som är

utflugen men bor i Karlstad. Familjen

har två stora hundar, rottweiler, som

kräver en hel del arbete. Familjen har

husvagn ”i stället för sommarstuga”.

Inger är född och uppvuxen i

Skellefteå.

Hon har ett mycket långt förflutet

inom sjukvården. Redan vid åtta års

ålder hade hon bestämt sig för att bli

sjuksköterska, berättar hon. Hon började

vikariera som vårdbiträde redan

när hon var fjorton och ett halvt år.

Det var tveksamt om hon med hänsyn

till åldern skulle få arbeta inom

vården. Många ville arbeta som vårdbiträden

då.

– Det sades mig att 400 stod i kö

för ett arbete, men redan tre dagar

MELLANSPEL

Gullan Lindblad samtalar med Inger Strandberg

Samtal med Inger Strandberg

efter att jag anmält intresse att arbeta i

vården ringde de från lasarettet och

erbjöd ett sjukvikariat.

Inger fortsatte med vårdbiträdesarbetet

tills hon var 17 år. Därefter började

hon studera vid folkhögskola.

Hon tog sin sjuksköterskeexamen vid

Uppsala Akademiska Sjukhus 1960

och började arbeta som vikarierande

distriktssköterska i Byske. Sedan fick

hon ett kort vikariat vid vårdcentralen

i Byske. Hon gifte sig och flyttade till

Örnsköldsvik, där hon från hösten

1961 arbetade som avdelningsföreståndare

vid en öronavdelning i tre år.

Därefter arbetade hon som operations-

och mottagningssköterska vid

samma klinik fram till 1969, då hon

påbörjade sin distriktssköterskeutbildning.

Inger är synnerligen välutbildad.

Hon läste till distriktssköterska i

15


Stockholm. Sedan utbildade hon sig

vid Umeå universitet i hälso- och

sjukvårdsadministration (60 poäng),

administrativ teknik (20 p), socialpolitik

(20 p), statskunskap (20 p),

arbetsrätt (10 p) och arbetssociologi

(10 p).

Efter distriktssköterskeutbildningen,

som hon avslutade 1970, arbetade

hon som distriktssköterska i Örnsköldsvik

och under de tre sista åren i

Ö-vik som vikarierande primärvårdsföreståndare.

”Vi ville flytta söderöver”,

berättar Inger. Hon sökte en

tjänst som primärvårdsföreståndare i

centrala sjukvårdsdistriktet Karlstad.

Inger berättar att intervjuaren, som

då satt i centralsjukhusets direktion,

var en av dem som tog emot henne

vid anställningsintervjun. Hon fick

naturligtvis tjänsten (intervjuarens

anmärkning).

Titeln som primärvårdsföreståndare

ändrades senare till sjukvårdsföreståndare

i primärvård och till vårdutvecklare

i centrala distriktet (Karlstad –

Hammarö – Kil-Forshaga) i samband

med den s.k. Ädelreformen.

Inger avgick med pension den 30

maj 2000.

– Vi kunde avgå vid 63 års ålder

enligt de gamla reglerna, och jag ville

faktiskt gå i pension.

Maken var då redan pensionerad

från sitt arbete som säkerhetschef vid

centralsjukhuset i Karlstad.

Men Ingers pensionering blev inte

långvarig! Hon blev projektledare för

en vårdplaneringsutbildning i Värmland,

ett arbete som pågick till maj

2001. Rapporten blev slutligt klar

hösten 2001.

Nu har Inger gjort något som få

skulle våga efter många års administrativt

och organisatoriskt arbete. Hon

har gått ut i praktiskt vårdarbete.

Hon vikarierar som sjuksköterska vid

Samtal med Inger Strandberg


patienthotellet på centralsjukhuset i

Karlstad några nätter per månad.

– Jag rycker in när det fattas folk.

Det brukar bli minst ett par nätter

per månad. I november var det till

exempel sex nätter, och när den här

intervjun görs är fyra nätter inplanerade

i februari. Arbetet innebär att Inger

arbetar praktiskt ett par timmar per

kväll och sedan ligger hon jour på

avdelningen. Arbetet kan innebära

omläggning, infusionsgivning och

annat. En natt fick en gäst ett stort epileptiskt

anfall, och då ringde Inger faktiskt

till medicinklinikens läkare.

Annars brukar hon klara av det hela

själv. ”Det är tur att man har varit med

förr”, säger Inger, som ansvarar för ett

femtiotal patienter (gäster) nattetid.

Inger trivs med sin situation. Hon

känner sig behövd och hon tänker

fortsätta med jobbet.

– Jag kommer ju ut och träffar folk.

Jag är ganska självständig och brukar

finna lösningar.

Någon egentlig pensionering har

Inger ännu inte känt av. Det bästa är

att hon kan välja själv, menar hon.

Inger känner sig frisk och stark.

– Men ett halvår före pensioneringen

fick jag faktiskt en black-out och

låg inne på medicinkliniken ett par

dagar.

Samtal med Inger Strandberg

Inger minns inget av det, men hon

tror att situationen delvis berodde på

att vårdutvecklingsenheten upphörde.

– Efter två veckor var jag i gång

igen.

Inger mår alltså väl av att ha arbetsuppgifter.

Ekonomiskt klarar sig makarna bra.

Inger har full ATP, ”och så har jag en

del inkomster vid sidan om”. Men

hon är förargad över att hon måste

betala 50 procent i skatt, ”och det

brukar ändå inte räcka”. Fastighetsskatten

är hon mycket förgrymmad

över.

När det gäller framtiden och ålderdomen

oroar sig inte Inger.

– Jag ser alltid lösningar och går

inte och oroar mig.

Men så har hon också nära anhöriga

som blivit över 90 år. ”Jag har väl

bra gener”, säger hon.

Men visst går Inger och funderar

över äldreomsorgen i framtiden.

– Det är ju bra att vi lever allt längre,

men nog är det ett jätteproblem

att vårdbehoven blir allt större, samtidigt

som det skett stora neddragningar

inom vården. Ibland saknar jag

faktiskt det gamla ålderdomshemmet.

Man satsar nu mycket på kvarboende

i det egna hemmet, men det blir väldigt

otryggt för många.


Inger, som har sett utvecklingen

inom vården och äldreomsorgen säger

att beslutsfattarna nog inte hade riktigt

klart för sig vilket stort vårdansvar

kommunerna fick ta över i samband

med Ädelreformen.

Inger har också funderat över en

äldreomsorgsförsäkring. ”Men det går

knappast att lägga ännu större utgifter

på den enskilde med det skattetryck

vi har”, menar hon.

Inger anser att man måste ta de friska

äldres erfarenheter tillvara på ett

helt annat sätt än idag.

– 45-plussare är ju de personer man

verkligen behöver i arbetslivet, och

dem vill man knappast anställa längre!

18

Samtal med Inger Strandberg

Och vi som är litet äldre kunde ju

tjänstgöra som mentorer för de yngre,

som skulle orka betydligt mera om de

fick ett stöd, t.ex. inom vårdens etik.

För Ingers del blev det praktiskt

vårdarbete, men det hänger väl ihop

med personligheten, anser hon. Hon

har lång erfarenhet från alla typer av

vård och har aldrig dragit sig för att

rycka in praktiskt, inte heller när hon

arbetade som administratör. Hon

berättar om en distriktssköterska som

vikarierade tills hon var 78 år.

– Så nog finns det kraft och förmåga

hos många äldre!

Gullan Lindblad


ÄLDRE SAKNAR ETT ARBETE

Alla människor är individer. Och det finns givetvis individuella skillnader i

människors inställning till när de skulle vilja sluta arbeta för att i stället gå i pension.

Pensionsforums enkät visar att det finns en stor mångfald vad gäller önskemål

om pensionsålder. Några vill gå tidigt, några vill stanna till just 65 års

ålder. Men en stor grupp vill inte pensionera sig förrän efter den ålder då de

faktiskt har rätt till det. 11 procent av dem som arbetar vill pensionera sig efter

lagens pensionsålder. Det intressanta är att den gruppen sällan får som den vill.

Bara 3 procent av dem som redan har pensionerats säger sig nämligen ha lämnat

sitt arbete senare än vid 65 års ålder. För personer från högutbildade miljöer

är siffrorna ännu tydligare. 26 procent vill pensioneras senare än 65 – men så

litet som noll procent gjorde det.

5 10 15 20 25 30 35 40

19


Bara någon fjärdedel av dem som vill stanna kvar och arbeta får möjlighet att

göra det. Denna låga andel visar på en inneboende skevhet på den svenska

arbetsmarknaden.

De flesta är överens om att det är ett allt större problem att så många lämnar

arbetsmarknaden på ett så tidigt stadium. Ändå har ännu inget konkret gjorts

för att ändra utvecklingen.

Nu mår många svenska pensionärer i allmänhet inte direkt dåligt av att vara

pensionerade; inte alla känner sig ensamma eller oönskade av att inte arbeta

eller säger sig ha problem med att fylla dagarna med något meningsfullt. Många

passar barnbarn och tar hand om anhöriga. Men var fjärde pensionär i åldern

55–60 år säger sig sakna sitt arbete. Över hälften av personerna i åldersintervallet

säger att de inte har sina dagar fulltecknade. När man tvingas lämna arbetsmarknaden

inträder lätt en känsla av tomhet, av att vara obehövd och rastlös.

Och det gäller förstås i än högre grad om man inte kan trappa ned litet stegvis,

utan som i dagens Sverige på en gång klipper alla band till arbetsmarknaden.

Då är det lätt att inte bara känna sig oönskad och outnyttjad – utan också längta

tillbaka till det som man har arbetat med.

20

Var fjärde pensionär i åldern 55–60 säger att han eller hon

saknar sitt arbete mycket.

11 procent av dem som arbetar säger att de vill fortsätta

arbeta efter 65, men bara 3 procent gör det.

26 procent av dem från högutbildade miljöer säger att de

vill pensionera sig efter 65, men noll procent gör det.


Att många trivs med sin pensionärstillvaro innebär förstås inte att de inte hellre

skulle vilja arbeta. ”Man kan”, skriver en av dem som svarar på enkäten, ”sakna

ett intressant och givande arbete men inte ’deppa’ för det, utan faktiskt njuta av

sin ledighet och fylla dagen med roliga aktiviteter – inte minst barnbarn.”

Många lämnar alltså arbetsmarknaden tidigare än de skulle ha behövt göra, och

framförallt tidigare än de själva vill. Även många som inte är direkt missnöjda

med att vara pensionärer skulle faktiskt föredra att vara kvar i arbetslivet. Och

de inte bara vill arbeta: de kan det faktiskt också.

En överväldigande majoritet, 87 procent, av de utfrågade i åldern 55–75 år

säger att deras hälsotillstånd inte är dåligt.

50 %

40 %

30 %

20 %

10 %

PENSIONÄRERNA MÅR BRA

Hur bedömer du ditt allmänna hälsotillstånd

21


Sveriges äldre är i allmänhet i god form – de är, kort och gott, fullt arbetsföra.

En gång i tiden var man gammal vid sextio. Så är det inte längre. Var fjärde person

som svarade på Pensionsforums frågor svarade också ja på frågan: ”Brukar

du utföra arbetsuppgifter åt andra och i gengäld få hjälp av dem med andra

uppgifter?” Det visar att väldigt många faktiskt kan arbeta.

62 procent av de tillfrågade oroar sig för att den svenska ekonomin inte ska

kunna försörja det allt större antalet pensionärer. I åldrarna 55–65 är det hela

70 procent som tvivlar på att samhället ska klara den stora gruppen äldre.

22

Är du rädd för att den svenska ekonomin inte ska kunna

försörja det allt större antalet pensionärer

Även den egna ekonomin kan upplevas som ett bekymmer. Inför påståendet

”Jag klarar mig bra ekonomiskt” säger var femte pensionär att han eller hon inte

gör det. Det gäller i särskilt hög grad kvinnorna. Var fjärde kvinna instämmer

inte i påståendet att hon klarar sig bra ekonomiskt.

35 %

30 %

25 %

20 %

15 %

10 %

5 %

0 %

80 %

70 %

60 %

50 %

40 %

30 %

20 %

10 %

0 %

Jag klarar mig bra ekonomiskt, kvinnor


Bland de yngsta pensionärerna, de mellan 55 och 60, angav hela 36 procent att

de inte klarade sig bra ekonomiskt. Här är dock basen liten men det ger ändå en

indikation på att det inte är en särskilt ekonomiskt tillfredsställande situation

att lämna arbetsmarknaden i förtid.

Jag klarar mig bra ekonomiskt, 55–60 år

30 %

25 %

20 %

15 %

10 %

5 %

87 procent av de tillfrågade mellan 55 och 75 uppger

att de inte lider av dålig hälsa.

62 procent uppger att de är oroliga för hur pensionerna

och äldrevården ska kunna finansieras.

21 procent av pensionärerna uppger att de inte klarar

sig bra ekonomiskt.

Var fjärde pensionerad kvinna upplever sig ha svårt att

klara sig ekonomiskt.

36 procent av de yngre pensionärerna (55–60) uppger

att de inte klarar sig bra ekonomiskt.

23


Torsten Sonnelid är född den 7 september

1914. Han är änkling sedan

2001. Han bor ensam i en bostadsrättslägenhet

som han sköter själv helt

utan hemhjälp.

Torsten har en vuxen son, som

numera är vd för det bolag – ett

möbelvaruhus – som han själv startade

och fortfarande arbetar i. Även

sonhustrun och en sonson arbetar i

familjeföretaget.

Torsten stämmer inte med några

som helst ritningar eller föreställningar

om äldre och arbete. Han berättar

om sitt liv, som har varit mycket händelserikt.

Fadern dog när Torsten var två år

gammal. Han måste tidigt ut i arbetslivet,

lärde sig tapetseraryrket och fick

gesällbrev genom Hantverksföreningen.

Han sökte arbete, bl.a. i Kristinehamn,

men fick inget. Därför reste

24

MELLANSPEL

Samtal med Torsten Sonnelid

Samtal med Torsten Sonnelid

han vidare. ”Jag hade visst 6 kronor i

resebidrag och det räckte till nästa

stad.”

Någon rådde honom att ta kontakt

med NK i Stockholm, som var ledande

inom branschen. Där träffade han

en verkmästare som sa: ”Här finns

inget jobb för dig, men res till

Tyskland så får du jobb här på NK

senare.”

Torsten träffade en man som hade

en bekant i Berlin, som ville ha en

gesäll. Han bestämde sig för att resa

dit. ”Men det var mycket omständligt

med alla papper, och man undersökte

noga att jag inte var jude.” Under

tiden som Torsten väntade fick han

ett arbete i Västerås, men redan innan

papperen var klara bestämde han sig

för att resa till Tyskland. ”Konsulatet

får väl sända hem mig om jag inte får

stanna”, tänkte Torsten.


Året var 1939. Torsten skrev ett

kort till den adress han fått och berättade

att han skulle komma med ett tåg

till Berlin vid en viss tidpunkt. ”Möt

mig där!” bad han. När han kom fram

till Hauptbahnhof i Berlin fanns

ingen som mötte honom! ”Vad skulle

jag göra? Jag kunde ju inte ett ord

tyska heller.”

Torsten minns inte om han ens

hade pengar till taxi, men han tog i

alla fall en bil som förde honom till

den uppgivna adressen. ”En gubbe

gick framför mig i trappan, postbäraren,

och han hade mitt kort med sig!”

Hur som helst, Torsten träffade mannen

som hade ett arbete som gesäll åt

honom. Han fick också bo hos denne,

”men bara 14 dagar, något annat var

inte tillåtet”. Arbetsgivaren skaffade

dock ett rum åt honom.

Torsten berättar att han ”fick köra

med värmländska” i början, men han

lärde sig snabbt tyska genom att ständigt

ha ett lexikon med sig och lyssna

på vad folk sa. Torsten arbetade sex

dagar i veckan från åtta på morgonen

till fyra på eftermiddagen. Men på

varje ledig stund reste han omkring i

Berlin. ”Med en biljett kunde man

åka runt, runt och lära sig stan.” Efter

sex månader ”talade jag tyska som

fanken”, säger Torsten.

Torsten blev gesäll även i Tyskland.


– Jag blev litet morsk och tänkte: nu

åker jag till Frankrike och Italien också.

Torsten blev dock alltmer betänksam

över utvecklingen i Tyskland.

– Det var ständigt stora parader och

alla skulle ropa ”Heil Hitler”, om

man så bara gick på krogen och skulle

tala med kyparen.

Torsten såg vartåt det lutade och

bestämde sig för att åka hem till

Karlstad efter sex månaders arbete i

Tyskland. Hösten 1939 gick ju Hitler

in i Polen, och andra världskriget bröt

ut. ”Sedan låg jag inne i militärtjänst

mer eller mindre oavbrutet till 1944.”

Men Torsten hade bestämt sig:

”Innan jag är 30 år ska jag ha ett eget

företag.” Så blev det också.

Han hade ett arbete i en möbelfirma

i Karlstad, men folk började allt

oftare fråga efter hans tjänster, och på

kvällarna extraknäckte han i en källarlokal.

– Jag blev nog litet av en fuskare till

en början eftersom jag arbetade hos

ett företag.

Torstens verksamhet växte emellertid,

och han övergick helt till egen

verksamhet. Han skaffade en lärling

också. Dessutom arbetade han som

militär övervakare vid flygplatsen i

Karlstad.

Verksamheten växte, och eftersom

26

Samtal med Torsten Sonnelid

det var ont om lokaler i Karlstad öppnade

han en möbelaffär i Forshaga

1953. Orten var dock för liten för

honom, och då rörelsen växte ville

han etablera sig i Karlstad. Detta syntes

omöjligt 1957 och han började

fundera på att flytta till Kanada, där

man behövde yrkesfolk. Han gjorde

också ett besök vid konsulatet i

Stockholm. I samma veva lyckades

Torsten emellertid få en lokal i

Karlstad. Han stannade kvar i Sverige

och utökade verksamheten med att

även sälja möbler och textilier.

Affärsrörelsen utvecklades till ett stort

möbelvaruhus. I november 1973

brann detta emellertid ned. Men

skam den som ger sig. Företaget

byggdes upp igen, och Torsten arbetar

nu där tillsammans med sin familj

mer eller mindre heltid trots sina fyllda

87 år.

Torsten har haft förmånen att få

vara mycket frisk. Han har aldrig

varit sjuk mer än en dag. Han är opererad

för blindtarmen och ett bråck.

Det är allt. Han har hållit sig frisk och

stark tack vare arbetet och att han

idrottat i yngre år och fortfarande tränar

ute vid kommunens fritidsanläggning

varje vecka, säger han. Den

senaste veckan har han dock känt sig

litet trött, och hans anhöriga tyckte


att han skulle ta det litet lugnt. ”Men

nu har jag tagit min time out” (fyra

dagar) säger han, och redan samma

eftermiddag ska han till affären igen.

Torsten har en mycket god ekonomi.

Han har sin ATP-pension och en

privat försäkring. Dessutom tar han

ut en liten lön från firman. När jag

frågar om skatten, säger han: ”När

folk klagar på skatten tänker jag att då

Samtal med Torsten Sonnelid

kan de köpa litet finare möbler.”

”Arbete är livet”, säger Torsten. ”Jag

har det bra som vet vad jag ska göra.”

Han anser att de äldre har mycket att

bidra med av kunskaper och erfarenheter

inom alla områden, och han

tycker att det är helt fel att stipulera

en viss pensionsålder och tvinga människor

till overksamhet.

Gullan Lindblad

27


Äldre försvinner från arbetsmarknaden. Men det skulle inte behöva vara så.

Många människor uppskattar sina arbeten mycket. Hela 95 procent av dem

som arbetar eller har avtalspension säger att de på sitt nuvarande eller senaste

arbete kunde lära sig nya saker. Arbetet är en källa till glädje.

Många av dem som har pensionerats hade stannat kvar och arbetat, om

arbetslivet hade sett ut på ett annat sätt. Det blir särskilt tydligt i svaren på frågan:

”Skulle något ha kunnat göra det möjligt för dig att fortsätta att arbeta, det

vill säga pensionera dig senare?” Av dem som redan är pensionerade säger hela

22 procent att de under vissa omständigheter hade velat pensionera sig senare –

och att något alltså hade kunnat göra det möjligt för dem att stanna kvar i arbetet.

I intervallet 61–65 år är talen ännu större: uppemot var tredje säger att han

eller hon hade velat arbeta kvar om omständigheterna hade varit annorlunda.

Flera personer säger att de hade velat stanna kvar och arbeta precis som förut,

med samma arbetsuppgifter och heltid.

Nu säger ännu fler att de gärna hade stannat kvar, men då med kortare arbetstid

eller lättare arbetsuppgifter, eller kanske mer flexibla arbetstider. Och även

detta visar på ett stort problem i det svenska arbetslivet. Någon säger att han

direkt ångrar att han lämnade arbetsmarknaden så abrupt. ”Jag borde gått ner

till halvtid, istället för att bara klippa av ett heltidsarbete.”

För påfallande många skulle en nedtrappning i arbetsbelastning och antal

arbetade timmar ha spelat den största rollen vid ett beslut att stanna kvar. Men

med så stela strukturer som det svenska systemets kan man inte bli kvar vare sig

man vill eller inte. De som vill stanna kvar på arbetsmarknaden och arbeta fram

till och efter lagstadgad pensionsålder är fler än man vanligtvis tror. Men i den

nuvarande situationen upplevs det inte som möjligt.

28

HADE DE KUNNAT STANNA KVAR?


Många hade velat arbeta längre. Många tycker att det är tråkigt att ha lämnat

arbetsmarknaden. Och även de som trivs som pensionärer kan i vissa fall tänka

sig att börja arbeta igen. Drygt var femte pensionär säger sig vilja arbeta på sätt

som passar honom eller henne, och för de pensionerade som är mellan 55 och

60 år är andelen ännu högre.

Gunnar Wetterberg har gjort gällande att en av nycklarna till ett senare utträde

från arbetsmarknaden är att den enskilde kan byta arbete, då en lång tid i

samma arbete leder till utslagning. 8 Det visar sig också att pensionärerna är

öppna för att arbeta med annat – ja, med allt möjligt. Vissa vill arbeta med

samma sak som förut. Andra vill pröva på något nytt. Vissa vill ta hand om

människor, i vården, eller barnomsorgen eller äldreomsorgen. Någon vill lappa

alla felparkerare. Man vill fiska, läsa korrektur eller ta hand om fastigheter. Man

vill arbeta med människor, arbeta i parker eller ta hand om handikappade. En

stor majoritet kan tänka sig både betalt arbete och ideellt sådant.

Var femte pensionär vill arbeta

Även om bara de pensionärer som verkligen vill sätta sig i arbete skulle börja

arbeta, skulle det vara en mycket stor samhällsekonomisk vinst. Och inte nog

med det. Arbetsgivarna skulle få tillgång till viktig kompetens och erfarenhet.

Statens finanser skulle förbättras genom skatteintäkterna. Samhällsekonomin

skulle förbättras inte bara kortsiktigt, utan bestående. Och framför allt skulle

många missnöjda pensionärer få förverkliga en dröm: att få arbeta igen.

28 procent av pensionärerna i åldern

61–65 år hade velat arbeta kvar om

omständigheterna hade varit annorlunda.

Var femte pensionär skulle vilja börja arbeta

igen på ett sätt som passar honom

eller henne.

8 Se Gunnar Wetterberg: ”Gärna en rejäl pension men först ett längre arbetsliv”, i Axess, nr. 2, 2002.

29


Anna-Lena Arnell är 68 år. Hon är

gift, har tre vuxna barn mellan 34 och

42 år boende på andra orter, och fem

barnbarn. Anna-Lena och hennes

pensionerade make bor i egen villa i

Karlstad. Familjen har ett fritidshus i

Östra Ämtervik.

Anna-Lena är legitimerad sjuksköterska

vid Röda Korsets sjuksköterskeskola

i Stockholm. Hon tog sin examen

1956 och arbetade några år

inom röntgenvården. Senare vidareutbildade

hon sig och tjänstgjorde

som vårdlärare i Visby och Karlstad.

1974 blev hon utbildningskonsulent

vid Röda Korsets Värmlandsdistrikt,

vilket hon var fram till ålderspensioneringen

vid 65 i april 1998. Hon

hade under alla år 80 procents arbetstid.

Hon har alltid trivts med Röda

Kors-arbetet, som har gett stort

utrymme för kreativitet. Hon har

30

MELLANSPEL

Samtal med Anna-Lena Arnell

Samtal med Anna-Lena Arnell

även arbetat med Röda Korsets idéoch

mänskliga rättighetsfrågor. På

min fråga om hon skulle ha kunnat

arbeta kvar i yrket efter pensioneringen

svarar hon:

– Javisst skulle jag ha kunnat göra

det, men jag fick information om och

ett papper på att nu skulle jag bli pensionerad.

Den allmänna policyn i organisationen

var att man skulle pensioneras

vid 65 års ålder, punkt slut. Efter

Anna-Lenas pensionering har Röda

Korset genomgått en stor omorganisation

med en del omställningssvårigheter.

Så det kanske var skönt att vara

pensionär trots allt.

Som vid många andra arbetsplatser

beviljades man avgångsvederlag, om

man var nära pensionsåldern men

valde att gå i pension i förtid.


Efter pensioneringen har Anna-

Lena arbetat ideellt inom Röda

Korset.

– Men det kunde man ju inte veta.

Under de två åren efter pensioneringen

har hon fått betalt för 4–5

dagar för utbildning av frivilliga

medarbetare inom anhörigstödet.

Annars rör det sig helt om ideellt

arbete med stöd till anhöriga. Hon

beräknar sin nuvarande arbetsinsats

till minst halvtid.

Anna-Lena anser att hon och hennes

make klarar sig bra ekonomiskt.

Maken har varit hög statstjänsteman

och själv har hon relativt bra pension,

”nästan full ATP”. Familjen bor billigt

i sin villa. När det gäller framtiden

– ålderdomen – säger Anna–Lena

att hon dessbättre tar dagen litet som

den kommer, men visst har hon funderat

en del.

– Det blir risigt om man kommer i

beroendeställning.

Hon har sett och lärt sig mycket,

inte minst under sin tid inom anhörigverksamheten.

Hon ser mycken

ensamhet och oro.

– Kommer det att finnas personal

när man blir beroende av omvårdnad?

Anna-Lena vill gärna bo kvar i

familjens villa men hon har ibland

funderat över någon form av flerfa-

Samtal med Anna-Lena Arnell

miljsboende, ett modernt kollektivhus,

där man kunde hjälpa varandra

och köpa de tjänster man behöver.

Anna-Lena känner sig frisk och

stark och skulle allt kunna ha ett avlönat

arbete.

– Jag har krafter både fysiskt och

psykiskt.

Och visst skulle det vara en utmaning,

menar hon.

– Jag skulle ha stor nytta av mina

tidigare erfarenheter och hade säkert

en hel del att ge till de yngre inom

organisationen. Varför skulle man


inte kunna bli någon typ av konsult?

Ett hinder för den enskilde pensionären

att ha ett avlönat arbete är förstås

skatten.

– Det måste löna sig att jobba. Men

trots allt, skatten är inte allt. Man

behöver också den stimulans som ett

arbete ger – och samhället skulle

behöva de äldres erfarenhet.

Anna-Lena anser att det borde finnas

någon form av ”60-årsgrupp”, där

man kunde ta till vara människors

resurser och slussa ut dem till sysselsättning.

32

Samtal med Anna-Lena Arnell

– Man borde kunna använda människors

kompetens och man behövde

inte helt vara hänvisad till ideellt

arbete. Det finns alltför många äldre

idag som inte känner sig behövda.

Med den bakgrund hon har och

den insyn som hon har fått inom

äldreomsorg och kommunalt arbete

skulle hon ha en hel del att ge. Detta

gäller även inom andra yrkesområden,

till exempel inom utbildning

och i sjukvården, anser Anna-Lena

Arnell.

Gullan Lindblad


VARFÖR SLUTAR MÄNNISKOR MOT SIN VILJA?

Nu finns det förstås en hel del äldre som arbetar som är inställda på att gå vid

eller före 65.

De flesta uppger att de vill trappa ned, att de känner att det är dags att inte

längre arbeta på det sätt som de har gjort hittills. Många säger sig vilja ägna lite

mer tid åt barnbarnen eller åt resor. Och många andra säger att de helt enkelt

inte klarar av att arbeta som de har gjort tidigare. Kroppen eller själen orkar inte

med samma arbetsuppgifter eller arbetstider.

Ett heltidsarbete kan i den åldern kännas tungt, alltför tungt. ”Arbetstakten

är så hög”, skriver en av dem som har svarat på enkäten, ”så är man äldre orkar

man inte hänga med.” Tempo och arbetsbelastning gör att många helt enkelt

inte kan tänka sig att fortsätta att arbeta heltid. Man skulle kunna tänka sig att

vara kvar om man kunde få arbeta lite mindre.

Men som systemet ser ut idag är det bara inte möjligt. Att trappa ned frivilligt

kräver att den enskilde individen själv måste finansiera inkomstbortfallet – och

det är en kostnad som helt enkelt är för stor för många. Därför pensioneras de i

stället. Det är inte så konstigt egentligen. Får man välja mellan att ha kvar ett

arbete som börjar bli lite för tungt och att sluta arbeta helt och hållet – tja, då

väljer man kanske helst det senare. Det är förstås ett problem att det i många

fall inte finns något alternativ. Och det är kanske ett ännu större problem att

många andra inte ens riktigt ges möjligheten att arbeta kvar i samma utsträckning

som tidigare.

Men många skulle alltså kunna tänka sig att arbeta kvar under förutsättningen

att de fick ändrade villkor. Många nämner deltid som en avgörande faktor

för att kunna, vilja och orka stanna kvar i arbetet. Man vill kunna påverka

33


arbetstiden. Man vill kunna minska tempot eller arbetsbelastningen. Deltid

tycks vara en dröm för många äldre – det märks i de öppna svaren i undersökningen.

Någon säger sig önska ”deltidsarbete där jag kan ta tillvara mina kunskaper,

arbeta med de delar som är roligast”. Överallt dyker liknande formuleringar

upp. Man vill ha ”bra deltidsvillkor”. ”Delpension”. ”Minskad arbetsbelastning”.

”En rimlig arbetsbörda”. ”Stimulerande deltidsinsats”. ”Lägre

arbetstimmar/vecka”. ”Nedtrappning”. ”Lugnare tempo, deltid”. ”God hälsa

och lagom antal timmar/vecka”. Flera vill ha ”deltidsålderspension och arbeta

deltid”. ”Rätten att styra mina arbetstider samt kunna påverka arbetets innehåll”.

”Möjlighet till deltidspension”. ”Minska arbetstiden och deltidspensionera

mig”.

Många vill alltså arbeta kvar – men drömmer om att kunna arbeta mindre

och lugnare. Många av de utfrågade vill ha möjligheten att bestämma över det

egna arbetsschemat och förkorta arbetstiden. Men det är mycket få som ges

sådana möjligheter. I Sverige är möjligheterna att gå ned i arbetstid helt enkelt

för outvecklade.

Man kan också skapa deltidsmöjligheter som blir en del av problemet snarare

än lösningen. Nu ges statligt anställda i Sverige möjlighet att vid 61 år få delpension

och arbeta 50 procent med 80 procent av lönen. Visserligen är detta

ingen absolut rättighet, varför arbetsgivaren inte måste gå med på ett sådant

önskemål; men parterna rekommenderar i avtalet att arbetsgivaren i största

möjliga utsträckning ska acceptera en begäran om delpension.

Problemet med detta är att det skapar helt fel incitament. Det kan motverka

äldres deltagande i arbetsmarknaden snarare än gynna det. Den som ändå hade

tänkt gå ned till 80 procent på egen bekostnad har inget skäl att göra det – han

eller hon kan ju gå ned till 50 procent med samma lön. Man kan då dra ned på

sitt arbete i mycket hög utsträckning utan att behöva få något märkbart ekonomiskt

avbräck. Det är kort sagt inte lönsamt att arbeta mer än halvtid. Då uppmuntras

man att inte arbeta, när det vi skulle behöva snarare är att människor

just ges möjlighet och bra förutsättningar för att vara kvar på arbetsmarknaden.

Näringsdepartementets seniorgrupp har kritiserat förändringen då det hela är

”så pass förmånligt att det snarare kommer att motverka arbetslinjen för äldre

inom den statliga sektorn”. 9

34

9 ”Riv hindren för äldre i arbetslivet! En kartläggning och ett diskussionsunderlag från

Näringsdepartementets seniorgrupp”, Näringsdepartementet Ds 2002:10, s.71.


Och undersökningen visar att bättre lösningar behövs. En bedövande hög

andel, 71 procent, av de förvärvsarbetande i åldern 55–60 år svarar nämligen

att de ”mycket” eller ”ganska mycket” håller med om att arbetsbelastningen

hade blivit hårdare.

Anser du att det blivit hårdare på arbetet i följande avseenden?

40 %

35 %

30 %

25 %

20 %

15 %

10 %

5 %

70 procent av samtliga utfrågade säger att kunskaps- och prestationskraven

har blivit hårdare på arbetet. Siffrorna visar att ett heltidsarbete med oförändrade

arbetsuppgifter kan bli för mycket för många äldre arbetstagare.

Många upplever arbetsgivarnas attityd gentemot äldre som ett stort hinder.

Det är svårt att bli accepterad som äldre i arbetslivet. För dem som är friska och

sugna på att arbeta är den egna åldern ett problem bara i andras ögon. På frågan

”Finns det något som skulle kunna få dig att arbeta längre?” svarar någon kort

och gott ”Ja! Jag älskar mitt jobb!”, och någon annan påpekar att det är viktigt

att ”få känna respekt och värde trots åldern”.

Men många arbetsgivare är dåliga på att visa uppskattning, respekt och tolerans

för äldre medarbetare – och det är många yngre kolleger också. Vissa svar

andas uppgivenhet om möjligheten att bli kvar: äldre diskrimineras på arbetsmarknaden,

och har därför sett sig tvungna att lämna sina arbeten. ”Hur kan

man vilja höja pensionsåldern”, frågar en person som är pensionerad, ”när man

som 57-åring är totalt ute vad det gäller arbetsliv?” Och samma person tillägger

uppgivet att ”Arbetsgivarna säger rent ut att de inte vill ha någon som är över

35


45. Kul va!” Den negativa attityden till äldre är ett problem för hela samhället.

Och då passar det väl in i den sorgliga bilden att drygt hälften av de pensionerade

i undersökningen svarar att de menar att samhället har blivit allt mer ungdomsfixerat.

Man upplever att bara yngre efterfrågas och uppskattas – och därmed att

äldre på ett otillständigt sätt skjuts i bakgrunden. Mer än var fjärde pensionär

anser att pensionärer i allmänhet är förbisedda och utan inflytande.

Många känner alltså att de med tilltagande ålder alltmer isoleras och möter

mindre respekt och uppskattning. Då ligger det nära till hands att lämna sitt

arbete. Även om man själv faktiskt skulle vilja vara kvar, så är det svårt att inte

känna sig lite försmådd – och är man försmådd så är det lätt att vilja lämna

arbetet. I synnerhet om det finns andra hinder och andra omständigheter som

gör att det helt enkelt inte är särskilt attraktivt att inte välja att pensionera sig.

Men det är inte bara självbekräftelse i allmänhet som många saknar. En sorts

hinder är de ekonomiska, att man konstaterar att det inte lönar sig att dröja

kvar på arbetsmarknaden.

Det är viktigt att känna både ”ekonomisk och annan uppskattning från

arbetsgivaren”. Men villkoren är för dåliga. Många nämner skatterna som ett

problem, och en säger just att han vore beredd att arbeta kvar ”om det skulle

löna sig att tjäna pengar. Med nuvarande höga skatter, nej tack”. Man tycker

36

Samhället har blivit allt mer ungdomsfixerat –

att vara äldre ses som en belastning

35 %

30 %

25 %

20 %

15 %

10 %

5 %


helt enkelt att det inte ger tillräckligt mycket i plånboken att fortsätta arbeta.

Inställningen delas av påfallande många, som säger sig vara villiga att arbeta

vidare förutsatt att de ekonomiska incitamenten funnes. Idag finns emellertid

sällan några särskilt bra skäl att bli kvar på arbetsmarknaden. Många som

erbjuds avtalspension ser det som ekonomiskt meningslöst att inte pensionera

sig i förtid. Som någon säger: ”Har svårt att acceptera avtalspensioneringen.

Hade 34 år inom yrket och med den bästa kompetensen i gruppen.

Ekonomiskt så har jag gjort ett lyft.”

71 procent av dem som förvärvsarbetar eller har avtalspension i åldern

55–60 år instämmer ”mycket” eller ”ganska mycket” i att arbetsbelastningen

har blivit hårdare.

70 procent säger att kunskaps- och prestationskraven har blivit hårdare

på arbetet.

Hälften av alla pensionärer anser att samhället är ungdomsfixerat.

37


Det är inspirerande att möta en kvinna

som utstrålar så mycket energi och

är så fylld av idéer och engagemang.

Gunnel Callerstrand är 63 år och fick

avtalspension från Posten för tre år

sedan med 70 procent av lönen.

Och man tänker: vilket slöseri och

vilken dumhet att skicka hem fullt

kompetenta personer från arbetslivet

därför att de har uppnått en viss ålder

och inte längre anses behövas i den

nya organisationen.

– Jag ville egentligen inte alls sluta

arbeta. Men det är inte lätt att stanna

kvar när man förstår att de vill bli av

med alla sextioåringar. Kände i atmosfären

att de yngre tyckte att vi skulle

gå. Ekonomiskt var det ju dessutom

ett bra erbjudande, eftersom jag hade

en bra lön som chef.

Gunnel hade arbetat inom Posten i

över fyrtio år. Hon hade fått utbild-

38

MELLANSPEL

Samtal med Gunnel Callerstrand

Samtal med Gunnel Callerstrand

ning genom Posten och var under en

tid chef för 900 personer på Postgirot.

Hon var därefter, i början av nittiotalet,

ansvarig för olika projekt – bland

annat ett med uppgift att omplacera

eller pensionera 58–60-åringar.

– Många ville inte alls sluta, men

policyn var sådan att vid 60 då skulle

man gå. Men sedan tog pengarna slut,

och då fick även de äldre gå tillbaka in

i organisationen. Det var inte särskilt

roligt för dem, eftersom de kände att

de inte var välkomna.

Vad många med Gunnel tycker är

märkligt är att Posten och andra företag

och organisationer sedan tar in

konsulter som får utföra de uppgifter

som förut sköttes av dem som nu

tvingats bort.

Det framstår ju som ett enormt

resursslöseri.

Gunnel, som är änka, lever nu ett


aktivt liv. Hon hjälper till med att

hämta de tre barnbarnen på dagis och

är hos dem när de är sjuka, motionerar

på Friskis och Svettis, går alltid till

fots i stan.

– Det tar 45 minuter in från

Fredhäll, där jag bor, in till City.

Inte minst är hon engagerad i ideellt

arbete inom Stadsmissionen och

som gudstjänstvärd.

– Jag skulle inte vilja gå in i någon

pensionärsorganisation, därför att då

skulle jag träffa mest jämnåriga och

äldre. Genom det ideella arbetet träffar

jag människor i alla åldrar, med

olika bakgrunder och från olika delar

av arbetslivet. Därmed får jag nya

vuxenkontakter.

Gunnel klarar sig bra ekonomiskt,

men hon vet att många andra kvinnor

som fick gå runt 60 år inte har det så

lätt.

– Har man haft en ganska låg lön,

som många kvinnor har inom offentliga

sektorn, inom t ex vården eller

som det var förr inom Posten, så finns

det inte mycket utrymme till något

extra utöver att klara hyra och mat.

Det borde därför bli mer lönande

både för arbetsgivare och arbetstagare

att ta in personer över 60 år, anser

hon.

– Pensionerade kvinnor som har

Samtal med Gunnel Callerstrand

haft låga löner och därmed har låga

pensioner borde kunna jobba kanske

15-20 timmar i veckan utan att det

mesta försvinner i skatt eller att pensioner

urholkas.

– Det borde också kunna ställas

krav på friska yngre avtalspensionärer

med kanske 70 procent av den tidigare

lönen att de skulle kunna ta extra

jobb några timmar i veckan inom

något annat område, till exempel som

resursperson inom skolan eller som

stöd till äldre.

– Om de fick ytterligare tio procent,

det vill säga 80 procent av sin


gamla lön och den nya arbetsgivaren

inte behövde betala sociala avgifter

eller pension, så kanske detta skulle ge

ett stort resurstillskott av människor

till vård, skola och omsorg där det i

dag saknas en hjälpande hand.

En idé, bland många andra, som

Gunnel har är att starta ett företag

40

Samtal med Gunnel Callerstrand

som skulle hjälpa äldre med olika servicetjänster.

– Många har ju svårt att klara av att

betala räkningar själva, inte minst när

mer och mer ska göras via Internet.

Jag skulle vilja starta en betalningsservicefirma.

Ann Lindgren


”SÅ LÄNGE SOM JAG MÅR BRA GÅR JAG DIT”

Ruud Hulshoff är 63 år gammal. När han var 62 lämnade han sin höga post i

ett framgångsrikt företag för att gå i pension. Han tänkte att han och hans fru

nu slutligen skulle få tid att göra en massa roliga saker. De reste till Kanada,

åkte till OS, gick på museer. Men övergången från mycket arbete till nästan

inget alls var lite för häftig. Ruud längtade efter att arbeta. Inte så mycket som

förut, men litet grand. Därför gick han till en privat arbetsförmedling som är

specialiserad på äldre personal. Det var ett lyckokast. Idag arbetar han tjugo

eller trettio timmar i veckan på ett företag med administrativa uppdrag. Det är

tillräckligt mycket för att han ska tycka att det är roligt, och tillräckligt litet för

att han ändå ska kunna ha det lugnt och skönt. Någon stress vill han inte ha.

Men han tycker om att arbeta. 10

Och kanske är Ruuds arbetssituation en modell för framtiden.

Hela Västeuropa har problem med att äldre lämnar arbetsmarknaden alltför

tidigt. Därför är reformering av pensionssystemen en viktig fråga överallt.

Ett land som har börjat göra något åt det är Nederländerna. Där försöker

man vända en negativ och ganska oroande utveckling. Nu har ekonomin förbättrats

sedan krisåren under åttiotalet, som präglades av enorma budgetunderskott,

stigande arbetslöshet och fallande BNP. Denna kris berodde i ganska

stor utsträckning på det mycket kostsamma nederländska pensionssystemet. En

fjärdedel av alla personer i arbetsför ålder stod utanför arbetskraften – och

många av dem hade sjukpension eller förtidspension. Landet hade, liksom

Sverige, levt över sina tillgångar, och det fanns alltså starka skäl att oroa sig för

10 Financieel Dagblad, 2 augusti 2001.

Äldre och arbete i Nederländerna

41


den nederländska ekonomin och statsfinanserna. 11

Men när krisen var ett faktum, började viktiga aktörer att tala om behovet av

att reformera välfärdssystemet för att kunna rädda det. Att man kunde gå från

ord till handling visades av att arbetsgivare, arbetstagare och stat 1982 kom

fram till den så kallade Wassenaar-överenskommelsen, som gick ut på att

arbetstagarna accepterade en återhållsam löneutveckling för att kunna rädda

jobben, medan arbetsgivarna gick med på en viss arbetstidsförkortning.

Nederländerna har också i europeiskt perspektiv en mycket låg arbetstid –

enligt OECD:s statistik 1996 var medelarbetstiden för alla sysselsatta 31,6 timmar,

vilket ska jämföras med Sveriges 36,9 timmar per vecka. Arbetstidsförkortningen

visade sig nu ha mycket små effekter på sysselsättningen, men

avtalet innebar att lönekostnaderna sjönk och produktiviteten ökade. Facket

och arbetsgivarna hade accepterat tanken att det nederländska systemet inte

kunde räddas genom konfrontation, utan endast genom samarbete. 12

Vad behövs för att äldre ska vilja arbeta längre?

Arbetstagare och skatterabatter

Nederländerna har från och med 2001 ett helt nytt skattesystem. En av de stora förändringarna

är att såväl gifta som sambor beskattas individuellt. Men även för äldre

arbetstagare, över 65 år, har skattesatserna förändrats. Skillnaden framgår av tabellen,

som gäller för 2002.

42

Yngre än 65 år Äldre än 65

1) lägre än 15 331 euro 32,35% 14,45%

(cirka 150 000 kr)

2) 15 331–27 847 euro 37,85% 19, 95%

(cirka 150 000–270 000 kr)

3)27 847–47 745 euro 42% 42%

(cirka 270 000–470 000 kr)

4)högre än 47 745 euro

(cirka 470 000 kr)

52% 52%

Källa: Belastningdienst (den nederländska skattemyndigheten) 16

11 Se rapporten ”Hur gör man? Om sysselsättnings- och världsreformer

i fyra EU-länder”, Finansdepartementet Ds 1999:37, s.67ff.

12 ”Hur gör man?”, s. 74.

16 Financieel Economisch Magazine.


Reformerna var till en början kontroversiella, och en rad strejker bröt ut.

Ändå innebar den nya politiken ett mycket stort steg i rätt riktning, och riskerna

för den nederländska ekonomin är idag väsentligt lägre än under slutet av

sjuttiotalet och början av åttiotalet. En av de avgörande åtgärderna gick ut på

att man stramade upp de generösa reglerna för handikappensioner, vilka hade

lett till att andelen holländare med handikappersättning var tre gånger så stort

som i grannlandet Tyskland. Bland annat sänktes nu ersättningsnivån från 70

procent av den tidigare lönen till 70 procent av minimilönen. Samtidigt skärpte

man de medicinska kraven. Detta ledde till att antalet försäkringsmottagare,

vilket motsvarar förtidspensionerade, sjönk från 920 000 till 850 000 i en

befolkning om ungefär 16 miljoner invånare. 13 Av Sveriges nio miljoner invånare

är 464 000 personer förtidspensionerade. 14

Nederländerna kan nu åtnjuta en ökad sysselsättningsgrad –medan de offentliga

utgifterna som andel av BNP har sjunkit från 63 till 50 procent mellan

1983 och 1997.

Äldre och arbetsmarknaden

Den största svårigheten för Nederländerna ligger i att en så stor del av befolkningen

befinner sig utanför arbetsmarknaden. Den viktigaste förklaringen är

att så många lämnar arbetsmarknaden i förtid. Den officiella pensionsåldern är,

precis som i Sverige, 65 år. Men i realiteten lämnar man arbete och arbetssökande

mycket tidigare.

Det nederländska pensionssystemet kan delas upp i två delar. Till att börja

med finns det en lagstadgad pension som staten ger till alla i enlighet med

Algemeene Ouderdomswet (AOW), lagen om allmän ålderspension, och

Algemeene Nabestaandenwet, lagen om allmän försäkring för efterlevande.

Den förra ger för ensamstående utan barn sedan juli 2001 1859,96 floriner,

844 euro, per månad, det vill säga cirka 8 000 kronor. 15 Dessa lagar garanterar

alla holländare en tämligen låg pension som är oberoende av hur stora den

enskildes inkomster har varit. Denna grundpension beräknas utifrån den

lagstadgade minimilönen.

Vidare finns en pensionsdel vars storlek varierar beroende på hur mycket den

enskilde har tjänat. Denna pension förvaltas i regel av pensionsfonder och är

13 ”Hur gör man?”, s.76

14 ”Riv hindren för äldre i arbetslivet! En kartläggning och ett diskussionsunderlag från

Näringsdepartementets seniorgrupp”, Näringsdepartementet Ds 2002:10, s. 24.

15 Den som intresserar sig för social säkerhet i Nederländerna kan med fördel vända sig till broschyren

”Kurze Übersicht über die soziale Sicherheit in den Niederlanden”, utgiven av det nederländska

arbets- och socialministeriet.

43


obligatorisk – det kan exempelvis röra sig om att en enskild bransch eller en

yrkeskår har en viss form av pensionsplikt enligt lag.

Dessutom kan naturligtvis den enskilde komplettera med frivilliga pensionsförsäkringar.

Normen för pensioner i Nederländerna uppgår till 70 procent

av individens slutgiltiga lön före pensionering.

Den lagstadgade minimiinkomsten för ensamstående är 1206,60 euro per

månad, cirka 11 000 kronor. Har man haft en låg lön, är 70 procent inte alltid

så mycket att leva på. Det är ytterligare ett skäl till att det varit viktigt att ge

människor ökade möjligheter att arbeta längre än de hittills har gjort. På senare

tid har man också vidtagit ett antal åtgärder som ska uppmuntra och underlätta

för äldre att arbeta längre.

Förvärvsarbetande som är äldre än den lagstiftade pensionsåldern i de lägre

inkomstklasserna betalar alltså betydligt lägre skatt än personer under 65 med

samma inkomstnivå. 17 Men å andra sidan betalar sextiofemplussare i de högre

inkomstklasserna lika mycket skatt på de högre beloppen som yngre i motsvarande

kategori. Detta är säkerligen en starkt bidragande orsak till att arbete för

äldre i Nederländerna fortfarande i huvudsak är låginkomstarbete. Incitamentet

har inte förstärkts särskilt mycket i de övre inkomstklasserna, där marginaleffekterna

är lika starka som tidigare. Dessutom räknar man ju in pensionen i

summan. I alla händelser är naturligtvis den sänkta skatten för en mycket stor

grupp ett starkt incitament för att arbeta som sextiofemplussare.

En ny arbetsrabatt för äldre har också införts. För arbetstagare över 58 år ges

en skatterabatt om 2 000 kronor per år, över 61 gäller 4 000 kronor, och för

dem som är äldre än 63 är summan 6 000 kronor. Arbetstagarens skatt minskas

med rabattbeloppet. 18

Ytterligare en åtgärd innebär att även arbetslösa som är äldre än 57,5 år aktivt

måste söka arbete. Tidigare har dessa äldre arbetslösa enligt lag varit befriade

från plikten att söka arbete, men från och med 1 juli 2002 kommer även de att

vara tvungna att verkligen vara arbetssökande. 19

Skälet till att man i samband med den stora skattereformen har sänkt skatten

på arbete för äldre är naturligtvis att man vill stimulera äldres deltagande på

arbetsmarknaden. Men åtgärderna inskränker sig inte till att skapa ekonomiska

incitament för de äldre att arbeta. Man har också aktivt verkat för att göra det

44

17 Den skillnaden ligger i att de slipper betala den största av de egenavgifter som utgör den största delen

av skatten. Den egentliga skatten är i Nederländerna i själva verket en ganska liten del av skattesatsen

ovan – för den lägsta kategorin bara 2,95 procent. Den allra största delen är alltså egenavgifter för en

sorts sjukförsäkring (AWBZ), efterlevandeförsäkring (ANW) och pension (AOW). Och den sistnämnda, som

är 17,9 procent, behöver inte sextiofemplussare betala.

18 Financieel Economisch Magazine, 14 maj 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml

19 Volkskrant 29 april 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml


attraktivt för arbetsgivare att anställa personer som är äldre än huvuddelen av

arbetskraften eller till och med äldre än den lagstadgade pensionsåldern.

45


En nederländsk arbetsgivare som anställer en arbetslös som är äldre än femtio år

och som får en lön som överskrider minimilönen med 50 procent eller mer, får

sedan den 1 januari 2002 en reduktion av arbetsgivaravgiften. Under en fyraårsperiod

får arbetsgivaren en rabatt om cirka 20 000 kronor per år, som dras av

från skatt och arbetsgivaravgifter. 20 En arbetsgivare som anställer en sextiofemplussare

är dessutom befriad från vissa avgifter.

Från regeringshåll har man också föreslagit vissa negativa incitament. Den

arbetsgivare som vill säga upp en anställd som är 57,5 år gammal eller äldre, ska

enligt regeringsförslaget betala upp till 30 procent av den uppsagdes arbetslöshetsersättning.

Bakom detta ganska stränga förslag ligger regeringens vilja att

motverka att äldre sägs upp för att ersättas av yngre personal. Den högsta andelen,

30 procent, skulle betalas av större företag med 50 anställda eller fler, medan

mindre företag inte skulle behöva betala en lika stor andel. Men för att undvika

att äldre därigenom ska vara mindre attraktiva att anställa, skulle regeln inte gälla

dem som anställs vid 50 års ålder eller senare i livet. 21 Man har ännu inte lagfäst

förslaget, och ett beslut i frågan kan inte väntas innan en ny regering har tillträtt

efter valet i maj. 22

I Nederländerna arbetar de flesta äldre arbetstagare i den privata sektorn.

Därför har man också vidtagit åtgärder för att öka de äldres deltagande i den

offentliga sektorn. Så har man utarbetat ett program med namnet

”Handlingsplan för främjandet av de äldres deltagande inom den offentliga sektorn”.

Vilka följder detta får ska utvärderas mycket noggrant, och man har tydligt

markerat att ytterligare åtgärder ska vidtas om handlingsplanen visar sig vara

verkningslös. 23

46

ARBETSGIVARE OCH MORÖTTER

20 Volkskrant 8 maj 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml

21 Detta förklaras på Midlife vacaturebanks hemsida, som är en av de nya organisationer som vänder sig

just till äldre arbetssökande. www.midlife.nl

22 Intervju med Sabine Jimkes vid ministeriet för arbets- och sociala frågor, 23 april 2002.

23 Se den kristna fackföreningen CFO:s hemsida www.cfo.nl/sector/overheid/nieuws 24 januari 2002.


Från och med den 1 januari 2002 kommer i enlighet med den nederländska

handlingsplanen en årlig bonus om 454 euro (cirka 4 500 kronor) att utdelas

till de arbetstagare inom den offentliga sektorn som är äldre än 62 år. Alla

offentliganställda kommer således att få denna bonus om de fortsätter att arbeta

fram till den lagstadgade pensionsåldern. 24

Ändrade system ändrar attityder

BONUS

Skatter och åtgärder som syftar till att skapa ekonomiska incitament ändrar på

sikt även attityder. Att försöka ändra arbetsgivares inställning utan att till det

koppla ekonomiska incitament är svårt eller rent av omöjligt. Det är inte så

konstigt att de länder som har högst faktisk pensionsålder, som Island, också är

de länder där det ekonomiska incitamentet för äldre att arbeta är störst. 25

Även i Nederländerna talar man om ”femtioplussare” (”vijftigplussers”), och

där arbetar man aktivt för att just de äldre ska arbeta längre och lämna arbetsmarknaden

senare än vad som hittills har varit vanligt. I Nederländerna har

man faktiskt också gjort konkreta förändringar i systemet för att ändra attityder

kring äldre och arbete.

Regeringen tillsatte i juni 2001 en ”Taskforce ouderen”, ”taskforce äldre”, en

grupp som verkar för att äldre ska arbeta längre. I stor utsträckning handlar det

om att undersöka vilka problem som finns för äldre arbetssökande. Syftet är att

få till stånd en mentalitetsförändring hos såväl arbetsgivare och arbetstagare;

båda grupperna ska bli mer positivt inställda till att anställa och arbeta som

äldre. Dessutom ska både arbetsgivare och anställda kunna vända sig till

Taskforce ouderen för att få information och råd om hur anställda kan stanna

24 Ibid

25 Stefán Òlafsson: ”Det isländska pensionssystemet – utseende och utsikter”, i Joakim Palme (red.):

Privata och offentliga pensionsreformer i Norden – slut på folkpensionsmodellen?, Pensionsforum,

2001, s. 33-60.

47


kvar längre i sitt arbete. 26

Men även i näringslivet är man högst medveten om att arbetsmarknaden

behöver reformeras med avseende på hur den fungerar för äldre. Ett flertal företag

har redan infört något som kallas ”leeftijdsbewust personeelsbeleid”,

”åldersmedveten personalpolitik”. Även ett storföretag som Siemens har här

varit en föregångare. Utgångspunkten är att man måste ta tillvara de äldre

arbetstagarnas kompetens och motverka felaktiga föreställningar om att äldre i

regel skulle vara mindre motiverade, vitala eller flexibla. Bakom denna nya hållning

ligger naturligtvis insikten att det är ett problem att äldre i så låg utsträckning

deltar på arbetsmarknaden. 27

Äldres erfarenhet, kompetens och kunskap utnyttjas knappast effektivt i en

ekonomi där bara en tredjedel av dem som är mellan 55 och 65 år arbetar. Den

nederländska regeringens mål är att öka andelen äldre till 50 procent år 2030.

Uppnås inte detta, innebär det stora svårigheter för statens finanser och den allmänna

pensionen: den nederländska befolkningen kommer som så många

andra västeuropeiska länder att få en kraftig ökning av äldre och pensionerade. 28

Enligt ministeriet för arbetsfrågor och sociala frågor måste äldres deltagande på

arbetsmarknaden öka med 0,75 procent per år fram till 2030 för att motverka

bristen på arbetskraft. Och precis som i Sverige kommer inte bara arbetskraftsbristen

utan också de skenande kostnaderna att vara ett problem.

De åtgärder som har vidtagits har nu inte heller lett till några stora kontroverser,

utan i hög grad accepterats. Beslutet om att äldre arbetslösa också skulle

ha arbetssökningsplikt ledde dock till en konflikt mellan arbetsgivare och fackförbund

i det korporativa organet SER (Sociaal Economische Raad), den organisation

som fungerar som rådgivande instans i alla ekonomiska och sociala

frågor i Nederländerna. Den största nederländska pensionärsorganisationen,

ANBO, har hävdat att arbetssökningsplikten är ineffektiv, då arbetsgivarna i

alla händelser diskriminerar äldre arbetssökande. Men även ANBO menar att

det är viktigt att man verkar för att äldre i högre grad än nu ska delta i arbetsmarknaden.

29

48

26 Se www.midlife.nl

27 Marian Thunissen: ”Leeftijdsbewust personeelsbeleid: over conjuncturele faciliteiten en duurzame veranderingen”

(opublicerad uppsats framlagd vid TVA/WESWA-kongressen 12 oktober 2001).

28 Se rapporten ”Ouderen langer aan het werk”, utgiven av Centraal Bureau voor de statistiek.

29 Se www.anbo.nl


REKRYTERINGSFÖRETAG FÖR ÄLDRE

En växande arbetsmarknad för äldre

Hur stora de avsedda effekterna blir på äldres deltagande i arbetskraften återstår

förstås att se. De förändringar Nederländerna genomfört är mycket nya och

delvis sammankopplade med att ett nytt skattesystem har införts. Men en sak

är tydlig och har gått snabbt: det har kommit rekryteringsföretag och förmedlingar

som vänder sig direkt till äldre arbetstagare. Och de rapporterar om en

stor tillströmning. Det är inte så märkligt: mellan 1996 och 2001 gick andelen

förvärvsarbetande i gruppen 55–59-åringar upp från 40 till 50 procent, och i

gruppen 60–64-åringar var andelen 11 respektive 16 procent. 30 Det kan jämföras

med Sverige, där 1998 81 procent av 55–59-åringarna arbetade, och 49,7

procent av 60–64-åringarna. 31 Utvecklingen i Nederländerna utgår alltså från

en mycket låg nivå. Visserligen har arbetskraftsbristen redan nu lett till en viss

förändring, men man har också insett att något konkret måste göras för att

verkligen vända utvecklingen. Det har exempelvis skett genom de reformer

beträffande lönekostnader och skatter som beskrevs i föregående avsnitt. Och

det är sådana konkreta åtgärder som spelar roll.

Det finns sex–sju olika rekryteringsföretag i Nederländerna som är inriktade

på just äldre. De ser litet olika ut: vissa vänder sig till både yngre och äldre,

andra till fyrtiofemplussare, någon annan bara till sextiofemplussare. Men

utvecklingen är tydlig: det finns en allt större arbetsmarknad för äldre medarbetare.

Företaget Uitzendbureau 65plus grundades 1975 och arbetade under åttiotalet

med att förmedla arbeten framför allt till yngre. Verksamheten för äldre var

30 Het Financieele Dagblad, 13 februari 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml

31 ”Äldres utträde ur arbetskraften”. s. 12.

49


en bisyssla. Men bisysslan blev en huvudsyssla. Idag är företaget en rekryteringsfirma

uteslutande för sextiofemplussare, och det har nu över 3 500 personer

i sina register och 15 kontor i olika städer. 32

Ett annat företag, Topsenior, vänder sig till fyrtiofemplussare. Det startade

bokstavligen från ingenting, utan kunder och kandidater – och har idag sådan

stor efterfrågan att det nästan har problem med att bevara den ursprungliga

affärsidén, nämligen att vara en liten rekryteringsfirma med personlig kontakt

med kunderna. 33 Ytterligare ett företag, Oudstanding, grundades 1998; det har

vissa år växt med 100 procent och täcker idag hela Nederländerna via sina kontor

i Amsterdam, Rotterdam, Maarssen, Apeldoorn och Eindhoven. 34

Det är en lovande utveckling, och rekryteringsföretagen för femtioplussare

andas alltså tillförsikt. 35 De talar om att det för dem är mycket viktigt att få bort

de kvarvarande fördomarna på arbetsmarknaden – och ett sätt att göra det är att

visa att äldre har kunskaper och erfarenheter som är till stor nytta för arbetsgivare

och kolleger. Många äldre har därför lättare att samarbeta, och på grund av

att de ofta har pension, vilket ger en grundtrygghet, har de heller inte alltid så

stora löneanspråk som många yngre. Det är just dessa nyckelord som femtioplusrekryteringsföretagen

använder i sin reklam till avnämarföretagen.

Erfarenhet. Kunskap. Lojalitet. Och flexibilitet: många äldre är öppna för

mycket olika lösningar, och de kan anpassa sig bättre än yngre både vad gäller

inkomst och tid. Har man redan pension, är man inte lika beroende av att ha

en jämt fördelad inkomst av sitt extra arbete. Och är barnen utflugna, kan man

arbeta mycket eller litet, beroende på hur man själv har lust och hur mycket

arbetsgivarna behöver en.

Rekryteringsföretagen säger att framför allt mindre företag rekryterar äldre,

då dessa har starkare ansvarskänsla och lojalitet mot sin arbetsgivare. De byter

heller inte arbete lika ofta, och mycket få äldre arbetstagare blir överansträngda

eller utbrända.

För många äldre som vill börja arbeta igen blir det aktuellt med litet mindre

kvalificerade arbeten än tidigare. Ofta kan det röra sig om administrativa tjänster,

serviceyrken eller representationsuppdrag. Det innebär för många högutbildade

att de måste ställa om sig från mer teoretiska till praktiska arbeten. Den

allra största gruppen som får arbeten genom femtioplusrekryteringsföretagen är

50

32 Uppgift från Michal van Dantzig vid företagets huvudkontor. Se även hemsidan www.65plus.nl

33 Uppgift från Eva Meenhorst; se också www.topsenior.nl

34 Uppgift från Monique Levels; se också www.oudstanding.nl

35 Andra rekryteringsbyråer som kan hittas på nätet är www.ervaren-jaren.nl

http://www.55plus-uitzendbureau.nl och www.seniorgroep.nl


dock före detta hemmafruar som är sugna på att börja arbeta igen, och liksom

de flesta andra äldre arbetssökande har de ingenting emot deltid eller flexibla

arbetstider. Och de äldre är entusiastiska. För många av dem är det, som den

sjuttioettårige Cornelis de Zeeuw säger, ”en njutning” 36 att gå till arbetet.

En sak är tydlig: ett antal företag har hittat sin nisch och sin marknad. Denna

snabbväxande marknad är just förmedling av arbeten till äldre som vill och kan

arbeta.

Mycket har alltså hänt i Nederländerna. Man har:

• infört lägre skatt för arbetstagare över 65,

• infört en stigande skatterabatt för arbetstagare över 58,

• infört arbetssökningsplikt för arbetslösa över 57,5 år,

• infört subventioner för arbetsgivare som anställer femtioplussare,

• infört en bonus för offentliganställda som stannar kvar i arbete efter 62

års ålder,

• från statsmaktens sida tillsatt en arbetsgrupp som ska förändra arbetsgivares

och arbetstagares attityder i förhållande till äldre och arbete,

• från näringslivets sida i många företag infört en personalpolicy som syftar

till att behålla äldre längre i arbetslivet och se till att tillgodogöra

sig deras kompetens.

Det viktiga med dessa åtgärder är att man gått från ord till handling. I

Nederländerna har man inte nöjt sig med planer och samarbete och prat om att

ändra attityder. Man har reformerat systemet och skapat konkreta incitament

att arbeta som äldre och att anställa äldre. De allra flesta sextioplussare är helt

och hållet förmögna och villiga att arbeta – och i Nederländerna får de i allt

högre grad också möjlighet att göra det. ”Min far var i min ålder verkligen en

gammal man”, säger den 67-årige Van den Vooren, som vill fortsätta att gå till

sitt arbete ett tag till. ”Så länge som jag mår bra går jag dit.” 37

36 I Sverige har DN rapporterat om detta i artikeln ”Jag har aldrig haft det så roligt på jobbet”, datum?

37 Citerat efter Volkskrant, 8 maj 2001.

51


– Så länge jag är frisk kan jag jobba

tills jag är 80…

Vi träffas på ett kafé i Stockholm en

sen eftermiddag. Böret Jönsson, 67

år, kommer direkt från jobbet. Hon

är anställd vid ett försäkringsbolag

och arbetar fem dagar i veckan, sex

timmar om dagen, med att sälja pensionsförsäkringar

till företag, framför

allt småföretag. Där började hon när

hon var 60, trivdes bra och ville inte

sluta när hon nådde pensionsåldern.

– Företaget gav mig en särbehandling

och det är jag glad över. Jag skulle

bli frustrerad och tokig om jag inte

fick jobba. Kan inte tänka mig att

ägna all tid åt barnbarn eller bara gå

runt i affärer och pyssla i hemmet

som många i min ålder gör.

Böret har ett långt händelserikt och

lite besvärligt liv bakom sig. Växte

upp en på en liten ort i Värmland.

52

MELLANSPEL

Samtal med Böret Jönsson

Samtal med Böret Jönsson

Började arbeta som trettonåring efter

att ha gått sjuårig folkskola. Kom till

Stockholm i början av femtiotalet,

fick jobb på posten och gifte sig. Fick

en son, skilde sig och började arbeta

som datakontorist på Statistiska

Centralbyrån.

Med en ny man fick hon en dotter

och startade sedan eget datakonsultföretag

som var mycket lönsamt fram

till början av 80-talet då företagen

klarade av datahanteringen själva.

Därefter sålde hon prenumerationer

för en morgontidning, och när det

jobbet upphörde blev det pensionsförsäkringar.

– Vad som är roligt med det här

jobbet är att jag får jobba i en grupp

med unga människor, i 30–35-årsåldern.

Jag tror inte heller att de tycker

det är något konstigt med mig som är

så mycket äldre. Det bästa som finns


är att arbeta med människor i olika

åldrar. Om alla vore i min ålder skulle

de prata om samma saker, om barnbarnen,

om min Bertil eller min

Stig…”

Böret har också barnbarn, en liten

pojke som hon hämtar på dagis två

gånger i veckan och passar när han är

sjuk.

– Jag tycker det är härligt med

honom. Men att ta hand om honom

varje dag skulle jag inte orka. Det är

ju inte minst ansvaret, att det inte ska

hända honom något, som gör att man

blir slut. Jag är inte heller den som

håller på och berättar om barnbarnen.

Har aldrig tyckt att det varit särskilt

intressant att höra om andras barnbarn.

Det är ju bara roligt för de allra

närmaste i familjen.

Ekonomiskt är det inte så lönande

att fortsätta jobba som pensionär.

Lönen och provisionen läggs ihop

med pensionen och skatten blir då 50

procent.

– Men jag orkar inte hålla på och

räkna ut vad som är lönsamt eller

inte. Många gör ju det. De ser hur

mycket som går bort i skatt, hur

bostadsbidraget kommer att minska,

om de tjänar extra. Jag får i alla fall

lite utöver pensionen och det gör att

jag kan köpa och göra lite extra utan

att behöva planera och spara för det.

Hade jag riktigt mycket med pengar,

då skulle jag köpa en gård och ha

en häst så att jag kunde rida varje dag.

Om jag blev tvingad att sluta jobba,

skulle jag skaffa mig hund igen. Då

kommer man ut och behöver inte

vara rädd. Hade en stor Grand

Danois när jag jobbade hemifrån,

men det går ju inte att ha hund om

Samtal med Böret Jönsson

53


man är borta för länge på dagarna.

Även om Böret inte kan tänka sig

att avstå från att arbeta på grund av

skatten, anser hon att den borde vara

lägre i Sverige.

– Om pengarna verkligen gick till

de områden där det behövs pengar –

skola, vård och omsorg – då skulle jag

tycka det var rimligt med de skatter vi

betalar. Men så är det ju inte. Det

som bekymrar mig är också utflytt-

54

Samtal med Böret Jönsson

ningen av alla företag. Jag talar ju

dagligen med företagare som är ledsna

och oroade över vad som sker. Många

köps upp av utländska bolag och får

stora krav på att leverera vinst som

ska i väg till ägarna.

När hon inte arbetar eller passar

barnbarn läser hon mycket.

– Jag läser allt. På nätterna blir det

ofta deckare. Jag är en rastlös människa

och blir lugn av att läsa deckare.

Ann Lindgren


VARFÖR FÖRSVINNER DE ÄLDRE?

Scener ur ett arbetsliv

Formellt hindrar ingenting äldre att arbeta kvar till 67 års ålder. Men det finns

regelsystem i Sverige som gör att äldre mycket lättare slås ut från arbetsmarknaden.

De pensioneras bort. Och det finns också problemattityder som gör det

svårt för äldre att fortsätta arbeta. Vi ska titta på några av dessa svårigheter.

Morgontidningen

Den 62-åriga reportern på en av Sveriges största morgontidningar hävdar skrattande

att hon biter sig kvar med näbbar och klor på tidningen, som en av en

krympande skara av personer kring 60 år.

– När jag började på tidningen 1968 fanns det många medarbetare över sextio.

Idag finns nio stycken – av 300. Det betyder att man systematiskt har gjort

sig av med äldre medarbetare. Reportern berättar en episod som förmodligen är

mycket typisk inte bara för stora morgontidningar.

Chefen på tidningens weekendbilaga skulle vara pappaledig, och frågan var

då förstås vem som skulle vikariera för honom. Den 62-åriga journalisten gick

till en av de äldre medarbetarna, en mycket rutinerad person som har varit utrikeskorrespondent

och mycket uppskattad som chef, och uppmanade honom

att söka vikariatet. Men snart fick hon ett telefonsamtal från honom. Han hade

fått nobben.

Den för tillfället ansvarige personen hade förklarat att det inte skulle bli aktuellt

med något vikariat för honom då det skulle bli nödvändigt med en yngre

person. ”Det skulle”, säger reportern, ”vara ett ungdomligare stuk på bilagan.” 38

Nu blev det inte riktigt så. Reportern gick till chefredaktören och berättade

vad som hänt. Denne blev upprörd och talade med den ansvarige, som omedelbart

förnekade att han skulle ha sagt att det var viktigt att få en yngre förmåga.

38 Intervju med reportern

55


Därmed var problemet ur världen. På ett sätt. Den före detta utrikeskorren

kunde bli vikarierande chef för helgbilagan. Och det hade klargjorts att högre

ålder inte var ett godtagbart skäl att avvisa en persons ansökan om en tjänst.

Men i all sin enkelhet är historien talande. Ännu mer talande är kanske att det

idag bara finns nio medarbetare av 300 som är över sextio år. Nu har tidningen,

som så många andra under en del år, varit tvungen att göra en del nedskärningar,

och de har i hög grad genomförts genom att äldre medarbetare har erbjudits

avtalspension.

56

Vården och lönetrappan som äldrefälla

Inte undra på då att många äldre inte känner sig uppskattade i sin arbetsroll.

Att det är på det sättet bekräftar Eva Fernvall, ordförande i Vårdförbundet.

Hon tror att det är något som gäller vårdanställda i särskilt hög grad.

– Det finns fortfarande mycket attityder om att det är ett homogent kollektiv,

det ser likadant ut från att man börjar yrket tills att man slutar. Det innebär att

den som har kommit upp till 55 år tycker att det är tråkigt. 39

Men i vården finns som det ser ut nu inga möjligheter att variera och gå ifrån

det vanliga schemat. Eva Fernvall berättar att Vårdförbundet har låtit undersöka

hur medlemmarna ser på balansen mellan arbete och fritid. 70 procent var

nöjda med balansen. Ändå lämnar man arbetsplatsen en bra bit före lagstadgad

pensionsålder. Varför vet inte Fernvall.

– Det är någonting som händer när man kommer upp i 55-årsåldern som

ändå gör att man går i pension tidigare.

Men många medlemmar säger att de skulle kunna tänka sig att få lite andra

sysslor på arbetsplatsen. De kan tänka sig att ägna sig åt lugnare arbetsuppgifter,

som att hjälpa nya medarbetare, eller att hålla på med patientplanering. Idag

finns dock inget utrymme för den sortens arbete, och därför försvinner de

äldre.

Vårdförbundet vill att människor ska arbeta kvar i vården ända fram till 65

års ålder. Eva Fernvall tror att nästa generation 65-åringar kommer att vara så

pigga att det skulle vara en katastrof – ekonomisk lika väl som kompetensmässig

– att inte tillvarata dem som medarbetare. Det krävs enligt Fernvall en attitydförändring

hos arbetsgivarna, men också hos de vårdanställda. Det måste

39 Intervju med Eva Fernvall


vara ett individuellt ansvar. Alla vet att det vore samhällsekonomiskt mycket

lönsamt om människor i större utsträckning skulle arbeta kvar till 67.

Eva Fernvall menar alltså att i synnerhet sjuksköterskor lämnar sina arbeten

på grund av att de inte känner sig uppskattade. För att kunna genomföra en

förändring måste man skapa både ekonomiska incitament och en förändrad

attityd från arbetsgivarens sida.

Kommunförbundet

Och motparten? Även Svenska Kommunförbundet ser det som ett problem att

människor inte arbetar längre än de gör. Kommunerna måste, enligt Anders

Mellberg, pensionsexpert på Kommunförbundets arbetsgivarpolitiska sektion,

nyanställa en halv miljon människor inom en inte alltför lång framtid. 40

– Det är ett enormt kompetensförsörjningsproblem. Vårt mål är att människor

ska vilja och kunna arbeta kvar tills de fyller 67.

Däremot förnekar Mellberg att förtida pensioneringar skulle vara något

särskilt stort problem i den kommunala sektorn. Man måste bortse från sjukpensioneringar

och övergångslösningar. I övrigt är det relativt få som går tidigare.

Ändå är det ett problem att de anställda inte arbetar längre, och

Kommunförbundet säger sig vilja arbeta för att de anställda ska stanna längre.

Det viktiga är att det ska vara ekonomiskt gynnsamt. Deltid och arbetstidsförkortning

är en viktig sak. Det är avgörande att det finns en hållbar balans mellan

statens, individens och arbetsgivarens ansvar för de ekonomiska bördorna.

Den som vill trappa ned har idag inga ekonomiska incitament att göra det –

och i många fall är det helt enkelt inte ekonomiskt möjligt för de kommunalanställda

låginkomsttagarna. En möjlighet vore här rabatt på arbetsgivaravgifter.

Anders Mellberg säger visserligen att det måste till en attitydförändring hos

arbetsgivarna, men går över till att hävda att det finns andra större problem. En

attitydförändring måste också komma till stånd bland de yngre arbetstagarna.

Konkret arbetar Kommunförbundet med att leta fram goda exempel och

anordna konferenser där personer från sådana platser får framträda just som

förebilder. Friskvård och möjligheter att påverka det egna arbetsschemat är

andra möjliga strategier.

40 Intervju med Anders Mellberg.

57


Nästa steg är att få i gång en diskussion med staten och facket. Men attityder har

mindre betydelse idag; det måste i stället finnas ekonomi bakom en ändring till det

bättre. Det måste bli gynnsamt att ha kvar äldre, understryker Anders Mellberg.

Även Kommunförbundet ser alltså de problem som är förknippade med att

människor i Sverige lämnar arbetsmarknaden så tidigt. Men samtidigt är man

mån om att tona ned den förtida avgången. Man vill inte se det som ett arbetsgivarbekymmer.

Att kommunalanställda lämnar arbetsmarknaden så tidigt på grund av sjukpensionering

är ett problem – men med de ekonomiska ramar som finns på

arbetsmarknaden är det inget större problem för just arbetsgivarna. Genom

sjuk- och förtidspensionering skjuts kostnaden någon annanstans. Den verkligt

stora kostnaden är samhällsekonomisk. Och samhällsekonomin är så diffus och

så gemensam att det inte riktigt ses som ett problem för någon enskild – vare sig

för arbetstagare eller arbetsgivare.

58

Storstockholm

Bara i Stockholmsregionen behöver arbetskraften öka med omkring 20 000

personer om året. Det är framför allt svårt att hitta lärare, läkare, sjuksköterskor,

vård- och omsorgspersonal.

Den höga andelen 60–64-åringar som arbetar i Stockholmsregionen medför

också stora pensionsavgångar inom kort. Under de närmaste två åren beräknas

dessa öka med 6 procent och bristen på arbetskraft kommer ytterligare att förstärkas.

Inte minst inom äldreomsorgen kommer en stor del av de anställda att

gå i pension. Det är därför enligt Stockholms stad angeläget att den nuvarande

personalen orkar och är motiverad att arbeta längre.

Den äldre arbetskraften behövs. Inte bara i personalförsörjningsperspektiv,

konstateras det i Stockholms stads personalstrategi, utan också för att tillvarata

den äldre arbetskraftens kunskap och erfarenhet.

Birgit Weimer vid personalpolitiska avdelningen har fått uppdraget att hitta

förslag till åtgärder som gör att äldre medarbetare orkar och vill arbeta längre än

de gör i dag. Den genomsnittliga pensionsåldern är idag drygt 59 år. Många

lämnar sina arbeten långt innan de har fyllt 65 år. Förlängt yrkesliv i

Stockholms stad är rubriken på utredningsuppdraget, vars övergripande mål är


att göra det möjligt för stadens anställda att arbeta längre – och må bra av det.

– Problemet är att det verkar bli en norm att man ska sluta runt 60 år. ”Vid

60 borde man lägga av”, hör jag allt fler som säger. Visst kan det vara lockande

att sluta jobba om man har stått på hela sitt liv. Men efter en tid tror jag ändå

att saknaden kommer efter ett arbete och allt vad det innebär i form av social

samvaro och kontakter, säger Birgit Weimer.

Några av Birgit Weimers förslag är att de personalansvariga i Stockholm

kontinuerligt ska följa den faktiska pensionsålderns utveckling bland de anställda,

att vara öppna för att nyrekrytera äldre, att sprida information och kunskap

om den väntade arbetskraftsbristen , att upplysa om möjligheten att kombinera

arbete och pension samt att få arbeta fram till 67 år. Vidare anser hon att chefer

bör utbildas enligt den finska modellen Age Management som förenklat går

ut på att bättre förstå äldre medarbetares behov och förmåga.

– Men dels handlar det om att förändra attityden till äldre medarbetare, inte

minst från cheferna. Många 50-åringar får inte alls samma möjligheter till kompetensutveckling

som de yngre får. Följden blir ju att man tycker att de äldre

inte har tillräcklig IT-kunskap eller vad som nu saknas.

– Jag tror också att man måste bli mycket mer flexibel i hur arbetet organiseras.

De äldre medarbetarna borde kunna få nya uppgifter som är mindre fysiskt

krävande inom t ex vården och omsorgen. De kan också bli handledare och

mentorer åt nya yngre medarbetare. Ta till exempel Stadsbiblioteket, där många

äldre bibliotekarier går i pension. De yngre, nyutbildade, har inte den erfarenhet

som de äldre har och behöver stöd från de äldre innan dessa försvinner.

Men även de äldre själva måste vara beredda att göra avkall på sin prestige.

– De som är chefer eller har en viss position måste också kunna acceptera att

bli av med den status eller de privilegier som är förknippade med ett chefsjobb.

Att lämna ett chefsjobb ska inte vara detsamma som att byta ned sig.

Vid ättestupan. De vill, de kan – men får de?

Sverige står liksom övriga Europa inför arbetskraftsbrist. I EU-länderna måste

pensionsåldern i genomsnitt höjas till 75 år, om man inte ska tvingas se en drastiskt

rubbad andel icke-förvärvsarbetande i förhållande till dem som förvärvsarbetar.

41 Det är svindlande siffror.

41 Riv ålderstrappan!, s. 109.

42 Riv ålderstrappan!, s. 108f.

59


I Sverige har Riksförsäkringsverket räknat på de effekter som den demografiska

utvecklingen kommer att få. Och inte ens med mycket optimistiska antaganden

om den fortsatta utvecklingen ser det ljust ut.

Även om man räknar med att de som arbetar vid 64 års ålder kommer att

arbeta till 67 års ålder, att antalet förtidspensioner sjunker och att arbetskraftsdeltagandet

är högt, blir försörjningskvoten ändå högst problematiskt. Vi kommer

2030 att ha 1,4 förvärvsarbetande per pensionär. Allt färre kommer att försörja

allt fler. Och siffrorna döljer vissa förändringar som inte räknas in i statistiken.

Försörjningskvoten är ett mått på antalet personer i icke arbetsför ålder

i förhållande till varje person i ”produktiv” ålder, alltså 20–64. Länge har försörjningskvoten

i Sverige varit mellan 0,65 och 0,75. 2030–2050 kommer den

att stiga till 0,85 – men statistiken bortser då ifrån att många fler under den

förra delen av perioden trots att de var i ”icke arbetsför” ålder faktiskt försörjde

sig själva och ibland redan familjer. 42 Nu och i framtiden förlängs däremot de

perioder i livet då man inte arbetar – och det är en drastisk förändring. Enligt

riksförsäkringsverkets beräkningar måste vi få 2 140 000 yrkesaktiva mer än i

verkets egen prognos till 2030. Det innebär att om man utgår ifrån RFV:s referensscenario

så måste hälften av dem som blir 65 år fortsätta arbeta. Och om

försörjningskvoten ska ligga kvar på dagens nivå, måste alla dessa sextiofemåringar

arbeta kvar till 79 års ålder.

60

Hur ser verkligheten ut?

I den allmänna debatten börjar föreställningen om att äldre ska arbeta sätta sig.

Allt fler har klart för sig att äldres tidiga utträde ur arbetsmarknaden är ett problem.

För att ta reda på om denna föreställning har omsatts i någon form av

handling hos svenska storföretag genomfördes telefonintervjuer med personalansvariga

på svenska storföretag, en undersökning som visar att det ännu inte

gjorts eller tänkts nästan alls kring dessa frågor bland svenska företag.


Ingvar kommer före avtalad tid till SJ

centralstation i Stockholm, där vi

stämt möte vid ”Oasen”. Ingvar är en

gammal bekant till mig sedan riksdagstiden.

Många, många känner

igen honom som ”Mister Riksdag”

från hans tid som en mycket energisk,

glad och ”seviceminded” vaktmästare

i Sveriges Riksdag.

Om sitt liv berättar Ingvar följande:

Han har alltid älskat att arbeta.

Under skoltiden feriearbetade han 10

veckor varje sommar hos en trädgårdsmästare.”

Jag fick kamratkontakter

ändå.” Efter skoltiden i Ystad

hade han kontorsarbete. Han utbildade

sig på kvällstid och lärde sig bl.a.

handelsräkning och stenografi.

Före och under värnpliktstjänstgöringen

arbetade han på kontor på

dagarna och som korrekturläsare vid

Ystads Allehanda på kvällarna. ”Jag

fick nattpermission från det militära.”

Detta arbete gav honom mycket,

MELLANSPEL

Samtal med Ingvar Söfgren

Samtal med Ingvar Söfgren

eftersom han alltid varit intresserad av

nyheter och händelser.

1949 – vid 23 års ålder – kom han

till Stockholm och hade till en början

kontorsarbete även här. Under 50talet

hade han två arbeten, kontorsarbete

på heltid och arbete som

nattvakt vid Saltsjöbadens badhotell

kl 22-07. ”Men när sov Du då?” blev

min fråga. ”Jag har aldrig behövt mer

än fyra timmars sömn” svarar Ingvar.

En tid arbetade han också som

nattvaktmästare vid Svenska Dagbladet

kl 22-08. Hans mor hade

ingen änkepension och han lät sin lön

gå till henne. Från mitten av 1950talet

drev Ingvar egen affärsrörelse, i

Klarahallen, med försäljning av

grönsaker och emballage. Han drabbades

tyvärr av en trafikolycka 1961

och fick besvär med en fot. Han orkade

därför inte med att hantera tunga

lådor. Läkaren som skötte honom

ansåg att han borde övergå till ett stil-

61


lasittande arbete. ”Och jag som alltid

rört mig!” Ingvar lydde honom inte.

Han fick nu arbete vid ett vaktbolag

vid Sveriges då största bygge

”Sergelsbygget”. När riksdagen skulle

flytta in och Ingvar skulle lämna in

nycklarna tog dåvarande förvaltningsdirektören

vid riksdagen kontakt med

Ingvar och ville ha honom som väktare.

”Jag arbetade till en början i vaktbolagets

uniform. ”Ingvar fick fria

händer vad gällde ansvaret för säkerheten

vid riksdagsentrén vid Sergels

Torg. Han skulle sköta all inpassering

och kontroll av leveranser till huset.

”Säkerheten ska fungera men för

övrigt får Du lägga upp arbetet som

Du vill” sade förvaltningsdirektören.

Ingvar var nog en av de första personer

jag minns från början av min riksdagstid

1979. Alla förundrades vi

över Ingvars otroliga egenskap att

känna igen folk. När jag påtalar detta

berättar han att han allra första tiden

bestämde sig för att lära känna igen

20 riksdagsledamöter per dag. Nästa

dag lärde han in 20 nya osv. Han

berättar själv att han satte en heder i

att känna igen en person – t.ex. en

som deltog i en utredning – vid tredje

besöket. Detta stämmer! Det vet jag

av erfarenhet.

Efter tiden vid Sergels Torg arbeta-

62

Samtal med Ingvar Söfgren

de Ingvar i Bankhallen – huvudentrén

– i gamla riksdagshuset fr o m hösten

1983. Han har hela tiden varit mycket

serviceinriktad och säger att han

vill skapa trivsel omkring sig – och

det gjorde han! ”Om andra trivs så

trivs jag.” Ingvar fick arbeta två år

efter pensioneringen men säger att

han gärna hade arbetat 7–8 år till.

Och sedan? Ingvar berättar att han

”jagade jobb” men han passade också

upp sin sambo vid hennes sjukgymnastik

och läkarbesök. Hon hade

svårt att gå.

Det blev ett mycket hårt slag för

Ingvar att hon hastigt dog vid ett

semesterbesök i Göteborg juli 1996.

Nu stod han helt ensam. Han

bestämde sig: ”Antingen bli aktiv eller

stryka med.” Han fortsatte att söka

efter arbete. Han handlade vid

Hemköp i city och tyckte att man

hade bra varor där, men han påtalade

för chefen att det var litet dålig ordning

i butiken. Ingvar blev uppkallad

till chefen och undrade nu om han

skulle få en utskällning. Tvärtom!

Chefen utnämnde honom till butiksvärd

och han började efter tre dagar.

Ingvar håller ordning på butiksvagnar,

kundvagnar som han ser till att

de blir rengjorda, hjälper kassörskorna

med växelpengar, hjälper färd-


tjänstresenärer lasta in varor, ser till

att kunderna inte köar i onödan osv.

Det var så jag träffade på Ingvar igen

vid ett av mina många besök i

Stockholm.

Ingvar – som är 75 år – arbetar kl 11

- 21 sex dagar i veckan och stormtrivs.

Han tar bara tre veckors semester. Då

besöker han Skåne och Göteborg.

”Arbete är livet” för honom. ”Det är

musiken för mig.” Han är ledig på

söndagarna men önskar att han finge

arbeta då också. Söndagarna är tråkiga,

tycker han. Han trivs inte med ensamheten

och tystnaden och sitter ofta på

centralstationens kafé på kvällarna, där

han har god kontakt med personalen. I

jobbet har han den kontakt med människor

som han sätter sådant värde på.

”Många kommer och ropar efter mig.”

Han känner ju många ”kändisar” som

känner igen honom. Det är ofta människor

som lärt känna honom under

hans tid i riksdagen. ”Tänk så mycket

roligt jag fått vara med om.” Chefen

har också sagt att ”Ingvar drar kunder.”

Han tror själv att hans långa

yrkeserfarenhet har gjort att han t.ex.

kan handskas väl med överförfriskade

eller drogade personer. Han talar med

dem och behöver inte vara brysk.

”Man kan klara mycket genom vänligt

samtal.”

Samtal med Ingvar Söfgren

Ekonomin? Ingvar bor i eget hus i

Älvsjö. Han klarar sig relativt bra på

lönen jämte pensionen. ”Men skatten

är ju ett helsicke! Trots att jag betalar

skatt enligt tabellen får jag kvarskatt,

senast på 39 000 kr. Jag får t.ex. inte

alls råd med resor. Men jag vill jobba

ändå.”

Ingvar anser att många skulle

kunna arbeta efter pensionsåldern.

63


”Folk förändras ju efter pensioneringen.

Allting klipps av, och då mår

människor inte bra. Väggarna hemma

gör ingen människa gott. Jag har sett

hur tröttheten tagit över hos många

som inte har några intressen. Man bör

inte hinna känna efter.”

Ingvar är förvånad över att samhäl-

64

Samtal med Ingvar Söfgren

let inte tar vara på pensionärernas förmåga.

Om inte annat kunde de ju

arbeta som mentorer, anser han.

”Själv vill jag jobba tills jag stupar på

min post!” avslutar han.

Stockholm i mars 2002

Gullan Lindblad


ENKÄTUNDERSÖKNING MED

PERSONALANSVARIGA

ABB – Margaretha Granström-Wibeck

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska

pensionsåldern uppnåtts. Vad tror du att det beror på?

Dels beror det på downsizing-programmen. Det är ett enkelt sätt att skära ner

på personalen utan att det blir en massa bråk.

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften längre?

Nej, men man kommer att bli tvungen att ta fram det för att kunna klara försörjningen

med kompetens i framtiden.

Om nej – planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften?

Nej. Det finns ingen viljeinriktning heller, vad jag vet.

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie

pensionsåldern att kunna stanna kvar på sin arbetsplats?

Nej. Vi har ingen fast strategi för detta just nu.

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till

exempel infört skattelättnader för den äldre arbetskraften och lägre sociala avgifter

för arbetsgivare som har äldre arbetskraft.)

Jag tror att det här främst handlar om attityder hos de äldre. Många går i pension

trots att de inte vill. Det är något man är förberedd på eftersom man alltid

vetat att vid 65 går man i pension. Många företag kommer antagligen att så

65


småningom vara tvungna att hitta nya lösningar på arbetsplatsen som underlättar

för de äldre, men om Hollands exempel är det bästa vet jag inte.

66

Lasse Halldén – Electrolux

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska pensionsåldern uppnåtts. Vad

tror du att det beror på?

En rad olika skäl, en del har tidigare i sitt liv planerat för att sluta runt 60 år, en

del märker att deras påverkansgrad i företaget minskar och vill därför trappa

ned.

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften?

Inga generella.

Om nej – planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften?

Nej.

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie pensionsåldern

att kunna stanna kvar på sin arbetsplats?

Idag gör vi det med enskilda personer där vi ömsesidigt vill att han/hon fortsätter.

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till

exempel infört skattelättnader för den äldre arbetskraften och lägre sociala avgifter

för arbetsgivare som har äldre arbetskraft.)

Anpassa arbetstakten och målbilden tydligare så att utmaningen att arbeta kvar

verkligen finns. I större företag är nog detta väldigt viktigt.


Bengt Sjöberg – Ericsson

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska pensionsåldern uppnåtts. Vad

tror du att det beror på?

Vi har få som slutar på egen hand då vi haft stora nedskärningar inom Ericsson.

Vi har då erbjudit avtalspension. Detta för att kunna minska personalstyrkan

på ett lite mer positivt sätt.

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften?

Vi har inget direkt program framtaget. Det finns dock människor som jobbar

kvar efter 65 år. Detta för att vi vill ta vara på deras kunskaper. Med våra kollektivavtal

avslutas anställningen automatiskt vid 65 års ålder. Finns det dock

ett behov från oss som arbetsgivare och ett önskemål från den anställde att fortsätta

anställningen så försöker vi naturligtvis hitta lösningar på detta.

Om nej – planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften?

Nej, det är svårt att smida såna planer nu när vi är alldeles för många anställda

på Ericsson.

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie pensionsåldern

att kunna stanna kvar på sin arbetsplats?

Det finns inga direkta önskemål om detta idag. De flesta vill gå i pension vid 65

års ålder eller tidigare.

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till

exempel infört skattelättnader för den äldre arbetskraften och lägre sociala avgifter

för arbetsgivare som har äldre arbetskraft.)

Jag tycker att pensionssystemen är oflexibla. Äldre vill gå i pension tidigt. Det är

inte ekonomiskt eftersträvansvärt att fortsätta arbeta för länge.

67


68

Ingmar Hallberg – IKEA

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska pensionsåldern uppnåtts. Vad

tror du att det beror på?

Vårt största problem är att människor har jobbat hårt under en längre tid. De

vill helt enkelt gå i pension tidigare och njuta av sin fritid.

Det är inte så mycket en fråga om attityder hos oss som arbetsgivare utan snarare

attityden hos de anställda.

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften?

Nej, då många själva önskar gå tidigare.

Om nej – planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften?

Ja, vi jobbar mycket med att försöka behålla de äldre. Vi erbjuder dem att sluta

från höga och starka chefspositioner med stor arbetsbörda och försöker hitta

nya positioner i företaget. De får bland annat vara med i olika unika verksamheter

som till exempel vid stora förhandlingar.

De får också vara med och hjälpa yngre att komma in i sina arbeten.

När det gäller kollektivsidan så måste vi ändra på de tunga jobben.

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie pensionsåldern

att kunna stanna kvar på sin arbetsplats?

Jag tror inte att vi kommer att ha någon hög ambitionsnivå att få dem att stanna

längre.

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till

exempel infört skattelättnader för den äldre arbetskraften och lägre sociala avgifter

för arbetsgivare som har äldre arbetskraft.)

Jag tror att man måste införa friare anställningsformer och framför allt ändra

reglerna i LAS.

Att man höjt pensionsåldern från 65 till 67 år ger helt fel signaler. Man kan

inte tvinga äldre att stanna kvar.


Mats Lindman – SAAB

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska pensionsåldern uppnåtts. Vad

tror du att det beror på?

Vid omstruktureringar leder bland annat vår arbetslagstiftning till att vi måste

hitta sätt att dra ner bland de äldre. Avtalspensioner blir då ett verktyg. Annars

skulle vi endast få säga upp bland de yngre. Dessutom vill många gå ner i

tjänst/sluta när de närmar sig 60. Detta kan bero på arbetstempot med mera.

Fler och fler funderar även över begrepp av karaktären ”livskvalitet” och ser inte

den a priori i att arbeta så länge som möjligt.

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften?

Nej, inget särskilt program. Vi kämpar emot när det gäller fler och fler önskemål

om att få sluta innan ordinarie pensionsålder uppnåtts. Det är sådana

strömningar som är de förhärskande i arbetslivet, inte en utbredd önskan om

att få jobba längre.

Om nej, planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften?

Vi har för närvarande inga konkreta planer annat än att stoppa utflödet av

äldre. Verkligheten i form av den demografiska utvecklingen, kommer säkerligen

att tvinga oss med flera att utveckla program av belöningskaraktär.

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie pensionsåldern

att kunna stanna kvar på sin arbetsplats?

Nej.

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till

exempel infört skattelättnader för den äldre och lägre sociala avgifter för arbetsgivare

som har äldre arbetskraft.)

Jag tror att de holländska exemplen vore bra, men av politiska skäl kommer de

aldrig att införas i Sverige. Jag är helt övertygad om att det är ekonomiska incitament

som måste till. De intressanta jobben finns!

69


70

Claes Polnov – SKF

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska pensionsåldern uppnåtts. Vad

tror du att det beror på?

I många fall så jobbar man på ställen som vill dra ner på personalen. Då kan

många känna att de, hellre än att låta yngre gå, vill låta äldre göra det under bra

förhållanden.

Den äldre arbetskraften kan nog ibland känna sig provocerad att sluta tidigare.

De känner att de vill ge plats för de yngre. Många vill också gå i pension för

att njuta av sin fritid.

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften?

Nej.

Om nej – planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften?

Vi har inte haft frågan uppe till diskussion över huvud taget.

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie pensionsåldern

att kunna stanna kvar på sin arbetsplats?

Nej.

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till

exempel infört skattelättnader för den äldre arbetskraften och lägre sociala avgifter

för arbetsgivare som har äldre arbetskraft.)

Jag vet inte om ekonomisk stimulans är rätt sätt. Jag tror att det snarare handlar

om att ändra attityderna hos de äldre själva.

Det gäller nog också att hitta ett bra sätt att arbeta tillsammans med äldre.

Många som varit i chefsposition under en längre tid kanske känner att de inte

orkar vara kvar i den tunga ansvarsrollen. Då är det viktigt att de inte känner sig

förnedrade eller nedgraderade om de får andra och nya uppgifter. Man måste

trots allt ta vara på de äldres kunskaper och erfarenheter på ett bra sätt.

Det kan vara bra att hitta bra och ordnade former för att låta äldre arbetskraft

gå ur sina gamla roller.


Karin Furevik – Systembolaget

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska pensionsåldern uppnåtts. Vad

tror du att det beror på?

Många blir idag förtidspensionerade av hälsoskäl.

Många önskar också sluta tidigare, medan de fortfarande är friska och krya.

Finns då möjlighet till avtalspension från arbetsgivaren väljer man det. Med

LAS måste de yngre gå först. Därför kan avtalspension vara ett bra sätt för

arbetsgivaren att i stället låta några av de äldre gå, även om det ofta blir en dyr

lösning.

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften?

Nej, vi har inget speciellt program för detta. Vi avtalspensionerar dock inte då

vi har behov av alla våra medarbetare.

I butikerna har vi däremot ett kollektivavtal som går ut på att butikscheferna

går i pension vid 63 års ålder.

Om nej – planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften?

Nej.

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie pensionsåldern

att kunna stanna kvar på sin arbetsplats?

Nej, inte direkt.

När det gäller möjligheten att komma tillbaka till arbetet efter en tids frånvaro

tror jag det blir svårt. Då har man troligen tappat alldeles för mycket kunskaper

och inte heller hängt med i utvecklingen.

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till

exempel infört skattelättnader för den äldre arbetskraften och lägre sociala avgifter

för arbetsgivare som har äldre arbetskraft.)

Min känsla är som sagt att de äldre själva vill lämna sitt arbete redan innan de

nått den ordinarie pensionsåldern. Många tycker att det känns pressande att

71


arbeta idag och det är ett pressande arbetsklimat.

Står valet mellan att spela golf och att fortsätta det pressade arbetet så väljer

många golfen.

Jag tror att det främst handlar om att göra jobbet och arbetsmiljön mer

attraktivt. Att arbetsgivaren mer utgår ifrån vad arbetstagaren själv vill.

72


SLUTSATSER

När Sverige 1913 som första land införde en pension för alla medborgare, sattes

pensionsåldern till 67 år. Medellivslängden var då 56 år. Nu är den på väg att

passera 80 år. Men allt fler väljer eller tvingas att sluta allt tidigare. I praktiken

är pensionsåldern 61 år.

Den stora gruppen 40-talister som är på väg att lämna arbetsmarknaden skall

på sikt försörjas av allt färre yrkesaktiva. Det är dessa yngre generationer som

ska stå för tillväxten och därmed finansiera pensioner och äldrevård.

Det största hotet mot välfärdssamhället är att allt färre ska försörja allt fler,

underströk förre statsrådet Mona Sahlin när hon i slutet av april tog emot

Seniorgruppens utredning Riv hindren för äldre i arbetslivet. Rapporten var

resultatet av ett utredningsuppdrag från Näringsdepartementet, och arbetet har

letts av förra statsrådet Bengt K Å Johansson.

Utredningen har kartlagt en rad olika hinder och attityder som gör att arbetsgivare

inte vill ha kvar eller anställa äldre och varför de anställda själva lämnar

arbetslivet. En del av denna kartläggning var inspirerad av Pensionsforums

skrifter och undersökningar.

I en Sifo-undersökning som Pensionsforum låtit göra bland offentliga och

privata arbetsgivare framkom att den nya lagen som ger anställda rätt att stanna

till 67 års ålder kan ha en hämmande effekt och därför inte gynnar dem som

vill söka nytt arbete efter 50-årsåldern. Varken offentliga eller privata arbetsgivare

vill ha en större andel personer över 55 år, visar undersökningen: ”Med den

nya lagen skulle jag tveka i ännu högre grad att anställa någon äldre. Då blir

man ju fast med vederbörande tills han eller hon är 67 år”, sade en av de intervjuade

arbetsgivarna.

Seniorgruppen konstaterar i rapporten att vi i Sverige har avtal och lagstift-

73


ning som gör det dyrt och ofördelaktigt för företag att anställa äldre personer.

Pensionsforums ordförande Kjell-Olof Feldt och styrelseledamoten Magnus

Henrekson varnade i en DN-debattartikel våren 2000 just för att lagstiftningen

om 67 år kunde motverka sitt syfte. I stället hävdade de att en sänkning av den

lagstagade pensionsåldern skulle kunna skapa förutsättningar för en höjd faktisk

pensionsålder.

Seniorgruppen anknyter också till dessa tankar. Ett av huvudförslagen från

utredningen är nämligen att lagen om anställningsskydd – LAS – ändras så att

det blir möjligt att erbjuda visstidsanställning i stället för tillsvidareanställning

från 61 års ålder.

Vidare föreslår Seniorgruppen:

• att äldre över 61 år ges generell rätt att gå ned i arbetstid,

• sänkning av löneskatten för anställda över 65 år,

• sänkt arbetsgivaravgift för anställda i åldern 61–65 år,

• att alla pensionssystem blir avgiftsbestämda,

• att arbetsgivarens kostnader för pensionsåtaganden för äldre arbetskraft

begränsas,

• att nuvarande praxis med avgångspensioneringar för äldre arbetskraft vid

företagsnedläggningar och driftsinskränkningar upphör,

• att pensionsavtal som gör det ekonomiskt fördelaktigt att lämna en

anställning i förtid tas bort.

Pensionsforum välkomnar Seniorgruppens förslag. För att dessa skall leda till

verkliga förändringar för äldre på arbetsmarknaden krävs emellertid ny lagstiftning

inom skatte- och avtalsområdena. Vi har därför i denna skrift tagit fram

exempel från Nederländerna där man sedan 2001 har ett helt nytt skattesystem.

Nederländerna, liksom övriga Europa, står inför en utveckling med åldrande

befolkningar och arbetskraftsbrist. Därför har man för både arbetstagare och

arbetsgivare infört olika åtgärder och skattelättnader som skall stimulera äldre

att finnas kvar på arbetsmarknaden.

74


Några av dessa stimulansåtgärder för arbetstagare är:

• Personer över 65 år med låga och medelstora inkomster betalar hälften

så hög skatt som yngre i motsvarande inkomstlägen. Detta innebär ett

efter svenska förhållanden mycket lågt skatteuttag: under 20 procent på

årsinkomster upp till motsvarande 270 000 kr.

• Personer över 58 år får en skatterabatt på 2 000 kronor per år, personer

över 61 år en skatterabatt på 4 000 kronor och de som är äldre än 63 år

får en skattelättnad på 6 000 kr.

• Arbetstagare över 62 år inom den offentliga sektorn erhåller en årlig

bonus på cirka 4 500 kr för att de skall fortsätta arbeta fram till

pensionsåldern.

Incitament för arbetsgivare:

Arbetsgivare som anställer en arbetslös person över 50 år får en sänkt arbetsgivaravgift.

Under en fyraårsperiod får arbetsgivaren en ”rabatt” på cirka 20 000

kronor per år. En arbetsgivare som anställer en 65-åring eller äldre slipper också

betala vissa avgifter

Ett detaljerat förslag om att göra det dyrare för arbetsgivarna att säga upp

äldre personal har också lagts fram. Det skulle om det blir verklighet innebära

att den arbetsgivare som vill säga upp en anställd, som är 57,5 år eller äldre,

måste betala upp till 30 procent av den uppsagdes arbetslöshetsersättning. För

att undvika att äldre därmed blir mindre attraktiva att anställa gäller inte regeln

för dem som anställts vid 50 års ålder eller senare.

Det kan säkert finnas invändningar mot dessa exempel. Men om vi skall få till

stånd en ändrad attityd till 50-åringar och äldre i arbetslivet och en ny inställning

till hur länge man vill fortsätta arbeta krävs konkreta åtgärder som innehåller

verkliga incitament liknande dem som nu genomförs i Nederländerna.

Det handlar om ett batteri av åtgärder för att öka lönsamheten för arbetsgivare

att anställa och för arbetstagare att vilja fortsätta att arbeta på rimliga villkor.

Gullan Lindblad, styrelseledamot Pensionsforum

Ann Lindgren, vd Pensionsforum

75


Tidningar

DN

Financieel Dagblad

Volkskrant

Tidskrifts- och antologiartiklar

Ólafsson, Stefán: ”Det isländska pensionssystemet – utseende och utsikter”, i

Palme, Joakim (red.): Privata och offentliga pensionsreformer i Norden – slut på

folkpensionsmodellen?, Pensionsforum, 2001, s. 33-60.

Wetterberg, Gunnar: ”Gärna en rejäl pension men först ett längre arbetsliv”, i

Axess, nr. 2, 2002.

Litteratur

Aristoteles: Pol. (Politiken)

Hesiodos: Op. (Verk och dagar)

Ohlin Hellen, Rinman Ingrid: Upplevelser av pensionering: spf-förlag.

Platon: Leg. (Lagarna)

Tralau, Johan: Människoskymning. Främlingskap, frihet – och Hegels problem hos

Karl Marx och Ernst Jünger, Stockholm/Stehag: Symposion, 2002.

Trossholmen, Ninni: Tid till eftertanke. Kvinnligt pensionärsliv ur ett klass– och livsloppsperspektiv,

Skrifter från etnologiska föreningen i Västsverige, nr. 32, 2000.

Weber, Marianne: Max Weber. Ein Lebensbild, München: Piper, 1989.

76

LITTERATURFÖRTECKNING


Rapporter

Finansdepartementet: ”Hur gör man? Om sysselsättnings– och välfärdsreformer i

fyra EU-länder”, Finansdepartementet Ds 1999:37.

”Kurze Übersicht über die soziale Sicherheit in den Niederlanden”, utgiven av det

nederländska arbets– och socialministeriet.

“Nonresident Taxpayers and the New Tax System”, utgiven av Belastingdienst,

den nederländska skattemyndigheten.

Näringsdepartementet: ”Riv hindren för äldre i arbetslivet! En kartläggning och ett

diskussionsunderlag från Näringsdepartementets seniorgrupp”, Näringsdepartementet

Ds 2002:10.

”Ouderen langer aan het werk”, utgiven av Centraal Bureau voor de Statistiek.

Riksförsäkringsverket: “Äldres utträde ur arbetskraften”, 2002.

SOU 2002:29: Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring.

SIFO: ”Att bli och vara pensionerad”, 2002-01-30.

Söderqvist, Marie och Öberg, Sara: ”Varför jobbar inte äldre? På spaning efter en

arbetsmarknad som inte finns”, Pensionsforum, 2001.

Thunissen, Marian: ”Leeftijdsbewust personeelsbeleid: over conjuncturele faciliteiten

en duurzame veranderingen” (opublicerad uppsats framlagd vid

TVA/WESWA-kongressen 12 oktober 2001).

Intervjuer

Eva Fernvall, Vårdförbundet.

Sabine Jimkes, Nederländska arbets– och socialministeriet.

Anders Mellberg, Svenska Kommunförbundet.

Internetkällor

www.ouderenarbeid.nl/feiten/werk.html.

www.belastingdienst.nl/2001/nbsp/inhoud/5a57efb Volkskrant 29 april 2001.

www.midlife.nl

www.anbo.nl.

www.65plus.nl.

www.topsenior.nl.

www.oudstanding.nl.

www.ervaren-jaren.nl

www.seniorgroep.nl.

77

More magazines by this user
Similar magazines