Nackaboken 2004 - Nacka kommun

36
I
början av januari 2003, en ovanligt kall vinter,
bär isen långt ut i skärgården. Jag vandrar i
femton minusgrader över tjock is mot Tegelön,
då solen plötsligt belyser en lång mur bestående
av stora sammanfogade stenblock längs öns
sydvästra strand.
Ömsom höga och smäckra, ömsom korta och
knotiga tallar lutar sig långt över muren. Robusta
och rödbruna gammeltallar med grova grenar,
nedpressade av väder och vind. Snöpudrade förgrenande
sig till spretiga och välvda, slingrande
och glesbarriga, gröngrå plymer.
Över tallar på Vårfru Udde höjer sig gula verandor.
Ett hus byggt av innerstadens rivna tobakslador
och uppfört av Alfred Sandahl år 1879.
Sandahl som först var kamrer vid Klara gasverk
och sedan förverkligade förmögna stockholmares
skärgårdsdrömmar, väckta av Strindbergs mustiga
skärgårdsskildringar.
Alfred Sandahl (1831-1902) bebyggde Tegelöns
västliga granne Vikingshill år 1864 och arrenderade
två år senare Tegelön med omgivande holmar.
Han valdes 1867 till Stockholms byggnadsförenings
ordförande.
Jag stiger upp på Östra promenaden bortom Solvik
och passerar Nedre Wimret, som Alfred Sandahl
byggde under 1870-talet. Nedre Wimret är
ett solgult långt hus med burspråk och spröjsade
fönster. Som vaktposter står stora lövträd, som
hamlats för många år sedan.
Tegelön ingick i den stora Velamsundsegendomen,
och öns torpare gjorde dagsverken på huvudgården
Velamsund.
Jag passerar ett annat hus, Övre Wimret, även
TEGELÖN, TALLAR OCH TRÄDGÅRD
kallat Skogswimret. Skog och hus hör samman
på Tegelön. Skogswimret är försett med spröjsade
fönster och snickarglad entré skymtande bakom
snötyngda buskar. Ett hus med ljusgula väggar och
vitgula snickerier i kritvit snö, ursprungligen ett
av de många torp, som Sandahl lät bygga om.
Jag når Tegelöns höjder och ser mellan talltoppar
färjan passera mot Tallinn. Solvarma senvinterdagar
öppnar sig tallarnas kottefjäll med knäppande
ljud, och tallfrön flyger omkring, snurrande runt
sin enda vinge.
I april släpper Waxholmsbolaget vårturlistan, så
att jag, för inte mycket mer än priset av en kopp
kaffe, kan byta tunnelbanans trängsel mot Tegelöns
frid. Jag stiger iland vid bryggan med gulmålat
vänthus på öns nordsida och går vägen till sydvästsidan
och ångbåtsbryggan ”Tegelön inre”, som
regelbundet angjordes av Torbolagets båtar ännu
under 1940-talet.
En smalnande stig mellan yviga häckar och
buskage för till bryggan flankerad av två porttorn.
Bakom norra tornet blommar monstruös
snödroppe. En vacker snödroppe där ståndare och
pistiller omvandlats till kalkblad. En ålderdomlig
snödroppe från sjuttonhundratalets trädgårdar.
Blommorna har strimmade ljusgröna kalkblad,
ljusgröna som närbelägna huset Alhyddans tak.
Nakna träd kastar skuggor mot huset, som är
målat i klarvitt och rött och byggt av Alfred Sandahl
omkring år 1880.
I sluttningen bakom bruna och lavgrå snår syns
torn med ljusgröna och toppiga tak. Torn på Villa
Lindset, som Alfred Sandahl under 1880-talets
början lät uppföra åt sig själv. Jag dröjer vid grin-