Folkhemshjärtat: Om en g(l)ömd kultursjukdom - Studentportalen

SOLVEIG JULleR
35· Jag beskriver dessa aktiviteter utförligare i "Photographing Life before Birth".
36. Per Udden och Lennart Nilsson, "Rädda våra ofödda", Idun-Veckojournalen, nr
46, 1964, 19-23. Udden nämner sin utbildning på Sabbatsbergs sjukhus i repliken
"Social abort: Är den verkligen lögn?", Idun-Veckojournalen, nr 49, 1964, 39.
37· Udden & Nilsson, 1964.
38. Stig Nordfeldt, "Abortdebatten II: Kunde vi ha räddat deras barn?", Idun­
Veckojournalen nr 47, 1964, 30-31; Gustaf von Platen, "Aldrig född",Idun-Veckojournalen,
nr 48, 1964, 5; Lis Asklund, "Jag kan inte tiga", Idun-Veckojournalen nr 48,
1964,28-29; Per Udden, "Får vi döma efter tårar",Idun-Veckojournalen nr 48,1964,
28-29, 59-60; "Abortdebatten 4: När får fostret liv?", Idun-Veckojournalen nr 49,
1964,36-38,76-77; Udden 1964.
39· "Kungafondendelar ut 208 480 kronor till kultur", Stockholms-Tidningen 27110
1964.
40. Nilsson, Ingelman-Sundberg & Wirsen 1965. Se även Ingelman-Sundbergs
replik på en kritisk recension av denna bok: "Varför blandar Engström in aborterna?",
Läkartidningen 62, nr 49, 1965, 4105.
41. Om tillkomsten av Ett barn blir till, se mitt bokmanus "Visions of Life and
Death".
194
Folkhemshjärtat:
Om en g(l)ömd kultursjukdom
MARIA BJÖRK
Mitt i folkhemmets femtiotal bultar inte bara ett ideologiskt hjärta, en
ide om att allt går att ordna, att problem är avgränsade och lösbara och utvecklingen
går åt rätt håll. Där slår också många högst konkreta hjärtan, och
förvånansvärt många av dessa reella hjärtan slår i otakt; för snabbt, för
hårt, för oregelbundet och för fladdrigt. Hjärtneuros, eller neurosis cordis som
diagnosen kallas på läkarlatin, blir en välkänd och vanlig åkomma under
femtiotalet. De drabbade tycks ofta vara kvinnor - män är mer drabbade av
den tunga diagnosen hjärtinfarkt, åtminstone av dödlighetsstatistiken att
döma.
Symtomen på hjärtneuros är, i princip, samma symtom som kan kopplas
till andra hjärtåkommor, som hjärtinfarkt, kranskärlssjukdomar och klafffel.
Det rör sig om en sjukdomsbild där värk, hjärtklappning, svårigheter att
andas, tryck över bröstet, yrsel, svettningar och stickningar i hjärttrakten är
framträdande. Skillnaden mellan hjärtneuros och andra hjärtsjukdomar är
att hjärtneurosen karaktäriseras aven avsaknad av objektiva fynd i medicinsk
mening.
Den mest uppenbara bakgrundsfaktorn för både spridning och intresse
kring hjärtneurosen var högst konkret: när penicillinet från fyrtiotalet och
framåt blev ett effektivt vapen mot de allra flesta infektionssjukdomar, intog
hjärt- och kärlsjukdomarna i stället platsen högst upp i västvärldens
dödlighets statistik. Snabb och oväntad död fick således ett nytt kroppsligt
fokus : hjärtat. Samtidigt skedde också ett annat, mindre påtagligt fokusskifte
: bort från infektionssjukdomarnas bärare, bakterierna, till kroppens
interna biologi. Problemet, felet och sjukdomen tycks komma inifrån individen,
inte utifrån. Hjärtat och hjärtats symtom drog uppmärksamheten
mot kroppens insida, till osynliga strukturer och diffusa blåsljud, bort från
spridningsmekanismer och fientliga bakterieinvasioner.
195

MARIA BJÖRK
Men det fanns också en annan, mer påtagligt kultur- och kontextbunden
sida av hjärtneurosen. Den spreds och diskuterades under en tämligen begränsad
tid, främst under femtiotalet, för att sedan försvinna ur det medi­
cinska vokabuläret och ur det allmänna medvetandet. Hjärtneuros kopplades
dessutom till en specifik grupp: kvinnor, och till en specifik hotbild för
individen, alltså hotet om hjärtattack eller hjärtbristning. Hjärtneurosen
kan alltså beskrivas som en kultursjukdom, en sjukdom som med Karin
Johannissons ord
uppfattas som sjukdom i ett bestämt tidsrum och som uppkommer,
namnges och sprids i samspel med kulturen (normer, föreställningar,
hotbilder ).
hämtar de flesta av sina symtom ur en gemensam repertoar eller symtompool.
försvinner för att tillståndet inte längre betraktas som sjukdom eller för
att symtombilden slukas av andra och nyare diagnoser.!
Jag använder kultursjukdomsbegreppet för att undersöka och analysera
hjärtneurosen. Hur kan hjärtneurosen förstås i relation till kulturella hotbilder,
föreställningar och ideal under femtiotalet, och hur ser den symtom­
pool eller repertoar ut som symtomen hämtas från? Analysen sträcker sig,
precis som kultursjukdomsbegreppet, över namn och begrepp, underliggande
förklaringsmodeller, kulturella kontexter och in mot den patient som
internaliserar och samtidigt rekonstruerar hjärtneurosens sjukdomsbild.
Femtiotalets neuros
Diagnosen psykoneuros, eller som den mer vardagligt kallades, neuros, utgör
under femtiotalet en samlings beteckning för ett stort antal symtom, både
fysiska och psykiska. I den första upplagan av Statistisk Klassifikation av sjukdomar,
skador och dödsorsakerfrån 1951, har hjärtneurosen, eller Psykoneuroser
med symtom från cirkulationsorganen, nummer 315. Under denna specifika
diagnos listas olika symtom från hjärtat och cirkulationen som härleds till
psyket. 2 Förutom hjärtneuros finns också andra psykoneurosdiagnoser som
konkret ringar in somatiska symtom, där bland annat besvär med matsmält -
ning eller besvär från andra inre organ ingår. 3 Också olika typer av "hyste­
riska", "fobiska" och "depressiva" reaktioner betecknades som psykoneuroser.
Diagnosen psykoneuros är alltså påfallande amöbalik, och sträcker sig
FOLKHEMSHJÄRTAT: OM EN G(L)ÖMD KULTURSJUKDOM
över ett brett spektum av symtom och reaktioner. Den strukturerar också
tidigare välkända kvinnodiagnoser, som hysteri och neurasteni, som nu återfinns
som bleka skuggor, underkategorier, till den allomfattande neuros­
diagnosen.
Bakom diagnosen hjärtneuros, och i princip alla psykoneurosdiagnoser
under femtiotalet, fanns ett bitvis diffust medicinskt-psykiatriskt tankegods.
Läkare och psykiatriker tänkte sig att vissa individer var särskilt kon­
stitutionellt känsligflj:ller svaga. Psykiatrikern och överläkaren på Långbro
sjukhus Gunnar Lundquist var en av de läkare som flitigast diskuterade
nervösa besvär. Hans verk om nervösa sjukdomar och psykiatri kom ut i
stora upplagor, och Lundquist var också en flitigt anlitad föreläsare i radio,
och framträdde som sakkunnig i frågor rörande psykiatri. Han menade att
nervösa besvär främst drabbar vissa individer.
Vissa människor, som i ett eller flera avseenden har en bräcklig konstitution
eller är utpräglade minusvarianter i Sjöbrings mening, har svårare än
andra att bära en motgång, de 'ta lätt vid sig', som det heter. 4
De individer han beskriver betraktas som särskilt benägna för att drabbas
av neuroser: motgångarna blir tyngre att bära för dem än för andra mera
robust konstituerade individer.
Neuros antogs dock inte enbart utlösas aven konstitutionell disposition,
utan snarare som ett resultat av mötet mellan en svag konstitution å den ena
sidan, och ett så kallat "psykiskt trauma" å den andra sidan. 5 Lundquist
beskriver det psykiska traumat som
[ . .. J allehanda olustbetonade upplevelser som en person kan råka ut för,
såsom 'olycklig kärlek', 'olyckligt äktenskap', ekonomisk motgång, förlusten
aven nära anhörig, upptäckten att man lider aven svår sjukdom
o. s. v. 6
Precis som neurosdiagnosen sträcker sig över ett brett spektum av symtom,
spänner också iden om det psykiska traumat som utlösande mekanism över
såväl individuella som yttre aspekter. Diagnosen psykoneuros bygger alltså
på en specifik människosyn, den konstitutionella, och en specifik förståelse
av hur denna människa relaterar till sin omgivning och sina omständighe­
ter; iden om det psykiska traumats betydelse.
Denna förklaringsmodell för psykoneuros är i sina grunddrag väl anpassad
till det folkhemssamhälle där den så flitigt används. Redan på trettiotalet
197

MARIA BJÖRK
konstaterade Alva Myrdal att problemet för det moderna samhället inte
gäller ett fåtal svårt sjuka avvikare, utan snarare "[ ... J alla de icke fullt
toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden har svårt att klara
sin existens [ ... J".7 Efter det andra världskrigets slut har tonen mjuknat
något, men grundtanken är densamma: det är hos de konstitutionellt svagare
individerna grogrunden till nervösa sjukdomar och symtom finns.
Samhälleliga faktorer och yttre omständigheter - psykiska trauman - blir
bara droppen som får en redan full bägare att rinna över.
Gunnar Lundquist ovan nämner Henrik Sjöbrings teoretiska system över
personlighetens struktur, men lundapsykiatrikern Sjöbring var bara en av
flera "typ- och konstitutions teoretiker" vars teorier användes av svenska
läkare och psykiatriker under femtiotalet. Lundquist menar att både Ernst
Kretschmer och amerikanen W. H. Sheldon har haft stort inflytande över
svensk psykiatri. 8 Ofta hänvisas inte till någon specifik teoretiker alls, i
stället lutar sig resonemangen mot vad som tycks vara ett destillat av tankegångar
från många olika konstitutionspsykologiska skolor. I en lärobok
för sjuksköterskor konstaterar författaren lakoniskt att världen är hård, men
att de starka klarar sig:
Ett samhälle, där konkurrensen är den avgörande faktorn i kampen för
tillvaron, framkallar lätt osäkerhetskänslor och neurotiska spänningar
hos sina medlemmar. Endast de psykiskt och fysiskt starka individerna,
som äger tillräcklig säkerhet, kan under sådana förhållanden klara sig,
medan de vekare och mindre välutrustade går under. 9
Oavsett om resonemangen tar sin utgångspunkt i specifika konstitutionsteorier
eller inte är det individens konstitution eller vekhet som problematiseras
- det är individen som görs till avvikare och problem.
När resonemangen kring psykoneuros er och nervösa besvär kopplas till
samhälleliga företeelser på ett generellt plan, som jäkt, statusjakt, automation
inom industrin eller ensamhet i den nya urbaniserade tillvaron, tilldelas
dessa kulturella och samhälleliga faktorer rollen av utlösande faktor och
försvårande omständighet. Primärproblemet är fortfarande den konstitutionellt
svaga individen. Som ekonomhistorikern J enny Andersson pekat på
är detta sätt att resonera centralt också för (den socialdemokratiska) politiken
under femtiotalet. "Det starka samhället" eller "folkhemmet" betraktas
i grunden som ofelbart: man har funnit en tredje väg mellan kommunism
och kapitalism, men också mellan tillväxt och trygghet, och det råder i princip
konsensus kring vilken utveckling som är den rätta.lo Optimism och
e
FOLKHEMSHJÄRTAT : OM EN G(L)ÖMD KULTURSJUKDOM
framtidstro präglade den politiska diskursen såväl som den mediala, och
samhället beskrevs som i grunden gott: problem kunde lösas, och även företeelser
som fattigdom och sjukdom skrevs in i en tolknings ram där själva
utvecklingen gjordes till en läkande kraft Y "Restnöd" blev en central metafor,
särskilt inom den politiska diskursen. Med restnödsbegreppet skapades
en bild där samhällsproblem som fattigdom och social nöd transformerades
till kvardröjande rester av ett äldre samhällsskick, rester som i takt med att
framsteg och utveckling spred sina välsignelser skulle komma att försvinna. 12
I det starka samhällets matris blir psykoneuros er och nervösa besvär i
allmänhet en märkligt avgränsad historia. Trots att neurotikerna enligt
populära och vitt spridda uppskattningar var många - det påstås att de
neurossjuka utgjorde "50 procent av invärtesläkarnas klientel" - så beskrivs
den nervösa sjukligheten aldrig som ett samhällsproblem Y Siffran, fem av
tio, kom från neurologi professorn Nils Antonis populära En bok om nerver
från 1946, och cirkulerade i den psykiatriska debatten och nämndes i populärmedicinska
verk under hela femtiotalet. 14 Kategorin neuros patienter
betraktades alltså å ena sidan som mycket stor, å andra sidan omtalades den
närmast som ett logistiskt problem. Patienterna gick fel, de gick till invärtesläkaren
i stället för psykiatrikern, och det är neurotikernas felaktiga
placering i samhällsrum och vårdstruktur som görs till det primära problemet.
Man talar inte längre, som Alva Myrdal på trettiotalet, om antalet
"icke fullt toppvärdiga" individer. I stället riktas fokus mot det antal patienter
som finns på fel plats i den samhälleliga vårdapparaten.
Som logistiskt problem blir neuros sjukdomarna i generell mening till
kultursjukdomar, om än i en annan bemärkelse än den begreppet vanligen
avser. Genom att kategorin neuroser konstrueras som ett placerings- och
navigeringsproblem, en fråga om en viss kategori patienter som går fel i
vårdsystemet, sjunker frågan om neuroserna som problem från en samhällelig
nivå till en logistik- och individnivå. I stället för att lyftas upp, och
kopplas samman med ideer och ideal i tiden, drar argumentationen neurossjukdomarna,
och de neurotiska patienterna, nedåt, mot en rationell, praktisk
nivå. Neurosfrågan blir så, precis som "restnöden", hanterbar för det
starka samhället.
Att de konstitutionellt svaga individer som drabbas av neuroser och nervösa
besvär existerar ansåg man från medicinens håll inte vara möjligt att
åtgärda - svagheten betraktades i princip som medfödd. Krigets insikter
hade dessutom slipat ner trettiotalets skarpa retorik, och i stället gjort frågan
om de konstitutionellt svaga och nervösa till en fråga för den rationella,
199

MARIA BJÖRK
men samtidigt medkännande och toleranta välfärdsstaten. I utredningen
kring den öppna läkarvården i riket 1948 pläderade Axel Höjer för neuroti­
kernas rättigheter att bli betraktade som fullvärdiga patienter och sjuk­
doms bärare. Höjer gick till storms mot den vanliga uppfattningen både
inom och utanför medicinen, att nerver och neuroser bara var inbillnings­
sjuka som borde nonchaleras. Neurotikerna är sjuka, precis som människor
med hjärtfel och diabetes är sjuka, varken mer eller mindre, menar Höjer
med eftertryckY Den kritik Höjer och hans kollegor gav uttryck för moti­
verades delvis med tänkta biologiska och organiska förtecken. Man framhöll
nyare forskningsrön som tycktes visa att vissa neurotiska besvär kunde ha
sin grund högst fysiska förhållanden, som hormonrubbningar, vitaminbrist
och hjärnhinneinflammationer, samtidigt som neurosens tänkta social­
psykologiska orsaker gavs större utrymme än tidigare. 16 Att Höjer lyfter
fram biologiska orsaker är signifikativt - antagligen är neuroserna, tänkte
man sig, precis som samhället rationella, och därför möjliga att logiskt för­
klara. Det problem som formuleras kring neuroserna under femtiotalet
handlar följaktligen bara om att få just denna grupp av sjuka att vända sig
till rätt instans, till psykiatrikern.
Neurosproblemet korresponderar således inte med samhälleliga hotbilder,
utan snarare tvärtom; med en föreställning om samhället som gott,
problem som lösbara och "restnöd" som enda opererande problemformuleringsram.
Hjärtneurosen utifrån:
Symtompoolen och patienterna
Diagnosen psykoneuros, eller neuros, kan alltså betraktas som en kultur­
sjukdom på ett plan - den korresponderar med den bild av samhället som
var förhärskande. Det starka samhället är rationellt, alltså är också neuro­
serna rationella och logiska, och kan därmed som problemområde bemötas
som ett rationellt och logiskt problem. Hur de specifika symtomen från
hjärtat skall förstås är en mer komplicerad historia. Svenska förhållanden
efter två världskrig kan bara med stor svårighet sägas likna krigens omstän­
digheter, där soldater i skyttegravar och under luftvärnsattacker drabbades
av så kallat "soldiers' heart", alltså anfall av akut hjärtklappning tillsammans
med (tämligen väl motiverad) dödsångest.
Historikern Edward Shorter menar att patienters symtom i princip alltid
hämtas från en kulturs gemensamma "symtompool". En "symtompool"
200
e
FOLKHEMSHJÄRTAT: OM EN G(L)ÖMD KULTURSJUKDOM
betecknar "a cultures' collective memory of how to behave when ill", och
utgör alltså en legitim repertoar av symtom. l? Shorter menar att patienter
på ett omedvetet plan "väljer" symtom från denna symtompool; att "välja"
andra symtom vore att diskvalificera sin sjuklighet på förhand.
Att hjärtat hade en framträdande plats både i det medicinska och det
allmänna medvetandet under femtiotalet innebär också att det hade en
framträdande plats i den symtompool patienten hämtade sina symtom från.
Samtidigt är det emblematiskt att de interna hjärtsymtomen blir så fram­
trädande just under detta årtionde. Hjärtat var inte bara symbolen för snabb
och oväntad död, utan också sinnebilden för legitim och oomtvistlig sjuk­
dom. Femtiotalet markerar starten för det som kallats "medicinens guld­
ålder", med stora framgångar inom diagnostik, sjukdomsbekämpning och
farmakologi. Den första öppna hjärtoperationen genomförs år 1955, och
den kliniska medicinens historia kan därefter och några decennier framåt
beskrivas som en framgångssaga. 18 Också psykiatrin närmade sig biomedi­
cinen, kliniskt med hjälp av preparat som klorpromazin mot schizofreni,
teoretiskt som hos Höjer med nya rön kring hormoners och vitaminers in­
verkan på psyket. Biomedicinen tycktes alltså ha framtiden för sig, precis
som biopsykiatrin, även om den sistnämnda inte värderades lika högt av
patienterna. Att hjärtat hamnade i fokus för patienternas symtom är i detta
perspektiv inte förvånande, snarast tvärtom - deras symtom anknyter till
det vetenskapsområde det talades mest om, biomedicinen, och det organ
som framför allt tilldrog sig intresse, hjärtat.
Kardiologen, konungens livmedikus och tillika välkände högermannen
Gunnar Biörek karaktäriserar i sin bok Om hjärtat krånglar från 1953 symto­
men vid "den vegetativa hjärtneurosen", enligt Biörek tidigare kallat "sol­
dathjärta", eller "det irritabla hjärtat":
Det karaktäriseras aven grupp symtom (vanligen flera sammantagna,
men inte nödvändigtvis alla på en gång), sådana som lufthunger, ofta
förenad av ljudliga suckar, hjärtklappning, uttröttning även vid små ansträngningar,
obehag och värk i vänster sida av bröstet, yrsel, nervositet,
ibland darrningar, svettningar, huvudvärk, stundom lätt temperaturförhöjning,
ofta kalla och våta händer och fötter. [---] Det är sannolikt att
det finns en ärftlig benägenhet för dylika reaktioner eller för liknande
vegetativa neuroser från andra organ.
Trots att tillståndet till en början mest påträffades hos krigare, är man
nu överens om att det är minst lika vanligt hos civilbefolkningen och
vanligare bland kvinnor än hos män. 19
201

MARIA BJÖRK
Att Biörck talar om den "vegetativa" neurosen är signifikativt: det var
denna kategori åkommor Höjer anspelade på när han lyfte fram hormonella
och andra biologiska faktorer i samband med neuros. Biörck inskärper
också att denna kategori neuroser inte i första hand har sin orsak i "ångest",
utan snarare i ännu okända biologiska och möjligen hormonella faktorer. 2o
Shorter refererar ett illustrativt exempel på hur sjukdomsbilders legitimitet
formas i relation mellan patienterna och medicinen. När medicinens
tolkningsparadigm förändrades efter sekelskiftet 1900, och det så kallade
"reflexparadigmet" successivt fasas ut till förmån för ett mer psykologiskt
perspektiv inom medicinen, förändrades också patienternas symtom. De
"hysteriska" anfallen, kramperna och förlamningarna, försvann, och ersattes
av mer diffusa, interna symtom. 21 Shorter menar att förändringen beror
på att patienter snabbt införlivar läkarnas förändrade inställning - patienterna
blir medvetna om att förlamningar och kramper ändrat status, och att
medicinen nu betraktar sådana symtom som psykiskt betingade, snarare än
framkallade av oklar "nerv-irritation". Enligt Shorter beror patienternas
förändrade symtommönster på att de skyggar för en psykologisk tolkning:
eftersom de betraktar psykiskt betingade symtom som liktydiga med simulering,
ändrar symtomen karaktär när kramper och förlamningar blir psykiskt
konnoterade, och antar i stället en mer diffust-organisk skepnad, som
trötthet och värk.
I Sverige fanns utan tvivel en skeptisk inställning till "nerver" generellt,
både från läkarhåll och allmänhet. Axel Höjer kände sig föranledd att inskärpa
att neuroser och nervösa sjukdomar förtjänade att tas på allvar; de
skulle inte längre betraktas som en andra rangens åkommor. Det är också
möjligt att patienterna generellt var medvetna om de väl spridda konstitutionstankarna,
och var föga intresserade av att betraktas som konstitutionellt
svaga eller som Sjöbringska minusvarianter. Huruvida patienterna
tagit till sig de teoretiska skillnaderna mellan vegetativ neuros och psykoneuros
är svårt att säga något om. Det förefaller dock troligt att betydelsen för dem
gav intryck av att vara densamma, trots att läkare som Axel Höjer och Gunnar
Biörck ansåg att det fanns en skillnad i tänkbar orsak.
Femtiotalets hjärtsymtom kan förstås med utgångspunkt i Shorters resonemang
kring symtompoolens betydelse. Patienterna skulle då "välja"
hjärtsymtom av det enkla skälet att symtomen liknar den mest legitima
sjukdom man (omedvetet) kan tänka sig: hjärtsjukdom. Symtomen från
hjärtat kan i anslutning till en sådan tolkning begripliggöras som den enda
vägens symtom: det fanns inget för patienterna acceptabelt medicinskt
202
FOLKHEMSHJÄRTAT: OM EN G(L)ÖMD KULTURSJUKDOM
paradigm som kunde fånga upp deras upplevda sjukdomskänsla - reflexparadigmet
var sedan länge borta, och det psykologiska paradigm som ersatt
det var inte fullt accepterat. Psykologiska förklaringar hade negativa
konnotationer: simulering, trams, bara nerver, konstitutionell svaghet och
otillräcklig karaktär var knappast statustillmälen. Dessutom framhålls den
biologiskt inriktade medicinen som det ideal också andra discipliner, framför
allt psykiatrin, skulle närma sig. I en analys med Shorterska förtecken
blir således utfallet att ur femtiotalets symtompool finns inga andra legitima
symtom att "välja" än de som betecknar allvarliga somatiska sjukdomar.
Hjärtsymtomen och individen
Shorter tillmäter dock medicinen en ibland oproportionerligt stor betydelse
för patienters upplevelser och beteenden. Ett annat, mindre medicincentrerat
sätt att närma sig hjärtsymtomen under femtiotalet är att lägga
tyngdpunkten på kulturella och könade aspekter. Normer, ideal, föreställningar
och hotbilder, särskilt i relation till kvinnors villkor och föreställningar
kring det kvinnliga, har visat sig betydelsefulla i relation till kvinnors
tillskrivna och levda sjuklighet. Feministiskt inriktade forskare har särskilt
i hysterins utlevande och samtidigt begränsande symtom velat se en karikatyr
över det sena 1800-talets kvinnoideal: de tvära kasten mellan skratt och
gråt, förlamningar och kramper, stumhet och blindhet läses som analoga
med kvinnans roll: hon som inte bör tala, inte se, inte röra sig, blir i den
hysteriska karikatyren blind, stum och förlamad, hänvisad till enbart känslosfären,
med intellektet bortkopplat. 22 När det specifika kvinnoideal som
utgör grunden för symtomen förändras, försvinner också det kulturella
behovet av att se och gestalta dem. Att de kvinnliga hjärtsymtomen under
femtiotalet, precis som de hysteriska förlamningarna, kramperna och stumheten
vid 1800-talets slut, kan betraktas som analogier är en tolkning som
kan prövas. Vad blir då nedanstående bild analog med?
Aktuellt: Sedan den XXIX 19SX dagligen besvärats av att hjärtat slår
dubbelslag, efterföljt av ett längre uppehåll, ssk när pat. ligger, men även
om dagen och i sht. när hon stått länge. Sensationen i praecordiet brukar
försvinna om pat anstränger sig ngt, ex. vis går uppför en trappa eller
springer. Under sista 3 veckorna fått liksom anfall, yttrande sig i att hon
liksom blir vanmäktig. Allting försvinner, tycker sig få svårt att andas, blir
rätt [sic? l det svartnar aldrig för ögonen och föremålen snurra ej runt åt
ngt visst håll, förlorar aldrig medvetandet, i samband med anfallen. Dessa
2°3

MARIA BJÖRK
naden. Kanske kan kvinnors hjärtsymtom läsas som ett uttryck för kvinnors
desperata längtan att få höra till, att få bidra, att få vara med och bygga
samhället i stället för att reduceras till en förutsättning. Och kanske kan
hjärtneurosen förstås som en kultursjukdom i ett samhälle där kultursjukdomar
per definition inte kan finnas: ett bultande hjärta som bortom ord,
logik och rationalitet berättar om sin samtids dolda konflikter.
* *
*
1. Karin Johannisson, "Om begreppet kultursjukdom", Läkartidningen, nr. 44,
2008, vol. 105, 3129.
2. Statistisk Klassifikation av sjukdomar, skador och dödsorsaker, utgiven av Kungliga
Medicinalstyrelsen (Stockholm, 1951), 29. Här återfinns exempelvis 315,0, som betecknar
"Asthenia neurocirkulatoria", eller "Psykogen hjärtsvaghet" alternativt
"Asthenia psychogenes cordis". 315,1 betecknar "Andra psykogena hjärtsymtom" och
315,2 betecknar "Andra psykogena symptom från cirkulations apparaten".
3· Ibid., (1951), 29-30. Här finns till exempel nummer 316, "Psykoneuros med
symptom från digestionsorganen" och 317, "Psykoneuros med symptom från andra
organ", samt slutligen 318, "psykoneuroser av annan, blandad eller ej specificerad
typ".
4· Gunnar Lundquist, Psykiatri och mentalhygien: med kort vägledning i socialpsykiatri
(Stockholm, 1952) 4:e uppl., 169.
5· Se Petteri Pietikainen, Neurosis and Modernity: The Nervous Age in Sweden 1880-
1950 (Boston, Leiden, 2007),276, för en bakgrund till hur begreppet "trauma" förändras
under mellankrigstiden. Pietikainen menar att begreppet då transformeras
från att huvudsakligen ha betytt fysisk skada, till att alltmer innefatta psykiskt skakande
händelser.
6. Lundquist 1952, 169.
7· Gunnar & Alva Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (Stockholm, 1934), 225 . Se
också Karin Johannisson, Politisk anatomi, i Kroppens tunna skal: Sex essäer om kropp,
historia och kultur (Stockholm, 2001 [1997 D, 239 f.
8. Lundquist, 1952, 53 if.
9· Astrid Janzon, Samarbete till hälsa (Stockholm, 1962 [1955 D, 29-30.
10. Jenny Andersson, Mellan tillväxt och trygghet: Ideer om produktiv socialpolitik i
socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, diss. (Uppsala, 20°3), 33 if.
11. Jfr. Nittonhundrafomtiofom: Journalistiken och folkhemmet, red. Jan Ekecrantz,
Tom Olsson, Kristina Widestedt, JMK, Skriftserien 1995: 2., för en utförlig diskussion
om hur samförstånd, brobyggande och kollektiv identitet skrivs fram också i
dagspressen under femtiotalet.
12. Andersson, 2003, 36 f.
13· Torsten Lindner, Helhetssyn på människan (Stockholm, 1951), 30, se också 37,
samt G unnar L undq uist, Vår nervhälsa (Stockholm, 1956), Thule bolagens skriftserie
208
l
FOLKHEMSHJÄRTAT : OM EN G(L)ÖMD KULTURSJUKDOM
Vår Hälsa, 8, medföljande kursbrev, 11, Bernt Bernholm, Vi och vår hälsa (Stockholm,
1952); 27-28., Martin Odin, Bengt J. Lindberg, Psykosomatiska aspekter på mag- tarmsjukdomar
(Göteborg, 1952),5-6,
14. Pietikainen 2007, 110-111.
15. Annika Berg, Den gränslosa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen,
diss. (Uppsala, 20°9), 244 f.
16. Ibid., 244 f.
17. Edward Shorter, From Paralysis to Fatigue: A History ofPsychosomatic Illness in the
Modern Era (New York, 1993 [1992 D, 2.
18. James le Fanu, The Rise and Fall of Modern Medicine (New York, 2002 [1999 D.
19. Gunnar Biörck, Om hjärtat krånglar: En bok [Ö'r dem som har hjärtbesvär och deras
anho'riga (Stockholm, 1953), 214-215.
20. Ibid., 215.
21. Shorter 1993, 230 if.
22. Elaine Showalter, The Female Malady: Women, Madness andEnglish Culture 1830 -
1980 (London, 2001 [1987 D, 160 f.
23. Sabbatsbergs sjukhus, Medicinkliniken, 195X. Journalnr 9184. Liknande exempel
i journalnr 1°411, 10834, 12373 från samma år. Framställningen ovan är anonymiserad,
och har ändrats på några punkter ovidkommande för detta sammanhang,
för att försvåra identifiering. Anonymiserad kopia hos författaren.
24. Yvonne Hirdman, "Konsten att vara kvinna: Stilleben Sverige 1950'" Den
socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier (Stockholm, 1992), 2°5.
25. Tytti Soila, "Kvinnan i Folkhemmet - Husmodern som nationell ikon", i
Tytti Soila, red. Dialoger: fomin istisk filmteori i praktik (Stockholm, 1997), 85-106.
26. Bertil Söderling, Radiodoktorn (Sveriges Radiol Stockholm, 1958), 86-87.
27. Biörck 1953, 206.
28. Per Flordh, 'Jag är så nervös, doktorn!" utg. av Husmödrarnas samarbetskommitte
(Stockholm, 1954),10., Viktor Wigert, Psykiska sjukdomar: "Nervösa" sjukdomar
och sinnessjukdomar (Stockholm, 1951 [1944 D, 5·
29. Soila 1997, 104·
2°9