Samtal med Böret Jönsson ... - Pensionsforum

Samtal med Böret Jönsson. ........................................................................52 

Varför försvinner de äldre? ..........................................................................55 

Scener ur ett arbetsliv ................................................................................55 

Vården och lönetrappan som äldrefälla ........................................................56 

Kommunförbundet ......................................................................................57 

Storstockholm ............................................................................................58 

Hur ser verkligheten ut? ..............................................................................60 

Samtal med Ingvar Söfgren..........................................................................61 

Enkätundersökning med personalansvariga ..................................................65 

ABB – Margaretha Granström-Wibeck ..........................................................65 

Lasse Halldén – Electrolux ..........................................................................66 

Bengt Sjöberg – Ericsson ............................................................................67 

Ingmar Hallberg – IKEA ................................................................................68 

Mats Lindman – SAAB ................................................................................69 

Claes Polnov – SKF ....................................................................................70 

Karin Furevik – Systembolaget ....................................................................71 

Slutsatser ..................................................................................................73 

Litteraturförteckning....................................................................................76 

Foto: Anders Hanson, sid 15 och 24. Johan Eklund, omslag. Stig Almqvist, sid 61.

Pensionsforum har sedan starten 1999 belyst frågan om äldre och arbetslivet. I 

en rad skrifter och undersökningar och vid konferenser har vi pekat på vilket 

mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri det är att låta människor försvinna 

från arbetslivet flera år före den faktiska pensionsåldern. Vi har kunnat konstatera 

att det finns en rad hinder men däremot inga positiva incitament för att äldre 

ska finnas kvar på arbetsmarknaden. 

Många är slitna och orkar inte fortsätta arbeta fram till pensionen. Men det finns 

personer som i dag är pensionerade och som skulle ha velat fortsätta arbeta. Det 

visar en ny Sifo-undersökning som vi presenterar i denna skrift – Pensionsforums 

sjunde på temat arbetsmarknaden och äldre. Ansvarig för projektet är styrelseledamoten 

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi. Vi har också intervjuat 

aktiva pensionärer som har fullt upp med såväl avlönat som ideellt arbete 

och som tar hand om barnbarn. 

Under våren har den statliga Seniorgruppen presenterat utredningen Riv hindren 

för äldre i arbetslivet. Alla svårigheter som äldre anställda och deras arbetsgivare 

upplever finns nu kartlagda. Nu återstår konkreta beslut och åtgärder från 

regering, riksdag och arbetsmarknadens parter för att även denna kompetenta 

arbetskraft ska få en möjlighet att fortsätta några år till. 

Det väntas bli arbetskraftsbrist i Sverige när de stora pensionsavgångarna börjar. 

Företag, myndigheter och organisationer kommer att inse att mycket av kompetens 

och erfarenhet försvinner. 

4 

FÖRORD

Bristen borde kunna leda till en bättre marknad för 60–70-åringarna. Men för att 

sätta skjuts på arbetsgivare och ge möjlighet till alla som både vill och kan jobba 

lite längre behövs ekonomisk stimulans. I denna bok har vi studerat vad som sker 

runt om i Europa. Många länder står liksom Sverige inför stora svårigheter med 

att klara pensioner och välfärd, när befolkningarna åldras och det blir allt färre 

yrkesaktiva. 

Ett land, Nederländerna, genomför nu skattelättnader och andra stimulanser för 

både arbetstagare och arbetsgivare. Dessutom uppstår bemanningsföretag och 

förmedlingar för senior arbetskraft. 

Tiden är nu mogen för handling även i Sverige. Det räcker inte längre att enbart 

tala om behovet av attitydförändring i förhållande till äldre i arbetslivet. Vackra ord 

räcker inte – det behövs nya och bättre villkor. 

Stockholm i juni 2002 

Ann Lindgren, vd Pensionsforum 

5

6 

INLEDNING 

Arbetet, åldrandet och det goda livet 

NÅGON GÅNG I LIVET får man för första gången höra att man 

är farbror. Eller tant. ”Iris, gå inte på farbrorn där”, säger småbarnsmamman 

och ler åt en. Eller: ”Edvin, nu krockar du med 

tanten.” Och man tänker: ”Farbror?”, ”Tant?”, ”Jag?” 

Men det handlar förstås mest om perspektiv: lille Edvin förstår 

inte att en tjugoåring eller trettioåring inte är gammal. För 

honom är både universitetsstudenten, den vuxne och pensionären 

tanter och farbröder. Men vi kan lära oss något viktigt 

av Iris eller Edvin: våra egna föreställningar om vem som är 

gammal eller ung kanske inte alltid delas av alla. Och kanske 

borde de inte det heller. 

För vem är egentligen gammal? En gång i tiden var man 

gammal när man var fyrtio. Ganska nyligen var man gammal 

när man var sextio. På vissa sätt fungerar våra samhällen alltjämt 

som om man vore gammal vid sextio eller sjuttio. Men 

det är inte alls självklart vad som skiljer en äldre människa 

från en yngre – förutom åldern. 

Vi brukar bara förutsätta att en äldre människa inte kan 

eller vill eller bör arbeta. Nu är arbetet alltid något mycket viktigt 

när det gäller att förstå en kultur eller ett samhälle, och 

vårt förhållande till vårt eget arbete och till äldres plats i den 

värld som vi kallar arbete säger något väsentligt om oss. 

Redan i den västerländska civilisationens ursprung finns

Men omständigheter kan ändras, och ibland ser vi oss tvungna 

att lära oss att förstå något på ett nytt sätt. Det kan vara tid att 

ändra invanda tankemönster vad gäller arbetet. 

Vissa kulturer föraktar arbete. Så menade exempelvis 

många i det antika Grekland att arbete, i synnerhet fysiskt 

sådant, var något som besmutsade och sänkte ned människan. 

Arbete var något för slavar – och därför kunde 

Aristoteles, den atenska stadsstatens teoretiker, mena att 

slavar var en sorts verktyg som andades. 1 Den frie mannen 

engagerade sig politiskt, studerade naturen, filosoferade; var 

han ädel arbetade han inte. Men det vore fel att tro att den 

grekiska kulturen i stort betraktade arbetet som något lumpet 

och lågtstående. Så skrev den arkaiske poeten Hesiodos i 

den stora lärodikten Verk och dagar att 

alltså mycket olika uppfattningar om arbetets värde: för Hesiodos är den overksamme 

och late helt enkelt en mindre fullkomlig människa än den som arbetar. 

Och den europeiska kulturens historia har också varit historien om motsättningen 

mellan olika föreställningar om människans arbete. Men i vår kontinents 

utveckling har en stark omvärdering skett – man har alltmer lämnat föreställningar 

om att arbetet skulle vara något som drar ned människan till ett 

djurs eller ett redskaps nivå, och i stället allt mer kommit att i Hesiodos efterföljd 

se det som något som gör det möjligt för henne att höja sig över sig själv. 

Arbetet är helt enkelt något som gör människan fullt mänsklig. 

Ett bra exempel är den tyske filosofen G W F Hegel, som menade att även 

den som påtvingades ett arbete, som först kändes helt meningslöst, ändå just 

genom sitt arbete skulle kunna få insikt i sitt eget värde. När människan arbetar 

med något är hon inte alltid glad över det. Ibland kan det till och med upplevas 

som en stor börda. Men trots det kan arbetet bli en väg till självbekräftelse, 

lycka och en känsla av mål och mening med livet. Därför är också arbetet det 

1 Pol. 1260a. 

Mödan är ej någon skam, men en skam är att leva i lättja. 2 

2 Op. 311. Originalet har här ergon d’ouden oneidos, aergie de t’oneidos. 

Översättning Elof Hellqvist 

7

som slutligen får människan att utvecklas och bli mer än det hon har varit. 3 

Här i Sverige brukar man påstå att det mesta är Luthers fel – åtminstone vad 

gäller arbetet. Ofta sägs det att svenskarna har en alldeles för onaturlig och puritansk 

syn på arbetet. Och troligen har den sortens tankar som Hegel förde fram 

haft en bättre jordmån i vårt land än i många andra kulturer. Men det betyder 

inte att alla svenskars förhållande till arbetet skulle vara osunt, eller att det 

måste finnas problem med att se arbetet som något som i regel har en viktig och 

mycket positiv betydelse för människan. 

Visst finns det människor som drabbas av sitt arbete på ett mycket olyckligt 

sätt. Redan den store tyske sociologen Max Weber blev – som det kom att heta 

långt senare – utbränd, och så illa att han under lång tid inte kunde företa sig 

någonting. 4 Omåttligt mycket arbete kan vara farligt. Och förhoppningen om 

att kunna arbeta hur mycket som helst är lika orealistisk som drömmen om att 

helt kunna bli fri från arbete. 

Men om det nu är så att det finns människor som arbetar för mycket, så tycks 

det i alla fall ännu mer uppenbart att det finns personer som förväntas sluta 

arbeta helt och hållet. Visserligen lever vi i en kultur som värderar arbete högt, 

som något som ger människan stabilitet och mening, och som något som får 

henne att sträva efter att bli bättre. Men just äldre förväntas, när de når en viss 

ålder, sluta arbeta. Ser vi arbete som något positivt för människan, hör uppenbarligen 

äldre människor till en alldeles egen specialklass, som arbetet av någon 

anledning inte tänks vara bra för. Är det Hesiodos, Hegel och Luther som gäller 

fram till 65 års ålder, tar Aristoteles vid efter lagstadgad pensionsålder. Eller 

någon av de socialistiska utopisterna, som ville befria människor från arbete och 

drömde om en värld utan något arbete. 

Varför är det så? Varför antas äldre inte vilja arbeta, eller inte kunna det? För 

visst kan de det. Äldre människor har generellt blivit alltmer vitala. Men vill de 

det? Både ja och nej, visar den undersökning som Pensionsforum har låtit Sifo 

göra, där över tusen personer mellan 55 år och 75 år svarat. 

Många svenska pensionärer är mycket nöjda med sin tillvaro som pensionerade. 

De tar hand om barnbarnen, samtalar, promenerar och gör en mängd saker 

som andra drömmer om att hinna med. Det är val som man måste respektera. 

Men många andra vill arbeta. Inte nödvändigtvis mycket, inte nödvändigtvis på 

8 

3 Se Johan Tralau: Människoskymning. Främlingskap, frihet– och Hegels problem hos Karl Marx och Ernst 

Jünger, Stockholm/Stehag: Symposion, 2002, s. 15ff. 

4 Marianne Weber: Max Weber. Ein Lebensbild, München: Piper, 1989, s. 247ff.

den arbetsplats de hade innan de gick i pension. Det behöver inte ens vara i 

samma bransch eller för samma företag. Det som blir tydligt i den stora 

Sifoenkäten är att många äldre tycker att det känns märkligt att de plötsligt inte 

längre anses behövas. De konstaterar att de är både kunniga och friska, men 

ändå jobbar de inte. Och de drar slutsatsen att det inte är helt bra för den svenska 

ekonomin att arbetsmarknaden skyfflar iväg människor långt innan de skulle 

behöva sluta. En majoritet av pensionärerna säger sig vara oroliga för att den 

svenska ekonomin inte ska kunna finansiera pensionerna och äldrevården i 

framtiden. 5 

Alla är idag överens om att det är ett problem att så många lämnar arbetslivet 

så tidigt. Så påpekade Riksförsäkringsverket helt nyligen i en rapport att den 

faktiska pensionsåldern för kvinnor år 1999 var 60,1 år och för män 60,7 år. 

Räknar man litet annorlunda och utesluter dem som inte befann sig i 

arbetskraften vid 50 års ålder, får man en förväntad ålder för utträde ur arbetsmarknaden 

som 1999 var 62,5 år för män och 61,6 år för kvinnor. 6 Det innebär 

att de yrkesarbetande får försörja allt fler ålders- och förtidspensionärer. 

Och enligt SCB:s och RFV:s huvudscenario, som knappast bygger på några 

särskilt pessimistiska antaganden, kommer det år 2030 inte längre som idag att 

finnas 2,1 förvärvsarbetande per pensionär – utan 1,4. Gruppen ålderspensionärer 

kommer att ha ökat med över en miljon personer. Det är en dramatisk 

förändring. Och det är uppenbart att vi i Sverige i framtiden måste arbeta 

mycket längre om vi ska undvika stora risker för samhällsekonomin. Utgår man 

återigen ifrån Riksförsäkringsverkets referensalternativ måste man, om man vill 

hålla försörjningskvoten på dagens nivå, ”låta hälften av varje årskull fortsätta 

arbeta efter 65 års ålder”. Och denna hälft måste då arbeta till – 79 års ålder... 7 

Sverige är inte det enda land i världen där andelen av befolkningen som är 

äldre ökar. Det är en utveckling vi delar med alla andra moderna västländer. 

Somliga länder har en sämre utgångspunkt än Sverige; hos dem är andelen äldre 

som arbetar ännu lägre. Nederländerna är ett sådant land. Men det är också ett 

land som med ekonomiska incitamenet försökt bryta och vända trenden. I 

kapitlen om Nederländerna beskrivs de metoder man använt för att göra det 

attraktivare både att arbeta och att anställa äldre. I det sista kapitlet är tio personalansvariga 

på stora svenska företag intervjuade om företagets äldrepolicy. Det 

5 Se SIFO:s nya undersökning ”Att bli och vara pensionerad”, 2002-01-30, där 64 procent av 

pensionärerna säger sig vara oroade, och som presenteras i den här skriften. 

6 Riksförsäkringsverket: ”Äldres utträde ur arbetskraften”, 2002, s. 55f. 

7 ”Äldres utträde ur arbetskraften”, s.76. 

9

är en upplysande om än nedslående läsning. Det är en bit mellan tal och handling. 

I Sverige befinner vi oss i talfasen fortfarande. Alla pratar om behovet av 

att behålla äldre i arbete. Det är de konkreta förändringarna som nu måste till, 

så att orden kan bli handling. 

10

”DE ÄLDRE – EN OUTNYTTJAD RESURS” 

Intervju med Sven Erik Peterson 

Så löd rubriken i en krönika som 

Sven Erik Peterson, vd för Blomsterfonden, 

skrev i stiftelsens tidning 

nyligen. Blomsterfonden driver äldreboende 

runt om i Stockholm. Över 

2 000 äldre bor i fondens hus. 

I sin krönika skrev Sven Erik 

Peterson bland annat: ”Den mest 

naturliga arbetskraftsreserven vi har 

är våra friska pensionärer. Våra äldre 

har mycket mer att ge. Många vill 

inte sluta men blir tvingade till det. 

Att inte ha valfriheten är ett uttryck 

för ‘den grymma välviljan’.” 

När man 1913 fattade beslut om 

att införa en allmän folkpension från 

67 års ålder var medellivslängden 56 

år. I dag är den 80 år. Samtidigt lämnar 

allt fler arbetslivet allt tidigare 

eller runt 60 år. 

Vi vet att vi kommer att behöva fler 

människor på arbetsmarknaden. Att 


förlita sig på invandring är knappast 

realistiskt. Den mest naturliga arbetskraftsreserv 

vi har är våra friska pensionärer. 

Nästa stora stimulansåtgärd blir 

därför att göra arbete, arbetstider, 

skatter, arbetsgivaravgifter och andra 

förutsättningar så goda att det känns 

meningsfullt att fortsätta ytterligare 

ett tag i förvärvslivet. 

Sven Erik Peterson fick ett gensvar 

han aldrig tidigare varit med om. 

– Det ringde många avtals- och 

ålderspensionärer som var förtvivlade 

över att ingen längre frågar efter deras 

kunskap eller tjänster. De blev jätteglada 

över att jag skrev om detta. ”Att 

bli avpolleterad med pension vid 63 

år var förfärligt”, sade en av de män 

som hörde av sig. Han var i dag 71 år 

och skulle gärna ha velat fortsätta som 

säljare. Vi är ju inte odugliga bara för 

11

att vi är äldre, sade han. Peterson slutade 

sin krönika med orden: 

”Vi kommer att behöva en lag som 

ger oss rätt till arbete oavsett ålder. Då 

kan arbetsgivaren värdera livserfarenhet 

och kompetens i stället för att 

skicka högproduktiva människor ur 

arbetslivet i förtid.” 

Själv tänker han nu pröva att rekrytera 

personal på ett nytt sätt. 

– Jag vill vända mig till personer 

som är i 50-årsåldern och äldre och 

som vill jobba 2–3 dagar i veckan, 

förmiddagar, eftermiddagar eller helger. 

Vi behöver mogna människor 

med livserfarenhet som vill jobba 

inom äldreomsorgen. 

Sven Erik Peterson är också ordförande 

i HELA – en branschorganisation 

för Sveriges vård- och omsorgsföretag. 

Att många äldre inte skulle orka 

arbeta inom vården håller han inte 

med om. 

– Idag finns en mängd tekniska 

hjälpmedel, bland annat liftar, som 

gör att man klarar att lyfta de äldre 

och inte behöver utsätta sin rygg för 

påfrestningar. 

Sven Erik Peterson tror att det 

borde vara möjligt att utveckla en rad 

individuella anställningskontrakt. 

– Med personer som har lämnat 

arbetslivet kan man ju skriva anställ- 

12 


ningsavtal som parter. De har sina 

pensionsskydd, och arbetsgivaren 

behöver då inte betala pensionskostnader. 

På samma sätt måste det också 

finnas ekonomiska morötter för 

arbetstagaren. Marginalskatten måste 

bort och i stället kan jag tänka mig en 

schablonskatt på till exempel 15 procent. 

Tjänar man 10 000 kr ska man 

alltså inte behöva betala mer än 1 500 

kronor i skatt. 

Tillsammans med facken borde 

man kunna hitta nya mer flexibla 

avtal för äldre, anser Sven Erik 

Petterson. 

– Vilja finns ju hos många att fortsätta 

göra en arbetsinsats. För många 

är arbetet deras sociala liv. Jag tycker 

det är grymt att ta detta ifrån dem. 

Själv fyller han snart 60 år och har 

enligt sitt avtal rätt att gå i pension. 

Men han vill fortsätta ett tag till. 

– Jag vill gärna vara mentor åt den 

person som kommer att efterträda 

mig som vd. 

Sifo-undersökningen visar att det 

faktiskt är rätt många som resonerar 

som Sven-Erik. Att få jobb på rätt sätt, 

med villkor som är anpassade efter 

egna önskemål, är något många äldre 

drömmer om. Att det inte blir så har 

flera orsaker: pengar, attityder, lagar 

och kanske mest av allt slentrian.

ÄLDRES UTTRÄDE UR ARBETSMARKNADEN 

Under de första veckorna i januari månad 2002 lät Pensionsforum SIFO 

undersöka hur 1373 slumpvis utvalda svenskar i åldern 55–75 år ser på sin situation 

vad gäller arbete, pension och fritid. Svarsfrekvensen, som var ovanligt 

hög, närmare 70 procent, visade att arbete eller inte efter 55 år är en mycket 

viktig fråga för de allra flesta människor. En fråga som berör på djupet. Att 

många dessutom har skrivit ofta utförliga öppna svar med egna formuleringar, 

utöver de ikryssade svaren, talar ännu starkare för att arbete och pension för 

äldre är något som fängslar och engagerar. 

Svaren i den stora undersökningen, som omfattade sammanlagt 53 frågor, 

visar också tydligt att det finns strukturella problem på arbetsmarknaden som, 

om de inte direkt tvingar folk att sluta, åtminstone skapar situationer som leder 

till att friska arbetsvilliga och arbetsföra människor slutar flera år före sin sextiofemårsdag. 

Hur ska man annars tolka alla de jakande svar som kom på frågan: ”Finns det 

något som skulle kunna få dig att arbeta längre?” Uppenbarligen gör det det. 

Det finns några enkla saker som skulle kunna få betydligt fler att arbeta betydligt 

längre än idag: 

”Ja, pengar!”, ”Inhopp på flexibel grund”, ”En rimlig arbetsbörda”, 

”Eventuellt deltidsarbete”, ”Stimulerande deltidsinsats”, Minskad arbetsbelastning, 

”Kortare arbetsdagar”, ”Intressanta arbetsuppgifter där jag kan hjälpa 

andra”. Eller som någon mycket uppgivet uttrycker det: ”Ja, om man vid 60 års 

ålder blir accepterad på arbetsplatsen. Vilket jag nu ser inte är fallet.” 

Det är inga konstigheter som efterfrågas. Man vill tjäna pengar på det man 

gör. Man vill ha en arbetsbörda man upplever att man klarar av. Och man vill 

13

känna sig välkommen. De öppna svaren är hundratals och snarlika. Det finns 

en del definitiva nej. Men det finns nästan lika många villkorade ja. 

Undersökningen leder rakt in i hjärtat på den svenska arbetsmarknaden och 

dess problem. Därför kan den också ge oss svar på varför människor slutar arbeta 

så tidigt. Varför de inte återvänder till arbetsmarknaden. Och sist men inte 

minst kan vi få ledtrådar om vad som skulle kunna få människor att stanna kvar 

och arbeta längre, eller till och med att börja arbeta igen, när de redan har pensionerats. 

Undersökningen visar entydigt att många äldre på arbetsmarknaden 

är missnöjda med det system som finns idag. På frågan om man vill arbeta längre 

än till den planerade pensionsåldern svarar en av de tillfrågade med ett uppgivet 

”Ja, men hur? Jag har ju åldern mot mig!” Och missnöjet med det nuvarande 

systemet grundar sig inte bara i att detta skapar svårigheter för samhällets 

långsiktiga ekonomiska utveckling och för statens finanser – utan även för individen 

själv. 

Många kan arbeta, och vill arbeta. Men som det är nu finns det mycket små 

möjligheter att kunna vara kvar på arbetsmarknaden när man närmar sig 

lagstadgad pensionsålder. Och därför pensioneras människor helt i onödan: de 

lämnar arbetsmarknaden trots att de har stor erfarenhet och kompetens, trots 

att de gärna skulle vilja arbeta kvar, och trots att de skulle vara en stor tillgång 

för arbetsgivaren och kollegerna. Den som tror att alla är nöjda med att pensioneras 

tidigt måste tänka om – det visar svaren på enkäten. Den tidiga pensionsåldern 

är inte bara ett problem för statens finanser och för samhällsekonomin. 

Den tycks vara ett växande problem för arbetstagarna själva. 

Nästan hälften av de intervjuade mellan 61 och 65 hade slutat förvärvsarbeta. 

Endast 9 procent mellan 66 och 70 år arbetade – varav bara 2 procent heltid. 

14

Inger är född den 18 januari 1937. 

Hon bor tillsammans med sin make, 

som är pensionerad, i egen villa. 

Makarna har en vuxen son som är 

utflugen men bor i Karlstad. Familjen 

har två stora hundar, rottweiler, som 

kräver en hel del arbete. Familjen har 

husvagn ”i stället för sommarstuga”. 

Inger är född och uppvuxen i 

Skellefteå. 

Hon har ett mycket långt förflutet 

inom sjukvården. Redan vid åtta års 

ålder hade hon bestämt sig för att bli 

sjuksköterska, berättar hon. Hon började 

vikariera som vårdbiträde redan 

när hon var fjorton och ett halvt år. 

Det var tveksamt om hon med hänsyn 

till åldern skulle få arbeta inom 

vården. Många ville arbeta som vårdbiträden 

då. 

– Det sades mig att 400 stod i kö 

för ett arbete, men redan tre dagar 

MELLANSPEL 

Gullan Lindblad samtalar med Inger Strandberg 

Samtal med Inger Strandberg 

efter att jag anmält intresse att arbeta i 

vården ringde de från lasarettet och 

erbjöd ett sjukvikariat. 

Inger fortsatte med vårdbiträdesarbetet 

tills hon var 17 år. Därefter började 

hon studera vid folkhögskola. 

Hon tog sin sjuksköterskeexamen vid 

Uppsala Akademiska Sjukhus 1960 

och började arbeta som vikarierande 

distriktssköterska i Byske. Sedan fick 

hon ett kort vikariat vid vårdcentralen 

i Byske. Hon gifte sig och flyttade till 

Örnsköldsvik, där hon från hösten 

1961 arbetade som avdelningsföreståndare 

vid en öronavdelning i tre år. 

Därefter arbetade hon som operations- 

och mottagningssköterska vid 

samma klinik fram till 1969, då hon 

påbörjade sin distriktssköterskeutbildning. 

Inger är synnerligen välutbildad. 

Hon läste till distriktssköterska i 

15

Stockholm. Sedan utbildade hon sig 

vid Umeå universitet i hälso- och 

sjukvårdsadministration (60 poäng), 

administrativ teknik (20 p), socialpolitik 

(20 p), statskunskap (20 p), 

arbetsrätt (10 p) och arbetssociologi 

(10 p). 

Efter distriktssköterskeutbildningen, 

som hon avslutade 1970, arbetade 

hon som distriktssköterska i Örnsköldsvik 

och under de tre sista åren i 

Ö-vik som vikarierande primärvårdsföreståndare. 

”Vi ville flytta söderöver”, 

berättar Inger. Hon sökte en 

tjänst som primärvårdsföreståndare i 

centrala sjukvårdsdistriktet Karlstad. 

Inger berättar att intervjuaren, som 

då satt i centralsjukhusets direktion, 

var en av dem som tog emot henne 

vid anställningsintervjun. Hon fick 

naturligtvis tjänsten (intervjuarens 

anmärkning). 

Titeln som primärvårdsföreståndare 

ändrades senare till sjukvårdsföreståndare 

i primärvård och till vårdutvecklare 

i centrala distriktet (Karlstad – 

Hammarö – Kil-Forshaga) i samband 

med den s.k. Ädelreformen. 

Inger avgick med pension den 30 

maj 2000. 

– Vi kunde avgå vid 63 års ålder 

enligt de gamla reglerna, och jag ville 

faktiskt gå i pension. 

Maken var då redan pensionerad 

från sitt arbete som säkerhetschef vid 

centralsjukhuset i Karlstad. 

Men Ingers pensionering blev inte 

långvarig! Hon blev projektledare för 

en vårdplaneringsutbildning i Värmland, 

ett arbete som pågick till maj 

2001. Rapporten blev slutligt klar 

hösten 2001. 

Nu har Inger gjort något som få 

skulle våga efter många års administrativt 

och organisatoriskt arbete. Hon 

har gått ut i praktiskt vårdarbete. 

Hon vikarierar som sjuksköterska vid 

Samtal med Inger Strandberg

patienthotellet på centralsjukhuset i 

Karlstad några nätter per månad. 

– Jag rycker in när det fattas folk. 

Det brukar bli minst ett par nätter 

per månad. I november var det till 

exempel sex nätter, och när den här 

intervjun görs är fyra nätter inplanerade 

i februari. Arbetet innebär att Inger 

arbetar praktiskt ett par timmar per 

kväll och sedan ligger hon jour på 

avdelningen. Arbetet kan innebära 

omläggning, infusionsgivning och 

annat. En natt fick en gäst ett stort epileptiskt 

anfall, och då ringde Inger faktiskt 

till medicinklinikens läkare. 

Annars brukar hon klara av det hela 

själv. ”Det är tur att man har varit med 

förr”, säger Inger, som ansvarar för ett 

femtiotal patienter (gäster) nattetid. 

Inger trivs med sin situation. Hon 

känner sig behövd och hon tänker 

fortsätta med jobbet. 

– Jag kommer ju ut och träffar folk. 

Jag är ganska självständig och brukar 

finna lösningar. 

Någon egentlig pensionering har 

Inger ännu inte känt av. Det bästa är 

att hon kan välja själv, menar hon. 

Inger känner sig frisk och stark. 

– Men ett halvår före pensioneringen 

fick jag faktiskt en black-out och 

låg inne på medicinkliniken ett par 

dagar. 


Inger minns inget av det, men hon 

tror att situationen delvis berodde på 

att vårdutvecklingsenheten upphörde. 

– Efter två veckor var jag i gång 

igen. 

Inger mår alltså väl av att ha arbetsuppgifter. 

Ekonomiskt klarar sig makarna bra. 

Inger har full ATP, ”och så har jag en 

del inkomster vid sidan om”. Men 

hon är förargad över att hon måste 

betala 50 procent i skatt, ”och det 

brukar ändå inte räcka”. Fastighetsskatten 

är hon mycket förgrymmad 

över. 

När det gäller framtiden och ålderdomen 

oroar sig inte Inger. 

– Jag ser alltid lösningar och går 

inte och oroar mig. 

Men så har hon också nära anhöriga 

som blivit över 90 år. ”Jag har väl 

bra gener”, säger hon. 

Men visst går Inger och funderar 

över äldreomsorgen i framtiden. 

– Det är ju bra att vi lever allt längre, 

men nog är det ett jätteproblem 

att vårdbehoven blir allt större, samtidigt 

som det skett stora neddragningar 

inom vården. Ibland saknar jag 

faktiskt det gamla ålderdomshemmet. 

Man satsar nu mycket på kvarboende 

i det egna hemmet, men det blir väldigt 

otryggt för många.

Inger, som har sett utvecklingen 

inom vården och äldreomsorgen säger 

att beslutsfattarna nog inte hade riktigt 

klart för sig vilket stort vårdansvar 

kommunerna fick ta över i samband 

med Ädelreformen. 

Inger har också funderat över en 

äldreomsorgsförsäkring. ”Men det går 

knappast att lägga ännu större utgifter 

på den enskilde med det skattetryck 

vi har”, menar hon. 

Inger anser att man måste ta de friska 

äldres erfarenheter tillvara på ett 

helt annat sätt än idag. 

– 45-plussare är ju de personer man 

verkligen behöver i arbetslivet, och 

dem vill man knappast anställa längre! 

18 


Och vi som är litet äldre kunde ju 

tjänstgöra som mentorer för de yngre, 

som skulle orka betydligt mera om de 

fick ett stöd, t.ex. inom vårdens etik. 

För Ingers del blev det praktiskt 

vårdarbete, men det hänger väl ihop 

med personligheten, anser hon. Hon 

har lång erfarenhet från alla typer av 

vård och har aldrig dragit sig för att 

rycka in praktiskt, inte heller när hon 

arbetade som administratör. Hon 

berättar om en distriktssköterska som 

vikarierade tills hon var 78 år. 

– Så nog finns det kraft och förmåga 

hos många äldre! 

Gullan Lindblad

ÄLDRE SAKNAR ETT ARBETE 

Alla människor är individer. Och det finns givetvis individuella skillnader i 

människors inställning till när de skulle vilja sluta arbeta för att i stället gå i pension. 

Pensionsforums enkät visar att det finns en stor mångfald vad gäller önskemål 

om pensionsålder. Några vill gå tidigt, några vill stanna till just 65 års 

ålder. Men en stor grupp vill inte pensionera sig förrän efter den ålder då de 

faktiskt har rätt till det. 11 procent av dem som arbetar vill pensionera sig efter 

lagens pensionsålder. Det intressanta är att den gruppen sällan får som den vill. 

Bara 3 procent av dem som redan har pensionerats säger sig nämligen ha lämnat 

sitt arbete senare än vid 65 års ålder. För personer från högutbildade miljöer 

är siffrorna ännu tydligare. 26 procent vill pensioneras senare än 65 – men så 

litet som noll procent gjorde det. 

5 10 15 20 25 30 35 40 

19

Bara någon fjärdedel av dem som vill stanna kvar och arbeta får möjlighet att 

göra det. Denna låga andel visar på en inneboende skevhet på den svenska 

arbetsmarknaden. 

De flesta är överens om att det är ett allt större problem att så många lämnar 

arbetsmarknaden på ett så tidigt stadium. Ändå har ännu inget konkret gjorts 

för att ändra utvecklingen. 

Nu mår många svenska pensionärer i allmänhet inte direkt dåligt av att vara 

pensionerade; inte alla känner sig ensamma eller oönskade av att inte arbeta 

eller säger sig ha problem med att fylla dagarna med något meningsfullt. Många 

passar barnbarn och tar hand om anhöriga. Men var fjärde pensionär i åldern 

55–60 år säger sig sakna sitt arbete. Över hälften av personerna i åldersintervallet 

säger att de inte har sina dagar fulltecknade. När man tvingas lämna arbetsmarknaden 

inträder lätt en känsla av tomhet, av att vara obehövd och rastlös. 

Och det gäller förstås i än högre grad om man inte kan trappa ned litet stegvis, 

utan som i dagens Sverige på en gång klipper alla band till arbetsmarknaden. 

Då är det lätt att inte bara känna sig oönskad och outnyttjad – utan också längta 

tillbaka till det som man har arbetat med. 

20 

Var fjärde pensionär i åldern 55–60 säger att han eller hon 

saknar sitt arbete mycket. 

11 procent av dem som arbetar säger att de vill fortsätta 

arbeta efter 65, men bara 3 procent gör det. 

26 procent av dem från högutbildade miljöer säger att de 

vill pensionera sig efter 65, men noll procent gör det.

Att många trivs med sin pensionärstillvaro innebär förstås inte att de inte hellre 

skulle vilja arbeta. ”Man kan”, skriver en av dem som svarar på enkäten, ”sakna 

ett intressant och givande arbete men inte ’deppa’ för det, utan faktiskt njuta av 

sin ledighet och fylla dagen med roliga aktiviteter – inte minst barnbarn.” 

Många lämnar alltså arbetsmarknaden tidigare än de skulle ha behövt göra, och 

framförallt tidigare än de själva vill. Även många som inte är direkt missnöjda 

med att vara pensionärer skulle faktiskt föredra att vara kvar i arbetslivet. Och 

de inte bara vill arbeta: de kan det faktiskt också. 

En överväldigande majoritet, 87 procent, av de utfrågade i åldern 55–75 år 

säger att deras hälsotillstånd inte är dåligt. 

50 % 

40 % 

30 % 

20 % 

10 % 

PENSIONÄRERNA MÅR BRA 

Hur bedömer du ditt allmänna hälsotillstånd 

21

Sveriges äldre är i allmänhet i god form – de är, kort och gott, fullt arbetsföra. 

En gång i tiden var man gammal vid sextio. Så är det inte längre. Var fjärde person 

som svarade på Pensionsforums frågor svarade också ja på frågan: ”Brukar 

du utföra arbetsuppgifter åt andra och i gengäld få hjälp av dem med andra 

uppgifter?” Det visar att väldigt många faktiskt kan arbeta. 

62 procent av de tillfrågade oroar sig för att den svenska ekonomin inte ska 

kunna försörja det allt större antalet pensionärer. I åldrarna 55–65 är det hela 

70 procent som tvivlar på att samhället ska klara den stora gruppen äldre. 

22 

Är du rädd för att den svenska ekonomin inte ska kunna 

försörja det allt större antalet pensionärer 

Även den egna ekonomin kan upplevas som ett bekymmer. Inför påståendet 

”Jag klarar mig bra ekonomiskt” säger var femte pensionär att han eller hon inte 

gör det. Det gäller i särskilt hög grad kvinnorna. Var fjärde kvinna instämmer 

inte i påståendet att hon klarar sig bra ekonomiskt. 

35 % 

30 % 

25 % 

20 % 

15 % 

10 % 

5 % 

0 % 

80 % 

70 % 

60 % 

50 % 

40 % 

30 % 

20 % 

10 % 

0 % 

Jag klarar mig bra ekonomiskt, kvinnor

Bland de yngsta pensionärerna, de mellan 55 och 60, angav hela 36 procent att 

de inte klarade sig bra ekonomiskt. Här är dock basen liten men det ger ändå en 

indikation på att det inte är en särskilt ekonomiskt tillfredsställande situation 

att lämna arbetsmarknaden i förtid. 

Jag klarar mig bra ekonomiskt, 55–60 år 

30 % 

25 % 

20 % 

15 % 

10 % 

5 % 

87 procent av de tillfrågade mellan 55 och 75 uppger 

att de inte lider av dålig hälsa. 

62 procent uppger att de är oroliga för hur pensionerna 

och äldrevården ska kunna finansieras. 

21 procent av pensionärerna uppger att de inte klarar 

sig bra ekonomiskt. 

Var fjärde pensionerad kvinna upplever sig ha svårt att 

klara sig ekonomiskt. 

36 procent av de yngre pensionärerna (55–60) uppger 

att de inte klarar sig bra ekonomiskt. 

23

Torsten Sonnelid är född den 7 september 

1914. Han är änkling sedan 

2001. Han bor ensam i en bostadsrättslägenhet 

som han sköter själv helt 

utan hemhjälp. 

Torsten har en vuxen son, som 

numera är vd för det bolag – ett 

möbelvaruhus – som han själv startade 

och fortfarande arbetar i. Även 

sonhustrun och en sonson arbetar i 

familjeföretaget. 

Torsten stämmer inte med några 

som helst ritningar eller föreställningar 

om äldre och arbete. Han berättar 

om sitt liv, som har varit mycket händelserikt. 

Fadern dog när Torsten var två år 

gammal. Han måste tidigt ut i arbetslivet, 

lärde sig tapetseraryrket och fick 

gesällbrev genom Hantverksföreningen. 

Han sökte arbete, bl.a. i Kristinehamn, 

men fick inget. Därför reste 

24 

MELLANSPEL 

Samtal med Torsten Sonnelid 


han vidare. ”Jag hade visst 6 kronor i 

resebidrag och det räckte till nästa 

stad.” 

Någon rådde honom att ta kontakt 

med NK i Stockholm, som var ledande 

inom branschen. Där träffade han 

en verkmästare som sa: ”Här finns 

inget jobb för dig, men res till 

Tyskland så får du jobb här på NK 

senare.” 

Torsten träffade en man som hade 

en bekant i Berlin, som ville ha en 

gesäll. Han bestämde sig för att resa 

dit. ”Men det var mycket omständligt 

med alla papper, och man undersökte 

noga att jag inte var jude.” Under 

tiden som Torsten väntade fick han 

ett arbete i Västerås, men redan innan 

papperen var klara bestämde han sig 

för att resa till Tyskland. ”Konsulatet 

får väl sända hem mig om jag inte får 

stanna”, tänkte Torsten.

Året var 1939. Torsten skrev ett 

kort till den adress han fått och berättade 

att han skulle komma med ett tåg 

till Berlin vid en viss tidpunkt. ”Möt 

mig där!” bad han. När han kom fram 

till Hauptbahnhof i Berlin fanns 

ingen som mötte honom! ”Vad skulle 

jag göra? Jag kunde ju inte ett ord 

tyska heller.” 

Torsten minns inte om han ens 

hade pengar till taxi, men han tog i 

alla fall en bil som förde honom till 

den uppgivna adressen. ”En gubbe 

gick framför mig i trappan, postbäraren, 

och han hade mitt kort med sig!” 

Hur som helst, Torsten träffade mannen 

som hade ett arbete som gesäll åt 

honom. Han fick också bo hos denne, 

”men bara 14 dagar, något annat var 

inte tillåtet”. Arbetsgivaren skaffade 

dock ett rum åt honom. 

Torsten berättar att han ”fick köra 

med värmländska” i början, men han 

lärde sig snabbt tyska genom att ständigt 

ha ett lexikon med sig och lyssna 

på vad folk sa. Torsten arbetade sex 

dagar i veckan från åtta på morgonen 

till fyra på eftermiddagen. Men på 

varje ledig stund reste han omkring i 

Berlin. ”Med en biljett kunde man 

åka runt, runt och lära sig stan.” Efter 

sex månader ”talade jag tyska som 

fanken”, säger Torsten. 

Torsten blev gesäll även i Tyskland.

– Jag blev litet morsk och tänkte: nu 

åker jag till Frankrike och Italien också. 

Torsten blev dock alltmer betänksam 

över utvecklingen i Tyskland. 

– Det var ständigt stora parader och 

alla skulle ropa ”Heil Hitler”, om 

man så bara gick på krogen och skulle 

tala med kyparen. 

Torsten såg vartåt det lutade och 

bestämde sig för att åka hem till 

Karlstad efter sex månaders arbete i 

Tyskland. Hösten 1939 gick ju Hitler 

in i Polen, och andra världskriget bröt 

ut. ”Sedan låg jag inne i militärtjänst 

mer eller mindre oavbrutet till 1944.” 

Men Torsten hade bestämt sig: 

”Innan jag är 30 år ska jag ha ett eget 

företag.” Så blev det också. 

Han hade ett arbete i en möbelfirma 

i Karlstad, men folk började allt 

oftare fråga efter hans tjänster, och på 

kvällarna extraknäckte han i en källarlokal. 

– Jag blev nog litet av en fuskare till 

en början eftersom jag arbetade hos 

ett företag. 

Torstens verksamhet växte emellertid, 

och han övergick helt till egen 

verksamhet. Han skaffade en lärling 

också. Dessutom arbetade han som 

militär övervakare vid flygplatsen i 

Karlstad. 

Verksamheten växte, och eftersom 

26 


det var ont om lokaler i Karlstad öppnade 

han en möbelaffär i Forshaga 

1953. Orten var dock för liten för 

honom, och då rörelsen växte ville 

han etablera sig i Karlstad. Detta syntes 

omöjligt 1957 och han började 

fundera på att flytta till Kanada, där 

man behövde yrkesfolk. Han gjorde 

också ett besök vid konsulatet i 

Stockholm. I samma veva lyckades 

Torsten emellertid få en lokal i 

Karlstad. Han stannade kvar i Sverige 

och utökade verksamheten med att 

även sälja möbler och textilier. 

Affärsrörelsen utvecklades till ett stort 

möbelvaruhus. I november 1973 

brann detta emellertid ned. Men 

skam den som ger sig. Företaget 

byggdes upp igen, och Torsten arbetar 

nu där tillsammans med sin familj 

mer eller mindre heltid trots sina fyllda 

87 år. 

Torsten har haft förmånen att få 

vara mycket frisk. Han har aldrig 

varit sjuk mer än en dag. Han är opererad 

för blindtarmen och ett bråck. 

Det är allt. Han har hållit sig frisk och 

stark tack vare arbetet och att han 

idrottat i yngre år och fortfarande tränar 

ute vid kommunens fritidsanläggning 

varje vecka, säger han. Den 

senaste veckan har han dock känt sig 

litet trött, och hans anhöriga tyckte

att han skulle ta det litet lugnt. ”Men 

nu har jag tagit min time out” (fyra 

dagar) säger han, och redan samma 

eftermiddag ska han till affären igen. 

Torsten har en mycket god ekonomi. 

Han har sin ATP-pension och en 

privat försäkring. Dessutom tar han 

ut en liten lön från firman. När jag 

frågar om skatten, säger han: ”När 

folk klagar på skatten tänker jag att då 


kan de köpa litet finare möbler.” 

”Arbete är livet”, säger Torsten. ”Jag 

har det bra som vet vad jag ska göra.” 

Han anser att de äldre har mycket att 

bidra med av kunskaper och erfarenheter 

inom alla områden, och han 

tycker att det är helt fel att stipulera 

en viss pensionsålder och tvinga människor 

till overksamhet. 

Gullan Lindblad 

27

Äldre försvinner från arbetsmarknaden. Men det skulle inte behöva vara så. 

Många människor uppskattar sina arbeten mycket. Hela 95 procent av dem 

som arbetar eller har avtalspension säger att de på sitt nuvarande eller senaste 

arbete kunde lära sig nya saker. Arbetet är en källa till glädje. 

Många av dem som har pensionerats hade stannat kvar och arbetat, om 

arbetslivet hade sett ut på ett annat sätt. Det blir särskilt tydligt i svaren på frågan: 

”Skulle något ha kunnat göra det möjligt för dig att fortsätta att arbeta, det 

vill säga pensionera dig senare?” Av dem som redan är pensionerade säger hela 

22 procent att de under vissa omständigheter hade velat pensionera sig senare – 

och att något alltså hade kunnat göra det möjligt för dem att stanna kvar i arbetet. 

I intervallet 61–65 år är talen ännu större: uppemot var tredje säger att han 

eller hon hade velat arbeta kvar om omständigheterna hade varit annorlunda. 

Flera personer säger att de hade velat stanna kvar och arbeta precis som förut, 

med samma arbetsuppgifter och heltid. 

Nu säger ännu fler att de gärna hade stannat kvar, men då med kortare arbetstid 

eller lättare arbetsuppgifter, eller kanske mer flexibla arbetstider. Och även 

detta visar på ett stort problem i det svenska arbetslivet. Någon säger att han 

direkt ångrar att han lämnade arbetsmarknaden så abrupt. ”Jag borde gått ner 

till halvtid, istället för att bara klippa av ett heltidsarbete.” 

För påfallande många skulle en nedtrappning i arbetsbelastning och antal 

arbetade timmar ha spelat den största rollen vid ett beslut att stanna kvar. Men 

med så stela strukturer som det svenska systemets kan man inte bli kvar vare sig 

man vill eller inte. De som vill stanna kvar på arbetsmarknaden och arbeta fram 

till och efter lagstadgad pensionsålder är fler än man vanligtvis tror. Men i den 

nuvarande situationen upplevs det inte som möjligt. 

28 

HADE DE KUNNAT STANNA KVAR?

Många hade velat arbeta längre. Många tycker att det är tråkigt att ha lämnat 

arbetsmarknaden. Och även de som trivs som pensionärer kan i vissa fall tänka 

sig att börja arbeta igen. Drygt var femte pensionär säger sig vilja arbeta på sätt 

som passar honom eller henne, och för de pensionerade som är mellan 55 och 

60 år är andelen ännu högre. 

Gunnar Wetterberg har gjort gällande att en av nycklarna till ett senare utträde 

från arbetsmarknaden är att den enskilde kan byta arbete, då en lång tid i 

samma arbete leder till utslagning. 8 Det visar sig också att pensionärerna är 

öppna för att arbeta med annat – ja, med allt möjligt. Vissa vill arbeta med 

samma sak som förut. Andra vill pröva på något nytt. Vissa vill ta hand om 

människor, i vården, eller barnomsorgen eller äldreomsorgen. Någon vill lappa 

alla felparkerare. Man vill fiska, läsa korrektur eller ta hand om fastigheter. Man 

vill arbeta med människor, arbeta i parker eller ta hand om handikappade. En 

stor majoritet kan tänka sig både betalt arbete och ideellt sådant. 

Var femte pensionär vill arbeta 

Även om bara de pensionärer som verkligen vill sätta sig i arbete skulle börja 

arbeta, skulle det vara en mycket stor samhällsekonomisk vinst. Och inte nog 

med det. Arbetsgivarna skulle få tillgång till viktig kompetens och erfarenhet. 

Statens finanser skulle förbättras genom skatteintäkterna. Samhällsekonomin 

skulle förbättras inte bara kortsiktigt, utan bestående. Och framför allt skulle 

många missnöjda pensionärer få förverkliga en dröm: att få arbeta igen. 

28 procent av pensionärerna i åldern 

61–65 år hade velat arbeta kvar om 

omständigheterna hade varit annorlunda. 

Var femte pensionär skulle vilja börja arbeta 

igen på ett sätt som passar honom 

eller henne. 

8 Se Gunnar Wetterberg: ”Gärna en rejäl pension men först ett längre arbetsliv”, i Axess, nr. 2, 2002. 

29

Anna-Lena Arnell är 68 år. Hon är 

gift, har tre vuxna barn mellan 34 och 

42 år boende på andra orter, och fem 

barnbarn. Anna-Lena och hennes 

pensionerade make bor i egen villa i 

Karlstad. Familjen har ett fritidshus i 

Östra Ämtervik. 

Anna-Lena är legitimerad sjuksköterska 

vid Röda Korsets sjuksköterskeskola 

i Stockholm. Hon tog sin examen 

1956 och arbetade några år 

inom röntgenvården. Senare vidareutbildade 

hon sig och tjänstgjorde 

som vårdlärare i Visby och Karlstad. 

1974 blev hon utbildningskonsulent 

vid Röda Korsets Värmlandsdistrikt, 

vilket hon var fram till ålderspensioneringen 

vid 65 i april 1998. Hon 

hade under alla år 80 procents arbetstid. 

Hon har alltid trivts med Röda 

Kors-arbetet, som har gett stort 

utrymme för kreativitet. Hon har 

30 

MELLANSPEL 

Samtal med Anna-Lena Arnell 


även arbetat med Röda Korsets idéoch 

mänskliga rättighetsfrågor. På 

min fråga om hon skulle ha kunnat 

arbeta kvar i yrket efter pensioneringen 

svarar hon: 

– Javisst skulle jag ha kunnat göra 

det, men jag fick information om och 

ett papper på att nu skulle jag bli pensionerad. 

Den allmänna policyn i organisationen 

var att man skulle pensioneras 

vid 65 års ålder, punkt slut. Efter 

Anna-Lenas pensionering har Röda 

Korset genomgått en stor omorganisation 

med en del omställningssvårigheter. 

Så det kanske var skönt att vara 

pensionär trots allt. 

Som vid många andra arbetsplatser 

beviljades man avgångsvederlag, om 

man var nära pensionsåldern men 

valde att gå i pension i förtid.

Efter pensioneringen har Anna- 

Lena arbetat ideellt inom Röda 

Korset. 

– Men det kunde man ju inte veta. 

Under de två åren efter pensioneringen 

har hon fått betalt för 4–5 

dagar för utbildning av frivilliga 

medarbetare inom anhörigstödet. 

Annars rör det sig helt om ideellt 

arbete med stöd till anhöriga. Hon 

beräknar sin nuvarande arbetsinsats 

till minst halvtid. 

Anna-Lena anser att hon och hennes 

make klarar sig bra ekonomiskt. 

Maken har varit hög statstjänsteman 

och själv har hon relativt bra pension, 

”nästan full ATP”. Familjen bor billigt 

i sin villa. När det gäller framtiden 

– ålderdomen – säger Anna–Lena 

att hon dessbättre tar dagen litet som 

den kommer, men visst har hon funderat 

en del. 

– Det blir risigt om man kommer i 

beroendeställning. 

Hon har sett och lärt sig mycket, 

inte minst under sin tid inom anhörigverksamheten. 

Hon ser mycken 

ensamhet och oro. 

– Kommer det att finnas personal 

när man blir beroende av omvårdnad? 

Anna-Lena vill gärna bo kvar i 

familjens villa men hon har ibland 

funderat över någon form av flerfa- 


miljsboende, ett modernt kollektivhus, 

där man kunde hjälpa varandra 

och köpa de tjänster man behöver. 

Anna-Lena känner sig frisk och 

stark och skulle allt kunna ha ett avlönat 

arbete. 

– Jag har krafter både fysiskt och 

psykiskt. 

Och visst skulle det vara en utmaning, 

menar hon. 

– Jag skulle ha stor nytta av mina 

tidigare erfarenheter och hade säkert 

en hel del att ge till de yngre inom 

organisationen. Varför skulle man

inte kunna bli någon typ av konsult? 

Ett hinder för den enskilde pensionären 

att ha ett avlönat arbete är förstås 

skatten. 

– Det måste löna sig att jobba. Men 

trots allt, skatten är inte allt. Man 

behöver också den stimulans som ett 

arbete ger – och samhället skulle 

behöva de äldres erfarenhet. 

Anna-Lena anser att det borde finnas 

någon form av ”60-årsgrupp”, där 

man kunde ta till vara människors 

resurser och slussa ut dem till sysselsättning. 

32 


– Man borde kunna använda människors 

kompetens och man behövde 

inte helt vara hänvisad till ideellt 

arbete. Det finns alltför många äldre 

idag som inte känner sig behövda. 

Med den bakgrund hon har och 

den insyn som hon har fått inom 

äldreomsorg och kommunalt arbete 

skulle hon ha en hel del att ge. Detta 

gäller även inom andra yrkesområden, 

till exempel inom utbildning 

och i sjukvården, anser Anna-Lena 

Arnell. 

Gullan Lindblad

VARFÖR SLUTAR MÄNNISKOR MOT SIN VILJA? 

Nu finns det förstås en hel del äldre som arbetar som är inställda på att gå vid 

eller före 65. 

De flesta uppger att de vill trappa ned, att de känner att det är dags att inte 

längre arbeta på det sätt som de har gjort hittills. Många säger sig vilja ägna lite 

mer tid åt barnbarnen eller åt resor. Och många andra säger att de helt enkelt 

inte klarar av att arbeta som de har gjort tidigare. Kroppen eller själen orkar inte 

med samma arbetsuppgifter eller arbetstider. 

Ett heltidsarbete kan i den åldern kännas tungt, alltför tungt. ”Arbetstakten 

är så hög”, skriver en av dem som har svarat på enkäten, ”så är man äldre orkar 

man inte hänga med.” Tempo och arbetsbelastning gör att många helt enkelt 

inte kan tänka sig att fortsätta att arbeta heltid. Man skulle kunna tänka sig att 

vara kvar om man kunde få arbeta lite mindre. 

Men som systemet ser ut idag är det bara inte möjligt. Att trappa ned frivilligt 

kräver att den enskilde individen själv måste finansiera inkomstbortfallet – och 

det är en kostnad som helt enkelt är för stor för många. Därför pensioneras de i 

stället. Det är inte så konstigt egentligen. Får man välja mellan att ha kvar ett 

arbete som börjar bli lite för tungt och att sluta arbeta helt och hållet – tja, då 

väljer man kanske helst det senare. Det är förstås ett problem att det i många 

fall inte finns något alternativ. Och det är kanske ett ännu större problem att 

många andra inte ens riktigt ges möjligheten att arbeta kvar i samma utsträckning 

som tidigare. 

Men många skulle alltså kunna tänka sig att arbeta kvar under förutsättningen 

att de fick ändrade villkor. Många nämner deltid som en avgörande faktor 

för att kunna, vilja och orka stanna kvar i arbetet. Man vill kunna påverka 

33

arbetstiden. Man vill kunna minska tempot eller arbetsbelastningen. Deltid 

tycks vara en dröm för många äldre – det märks i de öppna svaren i undersökningen. 

Någon säger sig önska ”deltidsarbete där jag kan ta tillvara mina kunskaper, 

arbeta med de delar som är roligast”. Överallt dyker liknande formuleringar 

upp. Man vill ha ”bra deltidsvillkor”. ”Delpension”. ”Minskad arbetsbelastning”. 

”En rimlig arbetsbörda”. ”Stimulerande deltidsinsats”. ”Lägre 

arbetstimmar/vecka”. ”Nedtrappning”. ”Lugnare tempo, deltid”. ”God hälsa 

och lagom antal timmar/vecka”. Flera vill ha ”deltidsålderspension och arbeta 

deltid”. ”Rätten att styra mina arbetstider samt kunna påverka arbetets innehåll”. 

”Möjlighet till deltidspension”. ”Minska arbetstiden och deltidspensionera 

mig”. 

Många vill alltså arbeta kvar – men drömmer om att kunna arbeta mindre 

och lugnare. Många av de utfrågade vill ha möjligheten att bestämma över det 

egna arbetsschemat och förkorta arbetstiden. Men det är mycket få som ges 

sådana möjligheter. I Sverige är möjligheterna att gå ned i arbetstid helt enkelt 

för outvecklade. 

Man kan också skapa deltidsmöjligheter som blir en del av problemet snarare 

än lösningen. Nu ges statligt anställda i Sverige möjlighet att vid 61 år få delpension 

och arbeta 50 procent med 80 procent av lönen. Visserligen är detta 

ingen absolut rättighet, varför arbetsgivaren inte måste gå med på ett sådant 

önskemål; men parterna rekommenderar i avtalet att arbetsgivaren i största 

möjliga utsträckning ska acceptera en begäran om delpension. 

Problemet med detta är att det skapar helt fel incitament. Det kan motverka 

äldres deltagande i arbetsmarknaden snarare än gynna det. Den som ändå hade 

tänkt gå ned till 80 procent på egen bekostnad har inget skäl att göra det – han 

eller hon kan ju gå ned till 50 procent med samma lön. Man kan då dra ned på 

sitt arbete i mycket hög utsträckning utan att behöva få något märkbart ekonomiskt 

avbräck. Det är kort sagt inte lönsamt att arbeta mer än halvtid. Då uppmuntras 

man att inte arbeta, när det vi skulle behöva snarare är att människor 

just ges möjlighet och bra förutsättningar för att vara kvar på arbetsmarknaden. 

Näringsdepartementets seniorgrupp har kritiserat förändringen då det hela är 

”så pass förmånligt att det snarare kommer att motverka arbetslinjen för äldre 

inom den statliga sektorn”. 9 

34 

9 ”Riv hindren för äldre i arbetslivet! En kartläggning och ett diskussionsunderlag från 

Näringsdepartementets seniorgrupp”, Näringsdepartementet Ds 2002:10, s.71.

Och undersökningen visar att bättre lösningar behövs. En bedövande hög 

andel, 71 procent, av de förvärvsarbetande i åldern 55–60 år svarar nämligen 

att de ”mycket” eller ”ganska mycket” håller med om att arbetsbelastningen 

hade blivit hårdare. 

Anser du att det blivit hårdare på arbetet i följande avseenden? 

40 % 

35 % 

30 % 

25 % 

20 % 

15 % 

10 % 

5 % 

70 procent av samtliga utfrågade säger att kunskaps- och prestationskraven 

har blivit hårdare på arbetet. Siffrorna visar att ett heltidsarbete med oförändrade 

arbetsuppgifter kan bli för mycket för många äldre arbetstagare. 

Många upplever arbetsgivarnas attityd gentemot äldre som ett stort hinder. 

Det är svårt att bli accepterad som äldre i arbetslivet. För dem som är friska och 

sugna på att arbeta är den egna åldern ett problem bara i andras ögon. På frågan 

”Finns det något som skulle kunna få dig att arbeta längre?” svarar någon kort 

och gott ”Ja! Jag älskar mitt jobb!”, och någon annan påpekar att det är viktigt 

att ”få känna respekt och värde trots åldern”. 

Men många arbetsgivare är dåliga på att visa uppskattning, respekt och tolerans 

för äldre medarbetare – och det är många yngre kolleger också. Vissa svar 

andas uppgivenhet om möjligheten att bli kvar: äldre diskrimineras på arbetsmarknaden, 

och har därför sett sig tvungna att lämna sina arbeten. ”Hur kan 

man vilja höja pensionsåldern”, frågar en person som är pensionerad, ”när man 

som 57-åring är totalt ute vad det gäller arbetsliv?” Och samma person tillägger 

uppgivet att ”Arbetsgivarna säger rent ut att de inte vill ha någon som är över 

35

45. Kul va!” Den negativa attityden till äldre är ett problem för hela samhället. 

Och då passar det väl in i den sorgliga bilden att drygt hälften av de pensionerade 

i undersökningen svarar att de menar att samhället har blivit allt mer ungdomsfixerat. 

Man upplever att bara yngre efterfrågas och uppskattas – och därmed att 

äldre på ett otillständigt sätt skjuts i bakgrunden. Mer än var fjärde pensionär 

anser att pensionärer i allmänhet är förbisedda och utan inflytande. 

Många känner alltså att de med tilltagande ålder alltmer isoleras och möter 

mindre respekt och uppskattning. Då ligger det nära till hands att lämna sitt 

arbete. Även om man själv faktiskt skulle vilja vara kvar, så är det svårt att inte 

känna sig lite försmådd – och är man försmådd så är det lätt att vilja lämna 

arbetet. I synnerhet om det finns andra hinder och andra omständigheter som 

gör att det helt enkelt inte är särskilt attraktivt att inte välja att pensionera sig. 

Men det är inte bara självbekräftelse i allmänhet som många saknar. En sorts 

hinder är de ekonomiska, att man konstaterar att det inte lönar sig att dröja 

kvar på arbetsmarknaden. 

Det är viktigt att känna både ”ekonomisk och annan uppskattning från 

arbetsgivaren”. Men villkoren är för dåliga. Många nämner skatterna som ett 

problem, och en säger just att han vore beredd att arbeta kvar ”om det skulle 

löna sig att tjäna pengar. Med nuvarande höga skatter, nej tack”. Man tycker 

36 

Samhället har blivit allt mer ungdomsfixerat – 

att vara äldre ses som en belastning 

35 % 

30 % 

25 % 

20 % 

15 % 

10 % 

5 %

helt enkelt att det inte ger tillräckligt mycket i plånboken att fortsätta arbeta. 

Inställningen delas av påfallande många, som säger sig vara villiga att arbeta 

vidare förutsatt att de ekonomiska incitamenten funnes. Idag finns emellertid 

sällan några särskilt bra skäl att bli kvar på arbetsmarknaden. Många som 

erbjuds avtalspension ser det som ekonomiskt meningslöst att inte pensionera 

sig i förtid. Som någon säger: ”Har svårt att acceptera avtalspensioneringen. 

Hade 34 år inom yrket och med den bästa kompetensen i gruppen. 

Ekonomiskt så har jag gjort ett lyft.” 

71 procent av dem som förvärvsarbetar eller har avtalspension i åldern 

55–60 år instämmer ”mycket” eller ”ganska mycket” i att arbetsbelastningen 

har blivit hårdare. 

70 procent säger att kunskaps- och prestationskraven har blivit hårdare 

på arbetet. 

Hälften av alla pensionärer anser att samhället är ungdomsfixerat. 

37

Det är inspirerande att möta en kvinna 

som utstrålar så mycket energi och 

är så fylld av idéer och engagemang. 

Gunnel Callerstrand är 63 år och fick 

avtalspension från Posten för tre år 

sedan med 70 procent av lönen. 

Och man tänker: vilket slöseri och 

vilken dumhet att skicka hem fullt 

kompetenta personer från arbetslivet 

därför att de har uppnått en viss ålder 

och inte längre anses behövas i den 

nya organisationen. 

– Jag ville egentligen inte alls sluta 

arbeta. Men det är inte lätt att stanna 

kvar när man förstår att de vill bli av 

med alla sextioåringar. Kände i atmosfären 

att de yngre tyckte att vi skulle 

gå. Ekonomiskt var det ju dessutom 

ett bra erbjudande, eftersom jag hade 

en bra lön som chef. 

Gunnel hade arbetat inom Posten i 

över fyrtio år. Hon hade fått utbild- 

38 

MELLANSPEL 

Samtal med Gunnel Callerstrand 


ning genom Posten och var under en 

tid chef för 900 personer på Postgirot. 

Hon var därefter, i början av nittiotalet, 

ansvarig för olika projekt – bland 

annat ett med uppgift att omplacera 

eller pensionera 58–60-åringar. 

– Många ville inte alls sluta, men 

policyn var sådan att vid 60 då skulle 

man gå. Men sedan tog pengarna slut, 

och då fick även de äldre gå tillbaka in 

i organisationen. Det var inte särskilt 

roligt för dem, eftersom de kände att 

de inte var välkomna. 

Vad många med Gunnel tycker är 

märkligt är att Posten och andra företag 

och organisationer sedan tar in 

konsulter som får utföra de uppgifter 

som förut sköttes av dem som nu 

tvingats bort. 

Det framstår ju som ett enormt 

resursslöseri. 

Gunnel, som är änka, lever nu ett

aktivt liv. Hon hjälper till med att 

hämta de tre barnbarnen på dagis och 

är hos dem när de är sjuka, motionerar 

på Friskis och Svettis, går alltid till 

fots i stan. 

– Det tar 45 minuter in från 

Fredhäll, där jag bor, in till City. 

Inte minst är hon engagerad i ideellt 

arbete inom Stadsmissionen och 

som gudstjänstvärd. 

– Jag skulle inte vilja gå in i någon 

pensionärsorganisation, därför att då 

skulle jag träffa mest jämnåriga och 

äldre. Genom det ideella arbetet träffar 

jag människor i alla åldrar, med 

olika bakgrunder och från olika delar 

av arbetslivet. Därmed får jag nya 

vuxenkontakter. 

Gunnel klarar sig bra ekonomiskt, 

men hon vet att många andra kvinnor 

som fick gå runt 60 år inte har det så 

lätt. 

– Har man haft en ganska låg lön, 

som många kvinnor har inom offentliga 

sektorn, inom t ex vården eller 

som det var förr inom Posten, så finns 

det inte mycket utrymme till något 

extra utöver att klara hyra och mat. 

Det borde därför bli mer lönande 

både för arbetsgivare och arbetstagare 

att ta in personer över 60 år, anser 

hon. 

– Pensionerade kvinnor som har 


haft låga löner och därmed har låga 

pensioner borde kunna jobba kanske 

15-20 timmar i veckan utan att det 

mesta försvinner i skatt eller att pensioner 

urholkas. 

– Det borde också kunna ställas 

krav på friska yngre avtalspensionärer 

med kanske 70 procent av den tidigare 

lönen att de skulle kunna ta extra 

jobb några timmar i veckan inom 

något annat område, till exempel som 

resursperson inom skolan eller som 

stöd till äldre. 

– Om de fick ytterligare tio procent, 

det vill säga 80 procent av sin

gamla lön och den nya arbetsgivaren 

inte behövde betala sociala avgifter 

eller pension, så kanske detta skulle ge 

ett stort resurstillskott av människor 

till vård, skola och omsorg där det i 

dag saknas en hjälpande hand. 

En idé, bland många andra, som 

Gunnel har är att starta ett företag 

40 


som skulle hjälpa äldre med olika servicetjänster. 

– Många har ju svårt att klara av att 

betala räkningar själva, inte minst när 

mer och mer ska göras via Internet. 

Jag skulle vilja starta en betalningsservicefirma. 

Ann Lindgren

”SÅ LÄNGE SOM JAG MÅR BRA GÅR JAG DIT” 

Ruud Hulshoff är 63 år gammal. När han var 62 lämnade han sin höga post i 

ett framgångsrikt företag för att gå i pension. Han tänkte att han och hans fru 

nu slutligen skulle få tid att göra en massa roliga saker. De reste till Kanada, 

åkte till OS, gick på museer. Men övergången från mycket arbete till nästan 

inget alls var lite för häftig. Ruud längtade efter att arbeta. Inte så mycket som 

förut, men litet grand. Därför gick han till en privat arbetsförmedling som är 

specialiserad på äldre personal. Det var ett lyckokast. Idag arbetar han tjugo 

eller trettio timmar i veckan på ett företag med administrativa uppdrag. Det är 

tillräckligt mycket för att han ska tycka att det är roligt, och tillräckligt litet för 

att han ändå ska kunna ha det lugnt och skönt. Någon stress vill han inte ha. 

Men han tycker om att arbeta. 10 

Och kanske är Ruuds arbetssituation en modell för framtiden. 

Hela Västeuropa har problem med att äldre lämnar arbetsmarknaden alltför 

tidigt. Därför är reformering av pensionssystemen en viktig fråga överallt. 

Ett land som har börjat göra något åt det är Nederländerna. Där försöker 

man vända en negativ och ganska oroande utveckling. Nu har ekonomin förbättrats 

sedan krisåren under åttiotalet, som präglades av enorma budgetunderskott, 

stigande arbetslöshet och fallande BNP. Denna kris berodde i ganska 

stor utsträckning på det mycket kostsamma nederländska pensionssystemet. En 

fjärdedel av alla personer i arbetsför ålder stod utanför arbetskraften – och 

många av dem hade sjukpension eller förtidspension. Landet hade, liksom 

Sverige, levt över sina tillgångar, och det fanns alltså starka skäl att oroa sig för 

10 Financieel Dagblad, 2 augusti 2001. 

Äldre och arbete i Nederländerna 

41

den nederländska ekonomin och statsfinanserna. 11 

Men när krisen var ett faktum, började viktiga aktörer att tala om behovet av 

att reformera välfärdssystemet för att kunna rädda det. Att man kunde gå från 

ord till handling visades av att arbetsgivare, arbetstagare och stat 1982 kom 

fram till den så kallade Wassenaar-överenskommelsen, som gick ut på att 

arbetstagarna accepterade en återhållsam löneutveckling för att kunna rädda 

jobben, medan arbetsgivarna gick med på en viss arbetstidsförkortning. 

Nederländerna har också i europeiskt perspektiv en mycket låg arbetstid – 

enligt OECD:s statistik 1996 var medelarbetstiden för alla sysselsatta 31,6 timmar, 

vilket ska jämföras med Sveriges 36,9 timmar per vecka. Arbetstidsförkortningen 

visade sig nu ha mycket små effekter på sysselsättningen, men 

avtalet innebar att lönekostnaderna sjönk och produktiviteten ökade. Facket 

och arbetsgivarna hade accepterat tanken att det nederländska systemet inte 

kunde räddas genom konfrontation, utan endast genom samarbete. 12 

Vad behövs för att äldre ska vilja arbeta längre? 

Arbetstagare och skatterabatter 

Nederländerna har från och med 2001 ett helt nytt skattesystem. En av de stora förändringarna 

är att såväl gifta som sambor beskattas individuellt. Men även för äldre 

arbetstagare, över 65 år, har skattesatserna förändrats. Skillnaden framgår av tabellen, 

som gäller för 2002. 

42 

Yngre än 65 år Äldre än 65 

1) lägre än 15 331 euro 32,35% 14,45% 

(cirka 150 000 kr) 

2) 15 331–27 847 euro 37,85% 19, 95% 

(cirka 150 000–270 000 kr) 

3)27 847–47 745 euro 42% 42% 

(cirka 270 000–470 000 kr) 

4)högre än 47 745 euro 

(cirka 470 000 kr) 

52% 52% 

Källa: Belastningdienst (den nederländska skattemyndigheten) 16 

11 Se rapporten ”Hur gör man? Om sysselsättnings- och världsreformer 

i fyra EU-länder”, Finansdepartementet Ds 1999:37, s.67ff. 

12 ”Hur gör man?”, s. 74. 

16 Financieel Economisch Magazine.

Reformerna var till en början kontroversiella, och en rad strejker bröt ut. 

Ändå innebar den nya politiken ett mycket stort steg i rätt riktning, och riskerna 

för den nederländska ekonomin är idag väsentligt lägre än under slutet av 

sjuttiotalet och början av åttiotalet. En av de avgörande åtgärderna gick ut på 

att man stramade upp de generösa reglerna för handikappensioner, vilka hade 

lett till att andelen holländare med handikappersättning var tre gånger så stort 

som i grannlandet Tyskland. Bland annat sänktes nu ersättningsnivån från 70 

procent av den tidigare lönen till 70 procent av minimilönen. Samtidigt skärpte 

man de medicinska kraven. Detta ledde till att antalet försäkringsmottagare, 

vilket motsvarar förtidspensionerade, sjönk från 920 000 till 850 000 i en 

befolkning om ungefär 16 miljoner invånare. 13 Av Sveriges nio miljoner invånare 

är 464 000 personer förtidspensionerade. 14 

Nederländerna kan nu åtnjuta en ökad sysselsättningsgrad –medan de offentliga 

utgifterna som andel av BNP har sjunkit från 63 till 50 procent mellan 

1983 och 1997. 

Äldre och arbetsmarknaden 

Den största svårigheten för Nederländerna ligger i att en så stor del av befolkningen 

befinner sig utanför arbetsmarknaden. Den viktigaste förklaringen är 

att så många lämnar arbetsmarknaden i förtid. Den officiella pensionsåldern är, 

precis som i Sverige, 65 år. Men i realiteten lämnar man arbete och arbetssökande 

mycket tidigare. 

Det nederländska pensionssystemet kan delas upp i två delar. Till att börja 

med finns det en lagstadgad pension som staten ger till alla i enlighet med 

Algemeene Ouderdomswet (AOW), lagen om allmän ålderspension, och 

Algemeene Nabestaandenwet, lagen om allmän försäkring för efterlevande. 

Den förra ger för ensamstående utan barn sedan juli 2001 1859,96 floriner, 

844 euro, per månad, det vill säga cirka 8 000 kronor. 15 Dessa lagar garanterar 

alla holländare en tämligen låg pension som är oberoende av hur stora den 

enskildes inkomster har varit. Denna grundpension beräknas utifrån den 

lagstadgade minimilönen. 

Vidare finns en pensionsdel vars storlek varierar beroende på hur mycket den 

enskilde har tjänat. Denna pension förvaltas i regel av pensionsfonder och är 

13 ”Hur gör man?”, s.76 

14 ”Riv hindren för äldre i arbetslivet! En kartläggning och ett diskussionsunderlag från 

Näringsdepartementets seniorgrupp”, Näringsdepartementet Ds 2002:10, s. 24. 

15 Den som intresserar sig för social säkerhet i Nederländerna kan med fördel vända sig till broschyren 

”Kurze Übersicht über die soziale Sicherheit in den Niederlanden”, utgiven av det nederländska 

arbets- och socialministeriet. 

43

obligatorisk – det kan exempelvis röra sig om att en enskild bransch eller en 

yrkeskår har en viss form av pensionsplikt enligt lag. 

Dessutom kan naturligtvis den enskilde komplettera med frivilliga pensionsförsäkringar. 

Normen för pensioner i Nederländerna uppgår till 70 procent 

av individens slutgiltiga lön före pensionering. 

Den lagstadgade minimiinkomsten för ensamstående är 1206,60 euro per 

månad, cirka 11 000 kronor. Har man haft en låg lön, är 70 procent inte alltid 

så mycket att leva på. Det är ytterligare ett skäl till att det varit viktigt att ge 

människor ökade möjligheter att arbeta längre än de hittills har gjort. På senare 

tid har man också vidtagit ett antal åtgärder som ska uppmuntra och underlätta 

för äldre att arbeta längre. 

Förvärvsarbetande som är äldre än den lagstiftade pensionsåldern i de lägre 

inkomstklasserna betalar alltså betydligt lägre skatt än personer under 65 med 

samma inkomstnivå. 17 Men å andra sidan betalar sextiofemplussare i de högre 

inkomstklasserna lika mycket skatt på de högre beloppen som yngre i motsvarande 

kategori. Detta är säkerligen en starkt bidragande orsak till att arbete för 

äldre i Nederländerna fortfarande i huvudsak är låginkomstarbete. Incitamentet 

har inte förstärkts särskilt mycket i de övre inkomstklasserna, där marginaleffekterna 

är lika starka som tidigare. Dessutom räknar man ju in pensionen i 

summan. I alla händelser är naturligtvis den sänkta skatten för en mycket stor 

grupp ett starkt incitament för att arbeta som sextiofemplussare. 

En ny arbetsrabatt för äldre har också införts. För arbetstagare över 58 år ges 

en skatterabatt om 2 000 kronor per år, över 61 gäller 4 000 kronor, och för 

dem som är äldre än 63 är summan 6 000 kronor. Arbetstagarens skatt minskas 

med rabattbeloppet. 18 

Ytterligare en åtgärd innebär att även arbetslösa som är äldre än 57,5 år aktivt 

måste söka arbete. Tidigare har dessa äldre arbetslösa enligt lag varit befriade 

från plikten att söka arbete, men från och med 1 juli 2002 kommer även de att 

vara tvungna att verkligen vara arbetssökande. 19 

Skälet till att man i samband med den stora skattereformen har sänkt skatten 

på arbete för äldre är naturligtvis att man vill stimulera äldres deltagande på 

arbetsmarknaden. Men åtgärderna inskränker sig inte till att skapa ekonomiska 

incitament för de äldre att arbeta. Man har också aktivt verkat för att göra det 

44 

17 Den skillnaden ligger i att de slipper betala den största av de egenavgifter som utgör den största delen 

av skatten. Den egentliga skatten är i Nederländerna i själva verket en ganska liten del av skattesatsen 

ovan – för den lägsta kategorin bara 2,95 procent. Den allra största delen är alltså egenavgifter för en 

sorts sjukförsäkring (AWBZ), efterlevandeförsäkring (ANW) och pension (AOW). Och den sistnämnda, som 

är 17,9 procent, behöver inte sextiofemplussare betala. 

18 Financieel Economisch Magazine, 14 maj 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml 

19 Volkskrant 29 april 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml

attraktivt för arbetsgivare att anställa personer som är äldre än huvuddelen av 

arbetskraften eller till och med äldre än den lagstadgade pensionsåldern. 

45

En nederländsk arbetsgivare som anställer en arbetslös som är äldre än femtio år 

och som får en lön som överskrider minimilönen med 50 procent eller mer, får 

sedan den 1 januari 2002 en reduktion av arbetsgivaravgiften. Under en fyraårsperiod 

får arbetsgivaren en rabatt om cirka 20 000 kronor per år, som dras av 

från skatt och arbetsgivaravgifter. 20 En arbetsgivare som anställer en sextiofemplussare 

är dessutom befriad från vissa avgifter. 

Från regeringshåll har man också föreslagit vissa negativa incitament. Den 

arbetsgivare som vill säga upp en anställd som är 57,5 år gammal eller äldre, ska 

enligt regeringsförslaget betala upp till 30 procent av den uppsagdes arbetslöshetsersättning. 

Bakom detta ganska stränga förslag ligger regeringens vilja att 

motverka att äldre sägs upp för att ersättas av yngre personal. Den högsta andelen, 

30 procent, skulle betalas av större företag med 50 anställda eller fler, medan 

mindre företag inte skulle behöva betala en lika stor andel. Men för att undvika 

att äldre därigenom ska vara mindre attraktiva att anställa, skulle regeln inte gälla 

dem som anställs vid 50 års ålder eller senare i livet. 21 Man har ännu inte lagfäst 

förslaget, och ett beslut i frågan kan inte väntas innan en ny regering har tillträtt 

efter valet i maj. 22 

I Nederländerna arbetar de flesta äldre arbetstagare i den privata sektorn. 

Därför har man också vidtagit åtgärder för att öka de äldres deltagande i den 

offentliga sektorn. Så har man utarbetat ett program med namnet 

”Handlingsplan för främjandet av de äldres deltagande inom den offentliga sektorn”. 

Vilka följder detta får ska utvärderas mycket noggrant, och man har tydligt 

markerat att ytterligare åtgärder ska vidtas om handlingsplanen visar sig vara 

verkningslös. 23 

46 

ARBETSGIVARE OCH MORÖTTER 

20 Volkskrant 8 maj 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml 

21 Detta förklaras på Midlife vacaturebanks hemsida, som är en av de nya organisationer som vänder sig 

just till äldre arbetssökande. www.midlife.nl 

22 Intervju med Sabine Jimkes vid ministeriet för arbets- och sociala frågor, 23 april 2002. 

23 Se den kristna fackföreningen CFO:s hemsida www.cfo.nl/sector/overheid/nieuws 24 januari 2002.

Från och med den 1 januari 2002 kommer i enlighet med den nederländska 

handlingsplanen en årlig bonus om 454 euro (cirka 4 500 kronor) att utdelas 

till de arbetstagare inom den offentliga sektorn som är äldre än 62 år. Alla 

offentliganställda kommer således att få denna bonus om de fortsätter att arbeta 

fram till den lagstadgade pensionsåldern. 24 

Ändrade system ändrar attityder 

BONUS 

Skatter och åtgärder som syftar till att skapa ekonomiska incitament ändrar på 

sikt även attityder. Att försöka ändra arbetsgivares inställning utan att till det 

koppla ekonomiska incitament är svårt eller rent av omöjligt. Det är inte så 

konstigt att de länder som har högst faktisk pensionsålder, som Island, också är 

de länder där det ekonomiska incitamentet för äldre att arbeta är störst. 25 

Även i Nederländerna talar man om ”femtioplussare” (”vijftigplussers”), och 

där arbetar man aktivt för att just de äldre ska arbeta längre och lämna arbetsmarknaden 

senare än vad som hittills har varit vanligt. I Nederländerna har 

man faktiskt också gjort konkreta förändringar i systemet för att ändra attityder 

kring äldre och arbete. 

Regeringen tillsatte i juni 2001 en ”Taskforce ouderen”, ”taskforce äldre”, en 

grupp som verkar för att äldre ska arbeta längre. I stor utsträckning handlar det 

om att undersöka vilka problem som finns för äldre arbetssökande. Syftet är att 

få till stånd en mentalitetsförändring hos såväl arbetsgivare och arbetstagare; 

båda grupperna ska bli mer positivt inställda till att anställa och arbeta som 

äldre. Dessutom ska både arbetsgivare och anställda kunna vända sig till 

Taskforce ouderen för att få information och råd om hur anställda kan stanna 

24 Ibid 

25 Stefán Òlafsson: ”Det isländska pensionssystemet – utseende och utsikter”, i Joakim Palme (red.): 

Privata och offentliga pensionsreformer i Norden – slut på folkpensionsmodellen?, Pensionsforum, 

2001, s. 33-60. 

47

kvar längre i sitt arbete. 26 

Men även i näringslivet är man högst medveten om att arbetsmarknaden 

behöver reformeras med avseende på hur den fungerar för äldre. Ett flertal företag 

har redan infört något som kallas ”leeftijdsbewust personeelsbeleid”, 

”åldersmedveten personalpolitik”. Även ett storföretag som Siemens har här 

varit en föregångare. Utgångspunkten är att man måste ta tillvara de äldre 

arbetstagarnas kompetens och motverka felaktiga föreställningar om att äldre i 

regel skulle vara mindre motiverade, vitala eller flexibla. Bakom denna nya hållning 

ligger naturligtvis insikten att det är ett problem att äldre i så låg utsträckning 

deltar på arbetsmarknaden. 27 

Äldres erfarenhet, kompetens och kunskap utnyttjas knappast effektivt i en 

ekonomi där bara en tredjedel av dem som är mellan 55 och 65 år arbetar. Den 

nederländska regeringens mål är att öka andelen äldre till 50 procent år 2030. 

Uppnås inte detta, innebär det stora svårigheter för statens finanser och den allmänna 

pensionen: den nederländska befolkningen kommer som så många 

andra västeuropeiska länder att få en kraftig ökning av äldre och pensionerade. 28 

Enligt ministeriet för arbetsfrågor och sociala frågor måste äldres deltagande på 

arbetsmarknaden öka med 0,75 procent per år fram till 2030 för att motverka 

bristen på arbetskraft. Och precis som i Sverige kommer inte bara arbetskraftsbristen 

utan också de skenande kostnaderna att vara ett problem. 

De åtgärder som har vidtagits har nu inte heller lett till några stora kontroverser, 

utan i hög grad accepterats. Beslutet om att äldre arbetslösa också skulle 

ha arbetssökningsplikt ledde dock till en konflikt mellan arbetsgivare och fackförbund 

i det korporativa organet SER (Sociaal Economische Raad), den organisation 

som fungerar som rådgivande instans i alla ekonomiska och sociala 

frågor i Nederländerna. Den största nederländska pensionärsorganisationen, 

ANBO, har hävdat att arbetssökningsplikten är ineffektiv, då arbetsgivarna i 

alla händelser diskriminerar äldre arbetssökande. Men även ANBO menar att 

det är viktigt att man verkar för att äldre i högre grad än nu ska delta i arbetsmarknaden. 

29 

48 

26 Se www.midlife.nl 

27 Marian Thunissen: ”Leeftijdsbewust personeelsbeleid: over conjuncturele faciliteiten en duurzame veranderingen” 

(opublicerad uppsats framlagd vid TVA/WESWA-kongressen 12 oktober 2001). 

28 Se rapporten ”Ouderen langer aan het werk”, utgiven av Centraal Bureau voor de statistiek. 

29 Se www.anbo.nl

REKRYTERINGSFÖRETAG FÖR ÄLDRE 

En växande arbetsmarknad för äldre 

Hur stora de avsedda effekterna blir på äldres deltagande i arbetskraften återstår 

förstås att se. De förändringar Nederländerna genomfört är mycket nya och 

delvis sammankopplade med att ett nytt skattesystem har införts. Men en sak 

är tydlig och har gått snabbt: det har kommit rekryteringsföretag och förmedlingar 

som vänder sig direkt till äldre arbetstagare. Och de rapporterar om en 

stor tillströmning. Det är inte så märkligt: mellan 1996 och 2001 gick andelen 

förvärvsarbetande i gruppen 55–59-åringar upp från 40 till 50 procent, och i 

gruppen 60–64-åringar var andelen 11 respektive 16 procent. 30 Det kan jämföras 

med Sverige, där 1998 81 procent av 55–59-åringarna arbetade, och 49,7 

procent av 60–64-åringarna. 31 Utvecklingen i Nederländerna utgår alltså från 

en mycket låg nivå. Visserligen har arbetskraftsbristen redan nu lett till en viss 

förändring, men man har också insett att något konkret måste göras för att 

verkligen vända utvecklingen. Det har exempelvis skett genom de reformer 

beträffande lönekostnader och skatter som beskrevs i föregående avsnitt. Och 

det är sådana konkreta åtgärder som spelar roll. 

Det finns sex–sju olika rekryteringsföretag i Nederländerna som är inriktade 

på just äldre. De ser litet olika ut: vissa vänder sig till både yngre och äldre, 

andra till fyrtiofemplussare, någon annan bara till sextiofemplussare. Men 

utvecklingen är tydlig: det finns en allt större arbetsmarknad för äldre medarbetare. 

Företaget Uitzendbureau 65plus grundades 1975 och arbetade under åttiotalet 

med att förmedla arbeten framför allt till yngre. Verksamheten för äldre var 

30 Het Financieele Dagblad, 13 februari 2001; citerat på www.midlife.nl/nieuws.shtml 

31 ”Äldres utträde ur arbetskraften”. s. 12. 

49

en bisyssla. Men bisysslan blev en huvudsyssla. Idag är företaget en rekryteringsfirma 

uteslutande för sextiofemplussare, och det har nu över 3 500 personer 

i sina register och 15 kontor i olika städer. 32 

Ett annat företag, Topsenior, vänder sig till fyrtiofemplussare. Det startade 

bokstavligen från ingenting, utan kunder och kandidater – och har idag sådan 

stor efterfrågan att det nästan har problem med att bevara den ursprungliga 

affärsidén, nämligen att vara en liten rekryteringsfirma med personlig kontakt 

med kunderna. 33 Ytterligare ett företag, Oudstanding, grundades 1998; det har 

vissa år växt med 100 procent och täcker idag hela Nederländerna via sina kontor 

i Amsterdam, Rotterdam, Maarssen, Apeldoorn och Eindhoven. 34 

Det är en lovande utveckling, och rekryteringsföretagen för femtioplussare 

andas alltså tillförsikt. 35 De talar om att det för dem är mycket viktigt att få bort 

de kvarvarande fördomarna på arbetsmarknaden – och ett sätt att göra det är att 

visa att äldre har kunskaper och erfarenheter som är till stor nytta för arbetsgivare 

och kolleger. Många äldre har därför lättare att samarbeta, och på grund av 

att de ofta har pension, vilket ger en grundtrygghet, har de heller inte alltid så 

stora löneanspråk som många yngre. Det är just dessa nyckelord som femtioplusrekryteringsföretagen 

använder i sin reklam till avnämarföretagen. 

Erfarenhet. Kunskap. Lojalitet. Och flexibilitet: många äldre är öppna för 

mycket olika lösningar, och de kan anpassa sig bättre än yngre både vad gäller 

inkomst och tid. Har man redan pension, är man inte lika beroende av att ha 

en jämt fördelad inkomst av sitt extra arbete. Och är barnen utflugna, kan man 

arbeta mycket eller litet, beroende på hur man själv har lust och hur mycket 

arbetsgivarna behöver en. 

Rekryteringsföretagen säger att framför allt mindre företag rekryterar äldre, 

då dessa har starkare ansvarskänsla och lojalitet mot sin arbetsgivare. De byter 

heller inte arbete lika ofta, och mycket få äldre arbetstagare blir överansträngda 

eller utbrända. 

För många äldre som vill börja arbeta igen blir det aktuellt med litet mindre 

kvalificerade arbeten än tidigare. Ofta kan det röra sig om administrativa tjänster, 

serviceyrken eller representationsuppdrag. Det innebär för många högutbildade 

att de måste ställa om sig från mer teoretiska till praktiska arbeten. Den 

allra största gruppen som får arbeten genom femtioplusrekryteringsföretagen är 

50 

32 Uppgift från Michal van Dantzig vid företagets huvudkontor. Se även hemsidan www.65plus.nl 

33 Uppgift från Eva Meenhorst; se också www.topsenior.nl 

34 Uppgift från Monique Levels; se också www.oudstanding.nl 

35 Andra rekryteringsbyråer som kan hittas på nätet är www.ervaren-jaren.nl 

http://www.55plus-uitzendbureau.nl och www.seniorgroep.nl

dock före detta hemmafruar som är sugna på att börja arbeta igen, och liksom 

de flesta andra äldre arbetssökande har de ingenting emot deltid eller flexibla 

arbetstider. Och de äldre är entusiastiska. För många av dem är det, som den 

sjuttioettårige Cornelis de Zeeuw säger, ”en njutning” 36 att gå till arbetet. 

En sak är tydlig: ett antal företag har hittat sin nisch och sin marknad. Denna 

snabbväxande marknad är just förmedling av arbeten till äldre som vill och kan 

arbeta. 

Mycket har alltså hänt i Nederländerna. Man har: 

• infört lägre skatt för arbetstagare över 65, 

• infört en stigande skatterabatt för arbetstagare över 58, 

• infört arbetssökningsplikt för arbetslösa över 57,5 år, 

• infört subventioner för arbetsgivare som anställer femtioplussare, 

• infört en bonus för offentliganställda som stannar kvar i arbete efter 62 

års ålder, 

• från statsmaktens sida tillsatt en arbetsgrupp som ska förändra arbetsgivares 

och arbetstagares attityder i förhållande till äldre och arbete, 

• från näringslivets sida i många företag infört en personalpolicy som syftar 

till att behålla äldre längre i arbetslivet och se till att tillgodogöra 

sig deras kompetens. 

Det viktiga med dessa åtgärder är att man gått från ord till handling. I 

Nederländerna har man inte nöjt sig med planer och samarbete och prat om att 

ändra attityder. Man har reformerat systemet och skapat konkreta incitament 

att arbeta som äldre och att anställa äldre. De allra flesta sextioplussare är helt 

och hållet förmögna och villiga att arbeta – och i Nederländerna får de i allt 

högre grad också möjlighet att göra det. ”Min far var i min ålder verkligen en 

gammal man”, säger den 67-årige Van den Vooren, som vill fortsätta att gå till 

sitt arbete ett tag till. ”Så länge som jag mår bra går jag dit.” 37 

36 I Sverige har DN rapporterat om detta i artikeln ”Jag har aldrig haft det så roligt på jobbet”, datum? 

37 Citerat efter Volkskrant, 8 maj 2001. 

51

– Så länge jag är frisk kan jag jobba 

tills jag är 80… 

Vi träffas på ett kafé i Stockholm en 

sen eftermiddag. Böret Jönsson, 67 

år, kommer direkt från jobbet. Hon 

är anställd vid ett försäkringsbolag 

och arbetar fem dagar i veckan, sex 

timmar om dagen, med att sälja pensionsförsäkringar 

till företag, framför 

allt småföretag. Där började hon när 

hon var 60, trivdes bra och ville inte 

sluta när hon nådde pensionsåldern. 

– Företaget gav mig en särbehandling 

och det är jag glad över. Jag skulle 

bli frustrerad och tokig om jag inte 

fick jobba. Kan inte tänka mig att 

ägna all tid åt barnbarn eller bara gå 

runt i affärer och pyssla i hemmet 

som många i min ålder gör. 

Böret har ett långt händelserikt och 

lite besvärligt liv bakom sig. Växte 

upp en på en liten ort i Värmland. 

52 

MELLANSPEL 

Samtal med Böret Jönsson 


Började arbeta som trettonåring efter 

att ha gått sjuårig folkskola. Kom till 

Stockholm i början av femtiotalet, 

fick jobb på posten och gifte sig. Fick 

en son, skilde sig och började arbeta 

som datakontorist på Statistiska 

Centralbyrån. 

Med en ny man fick hon en dotter 

och startade sedan eget datakonsultföretag 

som var mycket lönsamt fram 

till början av 80-talet då företagen 

klarade av datahanteringen själva. 

Därefter sålde hon prenumerationer 

för en morgontidning, och när det 

jobbet upphörde blev det pensionsförsäkringar. 

– Vad som är roligt med det här 

jobbet är att jag får jobba i en grupp 

med unga människor, i 30–35-årsåldern. 

Jag tror inte heller att de tycker 

det är något konstigt med mig som är 

så mycket äldre. Det bästa som finns

är att arbeta med människor i olika 

åldrar. Om alla vore i min ålder skulle 

de prata om samma saker, om barnbarnen, 

om min Bertil eller min 

Stig…” 

Böret har också barnbarn, en liten 

pojke som hon hämtar på dagis två 

gånger i veckan och passar när han är 

sjuk. 

– Jag tycker det är härligt med 

honom. Men att ta hand om honom 

varje dag skulle jag inte orka. Det är 

ju inte minst ansvaret, att det inte ska 

hända honom något, som gör att man 

blir slut. Jag är inte heller den som 

håller på och berättar om barnbarnen. 

Har aldrig tyckt att det varit särskilt 

intressant att höra om andras barnbarn. 

Det är ju bara roligt för de allra 

närmaste i familjen. 

Ekonomiskt är det inte så lönande 

att fortsätta jobba som pensionär. 

Lönen och provisionen läggs ihop 

med pensionen och skatten blir då 50 

procent. 

– Men jag orkar inte hålla på och 

räkna ut vad som är lönsamt eller 

inte. Många gör ju det. De ser hur 

mycket som går bort i skatt, hur 

bostadsbidraget kommer att minska, 

om de tjänar extra. Jag får i alla fall 

lite utöver pensionen och det gör att 

jag kan köpa och göra lite extra utan 

att behöva planera och spara för det. 

Hade jag riktigt mycket med pengar, 

då skulle jag köpa en gård och ha 

en häst så att jag kunde rida varje dag. 

Om jag blev tvingad att sluta jobba, 

skulle jag skaffa mig hund igen. Då 

kommer man ut och behöver inte 

vara rädd. Hade en stor Grand 

Danois när jag jobbade hemifrån, 

men det går ju inte att ha hund om 


53

man är borta för länge på dagarna. 

Även om Böret inte kan tänka sig 

att avstå från att arbeta på grund av 

skatten, anser hon att den borde vara 

lägre i Sverige. 

– Om pengarna verkligen gick till 

de områden där det behövs pengar – 

skola, vård och omsorg – då skulle jag 

tycka det var rimligt med de skatter vi 

betalar. Men så är det ju inte. Det 

som bekymrar mig är också utflytt- 

54 


ningen av alla företag. Jag talar ju 

dagligen med företagare som är ledsna 

och oroade över vad som sker. Många 

köps upp av utländska bolag och får 

stora krav på att leverera vinst som 

ska i väg till ägarna. 

När hon inte arbetar eller passar 

barnbarn läser hon mycket. 

– Jag läser allt. På nätterna blir det 

ofta deckare. Jag är en rastlös människa 

och blir lugn av att läsa deckare. 

Ann Lindgren

VARFÖR FÖRSVINNER DE ÄLDRE? 

Scener ur ett arbetsliv 

Formellt hindrar ingenting äldre att arbeta kvar till 67 års ålder. Men det finns 

regelsystem i Sverige som gör att äldre mycket lättare slås ut från arbetsmarknaden. 

De pensioneras bort. Och det finns också problemattityder som gör det 

svårt för äldre att fortsätta arbeta. Vi ska titta på några av dessa svårigheter. 

Morgontidningen 

Den 62-åriga reportern på en av Sveriges största morgontidningar hävdar skrattande 

att hon biter sig kvar med näbbar och klor på tidningen, som en av en 

krympande skara av personer kring 60 år. 

– När jag började på tidningen 1968 fanns det många medarbetare över sextio. 

Idag finns nio stycken – av 300. Det betyder att man systematiskt har gjort 

sig av med äldre medarbetare. Reportern berättar en episod som förmodligen är 

mycket typisk inte bara för stora morgontidningar. 

Chefen på tidningens weekendbilaga skulle vara pappaledig, och frågan var 

då förstås vem som skulle vikariera för honom. Den 62-åriga journalisten gick 

till en av de äldre medarbetarna, en mycket rutinerad person som har varit utrikeskorrespondent 

och mycket uppskattad som chef, och uppmanade honom 

att söka vikariatet. Men snart fick hon ett telefonsamtal från honom. Han hade 

fått nobben. 

Den för tillfället ansvarige personen hade förklarat att det inte skulle bli aktuellt 

med något vikariat för honom då det skulle bli nödvändigt med en yngre 

person. ”Det skulle”, säger reportern, ”vara ett ungdomligare stuk på bilagan.” 38 

Nu blev det inte riktigt så. Reportern gick till chefredaktören och berättade 

vad som hänt. Denne blev upprörd och talade med den ansvarige, som omedelbart 

förnekade att han skulle ha sagt att det var viktigt att få en yngre förmåga. 

38 Intervju med reportern 

55

Därmed var problemet ur världen. På ett sätt. Den före detta utrikeskorren 

kunde bli vikarierande chef för helgbilagan. Och det hade klargjorts att högre 

ålder inte var ett godtagbart skäl att avvisa en persons ansökan om en tjänst. 

Men i all sin enkelhet är historien talande. Ännu mer talande är kanske att det 

idag bara finns nio medarbetare av 300 som är över sextio år. Nu har tidningen, 

som så många andra under en del år, varit tvungen att göra en del nedskärningar, 

och de har i hög grad genomförts genom att äldre medarbetare har erbjudits 

avtalspension. 

56 

Vården och lönetrappan som äldrefälla 

Inte undra på då att många äldre inte känner sig uppskattade i sin arbetsroll. 

Att det är på det sättet bekräftar Eva Fernvall, ordförande i Vårdförbundet. 

Hon tror att det är något som gäller vårdanställda i särskilt hög grad. 

– Det finns fortfarande mycket attityder om att det är ett homogent kollektiv, 

det ser likadant ut från att man börjar yrket tills att man slutar. Det innebär att 

den som har kommit upp till 55 år tycker att det är tråkigt. 39 

Men i vården finns som det ser ut nu inga möjligheter att variera och gå ifrån 

det vanliga schemat. Eva Fernvall berättar att Vårdförbundet har låtit undersöka 

hur medlemmarna ser på balansen mellan arbete och fritid. 70 procent var 

nöjda med balansen. Ändå lämnar man arbetsplatsen en bra bit före lagstadgad 

pensionsålder. Varför vet inte Fernvall. 

– Det är någonting som händer när man kommer upp i 55-årsåldern som 

ändå gör att man går i pension tidigare. 

Men många medlemmar säger att de skulle kunna tänka sig att få lite andra 

sysslor på arbetsplatsen. De kan tänka sig att ägna sig åt lugnare arbetsuppgifter, 

som att hjälpa nya medarbetare, eller att hålla på med patientplanering. Idag 

finns dock inget utrymme för den sortens arbete, och därför försvinner de 

äldre. 

Vårdförbundet vill att människor ska arbeta kvar i vården ända fram till 65 

års ålder. Eva Fernvall tror att nästa generation 65-åringar kommer att vara så 

pigga att det skulle vara en katastrof – ekonomisk lika väl som kompetensmässig 

– att inte tillvarata dem som medarbetare. Det krävs enligt Fernvall en attitydförändring 

hos arbetsgivarna, men också hos de vårdanställda. Det måste 

39 Intervju med Eva Fernvall

vara ett individuellt ansvar. Alla vet att det vore samhällsekonomiskt mycket 

lönsamt om människor i större utsträckning skulle arbeta kvar till 67. 

Eva Fernvall menar alltså att i synnerhet sjuksköterskor lämnar sina arbeten 

på grund av att de inte känner sig uppskattade. För att kunna genomföra en 

förändring måste man skapa både ekonomiska incitament och en förändrad 

attityd från arbetsgivarens sida. 

Kommunförbundet 

Och motparten? Även Svenska Kommunförbundet ser det som ett problem att 

människor inte arbetar längre än de gör. Kommunerna måste, enligt Anders 

Mellberg, pensionsexpert på Kommunförbundets arbetsgivarpolitiska sektion, 

nyanställa en halv miljon människor inom en inte alltför lång framtid. 40 

– Det är ett enormt kompetensförsörjningsproblem. Vårt mål är att människor 

ska vilja och kunna arbeta kvar tills de fyller 67. 

Däremot förnekar Mellberg att förtida pensioneringar skulle vara något 

särskilt stort problem i den kommunala sektorn. Man måste bortse från sjukpensioneringar 

och övergångslösningar. I övrigt är det relativt få som går tidigare. 

Ändå är det ett problem att de anställda inte arbetar längre, och 

Kommunförbundet säger sig vilja arbeta för att de anställda ska stanna längre. 

Det viktiga är att det ska vara ekonomiskt gynnsamt. Deltid och arbetstidsförkortning 

är en viktig sak. Det är avgörande att det finns en hållbar balans mellan 

statens, individens och arbetsgivarens ansvar för de ekonomiska bördorna. 

Den som vill trappa ned har idag inga ekonomiska incitament att göra det – 

och i många fall är det helt enkelt inte ekonomiskt möjligt för de kommunalanställda 

låginkomsttagarna. En möjlighet vore här rabatt på arbetsgivaravgifter. 

Anders Mellberg säger visserligen att det måste till en attitydförändring hos 

arbetsgivarna, men går över till att hävda att det finns andra större problem. En 

attitydförändring måste också komma till stånd bland de yngre arbetstagarna. 

Konkret arbetar Kommunförbundet med att leta fram goda exempel och 

anordna konferenser där personer från sådana platser får framträda just som 

förebilder. Friskvård och möjligheter att påverka det egna arbetsschemat är 

andra möjliga strategier. 

40 Intervju med Anders Mellberg. 

57

Nästa steg är att få i gång en diskussion med staten och facket. Men attityder har 

mindre betydelse idag; det måste i stället finnas ekonomi bakom en ändring till det 

bättre. Det måste bli gynnsamt att ha kvar äldre, understryker Anders Mellberg. 

Även Kommunförbundet ser alltså de problem som är förknippade med att 

människor i Sverige lämnar arbetsmarknaden så tidigt. Men samtidigt är man 

mån om att tona ned den förtida avgången. Man vill inte se det som ett arbetsgivarbekymmer. 

Att kommunalanställda lämnar arbetsmarknaden så tidigt på grund av sjukpensionering 

är ett problem – men med de ekonomiska ramar som finns på 

arbetsmarknaden är det inget större problem för just arbetsgivarna. Genom 

sjuk- och förtidspensionering skjuts kostnaden någon annanstans. Den verkligt 

stora kostnaden är samhällsekonomisk. Och samhällsekonomin är så diffus och 

så gemensam att det inte riktigt ses som ett problem för någon enskild – vare sig 

för arbetstagare eller arbetsgivare. 

58 

Storstockholm 

Bara i Stockholmsregionen behöver arbetskraften öka med omkring 20 000 

personer om året. Det är framför allt svårt att hitta lärare, läkare, sjuksköterskor, 

vård- och omsorgspersonal. 

Den höga andelen 60–64-åringar som arbetar i Stockholmsregionen medför 

också stora pensionsavgångar inom kort. Under de närmaste två åren beräknas 

dessa öka med 6 procent och bristen på arbetskraft kommer ytterligare att förstärkas. 

Inte minst inom äldreomsorgen kommer en stor del av de anställda att 

gå i pension. Det är därför enligt Stockholms stad angeläget att den nuvarande 

personalen orkar och är motiverad att arbeta längre. 

Den äldre arbetskraften behövs. Inte bara i personalförsörjningsperspektiv, 

konstateras det i Stockholms stads personalstrategi, utan också för att tillvarata 

den äldre arbetskraftens kunskap och erfarenhet. 

Birgit Weimer vid personalpolitiska avdelningen har fått uppdraget att hitta 

förslag till åtgärder som gör att äldre medarbetare orkar och vill arbeta längre än 

de gör i dag. Den genomsnittliga pensionsåldern är idag drygt 59 år. Många 

lämnar sina arbeten långt innan de har fyllt 65 år. Förlängt yrkesliv i 

Stockholms stad är rubriken på utredningsuppdraget, vars övergripande mål är

att göra det möjligt för stadens anställda att arbeta längre – och må bra av det. 

– Problemet är att det verkar bli en norm att man ska sluta runt 60 år. ”Vid 

60 borde man lägga av”, hör jag allt fler som säger. Visst kan det vara lockande 

att sluta jobba om man har stått på hela sitt liv. Men efter en tid tror jag ändå 

att saknaden kommer efter ett arbete och allt vad det innebär i form av social 

samvaro och kontakter, säger Birgit Weimer. 

Några av Birgit Weimers förslag är att de personalansvariga i Stockholm 

kontinuerligt ska följa den faktiska pensionsålderns utveckling bland de anställda, 

att vara öppna för att nyrekrytera äldre, att sprida information och kunskap 

om den väntade arbetskraftsbristen , att upplysa om möjligheten att kombinera 

arbete och pension samt att få arbeta fram till 67 år. Vidare anser hon att chefer 

bör utbildas enligt den finska modellen Age Management som förenklat går 

ut på att bättre förstå äldre medarbetares behov och förmåga. 

– Men dels handlar det om att förändra attityden till äldre medarbetare, inte 

minst från cheferna. Många 50-åringar får inte alls samma möjligheter till kompetensutveckling 

som de yngre får. Följden blir ju att man tycker att de äldre 

inte har tillräcklig IT-kunskap eller vad som nu saknas. 

– Jag tror också att man måste bli mycket mer flexibel i hur arbetet organiseras. 

De äldre medarbetarna borde kunna få nya uppgifter som är mindre fysiskt 

krävande inom t ex vården och omsorgen. De kan också bli handledare och 

mentorer åt nya yngre medarbetare. Ta till exempel Stadsbiblioteket, där många 

äldre bibliotekarier går i pension. De yngre, nyutbildade, har inte den erfarenhet 

som de äldre har och behöver stöd från de äldre innan dessa försvinner. 

Men även de äldre själva måste vara beredda att göra avkall på sin prestige. 

– De som är chefer eller har en viss position måste också kunna acceptera att 

bli av med den status eller de privilegier som är förknippade med ett chefsjobb. 

Att lämna ett chefsjobb ska inte vara detsamma som att byta ned sig. 

Vid ättestupan. De vill, de kan – men får de? 

Sverige står liksom övriga Europa inför arbetskraftsbrist. I EU-länderna måste 

pensionsåldern i genomsnitt höjas till 75 år, om man inte ska tvingas se en drastiskt 

rubbad andel icke-förvärvsarbetande i förhållande till dem som förvärvsarbetar. 

41 Det är svindlande siffror. 

41 Riv ålderstrappan!, s. 109. 

42 Riv ålderstrappan!, s. 108f. 

59

I Sverige har Riksförsäkringsverket räknat på de effekter som den demografiska 

utvecklingen kommer att få. Och inte ens med mycket optimistiska antaganden 

om den fortsatta utvecklingen ser det ljust ut. 

Även om man räknar med att de som arbetar vid 64 års ålder kommer att 

arbeta till 67 års ålder, att antalet förtidspensioner sjunker och att arbetskraftsdeltagandet 

är högt, blir försörjningskvoten ändå högst problematiskt. Vi kommer 

2030 att ha 1,4 förvärvsarbetande per pensionär. Allt färre kommer att försörja 

allt fler. Och siffrorna döljer vissa förändringar som inte räknas in i statistiken. 

Försörjningskvoten är ett mått på antalet personer i icke arbetsför ålder 

i förhållande till varje person i ”produktiv” ålder, alltså 20–64. Länge har försörjningskvoten 

i Sverige varit mellan 0,65 och 0,75. 2030–2050 kommer den 

att stiga till 0,85 – men statistiken bortser då ifrån att många fler under den 

förra delen av perioden trots att de var i ”icke arbetsför” ålder faktiskt försörjde 

sig själva och ibland redan familjer. 42 Nu och i framtiden förlängs däremot de 

perioder i livet då man inte arbetar – och det är en drastisk förändring. Enligt 

riksförsäkringsverkets beräkningar måste vi få 2 140 000 yrkesaktiva mer än i 

verkets egen prognos till 2030. Det innebär att om man utgår ifrån RFV:s referensscenario 

så måste hälften av dem som blir 65 år fortsätta arbeta. Och om 

försörjningskvoten ska ligga kvar på dagens nivå, måste alla dessa sextiofemåringar 

arbeta kvar till 79 års ålder. 

60 

Hur ser verkligheten ut? 

I den allmänna debatten börjar föreställningen om att äldre ska arbeta sätta sig. 

Allt fler har klart för sig att äldres tidiga utträde ur arbetsmarknaden är ett problem. 

För att ta reda på om denna föreställning har omsatts i någon form av 

handling hos svenska storföretag genomfördes telefonintervjuer med personalansvariga 

på svenska storföretag, en undersökning som visar att det ännu inte 

gjorts eller tänkts nästan alls kring dessa frågor bland svenska företag.

Ingvar kommer före avtalad tid till SJ 

centralstation i Stockholm, där vi 

stämt möte vid ”Oasen”. Ingvar är en 

gammal bekant till mig sedan riksdagstiden. 

Många, många känner 

igen honom som ”Mister Riksdag” 

från hans tid som en mycket energisk, 

glad och ”seviceminded” vaktmästare 

i Sveriges Riksdag. 

Om sitt liv berättar Ingvar följande: 

Han har alltid älskat att arbeta. 

Under skoltiden feriearbetade han 10 

veckor varje sommar hos en trädgårdsmästare.” 

Jag fick kamratkontakter 

ändå.” Efter skoltiden i Ystad 

hade han kontorsarbete. Han utbildade 

sig på kvällstid och lärde sig bl.a. 

handelsräkning och stenografi. 

Före och under värnpliktstjänstgöringen 

arbetade han på kontor på 

dagarna och som korrekturläsare vid 

Ystads Allehanda på kvällarna. ”Jag 

fick nattpermission från det militära.” 

Detta arbete gav honom mycket, 

MELLANSPEL 

Samtal med Ingvar Söfgren 


eftersom han alltid varit intresserad av 

nyheter och händelser. 

1949 – vid 23 års ålder – kom han 

till Stockholm och hade till en början 

kontorsarbete även här. Under 50talet 

hade han två arbeten, kontorsarbete 

på heltid och arbete som 

nattvakt vid Saltsjöbadens badhotell 

kl 22-07. ”Men när sov Du då?” blev 

min fråga. ”Jag har aldrig behövt mer 

än fyra timmars sömn” svarar Ingvar. 

En tid arbetade han också som 

nattvaktmästare vid Svenska Dagbladet 

kl 22-08. Hans mor hade 

ingen änkepension och han lät sin lön 

gå till henne. Från mitten av 1950talet 

drev Ingvar egen affärsrörelse, i 

Klarahallen, med försäljning av 

grönsaker och emballage. Han drabbades 

tyvärr av en trafikolycka 1961 

och fick besvär med en fot. Han orkade 

därför inte med att hantera tunga 

lådor. Läkaren som skötte honom 

ansåg att han borde övergå till ett stil- 

61

lasittande arbete. ”Och jag som alltid 

rört mig!” Ingvar lydde honom inte. 

Han fick nu arbete vid ett vaktbolag 

vid Sveriges då största bygge 

”Sergelsbygget”. När riksdagen skulle 

flytta in och Ingvar skulle lämna in 

nycklarna tog dåvarande förvaltningsdirektören 

vid riksdagen kontakt med 

Ingvar och ville ha honom som väktare. 

”Jag arbetade till en början i vaktbolagets 

uniform. ”Ingvar fick fria 

händer vad gällde ansvaret för säkerheten 

vid riksdagsentrén vid Sergels 

Torg. Han skulle sköta all inpassering 

och kontroll av leveranser till huset. 

”Säkerheten ska fungera men för 

övrigt får Du lägga upp arbetet som 

Du vill” sade förvaltningsdirektören. 

Ingvar var nog en av de första personer 

jag minns från början av min riksdagstid 

1979. Alla förundrades vi 

över Ingvars otroliga egenskap att 

känna igen folk. När jag påtalar detta 

berättar han att han allra första tiden 

bestämde sig för att lära känna igen 

20 riksdagsledamöter per dag. Nästa 

dag lärde han in 20 nya osv. Han 

berättar själv att han satte en heder i 

att känna igen en person – t.ex. en 

som deltog i en utredning – vid tredje 

besöket. Detta stämmer! Det vet jag 

av erfarenhet. 

Efter tiden vid Sergels Torg arbeta- 

62 


de Ingvar i Bankhallen – huvudentrén 

– i gamla riksdagshuset fr o m hösten 

1983. Han har hela tiden varit mycket 

serviceinriktad och säger att han 

vill skapa trivsel omkring sig – och 

det gjorde han! ”Om andra trivs så 

trivs jag.” Ingvar fick arbeta två år 

efter pensioneringen men säger att 

han gärna hade arbetat 7–8 år till. 

Och sedan? Ingvar berättar att han 

”jagade jobb” men han passade också 

upp sin sambo vid hennes sjukgymnastik 

och läkarbesök. Hon hade 

svårt att gå. 

Det blev ett mycket hårt slag för 

Ingvar att hon hastigt dog vid ett 

semesterbesök i Göteborg juli 1996. 

Nu stod han helt ensam. Han 

bestämde sig: ”Antingen bli aktiv eller 

stryka med.” Han fortsatte att söka 

efter arbete. Han handlade vid 

Hemköp i city och tyckte att man 

hade bra varor där, men han påtalade 

för chefen att det var litet dålig ordning 

i butiken. Ingvar blev uppkallad 

till chefen och undrade nu om han 

skulle få en utskällning. Tvärtom! 

Chefen utnämnde honom till butiksvärd 

och han började efter tre dagar. 

Ingvar håller ordning på butiksvagnar, 

kundvagnar som han ser till att 

de blir rengjorda, hjälper kassörskorna 

med växelpengar, hjälper färd-

tjänstresenärer lasta in varor, ser till 

att kunderna inte köar i onödan osv. 

Det var så jag träffade på Ingvar igen 

vid ett av mina många besök i 

Stockholm. 

Ingvar – som är 75 år – arbetar kl 11 

- 21 sex dagar i veckan och stormtrivs. 

Han tar bara tre veckors semester. Då 

besöker han Skåne och Göteborg. 

”Arbete är livet” för honom. ”Det är 

musiken för mig.” Han är ledig på 

söndagarna men önskar att han finge 

arbeta då också. Söndagarna är tråkiga, 

tycker han. Han trivs inte med ensamheten 

och tystnaden och sitter ofta på 

centralstationens kafé på kvällarna, där 

han har god kontakt med personalen. I 

jobbet har han den kontakt med människor 

som han sätter sådant värde på. 

”Många kommer och ropar efter mig.” 

Han känner ju många ”kändisar” som 

känner igen honom. Det är ofta människor 

som lärt känna honom under 

hans tid i riksdagen. ”Tänk så mycket 

roligt jag fått vara med om.” Chefen 

har också sagt att ”Ingvar drar kunder.” 

Han tror själv att hans långa 

yrkeserfarenhet har gjort att han t.ex. 

kan handskas väl med överförfriskade 

eller drogade personer. Han talar med 

dem och behöver inte vara brysk. 

”Man kan klara mycket genom vänligt 

samtal.” 


Ekonomin? Ingvar bor i eget hus i 

Älvsjö. Han klarar sig relativt bra på 

lönen jämte pensionen. ”Men skatten 

är ju ett helsicke! Trots att jag betalar 

skatt enligt tabellen får jag kvarskatt, 

senast på 39 000 kr. Jag får t.ex. inte 

alls råd med resor. Men jag vill jobba 

ändå.” 

Ingvar anser att många skulle 

kunna arbeta efter pensionsåldern. 

63

”Folk förändras ju efter pensioneringen. 

Allting klipps av, och då mår 

människor inte bra. Väggarna hemma 

gör ingen människa gott. Jag har sett 

hur tröttheten tagit över hos många 

som inte har några intressen. Man bör 

inte hinna känna efter.” 

Ingvar är förvånad över att samhäl- 

64 


let inte tar vara på pensionärernas förmåga. 

Om inte annat kunde de ju 

arbeta som mentorer, anser han. 

”Själv vill jag jobba tills jag stupar på 

min post!” avslutar han. 

Stockholm i mars 2002 

Gullan Lindblad

ENKÄTUNDERSÖKNING MED 

PERSONALANSVARIGA 

ABB – Margaretha Granström-Wibeck 

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska 

pensionsåldern uppnåtts. Vad tror du att det beror på? 

Dels beror det på downsizing-programmen. Det är ett enkelt sätt att skära ner 

på personalen utan att det blir en massa bråk. 

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften längre? 

Nej, men man kommer att bli tvungen att ta fram det för att kunna klara försörjningen 

med kompetens i framtiden. 

Om nej – planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften? 

Nej. Det finns ingen viljeinriktning heller, vad jag vet. 

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie 

pensionsåldern att kunna stanna kvar på sin arbetsplats? 

Nej. Vi har ingen fast strategi för detta just nu. 

Vad tror du är det viktigaste man kan göra för att få äldre arbetskraft att stanna 

kvar åtminstone tills de nått den ordinarie pensionsåldern? (I Holland har man till 

exempel infört skattelättnader för den äldre arbetskraften och lägre sociala avgifter 

för arbetsgivare som har äldre arbetskraft.) 

Jag tror att det här främst handlar om attityder hos de äldre. Många går i pension 

trots att de inte vill. Det är något man är förberedd på eftersom man alltid 

vetat att vid 65 går man i pension. Många företag kommer antagligen att så 

65

småningom vara tvungna att hitta nya lösningar på arbetsplatsen som underlättar 

för de äldre, men om Hollands exempel är det bästa vet jag inte. 

66 

Lasse Halldén – Electrolux 

Många slutar sitt arbete långt innan den faktiska pensionsåldern uppnåtts. Vad 

tror du att det beror på? 

En rad olika skäl, en del har tidigare i sitt liv planerat för att sluta runt 60 år, en 

del märker att deras påverkansgrad i företaget minskar och vill därför trappa 

ned. 

Har ni något program för att försöka behålla den äldre arbetskraften? 

Inga generella. 


Nej. 

Har ni några planer på att underlätta för dem som nått den ordinarie pensionsåldern 

att kunna stanna kvar på sin arbetsplats? 

Idag gör vi det med enskilda personer där vi ömsesidigt vill att han/hon fortsätter. 





Anpassa arbetstakten och målbilden tydligare så att utmaningen att arbeta kvar 

verkligen finns. I större företag är nog detta väldigt viktigt.

Bengt Sjöberg – Ericsson 



Vi har få som slutar på egen hand då vi haft stora nedskärningar inom Ericsson. 

Vi har då erbjudit avtalspension. Detta för att kunna minska personalstyrkan 

på ett lite mer positivt sätt. 


Vi har inget direkt program framtaget. Det finns dock människor som jobbar 

kvar efter 65 år. Detta för att vi vill ta vara på deras kunskaper. Med våra kollektivavtal 

avslutas anställningen automatiskt vid 65 års ålder. Finns det dock 

ett behov från oss som arbetsgivare och ett önskemål från den anställde att fortsätta 

anställningen så försöker vi naturligtvis hitta lösningar på detta. 


Nej, det är svårt att smida såna planer nu när vi är alldeles för många anställda 

på Ericsson. 



Det finns inga direkta önskemål om detta idag. De flesta vill gå i pension vid 65 

års ålder eller tidigare. 





Jag tycker att pensionssystemen är oflexibla. Äldre vill gå i pension tidigt. Det är 

inte ekonomiskt eftersträvansvärt att fortsätta arbeta för länge. 

67

68 

Ingmar Hallberg – IKEA 



Vårt största problem är att människor har jobbat hårt under en längre tid. De 

vill helt enkelt gå i pension tidigare och njuta av sin fritid. 

Det är inte så mycket en fråga om attityder hos oss som arbetsgivare utan snarare 

attityden hos de anställda. 


Nej, då många själva önskar gå tidigare. 


Ja, vi jobbar mycket med att försöka behålla de äldre. Vi erbjuder dem att sluta 

från höga och starka chefspositioner med stor arbetsbörda och försöker hitta 

nya positioner i företaget. De får bland annat vara med i olika unika verksamheter 

som till exempel vid stora förhandlingar. 

De får också vara med och hjälpa yngre att komma in i sina arbeten. 

När det gäller kollektivsidan så måste vi ändra på de tunga jobben. 



Jag tror inte att vi kommer att ha någon hög ambitionsnivå att få dem att stanna 

längre. 





Jag tror att man måste införa friare anställningsformer och framför allt ändra 

reglerna i LAS. 

Att man höjt pensionsåldern från 65 till 67 år ger helt fel signaler. Man kan 

inte tvinga äldre att stanna kvar.

Mats Lindman – SAAB 



Vid omstruktureringar leder bland annat vår arbetslagstiftning till att vi måste 

hitta sätt att dra ner bland de äldre. Avtalspensioner blir då ett verktyg. Annars 

skulle vi endast få säga upp bland de yngre. Dessutom vill många gå ner i 

tjänst/sluta när de närmar sig 60. Detta kan bero på arbetstempot med mera. 

Fler och fler funderar även över begrepp av karaktären ”livskvalitet” och ser inte 

den a priori i att arbeta så länge som möjligt. 


Nej, inget särskilt program. Vi kämpar emot när det gäller fler och fler önskemål 

om att få sluta innan ordinarie pensionsålder uppnåtts. Det är sådana 

strömningar som är de förhärskande i arbetslivet, inte en utbredd önskan om 

att få jobba längre. 

Om nej, planerar ni att göra något för att behålla den äldre arbetskraften? 

Vi har för närvarande inga konkreta planer annat än att stoppa utflödet av 

äldre. Verkligheten i form av den demografiska utvecklingen, kommer säkerligen 

att tvinga oss med flera att utveckla program av belöningskaraktär. 



Nej. 



exempel infört skattelättnader för den äldre och lägre sociala avgifter för arbetsgivare 

som har äldre arbetskraft.) 

Jag tror att de holländska exemplen vore bra, men av politiska skäl kommer de 

aldrig att införas i Sverige. Jag är helt övertygad om att det är ekonomiska incitament 

som måste till. De intressanta jobben finns! 

69

70 

Claes Polnov – SKF 



I många fall så jobbar man på ställen som vill dra ner på personalen. Då kan 

många känna att de, hellre än att låta yngre gå, vill låta äldre göra det under bra 

förhållanden. 

Den äldre arbetskraften kan nog ibland känna sig provocerad att sluta tidigare. 

De känner att de vill ge plats för de yngre. Många vill också gå i pension för 

att njuta av sin fritid. 


Nej. 


Vi har inte haft frågan uppe till diskussion över huvud taget. 



Nej. 





Jag vet inte om ekonomisk stimulans är rätt sätt. Jag tror att det snarare handlar 

om att ändra attityderna hos de äldre själva. 

Det gäller nog också att hitta ett bra sätt att arbeta tillsammans med äldre. 

Många som varit i chefsposition under en längre tid kanske känner att de inte 

orkar vara kvar i den tunga ansvarsrollen. Då är det viktigt att de inte känner sig 

förnedrade eller nedgraderade om de får andra och nya uppgifter. Man måste 

trots allt ta vara på de äldres kunskaper och erfarenheter på ett bra sätt. 

Det kan vara bra att hitta bra och ordnade former för att låta äldre arbetskraft 

gå ur sina gamla roller.

Karin Furevik – Systembolaget 



Många blir idag förtidspensionerade av hälsoskäl. 

Många önskar också sluta tidigare, medan de fortfarande är friska och krya. 

Finns då möjlighet till avtalspension från arbetsgivaren väljer man det. Med 

LAS måste de yngre gå först. Därför kan avtalspension vara ett bra sätt för 

arbetsgivaren att i stället låta några av de äldre gå, även om det ofta blir en dyr 

lösning. 


Nej, vi har inget speciellt program för detta. Vi avtalspensionerar dock inte då 

vi har behov av alla våra medarbetare. 

I butikerna har vi däremot ett kollektivavtal som går ut på att butikscheferna 

går i pension vid 63 års ålder. 


Nej. 



Nej, inte direkt. 

När det gäller möjligheten att komma tillbaka till arbetet efter en tids frånvaro 

tror jag det blir svårt. Då har man troligen tappat alldeles för mycket kunskaper 

och inte heller hängt med i utvecklingen. 





Min känsla är som sagt att de äldre själva vill lämna sitt arbete redan innan de 

nått den ordinarie pensionsåldern. Många tycker att det känns pressande att 

71

arbeta idag och det är ett pressande arbetsklimat. 

Står valet mellan att spela golf och att fortsätta det pressade arbetet så väljer 

många golfen. 

Jag tror att det främst handlar om att göra jobbet och arbetsmiljön mer 

attraktivt. Att arbetsgivaren mer utgår ifrån vad arbetstagaren själv vill. 

72

SLUTSATSER 

När Sverige 1913 som första land införde en pension för alla medborgare, sattes 

pensionsåldern till 67 år. Medellivslängden var då 56 år. Nu är den på väg att 

passera 80 år. Men allt fler väljer eller tvingas att sluta allt tidigare. I praktiken 

är pensionsåldern 61 år. 

Den stora gruppen 40-talister som är på väg att lämna arbetsmarknaden skall 

på sikt försörjas av allt färre yrkesaktiva. Det är dessa yngre generationer som 

ska stå för tillväxten och därmed finansiera pensioner och äldrevård. 

Det största hotet mot välfärdssamhället är att allt färre ska försörja allt fler, 

underströk förre statsrådet Mona Sahlin när hon i slutet av april tog emot 

Seniorgruppens utredning Riv hindren för äldre i arbetslivet. Rapporten var 

resultatet av ett utredningsuppdrag från Näringsdepartementet, och arbetet har 

letts av förra statsrådet Bengt K Å Johansson. 

Utredningen har kartlagt en rad olika hinder och attityder som gör att arbetsgivare 

inte vill ha kvar eller anställa äldre och varför de anställda själva lämnar 

arbetslivet. En del av denna kartläggning var inspirerad av Pensionsforums 

skrifter och undersökningar. 

I en Sifo-undersökning som Pensionsforum låtit göra bland offentliga och 

privata arbetsgivare framkom att den nya lagen som ger anställda rätt att stanna 

till 67 års ålder kan ha en hämmande effekt och därför inte gynnar dem som 

vill söka nytt arbete efter 50-årsåldern. Varken offentliga eller privata arbetsgivare 

vill ha en större andel personer över 55 år, visar undersökningen: ”Med den 

nya lagen skulle jag tveka i ännu högre grad att anställa någon äldre. Då blir 

man ju fast med vederbörande tills han eller hon är 67 år”, sade en av de intervjuade 

arbetsgivarna. 

Seniorgruppen konstaterar i rapporten att vi i Sverige har avtal och lagstift- 

73

ning som gör det dyrt och ofördelaktigt för företag att anställa äldre personer. 

Pensionsforums ordförande Kjell-Olof Feldt och styrelseledamoten Magnus 

Henrekson varnade i en DN-debattartikel våren 2000 just för att lagstiftningen 

om 67 år kunde motverka sitt syfte. I stället hävdade de att en sänkning av den 

lagstagade pensionsåldern skulle kunna skapa förutsättningar för en höjd faktisk 

pensionsålder. 

Seniorgruppen anknyter också till dessa tankar. Ett av huvudförslagen från 

utredningen är nämligen att lagen om anställningsskydd – LAS – ändras så att 

det blir möjligt att erbjuda visstidsanställning i stället för tillsvidareanställning 

från 61 års ålder. 

Vidare föreslår Seniorgruppen: 

• att äldre över 61 år ges generell rätt att gå ned i arbetstid, 

• sänkning av löneskatten för anställda över 65 år, 

• sänkt arbetsgivaravgift för anställda i åldern 61–65 år, 

• att alla pensionssystem blir avgiftsbestämda, 

• att arbetsgivarens kostnader för pensionsåtaganden för äldre arbetskraft 

begränsas, 

• att nuvarande praxis med avgångspensioneringar för äldre arbetskraft vid 

företagsnedläggningar och driftsinskränkningar upphör, 

• att pensionsavtal som gör det ekonomiskt fördelaktigt att lämna en 

anställning i förtid tas bort. 

Pensionsforum välkomnar Seniorgruppens förslag. För att dessa skall leda till 

verkliga förändringar för äldre på arbetsmarknaden krävs emellertid ny lagstiftning 

inom skatte- och avtalsområdena. Vi har därför i denna skrift tagit fram 

exempel från Nederländerna där man sedan 2001 har ett helt nytt skattesystem. 

Nederländerna, liksom övriga Europa, står inför en utveckling med åldrande 

befolkningar och arbetskraftsbrist. Därför har man för både arbetstagare och 

arbetsgivare infört olika åtgärder och skattelättnader som skall stimulera äldre 

att finnas kvar på arbetsmarknaden. 

74

Några av dessa stimulansåtgärder för arbetstagare är: 

• Personer över 65 år med låga och medelstora inkomster betalar hälften 

så hög skatt som yngre i motsvarande inkomstlägen. Detta innebär ett 

efter svenska förhållanden mycket lågt skatteuttag: under 20 procent på 

årsinkomster upp till motsvarande 270 000 kr. 

• Personer över 58 år får en skatterabatt på 2 000 kronor per år, personer 

över 61 år en skatterabatt på 4 000 kronor och de som är äldre än 63 år 

får en skattelättnad på 6 000 kr. 

• Arbetstagare över 62 år inom den offentliga sektorn erhåller en årlig 

bonus på cirka 4 500 kr för att de skall fortsätta arbeta fram till 

pensionsåldern. 

Incitament för arbetsgivare: 

Arbetsgivare som anställer en arbetslös person över 50 år får en sänkt arbetsgivaravgift. 

Under en fyraårsperiod får arbetsgivaren en ”rabatt” på cirka 20 000 

kronor per år. En arbetsgivare som anställer en 65-åring eller äldre slipper också 

betala vissa avgifter 

Ett detaljerat förslag om att göra det dyrare för arbetsgivarna att säga upp 

äldre personal har också lagts fram. Det skulle om det blir verklighet innebära 

att den arbetsgivare som vill säga upp en anställd, som är 57,5 år eller äldre, 

måste betala upp till 30 procent av den uppsagdes arbetslöshetsersättning. För 

att undvika att äldre därmed blir mindre attraktiva att anställa gäller inte regeln 

för dem som anställts vid 50 års ålder eller senare. 

Det kan säkert finnas invändningar mot dessa exempel. Men om vi skall få till 

stånd en ändrad attityd till 50-åringar och äldre i arbetslivet och en ny inställning 

till hur länge man vill fortsätta arbeta krävs konkreta åtgärder som innehåller 

verkliga incitament liknande dem som nu genomförs i Nederländerna. 

Det handlar om ett batteri av åtgärder för att öka lönsamheten för arbetsgivare 

att anställa och för arbetstagare att vilja fortsätta att arbeta på rimliga villkor. 

Gullan Lindblad, styrelseledamot Pensionsforum 

Ann Lindgren, vd Pensionsforum 

75

Tidningar 

DN 

Financieel Dagblad 

Volkskrant 

Tidskrifts- och antologiartiklar 

Ólafsson, Stefán: ”Det isländska pensionssystemet – utseende och utsikter”, i 

Palme, Joakim (red.): Privata och offentliga pensionsreformer i Norden – slut på 

folkpensionsmodellen?, Pensionsforum, 2001, s. 33-60. 

Wetterberg, Gunnar: ”Gärna en rejäl pension men först ett längre arbetsliv”, i 

Axess, nr. 2, 2002. 

Litteratur 

Aristoteles: Pol. (Politiken) 

Hesiodos: Op. (Verk och dagar) 

Ohlin Hellen, Rinman Ingrid: Upplevelser av pensionering: spf-förlag. 

Platon: Leg. (Lagarna) 

Tralau, Johan: Människoskymning. Främlingskap, frihet – och Hegels problem hos 

Karl Marx och Ernst Jünger, Stockholm/Stehag: Symposion, 2002. 

Trossholmen, Ninni: Tid till eftertanke. Kvinnligt pensionärsliv ur ett klass– och livsloppsperspektiv, 

Skrifter från etnologiska föreningen i Västsverige, nr. 32, 2000. 

Weber, Marianne: Max Weber. Ein Lebensbild, München: Piper, 1989. 

76 

LITTERATURFÖRTECKNING

Rapporter 

Finansdepartementet: ”Hur gör man? Om sysselsättnings– och välfärdsreformer i 

fyra EU-länder”, Finansdepartementet Ds 1999:37. 

”Kurze Übersicht über die soziale Sicherheit in den Niederlanden”, utgiven av det 

nederländska arbets– och socialministeriet. 

“Nonresident Taxpayers and the New Tax System”, utgiven av Belastingdienst, 

den nederländska skattemyndigheten. 

Näringsdepartementet: ”Riv hindren för äldre i arbetslivet! En kartläggning och ett 

diskussionsunderlag från Näringsdepartementets seniorgrupp”, Näringsdepartementet 

Ds 2002:10. 

”Ouderen langer aan het werk”, utgiven av Centraal Bureau voor de Statistiek. 

Riksförsäkringsverket: “Äldres utträde ur arbetskraften”, 2002. 

SOU 2002:29: Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring. 

SIFO: ”Att bli och vara pensionerad”, 2002-01-30. 

Söderqvist, Marie och Öberg, Sara: ”Varför jobbar inte äldre? På spaning efter en 

arbetsmarknad som inte finns”, Pensionsforum, 2001. 

Thunissen, Marian: ”Leeftijdsbewust personeelsbeleid: over conjuncturele faciliteiten 

en duurzame veranderingen” (opublicerad uppsats framlagd vid 

TVA/WESWA-kongressen 12 oktober 2001). 

Intervjuer 

Eva Fernvall, Vårdförbundet. 

Sabine Jimkes, Nederländska arbets– och socialministeriet. 

Anders Mellberg, Svenska Kommunförbundet. 

Internetkällor 

www.ouderenarbeid.nl/feiten/werk.html. 

www.belastingdienst.nl/2001/nbsp/inhoud/5a57efb Volkskrant 29 april 2001. 

www.midlife.nl 

www.anbo.nl. 

www.65plus.nl. 

www.topsenior.nl. 

www.oudstanding.nl. 

www.ervaren-jaren.nl 

www.seniorgroep.nl. 

77

Samtal med Böret Jönsson ... - Pensionsforum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?