Nackaboken 2004 - Nacka kommun

iktig Tycho Brahevecka på Tollare. Också som
skildring av 1800-talets Stockholm är Ottos minnen
levande. På nära håll upplever läsaren kolerans
härjningar, de dödsdömdas väg till galgbacken vid
Skanstull, straffarbetarnas slit med sprängningarna
för Södra stambanan, damerna ”de Bär” – kvinnliga
straffångar som hämtade skittunnorna på natten
- upploppen, de eländiga och lortiga gatorna
som knappt var framkomliga på vintern, hur skolgången
ordnades, de obligatoriska balerna och hur
bröllop och begravningar gick till. Noga beskriver
Otto huset där han växte upp på Repslagaregatan
8 nära Slussen och de personer, som då stod
honom närmast.
En annan litterär aspekt är ”gammalsvenskan”
och Ottos sätt att stava. Jag har försökt att slaviskt
skriva av bokstav för bokstav, ”stavfel för stavfel”.
Ibland använder Otto ”w” i ord som wi eller wår
trots att han annars normalt brukar ”v”. Då gör
han det för att förstärka en känsla som starkare
kommer till uttryck med hjälp av den äldre stavningen,
t.ex. då han syftar på sin hustru och sig
själv i skildringen av deras bröllopsresa, eller då
han skriver ”wår” fader om sin pappa. Konsekvens
i stavningen avtar sedan med ålderns rätt, då Otto
passerar 80-årsstrecket.
Uppslaget att återge Ottos text, upprätta en personförteckning
samt att redigera bilder och text
till boken ”Ottos minnen” (Norstedts 2002) fick
jag av en händelse då jag fann avskriftsfragment av
texten bland foton och handlingar efter min far,
som var barnbarn till Ottos bror Anhelm.
Landstället på Tollare och en
”Tycho Brahevecka”
(Kap. 8 ur ”Ottos minnen” av Otto
Frestadius)
Jag har nu berättat en del af mina minnen från
lifvet i staden och vill nu tala, om huru vi hade
det på vårt landställe Tollare där ännu faster Ida
bor kvar och där hon har upprättat sitt sjukhus
för höftsjuka och är snäll mot fattiga barn som
lida däraf.
Den gamla hufvudbyggnaden står ännu kvar
och inredd som under min barndom, fast den då
hade en altan på pelare äfven åt gårdssidan.
Sjelfva hufvudbyggnaden lät min bror Anhelm
renouvera och ”sätta stil på”, samt ombyggde
flyglarna sådana de nu äro. Denna renouvering
anförtroddes Arkitekten Ekman, som var gift med
min kusin Augusta Enblom.
Liksom du och Märta så gladde vi oss alltid att
få flytta ut till landet på sommaren.
Vi sluppo då att gå i skolan eller åtminstone
hade vi mera tid att leka, då vi endast läste några
timmar dagligen för en informator.
Vårt förnämsta nöje var vårt leksaksberg. Men så
hade vi också ett alldeles utmärkt sådant som låg
ute på ängen och skall jag någon gång visa dig det
då vi träffas på Tollare. En del af berget var plant
som ett golf och det var vårt förmak. Vid sidan
häraf bildade berget en insänkning alldeles som en
chaiselong, som var mycket beqväm att ligga på,
fast lite hård. En massa små naturliga hyllor funnos
i berget där vi kunde sätta upp vår service.
En del af berget var bildadt som en spis och
framför den liksom ett golf att stå på. Ofvanför
spisen var en liten remma, som ibland var fylld
med vatten så att vi kunde röra ihop soppa och
ETT KAPITEL UR ”OTTOS MINNEN”
11