sidorna 9-16 - Finlands svenska baptistmission

16
Kristen sång på Stundars 30 år
Sol och regn men
ingen Hursti
”Sommarens höjdpunkt” sa en
deltagare om Kristen sång på
Stundars’ 30-årsjubileum den
10-11 juli.
Vädret hade ju inte varit så
perfekt för friluftssamlingar då
vi närmade oss högtiden. Och de
stålgrå molnen som länge varit
parkerade över Solfbygden och
hällt sitt våta innehåll i strida
strömmar… Nej, mänskligt sett
verkade det inte lovande med
vädret.
Så började andra orosmoln
hopa sig. Affi scherna var färdigt
tryckta och utskickade, annonserna
inlämnade till tidningarna.
Allt under kontroll, trodde vi!
Jag satt på Pohjalainens redaktion
och berättade för nyhetschefen
om våra samlingar och vilka
gäster som skulle komma, bland
dem två som kunde tänkas intressera
en fi nsk publik. ”De fattigas
missionär” Veikko Hursti, som
under 47 år arbetat bland de ut-
slag na, utstötta och utfattiga och
är välkänd bland landets fi nsktalande
befolkning, skulle komma.
Redak tören ringde för att be-
stäm ma tid för en intervju. Då jag
lyss nade till samtalet fi ck jag en
kons tig känsla av att någonting
var på tok. Redaktören hade ett
långt samtal med Hursti. Så kom
be ske det.
– Det kan hända att han inte
alls kommer. Men ni kan kanske
övertala honom.
Ingen Veikko, men Viktor
En liten tröst låg i redaktörens
”kanske”. Men Hursti kom inte.
”De fattigas missionär” hade slitit
ut sig. En stor tältmötesserie med
intensiva möten hade nu sugit
krafterna ur honom. I närmare
femtio år hade han kämpat för de
”slitna” och utfattiga. Nu var han
själv utsliten och utbränd. Trots
löftena att komma till Stundars
orkade han inte.
Men Viktor Klimenko kom,
sjöng och vittnade med värme och
glöd. Det var tredje gången han
gladde åhörarna vid Kristen sång
på Stundars.
Kenneth och Barbro Grönroos
med dottern Charlotta och Isabella
Ström hörde också till gäs-
Kan se Brita framför mig, då hon öppnade
den vackert målade träkistan och varligt
strök med handen över de broderade lakanen
och de hemvävda handdukarna. Varje
ny sak hon lade ned fyllde henne med glädje.
Vi hittar väl knappast någon 18-åring med brudkista
i dag. Men visst har Brita syskonsjälar, som
njuter av färger, former och detaljer. Den vita träkistan
i fl ickrummet hos oss innehåller Trangia, yxa,
kosor, en egenhändigt tillverkad kniv mm.
Det handgjorda förmedlar en extra glädje. Nina
Ericson skriver om barnkläder:
Det som är gjort för hand. Med kärlek.
Känslan av tyg. Sömnad. Något mjukt. Mänskligt.
Som man vill hålla intill sitt hjärta. Hålla kvar.
Använda. Slita på.
Det är samma varma trygga känsla
som när man ligger kvar i sängen på
morgonen
och sakta vaknar till ljuset.
Det är annat än det serietillverkade. Våra händers
verk är något fi nt. Fyller oss med dubbel glädje om vi
inte girigt håller det för oss själva.
Att färga garn med växter är något speciellt. Man
vet aldrig hur det blir. Lökskal ger inte samma nyans
vid varje kokning. Ljung har olika nyanser olika år.
Vitmårans rötter ger ett rött färgbad. Och alla våra
garnhärvor hänger vi ut på tork, medan vi planerar
ryan med kärlekens vackra kors.
Men allt behöver inte vara så stora projekt, som en
rya. När jag vaknade i morse gick jag genast och tittade
i grovköket: Cykeldäcket var helt! Innerslangen
som jag lappade i går håller luft. Minns en blå cykel
i Ekenäs som Maj och jag ärvde av några vapenvägrare.
När ringen blev trasig ville jag lära mig byta den
och lappa slangen.
– Nej, du skall inte klara det också, sa Putte och
gjorde det själv.
Efter det har jag mött mycket i livet som jag inte
klarat av. (Och blivit ödmjukare? Knappast.) Hur som
helst arbetade jag med slangen till den svarta Helkama
i går. Och det är en tillfredsställelse att vakna
och se att det lyckades.
Vissa njuter av att tvätta för hand utomhus. Att
känna det varma vattnet upp mot armbågarna, vrida
ur kläderna efter sköljningen och sedan hänga dem
på klädstrecket mellan tallarna.
Missionsstandaret
Mina händers verk
Vi har väl alla något speciellt vi fastnat för.
Som ger oss glädje. En dag stod jag med Piia och
beundrade deras kompost och delade hennes glädje
när den fungerade. Jag återanvänder in i minsta
detalj. Ja, just detaljer. En av mina bekanta tyckte
att jag gått för långt när jag återanvänder målartejp.
Men det går bra. Sporten att se nya användningsområden
för material kräver en viss fantasi. Det är väl
därför jag hänger mig åt den.
När Joels mor kom och sa hej, när pojken skulle
fl ytta från vår skola, tackade hon för att han fått lära
sig – att nyttja baksidan av använda papper!
Våra kroppar var tänkta att använda. Att det känns
i både armar och ben att vi gjort något är en skön
upplevelse. Speciellt för oss som i förvärvsarbetet
brukar munnen för det mesta.
– Vad du har små händer, påpekade mor när jag
satt i hennes kök och klippte mattväft i onsdags.
– Du som har varit jordbrukare har behövt stora
händer. Men jag är bara ordbrukare.
En hel sommarmånad njöt jag av att vara trött i
kroppen när kvällen kom. Det var varierande uppgifter
som jag gjorde efter eget gottfi nnande. Att ”kvist
skata” och hjälpa till att dra hem dem tog sin tid,
följd av arbetet på vedbacken. Så skulle vinden och
garaget städas. Fönstertvätt i Lillstugan. Rensning
av avlopp och ogräs. Det var dagar fyllda av arbetsglädje,
även om resultaten inte var uppseendeväckande.
Det var bara så roligt att arbeta med kroppen.
Sedan kom midsommarkonferensen och jag tog
med mig en fråga från Fahlgrens predikan:
”Hur förhåller vi oss till det som vi producerar?”
FOTO: ROY HOLMLUND
Barbro Grönroos (t v) har nyligen utkommit med en skiva. På Stundars
sjöng hon tillsammans med sin dotter Charlotta och Isabella Ström.
terna i år. De utgjorde en verkligt
fi n, skönsjungande sånggrupp.
Barbro har nyligen gett ut en
cd-skiva. Kenneth som är pastor
har arbetat mycket utomlands, nu
senast i Indien därifrån han gav
intressanta glimtar. Också i vårt
eget land verkar Herren och möter
mänskor till både frälsning och
helande, kunde Kenneth vittna
om.
Med väldigt kort varsel ryckte
Daniel Óskarsson från Frälsningsarmén
in i Hurstis ställe på lördagskvällen.
En god ersättare
som också har de utslagna på sitt
FOTO: M WILLFORS
hjärta.
Vid den sena sångandakten på
lördagskvällen i Solf kyrka fi ck
publiken lyssna till högklassig
sång på svenska, fi nska och engelska
av Kerstin Weckström och
Pekka Palola.
Hansson om lovsång
– När folk i 30 år har samlats
till ”Kristen sång på Stundars”
borde det inte vara något problem
vad som kännetecknar den
kristna sången. Men vad det handlar
om, framför allt hur sången
skall komma till uttryck, har inte
En del av oss är så fästa vid sakerna vi gjort att vi
inte kan ge dem vidare. Det är som kära barn vi inte
vill mista. Man kan uttrycka det som Maj Forsén när
någon ville köpa en tavla med blåklint och prästkragar
av henne:
”Så mycket pengar har ni inte.”
Men det blev handel i alla fall och Greta fi ck i
många år glädja sig åt konstverket.
Någonstans behöver vi lära oss att leva i
överlåtelse. Även när det kan innebära en risk.
Den drejade krukan kan inte användas utan risk
att den blir kantstött. Linnelöparen blir lätt smutsig.
Men varför skall jag bara lagra det som kan bli
till glädje? På farstuvinden fanns en papplåda med
texten ”Bananer Försiktigt”. I den fanns duken som
mina föräldrar fi ck av länsmannen när de gifte sig,
herrumsduken som mor sytt och en grönrutig duk
vävd av moster Sigrid. Då och då fi ck vi order att
ta ner någon av dukarna. Och en dag märkte vi att
en höll på att förstöras bara för att den varit vikt på
samma sätt år efter år. Jag har tagit varning av detta:
använder eller ger bort saker. Att bara lagra för inget
gott med sig. Någon har sagt:
”Att vara rik är att skaffa sig bekymmer till ingen
nytta.”
Det vi producerar behöver inte alltid vara hus,
möbler eller textilier. Det kan också vara idéer, projekt
och liknande. Något vi satsat på och är stolta
över. Men hur förhåller vi oss till det? Kan vi överlämna
det åt andra utan att bevaka det som vårt
eget?
Jesus sa: ”Är inte livet mer än födan och kroppen
mer än kläderna?” Saker får inte bli det viktigaste.
Kan vårt liv bli delaktighet? Det jag gör tillhör andra
(alla) och jag får ta del av andras möda. Maiken
Ekman-Atterlöf skriver:
Om du vill bli rik
bed Herren
om en ständigt öppen hand.
De goda gåvor vi fått kan vi genom församlingen
ge till Guds rike. Det hjälper oss att inte bli insnärjda i
penningbegärets garn. Det är ett sätt att öva sig i att
söka Hans rike först.
LENA
…men tankarna går
varit någon självklarhet i kyrkans
historia, konstaterade festtalaren
Karl-Johan Hansson inledningsvis
vid jubileumsgudstjänsten i
Solf kyrka.
Hansson är doktor i teologi och
fi losofi och f.d. professor vid Åbo
Akademi. Dessutom är han hymnolog
och var med och reviderade
Psalmboken.
– Kyrkans lovsång är ingen
fl ykt, sade han. Den är ett vittnesbörd
om att Mästaren fi nns
i en sargad värld. Vi lever i en
bräcklig värld. Men när kyrkan
stämmer upp lovsång är det inte
för att glömma lidandet omkring
oss eller att i tanken fl y till en kommande
himmel. Det är en medveten
protest mot att betrakta ondskan
som den starkaste makten i
tillvaron. Det är ett vittnesbörd
om att mitt i en sargad värld fi nns
Mästaren vid människans sida.
Han lider med de lidande, gråter
med de gråtande, gläder sig med
de glada, styrker och bär. Han
har sista ordet. Därför sjunger vi
kristna sånger.
* * *
Insamlingarna under veckoslutet
blev ca 4 750 euro, varav det
mesta går till hjälpverksamhet
bland de nödställda.
ROY HOLMLUND