vår idrott fototävli

När Vörä IF efter kriget övertog skidbacken var den redan ett fallfärdigt
ruckel. Ingen hade vårdat den under krigsåren, den blåste helt
försmädligt ner en stormnatt 1945 och vi höll auktion pä spillroma.
Samma är noterades en första framgång i skidspåren, då Vörä vann
JR 61:s Hemförlovningspris, men fortfarande var det endast några
juniorer, främst Helmer Jansson, som kunde kliva fram och hämta segerpris.
M en iuniorerna blev män småningom. Oförtrut t tränade de vidare,
de blev allt flere i gänget när vi körde tilI DM och Öjbergsspel. Vi var
fortfarande alltför osäkra och blyga iör att våga oss tilI FSSM och verkliga
stortävlingar. Vad som idag kallas Vöråspel var för sju år sedan
knappt mer än en bättre klubbtävling. Vi försökte dock för varje år få
ner fler norrbaggar, vi förstod att om vi skulle komma någon vart, sä
mäste vi lära våra egna pojkar samma gåpåaranda som Ragnar Sundqvist
i Purmo, Bertel Vestman i GIF och Helge Brännkärr i Myran lade
i dagen. Vöråspelen vru,..'1:e, de blev tvådagarstävlingar, de blev nordiska
och vi såg de första svenskarna i helvit dräkt köra ut i spåret över Grannasberget;
vöriiättlingen Kalle Fahlin, svenska 1l1ästaren Herman Pettersson
från Hammerdal och några tilI. Publiksiffroma närmade sig 3000
och kassören myste.
Vad som var viktigast: vi övervann mer och mer den trygga och
ganska konservativa vöråbons skepsis mot idrotten, snart stod gråhårsmän
sida vid sida med ungdomen vid målplatsens repinhägnad.
Frivillig hjälp behövdes i massor, folk tilI spärläggning, folk tilI serveringsjobb,
folk till de hundrade uppdrag som en stortävling bjuder pä.
V åra skidspel blev startskott till de aktivas frammarsch. Spelen gay
dem hårda och emellanåt bittra lärdomar, spelen gay dem ekonomisk
chans att resa ut och lära mer. När 50-talet gick in började fruktema
mogna. Vörå vann de första storsegrarna i DM, började samtidigt skymta
i förbundets prislistor och oavbrutet fylkade sig nya juniorer till det
ungdomsgarde, som är vår största tilIgång. Starka bondpojkar, vana vid
hårt arbete från bamsben, lärde sig skidningens rytm och teknik. Läromästaren
framom andra var och är alltjämt Bertel Vestman. För honom
har vära åkare ett obegränsat förtroende, han sporrar dem tilI dåd, som
de själva inte ens vågat drömma om. Han har lärt dem att ständigt
sikta högre.
Mitt i polarkylans gastkramning hall1l1ade vi, när FSS-mästerskapen
i februari 1953 avgjordes vid samskolan i Vörä. Vi hade glatt oss som
barn åt att få hälsa förbundseliten välkommen till Vörå och så gay vår
Herre oss mer än 30 minusgrader att dras med, när gästema kom. Dock
vill jag tro att det vilade en god portion feststämning över de tre djupfrysta
dagarna och att den väldiga applådåska, som slog fram emot
58
Jansson t. v. oel! LOllkila startkZara i Gamlakarleby.
Leo Backman, när Kim Sevon gay honom Sportpressens guldmedalj på
huvudfesten, gay bevis för att Vörå lärt sig uppskatta en god och rejäl
idrottsman.
För oss funktionärer behövdes det minsann inga extra pälsar och filtsockor
för att vi skulle rädda oss undan förfrysning. Vi kunde gott ha
stått därute i simbyxor, för nu lossnade det ju på allvar för våra marinblå
pojkar och flickor. Efter den omöjliga Leo och den överraskande Nils
Hellund fick vi in Jåfs och Härtull som tredje och fjärde på 15 km och
av de fem bästa A-juniorerna var tre vöråbor. 1 stafetten bärgades silvret,
på tremilen tog Jåfs samma plats efter Leo B. 1 damklassen tog Rita
Akers bronset efter de två »Qmöjliga.): Hög och Lejonqvist .. Och när vi
summerade poäng blev det Vörä-seger i lagtävlingen.
Detta vaI' bara börian tilI en lyckosam säsong. Här skaIl inte föras
bok över segrar, mitt skriptum verkar väl redan nu alltför mycket färgat
av självgodhet. Sä är dock inte meningen. Vad jag velat berätta om är:
Det finns ingen genväg tilI framgång i idrott. Det fordras härt arbete
av aktiva och ledare, det tarvas försakelse och uppoffring, därtill en laganda,
som bortser från egoism och snöd vinning. Denna väg har Vörås
59