FÖRSLAG – ARBETSMATERIAL 2007-01-08 Anafylaxi i ... - SFAI

FÖRSLAG – ARBETSMATERIAL 2007-01-08 

Anafylaxi i samband med anestesi och intensivvård 

Det finns behov av nationell konsensus inom anestesi och intensivvård vad gäller 

nomenklatur, behandling och utredning av svår misstänkt allergisk reaktion, nedan 

refererad till som anafylaxi. Det relativt ringa antalet fall på nationell basis gör att 

utredningen av dessa patienter föreslås bli centraliserad. Dokumentet 

rekommenderas utgöra en del av SFAI:s riktlinjer och bör finnas tillgängligt på 

SFAI:s hemsida. 

Förslaget har framtagits av 

Barbro Dahlén, Lung- och allergiklin, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge 

Gunnar Dahlgren, Anestesiklin, Karolinska Universitetssjukhuset Solna 

Lars I Eriksson, Anestesiklin., Karolinska Universitetssjukhuset Solna 

Lars Gillberg, Anestesiklin., Centralsjukhuset, Kristianstad 

Marianne van Hage, Klin immunologi och transfusionsmedicin, Karolinska 

Universitetssjukhuset Solna 

S Gunnar O Johansson, Klin immunologi och transfusionsmedicin, Karolinska 

Universitetssjukhuset Solna 

Heléne Seeman-Lodding, Anestesiklin., Sahlgrenska 

Universitetssjukhuset/Sahlgrenska 

Magnus Wattwil, ANIVA, Universitetssjukhuset, Örebro. 

Nomenklatur 

Anafylaxi är en svår, livshotande, generell eller systemisk överkänslighetsreaktion 

som enligt European Academy of Allergology and Clinical Immunology (EAACI) task 

force (1, 2) kan orsakas av en allergisk eller en icke-allergisk reaktion. Tidigare har 

en enhetlig klassificering (3) saknats men sedan 1999 finns en diagnoskod för 

anafylaxi/anafylaktisk chock i ”International Classifications of Disease” (4). Senare 

års data pekar på att tillståndet är ovanligt men en ökande incidens har noterats (4- 

6). 

Oavsett bakomliggande mekanismer är de kliniska manifestationerna likartade: 

diffust erytem, klåda, urtikaria, och/eller angioödem, bronkospasm, larynxödem, 

hyperperistaltik, hypotension, hjärtarytmier och cirkulationskollaps. Vid icke-allergisk 

anafylaxi (kallades förr ”anafylaktoid”), som ofta är en variant som uppträder vid 

reaktioner på läkemedel, sker en direkt påverkan på det inflammatoriska systemet 

vilket hos den känsliga eller försvagade individen snabbt utvecklas till en generell, 

svår reaktion. Vid allergisk anafylaxi är individen vid kontakttillfället sensibiliserad, 

dvs. han/hon har kommit i kontakt med ämnet tidigare och bildat antikroppar eller 

möjligen lymfocyter specifika för ämnet. 

Överkänslighet är den övergripande termen och föreligger om ett objektivt 

reproducerbart kliniskt symptom uppstår efter exposition av ett definierat stimulus i en 

dos som normalt tolereras väl. 

Atopi är en klinisk definition av den genetiskt styrda benägenheten att producera IgEantikroppar 

som svar på mycket låga doser allergener. När man är sensibiliserad, 

dvs. har IgE-antikroppar, är risken mycket stor att man vid nästa kontakt med 

allergenet får kliniska manifestationer i form av astma, rinokonjunktivit, eksem eller 

anafylaxi. 

Allergi är en överkänslighetsreaktion som är initierad av immunologiska mekanismer 

via endogena mediatorer (ex histamin, bradykinin), komplementaktivering och ett 

1

cytotoxiskt eller fagocytmedierat svar. Allergi kan alltså vara både antikropps- eller 

cellmedierat. Innan man förstod mekanismerna beskrevs de olika allergiska 

reaktionerna efter sin kliniska bild som Typ I (IgE-medierad) till Typ IV 

(lymfocytmedierad). 

Allergenicitet 

Ämnen i vår miljö som efter kontakt stimulerar vårt immunsvar kallas antigener. De 

antigen som ger en allergisk reaktion kallas allergen. Strukturella och funktionella 

studier har visat att de flesta ämnen, oavsett biologisk funktion, som enzymer, 

bärarproteiner, strukturella proteiner eller enzymatiska inhibitorer, kan fungera som 

allergen (7). Typiska allergen är proteiner från pollen, djurepitel som inhaleras och 

födoämnen, som kanske också sensibiliserar via luftvägarna. En atopiker blir 

sensibiliserad t.ex. av pollen där den årliga allergendosen är mycket låg, kanske bara 

något µg per pollensäsong. Alla kan bli sensibiliserade om allergenet kommer in i 

kroppen på annat sätt, t.ex. via injektion (bi- eller getingstick) eller iatrogent som 

läkemedel (7). 

Hapten är ett allergen med låg molekylvikt som måste binda sig till ett presenterande 

bärarprotein för att kunna inducera ett immunsvar och sedan en allergisk reaktion. 

Många farmaka inom anestesi fungerar på detta sätt, exempelvis muskelrelaxantia 

och opiatderivat, som efter att ha bundit sig, sannolikt till humant serum albumin, kan 

ge ett IgE antikroppssvar. Den allergena epitopen, dvs den struktur som reagerar 

med antikroppen, kan utgöras av själva haptenet eller en kombination av hapten och 

bärarprotein. 

På grund av den stora mångfalden av egenskaper, molekylstruktur (8) samt 

biologiska funktioner (9) hos allergen anses det osannolikt att en övergripande 

struktur, sk epitop, skulle vara ensamt ansvarig för bildningen av IgE-antikroppar 

(10). När det gäller muskelrelaxantia anser man dock att epitopen utgörs av 

substituerade ammoniummolekyler, QAI (11). 

Mekanismer 

Den vanligaste orsaken till en allergisk anafylaxi är IgE-antikroppar. Om en person 

med hög koncentration av IgE-antikroppar i serum mot t.ex. ett födoämne av misstag 

får i sig en större mängd av ämnet kan en reaktion utlösas. I Sverige förekommer 

dödsfall orsakade av IgE-medierad anafylaxi mot t.ex. hasselnöt, jordnöt, 

komjölksproteiner och fisk. Förutsättningen är emellertid att individen sensibiliserats 

och börjat bilda IgE-antikroppar efter tidigare kontakter med ämnet, oftast i mindre 

doser och utan särskilt svåra besvär. Förekomst i serum av IgE-antikroppar mot 

något allergen utgör alltid en riskfaktor för en allergisk reaktion. 

Allergisk anafylaxi kan också orsakas av IgG-antikroppar som bildar ett 

immunkomplex med ett antigen varvid komplementsystemet aktiveras. Ett exempel 

är IgG-antikroppar mot dextran. Försök att blockera dessa antikroppar med en 

lågmolekylär haptenversion av dextran har haft stor framgång men ett fåtal patienter 

har reagerat också på haptenet. I övrigt förekommer IgG-antikroppar i serum mot i 

stort sett alla antigen individen kommit i kontakt med och endast mycket höga 

koncentrationer kan förväntas utgöra någon riskfaktor. 

2

Som svar på antigen/allergen bildar immunsystemet också specifika lymfocyter men 

på samma sätt som IgG-antikroppar är det i de flesta fall endast en indikation på 

exposition. 

Icke-allergisk anafylaxi initieras i de flesta fall, liksom allergisk anafylaxi, av att 

mastceller och basofila granulocyter stimuleras att frisätta sina inflammationsskapande 

mediatorer. Ett undantag är ASA överkänslighet där en interaktion i 

nedbrytningen av arakidonsyra leder till ackumulering av mediator, dvs. leukotriener. 

Men, icke-allergisk anafylaxi förutsätter ingen tidigare kontakt med ämnet, eftersom 

ingen immunologisk reaktion är involverad, utan liknar mer en direkt, toxisk påverkan. 

Sannolikt föreligger individuella skillnader i benägenhet att utveckla en icke-allergisk 

anafylaxi och en individs känslighet kan variera med tiden. Kunskaper om 

identifikation av riskpersoner och av faktorer, som kan underlätta uppkomsten av en 

reaktion, är mycket bristfälliga. 

Anestesi och anafylaxi 

Både generell och regional anestesi samt kirurgi kan ge inflammatorisk reaktion (12- 

16). Anafylaxi/anafylaktisk reaktion i samband med anestesi har rönt ett allt större 

intresse de senaste åren. Incidens studier har publicerats från framför allt Frankrike 

(17), England (18), Nya Zeeland (19) och Australien (20). Vid en genomgång av 

dödsorsaksregistret i England (the Office of National Statistics, ONS) åren 1992-1998 

identifierades 164 patienter med anafylaxi/anafylaktisk chock som orsak till fatal 

utgång. Hos 50 % av patienterna fanns ett iatrogent samband, 25 % var 

födointagsrelaterade och 25 % insekts- eller ormbettsorsakade. I gruppen iatrogenrelaterad 

anafylaxi, inträffade 42 % under anestesi (21). I en nyligen genomförd 

retrospektiv studie av 83 844 generella anestesier utgjorde överkänslighets- 

reaktioner den tredje största gruppen av allvarliga perioperativa incidenter (22). De 

vanligaste kliniska manifestationerna vid överkänslighetsreaktion under anestesi är 

kardiovaskulära (hypotension och takykardi, 71 %), kutana (69 %) samt 

bronkospasm (44 %) (17). Anafylaxi verkar vara mer frekvent hos kvinnor än hos 

män 2,7: 1 (17) och prevalensen torde vara inom intervallet 1:5 000 – 50 000. 

Motsvarande svenska siffror saknas. Extrapoleras statistiken från Dansk Anæstesi 

och Allergi Center (DAAC) borde ett svenskt anestesimaterial alstra ca 10 - 100 

patienter per år med allvarlig behandlingskrävande överkänslighetssreaktion i 

samband med anestesi (23). 

Kliniska manifestationer vid anafylaxi (enligt European Network for Drug 

Allergy and European Academy of Allergology and Clinical Immunology) (25) 

Klassificering i fem stadier med ökande svårighetsgrad: 

1: Generella kutana symptom med erytem, urtikaria med/eller utan 

angioödem. 

2: Måttlig multiorganpåverkan med kutana symptom, hypotension och 

takykardi, bronkiell hyperreaktivitet (hosta, ventilationssvårigheter) 

3: Svår livshotande multiorganpåverkan som kräver specifik behandling 

(cirkulationskollaps, brady-/takykardi, annan hjärtarytmi, bronkospasm). 

Kutana tecken kan saknas. 

4: Cirkulations- eller andningsstillestånd 

5: Mors 

3

Symptombilden hos en patient under anestesi eller intensivvård skiljer sig delvis från 

den vakna patientens. Tidiga symptom som kutana manifestationer, klåda eller 

lufthunger är maskerade. Vanliga tidiga symptom är därför bland annat plötslig 

hypotension, ökat luftvägstryck, obstruktivitet samt förändrat gasutbyte resulterande i 

ett formförändrat kapnogram (se även tabell nedan). I 90 % av dessa fall utvecklas 

symptomen i anslutning till anestesiinduktionen. 5-10 % av alla anafylaktiska 

reaktioner har ett bifasiskt förlopp. 

Initialsymptomet hos 589 patienter som utvecklade anafylaxi under anestesi (24) 

Pulslöshet 153 

Stigande luftvägstryck 140 

Rodnad, flush 107 

Desaturation 63 

Hosta 40 

Utslag 25 

EKG-förändringar 13 

Urtikaria 11 

Subjektiva obehag 9 

Annat 28 

Behandling av anafylaxi under anestesi och intensivvård (24,25) 

Behandling av anafylaxi under anestesi måste anpassas till situationen, patienten 

och de symptom som dominerar. 

Initial behandling 

• Avsluta tillförsel av misstänkt orsakande substans! 

Avsluta om möjligt infusioner och blodtillförsel genast. 

Överväg att höja patientens kroppstemperatur (vid misstanke på köldurtikaria). 

• Säkerställ luftväg och gasutbyte! Tillför 100 % oxygen! Höj benen! 

• Informera operatören och medarbetare! 

Beroende på situationen: ställ in, förenkla, snabba på eller avsluta operationen 

• Ge adrenalin! 

Ge adrenalin 50 – 100 µg intravenöst! Upprepade bolusdoser kan titreras 

ytterligare en gång/min tills tillräcklig effekt erhålls. 

Alternativt kan adrenalin 0,5 – 1,0 mg ges intramuskulärt! Doseringsintervall 

5 -10 minuter. 

Trakeal tillförsel av adrenalin kan övervägas om IV tillförsel ej är möjlig. 

Observera att 2 -3 gånger högre dos krävs jämfört med IV dosering. 

• Överväg kontinuerlig infusion av adrenalin vid svåra reaktioner 

4

Inom pediatrisk verksamhet ges adrenalin enl. följande: 

Intramuskulärt Intravenöst 

< 6 mån 50 µg 5- 10 µg/kg 

6 mån – 6 år 120 µg 5- 10 µg/kg 

6 – 12 år 250 µg 5- 10 µg/kg 

> 12 år 500 µg 5- 10 µg/kg 

Fortsatt behandling 

Påbörja snabb intravenös infusion av Ringeracetat eller fysiologisk NaCl 

lösning. 

Gravida (> 20 veckor) skall placeras i vänster sidoläge. 

Patienter som behandlas med β-blockerare kan behöva större doser samt 

glukagon intravenöst. 

Sekundär behandling 

• Kortikosteroider 

Eventuellt kan 100 – 200 mg SoluCortef ® ges intravenöst (till barn 50 –100 mg 

intravenöst beroende på vikt). Rollen oklar vid anafylaxi, främst på grund av 

den långa tillslagstiden. Bifasiskt förlopp borde mildras. Optimal dos är oklar. 

• β2-stimulerare 

Vid svårbehandlad bronkospasm kan β2-stimulerare prövas som inhalation, 

direkt i trakealtuben eller intravenöst. 

• H1- blockerare 

Tavegyl 1 mg/ml, 2 ml långsamt intravenöst. 

5

Utredningsåtgärder av överkänslighetsreaktion i samband med 

anestesi- och intensivvård (punkt A – F) 

A. Bedömning av allvarlighetsgrad för ställningstagande till utredningsbehov 

Klassificering sker i fem svårighetsgrader (se tabell på sidan 3). 

Grad 2 -5 bör alltid utredas. Kopior av Rapport (se nästa sida), patientens samtliga 

aktuella journaler samt akuta provsvar skickas till: 

Anafylaxicentrum, Anestesimottagningen, Karolinska Universitetssjukhuset Solna, 

171 76 STOCKHOLM. 

Vid behov av diskussion kontaktas XXX YYY ZZZ tel: 08 – 51 77 00 00. 

B. Provtagning i samband med reaktionen (grad 2-5) 

1. Tag ven- eller artärprov, två 10 ml glasrör utan tillsats, det ena för S-Tryptas 

och det andra för IgE/IgG-antikroppsanalys. Observera att plaströr ej kan 

användas. 

Provet skall tas tidigast 30 minuter, dock högst åtta timmar, efter att 

överkänslighetsreaktionen startat för att S-Tryptas-aktiviteten skall ha hunnit 

öka. Tryptas har en halveringstid på drygt två timmar. Notera tidpunkterna för 

reaktionen samt provtagningen på röret, på remiss och i journalhandlingarna. 

Ange på remissen att kopia på provsvaren skall skickas till Anafylaxicentrum, 

Anestesimottagningen, Karolinska Universitetssjukhuset Solna, 171 76 

STOCKHOLM 

Skicka provtagningsrören för analys omedelbart eller ställ dem i kylen i väntan 

på transport. Kontrollera med lokalt laboratorium att rutiner för dessa analyser 

finns. Om ej, skicka proverna till: Avd. för Klinisk Immunologi, Karolinska 

Universitetssjukhuset Solna, 171 76 STOCKHOLM. Kontrollera med lokalt 

laboratorium att rutiner för dessa transporter finns. 

2. Tag gärna ett ytterliggare prov för tryptas senare samma dag, 4 –6 timmar 

efter reaktionen eftersom det kan dröja ett tag innan tryptasnivån gått upp. 

Tidpunkten noteras på rör och remiss. 

3. Övrig blodprovtagning riktas mot behandlingen av överkänslighetsreaktionen 

och bör minst omfatta A-blodgas (tas tidigt), B-Hb och S-elektrolyter. 

I samband med en misstänkt allvarlig överkänslighetsreaktion bör provtagning av S- 

Tryptas ske för att stödja att en överkänslighetsreaktion förelegat. Analys av S- 

Tryptas är ej ett akutprov och svar kommer att ta några dagar. Provtagning för övriga 

mer specifika analyser (ex. IgE-antikroppar mot läkemedel, latex etc) kan, om så är 

praktiskt, avvaktas med tills den akuta reaktionen har avklingat. Ytterligare ett prov 

för IgE-antikroppsanalys kan med fördel tas efter 1-3 dygn när patientens cirkulation 

är i balans. 

6

C. Rapport efter anafylaktisk reaktion (fylls i om patienten skall utredas vidare) 

Patientdata Rapportör 

Personnummer Namn 

Namn Klinik 

Adress Adress 

Telefon Telefon 

e-postadress 

Fax 

Datum och klockslag för reaktionen: 

Svårighetsgrad (ange grad): 1 2 3 4 5 

Patientuppgifter (kön, vikt, längd, ASA klass): 

Pågående medicinering före reaktionen: 

Anamnes på tidigare överkänslighetsreaktion: 

Ange klockslag och tillförda substanser, blodprodukter och andra vätskor i samband 

med reaktionen: 

Ange andra relevanta omständigheter (latex, klorhexidin, etc.): 

Aktuella symptom (ange samtliga förekommande – jmf lista sidan 4): 

Händelseförlopp: 

Blodprover tagna och klockslag (S-Tryptas, IgE/IgG, blodgas, extra rör): 

7

D. Allergologisk utredning av anafylaktisk reaktion 

Utredning avses bli centraliserad till Karolinska Universitetssjukhuset, under ledning 

av Barbro Dahlén, och kommer bl. a. att omfatta en noggrann anamnes t.ex. 

avseende allergibenägenhet, dvs. atopi, tidigare reaktioner i samband med anestesi 

och tidigare svårare överkänslighetsbesvär relaterade till läkemedel. 

Analys av IgE-sensibilisering kan omfatta atopistatus med Phadiatop (en panel av 

vanliga luftvägsallergen), förekomst av IgE-antikroppar mot aktuella läkemedel, t.ex. 

penicilloyl G eller V, morfin/suxamethonium eller andra allergen i sjukhusmiljö såsom 

latex och klorhexidin. 

Analys av IgG-antikroppar mot dextran. 

Uteslut, om möjligt, köldurtikaria. 

Prick test (Skin Prick Test, SPT) men ej intrakutan test (ICT) utföres med misstänkta 

agens, t.ex. använt NMBA. Patienten får ej stå på antihistaminika eller perorala 

steroider dagarna före testningen. 

För utredning kontakta Anafylaxi-centrum, Anestesimottagningen, Karolinska 

Universitetssjukhuset Solna, 171 76 STOCKHOLM. 

E. Patientinformation 

Skriftlig patientinformation skall ges till patienten efter anafylaktisk reaktion. 

Initialt utfärdas ett intyg på MISSTÄNKT anafylaktisk reaktion av 

anestesiolog/intensivist på sjukvårdsinrättningen där reaktionen inträffat. 

Efter att den allergologiska utredningen slutförts erhåller patienten, av utredande 

instans, ett definitivt intyg på vilket/vilka medel som framkallar anafylaxi. Kan 

allergimisstanken avskrivas meddelas patienten, av utredande instans, att göra sig 

av med det första intyget. 

8

Person nr: 

Person nr Namn: 

Namn 

Du misstänks vara 

allergisk mot: 

Anestesiklin, Sjukhuset, 

A-stad 

Tel: 0xx-123456 

Dr: 

Du misstänks vara allergisk mot 

………………………………………………………. 

………………………………………………………. 

………………………………………………………. 

………………………………………………………. 

………………………………………………………. 

………………………………………………………. 

………………………………………………………. 

………………………………………………………. 

Anestesikliniken, Sjukhuset, A-STAD 

Tel: 0xx-123456 

Du har reagerat under anestesi/intensivvård och misstanke om svår allergi föreligger 

mot ovanstående ämnen. 

Du rekommenderas att alltid bära kortet med Dig. 

Visa ALLTID upp kortet vid all kontakt med sjukvården (t ex läkare, sköterska, 

tandläkare, röntgen). 

Kortet gäller tills Du får definitivt svar från Anafylaxicentrum, Anestesimottagningen, 

Karolinska Universitetssjukhuset Solna, 171 76 STOCKHOLM 

F. Rekommendation inför anestesi där tidigare allergisk reaktion 

misstänks ha förekommit 

1. Avgör svårighetsgrad på överkänslighetsreaktionen vid tidigare narkos [Grad 1 

– 4 (25)]. 

2. Vid grad 2 – 4 bör allergiutredning göras före anestesi. 

3. Kan inte ingreppet vänta skall alla misstänkta 

anestesimedel/läkemedel/ämnen undvikas. Beakta risken för korsreaktioner 

t.ex. inom gruppen muskelrelaxantia – vaken intubation kan övervägas hos 

vuxna. 

4. Elektiv operation: Prednisolon 50 mg per os 12 och 2 timmar före narkos. 

Tavegyl 1 mg/ml, 2 ml intramuskulärt 1 timme före narkos. 

9

Akut operation: SoluCortef 200 mg intravenöst före och sedan var 4:e 

timme under narkos. 

Tavegyl 1 mg/ml, 2 ml långsamt intravenöst före narkos. 

5. Utredning bör postoperativt genomföras som vid akut reaktion. 

Läkemedelsdokumentation för några vanliga preparatgrupper 

Dansk Anæstesi och Allergi Center (DAAC) har vid sina allergiutredningar testat 56 

patienter positiva, i några fall för flera substanser (Garvey, LH; pers. kom.). 

Substans n=80 % 

Antibiotika 12 15,0 

Hypnotika 4 5,0 

Klorhexidin 9 11,2 

Latex 11 13,8 

Lokalanestetika 5 6,3 

Muskelrelaxantia (NMBA) 7 8,7 

Opioider 14 17,5 

Övriga inkl. kolloider 18 22,5 

Vid motsvarande nationella centra i Frankrike och Norge har prevalensen för 

anafylaxi under anestesi visat annan fördelning mellan preparatgrupperna – t ex för 

NMBA 54,0% vs 66,2% och för latex 22,3% vs 3,6% (franska siffrorna först) (55,56). 

Antibiotika 

Frekvens 

I USA rapporteras att 1-10 % av de patienter som erhåller penicillin reagerar med 

någon form av överkänslighetsreaktion. Man kan dock förmoda att större delen av 

dessa reaktioner är icke-allergisk överkänslighet. Anafylaktisk reaktion förekommer 

hos 1-5:10 000 behandlade patienter. Dock dör cirka 500 patienter varje år i USA av 

anafylaxi och 75 % av dödsfallen beror på penicillin. För alla typer av antibiotika finns 

rapporter om anafylaxi. Incidensen har minskat då antibiotikan idag är renare än förut 

och en del tidigare reaktioner var mot proteinföroreningar i lösningen men framför allt 

pga. distributionssätt (ej injektion) och bättre utredningar. 

Mekanismer 

Anafylaktiska reaktioner vid antibiotikabehandling är vanligast i åldern 20 – 49 år, vid 

parenteral behandling och om nyblandade lösningar inte använts genast. Anafylaxi 

kan förekomma första gången läkemedlet ges till patienten, men vanligen har 

patienten blivit sensibiliserad tidigare av samma antibiotika eller ett som korsreagerar 

med det aktuella. 

Anafylaxi förekommer på basen av IgE, där olika delar av antibiotikan ensamt eller 

bundet till proteiner utgör allergenet. Även metaboliter och föroreningar kan utgöra 

allergener. 

Korsreaktioner 

Penicillingruppen korsreagerar med alla beta-laktamantibiotika inklusive 

amidinopenicillin, cefalosporiner (5 – 16 %) och karbapenemer. 

10

Utredning 

IgE-antikroppar kan idag påvisas mot amoxicilloyl, ampicilloyl, PcV, PcG, cefaklor, 

erytromycin, Pc minor determinants beta-laktamer, tetracykliner, cefalosporiner och 

kinoloner m.fl. och listan utökas kontinuerligt. 

ASA och NSAID 

Frekvens 

Prevalens är ca 1 % i normalpopulationen. 

Upp till 15 % av vuxna med astma, s.k. icke-allergisk astma, kan vara ASA/NSAIDöverkänsliga. 

Risken ökar till minst 40 % om patienten också har nasalpolypos. Det 

gäller således patienter med kronisk astma kopplat till svåra kroniska, näsbesvär 

(rinit, täppthet, näspolypos), som kan visa sig vara överkänsliga och löper risk att 

utveckla en allvarlig överkänslighetsreaktion. Själva symptomkonstellationen av 

kronisk astma, svåra kroniska näsbesvär och ASA/NSAID-överkänslighet kallas 

internationellt ”Aspirin triad” eller ”Aspirin Intolerant Astma” (AIA). Namnen är 

etablerade men tyvärr missvisande eftersom det föreligger korsintolerans mot i 

princip samtliga icke steroidlika anti-inflammatoriska läkemedel. 

Urtikaria-angioödem typen av överkänslighet (se nedan) uppträder främst hos 

personer med underliggande kronisk urtikaria och skiljer sig i flera avseenden från 

den form som drabbar luftvägarna. Prevalensen hos denna patientgrupp är 20 – 

40 %, medan den hos normalbefolkningen anges till 5 %. Patienter med AIA reagerar 

mindre ofta, hos cirka 1,5 %, med urtikaria/angioödem (46). 

Mekanism 

Två typer av överkänslighet finns 

• ”Aspirin Intolerant Astma” 

• Urtikaria-angiödem typen 

Båda varianterna är huvudsakligen av icke-immunologisk etiologi. Bakomliggande 

mekanism vid AIA är en ASA/NSAID-orsakad inhibition av cyklooxygenas, det enzym 

som katalyserar omvandlingen av arakidonsyra till prostaglandiner och tromboxan. 

Nyare studier visar att det är hämning av COX-1, och inte COX-2, som utlöser 

astmaattacken. Vid reaktionen aktiveras mastcellen och en ökad produktion och 

frisättning av leukotriener äger rum (47). 

Leukotrienantagonister hämmar följdaktligen luftvägsobstruktionen och även 

extrapulmonella symptom, men effekten varierar hos patienter med olika grad av 

känslighet och skyddet inte fullständigt. 

Förutom icke-allergisk urtikaria/angioödem utlöst av korsreagerande NSAID, finns 

även beskrivet specifika IgE-medierade reaktioner mot pyrazoloner. 

Symptom 

Bronkospasm, rinokonjunktivit och någon gång gastrointestinala symtom vid AIA. 

Urtikaria, angioödem samt larynxödem vid urtikaria/angioödem typen av 

överkänslighetsreaktion. Reaktionen utlöses av vanliga terapeutiska doser av ett 

NSAID preparat, men också vid lägre doser, t.ex. för acetylsalicylsyra 10 – 75 mg. 

Vid generell reaktion kan förloppet snabbt leda till chock, medvetandeförlust och 

andningsstillestånd. Lindriga reaktioner kan manifesteras med enbart rinnsnuva, 

nästäppa, ögonsymptom och/eller måttliga astmasymptom. Typiskt är dock en uttalad 

och ihållande luftvägsobstruktion med allmänpåverkan. 

11


Korsreaktion föreligger mellan ASA och de flesta NSAID preparat. Salter av 

salicylsyra tolereras i allmänhet liksom paracetamol. Höga doser av paracetamol 

(> 1 g) kan dock utlösa reaktioner hos mycket känsliga individer (48). Vad gäller 

selektiva COX-2 hämmare, s.k. coxiber, har flera kontrollerade studier visat att akut 

dosering inte givit upphov till några intoleransreaktioner hos patienter med 

aspirin/NSAID-intolerant astma. Mer erfarenhet av dessa nya läkemedel och riktade, 

placebokontrollerade behandlingsstudier under längre tid behövs dock innan 

coxiberna kan rekommenderas för användning hos aspirin/NSAID-intoleranta 

astmatiker generellt. 

Utredning 

IgE-antikroppar mot ASA och övriga NSAID saknas varför inte heller SPT kan 

användas. 

Provokationstest krävs för diagnos. Utförs vid specialkliniker med erfarenhet av 

provokationsdiagnostik och aspiron/NSAID intolerans. 

Gelatin-, dextran- och stärkelsepreparat 

Såväl gelatin- som dextran- och stärkelsepreparat har under decenniernas lopp 

förfinats i betydande grad vilket inneburit att risken för överkänslighetsreaktioner 

generellt sett har minskat. I en del sammanfattande modern litteratur tas inte 

vederbörlig hänsyn till detta utan äldre studier läggs till grund för slutsatser rörande 

framför allt nackdelar med någon av de enskilda preparatgrupperna. 

Vid val av preparat bör andra ej allergirelaterade faktorer till stor del vara avgörande. 

Traditioner verkar dock i hög grad styra preparatvalet i en viss region eller ett visst 

land. 

Frekvens/mekanism 

Den enda prospektiva jämförande studien är från 1977 och anger följande incidens 

av anafylaktiska reaktioner: 0,115% för gelatinpreparat, 0,007% för dextran 40, 

0,069% för dextran 60/75, 0,085% för HES (hydroxietylstärkelse) och 0,011% för 

humant serumalbumin. Livshotande reaktioner uppstod signifikant oftare efter 

gelatinpreparat (0,038%) än efter dextran (0,008%) och HES (0,006%) (37). Denna 

studie utfördes innan dextran1-profylax introducerades. 

Dextran: Såväl immunmedierade som icke-immunmedierade reaktioner förekommer. 

Vid de förra rör det sig om komplementaktiverande immunkomplex bestående av 

dextran och dextranspecifika IgG-antikroppar (38). Korsreaktioner förekommer med 

vissa bakterieantigener. Detta innebär att dextranallergi kan förekomma utan 

föregående dextranexponering. Genom att tillföra ett hapten (dextran 1), som skall 

blockera antikropparna, men som är för litet för att ge upphov till immunkomplex, har 

risken för allergisk reaktion minskats markant. Svår allergisk reaktion (DIAR 3-5) vid 

användning av dextranpreparat efter förbehandling med dextran 1 uppskattas 

12

förekomma vid 1: 70 000 behandlingar (39). Att förbehandling med dextran1 krävs för 

att minimera allergirisken utgör en nackdel för denna preparatgrupp jämfört med 

exempelvis stärkelsepreparaten. 

Gelatin: Här rör det sig i första hand om icke-immunmedierade reaktioner men 

anafylaktiska reaktioner medierade via IgE-antikroppar har också diskuterats. 

Kontaminerande proteiner från ursprungskällan, t.ex. gris eller nötkreatur, har 

rapporterats. Frekvensen överkänslighetsreaktioner är högre för gelatinerna än för de 

bägge andra kolloiderna. Den absoluta majoriteten av dessa är dock mindre allvarliga 

kutana reaktioner, som till del kan förebyggas genom förbehandling med 

antihistaminer, men allvarliga reaktioner inkluderande dödsfall förekommer också. 

Stärkelse: Det finns inga säkra data som tyder på att stärkelsepreparaten skulle ge 

färre allvarliga överkänslighetsreaktioner än dextran (föregånget av dextran 1). 

Moderna jämförande studier saknas. Antikroppsbildning mot HES har beskrivits i 

enstaka fall men betydelsen av denna är ej klarlagd. De allra senaste 

stärkelsepreparaten med en lägre substitutionsgrad, lägre medelmolekylvikt och en 

mindre bred molekylviktsfördelning leder till mindre vävnadsupplagring av 

stärkelsepartiklar och antas leda till färre fall av anafylaxi. 

Utredning 

Värdet av att mäta S-Tryptas vid allergi mot kolloider kan diskuteras. SPT för de 

kolloidala lösningarna har prövats men inte vunnit allmän acceptans annat än efter 

gelatinreaktioner (40). Mätning av dextranspecifika IgG-antikroppar före och efter 

suspekt allergisk dextranreaktion har tidigare använts i Sverige. En diskussion om att 

åter sätta upp metoden pågår (41). Analys av IgE-antikroppar mot föroreningar i 

gelatin kan utföras. 

Intravenösa anestesimedel 

Thiopentalnatrium, Pentothal® 

Ett samband mellan allergiska reaktioner och barbiturater har varit känt sedan många 

år (26). Den första svenska rapporten om misstänkt allergisk reaktion på 

thiopentalnatrium inkom till Läkemedelsverket 1975. Av de 46 rapporterna som 

inkommit sedan dess är en klassad som allergisk reaktion, åtta med anafylaktisk 

chock och sex med anafylaktisk reaktion (27). 

Frekvens 

Risken för en allvarlig överkänslighetsreaktion beräknas till mellan 1: 23 000 och 

1: 29 000 givna doser (29, 30). Riskfaktorer utgör tidigare exponering samt kvinnligt 

kön. 

Mekanism 

Troligen inte IgE-medierad utan reaktionen kan utlösas av en direkt påverkan på 

mastceller med histaminfrisättning som följd. 

13


Korsreaktion mellan thiopental och morfin, kodein, petidin samt metadon finns 

beskrivet (28). 

Molekylär bakgrund 

Två antigena determinanter har identifierats: a) den andra pentyl- och etylgruppen i 

position 5 av pyrimidine-ringens kärna samt b) en thiol-grupp. 

Utredning 

Det finns för närvarande inga metoder att påvisa IgE-antikroppar mot thiopental. 

Propofol 

Frekvens 

I ett franskt material svarade propofol för 1.2 % av andelen förmodat allergiska 

reaktioner under anestesi (30). Enhetliga sammanställningar från andra länder 

saknas, och rapporteringen av propofolrelaterad allergisk reaktion domineras av 

fallbeskrivningar (31, 32). 

Totalt finns 95 rapporter i Läkemedelsverkets biverkningsregister varav 11 fall av 

allergisk reaktion. Av dessa är fem fall med anafylaktisk chock och fyra med 

anafylaktisk reaktion. 

Mekanism 


mastceller med histaminfrisättning som följd. 

Korsreaktion 

Rapporter finns beskrivet för propofol och muskelrelaxantia (17). 


Propofol (2, 6-diisopropylfenol) är en alkylerad fenol i en oljeemulsion (Intralipid®, 

sojaolja, ägglecithin samt glycerol). Isopropylgrupperna 2 och 6 kan utgöra epitop 

och förmodas kunna utlösa reaktion vid den första expositionen. Fenolmolekylen kan 

förmodligen initiera ett IgE-medierat svar. 

Oljeemulsionen är genom en reningsprocess helt proteinfri och det finns ingen 

koppling till sojaprotein. Enligt producenten finns ingen dokumentation om 

jordnöt/nötallergiker och reaktion specifikt på emulsionen (33). 

Utredning 

Det finns för närvarande inga metoder att påvisa IgE-antikroppar mot propofol. 

Midazolam 

Frekvens 

I ett franskt 2-års material svarade midazolam för ca 0,5 % av fallen med anafylaktisk 

reaktion i samband med anestesi (3 patienter av 477) (17). Preparatet redovisas ofta 

som ingående i gruppen hypnotika varför specifik rapportering av incidens många 

gånger saknas. 

14

I Sverige finns 23 rapporter sedan 1987 om biverkan i samband med midazolam- 

administration. Av dessa är fem fall av allergisk reaktion varav två med anafylaktisk 

chock och två med anafylaktisk reaktion (27). 

Mekanism 


mastceller med histaminfrisättning som följd (34). 


Säkra data saknas. 


Midazolam är ett benzodiazepinderivat med en imidazolering som potentiell reaktiv 

grupp (34). 

Utredning 

Det finns för närvarande inga metoder att påvisa IgE-antikroppar mot midazolam. 

Ketamin 

Frekvens 

Överkänslighetsreaktioner mot ketamin anges av Laxenaire och medarbetare från 

franska GERAP (Groupe d´Etudes des Réaction Anaphylactoides Peranesthésiques) 

vara extremt sällsynt. I den sista publicerade 2-års översynen (1998-2000) 

registrerades bland 477 anafylaktiska reaktioner inte en enda reaktion på ketamin. 

Ketamin förbrukningen angavs dock ej (17). I Sverige finns fyra biverkningsrapporter. 

Den första inkom 1974 och den sista inkom 1995. Av de fyra fallen var ett fall bedömt 

som trolig anafylaktisk reaktion samt ett fall av urtikaria. 

Mekanism 


mastceller med histaminfrisättning som följd (36). 

Korsreaktion 

Säkra data saknas. 


Data rörande immunokemiska egenskaper saknas i litteraturen. 

Utredning 

Det finns för närvarande inga metoder att påvisa IgE-antikroppar mot ketamin. 

Jodinnehållande röntgenkontrastmedel 

Jodinnehållande röntgenkontrastmedel (JKM) för intravasalt bruk delas upp fyra 

grupper: 

• Joniska, högosmolära monomerer 

• Icke-joniska, lågosmolära monomerer 

15

• Joniska, lågosmolära dimerer 

• Icke-joniska isoosmolära dimerer 

Grupperna har olika jodkoncentration och fysiokemiska egenskaper som osmolalitet, 

viskositet, hydrofilkaraktär, joninnehåll och pH. 

Frekvens 

Milda, akuta reaktioner (rodnad, illamående, klåda, huvudvärk, ringa grad av 

nässelutslag), vid intravasal tillförsel av JKM, noteras i cirka 15 % av fallen när 

högosmolära medel används och vid 3 % av tillfällena när lågosmolära kontrastmedel 

brukas. Dessa symptom är kortvariga, självbegränsande och kräver vanligen ingen 

åtgärd. Livshotande, akuta reaktioner (svår bronkospasm, lungödem, hypotension, 

medvetslöshet, hjärtarytmier, cirkulationskollaps) förekommer i betydligt lägre 

frekvens. För de högosmolära medlen anges frekvensen till 0,04-0,22 % och vid bruk 

av lågosmolära JKM till 0,004 – 0,04 % (49- 51). Mortalitetsfrekvensen vid 

användandet av JKM anges till 1:170 000 

Mekanism 

Patofysiologin vid akuta reaktioner på JKM är inte väldefinierad och tros vara 

multifaktoriell. Det finns inget som idag tyder på att reaktionerna skulle vara IgE- 

medierade (52- 54). Flertalet av reaktionerna är inte dosberoende och beror på 

frisättning av histamin och andra mediatorer som serotonin, prostaglandiner, 

bradykinin, leukotriener, adenosin och endotelin (52). En kemotoxisk 

orsaksmekanism finns också beskriven där dos och fysiologisk profil (som 

osmolalitet, viskositet, hydrofilkaraktär, proteinaffinitet, calcium bindningsgrad, Na 

innehåll) hos JKM spelar roll. Vidare kan aktivering och/eller inhibition av 

enzymsystem spela roll. 

Predisponerande faktorer (49- 51) 

Tidigare reaktion 

Anamnes på allergi eller atopi 

Hjärtsjukdom 

Dehydrering 

Medicinering med β-blockare, interleukin-2, ASA eller NSAID 

Utredning 

Anamnes och ev. expositionsförsök. Immunologiska tester eller SPT är ej 

användbara. 

Klorhexidin 

Klorhexidin används frekvent inom sjukvården som desinfektionsmedel men 

förekommer också som konserveringsmedel i olika hudprodukter och i kosmetika. 

Urinkatetrar och centrala venkatetrar kan vara behandlade med klorhexidin. 

16

Frekvens 

Överkänslighetsreaktioner på klorhexidin har beskrivits sedan 30 år tillbaka men 

incidensen har ökat under senare år. I Danmark är klorhexidin en av de vanligaste 

orsakerna till anafylaxi vid anestesi. Rapporterna omfattar allt från kontaktdermatit 

och urtikaria till svår anafylaktisk chock. 

Mekanism 

Reaktionen på klorhexidin är sannolikt en IgE-medierad allergi och hela 

klorhexidinmolekylen utgör allergenet. 

Symptom 

I flera fall har mildare reaktioner på klorhexidin föregått de svåra reaktionerna. Vid 

dessa reaktioner har klorhexidin kommit i kontakt med slemhinnor eller har 

klorhexidinbehandlade katetrar använts. Symptomen vid svår anafylaktisk reaktion på 

klorhexidin är de sedvanliga såsom urtikaria, periorbitala ödem, hypotension och 

eventuellt bronkospasm. Reaktionen inträder oftast en bit in i operationsförloppet 

varför det är lätt att förbise klorhexidin som orsak. Eftersom antalet rapporter om 

klorhexidinallergi har ökat under senare år är det viktigt att vara medveten om detta 

problem. Framför allt skall man vara observant när patienterna omnämner tidigare 

smärre reaktioner, såsom klåda och lättare urtikaria, vid kontakt med klorhexidin. 

Utredning 

Diagnosen ställs genom anamnes, SPT och bestämning av IgE-antikroppar mot 

klorhexidin. Vid testning efter en anafylaktisk reaktion i samband med anestesi och 

operation bör om möjligt klorhexidin ingå. 

Latex 

På grund av sin mjukhet och elasticitet är naturgummilatex ett utmärkt material för 

tillverkning av t.ex. operationshandskar. Det är dessutom en idealisk barriär mot 

smitta. Gummiprodukterna innehåller ofta rester av vattenlösliga växtproteiner från 

latexsaven och sensibiliseringen sker troligen huvudsakligen genom inhalation av 

proteinkontaminerad talk från handskar. Även om latexliknande eller identiska 

proteiner finns i flera frukter såsom kiwi, banan, avokado, hasselnötter etc. är risken 

liten att patienter som uppger besvär av dessa har IgE-antikroppar mot 

latexproteiner. 

Frekvens 

Incidensen av latexallergi har ökat kraftigt under de senaste decennierna, troligen 

orsakat av en ökad användning av latex både i vårt dagliga liv och inom sjukvården. 

Förekomsten av latexallergi skattas till 3 % bland sjukvårdspersonal i stort men till 

10 % bland personal med frekvent handskanvändning, t.ex. operationspersonal. Det 

är kanske därför inte så förvånande att i de första rapporterna om latexallergi i 

samband med operation var flera av patienterna operationssköterskor. En annan 

grupp som tidigt uppmärksammades var barn med spina bifida som genom frekventa 

urintappningar utsattes för latexinnehållande katetrar. Tack vare information och 

produktförbättringar, t.ex. talkfria handskar, är prevalensen på nedgående. 

17

Mekanism och symptom 

Latexallergi är en IgE-medierad allergi som i sin enkla form ger rinokonjunktivit och 

astma men det finns också en stor risk för allvarliga anafylaktiska reaktioner. I vissa 

länder är latexallergi den näst vanligaste orsaken till svår anafylaktisk reaktion under 

anestesi. Den anafylaktiska reaktionen kan manifesteras när operatören har öppnat 

buken och manipulerar stora välgenomblödda ytor i bukhålan med sina 

latexhandskar med en massiv exponering för latex som följd. Patienterna är således 

ofta i lugnt anestesiologiskt skede när de plötsligt får en svår anafylaktisk reaktion. 

Det skall klart framgå från fabrikanten om medicinsk utrustning innehåller latex. Varje 

klinik skall ha möjlighet att använda latexfri utrustning även vid ett akut ingrepp. 

Utredning 

Genom att ta upp en bra anamnes kan risken för svåra anafylaktiska reaktioner 

under narkos minskas men aldrig helt elimineras. Flera patienter uppger att de har 

latexallergi pga. reaktion på händerna vid handskanvändning. Oftast är detta inte 

IgE-medierad latexallergi utan ett allergiskt kontakteksem framkallat av de i 

gummimaterialet ingående kemikalierna, som är tillsatta vid tillverkningen. Diagnosen 

IgE-medierad latexallergi bygger på påvisande av latexspecifika IgE-antikroppar och 

eventuell positiv SPT med latexextrakt. 

Har patienten känd latexallergi är det viktigt att använda latexfri utrustning under hela 

anestesi- och operationsförloppet. Ingreppet kan med fördel utföras som första 

ingrepp. 

Lokalanestetika (amid-baserade) 

Många patienter uppger sig vara allergiska mot lokalanestesimedel men de beskrivna 

symptomen överensstämmer oftast ej med de som utlöses vid en IgE-medierad 

anafylaktisk reaktion. Det finns ej heller någon acceptabel dokumentation på att 

dessa reaktioner varit IgE-medierade. De upplevda reaktionerna har oftast varit 

vasovagala eller toxiska reaktioner eller en effekt av tillsatt adrenalin. 

Utredning 

Eftersom så många patienter tror sig vara allergiska för lokalanestetika är det en 

fördel att testa dessa patienter för att kunna ge besked om att det ej varit en allergisk 

reaktion på lokalanestesimedlet. Patienten skickas på allergi-utredning. 

Muskelrelaxantia (NMBA) 

Frekvens 

Frekvensen av allvarliga, förmodat allergiska reaktioner efter NMBA är fortfarande 

oklar. Bland majoriteten av industrialiserade länder är biverkningsfrekvensen låg 

1:50 000 – 150 000 och har inte föranlett några åtgärder från den medicinska 

professionens sida. I enstaka länder (Norge och Frankrike) har en betydligt högre 

frekvens, cirka 1:5 000, av förmodat allergiska reaktioner, som hänskjutits till bruket 

av NMBA noterats, medan den uppskattade frekvensen i Sverige är i 

storleksordningen 1:80 000. Vid eftergranskningen av dessa fall har man funnit att ett 

stort antal kunnat avföras som knutna till användningen av NMBA. Fortsatta studier 

pågår därför för att klargöra sambanden mellan användningen av NMBA och 

18

allvarliga allergiska reaktioner under anestesi. Bland de patienter som trots 

användandet av moderna anestesimedel utvecklar anafylaktiska reaktioner har dock 

muskelrelaxantia intagit en dominerande plats. I utredningen av sådana fall har man 

funnit att en stor andel av patienterna har uppvisat positiva tester för depolariserande 

(Succinylkolin) samt andra icke-depolariserande medel (aminosteroid-baserade eller 

bensylisoquinolinium-baserade). 

I Sverige finns ett fåtal fall (för närvarande < 10) överkänslighetsreaktioner med 

NMBA inrapporterade till Läkemedelsverket. 

Mekanism 

Historiskt sett har NMBA alltid varit förknippade med en tydlig risk för anafylaktisk 

reaktion. Således förekommer både IgE-medierade allergiska reaktioner samt 

ospecifik histaminfrisättning. Bland de medel som från början lanserades var dessa 

reaktioner mycket vanliga och betraktades som ett inbyggt fenomen. Stark 

utvecklingsverksamhet, framförallt inom läkemedelsindustrin, har lett till att nya 

substanser konstruerats och utprovats för kliniskt bruk. Ett genombrott kom på –70 

talet med introduktionen av pancuronium som uppvisade en klart förbättrad 

biverkningsprofil med betydligt mindre tendens till histaminfrisättning och allergiska 

reaktioner. Detta preparat byggde på en aminosteroid-kärna som efter detta bildat 

basen för en utvecklingslinje av nya NMBA vilket resulterat i lanseringen av 

vecuronium och rocuronium. Parallellt med denna utvecklingslinje byggdes en annan 

grupp NMBA (bensylisoquinolinium-baserade preparat) vars molekylära struktur 

bygger på en esterkedja, som spontant eller via esteraser, bryts ned i plasma. Detta 

utvecklingsarbete ledde till lanseringen av atracurium, mivacurium samt cisatracurium. 


Den allergiska reaktionen synes vara kopplad till den karakteristiska kvarternära 

ammoniumföreningen (QAI) i NMBA. Denna molekylära struktur är gemensam för 

alla NMBA och därför uppträder ofta korsreaktioner mellan olika preparat. Det är 

viktigt att hålla detta i minnet vid utredning av överkänslighetsreaktioner i samband 

med anestesi. Vidare är testrutiner i samband med utredning av reaktioner på NMBA 

dåligt standardiserade. För närvarande finns inte någon enhetlig internationell 

utredningsplan, ej heller finns standardiserade lösningar och koncentrationer och 

tolkningen av de svar som erhålles vid testningar är ej heller standardiserade. Det är 

därför mycket svårt att göra jämförelser mellan olika studier och länder. Inom detta 

område finns ett tydligt behov av internationellt konsensus och riktlinjer. 


Eftersom den bakomliggande mekanismen för allergiska reaktioner på NMBA är 

knuten till samma struktur som också svarar för den neuromuskulärt blockerande 

effekten är korsreaktioner vanliga mellan samtliga dessa preparat. Dessutom 

förekommer korsreaktioner med morfin som har samma QAI struktur. Pågående 

studier har visat att morfin dessutom har egna, allergena epitoper. Förekomst av IgEantikroppar 

mot morfin behöver alltså inte innebära sensibilisering mot QAI men 

måste utredas vidare. 

19

Utredning 

Hudtest, SPT, kan utföras med läkemedlen i NMBA-gruppen, liksom kodein, men 

eftersom de har en starkt farmakologisk direkteffekt på mastcellen vilket resulterar i 

histaminfrisättning (t.ex. används kodein som positiv kontroll vid SPT) måste kraftigt 

spädda lösningar användas (t.ex. atracurium < 0,1 mg/ml). IgE antikroppar kan 

påvisas i c:a 2/3 av fallen. Däremot är IgE-antikroppar mot morfin, i länder med hög 

prevalens som Norge, mycket vanligt förekommande varför IgE-test mot morfin har 

mycket låg specificitet. 

Opioider 

Frekvens 

Opioider, kolloider och röntgenkontrastmedel svarar för

Referenser: 

1. Johansson SGO, Hourihane JO´B, Bousquet J, Bruijnzeel-Koomen, Dreborg S, Haatela T, 

Kowalski ML, Mygind N, Ring J, van Cauewenberge P, van Hage-Hamsten M, Wűthrich B. A 

revised nomenclature for allergy. An EAACI position statement from the EAACI nomenclature 

task force. Allergy 2001; 56: 813-824. 

2. Johansson SGO, Bieber T, Dahl R, Friedmann PS, Lanier BQ, Lockey RF et al. Revised 

Nomenclature for Allergy for Global Use: Report of the nomenclature review committee of the 

world allergy organization, October 2003. J Allergy Clin Immunol 2004; 113:832-836. 

3. Project Team of the Rescusitation Council (UK). Emergency medical treatment of anaphylactic 

rections. J Accid Emerg Med 1999; 16: 243-247. 

4. Neugut AI, Ghatak AT, Miller RL. Anaphylaxis in the United States. An investigation in 

epidemiology. Arch Intern Med 2001; 161: 15-21. 

5. Yocum MW, Butterfield JH, Klein KS, Volcheck GW, Schroeder DR, Silverstein MD. 

Epidemiologi of anaphylaxis in Olmstead County: a population-based study. J Allergy Clin 

Immunol 1999; 104:452-456. 

6. Simons E, Peterson S, Black C. Epinephrine dispensing patterns for an out-of-hospital 

population: A novel approach to studying the epidemiology of anaphylaxis. J Allergy Clin 

Immunol 2002; 110: 647-651. 

7. Pomés A. Intrinsic properties of allergens and environmental exposure as determinants of 

allergenicity. Allergy 2002; 57: 673-679. 

8. Maleki SJ, Kopper RA, Shin DS, . Structure of the major peanut allergen Ara h 1 may protect 

IgE-binding epitopes from degradation. J Immunol 2000; 164: 5844-5849. 

9. Flower DR. The lipocalin protein family: structure and function. Biochem J 1996; 318: 1-14. 

10. Aalberse RC. Structural biology of allergens. J Allergy Clin Immunol 2000; 106: 228-238. 

11. Baldo BA, Pham NH, Zhao Z. Chemistry of drug allergenicity. Curr Opin Allergy Clin Immunol 

2001; 1: 327-335. 

12. Salo M. Effects of anaesthesia and surgery on the immune response. Acta Anaesthesiol 

Scand 1992; 36: 201-220. 

13. Brand JM, Kirchner H, Poppe C, Schmucker P. The effects of general anesthesia on human 

peripheral immune cell distribution and cytokine production. Clin Immunol Immunopathol 

1997; 83: 190-194. 

14. Brix-Christensen V, Tonnesen E, Sorensen IJ, Bilfinger TV, Sanchez RG, Stefano GB. Effects 

of anaesthesia based on high versus low doses of opiods on the cytokine and acute-phase 

protein responses in patients undergoing cardiac surgery. Acta Anaesthesiol Scand 1998; 42: 

63-70. 

15. Schneemilch CE, Bank U. Release of pro-and anti-inflammatory cytokines during different 

anesthesia procedures. Anaesthesiol Reanim 2001; 26: 4-10. 

16. Romeo C, Cruccetti A, Turiaco A, et al. Monocyte and neutrophil activity after minor surgical 

stress. J Pediatr Surg 2002; 37: 741-744. 

17. Laxenaire M, Mertes PM. Anaphylaxis during anaesthesia. Results of a 2 year survey in 

France. BJA 2001; 87: 549-558. 

18. Pepys J, Pepys EO, Baldo BA. Anaphylactic/anaphylactoid reactions during anaesthetic and 

associated agents: skin prick tests in aetiological diagnosis. Anaesthesia 1994; 49: 470-475. 

19. Sage D, Guarino R, Sage DD. Intradermal drug testing following anaphylactoid reactions 

during anaesthesia. Anaesth Intensive Care 1981; 9: 381-386. 

20. Fisher MM, Baldo BA. The incidence and clinical features of anaphylactic reactions during 

anesthesia in Australien. Ann Fr Anesth Reanim 1993; 12:97-104. 

21

21. Pumphrey RSH. Lessons for management of anaphylaxis from a study of fatal reactions. Clin 

Exp Allergy 2000; 30: 1144-1150. 

22. Fasting S, Gisvold SE. Serious intraoperative problems – A five year review of 83,844 

anesthetics. Can J Anesth 2002; 49: 545-553. 

23. Garvey LH, Roed-Petersen J, Menné T, Husum B. Danish Anaesthesia Allergy Centre – 

preliminary results. Acta Anaesthesiol Scand 2001; 45: 1204-1209. 

24. Suspected anaphylactic reactions associated with anaesthesia (revised 

edition 2003). The Association of Anaesthetists of Great Britain and Ireland 

and British Society for Allergy and Clinical Immunology 

25. Mertes PM et al. Reducing the risk of anaphylaxis during anaesthesia: 

guidelines for clinical practice. J Invest Allergol Clin Immunol 2005;15:91-101. 

26. Harle DG, Baldo BA, Smal MA, Wajon P, Fisher MM. Detection of thiopentone 

reactive IgE antibodies following anaphylactoid reactions during anaesthesia. 

Clin Allergy 1986; 16: 493-98. 

27. Läkemedelsverkets biverkningsenhet 2002. 

28. Fisher MM, Harle DG, Baldo BA, Anaphylactoid reactions to narcotic analgesic. 

Clin Rev Allergy 1991; 9: 309-18. 

29. Baldo BA, Fisher MM, Harle DG. Allergy to thiopentone. Clin Rev All. 1991; 

9: 295-308. 

30. Vervloet D, Pradal M, Castelain M. Drug Allergy 2 nd ed. Pharmacia&Upjohn, 1999 

31. Laxenaire MC, Mata-Bermejo E,Moneret-Vautrin DA et al. Life-threating anaphylactoid 

reactions to propofol (Diprivan). Anesthesiology 1992; 77: 275-80. 

32. Nishiyama T, Hanaoka K. Propofol-induced bronchoconstriction: two case reports. Anesth 

Analg. 2001; 93: 645-46. 

33. Pers. kommunikation Astra Zeneca 

34. Kimura K, Adachi M, Kubo K. Histamine release during the induction of anesthesia with 

propofol in allergic patients: a comparison with the induction of anesthesia using midazolam. 

Inflam Res 1999; 48: 582-587. 

35. Reves JG, Fragen RJ, Vinik HR et al. Midazolam: pharmacology and uses. Anesthesiology 

1985; 62: 310-324. 

36. Maathieu A, Goudsouzian N, Snider MT. Reaction to ketamine: anaphylactoid or 

anaphylactic? Br J Anesth 1975; 47: 624-627. 

37. Ring J, Messmer K. Incidence and severity of anaphylactoid reactions to colloid 

volume substitutes. The Lancet 1977; Feb 26: 466-469. 

38. Kraft D et al. Immunoglobulin class and subclass distribution of dextran-reactive 

antibodies in human reactors and non reactors to clinical dextran. Allergy 

1982; 37:481-489. 

39. Ljungström K-G. Safety to dextran in relation to other colloids - ten years 

experience with hapten inhibition. Infusionstherapie und Transfusionsmedizin 

1993; 20: 201-210. 

40. Leynadier F, Wessel F. Tests cutanés pour le diagnostic d´allergie aux substituts 

colloïdaux du plasma. Ann Fr Anesth Réanim 2002; 21 Suppl 1:121-122. 

41. Pers. kommunikation Pharmalink AB 

42. Lieberman P. Anaphylactic reactions during surgical and medical procedures. J Allergy Clin 

Immunol 2002 Aug; 110 (2): S 64 –S 69. 

43. Laxenaire MC. [Epidemiology of anesthetic anaphylactoid reactions. 4 th multicenter survey. 

Ann Fr Anesth Reanim 1999; 18: 796-809. 

44. Lawrence ID, Warner JA, Cohen VL et al. Purification and characterization of 

human skin mast cells. Evidence for human mastcell heterogeneity. J Immunol 

1987;139::3062-69. 

45. Fisher MM, Harle DG, Baldo BA. Anaphylactoid reactions to narcotic analgesic. 

Clin Rev Allergy 1991; 9: 309-18. 

46. Craig TJ, Mende C. ommon allergic and allergic-like reactions to medications. When the cure 

becomes the curse. Postgraduate Medicine 1999; 105 (3) : 173 – 81. 

47. Dahlen B, Kumlin M, Margolskee DJ, et al. The leukotriene-receptor antagonist 

MK-0679 blocks airway obstruktion induced by inhaled lysine-aspirin in 

aspirinsensitive asthmatic subjects. Eur Respir J 1993; 6 (7): 1018-26. 

48. Settipane RA, Schrank PJ, Simon RA, et al. Prevalence of cross-sensivity with 

acetaminophen in aspirin-sensitive asthmatic subjects J Allergy Clin Immunol 

1995; 96 (4): 480-85. 

22

49. Thomsen HS, Dorph S. High-osmolar and low-osmolar contrast media. An update on 

frequency of adverse drug reactions. Acta Radiol 1993; 34: 205-09. 

50. Katayama H, Yamaguchi K, Kozuka T et al. Adverse reactions to ionic and non-ionic 

Contrast media. A report from the JapaneseCommittee on Saftey of Contrast Media. 

Radiology 1990;175: 621- 28. 

51. Thomsen HS, Bush Jr WH. Adverse effects of contrast media: incidence, prevention and 

management. Drug Safety 1998; 19: 313-24. 

52. Almen T. The etiology of contrast medium reactions. Invest Radiol 1994; 29 (Suppl): S37-S45 

53. Siegle RL in Dawson P, Cosgrove DO, Grainger RG (eds) (1999) Textbook of 

contrast media. Oxford, Isis Medical Media, p 95 – 98. 

54. Morcos SK, Thomsen HS Adverse reactions to iodinated contrast media Eur 

Radiol 2001; 11:1267-75. 

55. Mertes PM, Laxenaire MC. Ann Fr Anesth Reanim 2004; 23:1133-43. 

56. Harboe T, Guttormsen AB, Irgens AA, Dybendal T, Florvaag E. Anaphylaxis during 

anesthesia in Norway. A 6-year single-center follow-up study. Anesthesiology 2005; 102:897- 

903. 

23

FÖRSLAG – ARBETSMATERIAL 2007-01-08 Anafylaxi i ... - SFAI

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?