Ladda ner Burning Bridge katalog på svenska (pdf).

Burning Bridge 

burning 

bridge 

Literary agency 

turku, Finland 

burning bridge 

Litteratur från Åbo 

europas kulturhuvudstad 2011 

1

Översättnings- och 

andra rättigheter: 

Projektkoordinator 

Terhi Hannula 

terhi.hannula@iki.fi 

tfn +358 50 340 8622 


Literary Agency 

Bokens hus, 

Slottsgatan 24 

FIN-20100 Åbo 

FINLAND 

Tack: 

Finska Kulturfondens 

Egentliga Finlands 

regionalfond 

Omslag och layout: 

Ulriikka Lipasti 

Tryck: 

TS-Tulostus, 

Åbo 2009 

2 

innehåll 

Riku Korhonen: Hejdå flickor, roman....................................................... 4 

Milla Paloniemi: Den svärande igelkotten, seriealbum.............................. 11 

Ville Hytönen: I öster en svart svan & Döden i Europa, lyrik................... 17 

Henry Lehtonen: Bokföraren, alla folks profet, lyrik................................ 21 

Markku Into: På vilken sida steks ägget, lyrik.......................................... 26 

Juha Kulmala: Dodo är vi inte, lyrik......................................................... 29 

Boris Hurtta: Årets mörkaste dag, noveller................................................ 34 

Harri Kumpulainen: Spelets regel, noveller............................................... 38 

Hannu Hirvonen: Den puttrande traktorn, barnbok................................ 42 

Timo Hännikäinen: Utan, essäer om sexuell marginalisering................... 48 

Antti Nylén: Hatets och bitterhets essäer................................................... 52 

Samarbetspartners..................................................................................... 57 

Burning Bridge

Foto: Sofia Laaksonen 

Åbo brinner för 

litteraturen 


burning 

bridge 



År 2011 blir Åbo igen en av Europas huvudstäder, då blir 

staden kulturhuvudstad. Litteraturen är redan eld och lågor, den 

brinner för fantasin, för lekfullheten, för det anarkistiska, för allt 

som kan lysa upp vardagen och värma läsaren. 

Åbo har sen länge varit den finska undergroundlitteraturens hem och 

centrum för finsk gatupoesi. Men Åbo är också mycket annat. Och 

agenturen som mest heltäckande mobiliserar och presenterar den nya 

litteraturen från Åbo med omnejd heter Burning Bridge. Den grundades 

2009 och är som sina författare: alldeles fräsch. 

Här har vi samlat texter av elva författare. Det är en bra början. Burning 

Bridge är gemensam plattform för tre åbobaserade bokförlag och den 

regionala författarföreningen. Hos oss kan du få en bra överblick av 

traktens sprittande litterära liv. 

Åbo är den finska kulturens vagga, brukar man säga. Nu sker det stora 

ting igen, och den här gången siktar man längre. Burning Bridge slungar 

härmed iväg ett knippe ny litteratur från Åbo med omnejd. Ta lyra, 

världen! 

Foto © Ulriikka Lipasti 

Ordförande Roope Lipasti 

Projektkoordinator Terhi Hannula 

3

iku korhonen 

Hejdå flickor 

Hyvästi tytöt (Hejdå flickor) är en kortroman av 

prisbelönte Riku Korhonen, en bukett berättelser om 

den möjliga och omöjliga kärleken. Innanför ramberättelsen 

växer en rad självständiga historier fram och förtätas 

till en känslig och rolig exposé över manligt mognande. 

Hejdå flickor är en rolig och 

berörande hyllning till det vack- 

raste och förgängligaste i mannens 

liv, till flickorna. 

Riku Korhonens första roman 

Kahden ja yhden yön tarinoita 

(Historier från en natt, eller två) 

tilldelades huvudstadstidningen 

Helsingin Sanomats debutantpris 2003. Romanen har 

också blivit dramatiserad och hade scenpremiär på Stadsteatern 

i Åbo i januari 2008. Samma år fick Korhonen två 

prestigefyllda pris för romanen Lääkäriromaani (En läkarroman, 

Sammakko 2008), Kalevi Jäntti-priset och Aboapriset, 

som delas ut av Åbo stad. Korhonen har också gett 

ut en rosad diktsamling, Savumerkkejä lähtöa harkitseville 

(Röksignaler för dem som överväger att sticka, 2005). 

4 

”Korhonen fabulerar helt fantastiskt 

i sin novellsamling, släpper loss med 

besked. Läsglädjen infinner sig just tack 

vare den språkliga fingerfärdigheten och 

kraftfullheten i uttrycket.” 

– Kaisa Kurikka, Turun Sanomat 

”Man kan läsa Korhonen 

bara för hans språk.” 

Karo Hämäläinen, 

– Suomen Kuvalehti 

Foto © Harri Pälviranta 

Roman 


Riku Korhonen (f. 1972) är bosatt 

i Åbo. Han har varit fri författare 

och kolumnist sedan 2008. 

Korhonen har varit programledare 

för ett litteraturprogram i 

finländsk teve, han är kolumnist 

i Helsingin Sanomat och han har 

varit lärare i litterärt skapande vid 

Turun Yliopisto (Åbo universitet), 

där han också blev vald till Årets 

universitetslärare. 

Originalets titel: Hyvästi tytöt 

Förlag: Sammakko 2009 

185 sidor 

Inbunden 140 x 205 mm 

ISBN 978-952-483-112-3 

Omslag: Riikka Majanen 

För rättigheter kontakta 

Terhi Hannula/Burning Bridge 


+358 50 340 8622

Riku Korhonen 

Utdrag ur romanen Hejdå flickor 


burning 

bridge 



när jag var 36 förstod jag att mitt liv med flickorna höll på att ta slut. 

tidigare hade de fäst blickarna på mitt ansikte, men nu började de 

se igenom mig. Och de kände på sig att jag förfärades av förändringen. 

i min hemstad var våren långt liden. Jag gick omkring i en kavaj som min 

mamma hade lappat. Solen sken på mig och bekräftade att också jag hörde 

till skapelsen. träden omkring mig hade uppfunnit det gröna. 

ekorrarna skuttade på gräsmattorna i parkerna, 

snusade och tafsade på varandra. Fåglarna 

gjorde öglor i luften, skrev hoppets kalligrafi 

över himlen. 

Flickorna hade erövrat stadens gator. tagit 

över dem. De rörde sig en och en, i par eller i 

små trupper. Det var vår, och flickorna demonstrerade 

sin övermakt. Det var en obarmhärtig 

maktuppvisning, en flickimperialism som använde 

sig av vårklänningar, höftlåga jeans, höga 

klackar, tennisskor, toppar med snörning fram, 

smäckra rumpor, ben, vrister, hår som fladdrade i 

vinden, klingande snabba skratt, nakna svängande 

armar. Det var flickimperialism som inte lät sina 

undersåtar sväva i okunnighet om vem som hade 

makten. 

Jag mötte dem på gatorna. De var många och 

uppenbarade sig i allt större skaror, de var hopplöst 

vackra, kanske var de kring tjugo, kanske lite äldre, 

ibland närapå trettio, och ändå var de flickor. Jag visste 

inte riktigt varifrån den kom, den där flickigheten, kanske 

var den ett ljus som liksom kom inifrån, ett kroppens 

och ett själens ljus, ett flickljus gjorde att man fick 

lust att höja armarna mot himlen och lovprisa hela denna 

otroliga värld, dess delikata balans. Man fick en sådan lust 

att skydda och trösta dem som var mindre, lust att skänka 

5

iku korhonen · hejdå flickor 

sina futtiga slantar till välgörande ändamål. 

efter ett tag kände jag mig svag. Jag visste inte varför. Jag gick på kafé och 

tittade på kaféflickorna. Jag gick på en naivistisk konstutställning och tittade 

på naivistiska flickor. Jag satte mig i kyrkan bredvid de gudliga flickorna och 

på biblioteket gick jag fram till romantikhyllan och romantikflickorna. Jag 

gick till varuhuset. På avdelningen för hushållsmaskiner gick orsaken till mitt 

svaghetstillstånd upp för mig. 

Flickorna såg mig inte längre. 

De såg förbi mig. De såg igenom mig. någonting i mig hade slutat att fungera 

utan att jag hade märkt det. 

Jag tog rulltrappan och gick på toaletten. 

Betraktade mitt ansikte i spegeln. Märkte inget nytt, bara de där rätt välbekanta 

dragen, samma primitiva mansögon, fulla av en vilsenhet som vällde 

upp nånstans från de inre djupen, samma fuktiga mun redo för skitprat och 

pussar, kanske lite mer slitage än i går, kanske några flermikrohistoriska jordskred, 

ett par bekymmersrynkor till, men ännu ingen fullt ut pompejansk 

förstörelse i mitt fejs. 

Vaskade mig i ansiktet. rev åt mig en tjock bunt pappershanddukar. Vred 

dem till en tjock korv, tryckte in dem i mina kalsonger och modellerade fram 

ett riktigt superskrev. gick ut på gatan igen. Promenerade fram och tillbaka 

längs strandgatan. Köpte en jordgubbsglass. Ställde mig under ett träd och 

lutade mig mot stammen. 

ganska fort kände jag att jag stod där och koketterade med min strut alldeles 

förgäves, under det vårgröna trädet, i kavajen som min mor lappat, i mitt 

eget planetariska tomrum. 

Flickorna såg mig inte längre. 

Jag började få panik. Jag stod stilla och kände hur mina konturer försvann i 

den ljusa luften där på åstranden, upplöstes som en främmande tobaksrök som 

någon besvärat blåser ur ansiktet. 

6 

/---/ 

tankarna gjorde mig deprimerad. Övervägde att hoppa ut genom fönstret, 

men solen gassade för mycket för att jag skulle få mig till att dra från gardinerna. 

ringde min närmaste vän. Han svarade genast. Jag darrade på rösten, 

ofrivilligt. 

- Hej. Jag har sabbat allting. Mitt enda liv. Jag kommer aldrig att bli gift. Jag 

är alltför gammal. 

Min vän suckade. Han hade ofta fått lyssna till mina bekymmer och visste 



burning 

bridge 



att hans skulle få vad öronen tålde igen. 

Vi stämde träff på det vanliga stället. 

Jag var där på tre minuter. Min vän satt redan vid 

fönsterbordet längst bort i baren. Han såg otålig ut. 

Jag tittade mig omkring. i barens förmiddagsstillhet fanns inte en enda 

flicka. Jag var lättad. Man kunde tala öppet. Man behövde inte sitta så där 

onaturligt avslappat i stolen, eller stelt som en fakir, man behövde inte dra 

in magen, inte visa upp sig eller spela teater, inte tvinga fram det där stålblå 

i ögonen, inte sänka rösten tills den lät som en bilreklam, inte spänna biceps 

så enormt när man höjde stopet, inte säga nånting roligt en gång i minuten 

så högt att det hördes ända till grannborden, man behövde inte studsa upp 

ur stolen så där dynamiskt, inte gå så intensivt genom salen, inte rycka upp 

toalettdörren så dramatiskt, inte pissa så ödesdigert, inte tvätta händerna så 

målmedvetet och inte återvända till bordet så aristokratiskt. Man kunde bara 

sitta ner, supa lättjefullt och berätta för kompisen vad som tryckte en. 

Jag hämtade en öl vid disken och gick fram till honom. 

- Ursäkta att det dröjde. Är lite låg i dag. Fick du vänta länge? 

- Mer än en minut. 

Jag satte mig. Smakade på min öl och brast i gråt. allt vällde ur mig, barnsligt 

uppriktigt, som en bön om hjälp. Min vän kände min känslosamma sida 

och lät mig lipa i fred. 

när jag var inne på slutrakan av min gråt tittade han medlidsamt men rationellt 

på mina blöta kinder. Hans röst gick i dur som hos en skolkurator eller 

en psykiater. 

- Vad är det den här gången som trycker sig? 

- Skönheten, snyftade jag. all den förgängliga skönheten. 

- Och det betyder? sa min vän och räckte mig en näsduk. 

Jag torkade min snoriga näsa. Suckade, drack av min öl och började. Försökte 

klä det lilla jag hade förstått om skönhet i ord. 

*** 

→ 

7


Stupido och måsen 

tvärtemot vad man på många håll trott klarade jag studenten. Studentmössan 

jag köpte var för liten. På festen stramade den så hårt att 

jag fick hallucinationer, och jag fick en lättare hjärnskada av att skåla 

i timmar med mina alkoholistmostrar. Sen dess har jag just inte kunnat ta in 

någon ny bildning. 

Studentsommaren semestrade jag och mina kompisar på en grekisk ö. På 

stranden nära hotellet brukade en alldeles snurrigt vacker italiensk flicka hålla 

till. Vi stirrade på henne från vårt badlakansläge. 

Hon presenterade sig som carla. 

carla! Låter inte namnet som om man stod på en marmorbalkong och spanade 

ut i den gnistrande luften över den eviga staden, medan man liksom 

försökte återkalla någonting som gått förlorat? 

en eftermiddag bad carla mig att ta ett foto av henne och hennes bror, som 

bodde på vårt hotell. Med darrande händer gjorde jag det. Vi började prata. 

Vi satte oss i vattenbrynet. Vi doppade fötterna i de varma vågorna och solen 

började gå ner över havet. 

På en kväll förälskade jag mig i carla, oskyldigt, romantiskt och totalt. Hon 

talade en engelska som kryllade av grammatikfel. Hon kom från en rik familj 

och hennes far var en hög regeringstjänsteman. carla förlitade sig på gud. 

På vristen hade hon en liten flygande mås tatuerad. Hennes kyssar smakade 

chokladkex med jordgubbsfyllning. 

carla berättade att hennes man hade omkommit på årets första dag, på 

nyårsdagen. De hade precis gift sig. efter en genomfestad natt hade de börjat 

gräla. Mannen hade tagit bilen och åkt iväg i vansinnig fart. Han var full och 

hade snortat kokain, körde av vägen och dog vid ratten. 

- Sorgligt, sa jag och tittade på måsen på carlas vrist. 

- i alla helgjutna människor finns en destruktiv sida, sa hon och tittade ut 

över havet som om hon såg någon där som jag inte såg. 

Det var lite mindre än åtta månader sedan carlas man hade dött. Det var 

augusti 1991. i Sovjetunionen försökte en militärjunta göra en kupp. Mina 

kompisar ringde hela tiden till Finland och tittade oroligt på de grekiska nyheterna 

på teve. Jag stirrade på carla och hennes mås och förstod inget alls, 

varken av vinden, havet eller nyheterna. 

Jag bestämde att jag skulle skriva in mig i kyrkan igen, den katolska den här 

gången. Fantiserade om hur italienska parlamentet hurrade när påven småmysande 

sammanvigde oss i ett härligt kondomfritt äktenskap. På bröllops- 

8 



burning 

bridge 



natten skulle den lilla svarta måsen lyfta från carlas vrist och 

ta med sig hennes sorger långt bortom Vatikanens teokratiska 

himmel. 

en kväll festade jag och mina kompisar i huvudstaden på ön. 

På natten fick jag ett anfall av okontrollerad livsglädje. Sprang rakt in på 

ett mörklagt torg och ramlade på näsan i en tom fruktkärra. Den blev alldeles 

skinnflådd. nästa dag hade den svällt upp till en oformlig blodsprängd klump 

som påminde om en övermogen kiwi. Jag såg ut som en näsapa i puberteten. 

när carla såg mig sa hon bara ett enda ord: 

- Stupido. 

Jag skämdes. i hennes glamorösa katolska värld dog männen med kors om 

halsen när de dårkörde av vägen med kokain i blodet. Jag ramlade i stället över 

torgmöbler och mörbultade mitt lutheranska ateistansikte. 

carla avslutade vår romans, som varat i en knapp vecka, vänligt och vackert. 

Hon skrev sin adress på en restaurangnota och önskade mig välkommen om 

jag nångång skulle besöka hennes hemstad. 

när carla gett sig av satt jag i mörkret på stranden. Lyssnade till vågorna 

och tänkte att jag var pojken som krossades mot flickorna. Jag önskade att 

havet och natten med förenade krafter skulle svälja min nittonåriga lekamen. 

Följande dag gick jag på en ensam promenad. cikadorna var mitt enda sällskap 

och de förde ett himla liv. Jag gick längs byvägen, kantad av stenmurar, i 

den stekande solen. Passerade några olivlundar och en förfallen bondgård som 

hade järngaller för fönstren. Vägen ledde till en brant strand. Där nere låg en 

klippig udde och i änden av den en vit fyr. 

Såg ut över havet. tänkte på carlas ord. I varje helgjuten människa. Jag visste 

att den där förtrollningen fanns, men jag kände inte mig själv. Jag ville ha så 

mycket av världen, men jag kunde inte hantera det. 

gick ner till fyren. Satte mig på en sten. Fyren var rund och tempellik, runt 

omkring den fanns vita kolonner. På en väggskylt var fyrvaktarnas namn och 

tjänsteår ingraverade. Havet var blått. en mås kom flygande och satte sig på 

fyrens kupol. 

Jag tänkte på att carla inte älskade mig och att ingenting skulle hålla mig 

kvar här så länge till. en vacker dag, snart, skulle jag bara fladdra iväg, lättare 

än den heta luften, och vildare. 

Det gick som det ibland gör när man som av en slump får en lektion av livet. 

en far och hans son kom åkande på skoter till fyren. Pappan körde. Pojken 

satt bakom och höll armarna runt honom. Pojken var kanske femton. Han 

var sjuk på något sätt. Kanske hade han något slag av muskeldystrofi. Han var 

smal som en sticka och gick vacklande och långsamt. Pappan stödde honom. 

9


Pappan ledde sonen fram till en av pelarna, lutade honom mot den och tog en 

bild. Han sänkte kameran, betraktade pojken länge och såg stolt ut. Så satte de 

sig på skotern igen och åkte iväg. Pojken höll armarna kring pappan. 

Jag kände hur dysterheten lämnade mig. tänkte att jag kanske inte var så 

viktig som jag föreställde mig, att mina angelägenheter inte var så definitiva, 

så ödsliga som jag trodde. Om man gav upp sig själv kunde man ju ta sig an 

någon annan. 

reste mig från stenen. Återvände till mina kompisar med min uppsvullna 

näsa molvärkande i solgasset. Jag visste att jag aldrig skulle se carla igen. Men 

jag kände att jag började drömma om någon annan, lika vacker. 

nu sitter jag här, fortfarande hel och hållen, och jag har kvar restaurangnotan 

där carla skrev sin adress. Hon var 23 den sommaren. i mina ögon var 

hon en kvinna. Ur min nuvarande synvinkel är hon bara en flicka som hade 

fått känna på den sorg som brukar komma senare i livet. Jag skrev aldrig och 

jag åkte inte och hälsade på. i dag är hon fyrtio. 

carla. Hoppas att dina förluster har varit måttliga, och lättare att bära. Hoppas 

att din svarta mås älskar och är lycklig. Hoppas att dina kyssar fortfarande 

smakar jordgubbe. 

10 

”Riku Korhonen har liksom i smyg skrivit en 

utvecklingsroman, en liten vemodig moralitet.” 

– Matti Mäkelä, Helsingin Sanomat 

Översättning: Ann-Christine Snickars 

”Bortom vemodet frodas humorn. Som 

i sina tidigare verk odlar Riku Korhonen 

sarkasmerna, som i sin tur har sin 

grogrund i berättelsens detaljer.” 

– Salla Seuri, Uusi Suomi 


Milla Paloniemi (f. 1983), ursprungligen 

från Österbotten men 

numera bosatt i Helsinfors, tog 

sin examen som grafisk formgivare 

våren 2007. Det första albumet 

med den Svärande Igelgotten 

var också hennes examensarbete. 

Hon jobbar som serietecknare, illlustratör 

och grafisk formgivare. 

Originalets titel: Kiroileva siili 3 

Sammakko, 2009 

96 sidor 

Inbunden 167 x 135 mm 

ISBN 978-952-483-101-7 

Omslag & layout: 

Milla Paloniemi 

Fråga också: 

Kiroileva siili 1, 2007 

Kiroileva siili 2, 2008 

För rättigheter kontakta: 



+358 50 340 8622 

Foto © Lauri Dammert 


milla paloniemi 

den svärande igelkotten 

1, 2 & 3 

Seriealbum 

burning 

bridge 



Serier om djur brukar oftast vara lite gulliga, rara, 

trevliga eller humoristiska. Milla Paloniemis igelkott 

passar inte riktigt in i den mallen. För hennes igelkott kan 

bli tvärilsk, svära som en borstbindare, vara rå och gapig 

och leva rövare i största allmänhet. Fast… den har ju sina 

mjukare sidor, också! 

Igelkotten föddes 2003 som ett marginalkladd under 

en föreläsning. Den fortsatte sedan sitt liv i seriestrippar 

på nätet, i Millas eget webgalleri, där den blev omtyckt. 

Därefter hamnade de första stripparna i ett eget utgivet 

album. 

I januari 2007 blev serien mycket populär som ”månadens 

serie” i kvällstidningen Ilta-Sanomat. Sammakko gav 

2007 ut det första albumet på nytt och det blev en rejäl 

försäljningssuccé. Med 40 000 ex. sålda hittills. Även de 

två följande albumen har legat i topp på listorna. Samma 

år fick serien Lempi-priset i Kemi Arctic Comic Festival och 

2008 förärades den med Sarjakuva-Finlandiapriset. 

Milla Paloniemi har även tecknat annat, så som Tassutellen 

(Vi tassar fram, Sammakko 2007) och En vaan osaa 

(Jag kan bara inte, Sammakko 2008) som bygger på hennes 

egen serieblogg, en av Finlands allra populäraste. 

”Dagen är räddad!” 

– Antti Aro, Miss Mix 

”Igelkottens snabba genombrott har 

varit rent häpnadsväckande.” 

– Elina Lappalainen, 

Keskisuomalainen 

11

milla paloniemi · den svärande igelkotten 1,2 & 3 

Ur Den svärande igelkotten 1: 

12 




burning 

bridge 



13

milla paloniemi · den svärande igelkotten 1,2 & 3 


14 


”Alla älskar igelkotten!” 

– Juha Tolvanen, Iltasanomat 

”Paloniemi har all anledning att fira, första 

upplagan om den taggiga hjälten 

sålde slut på en månad.” – Iltalehti 


”Igelkotten kommer att 

stjäla ditt hjärta.” 

– Janne Suominen, 

Eläinmaailma 

burning 

bridge 



”Igelkotten går hem åtminstone hos mig 

med hull och hår. Och jag har hittills inte 

stött på någon som inte brustit ut i hejdlöst 

skratt av Millas genialiska igelkott-serie.” 

– Författaren Juha Vuorinen 

15

ville hytönen 

i öster en svart svan 

& döden i europa 

diktsamlingar Lyrik 

Ville Hytönens diktsamling Idän musta joutsen 

(I öster en svart svan) handlar om döden och kärleken, 

om sjukdomar, om pornografi. Och allt har en kontaktyta 

till Östeuropa, jätten i vår närhet, sammanhållen av rostiga 

metallkonstruktioner, en jätte som inte alltid besväras 

av skrupler. Idän musta joutsen är Hytönens andra diktsamling. 

Debutsamlingen Kuolema Euroopassa (Döden i Europa) 

tar tag i ett mer romantiskt Europa, landar i ett 1900-tal 

med trolleybussar och byggnader i stål, i kasinobarer eller 

i avlägsna hotellrum, där varje samlag verkar avtrubbande 

och meningslöst. 

”...resultatet har blivit en bitvis rent 

pampig framtidsdikt med utgångspunkt 

i slumpmässigheten och i kaos /---/ 

dikterna har auktoritet.” 

– Taina Ratia, Turun Sanomat 

16 

”Hytönens debut är strålande. 

Den får en på knä.” 

– Leena Tanskanen, 

Keskipohjanmaa 

”/.../Ville Hytönens debutdikter är 

kraftfulla och omskakande”. 

– Eija Komu, Karjalainen 

Foto © Ville Sutinen 


Ville Hytönen (f. 1982) är poet och 

förlagschef på förlaget Savukeidas i 

Åbo. Han har också översatt Mark 

Twain och albansk poesi till finska, 

redigerat facklitteratur, skrivit 

feature för radio och sammanställt 

Nälkätaiteilijan keittokirja (Kokbok 

för svältkonstnärer, Johnny 

Kniga 2006). Under pseudonymen 

Anna Halmkrona har han gett ut 

Kolmas sotaleikki (Krigslek nummer 

tre, poesia 2008). 

Originalets titel: Idän musta joutsen 

Förlag: Tammi 2009, 72 sidor 

Häftad 140 x 210 mm 

ISBN 978-951-31-4299-5 

Omslag: Laura Lyytinen 

Originalets titel: 

Kuolema Euroopassa 

Förlag: Tammi 2006, 75 sidor 


ISBN 978-951-31-3642-0 

Omslag: Tuija Kuusela 


Terhi Isomäki-Blaxall/Tammi 

+358 40 7521972 

terhi.isomaki@tammi.fi

Ville Hytönen 

Dikter ur I öster en svart svan 

en SiSta BiLD; tiLL 1900-taLet, en DeDiKatiOn 

trrututu, skrek bilhornen och grändernas vildhundar 

ylade sitt bidrag i larmet 

trrututu, skrek bilhornen, och mannen gick 

ur portgången mot bilen 

det här är inspelningsplatsen, där alla 

världens järnvägar löds samman, konspirationerna 

liksom kärlekshistorierna, yppas för barnen 

och för deras barn 

→ 


burning 

bridge 



17

ville hytönen · i öster en svart svan & döden i europa 

och precis när mannen stannar upp för kameran, 

lyfter armen till en vinkning, tar jag hans hjärtfilm 

hans auratiska plåtansikte, hans axlar 

säckar ihop, men händerna håller fast kvinnans 

redan kallnade händer 

trrututu, skrek bilhornen när tågen 

satte sig i rörelse, och pansarvagnarna och löpgravarnas 

sjukdomar, kärlekshistorierna, barnen & slutligen 

vi, skrattande på bio osv 

18 

*** 

du var min flicka från kiev, ett sjunkande örlogsfartyg 

på svarta havets nakna vidd, 

blodblandat vatten, slaktavfall, mollusken 

eller vattenödlan som tittade 

mig i ögonen medan den dök 

tänker på oss på avstånd som 

två öar, som erosionen 

förenar i sin sorg 

*** 

i skuggan av flickorna som slår ut i blom 

är en upphängd gentlemannakropp som 

vaggar i vinden 

ett slags bild av hur man förälskar sig 


hans strålben pressade av transitionsmetall 

ett plågat gammalt djur med ögon grumliga av skräck 

skammen efter ett misslyckat samlag 

när järnoxider frigörs 

pique-nique på tartartyg 

surdegssoppa 

och inkokt karp, i dessa dagar 

är jag lycklig över mina iakttagelser 

och plockar på mig en blomma av metall 

Dikter ur Döden i Europa 

Fantiserar i Berlin 


burning 

bridge 



en majsgul måne, den svarta sista hunden i långtradarchaufförens sömn 

vår nattsvarta längtans smälta bilvrak bevittnar kvällen än en gång, 

alldagligheten 

vartenda flyttblock värmt av kall metall 

ett djur med otur 

en oändlig rad av liv som strömmar genom europa 

credo, credo, en obetydlig landsväg våt av mjölk, 

kunderna som kurar i hörnet av en väderbiten bensinmack 

föreställer mig döden som inträffar bakom en toalettdörr, 

fantiserar i berlin 

föreställer mig en mantel, långsamt hopvikt av döden, på en stol i ett motellrum 

en maläten privatdetektiv i hallen till kasinot, här är döden, 

praktens och förfallets trötta timme, månen som speglas i ett fönster 

det nervösa tjutet av en hund och den tyska tystnadens 

misslyckade schlager 

19

ville hytönen · i öster en svart svan & döden i europa 

UPPVaKnanDen 

mina armar, solbrända slitna remmar 

din rygg en bro som korsar seine, genom fönstergallren ser man stan 

där vaknar ursprungsfolken upp i papplådor, papper 

säljs, en man på knappt en meter bär en kotlett på två, 

jag klär mig och stänger sakta hyresrummets dörr 

europa utan elektriskt ljus, en dröm, och himlens luggslitna kläde 

rivet av stjärnor, jag gråter när jag ser dessa förstenade ansikten 

städernas mansardtak 

som om man höll sin barndom i famnen för detta land är inte byggt 

på tusen år 

utan på fem och kommer att saneras följande tusen 

hittade en död mås på stranden och la den i min väska, hämtade frukostmat till dig 

salt omelett, tomat, 

för kocken var förälskad, du var vaken 

och jag är dynamit 

20 

”Hytönen skriver sannerligen inte som någon 

nybörjare. Hans tematik är vittomfattande 

med referenser till europeisk historia, krigen 

och folkutrotningarna, evolutionen och 

(mar)drömmen om vår framtid./---/ Här 

finns spår av den unga Pentti Saarikoski.” 

– Claes Andersson, Hufvudstadsbladet 

”I rolldikterna har Hytönen 

skapat en mångfacetterad bild 

av ett söndervittrande Europa.” 

– Hilja Mörsäri, 

Hämeen Sanomat 


”Samlingen är en fjäder i hatten för 

författaren. Skribenten är fullblodspoet, 

en suverän intellektuell lyriker, vars 

kärlek till Europa, hans eurofili, 

ibland är ohöljt resignerad.” 

– Tero Tähtinen, Parnasso 


Henry Lehtonen (f. 1978) och 

arbetar som förlagsekonom. Han 

har en lång karriär som bokförare 

bakom sig och han har skrivit 

kolumner i olika tidningar. Lehtonens 

debutsamling Camping 

(2001) kandiderade för Runebergpriset 

och hans andra diktsamling 

Kosaani (Kosan, 2003) renderade 

honom det prestigefyllda Aboapriset. 

Orginaltitel: Kirjanpitäjä, 

kansojen profeetta 


62 sidor 

135 x 215 mm, inbunden 

ISBN 978-952-483-071-3 



Terhi Hannula 


+ 358 50 340 8622 

Foto © Sammakko 


burning 

bridge 



henry lehtonen 

bokföraren, alla folks profet 

– Apokalyptiska dikter 

Lyrik 

Kirjanpitäjä, kansojen profeetta (Bokföraren, alla 

folks profet) är Henry Lehtonens tredje diktsamling. 

Han skriver ny och energisk brukslyrik för 2000-talet, den 

passar lika bra mellan pärmar som uppförd på dunkla 

poesiklubbar. Bokföraren gör 

upp med allt. Kanske möter han 

Jesus en dag när han är på väg 

till jobbet. Lehtonen rör vid vår 

längtan att bli älskade samtidigt 

som han beskriver ett samhälle 

där allting är till salu. Han gör 

det med orubblig självironi och 

ett gatuspråk som är typiskt för 

åbopoeterna. 

”Jag är en pragmatisk bokförare 

med tunnelseende; en unge som ville bli rockare, 

men som varken kunde spela eller sjunga. Poesi är också 

självhävdelse, samma skit men i annan förpackning. Går 

ut i köket, häller upp en kopp kaffe, tar en skvätt mjölk, 

som tycks ha surnat: upp flyter små äckliga klumpar. Men 

detta har jag lärt mig tro på: dikten och skrivandet.” 

”Lehtonen har lyckats. Dikterna fungerar, 

för de kommunicerar inte krånglighet eller 

självändamål utan andas ett genuint krav på att 

komma till uttryck. /---/ Halleluja!” 

– Jussi Korhonen, Lysmasken 

”Henry Lehtonen gör underverk: 

trollar fram levande brukspoesi ur 

stela former och trivialiteter.” 

– Tuomo Karhu, Turun Sanomat 

21

henry lehtonen · bokföraren, alla folks profet 

Henry Lehtonen 

Dikter ur Bokföraren, alla folks profet 

1 

gjorde bokföringen för en bilaffär: 

skrynkliga kvitton, obefintliga kvitton, 

privata utgifter, 

ogiltiga utgifter, 

reskontran som inte stämde, för det ena eller andra. 

en osynlig hand kramar min hjärna 

Solen gassar in genom kontorsfönstret 

Känner min egen fotsvett. 

Det här är vad jag gör, 

troligtvis älskar jag inte mig själv 

2 

Skrev brev till en kund: 

... aktiebolag ska inte ha kontantkassa, riskerna är stora ... 

Skatteverket kan tolka det som dold dividend ... 

Vänligen sänd de återstående verifikaten till vårt kontor 

tillsammans med nästa månads bokförings material 

Högaktningsfullt 

Henry Lehtonen 

bokförare 

3 

På morgonen när jag trampade till jobbet 

mötte jag en kille som liknade Jesus 

på en svajig crescent, 

och skägget i ett sorgligt skick. 

Jesus väckte ingenting i mig, 

mitt arbete urvattnar känslorna. 

22 


4 

Jag bokförde för en lunchrestaurang. 

Papperen doftade fiskpinne och 

citron. 

Min fysiklärares krokiga finger: 

”ingenting blev det ju av dig. 

Det visste jag för femton år sen. 

Sånt ser man genast 

Om man vet vad man ska titta efter.” 

Jag hoppade till. 

Jag hade inte sovit 

inte fått en blund i mina kritiska diktatorsögon. 

Fingret var sanningen, som treenigheten och fotosyntesen. 

Jag är ingenting. 

Vilken lättnad. 

5 

Bokförde för en möbelaffär. 

Verifikaten var i klanderfri ordning, 

prydliga. 

Solen sken, fåglarna sjöng. 

gondoljärernas hår fladdrade i den lätta vinden. 

Änglar hosiannade runt med palmblad i händerna. 

Lätt, avspänt, underbart ... 

Jag älskar dig, o härliga möbelhandlare, 

älskar älskar älskar, älskar dig så, 

för du är så pedantisk och fin. 

6 

Jag bokförde för en affär för damunderkläder. 

cirka 90 flärdfulla verifikat i månaden, 

normalt ett jobb på knappa två timmar. 


burning 

bridge 



→ 

23

henry lehtonen · bokföraren, alla folks profet 

Kära älskade flickebarn, 

min storögda och vackra fruga ringde 

och bad mig köpa mjölk och bröd 

och kronärtskocka, fast utan kocka ... 

Strumpebanden och ett par korsetträkningar blev obokförda. 

Så går det ofta när du ringer. 

Jag förirrar mig. 

Jag älskar att du är olydig, 

och inte frågar mig om råd 

och om jag ger ett utan att du frågat blir du arg. 

Försöker uthärda ditt sätt att lämna sakerna där du senast höll i dem, 

ditt sätt att släpa hem en massa obegripligt skräp. 

Beundrar hur du filar dina naglar 

och ändå lyckas hänga med i vad dom gör på teve 

bättre än jag. 

Jag tycker det är fantastiskt 

att dina idealmän är Sean connery och Markku into. 

Men framför allt älskar jag 

att du inte vill att jag bestämmer. 

På så sätt har du har frälst mig 

för jag 

är inte född att leda någon 

någonstanssomhelst. 

7 

Jag bokförde för en pizzeria. 

räkningen på pensionsförsäkringspremien var borta. 

registrerade det. 

telefonen ringde. 

en tant från nylands skattedistrikt ringde: 

Utgifter för fastighetskonsortiets inkomstslag 

kan inte avdras för privat näringsidkare. 

Var det faktiskt till mig, funderade jag. 

24 


gatan fick ny asfalt. 

De som hade semester satt i solen på trätorgets ölterass. 

Skattetanten frågade om jag förstod. 

Visst, sa jag. 

Kalle anka är en orealistisk figur. 

Därför är det lätt att identifiera sig med honom. 

95% av människorna 

liknar Musse Pigg: 

en irriterande självgod jävla gnällspik, 

en man gärna skulle sparka. 

Själv räknar jag mig inte 

till de där återstående fem procenten. 

Jag bara jobbar här. 

Betalar skatt. 

tänker så lite som möjligt. 

Kunde ni inte låta mig vara i fred. 

/---/ 

Profetens syn 

Har glömt mig kvar vid åstranden, vid vägkanten, 

bläddrat långsamt i tidningarna i väntrummet, 

låtit kaffet kallna, 

lämnat fimpen rykande i askkoppen. 

Springer över åkern in i skogen. 

en övergiven tvättmaskin rostar under en tall, 

grav för mannen utan skugga. 


burning 

bridge 



25

markku into 

På vilken sida steks ägget 

Markku Intos trettonde diktsamling, Kummalta puolelta 

muna paistetaan (På vilken sida steks ägget), är febrig 

poesi, svettpärlorna tränger sig fram likt de där grejorna 

som vaknar till liv om nätterna i Untsus garage. Passionerad 

som han är kommer poeten till ro först i sömnen, 

på fjäderholmarna; där tecknar man kartbilder i fantasins 

gränslöshet, med säker hand och lugn i hjärtat; återstår 

bara den delikata frågan: på vilken sida steks ägget? 

”Hyllningsdikt till Harro Koskinen” är ursprungligen skriven 

för den kända Åbokonstnären Harro Koskinens retrospektiva 

utställning i Åbo konstmuseum 2007. 

”Med sin nya diktsamling visar Into att behovet 

att uttrycka sig och t.o.m. vrede fortfarande finns.” 

– Jussi Korhonen, Lysmasken 

26 

Foto © Juuso Aranko 

Lyrik 

”Skrivandets otämjda lek och 

varandets djupaste allvar” 

– Hannu Waarala, Savon Sanomat 


Markku Into (f. 1945) är en av 

centralgestalterna i undergroundrörelsen 

i Åbo som grundades i 

slutet av 1960-talet – och legendarisk 

poet i Finland. Into har skrivit 

tretton diktsamlingar, prosa 

och dramatik, samt översatt bl.a. 

Bruno K. Öijer, Charles Bukowski, 

Gregory Corso, Hans Magnus 

Enzenberg, Lawrence Ferlinghetti, 

Allen Ginsberg och Hunter S. 

Thompson. Han har tilldelats en 

mängd priser, bl.a poesins Eino 

Leino-pris. Into är en mångsidig 

ordkonstnär som också kommer 

till sin rätt på scenen. 

Originalets titel: Kummalta 

puolelta muna paistetaan 


67 sidor 


ISBN 978-952-483-071-3 



Terhi Hannula 


+358 50 340 8622


Markku Into 

På vilken sida steks ägget 

Hyllningsdikt till Harro Koskinen 

You can't lose what you ain't never had. 

– Muddy Waters 

burning 

bridge 



den tunga foten på hjärtats plats 

splittrar lägeln till ett rött hav 

där i vidvinkel gorillans öga öppnas 

det du målade på min vägg i mitt minne mina ögon 

du som seglade på mjuka böljor 

den dag det i vår ungdoms verklighetsmuseum 

regnade paraplygubbar 

tog dina svin mark och svämmade över i ljuvlig gungande 

hetta du som i flygarhuvan dolde ditt sjudande huvuds färger 

den kväll ett knytnävshål slogs upp i museets vägg 

och vi genom det såg och begrundade solens rena stumhet 

så tyst vårt uppror så mjuka våra ljumskars ärr 

vår vilja att möta varje morgons första gudomliga ögonblick 

för att hinna leva det vi sett se livet 

jaga sin möjlighet det djur som stubbas skållas 

i ett ord i en bild mot det kosmiska flimret 

hemliga kameror avbildade ungdomens ljuva fåglar 

vars blod droppade på våra läppar 

antände våra näsborrars gas till rasande lågor 

vi krigets blöjbarn tultande i svart i vitt vi gav oss hän 

åt skallrande enkla nöjen och gorillorna pressade 

skrattets sav flödande ord gyttjiga vatten ur våra pungar och vi 

föll tillsammans 

tillsammans en natt i systemets rampljus i den stora tysta majoritetens 

famn 

men lönnlöven frös och våra kyssar krossades 

våra huvuden brusade och vi slog dem mot stumma nävar 

var allt så meningslöst? alla dessa år fel manuskript? totalt tomt? 

a-HOi! 

du stiger ur färgen som mot berget! du stiger ur vattnet som mot 

→ 

27

markku into · hyllningsdikt till harro koskinen 

bädden! 

ruelsen drunknar i dundrande ljus 

den kväll aura å flödade ur oss 

in i tusentals andra var vi på väg till en plats bortom månen 

medan Skanska-klanen inte 

nådde längre än till gropens rand 

nu kan friska störtregn skölja 

genom ådrors bråck så segel fladdrar 

under den mjuka on långsamt sjunkande smältostsolen 

på det evigt rusande sinnets 

oändliga slagfält 

28 

”Verkets styrka ligger i språk- 

och uttrycksglädjen.” 

– Joni Pyysalo, Suomen Kuvalehti 

Översättning: Henrik Jansson 


Juha Kulmala (f. 1962) är poet 

och åbobo. Hans andra diktsamling 

? Mitä te odotatte (? Vad väntar 

ni på, Savukeidas 2005) blev 

en kritikerframgång. Hans debutsamling 

...väärin kootut runot (... 

tokigt hopkomna dikter) utkom 

2002. Kulmala har också översatt 

texter av Pjotr Kropotkin och är 

författare till ett libretto. Hans 

dikter har också framförts live av 

teatergruppen Akseli Ensemble. 

Orginalets titel: Emme ole dodo 

Förlag: Savukeidas 2009 

64 sidor 

Limmad, 140 X 210 mm 

ISBN 978-952-5500-45-5 

Omslag: Ville Hytönen 


Terhi Hannula 


+358 50 340 8622 

Foto © Lotta Djupsjund 

Lyrik 


burning 

bridge 



JuHA KuLMALA 

dodo är vi inte 

gentlemannaanarkism 

Juha Kulmalas tredje diktsamling Emme ole dodo 

(Dodo är vi inte) kan bäst karaktäriseras som ett slags 

civiliserad anarkism. Den häcklar vår tids förtryck och 

hopplöshet, vår fega konsensusberoende och det vi kallar 

vår verklighet. Kulmalas helvetesmaskin går igång och suger 

in allt mellan himmel och jord, William Blake, bastuöl 

och Det stora äcklet. 

29

juha kulmala · dodo är vi inte 

Juha Kulmala 

Dikt ur samlingen Dodo är vi inte 

Dronter är vi inte 

träden 

böjer sig redan 

snart börjar det blåsa 

i morgon 

föreställer jag mig 

och det finns inget annat sätt att lösa denna 

ekvation inifrån 

i morgon 

jag vet att ni vaknar för sent 

för att hinna göra ert arbete ogjort 

och bilarna på morgonens branta gator 

är en dunkel stenåker under slocknade 

stjärnors stela blick, vi får den skönhet 

vi inte har råd med 

i morgon 

räcker det inte med ett par roliga stövlar 

inga underskrifter 

ingen bleknad korsstygnsjesus 

ingen in- eller påsättning 

det går som när man ser den första tussilagon 

och genast upptäcker tiotals 

eller händerna hos en förälskad, varsamma så 

att den tärande sjukdomen plötsligt 

förlorar sin kraft 

och man måste stiga upp 

och världen som egentligen varen screensaver och försvann med en knäpp 

och direktutsändningen 

studsar fram som apan ut skåpet 

mitt herrskap 

otroliga frukter 

växer på våra säkrade områden i våra övermogna vintrar 

efter alla bäst-före-datum 

30 


får den hemlöse ett hem och den hungrige börjar äta 

nedmonterade klockor 

samlar sig igen och börjar slå 

som den första kärleken spirar 

mitt herrskap 

era helikoptrar kan inte 

hålla sig i luften mer än ett par timmar 

i morgon 

när jag viftar med armarna faller helikoptrarna 

på de vita kartorna hörs bara ett litet 

krasande som när man första gången öppnar en ny bok 

en ny skattkammare, ett språk 

är en kofot, pyramider våfflor 


burning 

bridge 



i morgon 

kråkfötternas timme 

sänker sig över antennernas ensamma sköldar och svärd, ingen elektricitet 

räcker någonsin till för våra hallucinatoriska sagor vi lämnar 

våra kraftlösa flygplan och flyger själva 

till den övre och den under världens marknader 

dronter är vi inte 

under detta vintersolstånds regeringsperiod kommer i dagen 

det som storkarna sållar ur stranddyn, hör hur det knäpper 

i huvudkontorens bubbelplast 

och toppstjärnorna reducerade till bomaterial 

i morgon 

firar vi frälsarens nåderika födelse 

tar vi avsked av destruktionsmekanismernas ingenjörer 

när han som kom ur kärret återvänder till kärret 

du dansar 

med en turkisk måne som näsring och jag spelar 

på en flöjt av ben som det aldrig blev skrivet 

i morgon 

släpper skrivaren ut sitt alfabet på bete 

efter de utdragna bodelningarnas vinter 

i morgon 

barnen som inte syns på radarn, utanhjälmar 

och utan att bry sig, fosterländskt sågspån 

31

juha kulmala · dodo är vi inte 

rinner från podiet ner i halmen & kostymerna sjunker ihop 

i morgon 

reser faraonerna västerut utan inälvor 

utan betalkort utan reklamavbrott deras 

namn är nyfödda som de 

våldtagna mödrarna 

övergav i öknen 

i deras nävar rymdes 

en livstid, inte mer 

i morgon 

förvandlas vilddjurets uppsyn för vilddjurets tandprotes krossas 

man upptäcker ett hav man inte kan behärska 

där färdas de kejserliga pansarskeppen som inte hinner 

skjuta ett enda skott innan de kolliderar med 

en hägring 

och sjunker 

i morgon 

efter riksdagens högtidliga avslutande 

pelarna 

förflyktigas som moln som tömts på regn 

murarna lägger sig 

den blomstertid nu kommer 

inga minnesgudstjänster firas 

minnesguden har avskaffats 

våra döda begravs 

i sedelbuntarnas aska 

och de levande uppstår och väljer själva sin lycka 

eller olycka och bägge är 

saftiga och fräscha 

timglaset vänds aldrig mer 

förflyter de minuter då den nykläckta fjärilen 

32 


torkar sina nya vingar 

romantiken är inte romantik 

tvåhundra kungars hovstater täcks av torv igen 

och jag gäspar bara och 

stretchar mina härliga armar 

”Bildspråket är otyglat, rytmen tyglad, och 

Kulmala har säkert finskt rekord i utropstecken. 

När man läser vidare står det klart att 

Kulmala fått med sig mer än agitationen från 

undergroundpoesins gyllene år.” 

– Kuisma Korhonen, Helsingin Sanomat 


burning 

bridge 




”?Mitä te odotatte (?Vad väntar ni på) 

är en hårresande bra diktsamling”. 

– Tuomo Karhu, Turun Sanomat 

”Ett utmärkt verk.” 

– Risto Ahti, Kaleva 

33

OriS HurTTA 

Årets mörkaste dag 

– nattens och skymningens historier 

Noveller 

Boris Hurtta är den finska skräcknovellens mästare. 

Samlingen Vuoden pimein päivä (Årets mörkaste 

dag) innehåller åtta berättelser som tidigare tryckts i scifi-, 

skräck- och fantasytidskrifter. Hurtta är en författare som 

visar respekt för sin genre, och berättelsernas tjusning ligger 

i egendomligheterna i miljön och i konkreta detaljerna, 

och själva stämningen som handfast målas fram. 

Hurttas speciella humor har blivit ett begrepp och att bli 

beskriven som ”hurttig” upplevs av andra skribenter som 

mycket hedrande. 

I novellerna i Årets mörkaste 

dag uppträder även- ”Boris Hurttas fantasynoveller är 

tyrsförfattare ur historien, skrivna i en realistisk stil och håller sig tätt 

H. Rider Haggard och Sax intill vardagsverkligheten. De är skickligt, 

nästan kultiverat hopflätade.” 

Rohmer, och sångaren Roy – Kari Salminen, Turun Sanomat 

Orbison. En berättelse är 

en hyllning till Franz Kafkas 

Prag, i en annan löser man 

ett mysterium kopplat till 

Leonardo da Vinci. 

Hurtta har också gett ut tre skräckromaner. Elävien ja 

kuolleitten kesä (Sommar för levande och döda, 1990), 

Lumen tuloa ei voi estää (Ingen kan hindra snön från att 

falla, 1991) och Käärmeet ja tikapuut (Ormar och stegar, 

2003). Han har också redigerat två antologier med 

skräckhistorier. Dessutom har han skrivit två äventyrsromaner, 

en reseskildring och LARP-manuset Seitsemän hunnun 

tanssi (De sju slöjornas dans, 2001). 

34 

Foto © Harri Kumpulainen 


Boris Hurtta (f. 1945) är författare, 

bosatt i Åbo. Bakom artistnamnet 

döljer sig åbofödde Tarmo 

Talvio, som i tiden har arbetat som 

brevbärare och som överkonstapel 

i Sverige och i Finland. Hurtta är 

bibliofil. I hans bibliotek finns 15 

000 volymer. Räknar man med 

tidskriftsexemplar, seriemagasin 

och skivor omfattar hans samlingar 

nästan 50 000 verk. 

Orginalets titel: 

Vuoden pimein päivä 

Förlag: Turbator 2007 

198 sidor 


ISBN 978-952-5666-12-0 

Omslag: KuvaPeli 




+358 50 340 8622

Boris Hurtta 

Årets mörkaste dag 

– Berättelser från natten och skymningen 

Utdrag ur novellen "Den mörkaste tiden på året" 


burning 

bridge 



Varendaste släktgods har sitt skelett i garderoben, varendaste stad har 

sina skumma gränder och sina stinkande kloaker. Var skulle det finnas 

ett folk eller ett rike så ädelt att det kan minnas sina glansdagar utan 

att tvingas dölja en endaste simpel handling, som har ansetts ofrånkomlig i 

kampen för att uppnå seger och frihet? Mänsklighetens historia är inget annat 

än en ändlös kedja av skamliga skurkstreck, men frågan är om detta säger mera 

om oss människor eller om de krafter som leder oss på färden? 

Det är väl så att varje individ har sin egen svaga punkt, sin 

mörka sida, sina egna små eller stora laster, som ändå inte gör 

honom sämre än hans nästa. Den som inte är högmodig och 

fördomsfull kanske är totalt självupptagen – en sådan som 

njuter av att se sin medmänniska lida. ingen är oklanderlig 

när han kläs av och tvingas stå naken i det skarpa ljuset från 

en lykta så att hans mänskliga svagheter grundligt kan beskådas. 

Är felet vårt eller gudarnas, de som har domderat: 

dö eller bli vid liv, ät eller bli uppäten! Och är det nu så 

förskräckligt om en av oss är en tjuv, trots att han i hela 

sitt liv har ansetts vara en ärlig och hederlig karl? 

Han som på grund av omständigheterna hade råkat 

bli en tjuv hette magister Ossian Kärpänen, och han led 

av en stark drift att samla och äga. Begäret var så hett 

att det kunde drabba honom var som helst och när som 

helst och fullständigt utan hänsyn till hans livssituation. 

nu var det så att mannen i fråga som en följd av svekfulla 

konjunkturer hade blivit av med sitt jobb och den 

drägliga inkomst som han hade hunnit vänja sig vid; 

detta var ett hårt slag för en gentleman som älskade 

livets lilla goda. Magister Kärpänen hade ändå inte 

riktigt accepterat att hans lott skulle bli att ligga och 

flyta i händelselöshetens bakvatten för vem vet hur 

länge. alltjämt trodde han att han ännu skulle föras 

ut till ett flöde som strömmade snabbare framåt. Han 

35

oris hurtta · årets mörkaste dag 

hade inte i något skede låtit sysslolösheten slå ned humöret och därför var 

han fortfarande en ”kollektör”, även om han var medveten om att det seriösa 

samlandet var ett tidsfördriv för riktiga herremän och att det krävde ymnigt 

med tillgångar. 

Medan den mörka hösten långsamt höll på att glida över i vinter kunde 

man varje dag se magister Kärpänen gå fram och tillbaka längs stadens gator. 

Då och då stack han sig in i antikvariat och kafeterior. Varenda dag ägnade 

han timmar åt att låta sin noggranna blick ila fram över bokryggar som stod i 

ändlösa rader, och i sitt huvud gjorde han febrilt kalkyler och beslut. gång på 

gång överraskades han av att stöta på verk som var ytterst sällsynta, sådana som 

han inte hade sett eller kunnat drömma om att hitta ens på den tiden då han 

ännu var välbärgad. i början av sin sysslolöshet hade Kärpänen gjort en hel del 

inköp, men med tiden hade han tvingats börja välja mera omsorgsfullt och 

hans gränslösa pilgrimsfärder till antikvariaten blev mer eller mindre fruktlösa. 

Bittert tvingades han konstatera att sånt som han nyligen glad i hågen hade 

köpt för hundra mark måste han nu avstå från, trots att han skulle ha fått det 

för tjugo mark. Och rariteterna kunde han nu glömma helt och hållet, de 

fanns inte längre inom räckhåll. 

Så en dag stötte magister Ossian Kärpänen på ett synnerligen märkligt verk. 

Han kände vagt till dess rykte och han visste att bokens författare värderades 

högt i ”kollektörernas” kretsar, som är en skenvärld lite vid sidan om den 

tristess som de flesta människor lever i. genast han tog tag i boken kände 

Kärpänen det oemotståndliga. Han måste få den här boken! 

Den var alldeles fängslande ful! att en sargad läderpärm kan vara brun som 

pesten! tänk vilka dystra hemligheter som säkert skulle finnas på de gulnade 

sidorna! Vem hade senast bläddrat i den här boken? Vems läppar hade svamlat 

fram de ord som satts på pränt? Ur vems hjärna hade de märkliga reflektionerna 

pinats fram för att planteras i denna bok för två århundraden sedan? 

Ossian Kärpänen hade gjort ett betydelsefullt fynd och det var rätt och rimligt 

att boken skulle tas in som en pärla i hans samling, vars lyster inte ens den 

senaste tidens anskaffningar hade lyckas dämpa helt och hållet. 

efter moget övervägande gjorde Kärpänen sitt beslut. Det var priset på boken 

som fick honom att ge efter. Priset hade satts till ynkliga fyrahundra mark, 

en slumpmässig summa som slagits fast med hänsyn enbart till verkets ålder. 

en handelsman som gjorde ett så grovt fel förtjänade inte ens att få de begärda 

fyrahundra. Han kunde lika gott ha begärt fyrtio mark, eller fyra! ifall antikvariatets 

ägare hade gett prov på åtminstone lite yrkesskicklighet och begärt fyratusen 

mark så skulle magister Kärpänen inte ha känt sig frestad överhuvudtaget. 

Men genom sin oförsvarliga dumhet hade tölpen till handelsman redan 

36 


erövat sig själv nio tiondedelar, så han kunde lika gärna bli 

av med också den sista. Som det heter i den heliga skrift: den 

som gömmer sitt pund och inte låter det gro och bli större, 

han är en förtappad man! 

”Hurtta kalla sig den sista skräpförfattaren, 

och han öser också ur underhållningslitteraturens källor. 

Men berättelserna är ändå komponerade med 

ett sådant sinne för stil och stämning att titeln ’ 

skräpförfattare’ inte på något sätt antyder låg kvalitet, 

tvärtom./--/ Ett måste för alla vänner av skräcklitteratur.” 

– Författaren Anne Leinonen, Usvazine 


burning 

bridge 



Översättning: Peter Sandström 

37

harri kumpulainen 

spelets regel 

kortprosa 

38 

Noveller 

Pelin henki (Spelets regler) är en samling korta 

prosaberättelser som bygger på en europeisk, absurdistisk 

tradition. I berättelserna, som innehåller drag 

av scifi, utforskar författaren en värld som han misstänker 

är förfalskad. Med hjälp av sina korta berättelser visar han 

att också påståendet ”the truth is out there” är en lögn, för 

det finns ingen sanning utan endast en lögn om sanningen. 

I sin vardag konfronteras personerna i Kumpulainens 

absurdistiska berättelser med denna lögn och tvingas gå 

vidare i sin inbillning eftersom några alternativ inte finns. 

Kumpulainens absurdism är välmenande elak mot såväl 

världen som dess människor. Han tar tag i små detaljer 

och blåser upp dem så att de avbildar hela livet. Djävulen 

finns i detaljerna, konstaterar författaren, och varnar oss 

för att titta för nära eller för noggrant. 

Kumpulainen har under pseudonymen Harri Erkki publicerat 

ett hundratal science fiction- och skräcknoveller, och 

en samlingsvolym med hans scifi-noveller, Pitkä jauntti. Vid 

sidan av science fiction- och spänningsnoveller har Harri 

Kumpulainen under eget namn publicerat en roman, en 

konstnärsbok, två skådespel, kåseriböcker och den absurdistiska 

kortprosasamlingen Pelin henki (Spelets regler, turbator 

2008) samt under pseudonymen István Komoly Csalás den 

skarpt satiriska romanen Klang – vampyyriheimon elämästä 

(Klang – om en vampyrklans liv). Han har också publicerat 

lyrik, kritik och essäer samt skrivit text till och producerat 

schlagermusik. Harri Erkkis första publicerade science 

fiction-novell Paluu häntään (Tillbaka till svansen, 1967) 

har översatts till tyska i år och publiceras i höst med namnet 

”Zurück zum Schwantz” i en tysk novellantologi. 

Foto © Jorma Aaltonen 

”En mycket läsvärd bok. 

Kumpulainen är som bäst 

i de kortaste novellerna.” 

– Kirjavinkit.fi 


Harri Kumpulainen (f. 1948) är 

journalist och författare bosatt i 

Åbo. Han arbetar i huvudsak som 

chefredaktör för olika specialtidskrifter 

samt som verkställande 

direktör för ett förlag. 

Originalets titel: Pelin henki 

Förlag: turbator 2008 

98 sidor 


ISBN 978-952-5666-23-6 

Pärmbild: Timo Olsbo, 

”Pelinhenki”, 1994 


Terhi Hannula 


+358 50 340 8622

Harri Kumpulainen 

Två noveller ur samlingen Spelets regler 

Måttet 


burning 

bridge 



”Det var en gång”, sade tanten, ”en prinsessa”. ”Om det fanns en 

prinsessa, så vad fanns inte”, frågade timo. timo hade hört tanten 

börja med detvarengång åtminstone hundra gånger tidigare. 

efter så många detvarengång tyckte han det var mera spännande att tänka på 

sådant som inte fanns än att fundera på det som fanns. 

tanten blev fundersam. Det fanns ingen prins, om det en gång fanns en 

prinsessa. Prinsessans varande uteslöt också den elaka 

häxan, och styvmodern, och alla andra som inte rymdes 

med för att prinsessan fanns. alla andra förpassades till 

bakgrunden, eller till intet, för att det redan fanns en 

prinsessa. 

”Det var inte heller en gång en elak häxa i ett pepparkakshus”, 

sade tanten, ”Och det fanns ingen prins 

som kysste prinsessan som hade sovit i hundra år, och 

ingen Mästerkatt i stövlar, och ingen markis av carabas, 

som ändå skulle ha varit en bedragare om han hade 

funnits.” 

”Skulle hit och skulle dit”, sade timo, ”inga fler 

skulle nu. när nånting finns, skulle det inte finnas. 

Och när nånting inte finns, så finns det inte.” 

igen blev tanten fundersam. Det som finns, det 

finns, och något annat ryms inte dit. Och det som 

inte finns, det finns inte. Funderandet hettade upp 

tantens hjärna, och kortslutningen sprakade som en 

blixt i hennes ögon. tanten ramlade av stolen och 

dråsade i golvet och dog på fläcken. Barnen reste sig. 

timo gick fram till tanten där hon låg på golvet, 

och så mätte han upp hennes kropp med avståndet 

mellan tumme och pekfinger som mått. Det blev 

26 mått. Han meddelade resultatet åt de andra. 

”Det var inte mera med det”, sade Moona-Maria, 

”Om ett år är det ännu mindre, för avståndet mel- 

39

harri kumpulainen · spelets regel 

lan tumme och pekfinger ökar när vi åldras. Och som vi åldras, ack ja, som 

vi åldras.” 

Röret 

Författaren blev uppringd av förlagsredaktören genast på morgonen. ”Vi 

borde få din nya bok snabbt nu, så hinner vi gå igenom allt och få ut den i 

tid till farsdagskommersen. Har du manuskriptet så färdigt att du kan skicka 

det?” ”Det är färdigt”, sade författaren, ”Jag skickar iväg det med e-post nu 

genast.” 

Författaren gick omedelbart till sitt arbetsrum och startade datorn. inget 

syntes på skärmen. Det måste vara något fel på maskinen, tänkte författaren, 

och försökte skriva lite. På skärmen syntes ingenting. Det var som tusan, 

tänkte författaren, en så dyr maskin borde fungera. Undrar om garantin är i 

kraft. Författaren reste sig och plockade fram maskinens manual ur hyllan. 

Han bläddrade i manualen, men sidorna var tomma förutom några ritningar 

på datorns ledningar och kopplingar. 

Författarens hustru förstod genast att han hade drabbats av en allvarlig sjukdom, 

och hon såg till att han fördes till akuten. Läkaren som tog emot hade en 

namnlapp på bröstet; det stod inget på den. Läkaren undersökte författarens 

ögon med en lupp. ”Oj då”, sade läkaren, ”Det är som jag gissade. ni har 

drabbats av akut ordblindhet. Jag skulle tro att det har varit på gång en längre 

tid, det syns på ögonbottnarna att sjukdomen har kommit smygande.” 

Författaren togs in på ögonavdelningen för noggrannare kontroll. Undersökningen 

räckte i sju dagar, och på besökstiderna kom hustrun med chokladkakor 

och apelsiner och blommor som hon ställde i en vas på nattduksbordet. 

På den femte dagen märkte författaren att det inte längre fanns blommor i vasen, 

det fanns inte heller nån vas, och inga apelsiner på bordet, och inget bord, 

och ingen hustru på besökstiden, fast hustruns röst hördes bra. avdelningsläkaren 

kom för att kolla läget. Ögonen undersöktes igen med lupp. ”Mycket 

märkligt”, sade avdelningsläkaren, ”något liknande har jag aldrig sett. Ordblindheten 

har förorsakat förändringar i synnerven. ni har fått tunnelsyn.” 

en vecka senare skrevs författaren ut från sjukhuset. Karriären som författare 

var över för honom, åtminstone för tillfället, hade avdelningsläkaren sagt. 

eftersom författaren ännu var ung fanns det ingen orsak att tänka på pensionering, 

nu gällde det att i stället överväga ett nytt yrke, åtminstone för en tid. 

Men det lönade sig inte att hoppas allt för mycket på ett tillfrisknande. Därför 

kunde det vara bäst att hitta ett nytt yrke som kunde bli permanent. 

Kort efter att författaren hade skrivits ut från sjukhuset var han tvungen 

40 



burning 

bridge 



att vända sig till centralen för yrkesbyte. Han kunde inte få 

någon längre sjukledighet eftersom det egentligen inte var 

något större fel på honom. På centralen för yrkesbyte hade en 

ung kvinnlig funktionär redan bekantat sig med författarens 

handlingar. Papperen hade sänts dit på förhand direkt från sjukhuset. 

”tunnelsyn”, sade flickan på centralen för yrkesbyte, ”passar utmärkt 

om man ska titta i rör. tunnelsyn är en riktig talang på den rådande arbetsmarknaden. 

Det finns en massa våningshus som är så pass gamla att rören 

måste repareras. Faktum är att femtio år gamla rör och ännu äldre inte håller 

länge till, de fräts sönder i sakta mak. Sen svämmar avloppen över i källarna, 

och vattenledningarna springer läck i mellanväggarnas isolering. inte för att 

väggarna i de gamla husen har mycket till isolering, men ändå.” 

Så förpassades författaren till en rörfirma, som praktikant. 

tack vare sin utmärkta tunnelsyn blev han snabbt en av firmans bästa rörgranskare, 

och redan efter tre månader blev författaren befordrad till chef för 

granskningsgruppen. efter hand glömde författaren sitt tidigare yrke, och han 

vande sig till och med vid att morgonens nyheter måste bli olästa vid frukostbordet. 

i hans ögon var tidningen fullständigt tom. Han kunde lika bra följa 

med världens gång via radion, och på kvällarna lyssnade han på televisionen. 

Han saknade inte längre böckerna, och inte heller skrivandet. i rören fanns det 

hur mycket som helst att titta på, en dag hade han till och med fått syn på en 

tandprotes som hade fastnat i ett avlopp. 

Också författarens äktenskapliga liv blev snabbt bättre. Han tyckte hustrun 

var så nätt när han betraktade henne genom pappröret från en toalettpappersrulle. 

Han brukade göra så de gånger han ville kolla att hustrun var där 

bredvid honom, för han ville inte alltid fråga högt. Och om pappröret fanns 

inom räckhåll på kvällstid kunde han försöka sig på att få klarhet i saken också 

i sängen. Det hände sig några gånger att dessa trevare ledde längre, så att 

hustrun måste medge att mannen minsann hade blivit en mästare på sitt nya 

område. nu var livet verkligen som det skulle vara. 

”Kumpulainens noveller utspelas ofta i en vriden parallellverklighet 

och stämningen är på en och samma 

gång ångestfylld, paranoid och behagligt lekfull. 

Läsaren både roas av och tycker synd om gestalter.” 

– Katariina Norontaus, Turun Sanomat 

Översättning: Peter Sandström 

”Uppfriskande och absurda prosastycken eller 

kortnoveller. - - Kumpulainen har förmåga 

att ta fasta också på väldigt små detaljer - - 

svart humor, smarta vändningar.” 

– Författaren Anne Leinonen, Usvazine 

41

hannu hirvonen 

den puttrande traktorn 

42 

Barnbok 

Barnbok för de som håller på att lära sig läsa. 

Kan du prata traktorspråk? Hannu Hirvonens Den puttrande 

traktorn, med illustrationer av Pia Sakki, är en uppsluppen 

barnbok. 

Musungarna i Brusande skogen 

berättar för den lilla krokodilen att 

de håller på att lära sig språk. Fåglarna 

lär dem tyska, franska, mandarin 

och swahili. Traktorspråket får 

de lära sig direkt av sin vän traktorn. 

Först skrattar den lilla krokodilen åt 

musungarnas historier, Men en natt 

ger han sig i alla fall iväg efter ett konstigt ljud och träffar 

på en sorgsen traktor. Eller Kraktor, som krokodilen säger. 

Ordet traktor är ju så svårt att uttala. 

Den puttrande traktorn handlar om mötet med det främmande 

och om hur man blir glad när man kan hjälpa 

andra. Dessutom lär boken ut hur man räknar från ett till 

tolv på traktorspråket. 

Förutom Den puttrande traktorn har Hannu Hirvonen 

skrivit sju böcker för barn och ungdom, samt en diktsamling 

Salaperäistä, tuliperäistä (Hemligt, eldfängt, Tammi 

2005). 

“I egenskap av klipsk ordsnickare är Hirvonen 

nära besläktad med Jukka Parkkinen. 

Man kan inte låta bli att tycka om hans 

sympatiska och välvilliga figurer.” 

– Karo Hämäläinen, Suomen Kuvalehti 

“Hirvonens humor är varm och 

de språkliga lekarna tilltalar såväl 

vuxna som flickor och pojkar.” 

– Heikkilä, Ilkka 

Foto © Harri Pälviranta 


Hannu Hirvonen (f. 1965) är författare 

och bosatt i Åbo. Han är 

filosofie magister med kulturhistoria 

som specialitet. Han har gett 

ut böcker för barn och ungdom 

och essäer och aforismer för vuxna. 

Hirvonen har dessutom gjort 

sånger för alla åldrar. Han spelar 

också i eget band. 

Originalets titel: Tärisevä traktori 

Förlag: Tammi 2009 

86 sidor 

130x197 mm 

ISBN 978-951-31-4494-4 

Omslagets layout: Janne Harju 

Omslag och illustrationer: 

Pia Sakki 


Terhi Isomäki-Blaxall/Tammi, 

+ 358 40 7521972, 

terhi.isomaki@tammi.fi

Hannu Hirvonen 

Utdrag ur boken Den puttrande traktorn 

En sorgligt liten och röd traktor 


burning 

bridge 



- en fraktor! ropade igelkotten. - Det var säkert den som musungarna pratade 

om. 

Krokodilen såg på traktorn. Den hade en räddhågsen blick i sina runda 

lyktor. Den såg ut att vara en aning hopkurad. Där stod den och gnisslade och 

blängde under lugg som om den var mycket rädd för dem. 

Faktiskt en kraktor. en liten röd kraktor. 

Krokodilen mindes vad musungarna hade lärt 

honom om traktorspråket. 

- Brum! försökte krokodilen. 

traktorn såg förvånat på honom. 

- Brum! försökte krokodilen lite högre. 

traktorns lyktor blinkade till en aning. Precis 

som om den tänkte på något. 

- Vi försöker tillsammans, föreslog krokodilen 

till igenkotten. - Jag tror att man ska försöka tala 

med så hög röst som möjligt när man pratar med 

kraktorer. 

- Det stämmer. Man måste säkert tala högt med 

fraktorer. 

Krokodilen och igelkotten drog lungorna fulla 

med luft och skrek på samma gång: - Brum! 

traktorn såg ännu räddare ut än innan. Krokodilen 

var nästan säker på att en liten tår rann från ena 

framlyktan. Var det dagg eller kanske motorolja? 

Då sa traktorn på tydlig finska: - Låt bli att svära. 

Dagen har varit hemsk nog ändå. 

till och med motorn bara smäller. Jag har säkert 

druckit något olämpligt. 

igelkotten var förvånad: - Kan du tala finska? 

traktorn var nästan förnärmad: - Det är klart jag 

kan. en femtioårig traktor kan vad som helst. 

ni pratar ju också finska. 

43

hannu hirvonen · den puttrande traktorn 

Krokodilen hade lust att säga att i själva verket var det just krokodilerna 

som först lärt sig finska. Så snart de kom till Finland, långt före människorna. 

Men han lät bli. 

- Jag är krokodilen Krristian. av mycket gammal släkt. 

igelkotten bugade sig och viftade med tassen i en hovhälsning: - Och jag är 

igelkotten. Min släkt igen härstammar direkt från kritperioden. 

traktorn pustade: - Jaså på det viset. Jag är en Valmet 15. 

Lilla Valmet. Min släkt kommer från återuppbyggnadsperioden efter kriget. 

- Varför svarade du inte när vi talade kraktorspråket? undrade krokodilen. 

- Kraktorspråket? förundrade sig traktorn. 

- Just det, fraktorspråket, sa igelkotten. 

Då förstod traktorn: - Jaså, ni menar det där brum? Ha ha. Jag undrade just, 

varför ni svär på det viset åt en obekant främling. 

- Hur så? Musungarna sa att brum betyder tolv på kraktorspråket. 

traktorn skrattade på nytt. Den tyckte det hela var mycket lustigt. 

- nå inte riktigt så. tolv är BrrUUMM! 

- aj jaha, sa igelkotten. - Vad betyder då det där brum, på fraktorspråket 

menar jag. 

- På traktorspråket betyder brum ordagrant den gödseldamm som finns 

bakom svinstian. Men vi traktorer använder det ordet bara när vi är riktigt 

arga. när man har lust att svära så det osar. 

traktorn skrattade igen: - Det finns knappast en fulare svordom på traktorspråket. 

Förutom kanske Bru-bum. 

Det såg ut som om den lilla röda traktorn rodnade ytterligare en aning. 

- Men det tänker jag inte översätta för er. 

Traktorns historia 

när natten kom berättade berättade den röda lilla traktorn sin historia för 

krokodilen och igelkotten. 

- när jag var ung jobbade jag mycket. Jag hade femton hästkrafter, en hållbar 

motor från Linnavuorifabriken och Fiskars fina plog. Jag slog hö och drog 

stockar på vintern, plogade fälten på vårarna och så harvade jag. Jag fick beröm 

och blev väl omskött. Det var en fin tid. 

- Vad hände sen? frågade krokodilen. 

- Så kom en ny stor traktor till gården. en Massey. Jag lärde den alla sysslor. 

Själv fick jag övergå till lite minde betydelsefullt arbete. Jag forslade mjölkstån- 

44 



burning 

bridge 



kor. Åren gick. till sist blev jag stående i skjulet. 

- Oj så sorgligt, sa igelkotten. 

- Det gör inget. när man är gammal är det bra få vila. 

Visst skulle jag gärna ha varit kvar på gården som gammal. 

Jag har haft mycket sällskap av musungarna. nu när också 

katterna är borta. 

- Varför gav du dig iväg då? 

- Jag upptäckte att alla gamla bilvrak, tunnor och stånkor och all världens 

skenstumpar försvann från gården. Jag fick höra att kineserna köper all metall. 

Och jag råkar ju vara av järn rätt igenom. traktorn suckade djupt: 

- Jag är för gammal för att flytta till Kina. Jag kan ju inte ens kinesiska. 

Musungarna försökte lära mig, men jag kunde ju inte ens lära mig räkna till 

tolv. 

traktorn funderade ett ögonblick och sa: - Man kan inte lära en gammal 

hund sitta. Och en gammal traktor lär sig inte kinesiska. 

- Ja det är säkert svårt att lära sig mandarin, höll krokodilen med, - till och 

med för kraktorer. 

- Just det. till och med för traktorer. Dessutom hörde jag husbonden säga 

att nu har vi hittat en köpare till Lill-Valmet. Då beslöt jag mig för att rymma. 

Jag sög tanken full med petroleum, tog dessutom en slurk bensin för att pigga 

upp mig och så gav jag mig av. 

Jag förstår, sa igelkotten. 

- Det skulle också jag ha gjort om jag var en fraktor. 

- traktor, rättade Lill-Valmet. 

- Men vad ska vi ta oss till med dig? undrade igelkotten. 

Skogsfolkets sammanträde 

alla djur hade kommit till mötet. Månen betraktade den öppna platsen från 

sin piphylla på stjärnhimlen. Björnen morrade kraftfullt: - Vi behöver verkligen 

ingen praktor här! Det är ju en maskin. 

räven höll med: - traktorer betyder bara problem för djuren. Vi knuffar ut 

den ur skogen med gemensamma krafter. 

Musungarna blev arga. De pep ock skrek med en röst och så bildade de en 

ring runt traktorn och slängde småsten på räven och björnen. 

- nej! no! njet! traktorn är snäll! nej! no! njet! traktorn är snäll! 

Brum! Bru-bum! Skrek den minsta musungen röd i ansiktet. Mamma Mus 

och pappa Mus såg besvärade ut. Mamma Mus suckade: 

45

hannu hirvonen · den puttrande traktorn 

- Voj voj vad dom nu bråkar. 

igelkotten lugnade mötesdeltagarna: - Hallå, hör på! Jag och krokodilen 

har diskuterat med fraktorn. Han är av ganska gammal släkt och synnerligen 

bildad för att vara en maskin. 

- Det stämmer, sa krokodilen och tillade: - Kraktorn talar finska och svär 

sällan. 

igelkotten fortsatte: - Jag tror, att han är annorlunda än dom där jättelika 

maskinerna vid vägbygget. 

räven brusade upp: - Hur då? alla maskiner är likadana. Kalla och känslolösa. 

Hararna som satt vid kanten av den öppna platsen skulle säkert ha haft 

mycket att säga om rävens känslor och kallblodighet. Men de satt tysta. 

en gammal älg med halsont harklade sig: - Ursäkta. Jag har iakttagit världens 

gång under ganska så lång tid och jag vet ett och annat om traktorer. 

Också mer än att det är ett ovanligt svårt ord. 

Älgen log: - Det är så att även maskiner och föremål kan lära sig känslor 

och visdom. 

- Vad menar du? undrade björnen. - inte kan väl en maskin vara klok. inte 

ens en praktor. 

Älgen skrattade till. - Minns du din nalle? 

Björnen blev lite generad. Det var klart att han mindes sin underbara lilla 

nalle. 

Du tog hand om den. Du kramade den och pratade med den. trots att den 

var gjord av tyg och fylld med lump. Det minns åtminstone jag fast jag inte 

minns allt nu längre. 

Björnen tänkte ett slag. Sedan medgav den: - Just det. Men jag tyckte ju att 

nallen var som en levande varelse. Åtminstone svarade den när man talade till 

den. 

Så fortsatte han: - Fast den talade väldigt tyst. 

De funderade hit och dit. traktorn hade hela livet arbetat tillsammans med 

människor, lyssnat till deras berättelser och lärt sig en massa. Den hade varit 

viktig för människorna. Den hade pratat med katter och hästar och nu till sist 

med musungarna och den hade lärt sig mycket också av dem. 

trots att den inte hade lärt sig kinesiska. Därför var den nästan levande. igelkotten 

sammanfattade diskussionen. 

- en fiol börjar låta vackert först när man spelat på den tillräckligt länge. 

Den måste lära sig att låta. 

Skogens invånare bestämde att traktorn skulle få stanna i Brusande skogen. 

46 


Varje åldring borde ju ha rätt att tillbringa sin ålderdom i 

den egna hemtrakten istället för att flytta till Kina. 

- Ja må det bli så då, sa björnen och skakade på huvudet. 

- Men nog har han ett väldigt svårt namn. Så fnös han: 

- Praktor. Vem kan uttala det? 

“Boken erbjuder rikligt med upptäckarglädje, 

ordlekar och sprallig dialog. Språket är 

brokigt och mångsidigt.” 

– Salla Simukka, Helsingin Sanomat 


burning 

bridge 



Översättning: Janina Orlov 

“Boken är utomordentlig läsning för dem som håller 

på att lära sig läsa, i synnerhet för de läsare som 

brottas med bokstäver och den bjuder även vuxenläsaren 

på språkgymnastik. Få barnböcker känns 

i gommen när man läser, det gör den här med sitt 

myller av rullande och vibrerande ”r”.” 

– Anu K. Pesonen, Warkaus Tidning 

(Warkauden lehti) 

©Pia Sakki 

47

timo hännikäinen 

utan 

– essäer om sexuell marginalisering 

Sex är lika obligatoriskt för människan som att dö 

och betala skatt. Samhället är rakt igenom erotiserat 

och de som lever utan könsumgänge utgör en paria i den 

västerländska kulturen. 

Timo Hännikäinens sexualpolitiska pamflett granskar 

samtiden som arvtagare till 1960-talets sexuella revolution. 

Revolutionen har lett till en stenhård sexuell tävlan, 

där några älskar dagligen, andra några gånger under sitt 

liv, vissa aldrig. Sexlösa utgör den sexuella liberaliseringens 

utstötta, som inte når massmediernas påtrugade sinnesnjutningar. 

Hännikäinen sätter sig själv på spel då han 

granskar 2000-talets brist och sexuell frustration. 

Hännikäinens bok väckte en bred diskussion i såväl kulturtidningar 

som i den gula pressen då boken kom ut, och 

gjorde författaren till en offentlig person. 

48 

”Jag gillar definitivt män som 

Timo Hännikäinen, som sätter sin egen 

personlighet på spel och skriver så förbaskat 

polemiskt att läsaren är tvungen att reagera.” 

– Författaren Tuula-Liina Varis, 

Kansan uutiset 

Essäer 

”Hännikäinens välskrivna och arga 

pamflett har väckt diskussion, men 

mindre än boken skulle förtjäna.” 

– Matti Saarela, Etelä-Saimaa 

Foto © Ville Hytönen 


Timo Hännikäinen (f. 1979) är 

författare och chefredaktör från 

Helsingfors. Hännikäinens föregående 

essäverk Taantumuksellisen 

uskontunnustus (En reaktionärs 

bekännelser) väckte mycket diskussion 

till följd av det villkorslösa 

kravet att konsumtionssamhället 

bör torpederas och konsumtionen 

måste upphöra på livets alla områden. 

Hännikäinen har även gett ut 

två diktverk, Kilpailevan lajin muistomerkki 

(Den tävlande artens 

minnesmärke, Savukeidas 2005) 

och Istun vastapäätä (Jag sitter 

mittemot, WSOY 2002). Hän är 

chefredaktör för kulturtidningen 

Kerberos. 

Originalets titel: Ilman 


201 sidor 


ISBN 978-952-5500-40-0 

Omslagets formgivning: 

Ville Hytönen 




+358 50 340 8622

Timo Hännikäinen 

Utan 

Utdrag ur essän ”Omänniskan” 


burning 

bridge 



Sigmund Freud, som ansågs vara en radikal sexualteoretiker på den viktorianska 

tiden, definierade den friska människan som en varelse som kan 

älska och arbeta. Vår egen tid är i princip en till sin yttersta gräns utvecklad 

konstruktion av Freuds tanke: den mäter människans värde på grundval 

av individens ekonomiska effektivitet och sexuella kapacitet. De som lever i 

avsaknad av sex är i könslivet likadana som de utbildade arbetslösa i arbetslivet: 

de får inte göra det som de har vilja och färdigheter för, och som omgivningen 

paradoxalt nog förväntar sig av dem. 

De ekonomiskt ineffektiva och sexlösa är ibland samma 

människor. Den arbetslösa singeln stängs ut från 

arbetsplatsens gemenskap, som utgör en betydande 

parningsmiljö. Därtill har denna sämre möjlighet att 

söka sällskap på restauranger eller köpa sex än löntagare. 

Detta är dock ingen regel. Många av de som har 

marginaliserats från arbetslivet har en äkta hälft, 

partner eller ett aktivt sexualliv i övrigt. i samhällen, 

vilka har ett någorlunda fungerande socialskydd, 

behöver inte fattigdom per automatik innebära 

att man blir ensam, ifall den fattiga har en bred 

vänskapskrets och sociala färdigheter. Många 

som lever i ofrivilligt celibat arbetar i välavlönade 

tekniska yrken eller utbildar sig till dessa. Datanörden 

utgör typexemplet av en man som har 

pengar men inte kvinnor. Först stora mängder 

pengar, som i Bill gates fall, börjar ge dem sex. 

Under massarbetslöshetens tid i början 

1990-talet förundrade man sig över hur lite 

de arbetslösa protesterade i relation till hur 

mycket de klagade. insändarspalterna fylldes 

av bittra och sarkastiska arbetslöshetsrapporter, 

men de långtidsarbetslösa bildade inte en 

49

timo hännikäinen · utan 

enda terroristcell. inte en enda minister lönnmördades, man krossade inte ens 

ett bankfönster. alla löften från 80-talet hade ställts in och tiotusentals hade 

överförts till de sysslolösa. För en stund sedan hade de baserat sin inkomst, 

identitet, sociala ställning, till och med självkänsla, på lönearbetet. Man skulle 

kunna tro att ett sådant magplask efter en tid av förvirring skulle få till stånd 

ett raseri likt det hos ett uppjagat djur. 

av Matti Kortteinens artikel ”när grunden ger efter” (Kun pohja pettää, 

SKS 1994) framgår att det hos många arbetslösa faktiskt väcktes hat och 

hämndlystnad. De arbetslösa som Kortteinen intervjuade berättade att de fantiserade 

om sabotage, mordbränder, attentat mot politiker och arbetsgivare. 

Vissa gjorde till och med upp planer på längre sikt: efter att arbetslöshetsersättningen 

upphörde skulle man ha bildat grupper bestående av hundratals 

desperata, som skulle ha slagit till samtidigt på olika håll i landet, och rånat 

banker och affärer. 

Men inte en enda av dessa fyndiga och kreativa planer förverkligades. en 

depressiv förlamning blev istället den bestående sinnestämningen. idag har 

man i tysthet godkänt en ständig arbetslöshet på ca sju procent (enligt den 

officiella statistiken; den verkliga arbetslösheten är betydligt högre), likaså det, 

att de som är i arbetslivet håller på att förgås under en alltför tung arbetsbörda. 

till dem som accepterar allt detta sällar sig även vänstern, som har börjat kräva 

grundinkomst istället för arbetsplatser. 

De arbetslösas passivitet underlättades av att de inte under något skede behövde 

lida av verklig brist. Socialskyddet garanterar alltjämnt även den arbetslösa 

en levnadsnivå som under förra seklets början endast kunde njutas av 

den bildade överklassens representanter. Människan klättrar inte upp på barrikaderna 

förrän brödet på bordet tar slut, och inte ens nödvändigtvis då, som 

nord-Koreas exempel visar. Det kemikaliska passiverandet utgör en väsentlig 

faktor: bruket av lugnande mediciner blev allt vanligare, och i början av 90-talet 

fick varje kvarter ett eget sjaskigt ölhak, där den överflödiga arbetskraften 

satte sina bidragspengar i omlopp och sakta fördunklades mentalt. 

i den artikel som jag nämnde tidigare resonerar Kortteinen att ett av de 

största hindren för större sammandrabbningar var en lamslående känsla av 

hjälplöshet. raserandet av grunden för livet och inkomsten ledde till en känsla 

av att driva på stora och abstrakta krafters nåd. Många insåg, att saker som var 

världsomfattande och utanför ens egen räckvidd hade inverkat på den egna situationen: 

realsocialismens sammanfall och den trasslande handeln med Sovjetunionen, 

konjunkturerna, den ekonomiska depressionen… att revoltera i 

nord-europas lilla avkrok skulle inte ha rubbat världshandelns strukturer, och 

känslolivet lamslogs av kraftlösheten. 

50 



burning 

bridge 



Kraftlösheten följdes av skam. i en kultur med ”Kärr, 

hacka och Jussi” -arbetsmoral är det en hederssak att klara 

sig, och att inte klara sig innebär att man förlorar ansiktet. 

Om man orättvisst blir åsidosatt från arbetslivet och inte ens 

kan försvara sig fördubblas skammen. Den får en att känna att 

ödet sist och slutligen är ens eget fel, och ens oduglighet bevisas av 

det faktum, att man blivit överkörd av andra. Hatet vänds mot en själv och 

våldsfantasierna förvandlas till självmordsfantasier. 

Hatets, kraftlöshetens och skammens korsdrag förebygger också de sexuellt 

marginaliserades uppror. Män som inte får sex klagar inte ens, åtminstone 

inte offentligt. Man jämrar sig om celibatets förbannelse endast i fyllan till 

kompisar, eller på sin höjd under pseudonym på internets diskussionsforum. 

att bekänna sig som arbetslös går fortfarande an, men aldrig som kvinnolös, 

det skulle utgöra den lägsta graden av loserskap. Majoriteten av de sexuellt 

marginaliserade har anammat den sexualstandard som trugas av media och reklambransch 

så fullständigt, att de tiger och börjar i tysthet anklaga sig själva. 

De sexlösa saknar motståndsmöjligheter i ännu större utsträckning än de 

arbetslösa. Sex kan endast användas som ett maktmedel av dem som är sexuellt 

åtrådda, så som atenarna i pjäsen Lysistrate. Hur skulle civil olydnad och terrorism 

se ut, om den utfördes av sexuellt marginaliserade? Skulle de hota med att 

kastrera sig offentligt, ifall man inte grundade statligt finansierade bordeller? 

eller skulle de organisera en landsomfattande våldtäktsvåg? 

alla alternativ är så absurda och omöjliga, att lamslagenheten hos de sexuellt 

marginaliserade fördjupas ytterligare, och de vänder oundvikligen hatet mot 

sig själv. 

” Förhoppningsvis överskuggar inte 

det komiska temat det faktum, att 

Utan tveklöst gör Hännikäinen till 

ett av landets ledande essäister.” 

– Aleksi Ahtola, Kansan Uutiset 

Översättning: Jan Liesaho 

”Utan är ett så lyckat verk att man 

får lust att hoppa lite, och läsa 

utdrag till grannen.” 

– Tarja Pulli, Parnasso 

51

Antti nylén 

Hatets och bitterhets essäer 

I sin polemiska essäsamling skriver Antti Nylén om 

slipsar, sex, galna kärringar, kött, pop och Gud. Det bör 

genast påpekas att Antti Nylén är farlig. Han är inte från 

detta århundrade, vilket han själv klargör på första sidan 

av sin bok: ”Som nostalgiker tycker jag 

om att galningar och onormala idag 

går runt fritt bland förnuftiga och normala, 

precis som på 1860-talet, då jag 

hade velat leva.” Nylén är en skoningslös 

misantrop och moralist. ”Det mest 

besudlande med samtiden är tron på 

människan, på människans förmågor.” 

Deckarläsaren gör bäst i att låta bli denna osäkrade pistol 

till bok. 

Nyléns texter är sprängfyllda av paradoxer, men han 

lyckas sy ihop allt till en helhet lika ogenomträngligt vacker 

som ett medeltida slott. Läsaren är med honom fast 

man inte nödvändigtvis håller med honom. Antagligen 

resonerar författaren själv i liknande banor, konverterad 

katolik och uttalad feminist som han är. När Nylén tar sig 

an ett tema gör han det med inlevelse och tålamod. Som 

så många andra 70-talister är han besatt av popmusik 

och filmer. Det kan vi vara glada för. 

Hatets och bitterhetens essäer vann Kalevi Jänttis litteraturpris 

år 2007, och var en av 

”Läs den här boken. Köp den. 

Stjäl den om du inte annars 

kommer över den.” 

– Jarkko Tontti, Lysmasken 

kandidaterna till Helsingin Sanomats 

debutantpris. 

52 

Essäer 

”Jag minns inte att jag skulle ha 

läst något lika underbart maniskt sedan 

punktidernas små publikationer.” 

– Markku Soikkeli, Turun Sanomat 

Foto © Ville Hytönen 


Antti Nylén (f. 1973) är en i Helsingfors 

bosatt essäist och översättare, 

som har specialiserat sig på 

fransk 1800-tals litteratur. Han 

har översatt bl.a. Baudelaire, 

Flaubert och J.K. Huysmans. Nylén 

är feminist, katolik, konservativ, 

vegan, dandy, tvåbarnsfar och 

en ytterst våldsam författare. 

Originalets titel: 

Vihan ja katkeruuden esseet 


301 sidor 

Häftad, 110 x 165 mm 

ISBN 978-952-5500-22-6 

Omslagets formgivning: 

Antti Eerikäinen 

Bild på omslaget: La Fraternité 

des flâneurs domestiqués 




+358 50 340 8622

Antti Nylén 

Hatets och bitterhetens essäer 

Utdrag ur essän ”Mannens kritik” 


burning 

bridge 



Lukas Moodysson (född 1969) är den duktigaste av de levande filmregissörerna. 

Han är i alla fall större än den slarviga och uppblåsta Lars von 

trier, också större än sin själsfrände todd Solondz, en uppsluppen sagoberättande 

farbror, vars karaktärer är pinsamt igenkännliga från amerikanska 

reality-tV-serier, lika mytomspunna. 

Den nämnde svenska regissören, the moody son, är med stor 

sannolikhet den största och garanterat den smartaste 

samtida filmregissören, vars filmer visas också 

för den lägre klassens publik i stora städernas ”palats”. 

/---/ 

Lukas Moodysson är Sveriges största Morrisseyfan. 

Om Fucking Åmål har han sagt att den ”skulle 

ha innehållit Morrisseys musik, men det var för dyrt”. 

Morrisseys andliga närvaro kostade däremot ingenting, 

men för säkerhets skull finns det på väggen 

i agnes rum ett par bilder av Morrissey från Southpaw 

Grammar-tiderna (de, där sångaren har maskerade 

skråmor) och David Brets Morrissey: Landscapes of the 

mind i bokhyllan. Bildreferenserna säger inget för den 

som inte förstår Morrissey, men den som förstår inser 

även utan dessa referenser att Fucking Åmål är en transkonstnärlig 

cover-version av vilken sång som helst från 

the Smiths eller Hatful of Hollow. 

Utan att tillgripa någon biografisk forskning vet vi med 

säkerhet, att agnes är Lukas Moodysson bild av sig själv 

från sina ungdomsår. agnes har ett eget rum, där hon 

kan skriva sorgliga ord på sin dators flimrande skärm och 

längta efter den världsliga elins omfamning. Orden Jag 

ÄLSKar eLin!!! dyker upp på skärmen och bioduken i 

53

antti nylén · hatets och bitterhets essäer 

filmens första bilder, och vi kan vara säkra på att de signeras lika mycket av 

Lukas som agnes. 

i själva verket har agnes karaktär endast ett självbiografiskt otydligt, idealiserat 

drag: agnes, till skillnad från Lukas, kommer aldrig att bli en potentiell 

torterare, våldtäktsman och mördare: man. 

elins rum avbildas sällan. elin är obunden och vacker. agnes har däremot 

bestämt sig för att ”sparka den här skitiga världen i skrevet”. Hon är hatisk 

mot dem som förväntar sig att hon skall acceptera de skrattretande krav som 

ställs av kön, sexualitet, arbete eller klass. Samhälleligt och socialt är hon ytterst 

medveten, inte alls ”borttappad” som hon vore ifall Fucking Åmål var en 

normenlig lesbisk film. 

Situationen är trots allt stilistiskt renodlad. Bedroom-rebellen, som ligger 

i sin säng och vill vända upp och ner på allt, är en kliché som romantikerna 

vårdade i början av 1800-talet. Men Morrissey gav stereotypen ett nytt liv, 

och agnes förhållningssätt till livet är framför allt morrisseyskt. agnes är Lukas 

Moodysson som sextonåring, men högst antagligen var Moodyssons egen 

ungdom endast en svensk cover-version av Morrisseys ungdom. Denna gjorde 

det allmänt känt att han tillbringade sina tonår i sitt rum i Manchester, gömd 

från världen, lyssnade, läste och skrev, planerade sitt liv som popstjärna – vilket, 

enligt hans deklaration, skulle bli en hämnd på världen. 

Berättelsen har drag av en helgonbiografi, eftersom den biografiska sanningen 

inte längre kan särskiljas från dess tillåtna tolkningar. Den unge Steven 

M:s lidanden hade en mening, om inte annat så gav de en mening åt de år 

som andra olydiga flickor och pojkar spenderade i avskildhet och ”sjösjuka 

redan i hamnen”. Morrisseys exempel uppmanar dem att avhålla sig från att 

bli vuxna. 

Precis så som den skarpaste kända Morrisseytolkaren, den brittiska intellektuellen 

Mark Simpson, har bekräftat, är den rastlösa unga flickan mycket mer 

allmängiltig än den unga arga mannen som redskap för den kritiska fiktionen, 

eftersom ”nästan alla människor vid något skede i livet är obestämbara rastlösa 

unga flickor”. Åmåls verkliga ”rastlösa flicka” är den aktiva elin, som trasslar 

in sig i den passiva agnes plan (genomför den), men tillsammans bildar 

de fulländningen av flickan, obundenhetens (elin) och onåbarhetens (agnes) 

sammansmältning. 

Flickaktigheten, som Moodysson studerar i sin film, är slutligen något allmäninhumant, 

något överlägset och fantastiskt. Det är med andra ord ett 

ideal. Men utan ett ideal vore verkligheten endast materia. 

Även om Fucking Åmål till sina utgångspunkter är extremt morrisseysk, 

så har den inte det fräcka utanförskap och nonchalans, vilka utgör grunden i 

54 



burning 

bridge 



Morrisseys lyriska konst. Denna är dessutom i så liten utsträckning 

intresserad av flickor, att det år 1986 var en stor 

upptäckt för honom, att ”vissa flickor är större än andra”. 

Fucking Åmål däremot är ett moraliskt förankrat verk. 

Förutom att vara en förebild är Morrissey, precis som andra 

heliga, även demoralist och plågoande. Han ”anfaller utan tvekan och med 

glädje ignorans, damm och sjukdom från sin kateder” (Vicar in a tutu) eller 

smyger på natten omkring i ett medelklassigt bostadsområde med en illvillig, 

anklagande min och ”ser hånfullt på fönstren, ur vilka det lugna och trygga 

familjelivets ljus skiner ut.” (Maladjusted) 

i de husen bor Moodysson. Han är innanför. Kanske är det därför som det 

i alla hans filmer finns något ödesdigert rum vars dörr inte går upp. container 

tematiserar detta redan i sin rubrik. Morrisseys rum finns vanligtvis utomhus: 

”Om du vill ha bekräftelse, kom och möt mig i gränden bredvid stationen” (i 

Want the One i can´t Have). 

Moodysson spelar med sitt eget liv. Morrissey har för länge sedan offrat sitt 

åt popmusiken. 

/---/ 

i vissa av Lilja 4-evers scener är Moodyssons Lilja så vacker, skör och ojordisk 

i sin flickaktighet, att hon väcker omedelbar ömhet, som på inget sätt kan 

förenklas till lusten att våldta och döda - som är lättare att förstå. Lilja är söt, 

vilket på goda grunder utgör den mest motarbetade och avskydda estetisktmoraliska 

kategorin för män som är måna om sin manlighet. Söthet är grymt och 

oförskämt: det väcker varken lust eller aggression, utan en än mer tvingande 

och tyranniserande medkänsla, en vilja att visa hänsyn och beskydda. 

enligt sin upphovsman skulle filmen ”ha handlat om guds godhet, men 

verkligheten knuffade berättelsen på sina egna spår”. Lilja lever i en helt annan 

verklighet än elin och agnes, men i Moodyssons ögon är de alla en: flickor, 

vars innersta förblir osedda för oss. 

På samma sätt som elin och agnes ställs under samhällets och ”identitetens” 

krav, får Lilja ett evigt skydd hos gud. Lilja 4-ever är den enda av Moodyssons 

filmer där man verkligen kommer ut ur ”containern”: när hallicken glömmer 

att låsa dörren till bostaden rymmer Lilja och hoppar ner från en bro. (Också 

i Fucking Åmåls broscen finns ett flyktmotiv: elin och agnes bestämde sig 

för att fly till Stockholm från ”den här fucking jävla kuk Åmål”). Liljas sönderslagna 

men redan rofyllda ”container” visas ännu en stund: ”Flicka, cirka 

sexton år. allvarliga invärtes skador”. 

55

antti nylén · hatets och bitterhets essäer 

Lilja 4-ever föregicks & Tillsammans, som är en dyster och deprimerad film. 

Den är gjord inträngd i ett hörn, med händerna för ögonen. Den innehåller 

dolt människoförakt. Moodyssons småler tillgjort också när hans karaktärer 

handlar fel. i Lilja 4-ever däremot kommer verkligheten emellan, och människohatet 

är lika uppenbart som himmelslängtan. 

Människorna sviker Lilja; först modern, som flyr till amerika, sedan vännen, 

som berättar för sin far att Lilja har legat med någon man för pengar, 

fast hon gjorde det själv, sedan den snygga unga mannen, som låtsas vara den 

hänsynsfulla pojkvännen och lurar Lilja till prostitution i Sverige. 

Den vidriga kavalkaden av de flåsande svettiga rödsprängda svenska män i 

olika åldrar som knullar Lilja (Moodysson visar beslutsamt endast dessa i akten, 

aldrig Lilja) i den sista fjärdedelen av filmen osar människohat som skulle 

vara avtrubbande dogmatiskt, om det inte kraftigt underströk självföraktet: 

den vita duken blir en spegel, där svenska heteromän kan se sig själva, och hur 

deras djupaste drift förverkligas... 

Och se in i sin förtröstansfulla normalitet i samma emotionella film, som 

fräckt får deras ögon att tåras av medkänsla och sorg. Moodysson får tittaren 

att avsky sina egna tårar. 

56 

”Här är en intellektuell som verkar sällsynt 

fri att skriva om det, som andra i vår grabbiga 

kultur inte vågar skriva om.” 

– Jouni Tossavainen, Keskisuomalainen 

Översättning: Jan Liesaho 

Tidigare publicerad i ny tid 22/2009 

”Det mest uppfriskande 

jag har läst på länge.” 

– Johanna Vehkoo, Aamulehti 


Samarbetspartners 

Lounais-Suomen Kirjailijat 

– Sydvästra Finlands Författare är intresseorganisation 

för författare i sydvästra 

Finland. Den vill utveckla de ekonomiska 

och andliga premisserna för litterärt arbete, 

och i allmänhet öka intresset för litteratur i 

sydvästra Finland. 

Ordförande Roope Lipasti 

roope.lipasti@kolumbus.fi 

Sydvästra Finlands Författare 

Bokens hus 



FINLAND 


burning 

bridge 



Kirjan talo – Bokens hus är inte bara 

ett hus. Det är också en organisation, 

som stödar den kollektiva och originella 

litteraturverksamhet som finns i Egentliga 

Finland samt möjliggör möten mellan 

författare, förlag, forskare, kritiker – och 

naturligtvis läsarna. Bokens hus skapar 

en plats för till exempel residensverksamhet, 

läsgrupper, litteraturklubbar, undervisning I ordkonst, poesirådet, 

diskussioner och arbetsrum åt författare. 

Ordförande Veera Vähämaa 

vjvaha@utu.fi 

Bokens hus 



FINLAND 

www.kirjantalo.net 

 

LOUNAIS-SUOMEN KIRJAILIJAT RY 

SYDVÄSTRAFINLANDS FÖRFATTARE RY 

57

Samarbetspartners 

Sammakko 

Bokförlaget Sammakko 

grundades 1996. Den 

första titeln kom hösten 

1996, undergroundtidskriften 

Napa (Naveln). I augusti 1997 gav man ut sin första bok, 

Charles Bukowskis Päivät karkaavat kuin villit hevoset yli vuorten, dikter 

1957-1969 (Dagarna flyr som de vilda hästarna över bergen, dikter 

1957-1969). Sammakko har två bokhandlar, en i Åbo och en i Helsingfors. 

Förlaget koncentrerar sig på finländsk och utländsk skönlitteratur. 

Man ger också ut serier, facklitteratur, skivor, kalendrar och postkort, organiserar 

turnéer och klubbar och är värd för utländska författarbesök. 

Sammakko är en fast etablerad del av den finländska förlagsvärlden. 

Många av förlagets författare har blivit prisbelönta. Alf Rehn, professor 

vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, med innovation och företagande 

som specialområden kallade nyligen Sammakko för ”världens 

bästa företag”. 

Förlagschef Seppo Lahtinen 

seppo.lahtinen@sammakko.com 

Förlagsaktiebolaget Sammakko 

Trädgårdsgatan 25 


FINLAND 

tfn +358 2 230 6031 

www.sammakko.com 

Savukeidas 

Åboförlaget Savukeidas är 

den finländska poesins och 

essäistikens flaggskepp. Förlaget 

har karaktäriserats som 

både anarkistiskt och seriöst folkbildande. Ville Hytönen (f. 1982) har 

lotsat förlaget sedan 2001. Savukeidas fokuserar på inhemsk skönlitteratur 

och på europeiska klassiker i översättning, från Thomas de Quin- 

58 



burning 

bridge 



cey till Oscar Wilde och från René Char till Paul Verlaine. Verken ska ha 

intellektuella kvaliteter – politisk korrekthet behövs inte. Savukeidas har 

också gett ut musik och förlaget upprätthåller tillsammans med föreningen 

Nihil Interit diktportalen Nocturno.org och är producent för turnéer 

och klubbar. 

Savukeidas publicerar ett tjugotal titlar per år och publicerar också Finlands 

farligaste kulturtidskrift, Kerberos. 

Kapten Ville Hytönen 

ville.hytonen@savukeidas.com 

Savukeidas förlag 

PB 459 


FINLAND 

tfn +358 41 502 3172 

www.savukeidas.com 

turbator 

turbator är ett litet specialiserat 

förlag vars nischer är novellsamlingar 

och antologier. 

turbator är en del av förlaget 

Pelipeitto som grundades 1976. Utgivningen koncentrerar sig på sci fi, 

fantasy, skräck- och kriminalnoveller, men man ger också ut absurdistisk 

kortprosa och alldeles traditionella noveller. Andra skönlitterära genrer, 

lyrik, essäer och romaner finns också på agendan. 

Förläggare Harri Kumpulainen 

lounaisranta@pelipeitto.fi 

turbator 

Pelipeitto Oy 

Universitetsgatan 23 A 

PB 275 

FIN- 20101 Åbo 

FINLAND 

tfn +358 2 2501 738 

www.pelipeitto.fi 

59

60 

Burning Bridge Literary Agency är ett av initiativen inför 

2011, när Åbo blir Europas kulturhuvudstad. Burning Bridge 

vill göra regionens litteratur mer känd utanför landets gränser, och 

kommer att vara förbindelselänk i foreign rights -frågor. Kontoret 

finns i Bokens hus i Åbo, där man också kan kontakta Åboregionens 

övriga litterära aktörer och organisationer. 

Burning Bridge Literary Agency svarar gärna på frågor om översättnings- 

och andra rättigheter till de böcker som presenteras här. 

Projektkoordinator Terhi Hannula 


Burning Bridge Literary Agency 

Bokens hus 



FINLAND 

tfn +358 50 340 8622 

www.burningbridge.fi 

www.turku2011.fi

Ladda ner Burning Bridge katalog på svenska (pdf).

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?