Ladda ner PDF - Tofsen

Jag minns inte i vilken
kvällstidning det var
Linda Rosing blottade
sina tankar den här
gången, men för en
gångs skull sa hon
något tänkvärt. Efter
att ha deklarerat att
hon aldrig mer tänkte
vika ut sig utan istället
satsa på en karriär som
seriös affärskvinna,
avslutade hon det hela
med att tillägga: »Jag
kanske blir
feminist också«.
Som ett hot,
lite hängande
i luften. Om
ni inte tar
mig på
allvar, så...
&
HANNA LJUNGQVIST
...kanske jag klipper mig kort och blir en sån
där rabiat rödstrumpa med hormonsvängningar
som inte kan sluta tjata om något
som kallas för patriarkat. För det är väl
sådana feministerna är? Eller? Tycker du A)
»ja, mitt i prick« eller B) »nja, sådana fi nns
det, men långt ifrån bara«?
Till dig som svarade B) grattis! Du behöver
inte läsa mer. Till dig som tyckte A) låg närmast
sanningen; Tyvärr är du inte ensam.
Men fortsätt gärna läsa.
Först en liten snabbskola i feminism:
1) De fl esta som kallar sig feminister hatar
inte män. Om någon sagt det ljuger vederbörande.
2) Feminister tycker att kvinnor ibland missgynnas
bara för att de är kvinnor, och vill
ändra på det. Detta betyder oftast inte att de
vill bli enväldiga världshärskare.
3) Feminism är varken farligt eller revolutionärt.
Liksom i alla sammanhang föredrar
dock en del att dra det till extremer.
Tillbaka till fördomarna. Den amerikanske
tv-predikanten Pat Robertson har skruvat
begreppet feminism ett varv längre än de
feminist, javisst.
fl esta. Enligt honom är den något som
»uppmuntrar kvinnor att lämna sina män,
döda sina barn, utöva häxkonster, förstöra
kapitalismen och bli lesbiska«. Hmm. Vad
säger man? Jag kan såklart inte svara för alla
och jag har inte ens barn, men jag är ändå
relativt säker på att jag inte skulle döda dem
om jag hade några. Trots att jag kallar mig
feminist.
Den upplyste tv-predikanten är självklart
inte representativ i sina fördomar. Däremot
är hans uttalande i dess totala brist på politiskt
korrekthet ganska intressant. Kvinnor
som inte har gillat läget har alltid försetts
med föga smickrande etiketter, det är ett
historiskt faktum. Idag är benämningar som
häxeri och hysteri överspelade, utom möjligtvis
för Robertson, men hans citat får mig
att undra över feminismen som stämpel.
Har den blivit vår tids motsvarighet till dessa
småaktiga försök att lägga krokben för kvinnor
man inte kan bemöta på annat sätt?
Att avfärda alla som någon gång tagit ordet
genus i sin mun som manshatande vänsterradikaler
är liksom att göra det lite bekvämt
för sig. För att inte säga fegt. Till ett
modernt samhälle hör att bemöta avvikande
åsikter med motaargument, inte
med fördomar. När man väl har argument,
ja, vad har man då att vara rädd för?
Ingenting. Feminismen är ingen sekt som
väntar på att få hämnas urskiljningslöst på
dem som inte är medlemmar och således
inget Rosing, Robertson eller någon annan
kan hota med. Den är ett sätt att se på vissa
företeelser i vårt samhälle. Ett ganska sunt
sätt till och med, om ni frågar mig. Men så
är jag ju feminist också.
17