Sju Härolder - Svenska Heraldiska Föreningen
Sju Härolder - Svenska Heraldiska Föreningen
Sju Härolder - Svenska Heraldiska Föreningen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Sju</strong><br />
<strong>Härolder</strong><br />
Nr 1 Augusti 2006<br />
HERALDIK HISTORIA KULTUR<br />
Återuppstånden<br />
förening<br />
BORÅS HERALDISKA FÖRENING har återuppstått<br />
efter elva år i djup sämn<br />
Denna gång bättre än någonsin och<br />
med lite annan inriktning<br />
Medeltidens<br />
spännande spel<br />
Sidan 4<br />
Torneringarna var medeltidens<br />
motsvarighet till våra idrottsspel En enda<br />
tornering kunde inrymma flera oika<br />
moment som vart och ett är en egen<br />
tävling<br />
Släktvapen<br />
i <strong>Sju</strong>härad<br />
Sidan 6<br />
Det finns ett stort antal släktvapen som<br />
har sitt ursprung i <strong>Sju</strong>härad<br />
SJU HÄROLDERS mål är att presentera nya<br />
såväl som gamla släktvapen från<br />
regionen<br />
Sidan 24<br />
Fabeldjur poppis<br />
på medeltiden<br />
Fabeldjuren i svensk heraldik var ämnet för JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖMS<br />
kandidatuppsats Nu har vi förmånen att få publicera den i SJU<br />
HÄROLDER<br />
Sidan 10
REDAKTÖREN<br />
Välkommen till <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong><br />
Äntligen är vi igång - till slut Den här tidningen skulle<br />
egentligen ha blivit till för 15 år sedan Så länge är det<br />
sedan Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening beslöt att göra en<br />
tidning Den gången stupade projektet på bristande<br />
ekonomi, bristande kunskap och bristande tillgång på<br />
datorer och redigeringsprogram<br />
Nu är det skillnad Vi har tillgång till datorer och vi<br />
har kunskapen Ekonomin är heller inget problem så<br />
länge som vi gör en E-tidning<br />
Men varför inte nöja sig med en hemsida? Det vore<br />
onekligen lättare på många sätt, men en hemsida har<br />
sina begränsningar och svagheter I en tidning har man<br />
möjlighet att låta texten breda ut sig och göra en vackrare<br />
framställning Vi väljer dessutom bilder på ett sånt sätt<br />
att det ska vara möjligt för varje läsare att ta hem en PDFfil<br />
och trycka sin tidning på print-on-demand<br />
Vi i föreningen hoppas att vi på det här sättet kan<br />
förmedla vår entusiasm till så många som möjligt<br />
<strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong><br />
ISSN: 1654-3459<br />
Redaktör<br />
Jesper Wasling<br />
jesper@heraldikse<br />
Sämgatan 10<br />
507 45 Borås<br />
Medverkande skribenter<br />
Johanna Arnell-Hellström<br />
Thomas Falk<br />
Jesper Wasling<br />
Henric Åsklund<br />
Medverkande illustratörer<br />
Ronny Andersen<br />
Magnus Bäckmark<br />
Jan Raneke<br />
Jesper Wasling<br />
Redaktionen ansvarar inte för ej beställt<br />
material<br />
SJU HÄROLDER är en ideell tidskrift och ersättning<br />
utgår inte till medverkande författare,<br />
illustratörer eller fotografer<br />
2 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Entusiasmen är viktig När vi i år återbildade föreningen<br />
var det för att vi tre gamla styrelseledamöter och två nya<br />
entusiaster ville ha ytterligare ett heraldiskt forum att leka<br />
i Just lekfullheten är något som vi i BHF tar allvarligt på<br />
Heraldiken kan inte alltid vara något som man måste<br />
närma sig med vetenskaplig precision Ibland ska det<br />
räcka med att bara vara nyfiken<br />
Så välkommen till vår nya tidning och vår nygamla<br />
förening Vi hoppas att du kommer att ha lika stor glädje<br />
av heraldiken och historien som vi har<br />
Jesper Wasling<br />
Redaktör<br />
Borås <strong>Heraldiska</strong><br />
Ordförande<br />
Jesper Wasling<br />
jesper@heraldikse<br />
Sämgatan 10<br />
507 45 Borås<br />
Sekreterare (även vice ordförande)<br />
Thomas Falk<br />
thomas@heraldikse<br />
Kassör<br />
Henric Åsklund<br />
henric@heraldikse<br />
Härold<br />
Johanna Hellström<br />
johanna@heraldikse<br />
Klubbmästare<br />
Stefan Bede<br />
bede@heraldikse<br />
Medlemsskap Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening är<br />
gratis men förutsätter en aktivitet från<br />
medlemmen
INNEHÅLL<br />
2 Ledare<br />
JESPER WASLING<br />
4 Återuppstånden förening<br />
BORÅS HERALDISKA FÖRENINGEN LEVER IGEN<br />
JESPER WASLING<br />
5 BHF:s vapen<br />
ETT NYGAMMALT VAPEN PRESENTERAS<br />
HENRIC ÅSKLUND<br />
6 Medeltidens dust och bohord<br />
TORNERSPELET VAR DÅTIDENS STORA IDROTTSHÄNDELSE<br />
JESPER WASLING<br />
9 Heraldisk kuriosa<br />
SMÅTT OCH GOTT FRÅN HERALDIKENS VÄRLD<br />
JESPER WASLING<br />
10 Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
EN UPPSATS OM DEN SVENSKA MEDELTIDA SAGODJURSTRADITIONEN<br />
JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖM<br />
23 Recensioner<br />
24 Släktvapen i <strong>Sju</strong>härad<br />
NYA OCH GAMLA VAPEN FRÅN SJUHÄRADSBYGDEN<br />
MÅNADENS TEMA ÄR HERALDISKA EXLIBRIS<br />
THOMAS FALK<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 3
FÖRENINGSNYTT<br />
Återuppstånden förening<br />
10 juni, nästan på dagen 16 år efter dess första<br />
tillblivelse, återuppstod Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening för<br />
att stärka heraldiken och heraldikerna i <strong>Sju</strong>härad<br />
Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening, BHF var verksamt åren 1990<br />
till 1995 då den ungdomliga entusiasmen slutligen<br />
bleknade bort Men med åldern har intresset för att<br />
återskapa denna förening växt hos de tre gamla BHFstyrelseledamöter<br />
som idag är aktiva i SHF<br />
Den nya styrelsen ser ut så här:<br />
- Ordförande Jesper Wasling<br />
- Sekreterare (och vice ordförande) Thomas Falk<br />
- Kassör Henric Åsklund<br />
- Härold Johanna Arnell<br />
- Klubbmästare Stefan Bede<br />
Rollspelande heraldiker<br />
Det var den 25 maj 1990 som Stefan Bede, Magnus<br />
Persson och Jesper Wasling bildade Borås <strong>Heraldiska</strong><br />
Förening Intresset för heraldik och en skämtsam<br />
snobbighet var basen, men också ett engagemang i rollspel<br />
spelade in Alla tre var mycket aktiva i Sveriges då största<br />
rollspelsförening Grundarna och medlemmarna var vid<br />
denna tid mellan 18 och 23 år unga<br />
Noteras kan att av fem de 12 som var aktiva i<br />
föreningen 1991 är eller har varit medlemmar och/eller<br />
aktiva i SHF under de senaste åren Ytterligare en är<br />
verksam som heraldisk illustratör<br />
Kamratligheten gick ofta före det heraldiska, vilket<br />
kanske förklarar varför föreningen valde en<br />
klubbmästare men ingen härold Denna kamratlighet ska<br />
BHF låta leva vidare och därför har även denna styrelse<br />
en klubbmästare<br />
<strong>Sju</strong>härad i fokus<br />
BHF kommer att vara en stillsam förening som främst<br />
bedriver sin verksamhet på Internet samt i<br />
sammankomster BHF planerar en hemsida och en PDFtidning<br />
Dessutom kommer man att vara engagerad i den<br />
verksamhet som Sockenheraldiska institutet bedriver Ett<br />
nära samarbete med SHF kommer att finnas<br />
Hela <strong>Sju</strong>härad står i centrum för BHF:s intresse I<br />
stadgarna kan man läsa att föreningens syfte är:<br />
- att främja intresset för heraldiken i <strong>Sju</strong>härad<br />
- att ävenledes främja intresset för närliggande<br />
ämnen såsom historia, etnologi, genealogi och arkeologi<br />
- att genom publikationer, föreläsningar, samverkan<br />
med andra verksamma krafter och på annat sätt fördjupa<br />
och förmedla kunskap inom området<br />
Timbreringar för alla<br />
Som bevis på att det är kul med pompa och ståt låter vi<br />
alla förtroendeposter få var sin timbrering De som finns<br />
idag ses här till höger Lekfullhet var ordet<br />
4 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Jesper Wasling<br />
Läs mer: wwwheraldikse/bhf<br />
<strong>Föreningen</strong>s timbreringar<br />
Ordförande<br />
Jesper Wasling<br />
Kassör<br />
Henric Åsklund<br />
Klubbmästare<br />
Stefan Bede<br />
Sekreterare<br />
Thomas Falk<br />
Redaktör<br />
Jesper Wasling<br />
Härold<br />
Johanna Arnell
Uppväckta ullsaxar<br />
I samband med att BHF återbildades togs det gamla<br />
vapnet till heders igen Vapnet komponerades av Stefan<br />
Bede & Jesper Wasling 1990 och antogs av årsmötet 1991<br />
Det nya är att vapnet är insatt i ett sigill för att göra det<br />
mer till ett märke och därför mer passande för en förening<br />
Blasoneringen lyder: I blått fält tre störtade ullsaxar<br />
av guld, ställda två över en<br />
Henric Åsklund<br />
FÖRENINGSNYTT<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 5
Övningslekar inför krig är kända från antiken De var<br />
en naturlig del av utbildningen När romarriket föll<br />
sönder försvann den stående hären och med den också<br />
den militära utbildningen Det finns inga dokument<br />
om militärteknik som beskriver något som kan liknas<br />
vid en högre militär utbildning förrän en bit in på 1000talet<br />
Och även då är det i en primitiv form jämfört med<br />
antikens undervisning Ändå lät man sig inspireras av<br />
Vergelius Aeneiden och andra klassiska verk när de<br />
tidiga torneringarna beskrevs<br />
Vad en tornering egentligen var under medeltiden går<br />
inte att beskriva med några få ord Regler skiftatde<br />
ochkrönikörerna använder samma ord för skilda<br />
företeelser En enkel, och inte helt korrekt beskrivning<br />
gör gällande att två lag ställde upp mot varandra Under<br />
vilt tumult red de sedan med fällda lansar och försökte<br />
slå motståndarna ur sadeln De som efter första<br />
dabbningen fortfarande satt kvar i sadeln fortsatte att<br />
slåss med svärd eller klubba Lansarna anvädes inte mer<br />
Det var fritt fram att slå mot vilken motståndare som helst,<br />
och målet var att ta dem till fånga Inte att slå dem ur<br />
sadeln<br />
Den som besegrats var tvungen att lämna ifrån sig sin<br />
stridsutrustning och allt lösöre till segraren Ju fler man<br />
lyckades ta till fångs, desto mer inkomsterna<br />
I de tidiga torneringarna deltog alla ryttare utom<br />
stormännen Det var en form av illegala soldattävlingar<br />
som var bannlysta av kyka och förbjudna av kungarna<br />
De hölls iregel också i gränstrakterna mellan två riken<br />
där statsmakten var som svagast Ju längre tiden gick,<br />
desto populärare och mer tillåtna blev dem Samtidigt<br />
blev ryttarna allt mer priviligerade som adelsklass Färre<br />
tilläts deltaga och kostnaderna för att ställa upp blev<br />
högre Från sent 1300-tal deltog endast förnäma riddare<br />
och betitlade stormän i spelen<br />
Parallellt med de vanliga torneringarna hölls många<br />
bonde och borgartorneringar runt om i västeuropa De<br />
var kanske inte av samma klass, men lockade publik<br />
6 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Dust och Bohord<br />
Torneringen i medeltiden<br />
Deltagarna var bönder eller borgare, aldrig frälsemän<br />
Jämför med dagens fotbollsevenemang I de finaste ligorna<br />
deltar proffsspelare från alla länder och pengarna gör<br />
det omöjligt för mindre klubbar att ställa upp I stället<br />
finns det lägre divisioner som endast har ett lokalt<br />
intresse<br />
Torneringens begrepp<br />
Den tidigaste formen av det vi idag kallar tornering är<br />
mêleé eller fritornering Under 1100-talet och in på 1200talet<br />
var en meleé en kamp mellan två lag med obegränsat<br />
antal deltagare som kämpade mot varandra i den fria<br />
terrängen Någon inhägnad bana fanns inte Det är<br />
tveksamt om någon segrare någonsin kunde koras Regler<br />
tycks i varje fall inte ha funnits Under 1300-talet<br />
minskade den i popularitet till förmån för dusten<br />
Termen kom med tiden att beskriva alla former av<br />
torneringslekar och andra former av ickekrigisk kamp<br />
Bohord uppkommer under 1200-talet Det var då en<br />
meleé i lätt rustning där vapnen oftast var klubbor<br />
Sannolikt var det en tävlingsform för väpnare, men om<br />
det finns inget sagt från samtida källor Den sista<br />
bohorden med klubbor ägde rum i Worms 1487 under<br />
kejsare Maxmilian I:s initiativ Den torneringen har också<br />
kallats den sista eftersom den var på allvar till skillnad<br />
från de som följde Redan 1487 var torneringar som denna<br />
ovanlig och omoderna Utvecklades till klubbtornering<br />
Round Table kallas en mer okänd torneringsform<br />
Namnet är taget efter kung Arthurs hov Det var en<br />
festlighet där dans och en informell tornering var<br />
höjdpunkterna Den äldsta kända Round table hölls på<br />
Cypern 1223 Eftersom kulten av kung Arthur var störst i<br />
England kan vi förmoda att det var en brittisk företeelse<br />
Hastilude är något som först beskrivs av den engelske<br />
krönikeskrivaren Matthew Paris Enligt honom var det<br />
en kamp med lansar och ordet används synonymt med<br />
tornering Senare krönikörer skiljer däremot mellan<br />
hastilude och tornering och det är därför lite osäkert vad<br />
det egentligen stod för
En bild ur Rene Anjous torneringsbok visar hur kaotiskt ett tornerspel var Bilden är inte ett försök till en exakt<br />
avbildning utan mer en illustration till själva företeelsen<br />
Dust eller dyst är det svenska ordet för den mest kända<br />
torneringsformen: tvekampen mellan två riddare<br />
Riddarna red mot varandra med lansen fälld och den<br />
som lyckades slunga den andre ur sadeln vann Skranket<br />
mellan ryttarna infördes kring 1400, troligen i Portugal I<br />
Nordeuropa är dusten som tävlingsform från 1200-talets<br />
andra hälft Ordet förekommer synonymt med tornering<br />
i Erikskrönikan Senare under medeltiden användes<br />
termen ibland också för tvekamp till fots med svärd<br />
Tornering eller tornej betydde från början svärdskamp<br />
till häst Utan lans Den vann insteg under 1300-talet och<br />
blev stor under det följande århundradet<br />
Klubbtorneringar hade sin storhetstid under 1400talet<br />
Idén var att man med klubbor skulle slå av<br />
motståndarens hjälmprydnad Det är alltså en fredligare<br />
och senare variant av bohorden<br />
Grupptorneringar påminde om en melée eller dust men<br />
den fortsatte efter att lansarna hade gått isär Kampen<br />
fortsatte efter det med svärd Antingen utkämpades den<br />
av två lag eller av flera par Det är den formen som<br />
förekommer under 1200-talet Målet var att ta så många<br />
fångar som möjligt<br />
Fottorneringar med ett i förväg bestämt antal slag var<br />
också populärt under 1400-talet I dessa användes<br />
kastspjut och därefter kamp man mot man med svärd,<br />
pålyxor och dolkar<br />
Svensk torneringskultur<br />
Stäckande, från tyskans Gestech, förekom i Sverige under<br />
äldre vasatid Den motsvarar den äldre dusten utan<br />
skrank Spetsen var trubbig och kluven i tre uddar Också<br />
rännandet är ett begrepp från vasatiden Till skillnad från<br />
stäckande användes skarpa lansar Under vasatiden<br />
infördes också skranket i Sverige<br />
En svensk ballad, nedtecknad på 1600-talet, beskriver<br />
kort en dust där ryttarna först rider mot varandra och<br />
därefter tar till sina svärd Ungefär som i filmen Ivanhoe<br />
(<strong>Svenska</strong> medeltidsballader, urval Bengt R Jonsson, 1969,<br />
sid 170f, 212f) Ordet dust förekommer också flitigt i de<br />
medeltida krönikorna<br />
Vasatiden innebär ett uppsving för tornerandet i Sverige<br />
Precis som på kontinenten hade den förlorat lite av sitt<br />
allvar och utvecklats mot en sport<br />
Redan under andra hälften av 1200-talet började<br />
speciella torneringsrustningar att införas De var<br />
anpassade till tävlingsformen och omfattade också<br />
hjälmprydnaden, något som aldrig användes i fält<br />
Hovordnar och torneringar<br />
Hovordnar I stort sett alla hovordnar under medeltiden<br />
föreskrev att medlemmarna måste deltaga i torneringar<br />
av något slag Det gällde bl a Strumpebandsorden,<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 7
Även engelsmän kan tornera Den<br />
här bilden visar ett tornerspel under<br />
kung Henry IV:s regering<br />
Gyllene Skinnets orden och Bandaorden Fast skälet var<br />
under 1400-talet mer för att visa på börd och rikedom än<br />
på behovet av stridsträning Sedan andra hälften av 1300talet<br />
krävdes både i Frankrike och England att deltagarna<br />
var adelsmän med minst fyra anor<br />
Dusten blir en sport Senare under 1400-talets minskade<br />
intresset för torneringarna De ersattes av en mer<br />
uppvisningsliknade form där skaderisken var betydligt<br />
mindre Segrare var inte längre den ryttare som satt kvar<br />
på sin häst längst eller som hade flest fångar, utan den<br />
som hade tagit flest poäng I dusten fick man ett poäng<br />
om man träffade sin motståndare med sin lans En träff<br />
mot huvudet var värt mer än en träff mot kroppen<br />
Missade man motståndaren eller om man träffade sadeln<br />
drogs ett poäng av Ytterligare poäng fick ryttaren om<br />
han bröt lansen mot sin motståndare Priset var inte<br />
längre den besegrade motståndarens rustning, häst och<br />
vapen I stället var det ädelstenar och rikt dekorerade<br />
sköldar som delades ut av domarna Gärna med hovets<br />
damer som medhjälpare<br />
Torneringen var under 1500-talet en sport där ära<br />
kunde vinnas Någon tanke på stridsträning fanns inte<br />
längre Den var borta sedan ett sekel<br />
Borgardust<br />
När torneringarna var unga deltog inte bara adelsmän<br />
Även vanliga ryttare i hären deltog, och det fanns stora<br />
chanser att de kunde adlas om de var duktiga När adeln<br />
i Frankrike under 1300-talet bildade ett slutet skrå blev<br />
8 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
det omöjligt att deltaga i en tornering om man inte var<br />
adelsman Det blev dessutom näst intill omöjligt att<br />
upphöjas till adelsman Paris borgmästare, som under<br />
1200-talet alltid förlänades adelskap, var under 1300talet<br />
ofrälse För Englands del är det känt att londonbor<br />
deltog i flera Edward III:s torneringar, men sedan blir det<br />
mer tunnsått med deltagandet<br />
Men intresset för torneringar fanns kvar bland vanligt<br />
folk Och kunde de inte delta i de stora torneringarna<br />
kunde de alltid hålla sina egna Flera medeltida<br />
borgartorneringar är kända i och kring de större<br />
handelsstäderna Det finns också hänvisningar till rena<br />
bondetorneringar på kontinenten Nürnberg i Tyskland<br />
har ännu kvar en stor del av stadens tornerrustningar<br />
från sekelskiftet 1500<br />
Jesper Wasling<br />
Litteratur<br />
- Riddarlek och tornerspel (1992), Livrustkammaren<br />
- Vesey Norman; Om torneringar ()<br />
- Christopher Gravett; Tornerspelens utveckling ()<br />
- Alan Young; Tudor and jacobean tornaments ()
<strong>Heraldiska</strong> kuriosa<br />
Äldsta sigillen<br />
Sveriges äldsta sigill tillhörde kung Karl Sverkersson<br />
(1164-1167) Kung Karl var också först med att avbilda<br />
sig med krona; att sitta på en tron; att hålla ett<br />
riksäpple; att hålla ett svärd Överhuvud taget var<br />
han först med det mesta som gällde den kontinentala<br />
synen på kungavärdigheten<br />
Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-<br />
1189), Erik den heliges son Som förste kung i Sverige<br />
låter han avbilda sig med en spira, en liljestav<br />
Kung Erik Knutssons kontrasigill visar de första<br />
svenska lejonen och redan då var de krönta Kung<br />
var han åren 1210-1216 Samme kung bar också den<br />
första kungliga sigillringen i Sverige Motivet var<br />
Guds lamm Erik var son till Knut<br />
Första sigillet som bara innehåller en krona som motiv<br />
var kung Valdemar Birgerssons (1267-1275) Kung<br />
Valdemar krönte sina tre lejon så länge han var kung,<br />
men när han 1275 störtades av sin bror lät han ta<br />
bort kronorna Hans son, riksrådet och riddaren Erik<br />
Valdemarsson, förde inte heller några krönta lejonet<br />
Det börjar i Västergötland<br />
Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv<br />
var två riddare (titeln "Dominus"), tre lagmän i<br />
Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande<br />
kung (Knut Långe), två stormän och en okänd Alla<br />
tycks ha kommit från Västergötland eller<br />
Östergötland<br />
1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill<br />
Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen Efter 1225<br />
blir danska vapen snabbt vanliga<br />
Gamla färger<br />
Det tidigaste färglagda folkungavapnet finns i<br />
Wijnberg-vapenboken från 1265-88<br />
1219 Sveriges första kända vapen tillhörde Sigtrygg<br />
Bengtsson av Broberg-ätten Jarlen Birger Brosa (död<br />
1202) visar i sitt sigill en sköld som antyder en lilja<br />
Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 9
Johanna (Arnell) Hellström kandidatuppsats om de svenska fabeldjuren är den första akademiska<br />
genomgång som gjorts Hon påvisar här hur väl utvecklat, och hur spritt, bruket av fabeldjur var<br />
Uppsatsen lades fram vid Göteborgs universitet höstterminen 2001<br />
Fabeldjur i svensk<br />
medeltida heraldik<br />
Syftet med uppsatsen är att<br />
undersöka varför man använde sig<br />
av fabeldjur på vapensköldar under<br />
medel-tiden i Sverige (ca 1100-1500talet)<br />
Var det specifikt för högfrälse<br />
eller lågfrälse att föra en sköld med<br />
fabeldjur<br />
Frågeställningar<br />
- Vilka fabeldjur förekommer på<br />
vapensköldar i medeltidens Sverige?<br />
- Vilken funktion eller allmän<br />
symbolik hade dessa fabeldjur?<br />
Metod & material<br />
Den metod jag använt för uppsatsen<br />
är att läsa böcker som behandlar<br />
ämnet heraldik samt böcker om djur<br />
och fabeldjurs symbolik Den enda<br />
sammanställning som finns om<br />
vapensköldar i Sverige under<br />
medeltiden är Jan Ranekes SVENSKA<br />
MEDELTIDA VAPEN I denna redovisas<br />
1250 ätters vapenföring, men det<br />
totala antalet medeltida vapensköldar<br />
uppgår till ca 1610 st, vilket<br />
beror på att man inom en släkt eller<br />
ätt använt olika vapensköldar Det<br />
finns inga svenska vapenböcker<br />
bevarade från medeltiden och de<br />
tidigaste adliga släkt och vapenböcker<br />
är från 1600-talets början Det<br />
finns tre vapenböcker från<br />
medeltiden som återger även svenska<br />
10 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
vapen Alla har sitt ursprung i<br />
trakten kring Nederländerna och<br />
Belgien<br />
BEAULAINCOURT-BELLENVILLE (BB) - ca<br />
1364-86 - Bibliothèque National,<br />
Paris<br />
GELRE (G) - 1370-86 - Bibliothèque<br />
Royale, Bryssel<br />
BERGSHAMMAR (BH) - 1436-50 -<br />
<strong>Svenska</strong> Riksarkivet<br />
Den största källan för kunskap om<br />
medeltida vapen utgörs av de ca 40<br />
000 sigill som finns bevarade i olika<br />
arkiv Majoriteten av sigillen hänger<br />
samman med urkunder av antingen<br />
pergament eller papper Antalet<br />
sigill beräknas bara vara en del av<br />
de som en gång funnits då både<br />
urkunder och sigill under tidens lopp<br />
har försvunnit eller förstörts<br />
Pergament har vanligtvis<br />
sigillavtrycken i vax, medan papper<br />
(från mitten av 1300-talet) vanligen<br />
har sigillavtrycken i lack På<br />
urkunderna gjordes skåror nedtill,<br />
där sigillen hängdes i remsor<br />
Skårorna var lika många som antalet<br />
sigillanter Den person som<br />
utfärdade brevet satte i allmänhet sitt<br />
sigill främst och de övriga i<br />
rangordning och som de räknas upp<br />
i urkunden Sigillbeståndet är utsatt<br />
för tex strålsvampsangrepp och det<br />
gör att sigillkvarlevorna av skiftande<br />
kvalitet Sigillet var den enda giltiga<br />
namnteckningen vid köpe-brev,<br />
donationer och transak-tioner av<br />
skilda slag, eftersom gemene man<br />
inte alltid var läskunnig<br />
När vapensköldarna blev<br />
allmänna som sigill antogs vapen<br />
även av andra som behövde besegla<br />
dokument tex adelskvinnor,<br />
borgare, bönder samt institutioner<br />
som kloster Enligt Jan Raneke tyder<br />
stilen på sigillstamparna på tysk<br />
påverkan Det kan betyda att tyska<br />
härolder varit rådgivare vid hovet<br />
och varit de som först hjälpt det<br />
svenska frälset i vapenfrågor<br />
Avgränsningar<br />
Uppsatsen rör fabeldjur på<br />
vapensköldar under medel-tiden<br />
Särskilt har tyngd-punkten lagts på<br />
fabeldjurens symbolvärde Jord och<br />
gods-innehav har ägnats mindre<br />
uppmärksamhet<br />
Raneke har i boken <strong>Svenska</strong><br />
medeltida vapen tagit med de släkter<br />
och ätter som under medeltiden bott<br />
innanför nuvarande Sveriges<br />
gränser Jag har valt att bortse från<br />
dessa och enbart se till de släkter som<br />
bott inom dåvarande Sveriges<br />
gränser
Forskningsläge<br />
Redan under 1500-talet initierade Gustav Vasa<br />
släktutredningar för att få grepp om frälsets rusttjänst<br />
och ursprunget till frälsets omfattande godsinnehav Efter<br />
kungens hovgenealog, Rasmus Ludvigsson (1540-90), är<br />
ett 20-tal släktböcker bevarade på Riksarkivet (RA)<br />
Biskop Hans Brask författade en släktbok mellan åren<br />
1512-14 innehållande genealogier, samt uppgifter om<br />
vapen och tinkturer, dvs färgsättningen av vapnen Under<br />
1600-talet skrev Peder Månsson Utter (Ludvigssons<br />
efterträdare på RA) bland annat COLLECTANEA GENEALOGICA<br />
(vapenbeskrivningar och tinkturer) Sophie Brahe och<br />
Lisbet Bryske i Danmark och Margareta Grip i Sverige är<br />
några exempel på kvinnor som dokumen-terade adliga<br />
släkt- och vapenböcker De författade omfattande manuskriptsamlingar<br />
med åtskilliga medeltidsvapen<br />
När 1626 års riddarhusordning trädde i kraft fick adeln<br />
ett eget hus i Stockholm, Riddarhuset Det är den svenska<br />
adelns ’’fackliga’’ organ som förvaltar fastigheter och<br />
donationsfonder samt ger stöd åt genealogisk forskning<br />
Forskningen inom heraldik och genealogi är<br />
omfattande då mycket möda läggs ner för att följa släkter<br />
bakåt i tiden för att fastställa genealogiska samband<br />
Tidigare forskning inom detta uppsats-område har jag<br />
inte funnit, därmed inte sagt att det inte finns<br />
Alsnö stadga införs<br />
Sverige omfattade under medeltiden huvudsakligen<br />
Götaland och Svealand men inte Blekinge, Bohuslän,<br />
Halland, Härjedalen, Jämtland och Skåne Expansionen<br />
i sydvästra Finland hade inletts <br />
1279 tillkom Alsnö stadga, vilken bland annat innebar<br />
en nyorganisa-tion av krigsväsendet Stadgan innebar<br />
även att mindre och medelstora jordägare genom<br />
rusttjänst kunde vinna frälse och frihet från skatt, något<br />
som tidigare hade varit förbehållet gamla hövdinge- och<br />
stormannaätter Fördelen med ett tungt beväpnat<br />
ryttarfölje var att det var lättrörligt och snabbt kunde<br />
sättas in mot fiendens flanker och rygg samt kunde<br />
operera över relativt stora områden<br />
"Den som ville ha sitt gods frälst, oavsett om denne var riddare<br />
eller sven skall ha en 40 marks häst, sadel och fullfärdig hjälm<br />
och fulla vapen på kropp och ben, inte undantaget av allt det,<br />
som en god man behöver för att strida med"<br />
Redan i de äldsta urkunderna kan konstateras en<br />
rangskala inom frälset Ärkebiskopen fick rida med 40<br />
hästar, biskopar och kungens ämbetsmän 30, rådsherrar<br />
12, riddare 8, riddares vederlikar 6, och lågfrälsemän 3<br />
För att inte stor-männen skulle kunna utgöra en oönskad<br />
maktfaktor och hot mot kungen begränsades storleken<br />
på ryttarföljena <br />
Vapnet en identifikation<br />
När deltagarna i det första korståget passerade Bysans<br />
1097 beskrev Anna Komnenas (1083–1148), dotter till den<br />
bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos, riddarna och<br />
deras utrustning<br />
Sköldarna sades på framsidan vara blanka och utan<br />
dekorationer Vid det andra korståget ca 50 år senare hade<br />
riddarna individuella vapen målade på sköld och<br />
rustning och detta bruk spreds snabbt över Europa Under<br />
första hälften av 1100-talet infördes den slutna<br />
hjälmen vilken gjorde att en fullt utrustad riddare inte<br />
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
Draken inom en stjärna från 1238 är troligen<br />
“prinsessan” Helena Sverkersdotters vapen, möjligen<br />
hennes man Sune Ebbesson Oavsett vem som förde<br />
vapnet är det den äldsta svenska heraldiska<br />
avbildningen av en drake, eller ska det vara en<br />
lindorm<br />
kunde skiljas från en annan, varken på kort eller långt<br />
håll<br />
Vapnet var främst till för identifikation och därför skulle<br />
det vara enkelt och tydligt<br />
Skölden kunde prydas av antingen allmänna eller<br />
heraldiska figurer Den allmänna bilden kunde vara vad<br />
som helst, djur, föremål, växt etc och stiliserades så att de<br />
mest karaktäristiska dragen framhävdes<br />
En allmän figur kan i princip vara vilket djurart eller<br />
typ av föremål som helst, men bestämda föremål eller<br />
djur kan inte användas Kravet är att bilden går att känna<br />
igen och kan beskrivas med ord<br />
Den heraldiska bilden eller häroldsbilden var<br />
uppbyggd av färgfält och linjer Linjer som avgränsar<br />
ytor från varandra kallas skuror, förutom den raka skuran,<br />
finns ett antal varianter<br />
På vapensköldar med djur är det vanligast är att djuret<br />
står på bakbenen med det högra bakbenet placerat framför<br />
det vänstra i sidled och höger framben eller framtass<br />
utsträckt högre upp i luften än det vänstra Det krigiska<br />
ursprunget föreskriver att djur och fabeldjur skall se<br />
hotfulla ut med uppspärrat gap och utfällda klor<br />
Inom heraldiken menar man med höger och vänster<br />
det som är höger och vänster för sköldens bärare Ett<br />
heraldiskt djur är högervänt om inte beskrivningen inte<br />
anger motsatsen Om vapnet används som flagga vänder<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 11
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
djuret nosen mot stången Ett vänstervänt djur kallas<br />
flyende, ett exempel på detta är lejonet i Göteborgs stads<br />
vapen<br />
<strong>Heraldiska</strong> färger<br />
Inom den klassiska heraldiken förekommer färgerna rött,<br />
blått, svart och grönt samt purpur som beteckning för<br />
furstlig rang Metall-färgerna guld och silver kan återges<br />
med gult och vitt<br />
Huvudregeln är att färg inte läggs vid färg eller metall<br />
vid metall En röd sköld med ett lejon i guld är syns<br />
bättre på avstånd än en sköld i silver med ett lejon i guld<br />
Det är vanligt att vapen innehåller symboler för<br />
åtråvärda egenskaper Vapen verkar till en början självtagna,<br />
men under senare delen av medeltiden fick<br />
kungamakten mer inflytande i dessa frågor Enligt Knud<br />
Prange var det under medeltiden mannen som adlade<br />
vapnet och inte enbart kungen som adlade mannen<br />
Känslan för heraldik och den heraldiska smaken har<br />
enligt Prange varit på nedgång från slutet av medeltiden<br />
fram till början av 1900-talet<br />
"Förfallet" yttrar sig i att vapnen med tiden utvecklade<br />
mer eller mindre överflödiga symboler och attribut<br />
Orsaken var att vapnen inte längre användes i strid och<br />
det var därför inte nödvändigt att de var tydliga och lätta<br />
att identifiera <br />
Rätten till ett vapen<br />
Ett vapen utgjorde en samman-hållande bildsymbol för<br />
en familj, släkt eller ätt, men ett vapen kunde även verka<br />
särskiljande inom släkten För att markera en viss individ,<br />
annan ättegren, sidolinje, eller adoption inom en släkt<br />
kunde en brisyr, mindre förändring, av släktvapnet göras<br />
Att personer tillhör samma ätt är inget kriterium för att<br />
de för samma vapen <br />
Oäkta barn till riddare kunde för att visa sitt ursprung<br />
få föra en bastardsträng i sitt vapen Bastard-sträng är en<br />
heraldisk term för ett tecken som anger illegitim börd<br />
Denna sträng kan vara utformad som en smal linje<br />
diagonalt över inne-hållet i en vapensköld och är vanlig<br />
inom fransk heraldik För en illegitim son till en kunglig<br />
person var bastardsträngen en statussymbol<br />
Inom ätten Thott finns ett belägg för att oäkta sonen till<br />
riddaren Axel Pedersen 1390-1447 fick föra faderns vapen,<br />
men i tinkturerna svart/vitt (silver) Oäkta sonen till<br />
riddaren och riksrådet Oluf Axelsson 1414-64 fick sina<br />
farbröders tillstånd att föra deras fäders vapen <br />
Definitionen av Fabeldjur<br />
Fabeldjur kan vara dels männi-skodjur, delvis djur, delvis<br />
människa som harpya (örn med kvinnohuvud), kentaur<br />
(hästkropp med människo-huvud) och melusin (kvinna<br />
med delad fiskstjärt, dels odjur eller monster, sammansatt<br />
av två olika djurarter som basilisken (tupp med ormstjärt),<br />
enhörning (häst och get) och grip (lejon och örn) Djur<br />
med övernaturliga egenskaper vilka förekommer i<br />
traditionella sagor kan också kallas fabeldjur Exempel<br />
på dessa är bäckahäst, troll och varulv<br />
I fabeldjur kombineras de olika drag som symboliserar<br />
skapelsens outnyttjade möjligheter Ofta är fabeldjuren<br />
sinnebilder för kaos eller för naturens skrämmande<br />
krafter Skräckinjagande vidunder symboli-serar ofta de<br />
onda krafterna i världen eller i människans egen natur<br />
De fabeldjur och monster som under medeltiden antogs<br />
12 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Sigillet för riddaren och riksrådet Folke Jonsson till<br />
Fånö (Aspenäs-ätten, även kallad blå-ätten) visar<br />
en lejonörn, ett av de första beläggen på ett<br />
heraldiskt skapat djur Sigillet är känt från 1312<br />
leva i den kända och kristna världens otill-gängliga<br />
utkanter uppfattades som Guds sanna skapelser och man<br />
tog deras existens för given Varelserna var symboler för<br />
det främmande i dessa områden Deras existens var<br />
exempel på Herrens visa och out-grundliga vägar <br />
På HEREFORDKARTAN från 1280 (förvarad i katedralen i<br />
Hereford) kan man se de då kända världsdelarna, Afrika,<br />
Asien och Europa och de varelser som levde där då I<br />
Afrikas östra delar fanns kentaurer, noshörningar och<br />
enhörningar samt människor med en fot, utan huvud<br />
eller som gick på alla fyra I Asien fanns flygande<br />
salamandrar och drakar <br />
Både världskartor och geografiska texter hävdade att<br />
Afrika söder om medelhavskusten var att betrakta<br />
närmast som obeboeligt, särskilt gällde detta trakterna<br />
närmast den brännheta ekvatorn Att medeltidens lärde<br />
placerade monster i Afrika, Asien och på hypotetiska<br />
konti-nenter berodde i allmänhet på att det okända låg<br />
så långt bort att det i praktiken var omöjligt att skaffa god<br />
information om det<br />
Fabeldjurens existens fastställdes i en mängd böcker<br />
och skrifter, många författade av kyrkofäder eller andra<br />
auktoriteter<br />
ALEXANDERROMANENS första kända version dök upp ca<br />
200 fKr i Alexandria Denna roman sades vara skriven<br />
av Alexander den Store, som bevisligen varit i Indien<br />
Under medeltiden blev denna roman mycket populär och<br />
översattes till flera språk Ett 80-tal versioner på 35 språk<br />
är kända, varav en svensk verstolkning från 1380 I denna<br />
roman skrivs om fågel Fenix i Arabien som förstörde sig<br />
själv i eld vart 500:e år varefter en ny Fenix genast reste<br />
sig ur askan Det äldsta natur-vetenskapliga verket anses<br />
vara Plinius den äldres Naturhistoria, Historia Naturalis
Verket utkom ca år 77 eKr och behandlar ämnen som<br />
geografi, botanik, zoologi, medicin bland mycket annat <br />
Physiologus inflytande<br />
En bok som legat till grund för många naturhistoriska<br />
verk är PHYSIOLOGUS Den är troligen skriven under 370talet<br />
eKr i Caesarea Palestinae<br />
Boken består av en samling berättelser skrivna på<br />
grekiska av indiskt, egyptiskt, syriskt och judiskt<br />
ursprung De korta berättelserna beskriver det verkliga<br />
eller antagna utseendet och egenskaperna hos djur, växter<br />
och stenar Varje berättelse inleds med ett stycke ur bibeln,<br />
sedan följer en beskrivning av föremålet och sist kommer<br />
en allegorisk utläggning av densamma<br />
Översättarna lade till eller uteslöt delar av den eller<br />
missförstod den vilket ledde till att flera versioner<br />
uppstod De syriska och etiopiska översättningarna anses<br />
vara de mest fullständiga Physiologus användes till en<br />
början av kyrkofäder som källa för studier i naturvetenskap<br />
och som en exempelsamling Genom<br />
översättningar till engelska, franska och tyska blev boken<br />
under medeltiden folkets egendom<br />
Den översättning UB har är gjord från en syrisk text<br />
från 600-talet, utgiven på tyska av K Ahrens 1892<br />
Bibelorden saknas i denna version vilket av Ahrens<br />
förklaras med att boken skulle användas som lärobok i<br />
naturvetenskap <br />
Medeltidens lärde förenade kunskapen i PHYSIOLOGUS<br />
med avsnitten om djur i Isidorus av Sevillas ETYMOLOGIAE,<br />
något som från och med 900-talet resulterade i skrivandet<br />
av bestiarier Bestiarier är böcker i naturlära, som utöver<br />
biologin också försöker beskriva den icke levande<br />
naturen men som även innehåller moraliska värderingar<br />
där varningar för kätteri och uppmaningar till avhållsamhet<br />
och kyskhet överväger<br />
Bestiarierna var under medeltiden nästan lika<br />
utbredda som bibeln Ett bestiarium som fått en sär-skild<br />
betydelse i Sverige är DYALOGUS CREATURARUM OPTIME<br />
MORALIZATUS eller SKAPELSENS SEDELÄRANDE SAMTAL Det är<br />
den första bok som trycktes i landet (1483) och är som<br />
titeln antyder sedelärande samtal mellan olika varelser<br />
som: lejon, örnar, enhörningar, drakar, fiskar och en och<br />
annan grip Varje dialog är en kort berättelse om djur<br />
eller människors handlingar och resultatet därav<br />
Dialogen slutar med en hänvisning till bibeln och vilken<br />
lärdom man kan göra Boken tros vara skriven av en läkare<br />
vid namn Maynus de Mayneriis från Milano (d 1370)<br />
Förekomst av Fabeldjur på vapensköldar<br />
Enligt Raneke finns ca 1610 vapensköldar bevarade från<br />
medeltiden, fördelade på 1250 ätter eller släkter, boende<br />
mer eller mindre permanent inom nuvarande Sveriges<br />
gränser Hur många ätter som funnits inom dåvarande<br />
Sveriges gränser är vanskligt att fastställa då många ätter<br />
varit innehavare av gods och gårdar på båda sidor<br />
De ätter vilka bott inom dåvarande Sveriges gränser<br />
och fört ett fabeldjur som vapen redovisas grundligare<br />
på kommande sidor<br />
Majoriteten av de sköldar som pryds av fabeldjur finns<br />
inom kategorin allmänna bilder, A, (bilaga 1 och 2)<br />
Antalet allmänna bilder uppgår till 656 stycken vilket<br />
innebär att det är den största kategorin och utgör sköldemärken<br />
på 40,7procent av alla vapensköldar I första<br />
bandet av SVENSKA MEDELTIDSVAPEN finns på sidorna 39<br />
till 69 en enkel översikt över samtliga vapensköldar inom<br />
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
Swandes fabeldjur som kombinerar en örn med en<br />
hund är ett nutida exempel på nyskapande<br />
sagodjursheraldik Teckning: Jan Raneke<br />
kategori A Fabelväsen återfinns på sidan 49 och dess<br />
antal uppgår till 22 stycken Dessa presenteras mer<br />
grundligt på sidorna 404 till 422 i samma bok Den enklare<br />
översikten stämmer inte helt och hållet med den<br />
grundligare presentationen<br />
Indelning i klasser<br />
I översikten på sidan 49 finns fyra ätter med grip som<br />
vapen, men i presentationen finns fem Likaså visas på<br />
sidan två ätter med panter som vapen, men endast en av<br />
dessa hör till kategori A, den andra är en sammansatt<br />
bild och hör till kategori HAA, i översikten på sidan 68<br />
Aspenäsätten återfinns två gånger på sidan 49, både med<br />
örnlejon och lejonörn I kategori A finns enligt Raneke 21<br />
ätter som för ett fabeldjur i skölden<br />
Fyra av dessa ätter använde vapensköldar vars motiv<br />
inte var fabeldjur Ätten Speckin II ifrån Västergötland<br />
(känd från 1400-talets början) för en vapensköld med oxes<br />
fram-kropp och en fiskstjärt Kaniken Jakob Stalder från<br />
Lund (känd 1399) för en vapensköld med en vargs<br />
framkropp och fiskstjärt Dessa båda vapensköldar är<br />
enligt beskrivningarna för-enade genom horisontal<br />
dimidation Detta innebär att två vapensköldar förenas<br />
genom att de klyvs, varefter främre halvan av den ena<br />
förenas med bakre halvan av den andra I dessa fall rör<br />
det sig om två sköldar som förenas och inte två djur<br />
Liknande delningar av vapensköldar finns i kategori<br />
HAA, med enkel häroldsbild med flera allmänna bilder<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 13
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
På översikten av HAA-bilder, s 67, finns ätten Slaweka<br />
(känd 1367-68) vilken förde en vapensköld med ett lejons<br />
framkropp och fiskstjärt i horisontal dimidation Slaweka,<br />
Speckin II och Stalder borde rimligtvis återfinnas inom<br />
samma kategori då beskrivningen av deras vapen är<br />
identisk<br />
De två andra av de fyra är ätten Plata I eller von Platen<br />
främst bosatt i Småland, ursprungligen från nordvästra<br />
Rügen i Tyskland Denna ätt förde en vapensköld med<br />
två vingar med katthuvuden (känd från 1326) En<br />
liknande vapensköld fördes av Johan Knutsson (känd<br />
1292-1314), dominus i Östergötland Hans vapen var två<br />
vingar med örnhuvuden Även dessa båda vapenbilder<br />
är samman-satta och är inga fabeldjur Dessa båda<br />
vapensköldar borde kategoriseras som allmänna bilder i<br />
kom-bination, AA, dvs att motivet består av djur eller<br />
delar därav som kombinerats<br />
Förutom Jakob Stalder återfinns fyra ätter vilka levde<br />
och verkade i Danmark, inkluderat även Blekinge,<br />
Halland och Skåne Ätten Ulfeld är en av dessa och räknas<br />
till Danmarks äldsta adelsätter Stamfadern Strange blev<br />
1186 omnämnd för gåvor till Lunds domkyrka<br />
Medlemmarna i ätten Ulfeld förde från 1230 en vargörn i<br />
skölden <br />
Johannes Mus, känd 1417-20, ägde gods på Själland<br />
och i Halland och förde ett drakhuvud som vapen<br />
Magnus Scanong (Skanung I) de Scania, känd 1245-85,<br />
förde en panter i sitt vapen Peder Kruse, ärkebiskop i<br />
Lund (känd 1410-18), förde en grip i sitt vapen <br />
Från A till HAA<br />
Det finns sedan medeltiden bevarat 14 ätters vapen<br />
fördelade på 18 stycken vapensköldar inom kategori A<br />
I kategori AA, dubbel allmän bild eller allmänna bilder<br />
i kombination (bilaga 1), finns fyra vapen med fabeldjur<br />
eller fabelväsen fördelat på tre ätter (bilaga 3)<br />
I kategori HA finns fyra sköldar med fabelväsen fördelat<br />
på tre ätter På två av dessa sköldar finns gripar och på<br />
två av sköldarna finns lindormar eller jätteormar Då en<br />
av vapensköldarna är en brisyr för den yngre ätten Grip,<br />
redan räknad i kategori A är det två inte redan nämnda<br />
ätter I kategorin HAA finns en sköld med en panter <br />
Totalt förde 20 av 1250 ätter inom det dåvarande<br />
Sveriges gränser någon typ av fabeldjur eller fabelväsen<br />
som vapen och dessa ätter utgör 16% av det totala antalet<br />
ätter<br />
Bland det totala antalet vapensköldar, 1610, återfinns 26<br />
stycken med någon typ av fabeldjur och de utgör 16% av<br />
det totala antalet<br />
Draken<br />
Ätten Drake (A), lågfrälse ätt från Sunnerbo i Småland är<br />
tidigast känd genom Magnus Drake 1474-75 <br />
Folke Jarls ätt (AA), förde en drake, i en åttauddig<br />
stjärna, som vapen Denna ätt är en gren av<br />
Folkungaättens kungastam Inom Folkunga-ätten var det<br />
vanligt att uppta helt nya vapen för att särskilja olika<br />
individer och grenar inom ätten Draken på<br />
vapenskölden sägs vara en vendisk vapenbild från 1200talet<br />
som ätten upptog genom att Sune Folkesson 1237<br />
gifte sig med Elena eller Helena, dotter till Kung Sverker<br />
II (Karl Sverkersson) Folke Jarl är känd 1208 och var<br />
troligen kusin med Birger Jarl, riksföreståndare <br />
En drake kan vara en eller flerhövdad, två- eller fyrbent,<br />
bevingad med orm- eller fiskfjäll Ofta spyr draken eld<br />
14 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
eller etter (eter) Den kan flyga, simma, krypa och gräva<br />
sig fram under jorden och håller helst till på öde och<br />
otillgängliga platser<br />
Ormen kan liksom draken symbolisera vattendrag -<br />
floden som både ger och tar liv och som kräver ett offer för<br />
att uppföra sig<br />
Kometer och liknande himlafenomen ansågs under<br />
medeltiden vara flygande drakar<br />
Bevingade och flygande drakar hör inte till den äldsta<br />
traditionen i Norden På flera runstenar avbildas ormliknande<br />
odjur, utan vingar eller ben Motivet kan tolkas<br />
som Sigurds kamp med Fafner eller Tors kamp med<br />
Midgårdsormen Länge var den enda flygande drake i<br />
nordisk tradition Nidhögg I Hels rike (dödsriket) sägs<br />
den frossa på lik eller gnaga på världsträdet Yggdrasils<br />
rot<br />
God eller ond<br />
I Orienten är draken i allmänhet godsint och knuten till<br />
himlens krafter, medan den i Västerlandet är destruktiv<br />
och ond samt associeras med underjorden Drakar kan<br />
också vara väktare av skatter och portar som döljer<br />
hemliga kunskaper Kampen mot draken symboliserar<br />
de svårigheter som man måste övervinna för att nå fram<br />
till den sanna inre kunskapen och den är även en bild för<br />
kraftmätningen mellan ljuset och mörkret Drakdödaren<br />
besegrar ond-skans och mörkrets krafter i världen eller i<br />
sig själv<br />
Att befria en jungfru ur en drakes våld innebär att befria<br />
renheten och oskulden från ondskans fjättrar I den<br />
kristna tron jämställs draken med ormen och<br />
symboliserar den yttersta av ondskans krafter - Djävulen,<br />
den lede frestaren, men även, död, mörker, hedendom<br />
och kätteri<br />
Draken är attribut till helgon som Cado, Klemens av<br />
Metz, St: Göran (George), Margareta, Martha och<br />
Sylvester och aposteln Filip Även inom Sumerisk/<br />
semitisk tro står draken för fienden och ondskans krafter<br />
Romarna antas ha övertagit drakbanéret från Dacien<br />
under 100-talet e Kr Varje större enhet, kohort, i den<br />
romerska armén förde ett drakbanér Banerets bärare<br />
kallades draconarius Via de oriental-iska trupperna i<br />
tjänst hos romerska armén upptog Wales den röda draken<br />
i sin flagga <br />
Hjälten och draken<br />
Flera legender om hjältens kamp med odjuret har sin<br />
ursprung i trakterna kring östra Medelhavskusten<br />
En av dessa legender är om St: Göran och draken Den<br />
uppträder för första gången under 1100-talet Göran blev<br />
officer i den romerska armén och kristen Då kejsar<br />
Diocletianus (284–305 e Kr) beordrade en förföljelse av<br />
de kristna vägrade Göran att lyda och blev efter lång tortyr,<br />
under vilken han inte yttrat ett ord, halshuggen 303 e Kr<br />
Under tidig medeltid dyrkades St Göran som<br />
soldaternas helgon och beskyddare Dels hade Göran<br />
varit officer och dels hade han stått emot andligen mot<br />
världens furste, den romerske kejsaren vilken var de<br />
kristnas värste fiende tills Konstantin den store gjorde<br />
kristen-domen till statsreligion i början av 300-talet eKr<br />
Ärkeängeln Michael kunde träda i Guds ställe som<br />
drakdödare För att göra likheterna mellan St Göran och<br />
ärkeängeln Michael större lades kampen mellan draken<br />
och St: Göran in som en symbol för godhetens seger över<br />
det onda
St: Göran kan vara en efterföljare till helgonet Mar<br />
Jiryis Legenden berättar om riddaren Mar Jiryis som fann<br />
ungdomlighetens källa och sedan red omkring osynlig,<br />
alltid redo att hjälpa nöd-ställda, särskilt barn På<br />
arabiska kallas Mar Jiryis el-Khudr - den evigt unge Han<br />
är ett helgon för judar, kristna och muslimer<br />
Legenden om jungfrun<br />
Legenden berättar om en stad i nuvarande Libanon vars<br />
enda vattenförsörjning var en källa utanför stadsmuren<br />
En dag tog en drake denna källa i besittning och hindrade<br />
folket från att hämta vatten Folkets nöd blev så stor att de<br />
en dag slöt ett avtal med draken för att få tillträde till<br />
källan Draken krävde att varje gång folket hämtade<br />
vatten så skulle de ta med en ung man eller kvinna som<br />
mat till honom Till slut fanns det inga unga människor<br />
kvar i staden förutom kungens dotter Hon fördes ut för<br />
att ges till draken, men då visade sig Mar Jiryis iförd en<br />
rustning av guld ridande på en vit häst och med en mäktig<br />
lans i sin högra hand Han dödade draken, vars gift inte<br />
verkade på honom och räddade prinsessan<br />
Liksom den drake som Mar Jiryis stred emot krävde<br />
draken i St: Göranlegenden en jungfru att äta var dag<br />
Till slut återstod bara kungens dotter, men då kommer<br />
St:Göran stormande till häst och dräper draken med sin<br />
lans Likt Mar Jiryis, men i motsats till de flesta<br />
drakdräpande hjältar, avböjer St: Göran erbjudandet att<br />
gifta sig med kungens dotter Ogift och kysk fortsatte han<br />
sin färd mot den slutliga kampen mot den gamla draken<br />
genom martyrdöden<br />
Då korsriddarna 1098 intog Antiochia gjordes<br />
St:Göran till deras skyddshelgon Från 1222 firades St:<br />
Görans dödsdag den 23 april Valet av datum kan ha ett<br />
samband med att man under förkristen tid firades vårens<br />
ankomst på denna dag Under 1300-talet blev St: Göran<br />
Englands skyddshelgon St: Göran ses som det jordiska<br />
idealet för en andlig soldat <br />
Draken är det främsta av alla<br />
fabeldjur och omgiven av mycket<br />
symbolik<br />
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
Enhörningen symboliserar oskuld<br />
och renhet, men även styrka<br />
Enhörningen<br />
Ätten Nipertz (A) uppträder i Östergötland vid 1300-talets<br />
slut och för en enhörning i skölden Denna ätt är troligen<br />
invandrad från Tyskland Den välborne riddaren Kort<br />
Nipertz (ätt I), dör 1412 Ätten Nipertz hade godsinnehav<br />
i Västergötland, Östergötland och Skåne<br />
Herr Laurens (A), kyrko-herden i Nyköping, känd 1505,<br />
förde en enhörning i skölden Enhörningen symboliserar<br />
kyskhet, renhet, jungfrulighet, det fulländade goda, dygd,<br />
andlig och kroppslig styrka Lejonet (manlig) och<br />
enhörningen (kvinnlig) står i konflikt på samma sätt som<br />
sol och månkrafterna och liknande motsatspar <br />
I konsten avbildas enhörn-ingen, vanligtvis jagad av<br />
jägare och hundar, till-sammans med en jungfru<br />
Enhörningen symboliserade Jesus och jungfrun var<br />
oskulden och blidheten personifierad Genom den<br />
ökande Mariakulten förändrades jungfrun till Guds<br />
moder som tog sin son från himlen till försonings-döden<br />
på jorden Jägaren symboliserade den Heliga Ande, under<br />
vissa perioder personifierad av ängeln Gabriel<br />
Hundarna som följde honom symboliserade olika dygder<br />
som: sanning, rättfärdighet, fred och barmhärtighet<br />
Enhörningen symboliserade även ridderliga egenskaper<br />
Den var oövervinnlig, förutom för en skön och blid<br />
jungfru, otämjbar, stolt och stark<br />
Enhörningen förekommer i många kulturers folkliga<br />
föreställningar och heraldik I Kina står den för<br />
fruktsamhet och långt liv I västerlandet, särskilt inom<br />
heraldiken, är enhörningen stridslysten hästliknande<br />
varelse med bockskägg, lejonsvans och ett horn i pannan<br />
Hornet var en gammaltestamentlig symbol för styrka (5<br />
Mos 33:17, Ps 92:11) I Genom Lukas 1:69: "Han (Kristus)<br />
reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt",<br />
blev enhörningens horn en symbol för korset <br />
Ursprunget till legenden om enhörningen och jungfrun<br />
finns i Physiologus,<br />
"Enhörningen är ett litet djur och liknar en liten bock Han är<br />
mycket mild och lugn, men då han mitt på huvudet har ett<br />
Gripen är både örn och lejon, de<br />
två kungliga djuren som<br />
behärskar himlen och marken<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 15
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
kraftigt horn, som är mycket långt och uppåtriktat, så kämpar<br />
han därmed mot djuren och fruktar icke någonting Men hur<br />
fångas han? Man sänder, säges det, en ren jungfru till grannskapet<br />
av den väg han går för att dricka När han ser jungfrun,<br />
som är smyckad med en vacker skrud, går han fram till henne,<br />
hon sätter sig, och enhörningen hoppar upp och lägger sig i<br />
hennes sköte, som om han ville dia Härtill har han en naturlig<br />
benägen-het Och jungfrun lyfter honom till sitt bröst och låter<br />
honom dia, och likt en av vin eller sömn berusad blir han lugn<br />
och somnar hos henne Sedan komma jägarna, närma sig sakta<br />
och binda honom: och på så sätt säges det, fångas detta djur"<br />
Den äldsta beskrivningen av en enhörning i Europa<br />
är skrivet av Ktesias på 400-talet fKr och bevarat i en<br />
avskrift från 800-talet eKr Ktesias beskriver enhörningen<br />
som hemmahörande i Indien och är storleksmässigt som<br />
en häst eller ännu större Kroppen är vit, huvudet<br />
purpurrött och ögonen mörkblå Hornet i dess panna är<br />
ca en halv meter långt Fram till 1600-talet såldes<br />
narvalsbetar som enhörningshorn då hornet påstods<br />
neutralisera alla slags gifter och rena dricksvatten Därför<br />
blev enhörningen i senare tid i Europa ett kännetecken<br />
för läkare och apotekare <br />
Gripen<br />
Kristin Bengtsdotter (A), säljer 1422 fyra gårdar i Reftele,<br />
Småland Lars Jonssons ätt (A) från Uppland, känd sedan<br />
1368<br />
Algotsönernas ätt (A) var en högfrälse ätt från Västergötland<br />
Av de 26 medlemmar av ätten som redovisas<br />
hos Raneke förde alla utom två personer en grip i skölden<br />
De två undantagen är stamfadern lagman Algot<br />
Bryniolfsson (1228-1298), förde en fyrbladig ros i skölden<br />
Hans son, Peter Algotsson, känd 1278-1293, förde en<br />
tolvbladig blomma i skölden Peters äldre bror, Bryniolf,<br />
känd 1248-1317, förde sedan ättens vapen, ett svart<br />
griphuvud på gul botten Flertalet män inom släkten var<br />
riddare, lagmän eller riksråd Många kvinnor inom<br />
släkten ingick äktenskap med riddare eller riksråd eller<br />
gick i kloster<br />
Den kvinnliga gripen har vingar<br />
medan den manliga här ovan<br />
saknar dessa<br />
16 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Lindormen påminner mycket<br />
om en drake men har endast<br />
två ben och förknippas mer<br />
med vatten än luft<br />
Äldre och yngre Grip<br />
Grip [äldre ätten] (A) var en uppländsk frälseätt som förde<br />
ett svart griphuvud med röd tunga på vit (silver) botten<br />
Detta tinkturbelägg är från 1364 och fördes av drotsen Bo<br />
Jonsson Grip Denne och brodern Tomas Jonsson var<br />
bosatta i Uppland med köpte gods och gårdar i<br />
Östergötland Bo Jonsson Grip blev med tiden dåtidens<br />
störste godsägare med gods och mark i hela landet 1380<br />
uppförde ha en borg på en holme vid Mariefred gav han<br />
den namnet Gripsholm Borgens namn kan ha spelat en<br />
roll vid valet av vapen för landskapet Södermanland<br />
Grip, yngre ätten (A och HA)- Katarina Knutsdotter<br />
Grip (äldre ätten), ca 1414-1446, gifte sig med Nils<br />
Erengislesson (Hammersta-ätten) och deras son Bo<br />
Nilsson (död ca 1463) tog upp sin mors vapen fast med<br />
röd tunga och näbb på gul botten <br />
Lafrens Lafrensson (HA), från Öland, känd 1401 <br />
Kvinnliga och manliga<br />
I heraldiken är den bevingade gripen kvinnlig då artens<br />
hanne inte har några vingar Gripen som väsen är känt<br />
sedan 5000 år I sumerisk och senare babylonisk och<br />
assyrisk bildkonst uppträder en samlad grupp väsen<br />
vilka alla kan kallas för gripar Från Asien kom gripen<br />
via grekerna och sedan romarna till norra Europa <br />
En grip är ett bevingat fabeldjur med ett lejons kropp<br />
och med en örns klor och huvud, men skiljer sig från<br />
örnen genom att den har öron I detta fabeldjur<br />
kombineras egenskaperna hos lejonet, de fyrfota djurens<br />
konung med örnens, fåglarnas konung, dvs styrka och<br />
vaksamhet Den symboliserar solen, himlen och det<br />
gyllene grynings-ljuset I Orienten är den i likhet med<br />
draken ofta en sinnebild för visheten och den andliga<br />
upplysningen<br />
Gripen är till sin natur skiftande, dels som sinnebild<br />
för vällusten dels för dess motsats avhållsamheten Ett<br />
exempel på detta är att gripen i den kristna föreställningsvärlden<br />
kan symbolisera djävulen som flyger bort med<br />
Trollet är unik för svensk heraldik,<br />
och finns bara hos ätten Trolle
människornas själar men kan också vara en bild för de<br />
kristnas fiender och förföljare<br />
I Dantes DEN GUDOMLIGA KOMEDIN (Purgatorio, canto 29,<br />
Skärselden, vers 29) drar en grip kyrkans vagn och genom<br />
detta blev gripen symbol för Kristi dubbla väsen som Gud<br />
och människa <br />
Gripen sades kunna upp-täcka och gömma guld och<br />
kom att symbolisera både kunnande och ocker Enligt<br />
legenden vaktade gripen guld som tillhörde<br />
hyperboréerna, ett folk som bodde i de okända trakterna<br />
i norr Med tiden bildades uppfattningen att hästen var<br />
gripens främsta fiende, då man behövde en häst för att<br />
snabbt kunna ta sig iväg då man tagit det guld vilken<br />
gripen vaktade Gripen antogs vara 8 gånger större än ett<br />
lejon och den kunde med lätthet föra bort en<br />
rustningsklädd riddare till häst<br />
Gripen och Gabriel<br />
I Physiologus skrivs det enligt Holbek & Piø om gripen<br />
att den är den största av himlens fåglar och lever i Orienten<br />
vid en bukt vid Okeanosfloden När solen går upp breder<br />
den ut sina vingar och fångar upp dess strålar<br />
En annan grip flyger med solen till dess den går ner<br />
På liknande vis sammankopplas med gripen ärkeängeln<br />
Michael och även Guds moder I det exemplar UB hade<br />
nämns inte gripen i texten, men på sidan 83 finns en<br />
teckning på en grip<br />
Anledningen till att det exemplaret av Physiologus<br />
saknar stycket om gripen kan bero på att Ahrens tagit<br />
bort detta stycke eller att stycket inte fanns med i det exemplar<br />
Ahrens översatte Från Asien fördes under<br />
medeltiden klor ifrån gripar och dessa klor användes som<br />
dryckesbägare Antagligen rörde det sig om får- eller<br />
gethorn Gripens klor kunde oskadliggöra eller upptäcka<br />
gift likt enhörningshornet <br />
Gripen som medlare<br />
I boken SKAPELSEN SEDELÄRANDE SAMTAL (85:e träsnittet)<br />
förekommer en grip som medlare mellan ett lejon och en<br />
Liksom gripen är lejonörnen en<br />
kombination av lejon och örn,<br />
men den är ändå en helt unik<br />
heraldisk figur<br />
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
En Mélusine är en kombination<br />
av en kvinna och en örn<br />
örn Träsnittet återger en lejonhanne som åtföljs av en<br />
häst, en bock och en hjort Till vänster om dessa djur ses<br />
en örn och fyra fåglar I dubbel bemärkelse mitt emellan<br />
fyrfotadjur och fåglar står en grip på en kulle i<br />
bakgrunden<br />
"Lejonet, djurens konung, stred häftigt mot örnen,<br />
fåglarnas konung Med alla djuren på sin sida höll lejonet<br />
sina befästa ställningar på marken, medan örnen och<br />
fåglarna satt i träden och bekämpade djuren med spjut<br />
och pilar Då kom gripen förbi, och då han såg striden,<br />
blev han utomordentligt missbelåten Han satte sig därför<br />
på en kulle och flög inte in bland de stridande Lejonet<br />
blev emellertid förskräckt och sade för sig själv: "Om<br />
gripen är emot mig, då kommer jag att bli besegrad"<br />
Örnen tänkte detsamma och sade: "Gripen har svans och<br />
fötter som ett fyrfotadjur Jag tror inte jag kommer att<br />
kunna hålla stånd, om han ställer sig på djurens sida<br />
mot mig" Därför sände båda bud till gripen att denne<br />
skulle klargöra, av vad förslag han var och varför han<br />
satt där Gripen svarade: "Jag är både fågel och djur, inte<br />
det ena eller det andra Jag sitter här för fredens och<br />
kärlekens skull och jag tycker inte om partiskhet och<br />
förtal" Efter detta yttrande mottogs han välvilligt av alla<br />
Gripen vandrade omkring som han ville både bland<br />
fåglar och djur, och ingen hyste misstro mot honom Under<br />
tiden började han mäkla fred, och eftersom han var<br />
betrodd, var båda parter villiga att hänskjuta frågan till<br />
honom Gripen fällde då det avgörandet att alla genast<br />
skulle avlägsna sig från slagfältet och i fortsättningen<br />
leva i fred, inte strid, och han sade: "Den som freden vill<br />
bevara måste allas rätt försvara" Matt 5:9 "Saliga de som<br />
håller fred, de skall kallas Guds söner" <br />
Lejonörnen<br />
Aspenäsätten - Blå, (A) var en stormannaätt vars huvudsakliga<br />
godsinnehav fanns i Mälarlandskapen, Småland<br />
och Östergötland Anfadern Filip dog 1279 Släkten har<br />
genomgående fört en lejonörn, vars överdel består av ett<br />
lejon och underdel av en örn, i skölden, men domaren<br />
Lejonet är inte bara djurens<br />
kung, han är även heraldikens<br />
härskare<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 17
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
Birger Filipsson, känd 1276, (avrättad 1280) förde ett<br />
örnlejon (A) (överdel örn, underdel lejon) i skölden<br />
Riddaren Bengt Jonsson, känd 1352-74 och hans bror Ulf<br />
Jonsson, även han riddare, känd 1356-93, förde båda en<br />
förenklad variant av lejonörnen (AA) <br />
Djäkn, Lydekasönernas ätt (A) Denna ätt var bosatt i<br />
Finland men ägde två gods i Östergötland Ätten är känd<br />
genom Lydeke Olofsson 1456-85 vilken verkade som<br />
väpnare, häradshövding och underlagsman Skölden<br />
pryds av en knäböjande munk med rovfågelhuvud, i<br />
adorant-ställning, vilket innebär att en person ber inför<br />
Jesus, Maria eller ett helgon Adoration betyder<br />
ursprungligen bruket att falla ned på sitt ansikte och visa<br />
vördnad <br />
Fånöätten (A) var en uppländsk stormannaätt med<br />
flera godsinnehav i Uppland och Södermanland<br />
Domaren Johan Karlsson, känd 1274, avrättad 1280 är<br />
den förste i släkten som för en lejonörn i skölden <br />
Riddaren Joar Johanssons (AA) vapen, känt 1230,<br />
tillhör ett av de tidigast belagda stor-mannavapnen i<br />
Sverige Denne riddare förde en lejon-örn med tupphuvud<br />
följt av en molett (sporrklinga) <br />
Dubbelörn/tvehövdad örn (A) Hans Evertsson,<br />
väpnare och borgmästare i Västerås var känd mellan<br />
1455-73 <br />
Lejonet, djurens konung<br />
Det äldsta och vanligaste djurmotivet inom heraldiken<br />
är lejonet Ett lejon som vänder ansiktet mot betrakt-aren<br />
kallas leopard Englands första vapen med tre gyllene<br />
lejon på en röd sköld förekom på det stora sigill som<br />
präglades för Rickard Lejon-hjärta ca 1195<br />
Lejonet, djurens konung, är en av de vanligaste djursymbolerna<br />
för mod, snabb-het, styrka, makt och majestät<br />
inom heraldiken I den kristna konsten står ett lejon som<br />
slåss med en drake för det goda som slåss med det onda<br />
medan ett lejon när det håller en människa eller ett lamm<br />
i klorna symboliserar det onda<br />
Den beskrivning som Physiologus ger av lejonet fick<br />
stor genomslagskraft i Europa under medeltiden Enligt<br />
Physiologus har lejonet tre egenskaper "När han överstiger<br />
ett berg och lukten av jägare når honom, så döljer han sina spår<br />
med svansen, för att jägaren icke skola märka dem, finns honom<br />
på hans läger och fånga honom Den andra egenskapen: när en<br />
lejoninna föder fram sin unge så är den död, då bevakar<br />
lejoninnan sin unge tills dess fadern på tredje dagen kommer,<br />
blåser i hans näsa och reser upp honom Den tredje egenskapen:<br />
Alltid när han sover, vakar hans ögon När han stiger på bladet<br />
av det träd som kallas stenek, förstenas hans kropp och han blir<br />
stående utan att kunna röra sig Lejoninnan får en unge, som<br />
dock sönderriver sin moders liv den födes och på så sätt kommer<br />
fram Om man smörjer in sig med njurfett av lejon och sedan<br />
går omkring bland djur, så närma det sig ej När han river ett<br />
djur, så äter han det ej Lukten av ett lejon är mycket stinkande"<br />
Att lejonungar föds döda och inte vaknar till liv förrän<br />
deras far andas liv i dem efter tre dagar gjorde lejonet till<br />
en symbol för uppståndelsen Lejonet blev en sinnebild<br />
för vaksamhet då det vakade när det sov och ansågs vara<br />
en idealisk väktare vid kyrkdörrar, gravar och monument<br />
Örnen, fåglarnas konung<br />
Örnen, fåglarnas konung, är näst efter lejonet den<br />
vanligaste djursymbolen Den symboliserar liksom lejonet<br />
gudomlighet, mod, tro, vaksamhet, seger, majestät och<br />
makt - särskilt kejserlig sådan<br />
18 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Örnen helgades åt Zeus i Grekland och Jupiter i Rom <br />
De romerska legionerna förde örnar i sina fälttecken och<br />
de romerska kejsarna tog den som sitt speciella emblem<br />
En dubbelhövdad örn som blickar åt öst och väst antogs<br />
som det bysantinska eller östromerska rikets emblem <br />
Physiologus beskrivning av örnen mer av moralisk<br />
natur och visar ett kristet färgat ideal, vilket var syftet<br />
med dylika bestiarier "Då örnen åldras och hans vingar<br />
bliva tunga och hans ögons ljus oklart, så söker han sig en<br />
källa med rent vatten, flyger så upp i luften, in i solens eter och<br />
bränner bort sina vingar och sina ögons oklarhet, så nedstiger<br />
han i källan och dyker däri tre gånger och genom denna kur,<br />
blir han förnyad och åter ungdomlig Men i hans ögon är det<br />
förhatligt att uppfostra och föda kycklingarna, så han driver<br />
bort en av dem och kastar den ifrån sig Den andra behåller han<br />
och föder den med stor möda Men en fågel kallad grå gam<br />
låter inte den av örnen utkastade ungen omkomma, utan tar<br />
den till sig, ger den styrka och föder upp den bland sina<br />
kycklingar Örnarna ha flikiga vingar och äro mycket<br />
skarpögda De älska också solstrålarna och ha skarpare blick<br />
än alla andra fåglar som finnas Då örnen vill pröva sin maka,<br />
om hon är en äktenskapsbryterska eller ej, så håller han<br />
ungarna, när hon fött dem, mot solstrålarna Om deras blick är<br />
fast som hans, låter han en av dem leva, men om deras blick<br />
skadas, slår han ned på deras äktenskapsbryterska till moder<br />
och kastar henne som oäkting ur redet Han vördas så av sina<br />
ungar, att de, då han blir sjuk eller tung av ålder, tjänstvilligt<br />
bära honom på sina vingar, dit han önskar" <br />
I lejonörnen och örnlejonet kombineras liksom i gripen<br />
lejonets egenskaper med örnens I sammansättningen<br />
påminner lejonörnen om den mesopotamiska lejongripen,<br />
men det är en lokal form förekommande i norden, utan<br />
förbindelse med mesopotamisk bildtradition <br />
Två evangelister<br />
Lejonet och örnen är även symboler för två av<br />
evangelisterna, Markus respektive Johannes Lukas och<br />
Matteus symboliseras av en oxe respektive en människa<br />
Dess symbolik hämtades från de väsen som förekommer<br />
i Hesekiel 1:4-11 och Uppenbarelseboken 4:7-9<br />
Lejonet är vilddjurens konung och står för stolthet,<br />
kunglighet och uppståndelsen Människan, är den<br />
synliga världens härskare, motsvarar Kristi mänsklighet<br />
och inkarnation Oxen, kungen bland husdjuren, står för<br />
styrka och offer och motsvarar Kristi lidande<br />
Örnen är fåglarnas kung och står för värdighet, nåd,<br />
gudomlighet och uppstigande i himlen <br />
Lindormen<br />
Ätten Snakenborg (HA och HA) ursprungligen från<br />
Mecklenburg, känd genom Johan Snakenborg (känd<br />
1218-55) och riddaren Gerhard Snakenborg känd 1229 <br />
Flera män i ätten verkade som hövitsmän eller fogdar på<br />
rikets fästen i Västergötland och i Dalsland Riddaren<br />
Heyne Snakenborg, ca 1366, ägde flera gods och gårdar i<br />
Västergötland<br />
Ormen är liksom draken en symbol för ondskan Det<br />
är osäkert om kräldjuret på den snakenborgska<br />
vapenskölden verkligen är en lindorm Enligt Raneke är<br />
kräldjuret en orm I jämförelse med ormen i ätten Orms<br />
vapen på sidan 403, Raneke, Band 1, framstår kräldjuret<br />
i ätten Snakenborgs vapen mer draklikt än ormlikt Det<br />
ser ut som en orm, men har öron och uppstående taggar<br />
längs ryggraden Den typ av lindorm som förekommer i<br />
sagor och folkvisor är ofta övernaturligt stor och ett
exempel på detta är Mid-gårdsormen Om släkten<br />
Snakenborg tagit ett fabeldjur från den nordiska<br />
mytologin är okänt, men inte otroligt Det kan även röra<br />
sig om en drake som fått en ny design för att särskiljas<br />
från andra släkters drakar<br />
Något som talar emot att kräldjuret skulle föreställa en<br />
lindorm är att både draken och lindormen har vingar<br />
även om lindormen associeras med vatten, samt att en<br />
lindorm inom heraldiken i regel avbildas med framben<br />
likt draken i Folke Jarls vapen Ytterligare skillnad mellan<br />
drakar och lindormar är att flesta drakar flyger omkring<br />
för att härja medan lindormar krälar omkring och härjar<br />
De riktigt stora ormarna antogs leva under jorden eller<br />
i vattendrag Plinius skriver att man efter det tredje<br />
puniska kriget infångat och dödat en 37 meter lång orm<br />
Berättelser om jätteormar förekommer i naturhistoriska<br />
skrifter fram till 16-1700-talen I regel sägs inte mer om<br />
jätteormarna än att de är stora och att de kan sluka djur<br />
som oxar eller elefanter<br />
Lindormen sades hålla till i markerna eller under hus<br />
och gårdar Flera fabelväsen är av ormkaraktär och det<br />
hänger samman med att ormar sågs som mer mystiska<br />
och främmande än de varmblodiga fyrfotadjuren och<br />
fåglarna<br />
Mélusine<br />
Ätten Vent ev Fent (A) förde en mélusin i skölden Heyne<br />
Vent (känd 1402-03) bodde i Törestorp i Västergötland,<br />
men ägde även gård och jord i Finnveden, vilken han<br />
1402 sålde till en Nils Midingsson Namnet Vent tyder<br />
på att denna ätt kan ha tyskt ursprung Vapnet visar en<br />
kvinna med två fiskstjärtar <br />
På ett träsnitt från 1500-talet avbildas Mélusine med<br />
en kvinnas överkropp, ett par vingar, underkropp som<br />
en orm eller drake med spiralvriden svans och ben Enligt<br />
sägen håller Mélusine till i en källa, vilket skulle förklara<br />
ormstjärten Källor och floder kommer från jordens djup<br />
och de väsen som levde däri uppfattades som ormar<br />
Legenden om Mélusine är följande: En ung man vid<br />
Panterna har alltid prickar och<br />
sprutar eld ur öron och mun<br />
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
Örnen är en av de vanligaste<br />
figurerna inom heraldiken och<br />
avbildas med fläkta vingar<br />
namn Raymond förälskar sig i en kvinna vid namn<br />
Mélusine Hon gifter sig med honom på ett villkor, att<br />
han skall lämna henne ensam varje lördag I<br />
bröllopsgåva får Raymond slottet Lusignan av Mélusine<br />
och så lever de lyckliga i många år<br />
Raymond får ryktesvägen höra att Mélusine var lördag<br />
förvandlar sig till ett odjur En lördag spionerar han på<br />
henne då hon ligger i badet, från midjan och ner<br />
förvandlad till en orm<br />
Raymond blir rasande och då kastar hon sig ut igenom<br />
fönstret och försvinner för alltid Under lång tid framöver<br />
syns vid deras yngsta dotters vagga en skugga formad<br />
som en orm Varje gång som någon i släkten Lusignan<br />
skall dö visar sig Mélusine över slottet och då släkten är<br />
utdöd kommer hon på liknande sätt förutsäga den<br />
franske kungens död<br />
Vid sekelskiftet 1300/1400 utkom två beskrivningar<br />
av Lusignan-släktens historia, bägge innehöll berättelsen<br />
om Mélusine Dessa berättelser översattes till flera språk<br />
och Mélusines berömmelse blev så stor att åtskilliga adelsoch<br />
furstesläkter ändrade sina stamträd för att få henne<br />
bland anmödrarna<br />
Pantern<br />
Ätten Panterlilja (AA och HAA) förde en panter i<br />
kombination med en fransk lilja i skölden Denna ätt var<br />
hemmahörande i Västergötland, känd 1335 genom att<br />
Petrus Styaelkesson (Stybbersson), varit sigillvittne vid<br />
en urkund i Axvall rörande en gård i Åsle socken <br />
Ett lejon och en örn<br />
En panter har i vapenkonsten en örns framben och ett<br />
lejons bakben, eller har alla fötter kloförsedda, och har<br />
ofta horn Eftersom zoologerna lånat namn på nyfunna<br />
djurarter ur bestiarierna bör man skilja mellan heraldiska<br />
och naturliga pantrar<br />
Fabeldjuret brukar avbildas med eldsflammor från<br />
öron och gap Pantern framställs inom heraldiken i<br />
uppretat tillstånd och den symboliserar våldsamhet,<br />
Ängeln har endast funnits i en ätts<br />
vapen, Ängel<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 19
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
raseri och obeveklighet I kristen tradition ansågs pantern<br />
kunna rädda människor från drakar och Djävulen<br />
Pantern förkroppsligade även Kristi mildrande<br />
inflytande då den ansågs ha en söt andedräkt<br />
Enligt Physiologus är pantern "vän med alla djur, men<br />
en fiende med draken Han är brokig till färgen och en rövare<br />
till sin natur När han har ätit och är mätt, så sover han i sin<br />
håla, och stiger inte upp på tre dagar När han går ut ur sin<br />
håla, så ropar han med hög röst; och vid hans stämmas, klang<br />
framträder och utbredes vällukten hos alla örter, som finnas i<br />
närheten Vid välljudet i panterns stämma komma alla djur<br />
fram och församla sig hos honom Men om du vill döda honom,<br />
så smörj in dig med hyenfett, gå in i hans håla och döda honom,<br />
och han skall icke skada dig Ej heller han mättar sig utan att<br />
slå sitt byte Av naturen är han lätt i kroppen och rask i sina<br />
rörelser" <br />
Trollet<br />
Den enda ätten i Sverige under medeltiden som förde ett<br />
troll i sin vapensköld den var ätten Trolle,(A och AA) en<br />
småländsk frälseätt från Finnveden med flera<br />
godsinnehav<br />
Riddaren Birger Trolle dä var den förste i ätten som förde<br />
ett troll i vapenbilden, flera belägg för detta finns mellan<br />
1402-40<br />
Sägnen berättar om ett äventyr en julnatt med en<br />
riddare som högg huvudet av ett troll på väg från sin<br />
gård Ed till Våxtorps kyrka Denna sägen är känd sedan<br />
1620 och finns i flera versioner Peder Månsson-Utter<br />
uppger att ätten Trolle ursprungligen fört två vargsaxar i<br />
skölden Möjligtvis kan Månsson-Utter haft tillgång till<br />
nu förlorade sigill, eller också kan det varit för att bevisa<br />
teorin att de första ättemedlemmarna hetat Ulve<br />
Den mest kände i ätten Trolle torde vara ärkebiskop<br />
Gustav Trolle som spelade en avgörande roll vid<br />
Stockholms blodbad i november 1520<br />
Troll är i nordisk folktro vanskapta och mycket fula<br />
väsen som man trodde bodde i skogar, berg eller<br />
gravhögar Dessa väsen ansågs vara opålitliga och<br />
tjuvaktiga I legenderna är bortrövande av odöpta barn<br />
som blev bortbytningar och berg-tagning av kvinnor<br />
vanligt I Norden finns sagor om troll som i skydd av<br />
nattens mörker river ner de kyrkor människorna byggt<br />
upp under dagen Trollen låter kyrkan stå om de får den<br />
första brud som skulle vigas i denna Det tyder enligt<br />
Holbek & Piø på att man även i Norden, innan kristendomen,<br />
offrade till demoner eller liknande innan röjning<br />
eller nybygge Innan islam fick en allmän utbredning<br />
fanns en tro att man vid brytning eller liknande av nytt<br />
land skulle offra till djinnerna (andeväsen/demoner)<br />
Orden troll och dvärg betecknar i både äldre och yngre<br />
germansk tradition underjordiska väsen <br />
Ängel<br />
Liksom ätten Trolle var ensam om att föra ett troll i<br />
skölden är ätten Ängel ensam om att föra en ängel i<br />
skölden Stamfadern, Johan Erlandsson Ängel (AA), var<br />
gift med en av Folke Jarls döttrar, Bengta Folkadotter, och<br />
genom detta fanns släktband med Folk-ungaätten Denna<br />
ätt var en uppländsk stormannaätt, innehavare av flera<br />
gods och gårdar Skölden är känd sedan 1297<br />
På den sköld som fördes av ätten Ängel avbildas en<br />
ängel stående bakom en sju-uddig stjärna Ängeln har<br />
höger hand lyft till välsignelse och i vänster hand håller<br />
den en liljespira , detta kan betyda att det är ärkeängeln<br />
20 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Gabriel som avbildas Denna ängel är den gudomliga<br />
barmhärtighetens budbärare vars attribut är en lilja <br />
Ängeln hörde till de första himmelska väsen som<br />
användes inom svensk heraldik De typer av änglar som<br />
används inom heraldiken är keruber, med ett par vingar<br />
och ett barnsligt ansikte och serafer, med tre par vingar<br />
Ängeln är guds budbärare och en förmedlare mellan<br />
Gud och människa, himlen och den här världen Det finns<br />
nio änglagrader inom den kristna traditionen: ärkeänglar,<br />
serafer, keruber, tronänglar, dominantänglar,<br />
principalänglar, dygdänglar, maktänglar, och "vanliga"<br />
änglar Ärkeängeln Michael, laggivaren och företrädare<br />
för den gudomliga rättvisan, avbildas som en krigare med<br />
svärd<br />
Slutsats<br />
De ätter som under medel-tiden förde ett vapen med<br />
fabeldjur är få Endast 20 ätter (26 sköldar) eller 16<br />
procent av alla ätter förde ett vapen med fabeldjur<br />
Det går inte att urskilja någon särskild "yrkesgrupp"<br />
eller dylikt bland dessa personer och ätter Hälften av de<br />
förekommande ätterna var antingen högfrälse eller<br />
stormän Endast ätten Drake från Sunnerbo benämns som<br />
lågfrälse De ätter som endast representeras av en eller<br />
två personer under en kortare tidsperiod kan antas ha<br />
varit lågfrälse En orsak till att en särskild "yrkesgrupp"<br />
inte går att urskilja kan vara att endast de ätter som förde<br />
ett fabeldjur i vapnet har stude-rats Om undersök-ningen<br />
gällt alla ätter kan ett annat resultat framkommit<br />
Den geografiska sprid-ningen av ätterna stor men inte<br />
specifik, dvs ätterna levde och verkade i de centrala landskapen<br />
i dåvarande Sverige<br />
Jan Raneke antar att det svenska hovet och frälset fått<br />
heraldiskt stöd och inspiration från Tyskland och genom<br />
detta kan fabeldjur vilka använts i tysk heraldik fått en<br />
spridning i Sverige<br />
Antagligen har valet av sköldemärke varit slumpmässigt<br />
och baserat sig på individens önskemål eller på<br />
någon betydelsefull händelse i personens eller ättens<br />
historia Troligt är att vapnet valts för att visa individens<br />
ideal eller vapnets likhet med en stormanna- eller<br />
högfrälse-ätt<br />
I England utvecklades tidigt ett eget särpräglat bestånd<br />
av fabeldjur och varje monark antog som regel sitt eget<br />
fabeldjur Om detta bruk har spridits till det svenska frälset<br />
är okänt Om så skulle vara fallet kan val av ett fabeldjur<br />
som vapen vara ett sätt att för en person att visa släkteller<br />
vänskapsband med en kunglig eller högättad person<br />
Gemensamt för alla före-kommande fabeldjur är att<br />
de, oavsett ursprung, har inför-livats i den kristna kultursfären<br />
och givits en plats i den symbolvärld där det goda<br />
ställs mot det onda Drake, orm och troll är fabeldjur som<br />
symboliserar det onda, medan enhörning, panter, ängel<br />
och örn symboliserar det goda Gripen och lejonet kan<br />
beroende av samman-hanget symbolisera antingen det<br />
onda eller det goda<br />
Melusinen intar en särskild position då den enligt<br />
legen-den går tillbaka på en specifik individ som till viss<br />
del kan byta hamn, dvs byta kropp Alla förekommande<br />
fabeldjur tillskrivs övernaturlig styrka, vildhet och<br />
snabbhet<br />
I Bibeln finns flera beskriv-ningar av olika odjur som<br />
Behemot, Leviatan och sist men inte minst Djävulen själv,<br />
den gamle ormen Att besegra ondskan, antingen i sig
själv eller i andra var en dygd Därför kan fabeldjur som<br />
drakar och ormar föras av de som vill visa sina önskade<br />
bedrifter eller snarare sin ideologiska ståndpunkt som<br />
Guds soldat<br />
Den medeltide riddaren kan ses som en beriden<br />
efterföljare till legendariska hjältarna som St Göran och<br />
Mar Jiryis Riddaren har en moralisk plikt att kämpa för<br />
Gud och rättfärdighet och en riddare har även höviska<br />
förpliktelser mot damer Det är en kristlig dygd att döda<br />
en drake då detta satans kreatur symboliserar mörker<br />
och kaos Då draken även vaktar guld, förolämpar vackra<br />
damer och i vissa sagor besitter övernaturliga egenskaper,<br />
visar den riddare som kan besegra en drake inte<br />
bara sin manlighet och skicklighet, utan han blir samtidigt<br />
rik och kan få prinsessan och halva kungariket<br />
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
Johanna Arnell-Hellström<br />
Uppsatsförfattaren Johanna Arnell, sedemera gift<br />
Hellström<br />
Litteratur<br />
Källor<br />
Hildebrand, Bror Emil <strong>Svenska</strong> sigillier (1866), Uppsala<br />
Litteratur<br />
- Bäckmark, Magnus och Wasling, Jesper; Heraldiken i<br />
Sverige (2001), Historiska Media<br />
- Carr-Gomm, Sarah; Motiv och symboler i konsten (1997),<br />
Forum<br />
- Cooper, JC; Symboler - en uppslagsbok (1995), Forum<br />
- Foley, John; Tecken, märken och symboler (1995), Forum<br />
- Harrison, Dick Skapelsens geografi (1998), Ordfront<br />
Förlag<br />
- Neubecker, Otto; Heraldik (1982), LiberFörlag<br />
- Holbek, Bengt och Piø, Iørn; Fabeldyr och Sagnfolk, (1967)<br />
Politikens forlag<br />
- de Mayneriis, Maynus; Skapelsens sedelärande samtal 1483<br />
(1983), Michaelisgillet<br />
- Larsson, Lars-Ove; Vem är vem i svensk historia (2000),<br />
Prisma<br />
- Nevéus, Clara; Ny svensk vapenbok (1992) Streiffert &<br />
Co, Stockholm<br />
- Physiologus; En bok om naturens ting (1957), Sällskapet<br />
bokvännerna<br />
- Prange, Knud; Heraldik og historie (1962), Dansk<br />
historisk fællesforenings håndbøger<br />
- Raneke, Jan; Svensk adelsheraldik (1990) Corona AB,<br />
Lund<br />
- Raneke, Jan; <strong>Svenska</strong> medeltidsvapen, band I (1982), Doxa<br />
AB<br />
- Raneke, Jan; <strong>Svenska</strong> medeltidsvapen, band II (1982), Doxa<br />
AB<br />
- Raneke, Jan; <strong>Svenska</strong> medeltidsvapen, band III (1985, Doxa<br />
AB<br />
Internet<br />
http://wwwnese (2001-10-26)<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 21
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />
Sköldarnas indelning<br />
KATEGORI ANTAL<br />
MÄNNISKA (s 56)<br />
Hjärta/föremål 2<br />
Huvud/föremål 2<br />
SUMMA: 10<br />
FYRFOTADJUR (s 56-57)<br />
Björn 1<br />
Hjort, horn 4<br />
Rådjur 1<br />
Lejon, leopard 6<br />
Mus, råtta 1<br />
Oxe, tjur, ko 7<br />
SUMMA: 20<br />
FÅGLAR (s 57)<br />
Fågel/föremål 6<br />
Svan/ring 1<br />
Uggla/tegelsten 1<br />
Vinge/föremål 6<br />
SUMMA: 14<br />
FABELVÄSEN (s 57)<br />
Lejontupp 1<br />
Trollhuvud 1<br />
Ängel 1<br />
SUMMA: 3<br />
VÄXTER (s 57-58)<br />
Blad/stjälk 3<br />
Lilja/föremål 11<br />
Ros/föremål 2<br />
Träd/stjärna 1<br />
SUMMA: 17<br />
HIMMEL (s 58)<br />
Halvmåne/föremål 5<br />
Halvmåne/stjärna 17<br />
Stjärna/föremål, djur 5<br />
SUMMA: 27<br />
FÖREMÅL (s 58 f)<br />
Ankare/stjärna 1<br />
Arm/föremål 6<br />
Båt/föremål 9<br />
Föremål/stjärna 5<br />
Kors/föremål 4<br />
Mössa/bjällror 1<br />
Pil, lans/vingar 9<br />
Pil/skäror 1<br />
Ros/pentagram 1<br />
Stridsslagor/kors 1<br />
Svärd/föremål 3<br />
Triangel/föremål 2<br />
Varghake, -sax 2<br />
Växt/stjärna, måne 1<br />
SUMMA: 40<br />
22 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
A/H-systemet<br />
A/H-systemet skapades av Jan Raneke för att<br />
kunna katagorisera vapen på ett effektivt sätt och<br />
samtidigt möjliggöra sökning på okända sköldar<br />
Det genomfördes första gången i hans<br />
avhandling BERGSHAMMARVAPENBOKEN (1975) och<br />
förekommer därefter även i SVENSKA MEDELTIDSVAPEN<br />
och SVENSK ADELSHERALDIK Även SVENSKA HERALDISKA<br />
FÖRENINGEN har upptagit systemet i sin databas<br />
KÄLLAN<br />
Den här gjorda uppräknigen är hämtad från<br />
SVENSKA MEDELTIDSVAPEN (band I)<br />
H – Enkel häroldsbild Bildad av en eller flera linjer,<br />
snitt eller skuror i ordning: delningar, klyvningar,<br />
styckningar, spetsar, sparrar, korsningar, brutna<br />
och böjda dito 299 st<br />
HH – Dubbel häroldsbild Sammansatt av linjer,<br />
snitt eller skuror av olika slag i ordning: 1 primär-,<br />
linjer, snitt eller skuror, 2 sekundära diton 119 st<br />
A – Enkel allmän bild En eller flera figurer av<br />
samma slag ordnade: helhet, delar, ental, flertal<br />
Människa, fyrfotadjur, fåglar, fiskar, kräldjur,<br />
fabelväsen, växtriket, himmelsföremål, tillverkade<br />
föremål, oidentifierade diton 657 st<br />
AA – Dubbel allmän bild Ordningsföljd efter<br />
dominerande motiv och i princip som A-bild 131<br />
st<br />
HA – Kombinerad enkel häroldsbild och allmän<br />
bild Ordningsföljd: 1 enligt H-bild, 2 enligt A-bild<br />
266 st<br />
HHA – Kombinerad dubbel härolds- och enkel<br />
allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild, 2 som<br />
A-bild 64 st<br />
HAA - – Kombinerad enkel härolds- och dubbel<br />
allmän bild Ordningsföljd 1 som H-bild, 2 som<br />
AA-bild 56 st<br />
HHAA - – Kombinerad dubbel härolds- och<br />
dubbel allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild,<br />
2 som AA-bild 18 st<br />
SUMMA: 1610 st
Boken som lär dig skriva historia<br />
Den här boken har ta mig tusan den bästa intro-duktionen till den historiska<br />
och den etnologiska veten-skapen jag någonsin läst<br />
HANDBOK I KONSTEN ATT SKRIVA har ett upplägg som gör det enkelt för läsaren<br />
att se hur en historisk process kan beskrivas beroende på vilket utgångsläge<br />
man har Här finns den akademiska forskningen, lokalhistoria, mikrohistoria,<br />
hembygds-historia och släkthistoria<br />
Författarna utgår från en person, Bönhus-Anna vars liv finns dokumenterat<br />
både genom skriftliga och muntliga källor Författarna visar hur vår kunskap<br />
om henne kan an-vändas i allt från att beskriva ett socialt skeende i svensk<br />
historia till ett människoöde<br />
Beroende på hur vi som historiker väljer att bevaka Bönhus-Anna får vår<br />
text ett givet uttryck och här lyckas författarna med den pedagogiska<br />
prestationen att tydliggöra varje enskild ”diskurs” på dess egna villkor Här<br />
finns ingen elitism bara ren nyfikenhet<br />
Den här boken är ett måste för den som vill skriva historia men inte vet var<br />
eller hur man ska börja<br />
Författarna Anna Götlind är docent i historia vid Göte-borgs universitet,<br />
och verk-sam som lektor i historia vid Högskolan Dalarna Helena Kåks är<br />
doktorand i etnologi vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings univer-sitet<br />
Ögonblickets vapenbok<br />
Jesper Wasling<br />
Heraldiken är en långsam vetenskap men ibland blixtrar det till LIBER<br />
AMICORUM BRUGENSIS är något så ovanligt som en heraldisk ögon-blicksbild<br />
från kongressen i Brügge den 6 till 11 sep-tember 2004 Författaren tar oss<br />
med till kongressen genom sin vapenbok där han samlat deltagarnas vapen<br />
och namnteckningar De med-verkande personerna är ordnade efter deras<br />
hemland vilket gör att häftet får en tydlig struktur och blir lättläst<br />
Sköldarna är ritade för hand och är mer snabba skisser än sirligt dekorerade<br />
målningar, och det är det som gör vapnen så levande Alla är färglagda med<br />
vanliga akvarellpennor, något som ytterligare för-stärker känslan av närvaro<br />
All text är på engelska så det finns möjlighet att boken når en internationell<br />
publik Om inte annat är den väl värd det<br />
Som läsare hoppas jag nu på en fortsättning för jag vet att Magnus Bäckmark<br />
närvarat vid andra heraldiska evenemang<br />
Jesper Wasling<br />
Recensioner<br />
Författare: Anna Götlind & Helena Kåks<br />
Titel: andbok i konsten att skriva<br />
ISBN: 91-27-09760-9<br />
Tryckår: 2006<br />
Pris: 286 kr<br />
Förlag: Natur och Kultur<br />
Författare: Magnus Bäckmark<br />
Titel: Liber amicorum Brugensis<br />
ISBN: (saknas)<br />
Tryckår: 2006<br />
Förlag: Eget förlag<br />
Pris: 190 kr<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 23
Var och en som vill har rätt att ta sig ett vapen, precis som alla får ha ett namn De<br />
enda begränsningar som finns är att vapnet ska utformas så att det följer de<br />
heraldiska reglerna och att man inte tar ett vapen som redan förs av någon<br />
annan<br />
Här presenterar vi vapen som förs av sjuhäringar, adliga såväl som andra, eller som<br />
har skapats av <strong>Sju</strong>härads heraldiska konstnärer Förutom de adliga är alla<br />
släktvapen antagna på egen hand, men några få kan sägas ha fått officiell<br />
sanktion genom att de har publicerats i värrenomerade skrifter<br />
Har du ett vapen du vill anmäla är det bara att ta kontakt med redaktionen<br />
Temat detta nummer är heraldiska exlibris<br />
Familjen Åsklund<br />
Exlibriset tecknat av Ronny<br />
Andersen och tryckt 2006<br />
Vapnet antogs 2000<br />
24 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />
Släktvapen<br />
i <strong>Sju</strong>härad<br />
Henric Åsklund<br />
Exlibriset tecknat av Jan Raneke år<br />
2006 och tryckt samma år<br />
Vapnet antogs 2000<br />
Jill Boberg<br />
Exlibriset tecknat av Stefan Bede och<br />
tryckt 2006<br />
Vapnet antogs 2006
Gunnar Trönnberg<br />
Exlibris tecknat av Jan Raneke 1958<br />
Gunnar är far till Stefan Trönnberg<br />
Stefan Trönnberg<br />
Exlibris tecknat av Jan Raneke<br />
Stefan är son till Gunnar Trönnberg<br />
som antog vapnet<br />
Katarina Falk<br />
Exlibris tecknat av maken Thomas<br />
Falk och tryckt 2006<br />
Vapnet antogs 2006<br />
Thomas Falk<br />
Exlibris tecknat ägaren och tryckt<br />
2006<br />
Sofia Falk<br />
Exlibris tecknat av fadern Thomas<br />
Falk och tryckt 2006<br />
Vapnet antogs 2006<br />
Sebastian Falk<br />
Exlibris tecknat av fadern Thomas<br />
Falk och tryckt 2006<br />
1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 25
Change language