sidorna 9-16 - Finlands svenska baptistmission

Våra bilder talar 

Konst- och bokdag på Humle 31 juli 

Intresset för konstutställningen 

och boktorgetvar 

lamt ännu under dagen, 

men före och efter kafésamlingen 

var ruljangsen 

avsevärd och många 

böcker fi ck nya ägare. Även konstutställningen 

väckte intresse. 

Gäster på Humlecaféet var 

Malin Simons och Anders Höglund. 

Rubriken för kvällen var 

“Våra bilder”. Värd var Leif- 

Erik Holmqvist. För de musikaliska 

inslagen stod Peter Sjöblom. 

Humlecaféet hade denna gång 

samlat knappt ett 30-tal åhörare. 

Korset som bild 

Leif-Erik Holmqvist inledde med 

att själv ge två “bilder”. Den ena 

i form av ett t-format Fransiscuskors. 

– Korset är den bild som är 

mest gångbar för det som binder 

oss samman och beskriver det vi 

tror på. 

Den andra bilden han presenterade 

var en tavla som förr fanns 

i många hem och kapell. Tavlan 

föreställde “den lidande Kristus”. 

– Den målningen är ett försök 

att förmedla det mest innersta i 

tillvaron, att Gud lider för oss och 

att vår vilsenhet har en möjlighet 

att hitta hem, sade han. 

Smärtsam process 

Malin Simons är keramiker och 

lärare i teckning, medan Anders 

Höglund är arkitekt. Båda är 

Jakobstadsbor. 

På frågan varför hon valde 

att bli teckningslärare, svarade 

Malin Simons att det antagligen 

har att göra med hennes lust att 

skapa. 

– Första året på konstskolan i 

Nykarleby var för mig som att 

öppna en dörr och upptäcka en 

helt ny värld. Redan under det 

första året lärde jag mig också 

förstå att en bild både kan göras 

och förstås på många olika sätt, 

sade hon. 

– Det börjar med en idé som 

i sin tur leder till en skiss, berättade 

Anders Höglund om den ofta 

smärtsamma processen när något 

nytt ska födas fram. 

Han menade att arkitektur ofta 

handlar om sinnlighet och svarar 

mot behovet att skapa skydd, både 

fysiskt och psykiskt. Grundpelarna 

i det språk arkitekten använder 

sig av är ljus, form och färg. 

– Liksom all konst gäller det 

också här att det blir ett konstverk 

först i betraktarens öga. 

Jobbar i lera 

Malin har hittat sin uttycksform i 

det tredimensionella. Hon jobbar 

oftast i lera, men sällan i form av 

vanliga bruksföremål. 

– När jag försökt mig på att 

måla, tycker jag bara att jag upprepat 

andras målande genom åren. 

Lera är mera konkret. En skulptur 

kan man också se från alla håll 

och känna på. Det känns lättare 

Två lördagar i sommar har det ordnats 

Humlecafé. Lördagen den 31 juli var det 

förutom kafé även konstutställning under 

dagen. Ett flertal konstnärer hade i ena 

ändan av samlingsboden ställt ut tavlor 

av olika slag och gjorda med olika tekniker. 

Andra ändan av boden var reserverat 

för ett boktorg, där man kunde köpa 

eller byta till sig gamla böcker. 

På boktorget kunde man göra fynd. 

att förmedla en idé på det sättet. 

En av Malins fi gurer kan bland 

annat beskådas på den andaktsstig 

hon varit med om att utforma på 

Humle. Figuren hann visserligen 

aldrig bli helt klar innan det skulle 

på plats, men den fungerar även 

väl i sin ohopfogade form. 

Tog tid tänka om 

Anders Höglund gick också han 

ett år på Konstskolan i Nykarleby 

innan han sökte sig vidare till 

arkitektutbildningen. 

– Det tog en tid att tänka om från 

det ena synsättet till det andra. Det 

som är speciellt för arkitektens 

skapande är att det som syns på 

pappret inte är slutprodukten. 

Liksom inom konsten fi nns det 

även inom arkitekturen många 

Missionsstandaret 9 

FOTON: PETER SJÖBLOM 

Keramiker Malin Simons och arkitekt Anders Höglund diskuterade bildspråk 

på Humlecaféet den 31 juli. Samtalet leddes av Leif-Erik Holmqvist 

i mitten. 

ismer och stilar som det kan 

kännas tryggt att falla tillbaka på. 

När det gäller modern arkitektur 

har bland annat betongteknikens 

utveckling gjort att helt andra 

lösningar är möjliga i dag än tidigare. 

Men fortfarande är det de tre 

grundeenheterna ljus, form och 

färg man arbetar med. 

Anders citerar gärna sin äldre 

kollega Roger Wingren som brukar 

poängtera vikten av att “alltid 

gå mot ljuset”. 

– Människan som biologisk 

va relse behöver ljus, men det kan 

även överföras på ett andligt plan. 

Yta och djup 

Ett annat Wingren-citat, som han 

i sin tur lånat av Kirkegaard, 

gäller förhållandet mellan esteti- 

Malin Simons liggande lerfi gur stämmer till eftertanke vid en 

av stationerna på den andaktsstig som fanns i sommar. 

ken och etiken som ytan 

och djupet, där båda hör 

ihop och den ena kräver 

den andra. 

– För god konst gäller 

också både yta och djup, 

sade Malin. En god estetik 

öppnar upp för det underliggande 

budskapet. 

Som konstnär upplever 

Malin en utmaning i att 

försöka gestalta det omöjliga. 

För ett par år sedan 

hade hon en utställning 

vid namn “Pilgrim”. Hon 

visade nu några bilder därifrån. 

Ett av konstverken be stod av en 

massa små kors samman fogade 

till en dräkt. Malin förklarade det 

som en bild av vad det innebär att 

vara troende. Dräkten associerar 

till att vara beroende av förlåtelsen. 

Konstens uppgift 

Diskussionen berörde även konstens 

uppgift. 

Enligt Malin är inte konst bara 

fråga om njutning, utan dess uppgift 

är också att visa på sprickor 

i vår mänskliga fasad och hjälpa 

oss att förstå vem vi är. 

Den svenska målaren Carl Larsson 

lär ha sagt att “konsten är att 

se”. Leif-Erik berättade att han 

som predikant känner igen sig 

i det. – Också för en predikant 

gäller det att få folk att se. 

När det gäller förhållandet mellan 

tro och konst, framhöll Anders 

att man enligt hans me ning lika 

lite kan skapa “kristen konst” som 

“kristen arkitektur”. 

– En arkitekts uppgift är att 

skapa ut rymmen 

där människor 

ska leva. Hur man 

gör det präglas av 

ens människosyn. 

Det fi nns kanske 

arkitekter som vill 

ska pa monument 

över sig själva, 

men jag vill gärna 

se mig själv som 

en tjänare som 

försöker tillgodose 

de behov 

som fi nns. 

– Jag tror att den som är konstnär 

på allvar, kämpar med de stora 

frågorna. Själv kan jag inte garantera 

att jag fortsätter med religiösa 

motiv i min konst, men tron fi nns 

där i botten ändå och avgör säkert 

också i fortsättningen en del vilka 

motiv jag väljer, säger Malin. 

”Konst är inte bara 

fråga om 

njutning, utan 

dess uppgift är 

också att visa på 

sprickor i vår 

mänskliga fasad 

och hjälpa oss att 

förstå vem vi är. 

Finns total sanning? 

Avslutningsvis undrade Leif-Erik 

om det fi nns en “total sanning” 

som kan förmedlas. 

– Sanningen fi nns i betraktarens 

öga. Konsten kanske kan 

öppna en dörr för betraktaren att 

se sanningen, menade Malin. Jag 

söker de nya bilderna som berör 

i dag. Det vi skapar är ju bara 

fragment av sanningen. 

– Från mitt perspektiv är sanningen 

också beroende av den tid 

man lever i och den teknik och 

den kultur som är rådande. Alla 

är vi barn av vår tid. Jag hoppas 

kunna skapa något som är sant 

nu, något som är 2000-tal, sade 

Anders. 

PETER SJÖBLOM

10 

här 

sidan (tidigare 

sidan 

åtta) är 

SBFU:s sida. 

Bidrag sänds 

till denna 

tidnings 

redaktion 

eller direkt 

till SBFU:s 

kansli, på 

adress PB 

54, 65101 åttanDen 

VASA. 

Svenska baptisternas i Finland 

ungdomsförbund rf 

Besöksadress: 

Rådhusg. 44 K 5, Vasa. 

Postadress: 

PB 54, 65101 VASA. 

Tfn: 06-346 4515; 

fax: 346 4510; 

e-postadress: sbfu@baptist.fi 

Ungd.sekr. Magnus Mikander, 

tfn 0500-761289 

ETT PAR TEXTUTDRAG: 

Dåre 

Min Gud, min Gud, jag är så 

trött så trött 

Slagna är orden och kampen 

har dött 

Jag vill så mycket att det 

värker inuti 

Men det fi nns ingen som lyssnar, 

ingen tar sig tid 

Men det är du, helige Gud 

som har burit mig tills nu 

och för din kärlek och för din 

nåd 

vill jag fortsätta ändå 

Det lockar, lockar med 

bekvämlighet 

Att stanna upp ett tag och 

inte bry sig mer 

Jag måste va en dåre som 

inte håller käft 

Men jag är hellre en dåre än 

en marionett (…) 

Hjältar Faller Hårt 

Vi konsumerar ständigt gudar 

som tillbeds i tabloidformat 

Och vi höjer dom till skyar 

Där vi själva helst vill va’ 

De suger åt sig av äran 

Söker vinna oförglömlighet 

Men deras gudamasker vittrar 

Till mänsklig skröplighet 

Så gör mig inte till en hjälte 

För hjältar faller hårt 

Jag vill leva nära marken 

Så nära som det går 

Så nära ditt hjärta som jag får 

(…) 

(resten av texterna, och deras 

andra låttexter, samt en massa 

annat intressant kan man hitta på 

”www.teklaknos.com”) 

FOTO: PETER SJÖBLOM 

Missionsstandaret 

Tekla Knös – en spark i 

magen på all likgiltighet 

Kristen och anarkist – kan 

man vara det? Det är 

en fråga som medlemmarna 

i det kristna punkbandet 

Tekla Knös allt 

som oftast får svara på. 

Och frågan ställs både 

av andra kristna och av 

andra anarkister. 

Det tre man starka svenska kristna 

punkbandet Tekla Knös var ett 

av bandet som uppträdde på årets 

Humlefestival. Det var den ena av 

endast två spelningar i sommar, 

den andra var en välgörenhetskonsert 

i England i slutet av juli. 

Tidig spelning 

Tekla Knös spelade som första 

band på lördagen, och tältet var 

ännu inte så välfyllt. Deras musik 

är dessutom av den sorten att 

den delar lyssnarna. En grupp 

mera hängivna stod och hoppade 

framför scenen, medan det stora 

fl ertalet valde att hålla en viss 

distans, även om det ryckte i både 

fötter och huvuden också längre 

bak i tältet. 

Energin är det ingen brist på 

när Tekla Knös lirar och engagemanget 

kommer klart fram i 

texterna, som faktiskt ofta gick 

att uppfatta – speciellt om man 

lyssnat in sig på förhand eller 

läst in sig på texterna på deras 

hemsida. Punkmusiken är som 

känt lite rå och opolerad, gjord för 

att inte stryka medhårs. Därför 

var det en liten överraskning att 

deras sista låt var en i sammanhanget 

överraskande vacker 

ballad, ”Hjältar faller hårt”. Den 

fi nns för övrigt också som sista 

låt på deras nyaste skiva. 

Tekla Knös gick upp på Humlescenen 

drygt kl 17.15 på lördag 

eftermiddag som första band på 

huvudscenen. Före det hade tre 

grupper lite närmare nybörjarstadiet 

fått ge prov på sina talanger 

under den så kallade Show Case. 

Kristen anarkism 

Men redan kl 15 hade Markus 

Johansson, sångare och basist i 

bandet, hållit ett rätt välbesökt 

seminarium med rubriken “Kris- 



ten tro och anarkism”. 

Markus defi nierade grundtanken 

i anarkism som “frivilligt 

samarbete mellan fria individer”. 

Det man inte tror på är auktoritets- 

och maktutövning. 

– Gud har ägnat hela Bibeln åt 

att förklara detta, men vi har ägnat 

tusentals år till att inte lyssna, 

sade han. 

– Efter att kyrkan och staten 

allierade sig på 300-talet vilar 

det en skugga över kyrkohistorien 

som vi får dras med än idag. 

Det har visserligen alltid funnits 

revolutionärer, men det stora 

arvet är att kyrkan är en del av 

makten. Och eftersom de makthavande 

åtminstone förr i tiden 

oftast var despoter, har det här 

enligt Markus gett till följd att vi 

ofta lärt oss att betrakta Gud som 

en despot som tvingar oss att rätta 

oss efter hans vilja. 

Rom 13, där det bland annat 

Publiken diggar ett av banden 

på Show Case-scenen, där 

vem som helst får anmäla sitt 

intresse för att spela. 

Tekla Knös öser på från Humlescenen 

(ovan). Bandets basist och 

sångare Markus Johansson (t v) 

höll tidigare på eftermiddagen ett 

seminarium om kristen tro och 

anarkism. 

står att ”all överhet är av Gud” har 

ofta fått gälla som argument för 

att kristna ska anpassa sig till de 

makthavande. 

– Man behöver inte vara anarkist 

för att tycka att de här verserna 

är jobbiga! 

Kräver perspektiv 

Markus har studerat det här ämnet 

ända sedan tonåren och har lärt 

sig att det kräver perspektiv för 

att förstå sammanhangen. 

– Vi måste se på hur Gud ser 

på jordisk makt och hur vi ska 

förhålla oss till den. 

Markus tog oss sedan ut på en 

lång biblisk vandring från 1 Mos 

via Domarboken, Samuelsboken, 

Jeremia och profeterna ända fram 

till Nya Testamentet och Jesu eget 

förhållningssätt till den världsliga 

makten. 

I början av Moseboken be skrivs 

hur Gud tar av sin makt och ger 

till människan för att hon ska råda 

över jorden och djuren. Ganska 

snart faller de första människorna 

för ”ärkesynden” att de vill ta 

Guds plats. 

I 1 Mos 10:8 omnämns Nimrod 

som den första härskaren. 

– Nimrod grundade bland annat 

Babel, synonymt med Babylon 

som genom hela Bibeln framställs 

som Guds huvudfi ende och senare 

som symbol för all jordisk makt. 

Från och med detta fi nns en uppdelning 

mellan två riken: världens 

rike i form av Babylon och Guds 

rike (ofta i form av Jerusalem). 

För den som vill fördjupa sig 

i detta rekommenderade Markus 

boken ”Från Nimrod till Antikrist” 

av Sven Reichmann. 

Domarboken och Samuelsbo- 

ken visar sedan utvecklingen i 

Israel från domare till kung. 

Situationen under domartiden 

sammanfattas i Domarbokens 

sista vers: ”Vid den tiden fanns 

ingen kung i Israel. Var och en 

gjorde vad han fann för gott.” 

– Lite anarki således! Och det 

konstiga är att Gud verkade vilja 

ha det så. Vad Gud ville var att 

folket av egen fri vilja skulle söka 

sig till Gud. Orsaken till allt eländet 

som beskrivs i Domarboken är 

att folket alltid valde fel väg. 

Så småningom ger Gud i alla 

fall med sig och Israel får en kung, 

Saul, trots att Samuel varnade 

folket för att ge bort sin frihet på 

det sättet. Därefter arbetar Gud 

genom kungarna i stället. 

– Saul var ett praktexempel på 

hur makt korrumperar, medan 

hans efterträdare David däremot 

blev en mönsterkonung, som trots 

sina felsteg ändå alltid stod med 

hjärtat nära Gud och rättade sig 

när Gud klandrade honom. 

Jesus och makten 

Hur förhöll sig då Jesus själv till 

makt? Enligt Markus var hans 

inställning till den romerska kejsaren 

och hans makt nästan nonchalant, 

eftersom hans eget rike 

inte är av denna världen. 

Jesu recept för hur vi ska föhålla 

oss till makten och till varandra 

fi nns i Matt 20:25. 

– Vi ska inte ta efter världens 

sätt att ha makt, för det förslavar. 

Jesus tvättar sina lärjungars fötter 

som en bild på tjänandet. Det 

handlar om att ge makt, inte ta. 

I Rom 12:18-21 står det bl a 

att vi ska ”hålla fred med alla” 

och ”besegra det onda med det 

goda”. 

– Det handlar alltså om att inte 

kämpa med samma makt som 

världen. 

En handlingsplan 

Markus avslutade med att ge en 

sorts kristen anarkistisk handlingsplan 

i fem punkter. 

1) Sprid evangelium 

– Vi ska inte underskatta 

evangeliets kraft. För varje människa 

som tar Gud på allvar har 

vi en till som leder genom att 

tjäna. 

2) Lev ut bibelordet 

– Hela Bibeln är ett enda stort 

förråd av revolutionärt sprängstoff. 

Läs t ex Jes 1:17. Du är inte 

maktlös, för de val man gör är 

ett sätt att utöva makt – var man 

handlar, vilka kläder man bär, hur 

man förhåller sig till invandrare, 

sjuka, gamla – man kan välja att 

göra världen bättre. 

3) Håll inte tyst om orättvisor 

– Det är vår uppgift som kristna 

att påtala för makthavarna att de 

gjort fel. (Jfr Amos) 

4) Underskatta aldrig bönens 

kraft 

– ”Den rättfärdiges bön har 

kraft”. Bönen kan förändra människor, 

samhällen, kyrkor. 

5) Tjänande ledarskap

Krönikan 

Knutby inom oss 

Domarna har fallit. Samhällets 

domar och folkets. De skyldiga har 

fått sitt straff. Kvar lämnar frågan 

hur detta kunde hända. 

Vi som på avstånd följde händelserna 

som de beskrevs av 

media förfärades och förundrades. En del av 

oss bespottade dramat. Några av oss följde med 

skeendena som när tungan söker sig till en trasig 

tand. Några insåg att knutbydramat uppenbarade 

den möjlighet till försyndelse som fi nns i 

varje människa. Sanningen är att Knutby inte 

skulle fi nnas om inte Knutby fanns i var och en 

av oss. 

Dostojevskijs beskriver i sitt stora epos ”Bröderna 

Karamazov” hur djävulen kämpar med 

Gud på det slagfält som är människohjärtat. I 

inledningen av romanen utspinner sig ett samtal 

mellan bröderna Mitja och Aljosja. Mitja är en 

lättsinnig, vild och oregerlig rumlare. Aljosja hade valt 

att gå i kloster, eftersom han ansåg att detta var den 

ideala utvägen för hans själ att tränga ut ur den världsliga 

ondskans mörker fram till kärlekens ljus. Mitja 

bekänner för Aljosja hur han drogs till lasten, hur han 

tyckte om skammen i själva lasten, ja, hur han njöt 

av själva grymheten: ”för jag är ju en lus, en parasitmask, 

inte sant – en Karamazov!”. Han berättade om 

den insektvällust som han närde inom sig…”och alla 

Karamazovar är likadana, också i dig, lilla ängel, bor 

den där masken och väcker storm och oro i ditt blod… 

jag har alltid gillat gränder och mörka smågator… bli 

inte förvånad att jag inte skäms, när jag berättar det för 

dig, utan liksom gör det med nöje.” 

Aljosja svarar: ”Det där tror du bara för att jag rodnade. 

Det var inte för det där du berättade som jag 

rodnade eller för det där du gjort, utan det var för att 

jag är likadan som du själv. Det här är bara frågan om 

olika steg på samma trappa. Jag befi nner mig ännu på 

det allra nedersta, men du är högre upp, någonstans på 

det trettonde eller så. Det är så jag ser på det här, det är 

samma sak, helt och hållet samma sak. Den som beträtt 

det nedersta steget kommer också en gång ofelbart att 

stiga upp på det översta.” ”Kan du låta bli att beträda 

stegen?” frågar Mitja. ”Nej tydligen inte”, svarar Aljosja. 

Innerst inne befi nner vi oss alla på samma trappa 

som pastorn, barnfl ickan och Kristi brud i knutbydramat. 

Sorgespelet i Knutby handlar om dig och mig, om 

gott och ont, om våra hjärtan, slagfältet där djävulen 

kämpar med Gud. Innerst inne vet vi att skuld är 

– Sträva inte efter makt, utan efter att 

upphöja andra. Också inom församlingar 

fi nns så oerhört mycket maktkamp – det är 

djävulens strategi för att splittra. 

”Inte alla anarkister” 

Markus för klarade ännu till sist att han inte 

tror att det är meningen att alla ska bli anarkister. 

Om någon i stället vill arbeta politiskt, 

så ska de göra det, men bör i så fall noga tänka 

på hur de utövar den makt det innebär. 

– Vi får ofta höra att det vi anarkister 

före språkar inte är realistiskt. Men om alla 

skulle fråga efter Guds vilja vore det möjligt 

att genomföra. Vi är ändå människor, så vi 

kommer inte att kunna ge upphov till ett nytt 

samhälle. Inte förrän Jesus återkommer, kan 

det perfekta samhället uppstå. 

PETER SJÖBLOM 

Läs mer om ämnet på Teklas hemsida. 

Går man förresten till hemsidans gästbok, ser man 

att rätt många hittat dit efter festivalen och tackar för 

deras insats på Humle. 

”Sorgespelet 

i Knutby 

handlar om 

dig och mig, 

om gott och 

ont, om 

våra hjärtan,slagfältet 

där 

djävulen 

kämpar 

med Gud. 

Roger Wingren 


något annat än bristande överensstämmelse 

med straffl agen och den offentliga meningen 

– så den som är utan skuld må kasta den 

första stenen. Innerst inne vet vi – hur präktiga 

vi än må vara – att vi alla har skuld inför 

alla och för allting, ”och kanske är jag mer 

skyldig än alla andra och sämre människa 

än alla andra människor i världen” (Zosima i 

bröderna Karamazov). Ifall vi inte inser detta 

bedrar vi oss själva och ”detta är förfärligt, 

därför att man – som Sokrates sade – alltid 

har bedragaren inom sig”. 

Innerst inne vet vi att första uttrycket 

för frälsning är uppenbarelsen, bekännelsen. 

Innerst inne vet vi att endast den som bekänner 

blir förlåten. Innerst inne vet vi att endast 

den som vandrar i ljuset renas. Den avgörande 

frågan är om vi ens för oss själva vågar 

utsäga det som döljs bakom våra klosterfasader. 

Avgörande är om vi vågar låta ljuset lysa över 

våra mörka gränder och smågator. Avgörande är om 

vi bejakar det goda, ljuset. Uppenbarelsen är det goda, 

genomskinligheten är befriande. Avgörande är om vi vill 

låta oss frihalsas. Frälsning är att befrias från slavringen 

kring halsen. Frälsning är att försättas i frihet. 

Motsatsen är slutenheten, det instängda, sekterismen, 

slavringen. Det instängda är alltid ångest för det goda; 

sekterismen är demonisk. I Knutby var det väl så, att 

viljan till slutenhet var starkare än strävan efter öppenhet. 

Så lämnades fältet öppet för det demoniska spel som 

ledde till död och förintelse. 

Vi är alla skyldiga. Men den som bestiger det fjortonde 

steget på trappan bestraffas av myndigheterna. 

Pastorn och barnfl ickan beträdde det fjortonde steget. 

Jag kom nyligen av en händelse att se fi lmen ”O, 

brother where art thou gone”. Filmen handlar om tre 

straffångar som fastkedjade vid varandra rymt från fånglägret. 

På sin odyssé hamnar de mitt i en dopförrättning 

vid fl oden Mississippi. En av dem störtar ut i vattnet 

och låter sig döpas tillsammans med de vitklädda. ”Jag 

är återlöst” utropar han, jag är frälst, alla mina brott 

är förlåtna”. ”Ja”, säger Ulysses (Odysseus), ”Gud har 

förlåtit dig, vi har förlåtit dig, men staten Mississippi är 

hårdare”. 

Svenska staten har utdömt straff för försyndelserna i 

Knutby. Vi kan endast hoppas på att de inblandade för 

sin egen salighets skull bekänner sin synd inför Herren 

över liv och död. 

Vår uppgift är inte att förfasa oss eller att döma. 

Vår utmaning är att bekänna vår egen skuld och leva i 

Ny verkstad för psalmskrivare 

I oktober startar en ny omgång av den så kallade Sakralverkstaden, 

ett projekt med mål att skapa nya fi nlandssvenska 

andliga sånger och psalmer. Det rör sig om ett samarbetsprojekt 

mellan Stiftsrådet, Svenska studiecentralen, Konservatoriet 

i Jakobstad och föreningen Tondiktarna och riktar sig 

till både textförfattare och tonsättare. Bland annat Svenska 

kulturfonden är med och understöder projektet. 

Första skrivarträffen kommer att vara 8-10 oktober i 

Jakobstad och sedan kommer det att följa en träff per 

termin i tre års tid. Deltagarna kommer att delas upp i tre 

grupper: textgruppen handleds av Carina Nynäs och Ull-Britt 

Gustafsson-Pensar, musikgruppen av Kaj-Erik Gustafsson 

och Andres Hedelin, medan Ingmar Hokkanen och Camilla 

Cederholm handleder en grupp för dem som skriver både 

text och musik. 

Deltagarna antas på basen av insända arbetsprov – högst 

två texter eller melodier per person – som sänds till Anna- 

Maria Böckerman, Tomas församling, Mannerheimvägen 66, 

00260 Helsingfors och bör vara framme senast den 11 september. 

Verkstaden är gratis, men uppehället måste deltagarna 

ordna själva. 

Bengt 

Pohjanen 

Naddes pärlor 

Bengt 

Pohjanen 

hör 

Anders ”Nadde” Blomberg gör 

till de 

refl ektioner kring litteratur 

författare som 

och musik. 

inte bara skriver bra 

utan också är intressant som 

person. Han är före detta präst inom lutherska 

kyrkan. Han var präst i Överkalix när han för 17 

år sedan skapade tidningsrubriker då han lämnade 

kyrkan. Det var inte bara det att han lämnade 

kyrkan, utan då han lämnade domkapitlet i Luleå 

bad han ledamöterna ”torka sig där bak” med uppsägningen. 

Idag är han etablerad författare och efterfrågad 

föreläsare som har byggt en egen kyrka hemma 

på gården Sirillus i utkanten av Överkalix. I en tidningsintervju 

i Hemmets Journal säger han: ”Det 

första kyrkan skall användas till är teaterlokal. 

Men visst ska jag predika också här i framtiden.” 

Bengt föddes 1944 i Kassa, Pajala, vid fi nska 

gränsen. Mamman och hennes släkt var læstadianer, 

hans pappa religiöst totalt likgiltig och hans 

farfar benhård ateist. 

I hemmet han växte upp i talades tornedalsfi ns ka 

och i skolan lärde han sig svenska. Efter gymnasiet 

började han studera teologi i Uppsala i slutet av 

1960-talet. Efter studierna började han jobba som 

präst, ända till den ödesdigra dag han kom till 

domkapitlet i Luleå och sparkade upp dörren i 

bästa John Wayne stil och frågade biskopen ”om 

han tyckte att jag skulle kasta ut honom, bordet 

eller stolarna först”. Tumult uppstod och när Bengt 

lämnade rummet fällde han kommentaren om vad 

de kunde göra med hans uppsägning. 

Bengt och hans hustru Monika var då båda två 

arbetslösa och hade fem barn att försörja. Men 

Bengt började skriva och sedan dess har hans författarkarriär 

gått spikrakt upp. Gården Sirillus är 

ett centrum för konsten med galleri, teater, bokhandel 

samt att det är ett författar- och översättarcentrum. 

Bengt Pohjanen fi ck Dan Andersson-priset sommaren 

1998. 

Men nu till den av hans böcker som bär namnet 

”På ett litet men vilar ett helt millennium”. Detta är 

faktiskt andliga tal fullspäckade med privatfi losofi 

ska funderingar. Bengt är slagfärdig, provokativ 

men har också ett vackert språk. Han avslöjar och 

går hårt åt socialismen, falska präster, profeter och 

kristna väckelserörelser som inte alltid ser djupet 

i den kristna tron utan har gjort den ytlig och kommersiell. 

Han hänger ut idrotten som inte längre 

handlar om motion och glädje utan om pengar 

och anabola steroider. Han sparar inte på orden då 

det gäller vad vi värderar och förstör vår hälsa 

på. Kort sagt, han ger oss mycket att tänka på. 

Han är något av en profetröst som vill få oss att 

vakna upp för mycket av de galenskaper som pågår 

runtomkrig oss. Vi kommer säkert att få höra mera 

ifrån hans utsiktstorn i Överkalix. 

Bengt Pohjanen 

PÅ ETT LITET MEN 

VILAR ETT HELT MILLENNIUM 

– Andliga tal & privatfi losofi sk mottagning 

Norma Bokförlag, 173 sidor 

Andra böcker av Bengt: 

Och fi skarna svarade Guds frid (1979) 

Ropandes röst (1981) 

Kasaland (1984) 

Kamos i hjärtat av vintern (1986) 

Dagningen röd (1988) 

Silvertorpeden (1992) 

Vårt land (1992) 

Himlalots (1995) 

Dödens ängar (1995) 

Anders ”Nadde” Blomberg

12 

På pingstmissionens årskonferens i Vörå i 

början på juli hade man en smått exotisk 

talare som höll ett intressant anförande om 

relationerna mellan israeler och palestinier. 

Det var Labib Madanat som sedan 1993 

är generalsekreterare för det Palestinska 

Bibelsällskapet, med en personal på 19 

personer och säte i Jerusalem. 

Innan han åtog sig det jobbet var han 

pastor för Jerusalem Alliance Church under 

fl era år. Han är född i Jerusalem och är 

utbildad diplomingenjör. Studierna bedrevs 

i Irak och Jordanien. Labibs fru heter 

Carolyn och kommer från England. De har 

tre barn. 

Svårt representera 

palestinierna 

– Det är inte lätt att vara representant 

för det palestinska folket, sade Labib då 

han började sin framställning. Den bästa 

utgångspunkten är Jesus, som är a och o, 

början och slutet. Då jag bad till Herren sade 

jag: Jag vill inte ha någon färdig agenda. 

Jag är inte ute efter att vinna sympati 

för palestinierna. Jag känner mig som 

Johannes Döparen då alla uppmärksammar 

israelerna, sade jag en gång då jag blev 

intervjuad av en norsk journalist. 

– Jag gläder mig, men inte utan smärta. 

Guds avsikter står över de nationella programmen. 

Guds agenda är inte ett visst 

landområde utan fullkomlig frälsning. Som 

palestinsk kristen är jag tillfredsställd och 

fylld av Faderns kärlek. Jag är fullt erkänd 

och accepterad i Kristus. I honom har jag 

mitt fulla värde. Jag är återlöst genom Jesu 

dyrbara blod. 

Satan vill 

distrahera 

– Satan vill att vi ska bli distraherade. Jag 

ser hur församlingar på olika håll i världen 

faller i hans fälla. Jag är fri, jag har ingen 

annan agenda än Jesus Kristus, där jag 

fi nner strömmar av välsignelser så att jag 

kan älska mitt eget folk, och också mina 

fi ender. Om jag inte kan älska mitt folks 

fi ender, då älskar jag inte mitt eget folk. 

Om jag inte älskar det judiska folket, kan 

jag inte helt förmedla evangeliet till mitt 

eget folk. 

Labib Madanat berättade om en incident 

då judiska soldater misshandlat och förödmjukat 

några kristna palestinier vid en 

vägspärr. 

– Efteråt frågade palestinierna soldaterna 

om de fi ck be för dem. Det fi ck de. De bad 

och lade händerna på soldaterna, varvid en 

av dem bröt samman och berättade hur illa 

han tyckte om sitt liv. 

”Vad är det de fl esta tänker på då man 

nämner ordet ’palestinier’?” frågade Labib. 

Jo, det är Arafat, Hamas, självmordsbombare, 

terrorister… 

– Det är den här bilden som Satan vill 

att du ska ha, därför att han inte vill att 

vi ska se Guds bild i varandra. Om vi inte 

gör det, kan vi inte heller älska med Guds 

kärlek. 

– Jesus kallade oss till självförnekelse. 

Det är en välsignad väg. 

Palestinska 

Bibelsällskapet 

Labib berättade också lite om Palestinska 

Bibelsällskapets olika verksamhetsformer. 

Förutom med bibelförsäljning jobbar 

Bibelsällskapet med fl era utvecklingspro- 


Inte lätt vara representant 

för det palestinska folket 

Labib Madanat, generalsekreterare för det Palestinska Bibelsällskapet, besökte Finland 

Labib Madanat, generalsekreterare för det Palestinska Bibelsällskapet, besökte 

under sin tid i Finland bland annat den fi nlandssvenska pingströrelsens sommarkonferens 

i Vörå, där han deltog i ett seminarium. 

jekt runtom i de palestinska områdena, bl.a. 

i Gaza, Bir Zeit och också i Jerusalem. Efter 

att han blivit bekant med den palestinska 

kulturministern har Bibelsällskapet en 

stående inbjudan till en stor årlig bokmässa 

på Gazaremsan. 

– Vi får också åka utomlands och representera 

palestinierna på internationella 

bokmässor. 

Ett annat exempel på nya möjligheter ger 

Labib då han berättade om Abu Haman, 

en muslim som suttit 18 år i ett israeliskt 

fängelse. Han var en av de fångar som 

utväxlades på 80-talet. 

– I Abu Haman mötte jag inte en bitter 

muslim. Herren har använt den mannen till 

att ge oss tillstånd att öppna en bokhandel 

i Nablus. Vi hade kämpat med att få ett 

sådant tillstånd i två år. För honom tog det 

bara tre-fyra dagar att ge oss tillståndet. 

Bibelsällskapet har också fått kontakt med 

undervisningsministeriet så att de nu har 

tillträde till 25 palestinska skolor. 

Frihet kommer 

inte utifrån 

– Det är inte vare sig palestinier eller 

israeler som hindrar oss i vårt arbete. Ibland 

tror jag att vi har större frihet än folk i 

Europa. Jag tycker det är svårt att leva i 

Europa, jag trivs bättre bland palestinierna 

där jag är hemma. Om jag någon gång är 

deprimerad, far jag till Gaza för att höra 

vittnesbörd om hur folk tar emot Kristus 

överallt. Frihet kommer inte utifrån. ”Om 

Sonen gör er fria är ni verkligen fria.” 

Fullkomlig kärlek driver ut rädslan. 

– Jag älskar muslimerna, jag har dem att 

tacka för mitt liv. Jag älskar judarna, inte 

för att jag vill smickra känslorna bara. Jag 

ser Gud avbild i dem. Det fi nns hopp att 

vi ska se hela skönheten i Jesus. Och vi är 

inte naiva, inte uppe i det blå, inte drogade, 

FOTO: STEN-GÖRAN ÖIÖJESTRÖM 

vi lever i verkligheten. Vi ser hur Guds 

ord befriar. 

Varje folkslag 

speciellt för Gud 

– Jag tror att Gud har en speciell plan för 

judarna att komma tillbaka till Gud. Jag 

tror det som står i Bibeln, även om jag 

inte förstår allt. Men i dag är frälsningens 

dag, jag kan inte sitta och vänta på någon 

speciell dag eller tid. Jag tror på Guds löften 

för det judiska folket. De gäller än idag. 

Men jag tror också att varje folkslag är 

speciellt för Gud, för Faderns hjärta. Jag 

tror att det judiska folket har rätt till sitt 

eget land där de kan leva tryggt. Inte 

bara för att det står i profetiorna, men 

som en grundläggande rättighet. För mig 

är det inte fråga om ”hur mycket land”. 

Men palestinierna (ca 3,5 miljoner) har 

bott i samma områden i hundratals år. 

Situationen är mycket ond. Det som är en 

välsignelse för ena sidan tycks vara en 

förbannelse för den andra. Om vårt hopp 

endast står till ett jordiskt land, är vi det 

mest missledda av folk. 

En smak 

av Jesus 

– Jag är en Jesusperson. Församlingens 

uppgift är att gå ut och vara en smak av 

Jesus. Vi vill som Palestinskt Bibelsällskap 

inte bara vara en organisation som distribuerar 

Bibeln, utan vi vill också hjälpa till 

rent praktiskt, bl.a. genom att ge humanitär 

hjälp. 

I en artikel, skriven av Satu Toukkari och 

Kerstin Hagberg, för Piplia säger Labib 

bl.a.: 

”I Gaza är vi med i hälsoutvecklingsprojekt 

för kvinnor och barn tillsammans med 

fl era andra organisationer, bland annat Fida 

International, de fi nskspråkiga pingstvän- 

nernas utlandsarbete. Arbetet är väldigt 

långt att bygga broar, att betjäna människor 

i deras behov, kort sagt att vara närvarande 

som kristen. Människorna vill bli bemötta 

som människor. De vill se ett ansikte. De 

vill också höra om Bibeln och skaffa sig 

en sådan. 

Viktiga arbetsformer är också undervisningsprogrammen 

för ungdomar och 

barnarbetet som görs tillsammans med 

humanitära hjälporganisationer. 

Ungdomsprogrammet syftar till att 

utbilda unga kristna till ungdomsledare i 

sina församlingar. De kristnas ställning 

som minoritet är ofta känslig. Speciellt de 

unga kan känna skam och mindervärde 

för att de har en annan tro. De katolska, 

ortodoxa och evangeliska kyrkorna vill 

tillsammans uppmuntra ungdomarna att se 

sin egenart som en styrka och att hitta sin 

kristna identitet som palestinier.” 

Vid presstillfället efteråt sade Labib bl.a. 

att han ser hopp på båda sidorna, även om 

oförsonligheten är stor både bland israeler 

och palestinier. 

– Jag ser mera tecken på försoning bland 

dem på den politiska vänsterkanten än 

bland kristna. 

Palestiniernas 

sociala situation 

Arbetslösheten bland palestinierna är 

mycket stor. 

– 70-75 % är utan arbete och utkomstmöjligheterna 

är minimala. Illegalt arbete 

i Israel bestraffas med fängelse. Den som 

hamnat i fängelse kan friges mot böter och 

borgen. Men en person kan köpa fri endast 

en fånge. 

– Jag tror på en rättvis Gud, sade Labib. 

Men jag har aldrig hört ordet ”förlåtelse” 

nämnas i fredsprocessen. Det är förlåtelse 

som för med sig helande, inte rättvisan. 

Det är i långa stycken en fråga om val, vad 

man väljer att koncentrera sig på, som hat 

etc., eller att man försöker göra någonting 

konstruktivt åt situationen. Jag kan inte 

ändra den övergripande situationen, men i 

en given by kan jag göra något konkret. 

Som exempel på konkreta hjälpåtgärder 

nämner Labib ett projekt i en by där 300 

människor fi ck hjälp med en bevattningsanordning, 

och senare fi ck de genom ett 

annat projekt elektricitet till sina hus. 

– Människorna fi ck hopp genom detta. 

Palestinska Bibelsällskapet bedriver 

också ett projekt som går under namnet 

Palestinian Child (Det palestinska barnet). 

– Det fi nns 600-800 palestinska byar som 

inte har någon lekplats för barnen. 

Att palestiniernas samhällssituation är 

mycket svår vill väl ingen bestrida. Men 

faktum är att de får väldigt mycket hjälp 

från bl.a. FN. Det nämnde inte Labib. 

Palestinierna lär vara den folkgrupp som 

får mest stöd per capita. Vart går alla dessa 

pengar kan man undra? 

Familjen är 

palestiniernas styrka 

Labib jämförde familjen i Europa och i 

Palestina och konstaterade att man bland 

palestinierna fortfarande har familjeenhet. 

– Detta är hörnstenen i vårt samhälle. 

Vi delar brödet. Vi är i detta avseende före 

er här i Europa. 

S-G LILJESTRÖM

Nordiska baptistkvinnor 

möttes i Kiponniemi 

De nordiska baptistkvinnornas 

konferens hölls 12-15 

augusti i Kiponniemi ca 14 

km väst om Jyväskylä. 

Baptistkvinnorna anlände 

till Kiponniemi på torsdag 

från olika håll i Finland 

och några från Sverige, Norge, en 

från Danmark och vice ordföranden 

i EBWU (Europeiska baptistkvinnornas 

förbund), Livija 

Lamé, kom från Lettland. 

Vi fi ck mat då vi anlände och 

sedan sökte vi upp våra rum. 

Klockan 19 var det samling där vi 

hälsades välkomna av fi nska baptistkvinnornas 

ordförande Eija 

Kuula. Sedan följde presentation 

av de olika kvinnoförbunden. För 

musiken och sången stod systrar 

na Tiina och Jenni. 

Lördagens morgonandakt höll 

Berit Nilsson. Hon läste ur Psalm 

71 och talade om undren i våra 

liv och konsten att se dem. Tua 

Långnabbba spelade på fi ol till 

sångerna. 

För bibelstudierna svarade den 

pensionerade cancerläkaren Taimi 

Vanaselja. Hennes ena rubrik kom 

från Ps 57: ”Jag ropar till Gud den 

högste, till Gud som fullbordat sitt 

verk för mig”. Hon sade bl.a. att 

en nära kontakt med Gud uppnår 

vi endast genom att med själ och 

hjärta vara i bön. Jesus själv som 

hade en nära kontakt med Gud 

behövde också be, det kan vi läsa 

om i Mark. 1:35 och Luk. 5:15-16. 

Vi behöver bönen för att få de 

rätta direktiven i våra liv. Utan 

Gud kan vi ingenting göra som det 

står i Joh. 15:5. Studiet avslutades 

med bön i smågrupper. 

På fredagseftermiddagen besökte 

vi Petäjävesis gamla trä kyrka 

som är byggd 1763-1765. Den 

var fi n och mycket välbevarad 

och används flitigt sommartid 

för bröllop, dop, gudstjänster och 

kon serttillfällen. Sedan gjordes vi 

en ångbåtskryssning på Päijänne. 

Det tog två timmar. Vädret bjöd 

på både solsken och regn. Vi hade 

trevligt och gjorde nya bekantskaper 

bland medsystrarna. 

Vid kvällens program höll Tuula 

Puusaari i trådarna. Hon är bosatt 

i Kokkola. Tua spelade igen på 

fi ol, bl.a. spelade hon Stormskärs 

Maija. Livija Lamé berättade 

om EBWU-styrelsens arbete och 

de ras beslutet att varje måndag 

be för varandra i styrelsen, och 

för baptistsystrarna i de olika länderna 

inom EBWU. Hon önskade 

också att vi skulle hänga med i 

denna bönekedja varje måndag 

om det passar. 

LÖRDAGENS morgonandakt leddes 

av Annika Jerlbäck från 

Sverige. Hon talade om att följa 

sin inre röst. Hon följde sin inre 

röst till sist och började läsa teologi. 

Idag är hon lokalpastor i 

en församling i Stockholmsområdet. 

Taimi Vanaseljas andra bibelstudium 

inleddes med en 

lovsångsrörelse. Dagens första 

rubrik var ” Samtal med Gud ”. 

Vi kan jämföra vår Gudsrelation 

med förhållandet i ett äktenskap. 

Det skall vårdas och man skall 

samtala med varandra. Så är det 

också med relationen till Gud. 

Gud talar till oss genom bönen, 

Bibeln, människor, drömmar eller 

i vårt inre. 

Hennes andra rubrik var ”Bönesvar”. 

I Psalm 139:16-19 kan vi se 

varför det inte alltid blir så som vi 

önskar med våra bönesvar. Även 

detta studium avslutades med 

bön i smågrupper. 

Lördagseftermiddagen gick åt 

till att se på fi lmen ”Lilja 4-ever” 

och diskussion efteråt om traffi 

cking, dvs sexhandel med kvinnor 

från andra länder. Ämnet togs 

upp eftersom Sveriges baptist- 

FOTO: GERD LÅNGNABBA 


Under helgen 

ingick även ett 

besök i Petäjävesi 

gamla träkyrka 

från 

1750-talet. 

Den är välbevarad 

och 

används sommartidfortfarande 

för 

olika förrättningar. 

Kyrkan 

fi nns för övrigt 

på Unescos 

världsarvslista. 

kvinnoförbund har engagerat sig 

i arbetet hur man kunde hjälpa 

fl ickor och kvinnor som blir offer 

för detta. Det har blivit ett stort 

problem i Europa. 

På lördagskvällen hölls en nordisk 

afton med ”festmiddag”. Alla 

var festklädda, en del i folkdräkt. 

Programmet var mång sidigt med 

bl a gitarrmusik och sång av 

grup pen Trubaduurix. Dessutom 

sjöng Jenni Mantsinen och spelade 

piano, Tua Långnabba spelade 

fi nlandssvensk folkmusik på 

fi ol. Svenskorna presenterade tre 

kvinnor ur Bibeln för oss. Vi hade 

en mycket trevlig kväll tillsammans. 

SÖNDAGENS gudstjänst leddes 

av Sinikka Sivonen som behandlade 

bönen Fader vår i sin inledning. 

Anneli Lohikko predikade 

om profeten Habackuk och speciellt 

tog hon upp Hab. 1:2,3,13, 

Hab. 2:2-3, 4,14,20, 3:17. Hon sade 

att det är viktigt att nära vår tro 

med att be och läsa Bibeln. Hennes 

slutsats var: Bönens vingar bär. 

Kirsti Liukko sjöng två kända 

sånger: ”O store Gud” och ”Han 

är min sång och min glädje”. Efter 

det var det mat och avslutning. Vi 

kramade om varandra och hoppades 

att vi ses någon gång. 

Igen lärde vi känna nya människor 

som vi gärna skulle vilja 

träffa på nytt. Det var lärorikt och 

roligt att vara med. 

GERD LÅNGNABBA 

Några av de ledande 

personerna inom det 

baptistiska kvinnoarbetet 

i Norden: 

(fr v) Doris Bernhardson, 

förbundssekr för 

SBKF (Sverige), Else- 

Mari Ericson, ordf 

SBKF, Inge Krabbe 

Sørensen, Danmark, 

Mai-Britt Vehkaoja, 

ordf SBFK, Eija 

Kuula, ordf för de 

fi nska baptist kvinnorna, 

Synnøve G 

Angen, ordförande för 

Norges baptistkvinnor, 

och Livija 

Lamé från Estland, 

vice ordförande i 

EBWU. 

FOTO: MARGIT SINISALO 

Från olika håll 

Nära 160 döda i massaker i Burundi 

Nästan 160 människor sköts, höggs eller brändes ihjäl sent 

på natten den 13 augusti i ett flyktingläger för kongolesiska 

tutsier i västra Burundi. Inhemsk hutumilis sade att den 

låg bakom massakern, men Burundis president sade att 

mördarna kom från Kongo-Kinshasa. 

Tidigt på lördag eftermiddag hade burundiska armén 

hittat 115 lik i Gatumbalägret några kilometer från kongolesiska 

gränsen. Minst 110 människor uppgavs ha sårats. 

Hutumilisen Nationella befrielsestyrkorna (FNL) sade att 

den hade utfört massakern som hämnd för arméns angrepp 

mot milisen dagarna före. En milistalesman sade att angreppet 

var riktat mot soldater och poliser som sökt skydd inne 

i lägret. De uppgifterna avfärdades dock av myndigheterna, 

som sade att det inte fanns en enda soldat bland dödsoffren. 

När Burundis president Domitien Ndayizeye besökte det 

FN-organiserade Gatumbalägret den 14 augusti hävdade 

han att mördarna var ”element” från Kongo-Kinshasa. 

Han hänvisade till de första utredningsresultaten som 

antydde att gärningsmännen varit en blandning av kongolesiska 

armésoldater och milismän, inkluderande burundiska 

hutuer. Vittnen uppger sig ha hört en rad lokala och regionala 

språk när mördarna ropade till varandra. 

Presidenten sade att om mördarna var från Kongo 

skulle Burundi vidta ”allvarliga åtgärder” mot grannlandet. 

Även Rwandas president Paul Kagame var djupt upprörd. 

– Detta visar vad vi har sagt hela tiden, att de det förekommer 

händelser som omvärlden och FN blundar för, där 

människor dödas i östra Kongo just för att de är vad de är, 

sade Kagame. 

En burundisk armétalesman beskrev attacken mot lägret 

som ett inslag i ett pågående folkmord på tutsierna i regionen. 

Tusentals kongolesiska tutsier, banyamulenge, har flytt 

till Burundi de senaste månaderna efter militära oroligheter 

i Södra Kivuprovinsen i Kongo-Kinshasa. De säger sig 

frukta för sina liv i det instabila hemlandet, där tidigare 

såväl regeringstrupper som olika milisstyrkor och kongolesiska 

civila begått övergrepp på banyamulenge. (TT) 

Baptisternas Världsallians’ 

rådsmöten i Seoul 

Mer än 300 delegater från 33 länder som deltog i BWA:s 

möten i Seoul, Korea, 26-31 juli nominerade nästa ordförande 

för BWA, återutnämnde den nuvarande generalsekreteraren 

och godkände nya riktlinjer för medlemskap och 

ett femårsprogram för global evangelisation. 

David Coffey från England nominerades till nästa ordförande 

för BWA för åren 2005-10. Tjugo nya vice ordförande 

valdes också. Coffey, generalsekreterare för det 

Engelska Baptistsamfundet sade i ett tal till de församlade: 

”Det beslut som ni just tagit bekräftar att detta är min kallelse 

från Gud under de kommande åren. Att få bli installerad 

i uppgiften i mitt hemland nästa år är ett stort privilegium.” 

Denton Lotz, generalsekreterare för BWA, återvaldes för 

en ny femårsperiod som börjar 2005. Lotz vädjade om 

enhet och förnekade anklagelser för liberalism som riktats 

mot BWA. (Linda Falimy/BWA) 

Melin lämnar Kyrkans Tidning 

Chefredaktör Olav S. Melin lämnar vid årsskiftet Kyrkans 

Tidning i Sverige som han då lett i fem år. Beslutet mognade 

under semestern. Vad han i stället ska syssla med är öppet. 

– Jag tycker fem år är en ganska lämplig period. Det 

mesta som man kan göra hinner man med på den tiden. 

Risken för slentrian finns också när man är ensam ledarskribent, 

säger han. 

Landshövding Mats Svegfors, styrelseordförande i 

Svenska Kyrkans Press som ger ut KT, har bara 

gott att säga om Melin. 

– Han har gjort en väldigt bra insats och KT 

har blivit en viktig röst i den svenska diskussionen 

kring kyrkans roll i samhället. Att ha en kunnig och 

nyanserad kommentator har betytt mycket, inte minst i 

den rätt intensiva debatt som förekommit hos oss. /…/ 

Nu ser han fram emot nya utmaningar. Vad det blir ska 

förhoppningsvis klarna under hösten. 

Stannar du i Sverige? 

– Det verkar naturligt eftersom vi har en dotter som har 

två år kvar i gymnasiet. 

(Hufvudstadsbladet/Birgitta Jernvall Ingman)

14 

f 


F R Å N F Ö R S A M L I N G A R N A 

Vöråbor kämpade för sin kyrka 

Översvämningen hotade dränka bottenvåningen 


Erik Liljeström patrullerar vallen mellan ån och kyrktomten på torsdag morgon. Senare samma dag steg 

vattnet ytterligare, varpå läget blev kritiskt och mera folk och kraftigare pumpar fi ck skaffas fram. 

Natten mellan 3 och 4 augusti 

föll det kraftigaste skyfallet 

på många år i Vöråtrakten. Vörå 

å hann inte svälja allt vatten 

och översvämmades. Många var 

de byggnader som drabbades. 

Vörå frikyrka, som ligger invid 

ån, låg i farozonen och skulle 

säkert också fått vatten i 

bottenvåningen om man inte 

skulle handlat snabbt och rådligt, 

ordnat med en grävmaskin och 

förvandlat stora delar av gräsmattan 

till vall mot ån. 

På torsdagen blev det till att 

ringa runt och båda upp tillgängliga 

församlingsmedlemmar för 

att bekämpa det vatten som trots 

allt sökte sig igenom på olika 

vägar. Man lyckades och kunde 

tacka Gud och varandra. 

De följande dagarna turades 

församlingsmedlemmarna om 

att övervaka läget. 

Dop i Vörå 

FOTO: CARL-DAVID WALLIN 

Fredagen den 16 juli 2004 kl.19.00 var det dopförrättning i Vörå 

Frikyrka. Emma Wallin döptes då av sin storebror Marcus Wallin. 

Dop vid Pörkenäs i Jakobstad 

FOTO: TOM SEGERVALL 

Tidigt på midsommaraftons 

morgon, 25 juni, 

samlades några 

familjer och 

vänner till 

familjerna till 

dopförrättning 

ute vid Pörkenäs 

i Jakobstad. Tre 

ungdomar 

önskade bli 

döpta till Kristus 

och ansluta sig 

till Jakobstads 

baptistförsamling.Ungdomarna 

ute i vattnet 

är (fr v) 

Henrietta Selin, 

Mia Segervall 

och Sara Höglund. 

Mikael 

Lidman döpte. 

v 

Lördagen den 

24.7.04 vigdes 

Hanna 

Wallin och 

Kimmo 

Kahila i Oravais 

kyrka. 

Vigselförrättare 

var brudens 

far Carl- 

David Wallin. 

Mai-Britt 

Vehkaoja 

fungerade 

som tolk vid 

vigseln. 

j 

FOTO: C-D WALLIN 

SAGA EDE, medlem av Purmo 

baptistförsamling, fyller 95 år 

den 26 september. 

HELFRID ÖSTERBERG, medlem 

av Esse baptistförsamling, 

fyller 85 år den 28 september. 

GUN-VIOL MÅNSUS, medlem 

av Vörå frikyrkoförsamling, 

fyller 60 år den 29 augusti. 

Firar ej. 

V I G D A 

J U B I L A R E R 

ROY NYLUND, medlem av 

Munsala baptistförsamling, 

fyller 60 år den 29 september. 

LISBETH WESTERLUND, 

med lem av Jakobstads baptistförsamling, 

fyller 50 år den 23 

september. 

FOTO: MARIANNE LILJESTRÖM 

Max Söderberg fyllde 75 år den 4 augusti och överraskades med en 

stor bjudning i Åmossa baptistkapell. Festen inleddes med ett sång- 

och musikprogram av Mary och Nils-Oscar Frantz. Jubilaren hyllades 

i ord och toner av många vänner från olika håll. 

För att illustrera Max humoristiska sida blev han och fru Gunnel 

serverade första koppen kaffe ur en 10-liters panna av sonen Stephan. 

PASTORSTJÄNST I SYD-ÖSTERBOTTEN 

Sökes: En pastor och föreståndare med 

herde-egenskaper, som ser en utmaning i 

att arbeta för att församlingen skall 

nå ut till närsamhället. 

Finnes: En pingstförsamling i Närpes med 

ca 150 medlemmar i olika åldrar. 

Fritt formulerade ansökningar skickas till 

Närpes Filadelfi a, Claresundsvägen 8, 64200 Närpes 

senast 30.9 2004. 

Närmare information: 

Bertel Strandberg, församlingens kontaktperson tel. 

050-0699665. 

Anne-Maj Wallin, församlingens ordförande tel. 

050-4699069. 

Du kan också besöka församlingens hemsida 

www.narpesfi ladelfi a.fi , där hittar du mera information om 

vår församling.

AUGUSTI 

Kl 6.55 

27 Pamela Granskog 

28 Tomas Sjödin 

30 Sofia Torvalds 

31 Johan Westerlund 

Kl 8.53 

27 Martta da Silva 

28 Familjeandakt. Lars Collmar 

läser ur sin bok 

Helga Hund i Paradiset 

30-31 Benita Ahlnäs 

Kl 19.20 

27 GT:s profeter: Daniel. 

Redaktör: Nils Martola 

29 Jesus vår helare. Textläsare: 

Helena Hult och 

Fredrik Kass. Producent: 

Mårten Blomqvist 

30 Anna Schön 

31 Martta da Silva 

SEPTEMBER 

Kl 6.55 

1 Monica Heikel-Nyberg 

2 Helene Liljeström 

3 Nina Åström 

4 Hans Växby 

6 Rea Anner 



9 Deborah Miranda 


11 Mårten Blomqvist 

13 Rea Anner 



16 Deborah Miranda 


18 Jan-Erik Lindqvist 

20 Rea Anner 

21 Helena Hult 

22 Hanna Eisentraut 

23 Timo Lehmuskoski 


25 Jan-Erik Lindqvist 

Kl 8.53 

1-3 Benita Ahlnäs 




6 Joanna Nylund 

7 Karl-Erik Wikström 

8 Henna Liljeström 

9 Åsa Westerlund 

10 Andreas Elfving 




13 Anders Blomberg 

14 Ortodox morgonbön. 

Andreas Hjertberg 

15 Ina Hannus 

16 Björn Wallén 

17 Ortodox morgonbön. 

Andreas Hjertberg 





21 Guy Kronqvist 

22 Johanna Martin 

23 Åsa Westerlund 

24 Johanna Martin 




Kl 19.20 

1 Läsningar till kyrkans 

dagliga bön. Uppläsare: 

Peter Nynäs 


3 GT:s profeter: Hosea. 

Redaktör: Anni Maria 

Laato 

5 Vår nästa. Textläsare: 

Helena Hult och Fredrik 

Kass. Producent: Mårten 

Blomqvist 

R A D I O S P A L T E N 

6 Ralf Karlsson 

7 Andreas Elfving 



Peter Nynäs 

9 Robert Lemberg 

10 GT:s profeter: Joel. 

Redaktör: Jan Edström 

12 Tacksamhet. Producent: 


13 Ralf Karlsson 




Peter Nynäs 

16 Andreas Elfving 

17 GT:s profeter: Amos. 

Redaktör: Nanna Rosengård 

19 Guds omsorg. Producent: 


20 Lars-Erik Björkstrand 

21 Gunvor Österlund 



Peter Nynäs 


24 GT:s profeter: Obadja. 

Redaktör: Nils Martola 

26 Jesus ger liv. Producent: 


GUDSTJÄNSTER 

❑ Söndagen den 29 augusti kl 

13.03. Högmässa med Sibbo 

svenska församling. Predikant 

och liturg: Heidi Jäntti. Organist 

och körledare: Lars Wikström. 

Kantor: Kirsi Naulapää. Kör: 

Sibbo kyrkokör. 

❑ Söndagen den 5 september 

kl 13.03. Gudstjänst med Jeppo 

församling. Predikant och liturg: 

Johan Klingenberg. Organist 

och kantor: Mats Sjölind. 


kl 13.03. Gudstjänst med Elimförsamlingen 

i Kvevlax. Predikant: 

Kaj Kanto. Mötesledare: 

Roland Nylund. Pianist: Stefan 

Jansson. Solosång: Daniel 

West. Barngruppen leds av Kerstin 

West. 


kl 13.03. Liturgi med Helsingfors 

ortodoxa församling. Predikant: 

Timo Lehmuskoski. 


kl 13.03. Gudstjänst med Kyrkslätts 

svenska församling. Predikant: 

Aino Salovius. 

TV-GUDSTJÄNST FRÅN ATEN 

❑ Lördag 28.8 kl. 

12.00-12.30 sänder 

FST/TV2 en samnordisk 

gudstjänst från Aten. 

Biskop Lennart Koskinen 

från Visby rör sig på historiska 

platser, bl.a. Areopagen 

och Parthenon, samt i 

olympiska miljöer. Som textläsare 

medverkar idrottsmän 

från Finland, Danmark 

och Norge. Ulla-Carin Börjesdotter, 

Sverige, medverkar 

med sång. 

Temat för gudstjänsten är 

”Att vinna och förlora – 

vad är vad?” I introduktionen 

samtalar redaktör Leif 

Lindgren med idrottspastor 

Leena Huovinen. 

Gudstjänsten produceras 

av FST och Stiftsrådet i 

Borgå stift i samråd med 

SVT, NRK och DR. 


Döda 

Karl Heimdahl 

Karl Heimdahl har gått ur 

tiden till det himmels ka 

hemmet, buren av den tro 

som tidigt blev tänd hos 

honom i hemmet och i 

bönehuset i Kackur. Efter 

lyckliga barndoms- och 

tidiga ungdomsår i kustbyn 

kom inkallelseorder 

till militärtjänst, som snart 

övergick till ett liv i korsu och 

skyttegravar. Karls liv kunde ha 

ändats i granatregnet och bombkrevaderna 

i Fjärrkarelen för 

drygt 60 år sedan. Förböner i 

hem, församling och bygd omslöt 

honom, hans bröder och andra 

av bygdens söner ute vid frontlinjerna. 

Karls liv blev skonat. 

Ett granatsplitter från de hårda 

striderna nödgades han dock bära 

i sin kropp resten av livet. 

Stor var glädjen i bygden när 

pojkarna började återvända, en 

glädje blandad med sorg över dem 

som inte återvände. Karl blev 

med sin målar- och snickarutbildning 

småningom knuten till en 

av industrierna i staden. Så mötte 

han kärleken och lyckan i Kronobyfl 

ickan Doris. Det blev förlovning 

och småningom giftermål. 

Livet log emot de två i det nya 

hemmet i Jakobstad. Barnen Guy, 

Karl-Henrik och Margita fulländade 

lyckan. Betaniakyrkan blev 

familjens naturliga andliga hemvist. 

Bättre utkomstmöjligheter locka 

de familjen västerut. Ett nytt 

hem växte småningom fram i 

Örnsköldsvik under händiga och 

fl itiga händer. Nya vänner och ny 

andlig gemenskap ökade trivseln, 

även om, åtminstone för 

Karls del, en del av hjärtat hade 

blivit kvar i hembygden. Men 

sorgen och glädjen, 

de vandrar tillsammans 

(Kingo). 

Äldre sonen Guy, 

far till två barn, 

drabbades av en 

allvarlig sjukdom. 

Han bars av förböner 

på båda sidorna 

om Kvarken. Gud 

skulle gripa in. 

Men Herrens vägar 

är inte våra. Guy gick bort, och 

sorgen var tung. Karl och hans 

familj var dock förtrogna med 

den tro som slår över djupen sin 

svindlande bro (Grundtvig). Livet 

måste och kunde fortsätta, fastän 

fyllt av saknad efter Guy, vars 

speciella gåva var omsorg om 

andra. 

Karl och Doris fl yttade till 

Sunds vall för att komma närmare 

dottern Margita och hennes familj 

och likaså närmare Karl-Henrik 

i Kungsbacka söder om Göteborg. 

Det blev goda Sundsvallår 

trots Karls tilltagande hörselhandikapp. 

Karl hade en varm och 

stark gudsförtröstan. Han spred 

värme och trivsel omkring sig. 

Han var utrustad med en stillsam, 

träffande humor, som aldrig 

förföll till billighet. Sjukdomar 

och prövningar mötte småningom 

familjen, för Karls del av allvarligt 

slag. Han insåg att slutet närmade 

sig. Men också nu slog tron sin 

svindlande bro över djupen. Den 

bar honom och med namnet Jesus 

på sina läppar gick han från dödsskuggans 

värld till de levandes 

land (Grundtvig). 

Vid en ljus och värdig begravningsgudstjänst 

i Elimkyrkan 

med Birgitta Grossby som offi ciant 

togs farväl av Karl Heimdahl 

den 15 juli. Skönmons vackra 

be gravningsplats blev det sista 

Min älskade Make, 

vår käre Pappa, Svärfar, 

Morfar och Farfar 

Karl Heimdahl 

* 31 juli 1919 

har lämnat oss i stor sorg 

och saknad men i ljust minne 

bevarad. 

Sundsvall den 30 juni 2004 

DORIS 

Karl-Henrik 

Margita och Lars 

Josef, Emma 

Eva 

Marica, Ulrica 

Syskon 

Släkt och vänner 

Bred dina vida vingar, 

o Jesus, över mig, 

och låt mig stilla vila 

i ve och väl hos dig. 

Bliv du min ro, min starkhet, 

min visdom och mitt råd, 

och låt mig alla dagar 

få leva av din nåd. 

Begravningsgudstjänsten har ägt 

rum i kretsen av de närmaste. 

vilorummet. 

Vi ber med Doris och alla som 

stod Karl nära med slutorden efter 

en judisk liturgi: Säg mig Gud att 

min vän är i trygghet och glädje 

hos dig, och att också jag en gång 

kan få komma dit. För Jesu skull. 

- el 

PARENTATION PÅ MIDSOMMARKONFERENSEN 2004 

Följande personer inom Finlands svenska baptistmissions församlingar och dess vänkrets har avlidit under 

konferensåret 2003-2004. Uppgifterna baserade på personer införda i tidningen Missionsstandaret mellan 

midsommar 2003-2004. För personerna anges namn, ort, dödsdatum och ålder. 

Saga Elise Backlund, Jakobstad, avled 18.07.2003 

(88 år), Elna Elvira Westerbacka, Jakobstad, 

21.07.2003 (92), Lea Björklund, Jakobstad, 

10.08.2003 (85), Mauritz Wingren, Vasa, 

30.08.2003 (80), Ines Erika Nordling, Upplands 

Väsby, 17.10.2003 (88), Stina Margareta Heimdahl, 

Vasa, 08.11.2003 (73), Filip Frantz, Vasa, 

24.11.2003 (90), Aina Viktoria Sundqvist, Jakobstad, 

01.12.2003 (92), Selma Adina Thur, Jakobstad, 

05.12.2003 (93), Ragnar Rank, Monå, 

19.01.2004 (88), Viola Edlund (f. Erickson), Örnsköldsvik, 

13.01.2004 (78), Ruth Westström, Lillby, 

26.01.2004 (70), Edith Högberg (f. Edström), 

Jakobstad, 06.03.2004, (84), Benjamin Sjö, Överpurmo, 

10.03.2004 (87), Aili Björkqvist, Larsmo 

(91), Gideon Willner, Kanada (Purmo), 18.04.2004 

(91), Kerttu Jansson, Jakobstad, 02.05.2004 (77), 

Ellen Strand, Oravais, 13.05.2004 (91), Edith 

Fransholm, Vasa (Karperö), 22.05.2004 (105), 

Anita Brådd, Björköby, 25.05.2004 (67), Judith 

Röösgren, Närpes, Anna-May Eberhard ( f. Jansson), 

Schweiz. 

Under samma tid har också följande personer förenats 

med Kristus och våra församlingar genom 

DOP: 

Victor Nylund, Emmi Lund, Victor Jansson, 

Emma Lillvik, Ellen Kackur, Heidi Lund, Michaela 

Kackur, Gunilla Kallman, Johnny Yli-Panula, 

Kjell Juthnäs. 

Döpta midsommaraftonsmorgon 2004 i Jakobstad, 

Pörkenäs badstrand: Henrietta Selin, Mia 

Segervall och Sara Höglund. Sammanlagt 13 

döpta mellan midsommar 2003-2004. 

Finlands svenska baptistmission rf 

Rådhusgatan 44 K 5, Vasa, Finland. Postadress: PB 54, 65101 VASA. www.baptist.fi 

Telefon: 06-317 8559. Telefax: 06-317 8550 (telefontider vardagar 9-12), e-post: fsb@baptist.fi 

Bankkonton: 

FSB (Mission i Finland, Internationell mission, Missionsstandaret, SBFK och Understödskassan): 

Vörå Sb 497111-213391; Nordea 228218-61965; Sampo 800012-252311. 

SBFU: Vörå Sb 497111-213409; Nordea 228221-6569; Sampo 800016-551999. 

Missionsföreståndare: Nils Erik Vikström, 06-346 4511, 050-323 6188, nila@baptist.fi 

Ekonomisekreterare: Henry Månsus, hemtfn 06-383 5620, mobiltfn 050-520 3245. 

Missionsstyrelsens ordförande: Erik Liljeström, Skidstuguvägen 5, 66600 Vörå, tfn 050-527 5042, 

tfn/fax 06-383 2142, e-post: erik.liljestrom@netikka.fi 

SBFU: Ungdomssekreterare: Magnus Mikander, tfn 0500-761 289, e-post: sbfu@baptist.fi

16 

Kristen sång på Stundars 30 år 

Sol och regn men 

ingen Hursti 

”Sommarens höjdpunkt” sa en 

deltagare om Kristen sång på 

Stundars’ 30-årsjubileum den 

10-11 juli. 

Vädret hade ju inte varit så 

perfekt för friluftssamlingar då 

vi närmade oss högtiden. Och de 

stålgrå molnen som länge varit 

parkerade över Solfbygden och 

hällt sitt våta innehåll i strida 

strömmar… Nej, mänskligt sett 

verkade det inte lovande med 

vädret. 

Så började andra orosmoln 

hopa sig. Affi scherna var färdigt 

tryckta och utskickade, annonserna 

inlämnade till tidningarna. 

Allt under kontroll, trodde vi! 

Jag satt på Pohjalainens redaktion 

och berättade för nyhetschefen 

om våra samlingar och vilka 

gäster som skulle komma, bland 

dem två som kunde tänkas intressera 

en fi nsk publik. ”De fattigas 

missionär” Veikko Hursti, som 

under 47 år arbetat bland de ut- 

slag na, utstötta och utfattiga och 

är välkänd bland landets fi nsktalande 

befolkning, skulle komma. 

Redak tören ringde för att be- 

stäm ma tid för en intervju. Då jag 

lyss nade till samtalet fi ck jag en 

kons tig känsla av att någonting 

var på tok. Redaktören hade ett 

långt samtal med Hursti. Så kom 

be ske det. 

– Det kan hända att han inte 

alls kommer. Men ni kan kanske 

övertala honom. 

Ingen Veikko, men Viktor 

En liten tröst låg i redaktörens 

”kanske”. Men Hursti kom inte. 

”De fattigas missionär” hade slitit 

ut sig. En stor tältmötesserie med 

intensiva möten hade nu sugit 

krafterna ur honom. I närmare 

femtio år hade han kämpat för de 

”slitna” och utfattiga. Nu var han 

själv utsliten och utbränd. Trots 

löftena att komma till Stundars 

orkade han inte. 

Men Viktor Klimenko kom, 

sjöng och vittnade med värme och 

glöd. Det var tredje gången han 

gladde åhörarna vid Kristen sång 

på Stundars. 

Kenneth och Barbro Grönroos 

med dottern Charlotta och Isabella 

Ström hörde också till gäs- 

Kan se Brita framför mig, då hon öppnade 

den vackert målade träkistan och varligt 

strök med handen över de broderade lakanen 

och de hemvävda handdukarna. Varje 

ny sak hon lade ned fyllde henne med glädje. 

Vi hittar väl knappast någon 18-åring med brudkista 

i dag. Men visst har Brita syskonsjälar, som 

njuter av färger, former och detaljer. Den vita träkistan 

i fl ickrummet hos oss innehåller Trangia, yxa, 

kosor, en egenhändigt tillverkad kniv mm. 

Det handgjorda förmedlar en extra glädje. Nina 

Ericson skriver om barnkläder: 

Det som är gjort för hand. Med kärlek. 

Känslan av tyg. Sömnad. Något mjukt. Mänskligt. 

Som man vill hålla intill sitt hjärta. Hålla kvar. 

Använda. Slita på. 

Det är samma varma trygga känsla 

som när man ligger kvar i sängen på 

morgonen 

och sakta vaknar till ljuset. 

Det är annat än det serietillverkade. Våra händers 

verk är något fi nt. Fyller oss med dubbel glädje om vi 

inte girigt håller det för oss själva. 

Att färga garn med växter är något speciellt. Man 

vet aldrig hur det blir. Lökskal ger inte samma nyans 

vid varje kokning. Ljung har olika nyanser olika år. 

Vitmårans rötter ger ett rött färgbad. Och alla våra 

garnhärvor hänger vi ut på tork, medan vi planerar 

ryan med kärlekens vackra kors. 

Men allt behöver inte vara så stora projekt, som en 

rya. När jag vaknade i morse gick jag genast och tittade 

i grovköket: Cykeldäcket var helt! Innerslangen 

som jag lappade i går håller luft. Minns en blå cykel 

i Ekenäs som Maj och jag ärvde av några vapenvägrare. 

När ringen blev trasig ville jag lära mig byta den 

och lappa slangen. 

– Nej, du skall inte klara det också, sa Putte och 

gjorde det själv. 

Efter det har jag mött mycket i livet som jag inte 

klarat av. (Och blivit ödmjukare? Knappast.) Hur som 

helst arbetade jag med slangen till den svarta Helkama 

i går. Och det är en tillfredsställelse att vakna 

och se att det lyckades. 

Vissa njuter av att tvätta för hand utomhus. Att 

känna det varma vattnet upp mot armbågarna, vrida 

ur kläderna efter sköljningen och sedan hänga dem 

på klädstrecket mellan tallarna. 


Mina händers verk 

Vi har väl alla något speciellt vi fastnat för. 

Som ger oss glädje. En dag stod jag med Piia och 

beundrade deras kompost och delade hennes glädje 

när den fungerade. Jag återanvänder in i minsta 

detalj. Ja, just detaljer. En av mina bekanta tyckte 

att jag gått för långt när jag återanvänder målartejp. 

Men det går bra. Sporten att se nya användningsområden 

för material kräver en viss fantasi. Det är väl 

därför jag hänger mig åt den. 

När Joels mor kom och sa hej, när pojken skulle 

fl ytta från vår skola, tackade hon för att han fått lära 

sig – att nyttja baksidan av använda papper! 

Våra kroppar var tänkta att använda. Att det känns 

i både armar och ben att vi gjort något är en skön 

upplevelse. Speciellt för oss som i förvärvsarbetet 

brukar munnen för det mesta. 

– Vad du har små händer, påpekade mor när jag 

satt i hennes kök och klippte mattväft i onsdags. 

– Du som har varit jordbrukare har behövt stora 

händer. Men jag är bara ordbrukare. 

En hel sommarmånad njöt jag av att vara trött i 

kroppen när kvällen kom. Det var varierande uppgifter 

som jag gjorde efter eget gottfi nnande. Att ”kvist 

skata” och hjälpa till att dra hem dem tog sin tid, 

följd av arbetet på vedbacken. Så skulle vinden och 

garaget städas. Fönstertvätt i Lillstugan. Rensning 

av avlopp och ogräs. Det var dagar fyllda av arbetsglädje, 

även om resultaten inte var uppseendeväckande. 

Det var bara så roligt att arbeta med kroppen. 

Sedan kom midsommarkonferensen och jag tog 

med mig en fråga från Fahlgrens predikan: 

”Hur förhåller vi oss till det som vi producerar?” 

FOTO: ROY HOLMLUND 

Barbro Grönroos (t v) har nyligen utkommit med en skiva. På Stundars 

sjöng hon tillsammans med sin dotter Charlotta och Isabella Ström. 

terna i år. De utgjorde en verkligt 

fi n, skönsjungande sånggrupp. 

Barbro har nyligen gett ut en 

cd-skiva. Kenneth som är pastor 

har arbetat mycket utomlands, nu 

senast i Indien därifrån han gav 

intressanta glimtar. Också i vårt 

eget land verkar Herren och möter 

mänskor till både frälsning och 

helande, kunde Kenneth vittna 

om. 

Med väldigt kort varsel ryckte 

Daniel Óskarsson från Frälsningsarmén 

in i Hurstis ställe på lördagskvällen. 

En god ersättare 

som också har de utslagna på sitt 

FOTO: M WILLFORS 

hjärta. 

Vid den sena sångandakten på 

lördagskvällen i Solf kyrka fi ck 

publiken lyssna till högklassig 

sång på svenska, fi nska och engelska 

av Kerstin Weckström och 

Pekka Palola. 

Hansson om lovsång 

– När folk i 30 år har samlats 

till ”Kristen sång på Stundars” 

borde det inte vara något problem 

vad som kännetecknar den 

kristna sången. Men vad det handlar 

om, framför allt hur sången 

skall komma till uttryck, har inte 

En del av oss är så fästa vid sakerna vi gjort att vi 

inte kan ge dem vidare. Det är som kära barn vi inte 

vill mista. Man kan uttrycka det som Maj Forsén när 

någon ville köpa en tavla med blåklint och prästkragar 

av henne: 

”Så mycket pengar har ni inte.” 

Men det blev handel i alla fall och Greta fi ck i 

många år glädja sig åt konstverket. 

Någonstans behöver vi lära oss att leva i 

överlåtelse. Även när det kan innebära en risk. 

Den drejade krukan kan inte användas utan risk 

att den blir kantstött. Linnelöparen blir lätt smutsig. 

Men varför skall jag bara lagra det som kan bli 

till glädje? På farstuvinden fanns en papplåda med 

texten ”Bananer Försiktigt”. I den fanns duken som 

mina föräldrar fi ck av länsmannen när de gifte sig, 

herrumsduken som mor sytt och en grönrutig duk 

vävd av moster Sigrid. Då och då fi ck vi order att 

ta ner någon av dukarna. Och en dag märkte vi att 

en höll på att förstöras bara för att den varit vikt på 

samma sätt år efter år. Jag har tagit varning av detta: 

använder eller ger bort saker. Att bara lagra för inget 

gott med sig. Någon har sagt: 

”Att vara rik är att skaffa sig bekymmer till ingen 

nytta.” 

Det vi producerar behöver inte alltid vara hus, 

möbler eller textilier. Det kan också vara idéer, projekt 

och liknande. Något vi satsat på och är stolta 

över. Men hur förhåller vi oss till det? Kan vi överlämna 

det åt andra utan att bevaka det som vårt 

eget? 

Jesus sa: ”Är inte livet mer än födan och kroppen 

mer än kläderna?” Saker får inte bli det viktigaste. 

Kan vårt liv bli delaktighet? Det jag gör tillhör andra 

(alla) och jag får ta del av andras möda. Maiken 

Ekman-Atterlöf skriver: 

Om du vill bli rik 

bed Herren 

om en ständigt öppen hand. 

De goda gåvor vi fått kan vi genom församlingen 

ge till Guds rike. Det hjälper oss att inte bli insnärjda i 

penningbegärets garn. Det är ett sätt att öva sig i att 

söka Hans rike först. 

LENA 

…men tankarna går 

varit någon självklarhet i kyrkans 

historia, konstaterade festtalaren 

Karl-Johan Hansson inledningsvis 

vid jubileumsgudstjänsten i 

Solf kyrka. 

Hansson är doktor i teologi och 

fi losofi och f.d. professor vid Åbo 

Akademi. Dessutom är han hymnolog 

och var med och reviderade 

Psalmboken. 

– Kyrkans lovsång är ingen 

fl ykt, sade han. Den är ett vittnesbörd 

om att Mästaren fi nns 

i en sargad värld. Vi lever i en 

bräcklig värld. Men när kyrkan 

stämmer upp lovsång är det inte 

för att glömma lidandet omkring 

oss eller att i tanken fl y till en kommande 

himmel. Det är en medveten 

protest mot att betrakta ondskan 

som den starkaste makten i 

tillvaron. Det är ett vittnesbörd 

om att mitt i en sargad värld fi nns 

Mästaren vid människans sida. 

Han lider med de lidande, gråter 

med de gråtande, gläder sig med 

de glada, styrker och bär. Han 

har sista ordet. Därför sjunger vi 

kristna sånger. 

* * * 

Insamlingarna under veckoslutet 

blev ca 4 750 euro, varav det 

mesta går till hjälpverksamhet 

bland de nödställda. 

ROY HOLMLUND

sidorna 9-16 - Finlands svenska baptistmission

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?