Hela nummer 2007/3 (PDF, 2429 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

st073.book Page 97 Sunday, April 22, 2007 5:04 PM
Litteraturöversikter
Hans Hegeland: Nationell EU-parlamentarism.
Riksdagens arbete med
EU-frågorna. Stockholm: Santérus
Academic Press, 2006 (Lund Political
Studies 146).
SVERKER GUSTAVSSON 1
Framtiden för vår europeiska union engagerar
inte bara ekonomer utan även oss
statsvetare. Vi har framför allt tre frågor
för ögonen. Den första tar sikte på unionens
sammanlagda problemlösningsförmåga.
Idén är att unionen omfattar såväl
överstat som medlemsländer. Konstruktionen
som helhet antas verka för fred,
demokrati, välstånd och mänskliga rättigheter.
Utmaningen är att lyckas bättre
med detta under 2000-talet än vad som
blev fallet under 1900-talet. Den ordning,
som sattes i verket efter första världskriget,
var grundad på krigsskadestånd och
nationellt avgränsade demokratier sammanslutna
i ett mellanstatligt förbund.
Våra dagars levande europeiska författning,
däremot, formas av två inbyggda
motsatsförhållanden. Vertikalt går den
överstatligt hävdade frihandeln bara med
svårighet att förena med den nationella
självbestämmanderätten. Horisontellt
bryter sig på motsvarande sätt grundnormerna
kapitalism och folkstyre. Unionen
som helhet blir därigenom från konstitu-
1 Sverker Gustavsson är
E-post:
Anmälan bygger på min fakultetsopposition
vid Hans Hegelands disputation i Lund
den 14 december 2006.
Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg 109 nr 3
tionell synpunkt oklar och spänningsfylld.
Inget av de fyra parvis motstridiga grundnormerna
tillämpas striktare än att deras
respektive legitimitet går att reproducera.
Genom tvetydigheten i såväl höjdled som
sidled ställs aldrig frågan om den slutliga
bestämmanderätten på sin yttersta spets.
Kanske förklarar detta varför unionen alls
är möjlig. Frågan är om det finns någon
bättre lösning. Eller är denna ständigt
fortgående jämkning inom ramen för en
pragmatisk grundsyn att uppfatta som historiens
slut (Gustavsson 2006)?
Den andra huvudfrågan avser överstatens
problemlösningsförmåga. Utmaningen är
förhållandet mellan parlament, råd, kommission,
domstol och centralbank. Vilken
är rätt avvägning mellan väktarstyre, parlamentariskt
majoritetsansvar och inflytande
för medlemsländernas regeringar?
Debatten domineras av dem som menar,
att det vore alltför riskfyllt att på något avgörande
sätt ändra den etablerade balansen
mellan de centrala institutionerna.
Denna tendens, att vilja utgå från dagens
realiteter snarare än önskedrömmar, angrips
från två olika håll. Från det ena hållet
anses tillämpningen av frihandeln inte
kunna legitimeras utan att inslaget av väktarstyre
ytterligare stärks. Även andra områden
än marknaden och myntet behöver
göras oåtkomliga för valmanskårer och
allmän opinion. Från det andra hållet gör
sig motsatt bedömning också starkt gällande.
Legitimiteten anses fordra ett mer
utvecklat majoritetsstyre. Vad som krävs,
menar de som betonar vikten av opposition,
är inte ett mindre utan ett större inslag
av ansvarsutkrävande och partipoli-