Nackaboken 2004 - Nacka kommun

22
förbjuden att ge oss örfilar, och blefvo vi glada
däråt. Men dessemellan lekte han med oss och
var afhållen af alla.
Fia Färm var lat och dum samt högfärdig, ty
hon såg bra ut och tyckte vi aldrig om henne. I
senare år måtte hon uppfört sig illa, ty mamma lät
inackordera henne på landet som amma.
Vi hade på Tollare en stor trädgård med mycket
goda äpplen, plommon och stickelbär. Trädgården
var omgifven af ett högt spjälstaket och då vi på
ett afsides ställe af trädgården sågo någon lockande
fallfrukt var där några spjälor som var mjuka och
böjliga, så att vi kunde tränga oss in mellan dem
i trädgården.
En söndag hade faster Ida fått en ren ljus nettelduksklänning
och trängde sig in i trädgården
och tillbaka. Men så hon såg ut! Du skulle sett
henne! Staketet hade blifvit nytjärat. Stackars lilla
syster fick rysliga bannor af Mamma och Anna
Lena. Mamma sade: ”Du ská nu sjelf minsann få
tvätta din klädning för att du skall få känna huru
svårt och hvilket arbete tvättgummorna hafva, och
vattnet skall göras mycket hett.” Tvättgummorna
bådo för henne och tyckte mamma var bra grym
mot lilla syster – men det hjelpte ej. Ida grät och
vi också.
I trädgården hade vi fem bikupor täckta med
halm. Men när vår broder Anhelm kom hem ifrån
utlandet så hade han med sig grönmålade bikupor
af trä och dessa voro i flera afdelningar. På
baksidan af kuporna voro anbringade små fönster
och då man lyftade bort små luckor så kunde
man se huru bina byggde sina kakor. När en kupa
var färdig så kunde man endast behöfva draga
ut en mellanvägg så lemnade bina den färdiga
bikupan och började arbeta i den nya. När bina
ETT KAPITEL UR ”OTTOS MINNEN”
lemnat den färdiga kupan kunde man åter skjuta
in mellanväggen och skatta kupan, d.v.s. taga ut
honungskakorna.
I de gamla kuporna, när honungskakorna blefvo
fullbyggda, lemnade bina sina kupor och flögo till
skogs. Detta kallades att bina svärmade. När någon
såg detta måste han ropa ut Bina svärma! Och då
rusade alla till med vattenkannor och vispar för
att stänka på bisvärmen, ty satte sig bina på en
trägren eller en buske och bildade en stor klump
emedan bidrottningen eller anföraren den så kal-
lade ”Bisen” slagit sig ned där. Då förde man dit
en ny kupa bestruken med elfgräs och honung
och bina samlade sig i den. Detta var dock ganska
besvärligt och en biskötare måste tillkallas för att
utföra detta. Med de nya kuporna svärmade aldrig
bina, då man däremot med de gamla halmkuporna
förlorade många svärmar som flögo till skogs.
I skogen upptäckte vi en gång två ekar hvari
bin slagit sig ned. Biskötaren rökte då ihjäl dem
med linnelappar doppade i svafvel som han tände
på. Sedan höggs hål på eken och vi tog vara på
honungskakorna.
Bror Anhelm skulle en gång försöka fång bina
från en ek. Han satte då en af de nya kuporna på
en ställning nära hålet på eken och satte ett tjockt
bamburör mellan detta och kupan så att bina måste
passera röret och genom den nya kupan för att
komma ut. Och då tänkte han att bina skulle finna
det besvärligt och slå sig ner i den nya kupan. Istället
stannade bina kvar i eken och åto upp sin honung i
god ro. Och bror Anhelm blef mycket snopen.
En dag hörde vi huru man blåste i jägarhorn och
vi sprungo genast ut till skogsbrynet och då fingo
vi se en hel mängd jägare komma ut ur skogen,