vår idrott fototävli

ned tilf Budapest genom hela BalticJll1l, Polen, Tjeckoslovakiet, en del
av Österrike och Ungern? Och detta i 30 graders da=ättad hetta med
smörgåsmat som enda kost och till råga på allt en träning på bangårdarna
uuder korta uppehåll, utan möjlighet till efterföljande bad. Och vem
ville följa med som ledare på en sådan färd? Månntro någon av ledarna i
Stockholm hade reda på huru de ,känns att passera sju gränser, då samtliga
kappsäckar och kollin visiteras på båda sidorna om gränsen i ti=ar?
- Den gången knäcktes det finländska laget redan före själva kampen
på idrottsplanen. J oppe Lindroth, Jana Jansson, Lauri Lehtinen fick
magen i olag redan uuder resan, Dala Dahlman och några andra hade
näsblod vara1111an ti=e i den olidliga hettan. Men det oaktat ställde
alla upp, ingell var rädd om sitt anseende, ingen svek sina ledare.
Med ngern-resan i minnet började jag mina förberedelser redall
hemma i Borgå. Det gällde att bekallta sig med pojkarna. Deras resultat
m åste ju en ledare kä1111a till, likaså deras ålder och yrke. Också motståndarnas
ma1111ar borde man känna också. Träning, teknik och taktik
repeterade jag i mitt stilla sinne, likaså massage och första hjälpen. Tänkte
mig tilI och med.in i ett kort andragande, ifall det sktille bli av nödell. -
Ali min möda var förgäves och befanns onödig. En läkare skötte pojkarnas
hälsa och en massör knådade de tröttkörda musklerna. Tvenlle
tränare meddelade idrottsligt kunnande och för varje grupp idrottsmän
(löpare, hoppare, kastare) fanns en speciell .)huoltaja.). Vi tre ledare behövde
minsann inte rådbråka oss i onödan.
R esan var i alla avseenden behaglig, det enda beklagliga var att den
tog slut så fort. Exakt lika lång tid, som »snabbussen,) från Borgå till
H elsingfors behöver för de sextio kilometrarna tog det att ko=a till
Bro=a fråll Sjöskog. Och förrän vi visste ordet av satt vi hos Pontus
Lindberg ute på Bosön. En mera lyckad inkvartering kan man knappast
finna, här fanns allt inom räckhåll. Att vä1111en Pontus gett stränga
order t kökspersonalen att villfara också v ra vildaste önskemål visar
följande lilla episod.
nder en frukost uudrade n ågra pojkar om det kanske vore bättre
med kokt mat än med stekt och om kokt fisk skulle vara bättre för formen
än kött. Till middagen bars den kokta makrillen in. Då hördes från ett
av borden: Nu ska de göra oss knäsvaga med fiskmat.
Följande servererska bar in rostbiffen stekt på äkta amerikanskt
sätt så att blodet sipprade ur den, då man skar i den. Pojkarnas förvåning
var stor, och »matbeställaren» såg en smula förlägen ut, men servererskan
fr gade skrattande på god finska: ,)Saanko nyt vapaalipuu Stadionille? )
Armas Valste hade rätt då han redan he=a i Helsingfors sade att
vi inte med framgång kan kämpa i enlandskamp förrän. i slutet av augusti.
»Vi är inte färdiga tidigare, i september skulle allt vara a1111orlunda»
18
de var Valstes ord. Valste hade rätt. Att vi inte var färdiga det såg man
i tresteg, i slägga och kanske också i kula och diskus. V ra pojkar hade
kanske tillräckligt god fysisk kondition, men viljan att överträffa sin
motståndare, viljan att vinna fanns ej . 1 detta sammanhang kan jag
inte låta bli att att ta till tals en sak, som länge lekt mig i håg n. Träningen
hos oss är, tror jag , vad teknik, träningsmetoder och taktik beträffar
högklassig, den kan knappast mera utvecklas alltför mycket. Däremot
är den »psykiska träningem nästan helt försummad.
En del av våra tränare kan säkert konsten att inspirera idrottsmännen,
att få dEm att tro på sig själva, att få dem att överträffa sig själva. Men
målmedvetet har, tror jag, tillsvidare inte denna sida av träning tagits
upp p å progra=et t .ex. vid tränarutbildningen.
Trots vårf nederlag blev landskampen en stor sådan. Aldrig tidigare
har en landskamp mot Sverige utkämpats i en bättre idrottsanda än nu,
detta gäller särskilt åskådarna, sällan har så många positiva överraskningar
på vardera sidan noterats tidigare.
1 mitt tycke var Voitto Hellstens dubbelseger över de på pappret
starkare och också i förhandsreklamen segertippade svenskarna ett
exempel på huru en stark vilja och ett kallt huvud behärskar situationen.
Den starke och till sitt temperament ettrige Voitto, som av allt att döma
ännu blivit begåvad med ett kallt huvud, i vilka inga divafasoner ryms,
kommer nog snart att axla Bebbes mantel.
Landskampens andra store nall1ll var Carolus Lindroos, en grann
och sann idrottsman. Efter sin seger var han anspråkslöst glad på ett
naturligt och trevligt sätt, det var fritt från alla hämningar och divafasoner.
Mera sådana idrottsmän, de pryder upp ett landslag.
Ja, Denis Johanssons seger över Hållsta Karlsson och de andra svenskarna
var ju en stark sak. Trots allt buande på Stadion och alla kannstöperier,
så vann nog den som kunde taktik och den som gått in för
att vinna. Men gjorde Denis Johansson rätt, då han ej ställde upp p å
800 m följande dag, utan svek sina ledare och sina kamrater? Nog hade
han säkert i den sanna idrottsentusiastens ögon vunnit mera på att
ställa upp, fastän han skulle g tt sist i m ål efter en ärlig kamp. Endast
i idrottfanatikerns och sina egna ögon vann han på sitt uteblivande.
Att suveränt behärska sina nerver och med sin vilja överttäffa sig
själv, det kunde Ojamo, trots att han för första gången var med. Att i
sitt sista kast gå upp till tredje och säkra en trefaldig seger i vår gamla
paradgren spjutet, gay Ojamo väldiga ovationer från den finländska
läktaren.
Under 10.000 m :s loppet höll mitt hjärta p å att sprängas av glädje.
1 många år har jag gått med en önskedröm: att få återuppleva Berlinolympiadens
10.000 m -lopp, att än en gång få se tre finska flaggor gå
19