OM FIENDEN KOMMER

© Michael Tamelander
OM FIENDEN KOMMER
Michael Tamelander
Del 9
Dödläge

Bath, onsdagen den 4 september.
Det varma sommarväder som präglat så gott som hela augusti och de första dagarna
av september, tog abrupt slut under natten till den fjärde. En hård vind letade sig ned
från Norska Havet och svepte in över Engelska Kanalen. Samtidigt dränkte mörka
ovädersmoln södra delen av England och Wales i ett skyfall av dramatiska proportioner.
Det våldsamma ovädret var välkommet sett ur engelskt perspektiv. Tyskarna
tvingades temporärt att ställa in alla sina försök att bygga upp brohuvudet, samtidigt
som de engelska förstärkningarna fortsatte att strömma ned till den sydöstra delen av
landet.
Inte heller Bath skonades från det rasande åskvädret. Den honungsgula kalkstenen
spolades ren från sommarens damm, och knallarna från åskviggar överröstade de
sårades stön och jämmer på det provisoriska fältsjukhuset i brunnssalongen.
”Vart?” frågade Linda och tog emot en skål med kokande vatten.
”Till fjorton”, svarade Anne Eyles Hannon, en annan av de frivilliga flickor som
hjälpte läkarna och de utbildade sköterskorna. ”Han med de amputerade benen.”
”All right.” Linda lämnade personalmatsalen – som var den lokal där man nu kokade
vatten och steriliserade instrument – och gick ut i restaurangen. Brunnssalongen
hade öppnat sin verksamhet två dagar tidigare, och snabbt fått ta emot en ström av
sårade soldater. Genom att maximalt utnyttja alla fria ytor – även kontoren på övre
planet, korridorer och trappavsatser – hade åttio skadade blivit inkvarterade, varav
trettio fick ligga i restaurangen där matgästerna tidigare intagit sina måltider. Det tidigare
möblemanget hade flyttats ut och ersatts av skamfilade, gröna metallsängar. Bilden
av de tätt packade bäddarna, med all sin smärta och tragedi, bröt plågsamt mot
de mjölkvita väggarna, där halvkolonner sträckte sig mot det höga, valvformade taket
och där en staty av Beau Nash fundersamt blickade ned mot resultatet av mänsklig
idioti. Den jättelika kristallkronan, vilken hängde likt ett stumt vittne ovanför de sårade,
gjorde kontrasten fullkomlig.
”Här kommer vatten”, sade Linda med låg röst och ställde ned skålen på ett av de
rullbord som läkarna använde för att flytta runt sina instrument.
”Tack”, nickade en av sköterskorna. Även hon talade med låg, mumlande röst,
någonting som kännetecknade såväl läkare som annan vårdpersonal.
Soldaten som låg i sängen stönade. Hans ansikte dröp av svett och musklerna i
halsen spändes för varje andetag. En granat hade sprängt sönder hans bägge vader
och frontläkarna hade funnit det bäst att amputera de söndertrasade stumparna
ovanför knäna. För att göra det hela än värre, hade hans högerhand förlorat samtliga
fingrar utom tummen.
Frank Lloyd, en av de lantortsläkare som kallats in, lade ifrån sig ett skärinstru-
2

ment på rullbordet. Medan en av sköterskorna höll soldatens friska hand i sin, avlägsnade
Lloyd och en annan sköterska förbanden. Trots att Linda stod mer än en
meter ifrån dem, kunde hon känna den söta lukten av var.
Soldaten var i Andrews ålder. Han fick syn på Linda ovanför axeln på den ena av
sköterskorna och log ett tappert leende genom smärtorna. Linda log tillbaka. Det var
svårt att lägga någon glädje i leendet, men hon visste vad det betydde för den sårade
och gjorde sitt bästa. Soldaten stönade på nytt; hans ansikte förvreds av smärta. Sköterskan
som höll hans hand, blötte en trasa i vattenkaret och baddade pojkens panna.
Linda släppte den skadade med blicken och gick tillbaka till personalmatsalen.
”Gud, jag klarade knappt av att se på den stackarn”, förklarade hon för Anne. ”Vad
för slags liv kommer han att leva utan sina ben?”
”Fjorton, menar du?”
”Ja, just det. Fjorton.”
Eftersom det var svårt att lära sig namnen på alla de sårade, refererade man till
numret på deras sängar. Linda tyckte det var obehagligt. Systemet hade någonting av
cynism över sig. Anne gav henne en flyktig blick. ”Han kanske inte överlever hur
som helst.”
”Det är väl knappast någon tröst.”
”Nej, det är väl inte det.”
Anne log urskuldande och fyllde ett nytt kar från det väldiga kopparkärl där vattnet
kokades. De frivilliga arbetade i skift om åtta timmar var. Linda tillhörde det lag
som hade den längsta vägen mellan hemmet och sjukhuset, och hade därför tilldelats
perioden från förmiddag till sen eftermiddag. På så sätt behövde hon inte förflytta sig
under mörkläggningen. Detta skift inkluderade även Jane, Anne Eyles Hannon och
en flicka vid namn Joan Hughes.
Anne suckade. ”Jag kommer faktiskt inte ihåg vem som skulle ha det här”, sade
hon med trött röst. ”Tjugoett, tror jag – ja, någon på tjugo i alla fall. Jag tror att doktor
Thorndyke har hand om honom just nu.”
”Okay. Jag såg Thorndyke där ute.” Linda fattade karet och lämnade personalmatsalen.
Medan alla andra läkare nämndes vid sina efternamn, talade man alltid om
Thorndyke med titeln ”doktor” framför. Det var ett skämt fyllt av svart ironi.
Thorndyke var i själva verket veterinär.
Linda anade hur salen ljusnade för ett ögonblick. Hon såg upp mot den punkt där
halvkolonner stöttade en bred takfris och där ett antal ovala rosettfönster stirrade
tillbaka mot henne. Åskmolnen utanför var så mörka att man fick intrycket att det
var natt.
Hon fick syn på doktor Thorndyke i samma ögonblick som urladdningen rullade
över staden. Han satt bredvid en sårad infanterist ur Green Howardsregementet som
3

hade fått en kula genom låret. Soldaten var en av de lindrigast skadade. I bädden till
höger om honom låg en RAF-skytt som fått sin ena arm avskjuten, och till vänster en
soldat med söndertrasat knä och splitterskador i bröstet. Ovanför den sistes huvudände
låg två soldater ur Durham Light Infantry; en av dem blind, den andre med
bukskador. Han hade sådana plågor att han aldrig helt tystnade; inte ens då han sov.
Oftast stönade han med låg, kvalfylld stämma – ibland skrek han rakt ut.
Linda väntade medan en av sköterskorna flyttade undan några instrument så att
karet fick plats på rullbordet. Den skottskadade log mot henne, och hon återgälldade
automatiskt leendet.
”Tack, miss Linda”, sade Thorndyke. ”Skulle ni kunna nämna för syster Perkins
att vi har problem med nummer tjugoåtta. Det ser ut som kallbrand. Jag tror att vi
måste utföra en ny amputation omgående.”
Linda nickade. ”Ja, sir.”
Trots att sjukhuset i brunnssalongen var av provisorisk art, hade man bibehållit
bruklig rangordning med erforderliga titlar. Linda och Jane till exempel, som tekniskt
sett var att betrakta som någonting under sjuksköterskeelever, tilltalades med ”miss”
framför sina förnamn. Assistentsköterskorna – nästa pinne på stegen – tilltalades
med ”assistent”, medan de yngre, men färdigutbildade sköterskorna var ”sköterska”.
Endast de två äldsta sköterskorna, som tillsammans delade på befälet över hela gruppen,
fick tilltalas eller refereras till såsom ”syster”.
”Beklagligt”, fortsatte Thorndyke, ”men det verkar som om de gjorde ett dåligt
jobb då de tog av foten.”
Linda kastade en kort blick på nummer tjugoåtta. Han befann sig i sängraden
bakom dem och hade, förutom en amputerad fot, fått splitterskador i ansiktet. Han
skulle aldrig få tillbaka sitt tidigare utseende, och skulle nu tvingas igenom ytterligare
en smärtsam stympning eftersom kirurgerna vid fronten inte gjort sitt arbete ordentligt.
Hon undrade om hon någonsin skulle vänja sig vid synen av de sårade männen.
Första dagen hade hon tagit så illa vid sig att hon stundtals trott att hon skulle svimma.
Där fanns unga, gråtande pojkar med ben eller armar avkapade sedan fältkirurgerna
bedömt att de inte gick att rädda; brännskadade soldater som skrek av smärta;
bortsprängda ögon och ansikten – bukskador där magsyrorna skulle tortera sina ägare
i dagar innan döden kom som en befrielse: listan på gräsligheter begränsades endast
av sjukhusets mottagningskapacitet. En av soldaterna – nummer sex – hade fått
sin käke bortskjuten och ett tidigare vackert ansikte hade förvandlats till en ohygglig
skräckmask. Han kunde inte längre tala och andades med ett otäckt, sörplande ljud.
De var tvungna att passera honom varje gång de skulle till personalmatsalen.
När Linda skilts från Jane den första kvällen hade hon stannat till vid en av bus-
4

karna som löpte längs Smallcombe Vale och försökt göra sig kvitt dagens alla förskräckligheter
genom att kräkas i det torra gräset. Då hon sedan kommit hem och
Louise hade frågat henne hur hennes första dag varit, hade hon inte kunnat förmå sig
till att berätta sanningen om vad hon upplevt, utan helt sonika meddelat att hon varit
dödstrött varefter hon gått till sängs.
Det hade inte blivit mycket sömn den natten. Mardröm hade avlöst mardröm och
morgonen därpå hade hon tagit så illa vid sig av en scen där en av de sårade soldaterna
avlidit, att hon bett om lov att få lämna lokalen. Doktor Hunt hade givit sitt tillstånd
och Linda hade satt sig ute på gården mellan brunnssalongen och de romerska
baden, där hon andats in den friska luften med korta, flämtande andetag. Men inte
ens där hade hon varit förskonad från det hemska, för även om ögonen fått vila, hade
man fortfarande kunnat urskilja jämret och skriken inifrån byggnaden.
Samma kväll hade Louise kommit upp till Linda i hennes rum, men inte ens när
de två systrarna var ensamma hade Linda velat berätta vad hon varit med om. ”Jag
klarar mig”, hade hon sagt, trots att hon visste att Louise förstod vilken chock mötet
med kriget hade varit för henne. ”Om några dagar så har jag väl vant mig.”
Louise hade klappat henne uppmuntrande på axeln, sagt att det nog skulle bli bra
och därefter avslöjat att hon själv skulle bege sig till Chester. ”Jag längtar efter Nicky
så att jag håller på att bli tokig. Debbie får stanna här mig dig och pappa.”
Systern hade rest under morgonen. Linda tyckte att det var tråkigt, men i ett avseende
hade hon varit lättad. Det var så mycket svårare att uthärda pressen om Louise
väntade hemma vid Rosegarden: full av förståelse och medlidande. Linda skulle klara
det hon givit sig in på, men hon måste göra det ensam.
Det var inte endast den psykiska pressen som tog på Lindas krafter, arbetet var
även fysiskt krävande. Man var ständigt i rörelse. Bortsett från ett kort uppehåll vid
middagstid, där personalen turades om att inta en lika hastig som spartansk måltid
vid brunnshotellet, tilläts inga raster. Dagen började med byte av sängkläder. Eftersom
många av patienterna inte kunde förflytta sig utan hjälp, var man tvungen att
lyfta dem, eller i vissa fall även flytta dem ur sängarna, innan bytet kunde äga rum.
När detta var klart, när ryggen värkte av ansträngning, kom en period av lindring i
samband med morgonutspisningen, men sedan var det igång igen: en oändlig kedja
av arbete. Att tvätta golven, damma sjuksalarna eller skifta de kokande vattenflaskor
som höll sängarna varma i de ganska svala lokalerna, var relativt tacksamma uppgifter.
Värre var att skura blod från golvet i operationssalen, bära de tunga skålarna med
hett vatten eller, värst av allt, tömma och skura nyligen nyttjade plåtbäcken. Det sistnämnda
utfördes i det så kallade tvättrummet, där det trots hygienen stank något
förfärligt. När kvällsskiftet slutligen gick på, värkte rygg och nacke efter alla lyftningar,
händerna sved och fötterna kändes som någon hade bankat dem möra med en
5

knölpåk.
Det mest anmärkningsvärda i Lindas nya tillvaro gällde emellertid Jane. Under de
år som de känt varandra, hade kamraten alltid varit den mer reserverade av dem och
det var Linda som tagit de flesta initiativen. När de anlänt till brunnssalongen den
första dagen, hade Linda till en början intagit en beskyddande roll gentemot Jane,
men snart hade hon förstått att förhållandet i själva verket var det rakt omvända. När
Linda vid flera tillfällen ryggat inför sin uppgift, skötte sig Jane som om hon vårdat
sårade under en längre period av sitt liv. Linda hade ofta sett ned på det sätt Jane låtit
sig styras av sina religiösa föräldrars idéer och ritualer, men förstod nu omfattningen
av den själsliga styrka som denna fostran byggt upp. Oavsett vilken uppgift hon tilldelades,
tog hon sig an den, inte endast med lugn och beslutsamhet, utan även med
förvånansvärd effektivitet.
Under gårdagen hade de fått in en bombplanspilot som nödlandat sitt flygplan
några kilometer norr om Bath. Mannen hade överlevt kraschen, men brännskadats så
svårt att han var bortom all hjälp. De hade isolerat den döende i ett av rummen på
övervåningen, där han under förfärliga plågor väntat på att livet skulle fly honom.
Doktor Hunt hade tagit Jane avsides och frågat henne om hon ville hålla mannen
sällskap tills det var över och hon hade utan att tveka accepterat uppdraget. Kapten
Sackeville – fältprästen – hade flyktigt besökt mannen, men sedan meddelat att Jane
klarade uppgiften bättre än vad han gjorde. Under två timmar hade hon suttit i rummet
tills skriken upphört. Då hon sedan återvänt till restaurangen, hade hon inte med
en min röjt vad hon varit med om, utan lugnt fortsatt sitt arbete. Linda kände sig
plötsligt stolt över att få vara Janes vän, samtidigt som hon avundades hennes styrka.
”Skulle ni vilja söka upp syster Perkins”, upprepade Thorndyke, ”och meddela det
jag just sa till er? Det är faktiskt bråttom.”
Linda vaknade. ”Åh – javisst. Förlåt, doktorn.” Hon såg sig om i lokalen. ”Ni vet
inte –?”
”Jag tror hon är i konsertsalen.”
”Tack, doktorn – jag ska säga till henne.”
Linda lämnade restaurangen och kom ut i korridoren som ledde till östra flygeln
med entrén till de romerska baden, konsertsalen, rök- och läsrummen. Hon stötte på
Francis – en av sköterskorna. ”Förlåt sköterska Hart, men finns syster Perkins här?”
”I rökrummet”, svarade sköterskan.
”Tack.”
Linda fann syster Perkins där Francis sagt att hon skulle vara och överlämnade
meddelandet.
”Tack, miss Linda. Säg till Thorndyke att jag kommer om några minuter.”
”Det ska jag.”
6

Linda kastade en hastig blick på den skottskadade mannen som låg i sängen och
vände sedan för att gå tillbaka till restaurangen. Utanför rummet stötte hon ihop med
Jane som kom ut från ett av grannrummen med ett plåtfat i handen. Den var fylld av
förbrukade gasbindor som skulle till förbränning. ”Linda!” väste Jane. ”Jag har nyheter
åt oss.”
”Nyheter? Har du hört något om Andrew?”
”På sätt och vis.”
De gick tillbaka mot korridoren. Linda frågade vad Jane menade.
”Det verkar inte som om Lincolnshire sattes in i strid, utan ligger i reserv i närheten
av Southampton.”
De soldater som forslades till Bath tillhörde de 3. och 50. divisionerna. Linda och
Jane hade förhört de sårade om nyheter från 2. Lincolnshire. Det hade emellertid
visat sig att de soldater som hittills nått lasarettet alla kom från 50. divisionen. De
hade sårats under striderna första dagen då fienden blivit tillbakakastad utanför
Bournemouth. Ingen var från 3. divisionen, vilken Andrew tillhörde. De hade bett
Kapten Sackeville – som utförde sina himmelska tjänster såväl vid Empire Hotel som
i brunnssalongen och det intilliggande brunnshotellet – att undersöka om det fanns
några soldater från 3. divisionen på något av hotellen, men denne hade sagt att samtliga
var från 50. divisionen.
”Southampton?” repeterade Linda. ”Är du säker?”
”Det var femtiosju som sa det. Lincolnshire hade flyttats ned till Bournemouth
den tjugofemte, men när de nådde fram hade striderna redan varit över. Eftersom
man fruktade att tyskarna skulle göra ett nytt försök mot Isle of Wight, lät man tredje
divisionen ligga kvar i reserv runt Southampton.”
”Underbart.”
”Ja, du kan inte ana hur glad jag blev. Men vi vet förvisso inte hur länge de stannade
där.”
”Vad menar du?”
”Femtiosju anlände igår. Han har inte blivit skadad i strid, utan påkörd av en lastbil.”
Jane stannade utanför restaurangen. ”Det var därför han inte kom in tillsammans
med de andra sårade. Olyckan inträffade den tjugonionde och då var tredje
divisionen fortfarande i Southampton, men det är nästan en vecka sedan nu. Vi vet
inte vad som hänt sedan dess.”
”Nej, det är klart. Men jag tycker ändå att det var goda nyheter.”
”Ja, det var det.” Jane såg ned på de förbrukade gasbindorna. De låg som en hög
ormar på brickan – nedkladdade med levrat blod och mörkgula varfläckar. ”Nej, jag
måste göra mig av med de här.”
Linda kastade en blick på sitt armbandsur. ”Nästa skift tar vid om en halvtimme.”
7

”Skönt – jag kan behöva lite vila. Vi måste tala mer om det här på vägen hem.”
Jane log åt Linda och gick bort mot tvättrummet där förbrukat material brändes.
Linda såg efter henne några sekunder och gick sedan tillbaka till restaurangen.
Ashdown Forest, onsdagen den 4 september.
Regnets monotona trummande mot taket bröts endast av ljudet från besticken och
enstaka urladdningar i fjärran. Megan hade blivit betydligt bättre. Hon var fortfarande
blek och sade att hon kände sig varm, men det var tydligt att krafterna återvänt
och smittorisken ansågs nu så liten att hon och Donald åt middag tillsammans med
sitt värdpar i stora stugan. Cassie satt på fönsterblecket snett bakom Megan och stirrade
fascinerat på det nedströmmande vattnet. Ibland ryckte hon till då någonting
rörde sig; annars satt hon orörlig som en gipskatt.
Joss och Eve Culmer – vilka normalt pratade en hel del – lät maten tysta mun och
såg fundersamt ned i bordet framför sig. Donald undrade vad som kunde ligga bakom
denna tystnad. Rapporterna från fronten hade för en gångs skull varit riktigt
goda. Man talade om kraftiga tyska anfall längs hela linjen, där tyngdpunkten verkade
ha legat mellan Leith Hill och Box Hill. Men bortsett från smärre tyska framgångar
runt Croydon och Banstead – och det faktum att Petworth fallit i deras händer –
hade anfallen slagits tillbaka på de flesta punkter. Därtill höll de inringade i Rochester
och Chatham fortfarande stånd.
Nyheterna från kanalslaget var emellertid mer blandade. Det brittiska amiralitetet
meddelade att slagkryssaren Repulse och kryssaren Coventry hade gått förlorade. Tursamt
nog hade det förstnämnda varit så nära land att fartyget kunnat sättas på grund
och merparten av besättningen hade räddats; men inte desto mindre var det en svår
förlust för den brittiska flottan. Som en liten kompensation, hade den tyska kryssaren
Emden förstörts tillsammans med två jagare när de försökt smyga ned från Rotterdam
till en av hamnarna längs den franska kanalkusten. Enligt nyhetssändningen var den
tyska armén i England nu helt avskuren från förstärkningar och underhåll sjövägen.
Donald kastade en kort blick på Joss och sneglade sedan på Eve. Han misstänkte
att deras tystnad berodde på någonting annat än krigsutvecklingen och undrade om
de börjat ledsna på Megans och hans närvaro. ”När allt det här är över”, harklade
han sig, ”lovar jag att gottgöra er för att jag och Megan fått stanna här. Både för husrum
och den mat vi ätit.”
Eve fixerade honom. ”Det där har vi talat om tidigare”, sade hon bestämt. ”Det
här kriget angår alla engelsmän. Vi tar inte betalt för att hjälpa våra landsmän.”
”Hur som helst är jag djupt tacksam.” Donald kastade en blick på Joss. ”Hur sto-
8

a matreserver har ni?”
Skogvaktaren svalde en tugga och sköljde ned den med vatten. ”Tillräckligt för ett
bra tag”, mumlade han. ”Två eller tre veckor. Jag såg till att lägga undan ett förråd för
den händelse det här skulle hända. Men det blir inga gourmetmiddagar framöver,
utan mest konserver.”
”Nåja”, sade Donald. ”Megan är snart frisk igen.” Han såg på flickan som nickade.
”Om någon dag så måste vi vidare, då –”
”Ni kan inte ge er ut på vägarna igen”, avbröt Joss och lade ned sina bestick på
tallriken.
”Varför inte?”
”Det har blivit farligare.”
”Men vi är civilister. Inte skulle väl –”
”De var i West Hoathly igår”, sade Joss. ”Avrättade ett dussin personer. Civilister.”
”Jösses!” Donald gav Megan en kort, granskande blick, men flickan förstod inte
vad de talade om. ”Varför?”
Joss ryckte på axlarna. ”Repressalier för någonting. Vem vet. Det går inte så bra
för tyskarna som de hade hoppats. Flottan har spärrat kanalen och deras marktrupper
har kört fast. Vi får in stora förstärkningar, men det får inte de. Det är en strid på
kniven och civilbefolkningen får lida. Någon kilometer nordväst om West Hoathly
ligger en liten gård som kallas Duckyl’s Farm. Den ägdes av vänner till oss: Jonathan
och Mary –”
”Joss!” avbröt Eve. Även hon hade avslutat sin måltid. ”Vi borde inte –”
”Jo – han måste få veta.”
Donald såg från Eve till Joss. ”Veta vad?”
Joss gjorde en grimas av motvilja. ”Tyskarna var där”, sade han och såg flyktigt på
Megan. ”De lämnade ingen kvar i livet. Varken Jonathan eller Mary – eller någon av
deras tre döttrar.” Han såg Donald i ögonen. ”De var fullständigt lemlästade.”
”Gode Gud – jag är hemskt ledsen.”
”Det är givetvis ett verk av enskilda marodörer, kanske till och med desertörer.
Men kriget har ändrat ansikte nu. Det har blivit smutsigt. Avrättningarna i West Hoathly
var beordrade. Om vi inte vinner det här kriget, väntar oss en framtid så dyster
att den inte går att föreställa sig.”
Donald sneglade på Eve som plötsligt reste sig och gick bort till den uråldriga
järnspisen. Donald förstod att hon inte ville att Megan skulle se tårarna och förstå
vad de talade om.
”Ni stannar här tills vidare”, sade Joss. ”Jag vill inte höra talas om något annat.”
”Men är det ingen risk att de kommer hit?”
9

”Den är ganska liten. Vi bor ju en bra bit in i skogen och infarten syns knappt
utifrån vägen. Med undantag för det jag just berättat, verkar det som om tyskarna
undviker Ashdown. Små grupper av engelska soldater strövar fortfarande omkring
och fienden känner sig osäker här. Så länge ni inte ger er ut på vägarna, tror jag inte
det är någon överhängande fara.”
Eve, fortfarande med ryggen mot matbordet, torkade sig i ansiktet med en handduk.
Sedan vände hon sig om och gick fram till bordet. ”Är du färdig nu?” frågade
hon Megan.
Flickan nickade att det var hon.
”Ska jag kanske läsa lite för dig?”
Megan lyste upp och tillsammans gick de in i vardagsrummet där Eve började läsa
om Peter Kanin och hans vänner. Boken hade blivit som en bibel för flickan och hon
hade tagit den med sig vid de tillfällen då hon och Donald förflyttat sig från gäststugan
till det större huset. Han hörde att Eve valde historien om Benjamin Kanin.
”Jag beklagar verkligen förlusten av dina vänner, Joss”, sade han. ”Man önskar att
det fanns något sätt att slå tillbaka.”
Joss hade suttit och stirrat ned i sin tomma talrik. Nu lyfte han blicken. ”Det finns
ett sätt.”
”Gör det?”
Den äldre mannen nickade. ”Man förbereder en räd.”
”Räd?”
”Ett anfall mot en av deras förrådstransporter. Det kommer att ske de närmaste
dagarna.”
Donald såg stint på sin värd; trodde för ett ögonblick att det rörde sig om något
underligt skämt. Det mullrade till ovanför och i ögonvrån anade han hur Cassie hukade
lite där hon satt vid fönstret. Regnets smatter mot takpannorna tycktes högre än
tidigare. ”Vilka menar du med man?” frågade han slutligen.
”Några personer från trakten”, förklarade Joss. ”Ett par hemvärnsmän och några
soldater som inte hann undan då fienden bröt igenom för fem dagar sedan. Människor
som inte stillatigande kommer att låta tysken härja som han vill med våra hem
och kvinnor. Patrioter.” Han log glädjelöst. ”Du frågade hur jag kan känna till det
här. Det är för att jag tillhör dem.”
Donald förstod plötsligt varför Joss var borta större delen av dagarna. Han hade
funderat på det tidigare, men antagit att mannen helt enkelt fortsatte med sina invanda
uppgifter trots att hans arbetsgivare var borta: ungefär som han själv släpat runt
på G4:an. Men skälet hade alltså varit ett annat. Han var med i en motståndsgrupp.
”Fienden är i ett skriande behov av underhåll”, fortsatte Joss. ”Kan vi se till så att
bara några av deras transporter inte når sin destination, är det till ovärderlig hjälp för
10

våra pojkar som kämpar vid fronten. Varje kula som fastnar på vägen, är en kula
mindre som skulle kunna döda en engelsk soldat. Det finns plats för dig med, om du
är intresserad.”
”Jag? Som partisan?” Donald skakade på huvudet. ”Det är nog inte mitt bord.”
”Det gäller även för de flesta andra i gruppen. Förutom soldaterna, och några
som var med i förra kriget, har ingen var inblandad i strid tidigare. Du sa ju själv att
du önskade ett sätt att slå tillbaka.”
”Jo”, tvekade Donald. ”Men – jag vet faktiskt inte. Jag tror inte att jag skulle kunna
skjuta mot en annan människa. Dessutom har jag Megan att ta hand om.”
”Så du har ändrat dig beträffande flickan?”
”Vad menar du?”
”Då du först kom hit tänkte du lämna bort henne till ett kloster.”
Donald insåg ironin. Han var tvungen att vända bort blicken och såg därför på
Cassie. ”Jag ser annorlunda på det nu”, mumlade han. ”Jag har lovat henne –”
”Fundera på det”, sade Joss och reste sig. ”Jag tänker inte göra något försök att
tvinga dig. Inte alls. Gör du som ditt eget samvete bjuder dig.”
Även Donald reste sig. Han såg på Joss och denna gång lyckades han möta den
andres blick. ”Jag ska tänka på det”, sade han. ”Det ska jag.”
Joss nickade. ”Jag måste iväg nu”, muttrade han. ”Vi får talas vid imorgon.”
Han vände på klacken och gick ut i vardsrummet. Donald stod förbluffad kvar i
köket och hörde hur Joss sade adjö till sin hustru. Strax därpå stängdes ytterdörren.
Det knastrade i gruset utanför, men stegen drunknade snart i bruset från regnet. Han
hörde hur Eve läste för Megan och hur flickan – som vid det här laget kunde berättelserna
helt utantill – tidvis rättade henne.
Avdelningssekreterare Carruthers som partisan? Tanken var orimlig. Men hur
skulle han klara sig ur det? Hur han än resonerade så hamnade han i en återvändsgränd.
Han ville inte alls vara med i någon räd. Inte bara för att han var rädd, även
om det var en av anledningarna, utan också av hänsyn till Megan – för att inte tala
om Louise och Nicholas. Men detta var någonting som gällde alla engelsmän: han var
långt ifrån ensam om att ha hustru och barn. Ändå kämpade hundratusentals soldater
mot tyskarna.
Han kom osökt att tänka på den sista regeln i inforationsdepartementets Om fienden
kommer. Eftersom han haft nära kontakt med vägledningen i sitt arbete, hade läst
den så många gånger att han kunde texten mer eller mindre utantill:
Kom alltid ihåg att Storbritanniens försvar ytterst hänger på modet hos landets alla män och
kvinnor. Den sjunde regeln lyder sålunda:–
Tänk innan du skrider till handling, men tänk alltid på ditt land innan du tänker på dig själv.
Donald satte sig tungt på sin stol.
11

Åter hade ödet slutit honom i sitt grepp.
Chester, onsdagen den 4 september.
Louise stängde av motorn. Hon lyssnade till regnet som smattrade mot biltaket och
som hade följt henne på färden sedan hon lämnat Bath tidigt samma morgon. Eftersom
bilens skärmade strålkastare inte längre hjälpte henne att se, var natten becksvart
och hon satt kvar en stund för att ögonen skulle vänja sig vid mörkret. Hon försökte
se hur mycket klockan var, men kunde inte urskilja visarna på sitt armbandsur. Det
spelade ingen roll. Den borde vara någonstans runt elva och Nicholas skulle sova vid
det här laget.
Medan konturerna av Thomas och Nicoles hus sakta framträdde som en mörk
massa under ovädersmolnen, tänkte hon tillbaka på sin färd. Redan dagen efter att
hon och Debbie anlänt till Bath, hade Louise beslutat sig för att fortsätta till Chester.
Att få återse Nicholas var viktigare än någonting annat. Hon hade varit nere vid telegrafkontoret
tillsammans med Linda och sänt två telegram: ett till Chester som talade
om att hon var att vänta till den fjärde, samt ett till London, som berättade att hon
tänkte fara vidare till Chester. Då hon lämnat John, Linda och Debbie samma morgon
hade hon ännu inte fått något svar och hennes oro över vad som kunde ha hänt
Donald bara ökade.
På telegrafkontoret hade de försökt lugna henne och sagt att systemet var överbelastat.
Att sända telegrammen var inget problem – även om de var väldigt många –
men då de skulle bäras ut till mottagarna var förseningarna avsevärda. Eftersom telefonerna
inte längre gick att använda, var telegram det snabbaste sättet att kommunicera
och högarna av icke utburna meddelanden bara växte. Med tanke på hur stort
London var och hur nära fronten den engelska huvudstaden nu befann sig, var det
inte konstigt att det blev förseningar.
Färden hade däremot gått bra. Flera gånger hade hon tvingats att stanna vid de
talrika vägspärrarna, men Donalds papper hade givit henne fri passage. Vid ett tillfälle
hade hon förlorat många timmar eftersom en överambitiös ingenjörsenhet hade
sprängt en bro av misstag, men annars hade tidsförlusten snarare bestått av vägspärrarnas
stora antal, än problem med att komma igenom dem.
Debbie hade blivit kvar i Bath. Det var hennes barndomsstad och John hade insisterat
på att hon skulle stanna hos honom och Linda. Omväxlingen från London
hade gjort underverk med henne. Redan efter en natt i huset hade hennes oroliga själ
förbytts i lugn och harmoni. Uppe vid huset ovanför Smallcombe Vale, verkade kriget
så avlägset att det var svårt att föreställa sig att det faktiskt existerade. Radion,
12

och sporadiska överflygningar då brittiska bombplan passerade högt ovanför dem på
sin kurs mot Kanalen, var de enda tecknen på att rasande strider utkämpades mindre
än tjugofem mil bort. John hade redan ordnat så att en barnmorska fanns i beredskap
för den dag då Debbie skulle föda. Hennes far och syster skulle ta hand om Debbie
och nu skulle Louise få träffa sin son igen. Men ändå – när hon äntligen var här –
kände hon sig märkligt ovillig att kliva ur bilen: som om hon var rädd att bli besviken
efter alla vedermödor.
En fjärran blixt lyste för ett ögonblick upp huset framför henne: vita fönster inbäddade
i grått tegel; täta vildvinsrankor som kämpade sig uppför väggarna, och
skorstenen med sina många pipor. Det plötsliga ljuset fick henne att reagera. ”Var
inte en jäkla idiot”, viskade hon till sig själv och öppnade dörren.
Regnet öste ned, men dämpades något av de höga träd som växte längs gatan.
Louise drog fram sin resväska från baksätet och erinrade sig att hennes far sagt att
hon måste ta med sig reservdunken. Drivmedelsbristen gjorde varje droppe bensin
värd sin vikt i guld och hon ville inte förlora möjligheten att ta sig tillbaka till Bath i
Rovern. Medan hon plockade fram reservdunken och sedan lyfte motorhuven för att
plocka bort de vitala delar som gjorde bilen obrukbar, kände hon hur vattnet letade
sig igenom tyget i kappan. ”Sabla regn.”
Slutligen var hon klar och låste bilen. Därefter skyndade hon uppför den korta
stentrappan. En ringsignal skulle väcka hela huset, så hon valde istället att knacka på
dörren. En halv minut förflöt utan att någonting hände, så hon knackade igen –
aningen hårdare denna gång. Efter ytterligare en stunds väntan hörde hon hur mörkläggningsdraperiet
drogs åt sidan, sedan en dämpad röst: ”Vem är det?”
”Det är jag, Nicole – Louise.”
”Louise! Käre Gud!” En regel drogs från och det klickade i låset, sedan öppnades
dörren och Louise anade Nicoles vita ansikte i den mörka hallen. ”Jösses! Kom in.
Är du ensam?”
Louise bar in väskan och reservdunken i hallen. Nicole stängde tyst dörren och
sköt för draperiet. Strax därpå badade hallen i ljus. ”Milde himmel så du ser ut”, sade
hon och såg förvånat på den gröna metalldunken som Louise placerat på hallgolvet.
”Om du visste vad vi har varit oroliga? Var är Debbie? Kommer du direkt från London?”
”London?” Louise gav sin våta kappa till Nicole. ”Har ni inte fått mitt telegram?”
Nicole skakade på huvudet. ”Vi har inte hört någonting sedan i lördags då vi fick
ett telegram från Linda. Hon sa att du och Debbie skulle ha kommit till Bath, men
inte dykt upp.”
”Då hade de rätt på telegrafkontoret. Det kan ta flera dagar innan telegrammen
kommer fram. Vi nådde Bath först i söndags. Debbie stannade där. Du skulle bara
13

ana vad vi varit med om.” Louise såg nu att Nicole var klädd i sin morgonrock och
att hon bar nattlinne under. ”Herregud, hur mycket är klockan?”
”Strax tolv, men bekymmra dig inte.” Nicole log. ”Jag kunde ändå inte sova.”
Louise kastade en blick uppför trappan till övervåningen. ”Men mamma och
Nicky sover antar jag?”
”Nicholas sover en trappa upp. Hillary vet jag inte. Hon och Aggetts är i Carolines
hus.” Nicole förklarade hur man gjort upp arrangemangen med inkvarteringen.
”Det är bara jag, Caroline och barnen som bor här. Är det allt bagage du har?” Hon
pekade på Louises väska, sedan bensindunken. ”Jag ser att du kom i bil.”
”Ja, och jag var tvungen att ta in reservdunken. Annars kan den bli stulen.”
”Förståndigt. Låt den stå där så länge, så gömmer jag undan den imorgon.”
”Jag ställde bilen alldeles utanför. Det går väl bra?”
”Visst.”
”Jag såg varken till pappas eller Basils bilar?”
”Vi har hyrt in dem i ett garage här i närheten. Militären kan ju ta dem i beslag
numera, så vi tyckte att det var onödigt att ha dem ”i skyltfönstret”. Är du hungrig?”
”Jag har knappt ätit på hela dagen.”
”All right. Jag ska göra lite te och några smörgåsar.” Nicole upptäckte de mörka
fläckarna på Louises axlar. ”Gick regnet igenom kappan?”
”Ja, men det är ingen fara. Jag byter blus.”
”All right. Du får nog sova på soffan i vardagsrummet inatt. Hoppas det går bra?”
”Jag är så slut att jag skulle kunna sova på spisen.”
Nicole skrattade. ”Soffan är bekvämare. Jag sätter på tevatten.”
Hon gick ut i köket och Louise bar in sin väska i vardagsrummet. Hon kastade en
kort blick på det stora Morrison-skyddsbordet med sitt fula ståltrådsnät innan hon
öppnade väskan och plockade fram en torr blus. Hon fick strax sällskap av Nicole
som gav henne en kudde och ett par filtar. ”De här får duga så länge. Vi får hitta på
något bättre tills imorgon kväll.”
”Jag skulle vilja titta till Nicky.”
”Javisst. Han ligger i samma rum som mina ungar. Uppför trappan och dörren till
vänster. Caroline sover med mig i det andra rummet. Om du tänder lampan i trappan,
får du tillräckligt med ljus utan att väcka dem.”
”All right. Jag smyger.”
Hon gick upp till övervåningen och gläntade på dörren till det rum där barnen
sov. Hennes son låg i sängen närmast dörren och det svaga ljuset föll över hans ansikte.
Louise fick uppbåda hela sin viljestyrka för att inte väcka honom. Han andades
lugnt och jämnt, låg som han brukade på sidan och hade munnen öppen. Hon mindes
honom som han sett ut då han sprungit efter tåget senast hon träffat honom;
14

ivrigt vinkande tills folkmassan på perrongen slukat honom och behållit honom under
mer än fem långa veckor. När Louise såg tillbaka på de vedermödor hon gått
igenom för att komma hit, tänkte hon att det hade varit värt varje meter de färdats.
De döda längs dikena mellan Leatherhead och East Horsley och de svarta skeletten i
den brinnande bussen; oron när de fått punktering och sedan fasan under den nattliga
flykten från Mole och ögonblicket när tyskarna fått tag i dem vid East Horsley –
samtliga skräckbilder suddades ut när hon stod här i dörröppningen och smekte sin
son med blicken. ”Min kära lille pojke”, viskade hon. ”Om du visste hur mycket
mamma älskar dig.”
En tekittel visslade från nedervåningen. Det lät dämpat och Louise förstod att
Nicole stängt köksdörren för att inte väcka de andra. Hon drog tyst igen dörren och
återvände till sin svägerska som dukat det lilla köksbordet och just fyllde vatten i
kopparna. Eftersom risken för flyganfall gjorde att gasförsörjningen stängdes av vid
mörkrets inbrott, hade hon värmt tevattnet på ett vanligt spritkök.
”Jag är rädd att du inte kan få något smör”, viskade Nicole och ställde tillbaka
tekitteln. ”Vi har inte fått tag på något sedan en vecka tillbaks. Problem med distributionen.
Det får bli margarin.”
”Det duger bra.”
”Hur var det i Bath?”
”Med mat, menar du?” Louise hade svårt att koncentrera sig, för hon hade fortfarande
den sovande Nicholas i tankarna. ”Vi fick ut våra ransoner – tror jag.”
”Jag talade med mr Dockrill idag”, fortsatte Nicole. ”Det är handlaren där jag är
registrerad. Han sa att de har börjat att transportera livsmedel med hästar nu. Precis
som kolkärrorna levererar kol. Bristen på bensin gör att man inte längre kan använda
fordon. Vilka fordon han syftade på vet jag emellertid inte, för militären har tagit det
mesta. De lär ha lagt beslag på nästan allt som rullar. Jag vill minnas att du inte använder
socker?”
”Socker? Nej, det gör jag inte.”
”Vi vuxna har slutat att använda det. Spar det så att vi kan baka sötsaker åt ungarna.
Den enda som inte gillar det är Basil, men vi andra har röstat ner honom.”
Louise skrattade. ”Min stackars morbror. Hur klarar han av sin vistelse här?”
”Bra. Mycket bra, om sanningen ska fram. Det här är som rena semestern för honom.”
Nicole ställde de rykande kopparna på bordet. ”Han läser tidningar och böcker
och lyssnar på radion. Och så proppar han ungarna fulla av ruggiga spökhistorier.
Han umgås en del med Nathaniel på kvällarna.” Nicole såg att Louise rynkade pannan
och nickade därför i riktning mot hallen. ”Nathaniel Deaves”, förklarade hon.
”Det är vår granne intill. De är tillsammans just nu, förresten. Sitter brandvakt borta
vid järnvägsstationen.”
15

”Brandvakt?”
”Ja, Basil ville bidra på något vis. Det var ingen mening att han anslöt sig på det
formella sättet eftersom Bath och Chester tillhör olika civilförsvarsregioner – det är
ju möjligt att han och Martha återvänder till Bath – men han håller Nathaniel sällskap
och utför samma sysslor som han.”
”Men vad gör de?”
”De håller till uppe på taket på en av de högre byggnaderna vid Northgatestationen.
Om det uppstår eldsvådor, så rapporterar de till brandförsvaret.” Nicole ryckte
på axlarna. ”Det är väl ifall vi blir bombade”, avslutade hon.
”Och mamma – hur går det för henne?”
”Bra. Och det kommer att bli ännu bättre nu när du kommit hit. Du kan inte ana
hur mycket hon har oroat sig för dig.”
Louise insåg plötsligt hur mycket hon längtat efter sin mor. ”Jag känner mamma”,
sade hon. ”Jag förstår hur hon haft det.”
”Hon kommer att få sig en glad överraskning imorgon. Ska vi sätta oss?”
Louise nickade. De slog sig ned på var sin sida av bordet och Nicole började riva i
den hög flygblad som täckte en tredjedel av bordsytan. ”Jag blir tokig av alla de här
påbuden”, sade hon och sorterade dem i en gemensam hög. ”Myndigheterna har
blivit som galna. Jag tror inte att det ena departementet vet vad det andra gör.”
”Inte?” Louise slöt händerna runt den varma koppen och kände hur den gav hennes
kalla fingrar liv. Omnämnandet av ordet ”myndighet” fick henne att tänka på
Donald. Hon beslöt att inget säga om hans försvinnande; åtminstone inte för stunden.
Nicole höll upp ett av flygbladen. ”På det här står till exempel att vi ska akta oss
för dysenteri och tyfus”, förklarade hon. ”Det kommer från hälsodepartementet och
de påstår att det ligger risker i att så många personer befinner sig i omlopp. Därför
ska vi koka allt vatten innan det används. Men här har vi en annan uppmaning – från
energidepartementet. De säger att vi ska spara så mycket det någonsin är möjligt på
kol och gas. Hur ska vi kunna koka allt vatten om vi samtidigt ska spara kol och gas?
Säg mig det.” Nicole bläddrade bland pamfletterna. ”Jag tror att jag har fått över
femton stycken bara idag: de flesta motsägelsefulla.” Hon höll upp det blad som legat
underst i högen. ”Vad sägs om den här då? Spara papper. Jösses – det har de ju tjatat
om sedan det här kriget bröt ut. Är det därför de skickar mig femton flygblad om
dagen? För att spara papper?”
Louise skrattade. ”Det låter lite förvirrat”, instämde hon. ”Jag skulle tro att många
myndigheter – ja, kanske de flesta – har evakuerats från London. De har nog ingen
samordning längre.”
”Du har väl rätt”, sade Nicole och avslutade ämnet genom att flytta pappershögen
16

till en pall vid sidan av bordet. ”Jag skulle inte vilja vara i deras kläder.” Hon fattade
sin kopp och smuttade försiktigt på den varma drycken. ”Hur var det med John och
Linda?”
”Bra.”
”Då blir Hillary glad.” Nicole suckade. ”Jag saknar Linda. Hillary berättade att
hon anmält sig som frivillig att ta hand om sårade soldater.”
”Hon började i förrgår.” Louise berättade kort hur Linda kommit hem den första
kvällen: sammanbiten, blek och tystlåten. ”Det var betydligt värre än vad hon föreställt
sig. Och hon är bara arton år. Det är inte utan att man blir orolig för henne.”
”Det är en svår ålder”, mumlade Nicole, ”oavsett om det råder krig eller inte. Att
stå med ena benet i vuxenvärlden och det andra i vaggan. Linda vill så gärna bli vuxen,
Louise. Jag antar att du märkt det?”
Louise betraktade tankfullt sin svägerska. Hon mindes hur Linda ofta tytt sig till
Nicole. ”Du och Linda har alltid förstått varandra”, sade hon. ”Jag minns hur ledsen
hon blev när du och Thomas flyttade hit till Chester. Bli vuxen? Ja, jag har märkt det,
även om jag har svårt att tänka mig Linda som något annat än min retsamma lillasyrra.”
Louise skrattade. Hon skakade på huvudet åt tanken. ”Lustigt hur de som är
yngre än en själv, verkar växa upp så mycket fortare än man själv gjorde. Det är ju
likadant med Geoffrey och Andrew. Soldater? Kan du förstå det?”
Nicole gav Louise en sällsam blick – nästan vemodig. ”Tiden går”, viskade hon så
tyst att Louise knappt hörde. ”Tiden går, och vi kan aldrig stoppa den.”
”Så är det, tyvärr.”
”Nå, min vän.” Nicole log och dysterheten i hennes blick försvann. ”Berätta nu
vad ni har varit med om.”
”Ja, jag vet knappast var jag ska börja”, sade Louise och berättade sedan den långa
historien om hur hon, Debbie, Corinne och Kevin kört genom förvirringen och kaoset
då tyskarna avancerat över femtio kilometer inom loppet av ett dygn. Hon hade
precis hunnit till avskedet med Corinne, då de båda kvinnorna blev varse en liten
sömndrucken parvel som stod i dörröppningen och betraktade dem.
”Mamma”, viskade han.
Sekunden därpå låg Nicholas i Louises famn.
Ashdown Forest, torsdagen den 5 september.
Det var ännu förmiddag och det regnade fortfarande när det knackade på dörren till
gäststugan. Donald gick och öppnade. ”Kom in”, sade han och flyttade sig så att den
våta figur som stod utanför kunde kliva in.
17

”Fördömda väder”, klagade Joss Culmer. ”Enda trösten är att det regnar även på
tyskarna.” Han vinkade åt Megan som satt på golvet bredvid en stor trälåda. ”Mår du
bättre idag, flicka?”
Megan nickade och pekade på lådan. ”Titta, farbror Joss! Cassie har fått ett hus
nu.”
Joss log mot henne. Han hade givit Megan lådan för att hon skulle ha någonting
att roa sig med. Flickan hade lagt en filt i den och hängt en trasa över öppningen som
provisoriskt draperi. Hon petade på trasan med en liten träpinne och skrattade då en
svart tass sökande sköt fram bakom tyget.
”Bra idé med lådan”, sade Donald. ”Vi har lite sysselsättningsproblem här i stugan.”
”Ingen orsak”, svarade Joss och Donald såg nu att han bar någonting under ena
armen. Det såg ut som en rock. ”Har du funderat på det jag sa igår?” frågade den
äldre mannen med regnvattnet droppande från sitt gråsvarta skägg.
Donald nickade. ”Jag har tänkt över det, men jag vet fortfarande inte –”
”Det är någon jag vill att du ska träffa”, sade Joss och räckte Donald rocken. ”Eller
snarare – det är någon som vill träffa dig.”
Donald stirrade på plagget. Det var en trenchcoat och den skulle klara ovädret
betydligt bättre än hans egen sommarrock. ”Träffa mig –?” mumlade han.
”Det var inte min idé”, sade Joss och ryckte på axlarna. ”Jag berättade om dig och
sir Charles insisterade på att ha dig med. Han vill tala med dig.”
”Sir Charles?”
”Ja, sir Charles Hazelhurst. Han är ledare för vår grupp. Tvättäkta aristokrat och
patriot ut i fingerspetsarna.”
”Men – ska vi gå nu? I regnet?”
”Oroa dig inte, han är här. Nere i stugan.”
Donald nickade. ”På det viset.”
Joss vände sig till Cassie. ”Don och jag ska gå ner till stora huset en liten stund.
Vill du följa med?”
Hon fixerade honom en sekund och såg sedan ut genom fönstret, där vattnet
rann nedför rutorna. ”Nej”, svarade hon tveksamt. ”Jag vill stanna här.”
”Okay.” Joss böjde sig ned och rörde vid trasan med fingret. En tass sköt blixtsnabbt
ut och han drog handen till sig med början till en svordom på läpparna. Megan
skrattade och Joss gjorde ett halvhjärtat försök att låtsas att han var lika road som
flickan. ”Usch vilken buskatt”, sade han och synade fingret. ”Det är nog bäst att vi
lämnar er två ensamma här, annars äter hon nog upp mig hel och hållen.”
Donald lovade Megan att han bara skulle vara borta en liten stund och strax därpå
var han och Joss på väg ned mot stugan. ”Är den här sir Charles militär?” frågade
18

han då de vadade fram bland ormbunkarna längs den nästan igenvuxna stigen.
”Inte alls!” svarade Joss. ”Sysslar med jordbruk, hästar och sånt. Och så arrenderar
han ut mark. Fast han lär väl inte få något betalt av tyskarna.”
”Nej, knappast.”
”Jäkla kattusling.” Joss sög på fingret. Han rynkade plötsligt pannan och såg bekymrat
på Donald. ”Du ska veta att det är ditt eget beslut du fattar”, sade han. ”Jag
ser gärna att du går med oss, men jag tänker inte sälla mig till sir Charles i någon
övertalningskampanj. Vill du inte så har du mitt stöd, och både jag och Eve respekterar
det. Okay?”
”Det är jag tacksam för, Joss.”
De nådde fram till stugan och Donald blev för en sekund stående att stirra på en
svart häst som stod bunden intill stugväggen. ”Red han hit?”
Joss skrattade lågt. ”Sir Charles gillar att göra saker med stil”, skrockade han.
”Även i hällregn.”
”Jösses.”
”Ja, man kan ju undra när adelsskapet ska vakna och upptäcka att de befinner sig i
det tjugonde århundradet.”
De klev in i stugan, tog av sig sina våta rockar och fortsatte in i vardagsrummet,
där en man i fyrtioårsåldern reste sig ur en av fåtöljerna.
”Ah, ser man på, ser man på”, hälsade han och fattade Donalds hand. ”Så detta är
den berömde statstjänstemannen? Carruthers, var det så? Jag antar att ni har blivit
informerad om min identitet?”
Donald nickade och kastade en irriterad blick på Joss. Sir Charles såg den och
skyndade sig att förklara. ”Seså, gamle gosse”, sade han och log över hela ansiktet.
”Det är inte Joss fel. Han råkade nämna att ni befann er här och jag förstod omedelbart
vilken värdefull medlem ni skulle bli.”
Donald blinkade. ”Ja, jag vet inte –”
”Nej, vänta nu – ni har ju inte givit mig någon möjlighet att berätta vilka storslagna
äventyr som ligger framför oss. Whisky?”
Utan att vänta på svar gick sir Charles bort till spiselhyllan, där en butelj Jack Daniels
och tre glas väntade. Han rörde sig med den nonchalanta lätthet som präglade
så många adelsmän. Ridbyxor, ridstövlar och tweedkavaj fullbordade intrycket. På en
av stolarna hade han lagt sin regnrock, keps och ridpiska. ”Jämrans väder vi fått”,
sade han och hällde upp whisky. ”För tillfället tjänar det emellertid våra syften.” Han
gav Joss och Donald var sitt glas och höjde sitt eget. ”För segern.”
De skålade och Eve kom in från köket för att fråga om de ville ha te. Hon verkade
inte speciellt imponerad av sir Charles, som emellertid svarade för dem alla tre
och sade att en kopp te skulle göra dem gott.
19

”Då ska jag värma vatten”, muttrade Eve. ”Sedan går jag upp till flickan en stund.
Hon ska inte behöva sitta ensam däruppe i skogen.”
Hon försvann och sir Charles började utan omsvep att berätta för Donald vad
som var i görningen. Han plockade fram en lädermapp som innehöll ett antal kartor
och lade en av dem över bordet i vardagsrummet. Den föreställde sydöstra England
– från Kent till Hampshire – och han började förklara hur det tyska underhållsnätet
fungerade.
”Genom denna stad transporteras så gott som allt tyskt underhåll”, sade han och
pekade på Maidstone. ”Och allt kommer in flygvägen. Tidigare tog de in underhåll
även sjövägen, men Royal Navy satte stop för det. Hastings fick de stänga redan efter
några dagar. Folkstone och Dover mer eller mindre slog igen butiken för två dagar
sedan när marinen förstärkte sina styrkor med tyngre fartyg. De få jagare tyskarna
disponerar har nu låst sig inne i de franska hamnarna. Därför har deras underhållskällor
begränsats till de erövrade flygfälten.” Han knackade på kartan med fingret.
”Lympne, Hawkinge och Manston i Kent, samt Detling och West Malling runt Maidstone:
där kommer alltihop in. Vad som verkar vara den sextonde tyska armén har
sitt högkvarter i Maidstone. Den ansvarar för fronten från Gravesend till Reigate och
den kan vi inte göra någonting åt. Annat är det med den nionde armén som ansvarar
för området från Reigate ner till kusten. Den tar sitt underhåll från fälten vid Detling
och West Malling, forslar denna genom Tunbridge Wells och Crowborough – och
undviker på så sätt Ashdown Forest – varefter de svänger väster mot Hayward's
Heath och frontlinjen. Det är här vi kommer in. Jag antar att ni hört om striderna
väster om Horsham?”
Donald skakade på huvudet, men Joss nickade för han hade lyssnat på morgonnyheterna.
”Tyskarna gjorde en serie anfall i närheten av Loxwood och Bucks Green
igår”, sade han. ”Det verkar som om samtliga anfall slogs tillbaka, men det är möjligt
att striderna pågår fortfarande.”
”Slåss de i det här vädret?” muttrade Donald och såg ut genom ett av vardagsrumsfönstren.
”Surkålsätare slåss i alla väder”, anmärkte sir Charles torrt. Han tömde sin drink.
”Det är därför vi måste hjälpa våra gossar vid fronten lite.”
”En sak förbryllar mig”, fortsatte Donald som åter fäst blicken på kartan. ”Ni
påstår att fienden undviker Ashdown?”
”Ja, det är korrekt.”
”Om de för in förråden till flygfälten runt Maidstone, varför kör de inte igenom
det här området. Nu tar de ju en omväg?”
Sir Charles betraktade Donald några sekunder. ”Hittills har de inte gjort några
ansatser att ockupera Ashdown”, sade han sedan. ”Vi är inte riktigt säkra på varför.
20

Under deras snabba framryckning för några dagar sedan, avancerade de norr och
söder om skogarna – betydligt snabbare än vad resterna av våra egna förband retirerade.
Antagligen tror de att skogarna innehåller flera intakta, engelska enheter.”
”Och gör de det?”
”Nej – inte alls, om sanningen ska fram. Men tyskarna tror säkert att så är fallet.”
”Det verkar som om de har stora manskapsproblem”, menade Joss. ”Det är nog
därför de inte har genomfört någon större rekognosering av Ashdown. De har besatt
Newick – ockuperat polishuset, stadshuset, några av hotellen och så vidare – men
byarna här omkring har inte haft någon påhälsning. Bortsett från enstaka patruller,
förstås.”
Sir Charles skiftade till en mer detaljerad karta. Donalds intresse ökade flerfaldigt,
för nu kunde han för första gången se exakt var de befann sig. ”Ursäkta mig”, sade
han innan sir Charles hann fortsätta sin utläggning. ”Kan ni säga mig var vi befinner
oss?”
”Här!” Joss satte ett finger på kartan. ”Sheffield Forest.”
Donald lutade sig över bordet och skärskådade de små orterna. Först nu gick det
upp för honom varför han kommit vilse under sin färd ned mot Hayward's Heath.
Han hade svängt fel efter Turner's Hill och då han trott att han passerat Ardingly,
hade det i själva verket varit Sharpthorne. Det var därefter han stött på de tre desertörerna
och blivit av med Farrars Hillman. Sedan hade han irrat åt sydost, hittat Megan
och slutligen nått fram till Chelwood Common. Donald förvånades lite över att
The Coach & Horses inte låg längre än två kilometer från det ställe där han nu befann
sig. Han undrade tyst hur Brian Martin hade klarat sig.
”Som ni ser”, fortsatte sir Charles som tagit Donalds studie av kartan som ett
tecken på intresse för operationen, ”så ligger den väg som tyskarna använder inte
längre än en fem, sex kilometer härifrån.”
”Och ni är säker på att de använder den?”
”Helt säker. De har redan satt upp tyska skyltar längs vägen och motorcykelpatruller
rör sig fram och åter mellan byarna. Samtliga broar har vaktposteringar.” Sir
Charles pekade på kartan. ”Vi tänker sätta in en stöt här – i skogen väster om Fletching.
Ett snabbt anfall i mörkret; vi knäpper hunnerna, sätter eld på fordonen och
smyger iväg innan någon förstått vad som hänt. Lätt som en plätt, faktiskt.”
Donald såg tvivlande på den ivrige adelsmannen. ”Hur många är ni?”
”Öh – vi blir ungefär tjugofem med er.”
”Och vad har ni för vapen?”
”Tja, de flesta har gevär och så har vi en kulspruta. Och Molotov cocktails.”
”Molo – vad för någonting?”
Sir Charles skrattade belåtet. ”Ett litet skämt som finnarna bidragit med. När rys-
21

sarna anföll Finland för ett drygt halvår sedan bombade de Helsingfors. Väst protesterade
mot detta, men Molotov – ja, det är den ryske utrikesministern –”
”Jag vet vem Molotov är.”
”Ja. Självklart. Hur som helst, han förklarade att det inte alls var bomber man
fällde utan brödkorgar till de stackars svältande finnarna. Därefter kallade finnarna de
ryska bomberna för Molotovs brödkorgar och återgäldade vänligheten genom att
kasta Molotov cocktails på de ryska stridsvagnarna.” Sir Charles blev allvarlig. ”Det
rör sig egentligen om flaskor fyllda med bensin”, fortsatte han. ”En sorts brandbomb.
Med sådana ämnar vi sätta de tyska fordonen i brand.”
”På så vis.” Donald kastade en flyktig blick på Joss och fixerade sedan sir Charles.
”Som jag sa till min vän här så är jag ingen soldat. Jag kan inte hantera ett vapen och
jag har ingen militär bakgrund av något slag. Vill ni vara vänlig och informera mig
om varför ni vill ha mig med på det här spektaklet?”
”Men kära hjärtanes då.” Sir Charles höjde förvånat ena ögonbrynet. ”Det är inget
spektakel, utan en genuint militär operation.”
”Det besvarar inte min fråga.”
”Nej, det gör det inte.” Sir Charles lade ena handen på Donalds axel. ”Anledningen
till att jag behöver er ligger på ett annat plan och har lite att göra med sammansättningen
i gruppen. Vi är ju ingen officiell hjälptrupp, utan snarare en – ja, hur ska
jag uttrycka mig –” Sir Charles smackade fundersamt med tungan. ”Ja, ad hoc-grupp,
skulle man kunna säga. Ungefär som Robin Hood och hans muntra gossar.” Han log
brett – belåten med sin liknelse. ”Jag har folk av alla de slag”, fortsatte han. ”Fem av
dem är soldater som separerats från sina förband; tre är hemvärnsmän. Sedan är det
en salig blandning: några bönder, affärsidkare, hantverkare, en bagare, en mekaniker
– en musiker. Jag behöver någon som kan ge gruppen officiell status. Någon som
kan ge mina pojkar en känsla av att allting går rätt till.”
Donald stönade inombords. Han var vagt bekant med begreppet ”hjälptrupp”:
handplockade medlemmar av hemvärnet som stod under ledning av ett armébefäl.
Tanken var att dessa skulle stanna på plats medan tyskarna avancerade förbi dem, för
att sedan dyka upp bakom fiendens linjer där de skulle utföra sabotage och störa så
gott de kunde. För detta ändamål hade ett antal gömslen utvalts och försetts med
vapen och sprängämnen. Donald hade haft flyktig kontakt med detta koncept under
sitt arbete med fastighetsbesiktningarna, men oavsett vad han ansett om hjälptruppskonceptet
så var ”Robin Hood och hans muntra gossar” en helt annan sak, och han
saknade fullkomligt sympati för improviserade idéer av detta slag. ”Jag är avdelningssekreterare
på inrikesdepartementet”, sade han. ”Inte krigsminister.”
”Men käre vän, inte behöver ni vara krigsminister. Vi säger bara att ni har en
tjänst på inrikesdepartementet.” Sir Charles tog bort handen från Donalds axel och
22

sträckte sig efter whiskyglaset som stod på bordet. ”Och vad beträffar skicklighet
med vapen”, fortsatte han, ”så är det väl inte så noga. Man bara pekar och trycker av.
Vi anfaller från bakhåll, så fienden kommer att vara alldeles perplex. Lätt som en
plätt.” Han drack sin whisky utan att släppa Donald med blicken. ”Nå, vad sägs?”
frågade han då glaset var tomt. ”Inte vill ni väl missa detta trevliga, lilla äventyr?”
Donald skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte. Jag har en hustru och ett barn
som väntar på mig.”
”Det har i stort sett alla de andra i gruppen också.”
”Och Megan? Om något skulle hända mig, vem tar då hand om henne?”
Sir Charles blinkade. ”Megan?”
”Det är den lilla flickan som förlorat sina föräldrar”, upplyste Joss.
”Aha.” Sir Charles sken upp. ”Ja, just det – just det.”
Eve kom in i rummet, bärande på en bricka där det stod tre rykande koppar. Hon
ställde ned den på bordet vid sidan om kartorna och vände sig till Donald. ”Jag hörde
det där sista och jag vet vad det är han vill ha av dig”, sade hon. ”Jag tänker inte
försöka påverka ditt beslut, men jag vill att du ska veta att Megan är säker här hos
oss.” Hon vek med blicken och såg mot regnet utanför. ”Så säker som hon nu kan
vara”, tillade hon med ett tankfullt uttryck i ansiktet. ”Vi kan ta hand om henne. Det
lovar jag.”
”Se där!” Sir Charles log med hela ansiktet. ”Det löser sig, tror jag.”
”Ingenting har löst sig”, invände Donald skarpt. ”Ni vill att jag ska ansluta mig till
en grupp som tydligen helt saknar militär kompetens, där vissa medlemmar utgöres
av bagare och musiker, och som tänker anfalla en armé vilken konstant besegrar våra
egna trupper. Huruvida jag har en barnvakt eller ej, synes inte vara den springande
punkten.”
Sir Charles nickade och för en kort stund försvann hans hurtfriska sätt. ”Jag förstår
mycket väl hur ni känner er”, sade han. ”Det här har inte varit lätt, varken för
mig personligen eller för någon av männen i min grupp. Ett beslut om att sätta sitt liv
på spel är alltid svårt att fatta. Men som jag ser det, har den tid då den egna tillvaron
och den egna säkerheten stod i främsta rummet försvunnit. Om vi inte alla hjälps åt
med att driva ut angriparen, kommer framtiden att te sig synnerligen dyster.” Han
synade Donald några sekunder innan han fortsatte: ”När kriget är över kommer det
engelska folket att delas upp i två grupper”, sade han. ”De som deltog och de som
valde att stå utanför. Vilken grupp vill ni tillhöra?”
Donald såg från sir Charles till paret Culmers. Joss mötte hans blick utan att med
en min avslöja vad han tänkte. Eve var i färd med att flytta kopparna från fatet till
bordet och dolde på detta sätt sitt ansikte och sina tankar. Han suckade, för han förstod
att han egentligen aldrig haft något val. Som sir Charles lade fram det, så stod
23

eslutet mellan att ärorikt kämpa för sitt fosterland, eller fegt krypa undan i sitt hål
och vänta på att andra gjorde grovjobbet. Och om han beslutade sig för det sistnämnda,
skulle han bli tvungen att fortsätta sitt snyltande på paret Culmers gästfrihet
utan att kunna se någon av dem i ögonen.
Men om något hände honom? Vad skulle det bli av Louise och Nicholas? Vad
skulle det bli av Megan? Han tömde det han hade kvar av whiskyn och ställde ned
glaset på bordet. ”Hur får jag tag i ett vapen?” frågade han.
”Aha. Jag visste väl det.” Sir Charles gav honom en faderlig klapp på axeln.
”Starkt gjort, krigsministern. Starkt gjort.” Han erinrade sig Donalds fråga. ”Ett vapen?
Inget problem; lämna den saken till mig. Vi ska nog kunna gräva fram någonting.
Lätt som en plätt, skulle jag vilja säga.”
Utanför Dover, fredagen den 6 september.
Det var en imponerande flottstyrka som målmedvetet stävade uppför Doversundet:
två slagskepp, två slagkryssare, tre kryssare samt en eskort om dussinet jagare och
minsvepare. I täten för denna styrka, bakom den främre minsvepar- och jagarskärmen,
gick slagkryssarna Hood och Renown. De följdes av slagskeppen Nelson och Rodney,
samt kryssarna Berwick, Nigeria och Norfolk. Ända sedan lord Nelson besegrat den
fransk-spanska flottan vid Trafalgar år 1805, hade de sju haven tillhört Storbritannien
mer än någon annan nation. En syn av detta slag hade inte varit ovanlig, utan en ofta
förekommande symbol för Englands globala välde. Nu var den brittiska flottan landets
yttersta reserv; den sista vallgraven före Hitlers triumf.
Även om slagstyrkan var starkare än tidigare var det inte första gången en större
brittisk flotteskader korsade sundet sedan invasionsdagen. Samma dygn som England
avvisat Hitlers fredstrevare, hade den brittiska krigsledningen kastat in Royal Navy's
tyngre fartyg i slaget. Som om det varit ett märkligt eko från den tid då man fruktat
Napoleon Bonapartes anfall över Kanalen, var det just slagskeppet Nelson som slagit
ut den fientliga kryssaren Emden och fått tyskarna att inställa samtliga försök att eskortera
sjötransporter med sina fåtaliga tyngre fartyg. Under två dygn hade vädret
varit så dåligt att Luftwaffe inte kunnat gå upp och brittiska örlogsfartyg hade bombarderat
Boulogne, Calais, Dunkerque och Ostende. Nu hade regnet upphört och det
tyska flyget var åter en faktor att räkna med, även om låga moln över Kanalen gav ett
visst skydd. Royal Navy fortsatte emellertid sina styrkedemonstrationer.
Thomas befann sig vid den aktre bryggan tillsammans med andrestyrman och två
utkikar och spanade mot Boulogne i sin kikare. Det var tydligt att den franska hamnen
skulle lämnas ifred denna gång, för styrkan hade för länge sedan passerat den
24

punkt där den skulle ha öppnat eld. Kanske var det Calais som var huvudattraktionen.
Thomas vred kikaren, så att han istället fick in Dover i de lätt immiga ockularen.
Staden låg fortfarande cirka tre sjömil från Hatchets position: mörk bebyggelse som
gradvis höjde sig över de branta sluttningarna och framträdde med disig suddighet i
kikaren. Han kunde se den höga Shakespeareklippan samt den västra piren och delar
av vågbrytarna. De sköt ut i vattnet som gråsvarta armar; bildade en innerhamn som
skyddade de tyska motorbåtar som tagit sig över sundet nattetid, men inte lyckats
återvända i tid.
Före kriget hade Dover varit Englands viktigaste överfartsort; landets främsta
förbindelselänk med kontinenten. Nu var staden och dess hamn medelpunkt i den
strategiska bilden. Pråmtrafiken hade sedan länge upphört, men nyttjande luckor
mellan de engelska patrullerna, skickade tyskarna ut små, snabba båtar från Calais
och Boulougne. Dessa kunde endast bära med sig blygsamma laster, men lämnade
ändock sitt stöd åt de hårt ansträngda tyska flygtransporterna. Dessa förråd lastades
av i Dover och fördes sedan mot fronten i motorfordon.
Dover var också den stad som hade fått lida mest sedan den tyska offensiven mot
England inletts. Först hade den utsatts för flygbombning, sedan för beskjutning av
artilleri från den franska sidan av Kanalen. Under själva invasionen hade den förvandlats
till krigsskådeplats när 1. (London) divisionen under två dagar hållit stånd
mot fienden. Och sedan, kort före stadens kapitulation, hade den fått utstå skammen
av att se sina ”Langdon-” och ”Citadel”-batterier, befästningar och hamnfaciliteter
sprängas i luften. Allt för att de inte skulle kunna begagnas av fienden.
Det var inte endast tyska vapen som bidrog till Doverbefolkningens lidande. Redan
några dagar efter stadens fall, hade brittiska bombplan angripit pråmarna i hamnen.
En överskjutande andel av bomberna hade slagit ned i Kanalen eller på fälten i
stadens omedelbara närhet. Några hade träffat sina mål, men lika många hade förstört
bebyggelse eller dödat engelsk civilbefolkning. Två kraftiga rökpelare steg nu
mot den klara himlen och avslöjade att ett sådant anfall nyligen utförts.
Thomas lät kikaren falla. En av utkikarna hade gjort likadant och stirrade mot de
bruna rökmolnen. Ynglingen blev plötsligt medveten om försteofficerens förebrående
ansiktsuttryck. ”Ursäkta, sir.”
Thomas nickade och utkiken fortsatte med sin egentliga uppgift: att spana efter
fientliga flygplan. Trots slagskeppens och kryssarnas imponerande storlek och eldkraft,
löpte den engelska styrkan gatlopp mellan minor, ubåtar och fientliga bombplan.
De hade redan blivit angripna från luften en gång denna dag – även om de klarat
sig undan utan förluster – men det var lite som talade för att Luftwaffe inte skulle
försöka på nytt. Dessutom låg de inom räckhåll för de tyska långtskjutande kanoner-
25

na längs franska kusten. Det var bara en tidsfråga innan de skulle bli beskjutna därifrån.
Hopewells huvud dök upp vid lejdaren ovanför kanten till akterhusdäck. Han fick
syn på Thomas uppe på bryggan och nickade kort, varefter han gick bort och ställde
sig invid relingen bredvid aktre Pom-Pom-kanonen. Hans grå trenchcoat fladdrade i
vinden då han lyfte kikaren och spanade mot land.
Thomas såg tankfullt mot den ensamma figuren. Det faktum att Hopewell var
den ende som bott i ett område som nu ockuperats av tyskarna, gjorde honom till
något av en udda person inom den lilla befälsgruppen. Inte så att han stängdes ute,
men eftersom Hopewell saknade en riktig vän bland de övriga befälen och inte heller
ville anförtro sig, visste ingen hur man skulle hantera situationen. Resultatet var att
ingen talade om Dover när löjtnanten var i närheten. Hopewell fick leva ensam med
sin fruktan och bördan tyngde på honom. Han hade slutit sig inom sig själv och utförde
sina sysslor på ett sätt som verkade mekaniskt och främmande.
Thomas såg Hopewell sänka kikaren och han undrade om det var bäst att tala
med honom. Alla visste att hans föräldrar bodde i Dover. Men fanns där andra? Släktingar
eller vänner?
En flicka?
”Slappna inte av nu, grabbar”, sade han till de båda utkikarna och klättrade sedan
nedför trälejdaren. Hopewell anade honom i ögonvrån och vände sig om. ”Sir?”
Thomas gav löjtnanten ett kort leende. ”Ingenting särskilt, Hopewell.” Han nickade
mot Dover. ”Ser inget vidare ut.”
”Nej, sir.”
Thomas ställde sig bredvid Hopewell och gjorde sin officerskamrat sällskap under
en minuts delad tystnad. Till slut kände han sig förpliktigad att bryta den. ”Jag är
säker på att de har klarat sig”, sade han och försökte låta förtröstansfull.
Hopewell varken svarade eller mötte Thomas blick. Vinden fick hans ögon att
tåras och munnen var sammanpressad till ett smalt, blodlöst streck. Alldeles intill
dem lät Pom-Pom-skyttarna vapnet svänga på sin lavett då riktarna följde ett fantiserat
fiendeplan genom sina sikten.
”Jag tror jag vet hur ni känner er”, sade Thomas. ”Mina föräldrar befinner sig
fortfarande utanför farozonen, men mina yngre bröder har antagligen redan varit i
strid. Den ene är flygare – jaktplan – den andre infanterist. Jag försöker låta bli att
fundera på var de är och vad de tänker. Om de är all right, eller om de över huvud
taget lever.” Han såg på kamraten. ”Har ni några syskon?”
Hopewell nickade. ”Halvsyster, sir”, svarade han med en röst som var så låg att
Thomas knappt kunde urskilja vad han sade. Hans ögon hade ett underligt, fjärran
uttryck.
26

”En äldre syster?”
Ny nickning. ”Hon bor i Wolverhampton.”
”Skönt att höra”, sade Thomas och kastade en snabb blick upp mot främre masten,
där en utkik satt och spanade i sin korg. ”Jag har två systrar: Louise och Linda.
Louise är gift och bor i London. Linda är bara arton år gammal och bor fortfarande
med våra föräldrar i Bath. Henne skulle du tycka om. Alla avgudar Linda. Hon är ett
riktigt –”
”De skulle aldrig lämna huset”, avbröt Hopewell. Några sekunder passerade varefter
han ryckte på axlarna. ”Och nu när jag vet – det känns nästan som en lättnad.”
”Lättnad?” Thomas var förbluffad över Hopewells sätt att avbryta honom och
förstod inte riktigt vad löjtnanten menade. Det var första gången de ingick i en dagpatrull
och de hade inte passerat Dover i dagsljus tidigare. ”Vad är det ni säger?”
”Huset, sir.” Hopewells röst saknade ton. Han vred huvudet och mötte Thomas
granskande blick. ”Det är borta. Alltihop. Man kan inte ens se var det stått.”
Thomas såg mot Dover. Stadsbebyggelsen syntes som en svart massa nedanför
den vita klippan. ”Ni kan väl inte se ert hus på det här avståndet”, invände han.
”Nej, sir”, svarade Hopewell. ”Det kan jag inte. Men om det hade funnits kvar
skulle jag ha sett det. Det låg på den västra sluttningen – en vit byggnad. Min far och
jag kunde se det på flera sjömils avstånd då vi var ute med båten. Det finns inte där
längre.” Han släppte Thomas med blicken och stirrade mot kusten. ”Men nu när jag
vet att de är borta –”
Thomas kände sig bedrövad. Han tyckte om Hopewell och led med sin kamrat,
men det fanns inget sätt att hjälpa honom. ”James, jag är ledsen. Om det är något jag
kan göra –?”
Hopewell skakade på huvudet. ”Nej, de är borta. Ingenting kan ändra på det.”
De blev avbrutna när ett ljus flammade till någonstans i täten av slagstyrkan. För
ett kort ögonblick stirrade Thomas och Hopewell föröver utan att förstå vad som
hänt. Först när ett antal vattenpelare sköt i höjden runt Dovers pirar och vågbrytare,
insåg de vad som pågick. De brittiska örlogsfartygen hade öppnat eld mot sin egen
hamn.
”Åh, milde himmel”, utbrast Thomas samtidigt som nya flammor lämnade eldrören
på Hoods och Renowns femtontumspjäser. Genom att totalförstöra hamnen ämnade
man stoppa tyskarnas sista sjöburna underhållskälla: den nattliga trafiken mellan
Calais och Dover. De hörde hur en av Pom-Pom-skyttarna svor av bestörtning och
de matroser som inte var i tjänst sprang över till babords bog för att bevittna skådespelet.
Dånet från den första salvan rullade över Hatchet och följdes några sekunder
senare av ljudet från de exploderande granaterna.
Thomas kastade ett kort öga på sin kamrat som betraktade explosionerna med ett
27

närmast likgiltigt uttryck i ansiktet. Han lade ena handen på Hopewells axel. ”Jag
beklagar verkligen det här.”
Kamraten blinkade och mötte hans blick. ”Det spelar egentligen ingen roll”, sade
han. ”Dover har redan dött och ingenting kan ändra på det – det här är helt enkelt
dess begravning.”
Mer hann ingen av dem säga. Som om de första skotten varit starten på en skoningslös
kedjereaktion, ropade Hatchets högtalare:
”Banditer riktning grön-fyra-fem! Höjdvinkel två-noll. Fyrtio plus!”
Larmklockorna ljöd och de som inte redan befann sig vid sina stationer sprang
över däcket. Thomas tänkte för en sekund på det ironiska i situationen. Tyska
bombplan på väg att angripa brittiska örlogsfartyg för att skydda en brittisk hamn.
Nog var det ett märkligt krig.
Ashdown Forest, fredagen den 6 september.
Donald befann sig någonstans i mitten av kolonnen, när Robin Hood och hans
muntra gossar sakta förflyttade sig genom terrängen till den plats där bakhållet skulle
äga rum. Marken var bitvis våt efter de senaste dagarnas regn och på sina ställen fick
de klafsa fram i rena lervällingen. De undvek vägarna och gick istället genom skogarna.
Ibland tvingades de korsa öppnare ytor, där sir Charles delade upp styrkan i sex
grupper om tre man och skickade över en grupp i sänder. Förflyttningen genom det
öde landskapet gick långsamt, men det var gott om tid innan mörkrets inbrott och sir
Charles planerade att ha dem på plats senast tre timmar efter avfärden.
Trots att det var ganska varmt bar samtliga ytterrockar och på vänster överarm
hade de var sin bindel med Union Jack. Sir Charles hade förklarat att denna bindel var
viktig eftersom den likställde männen i gruppen med reguljära soldater. Om de togs
till fånga av tyskarna skulle de behandlas enligt Genévekonventionen.
Donald trodde inte att tyskarna skulle vara så noga med att följa alla bestämmelser
som ratificerats under fredstid, men behöll sina farhågor för sig själv. Han lät tankarna
återvända till den hektiska morgonen. Joss hade väckt honom vid sjutiden och
sagt att han skulle visa vägen till motståndsgruppens mötesplats. Donald hade klätt
sig i all hast, intagit en improviserad frukost i stora stugan och sedan tagit adjö av
Megan och Eve. Därefter hade han följt Joss till den glänta där sir Charles samlat sina
”soldater”. Donald hade först trott att även Joss skulle vara med i anfallet, men denne
hade skakat på huvudet:
”Önskar faktiskt att jag kunde, men vid mina nästan sextio år är jag för gammal.
Jag skulle bara sinka er andra om ni blev tvungna att röra er med snabbhet. Dessut-
28

om vägrar sir Charles att riskera mitt skinn i en batalj. Efter att ha vaktat det här området
i över trettio år, finns det ingen som kan det bättre än jag. Han behöver mig
som spejare. Jag hoppas att du inte tar illa upp. Det känns som om jag lämnar dig
och de andra i sticket.”
”Ingen fara. Jag är glad över att du inte är med. Om något händer mig vet jag att
du och Eve tar hand om Megan.”
”Jag lovar.”
”Och ni måste meddela er med min hustru. Jag har lämnat min adress till Eve.
Oavsett hur det här kriget slutar, vill jag att hon ska få veta vart jag tog vägen.”
”Inga problem. Men oroa dig inte. Det kommer att gå bra.”
”Jag hoppas det, Joss. Men det ska jag säga dig – jag vill inte påstå att jag litar på
den där Hazelhurst.”
Donalds förtroende för sir Charles hade sjunkit ytterligare sedan de anlänt till
mötesplatsen. Sir Charles hade presenterat honom som ”en tjänsteman från inrikesdepartementet,
vars egentliga namn och befattning inte kunde avslöjas”, och hans
närvaro hade emottagits med blandade reaktioner. De fem soldaterna hade inte verkat
speciellt imponerade, inte heller de två hemvärnsmännen. De civila medlemmarna
av gruppen – där fanns tre bönder, en bagare, en affärsinnehavare, en hantverkare,
en mekaniker, samt en brevbärare och slutligen musikern som tydligen var saxofonist
– verkade emellertid styrkas av det faktum att en officiell tjänsteman nu var med i
gruppen.
Med Donald och sir Charles räknade styrkan en numerär på arton man, eftersom
vissa medlemmar uppenbarligen hade fått kalla fötter och underlåtit att dyka upp.
Det verkade inte finnas någon egentlig organisation i gruppen. Sir Charles var hövding;
de andra indianer. Med tanke på Donalds byråkratiska hjärna – fylld som den
var av organisationstrukturer och befattningshierarkier – var detta en alarmerande
upptäckt. Och fler överraskningar väntade. Om Donalds farhågor beträffande guerillagruppens
uppbyggnad varit allvarliga, blev de inte mindre då sir Charles överlämnade
det utlovade vapnet. Det var inte ett kulgevär som han väntat sig, utan ett uråldrigt
hagelgevär med dubbla pipor och utanpåliggande hanar. För att göra saken än
värre åtföljdes vapnet av en ammunitionsmängd om endast fyra patroner.
”Fyra skott. Ska jag ut och jaga kaniner?”
”Ah, jag är ledsen, gamle gosse. Kalibern stämmer inte med de övrigas och det
var lite tomt i lådorna. Men det är ett utmärkt vapen; har tillhört min farfar. Mycket
hög kvalitet. Vore tacksam om ni kunde behandla det med erforderlig respekt.”
Han hade visat Donald hur man bröt vapnet för att lägga i patronerna och rekommenderat
att han inte laddade förrän de kom fram. ”De är lite opålitliga de här
gamla bössorna. Finns inga säkringar, förstår ni.”
29

De övrigas beväpning hade inte varit stort bättre. Deras starkaste kort var den
kulspruta som en av infanteristerna bar. Det var ett långt vapen med stödben vid
mynningen och ett böjt, bananliknande magasin ovanför mantelkåpan. De övriga
infanteristerna och de två hemvärnsmännen bar Lee-Enfieldgevär. Donald kände
igen dessa eftersom Andrew hade visat honom detta vapen under Lindas födelsedag.
Affärsinnehavaren och en av bönderna bar liksom Donald hagelbössor. De resterande
bönderna, sir Charles och musikern hade jaktgevär. Kvar fanns bagaren, hantverkaren
och mekanikern, vilka fungerade som gruppens pyrotekniska avdelning. De
släpade på ett antal glasflaskor i stora läder- eller tygfodral. Dessa var fyllda med bensin
och tygtrasor hade knutits kring flaskhalsarna. Tanken var att trasorna skulle antändas,
varefter bomben slungades mot sitt mål. Så länge flaskan var intakt hände
ingenting. Men då den krossades skulle bensinen antändas av den brinnande trasan
och målet förstöras i ett hav av flammor. De tre pyroteknikerna hade halvdussinet
flaskor var.
Donald hade beslutat sig för att inte tappa orienteringen på det sätt han gjort under
sin färd ned mot Hayward's Heath. Innan mötet i Culmers stuga avslutats, hade
han gjort en detaljerad skiss av sir Charles karta. Han hade inte endast ritat ut orterna
närmast Sheffield Forest utan även området runt den plats där bakhållet skulle äga
rum. När de nu rörde sig mot sitt mål, följde han skissen i minnet och memorerade
också terränginslag som skulle kunna hjälpa honom att hitta tillbaka om han förlorade
kontakten med de övriga.
En av Donalds svåraste handlingar någonsin hade varit att skiljas från Megan.
Hon hade inte gråtit eller argumenterat med honom, men besvikelsen över att lämnas
ensam, hade stått skrivet i hennes ansikte som texten i en bok.
Under de dagar de tillbringat i gäststugan hade Donald upplevt en närhet till flickan
som han inte ens kunde påminna sig att han känt gentemot sin egen son. Ryckt ur
sin tidigare trygga tillvaro – och efter de första dagarna då de befunnit sig på The Coach
& Horses – hade Megan tytt sig till honom med all den tillgivenhet som barn visar
dem de älskar. De hade lekt med Cassie tillsammans, skrattat tillsammans och hon
hade frågat om alla de saker som hon visste att Donald hade svar på. Eftersom han
inte hade haft mycket att ta sig för, hade han all tid i världen att svara på hennes frågor,
och hon hade sugit i sig allt med en närmast bottenlös vetgirighet. En annan
aktivitet som upptagit mycket av deras tid var läsningen av Peter Kanins samlade äventyr,
vilket hade blivit lite av en daglig höjdpunkt i den lilla gäststugan. Megan hade lärt sig
texten så gott som utantill och snart hade det varit hon som ”läst” för Donald och
förklarat genom att peka på illustrationerna.
När Donald och Joss lämnat gäststugan tidigare under dagen, hade Eve föreslagit
att Megan skulle sova i stora stugan under natten, men flickan hade vägrat. ”Jag vill
30

sova hos mig”, hade hon sagt med blicken envist låst i golvet. ”Och så ska jag och
Cassie vänta tills Don kommer hem.”
Det sista hade varit det värsta. Flickan betraktade den lilla gäststugan som sitt
hem och för henne var Donald och Cassie familjemedlemmar. Och nu var han i färd
att riskera sitt liv i ett vansinnigt anfall mot en tysk förrådskonvoj, någonting som
inte bara var extremt riskabelt, utan även leddes av en dårfink för vilken han helt
saknade förtroende.
Om han kom tillbaka från det här företaget, skulle han aldrig lämna Megan ensam
igen.
Ovanför Engelska kanalen, fredagen den 6 september.
Geoffrey följde det tyska Messerschmittplanet i en snäv vänstersväng. Trycket från
G-krafterna pressade honom mot sitsen, synfältet krympte och blodet dunkade i
vristerna, men han var fast besluten att inte låta sitt offer slippa undan. Fiendeplanet
befann sig kanske femtio meter framför honom. Inom några få sekunder skulle det
ligga mitt för hans kulsprutor.
Med halvöppen mun och flämtande för att dra in luft i lungorna, såg han hur
109:an gled allt närmare reflexsiktets runda cirklar. Den hade gula motorkåpor och
ett gult sidoroder. Dess flygkropp bar den gråsvarta kamouflagemålningen med gröna
fläckar som fick de tyska flygplanen att likna stora fiskar med vingar. Nå, tänkte
han medan hjärnan blev allt dåsigare av tyngdkrafterna, det här var en fisk som simmat
färdigt.
Fiendeplanets stabilisator gled in i siktet och Geoffrey kramade avtryckaren. Kulorna
slog flisor ur rodret. En av stabilisatorstöttorna träffades och kom dansande
genom luften. Men han hade skjutit aningen för tidigt och rekylen från kulsprutorna
bromsade Hurricaneplanet och gav tysken några extra sekunders försprång. Fiendepiloten
var dock för oerfaren för att ta vara på denna chans. Han greps av panik och
gjorde ett ödesdigert misstag: kastade sitt flygplan åt höger för att försöka undkomma
i den motsatta riktningen. Geoffrey såg hur skev- och höjdrodren vreds och när
Messerschmittplanet passerade igenom hans sikte, hade han redan kramat avtryckaren.
Nya flisor slogs ur fiendeplanet och en vit strimma rök lämnade motorn. Ytterligare
en salva och den vita röken blev svart. Strax därpå började rödgula flammor att
slicka flygkroppen.
Fiendepiloten hade fått nog. Hans plexiglashuv lossnade och virvlade förbi i luftströmmen.
Därefter blev han själv synlig då han reste sig upp för att lämna det dödsdömda
flygplanet. Geoffrey hade aldrig haft för avsikt att döda honom. Hans sista
31

salva var för att kulsprutekameran * skulle registrera att fienden hoppade och därmed
bekräfta segern. En av kulorna slog emellertid in i mannens rygg. Hans kropp knyckte
till och varmt blod förångades i den kalla luften. För ett kort ögonblick stod fiendepiloten
kvar i cockpiten med armarna fladdrande i fartvinden. Sedan rollade det
herrelösa flygplanet över på rygg och den döde föll ur. Geoffrey såg en sista skymt av
kroppen där den flöt ut i det tomma lufthavet, innan han var tvungen att väja för att
inte kollidera med det brinnande vraket.
En snabb blick i backspegeln avslöjade att Ogilvie som vanligt skyddade hans
rygg. Långt under dem flög de Junkers 88:or som angripit den brittiska flottstyrkan
söderut – jagade av en annan grupp om sex Hurricaneplan – och det som var kvar av
109:orna frikopplade sig och försvann i samma riktning. Geoffrey andades ut och
tänkte för en kort stund på mannen han dödat. Han kände varken glädje eller sorg;
brydde sig helt enkelt inte om det.
”Ekorre ledare till alla plan – omgruppera för återgång till basen.”
Geoffrey och Ogilvie slöt sig till formeringen, och ett efter ett föll de övriga flygplanen
in på sina platser. Geoffrey kunde fortfarande se den Messerschmitt han skjutit
ned: ett svart kors med en lång svans av rök bakom sig. Fiendeplanet blev mindre
och mindre tills det slutligen doldes bakom en molntuss. Piloten hade för länge sedan
försvunnit ur sikte.
Långt nedanför Hurricaneplanen lämnade den brittiska flotteskadern Doversundet
och satte kurs norrut. Geoffrey kunde se dem genom en lucka i molntäcket. Ett
av fartygen – det såg ut som en kryssare – hade reducerat hastigheten och det brann
runt akterdäck; de övriga verkade oskadda.
De brittiska örlogsfartygens beskjutning av Dover hade emellertid varit så mycket
mer förödande. Flera bränder rasade, dels bland dockorna och färjepirerna, dels
bland de många pråmar och lastfartyg som sökt skydd i hamnen. Vid de östra dockorna
brann någonting som avgav tjock, brunsvart rök, troligtvis en bränsledepå. Det
verkade inte som om granaterna orsakat någon skada bland Dovers stadsbebyggelse,
men det var svårt att avgöra från sextusen fots höjd.
När de övriga Hurricaneplanen anslutit sig till sin ledare, kunde Geoffrey se att
fyra av dem saknades. Föregående kväll hade divisionen erhållit fyra ersättningspiloter
och för första gången sedan slutet av augusti hade den gått upp med två fulla
flighter. Nu var tre av nykomlingarna borta: de båda officerarna Jasper Etherington
och Oscar Lamb, samt en furir som Geoffrey glömt namnet på. Den fjärde platsen
som nu var tom hade tillhört furir Alfred Webster som varit med 151. divisionen i tre
* Kulsprutekamera — Filmkamera monterad i jaktplanen. Under mitten av slaget utrustades planen
med dessa för att piloternas uppgifter om nedskjutna fiendeplan skulle kunna kontrolleras.
32

dagar. Geoffrey hade sett en Hurricane explodera, men hade ingen aning vad som
hänt de andra tre. Kanske hade de tappat kontakten med divisionen och tog sig nu
tillbaka till basen på egen hand. Kanske var även de döda.
Han kontrollerade sina instrument och sökte automatiskt över luftrummet med
blicken. Gosling, Debhurst, Prschibitschewsky, Ogilvie och McKenzie var fortfarande
vid liv, men Conny Whitehead hade blivit nedskjuten för några dagar sedan och
Bill Haworth skulle aldrig mer tömma blåsan i sin Hurricane.
De största förlusterna låg emellertid hos nykomlingarna. Om man inte räknade
med dem som eventuellt skulle skrivas av som stupade efter dagens uppdrag, hade
divisionen förlorat fem ersättare sedan dagen då Geoffrey skjutit ned de två tyskarna.
Otränade och omedvetna om krigets verkliga ansikte, var det med några få undantag
de nya som fick sätta livet till. De anlände till basen, ivriga och med ett självförtroende
som stärkts av BBC:s förvridna bild av tappra hjältar i skyn, varefter de steg upp i
sina maskiner för att duka under framför automatkanonerna på de hungriga
109:orna. Ogilvie var en av de få som klarat sig. Sedan han blivit träffad den 30 augusti,
och nästan blivit tagen till fånga av de snabbt framryckande tyskarna, hade han
återvänt till divisionen och kunde nu stoltsera med tre luftsegrar. Geoffrey själv hade
skjutit ned en He 111 för fyra dagar sedan och hans sista seger ökade listan till fyra.
En tysk till och han skulle vara ett äss. Tanken var djupt tillfredsställande.
Vad som var mindre tillfredsställande var den operativa situationen i luften. Sedan
tyskarna tagit Kent samt delar av östra Sussex och Surrey, hade många av de brittiska
RDF-stationerna fallit i deras händer. Före invasionen hade det brittiska RDFsystemet
kunnat se tyska räder redan medan de samlades ovanför Frankrike. Det var
nu så gott som omöjligt och följden blev att RAF tvingades flyga patrull över de områden
de avsåg att skydda. Detta ökade den tyska frijaktens möjligheter att söka upp
och nedkämpa brittiska jaktplan.
En annan omständighet som förändrat bilden, var att även RAF flög offensiva
bombuppdrag. Man anföll tyska sjötransporter, de erövrade flygfälten samt trupprörelser.
Dessa insatser krävde jakteskort och de brittiska Spitfire- och Hurricaneflygarna
tvingades nu in i samma roll som de tyska jaktflygarna haft före invasionen. Dessutom
hamnade många av de piloter som räddat sig i fallskärm bakom fiendelinjerna.
Även om de inte blev tagna, hade de små möjligheter att ta sig tillbaka till den egna
sidan. Den enda ljuspunkten var att även Luftwaffe tvingades att öka sin näreskort,
eftersom en stor del av deras underhåll fördes in via transportplan och dessa måste
skyddas. Därmed minskade ytterligare den styrka med vilken de hade kunnat flyga
frijakt. Ännu hade man inte sett några tecken på att fienden fört över jakteskadrar till
de erövrade fälten i England. Troligtvis därför att samtliga landningsbanor behövdes
för flygtransporterna.
33

De åtta Hurricaneplanen flög över det nu ockuperade Kent. Två dagar tidigare
hade Rochester fallit på den västra sidan av Medway. Tyskarna hade trängt in i de
södra delarna av Chatham, men centrum hölls fortfarande av en beslutsam garnison
nyzeeländare och engelsmän. Geoffrey kunde se flera bränder rasa söder om staden
och undrade hur länge de belägrade kunde hålla ut.
Medan Themsen och sedan Tilbury passerade under honom, irrade hans tankar
till Wynn. Han hade sett henne några gånger, men inte talat med henne sedan dagen
då Carla Atcheson dödats. Wynns sista ord hade varit tydliga nog och även om han
brann av längtan att åter få höra hennes röst eller hålla hennes kropp i sina armar,
skulle ett nytt närmande bara göra saken värre.
Dagen före hade han dock fått veta någonting som gav nytt bränsle åt hans funderingar.
Vädret hade fortfarande varit så dåligt att det inte gått att flyga. Geoffrey
och Ogilvie hade stått utanför ingången till mässen och lyssnat till det avlägsna ljudet
av tyska kanoner som sköt några salvor mot Chatham, då en av WAAF-furirerna
passerat. Ogilvie var ytligt bekant med flickan och hade ropat henne till sig. Medan
Geoffrey placerat sig lite avsides och tyst betraktat landningsbanorna, nästan dolda i
regndiset, hade han hört hur Ogilvie och flickan talat med varandra. Det hade varit
det obekymrade småprat som kännetecknar personer vilka fortfarande hålls fångna i
den sociala ettikettens normer, men gärna skulle vilja utveckla bekantskapen till något
djupare. De hade talat om ingenting och skrattat nervöst åt ingenting. Geoffrey hade
emellertid märkt att flickan då och då sneglat åt hans håll; ungefär som om det var
någonting hon ville säga, men inte kunde finna rätt tillfälle. Till slut hade hon vänt sig
direkt mot honom och frågat om han inte var bekant med Wynn.
”Jo, det är jag väl”, svarade han, samtidigt som han försökte dölja sin förvåning
bakom ett uttryckslöst ansikte.
”Vi är alla lite oroliga för henne.”
”Oroliga? Varför då?”
”Efter räden.” Flickan bet sig i läppen – osäker på hur hon skulle fortsätta. ”Två
av de andra flickorna blev så skakade att de har skickats till sjukhus. Den ena var med
i OP-rummet, den andra hade en vän som blev dödad. De stackarna var alldeles
hysteriska. Med Wynn är det annorlunda. Hon vaknar inte på natten och skriker och
hon gråter inte heller. Hon och Carla var mycket goda vänner, men nu beter hon sig
som om räden aldrig ägt rum. Eller som om Carla aldrig existerat. Vi vet inte om – vi
tänkte –”
”Varför berättar du det här för mig?” avbröt Geoffrey, samtidigt som han undrade
hur mycket hon egentligen visste om honom och Wynn.
”Därför att jag trodde att du var hennes vän.” Hon hade en speciell betoning på
det sista ordet. ”Vi når inte fram till henne.”
34

”Nå, jag kan inte hjälpa henne. Jag skulle försöka om jag hade kunnat, men hon
låter mig inte längre vara hennes vän. Om ni nu ursäktar mig – man blir törstig av att
stå här och hänga.”
Han hade nickat åt sin kamrat och sedan gått in på mässen där flickan inte hade
tillåtelse att vara. När han passerat henne hade hon sett på honom med en blandning
av ilska och besvikelse. Nästan som om hon redan vetat att han skulle reagera som
han gjort. Det hade varit en självömklig handling och han visste det, men han hade
en gång sprungit till Wynn Mitchells undsättning bara för att mötas av kallsinnighet.
Varför skulle han bete sig som en idiot en andra gång?
Då han sent samma natt legat vaken utan att kunna sova, hade han emellertid
ansatts av skuldkänslor. Betydde hon inte mer för honom än att han kunde överge
henne då hon uppenbarligen var i så stort behov av hans hjälp? Hade den unga
WAAF-flickans vädjan varit just vad som behövdes för att han skulle få Wynn tillbaka?
”Ekorre till hummern! Begär tillstånd för pannkaka * , kom?”
Geoffrey vaknade ur sina tankar. Han såg hur North Weald dök upp framför honom.
Man kunde fortfarande se spåren efter bombningen en vecka tidigare: den
sammanrasade hangarbyggnaden, det svartbrända reservdelsförrådet och de ljusare
fläckarna i landningsbanan, där man fyllt igen bombkratrarna. OP-byggnaden såg ut
precis som den gjort omedelbart efter anfallet; sektorkontrollenheten hade flyttats till
det närliggande Marden Ash.
”Detta är hummern. Pannkaka beviljas bana ett, kom.”
”Uppfattat, klart slut.”
A-flighten gick ned medan Geoffrey, Ogilvie, McKenzie och den siste av de nyanlända
– en furir vid namn Edmiston – höll luftrummet under uppsikt. Det var när de
själva skulle landa som fienden slog till. Geoffrey förstod aldrig vad som hände.
Landningsbanan kom redan seglande upp mot honom när någon ropade en varning i
lurarna. Sedan trasades plexiglashuven och instrumentpanelen sönder av kulorna och
cockpiten fylldes av ett utdraget skrik, sprutande, rött blod och vågor av smärta.
Ashdown Forest, fredagen den 6 september.
Mörkret hade sedan länge sänkt sig över området när det första fiendefordonet uppenbarade
sig. Allt Donald kunde se där han låg bredvid musikern och en av bön-
* ”Pannkaka” — Kodord för landning.
35

derna var en strålkastare som dök upp bakom vägkröken i öster, ungefär tvåhundra
meter bort. Först hördes det lätt knattrande ljudet från fordonet, sedan såg han hur
träden vid sidan av vägen lyste upp kort innan ljuset från en skärmad lampa blev synlig.
”Djävlar”, väste bonden – en man vid namn Tom Matthews – som låg till vänster
om Donald. ”Det där är ingen lastbil – det är en förbannad motorcykel.”
Knappt hade han uttalat orden förrän fordonet saktade in och en starkare lampa
tändes. Medan motorcykeln stod stilla och brummade på tomgång, sökte ljuskäglan
längs båda sidor av vägen.
Sir Charles hade valt att ordna sitt bakhåll på en plats där vägen passerade genom
en trång passage i skogen. Den norra sidan präglades av en kort, skarp sluttning och
det var här som merparten av partisanerna befann sig. Den södra sidan dominerades
av tätt växande almar och hassel. Vägen framför Donald var rak ända fram till den
plats där han, Matthews och musikern låg – sträckans västligaste punkt – där den
tvärt krökte av norrut. Donald och hans två kamrater var de enda som befann sig på
den södra sidan av vägen.
”Varför måste de komma med en djävla motorcykel”, viskade Matthews som
hade tryckt huvudet mot marken för att inte synas bland hasselbuskarna. ”Den kan ju
spräcka hela planen. Vad gör vi nu?”
Donald svarade inte. Han kisade mot den sökande lampan. Den svepte över
grönskan och i det vita ljuset såg det ut som om träden var fulla av snö. Vad skulle
hända om de blev upptäckta innan lastbilskonvojen anlände? Sir Charles plan hade
varit pinsamt enkel. De skulle invänta en konvoj med lastbilar och skjuta den i bitar
från sina positioner uppifrån toppen av sluttningen. Donald hade frågat hur de skulle
bära sig åt för att stoppa fordonen; om de hade någonting att blockera vägen med?
”Inga problem. Lämna den saken till mig.” Sir Charles hade knackat på sitt vapen,
ett jaktgevär försett med kraftigt kikarsikte. ”Med den här lilla vännen slår jag ut föraren
i det första fordonet. Bilen stannar och de övriga kan inte ta sig förbi.”
Medan han flyktigt funderat över hur sir Charles skulle kunna se att skjuta i mörkret
hade Donald lyssnat till resten av planen. Det var tänkt att kulsprutan – som hade
placerats så att den befann sig på en klippa med skottfält snett utmed vägen – skulle
tvinga fienden i skydd, medan männen med brandbomberna kastade sina bensinflaskor
mot fordonen. De övriga skulle skjuta så många tyska soldater de kunde, varefter
hela styrkan skulle försvinna i mörkret och upplösas. Donald och hans två kamrater
fungerade som reserv ifall någon av lastbilarna lyckades ta sig förbi det blockerande
fordonet. Det var därför de placerats en bit bakom de övriga, på den plats där vägen
svängde.
”Ute på flanken kommer ni inte att vara så utsatt, krigsministern.” Sir Charles
36

hade dunkat Donald hårt i ryggen. ”Det här är bara den första i en hel serie räder. Jag
vill inte förlora er, gamle gosse. Så inga hjältedåd om jag får be. Tror ni att vi klarar
det?”
”Lätt som en plätt.”
”Just det, krigsministern. Just det.” Donald hade inkasserat en ny serie åsnesparkar
i ryggen. ”Precis vad jag skulle ha sagt.”
Men medan Donald betraktade de två ljusen och hörde hur motorcykelföraren
lade i en växel, kände han att den här plättens svårhetsgrad ökade med alarmerande
hastighet.
”Vad ska vi göra om motorcyklisterna kommer hit?” viskade musikern. ”Om någon
skjuter dem röjer han ju hela planen. Det var ju meningen att vi skulle anfalla
lastbilarna, inte en fördömd motorcykel. Det här kommer att gå åt helvete.”
”Vi gör ingenting”, svarade Donald och duckade då ljuset närmade sig deras gömställe.
Eftersom fordonet åter var i rörelse hoppade käglan upp och ned. ”Om inte sir
Charles skjuter, gör inte vi det heller.”
Tyskarna kom allt närmare. De passerade männen med brandbomberna och de
väntande krypskyttarna, sedan stället där sir Charles och kulsprutan befann sig. Slutligen
nådde den fram till den plats där Donald och de två andra gömde sig. Föraren
bromsade fordonet för att låta sin kamrat lysa bland buskarna med sin lykta. Utan att
våga andas och med huvudet pressat mot marken, hörde Donald hur det puttrade
om motorn och hur de tyska soldaterna talade med varandra:
”Das ist ja leicht für dich zu sagen, Rudi. Und du kennst nicht Eva. Sie kann alles machen.”
”Na ja. Mach dir doch kleine sorgen. Oder tausch freundin.”
De utbytte ytterligare ett par ord. Donald förstod inte vad de sade, men det lät
som om de diskuterade någonting alldagligt. Han insåg plötsligt att han inte hade
spänt hanarna på geväret. Antag att tyskarna fick syn på dem bland hasselbuskarna
några meter ovanför?
”Aber, wer weiss wie lange wir hier auf dieser verdannter insel bleiben müssen.”
De två motorcyklisterna verkade misstänkt intresserade av just denna del av vägen;
ljuskäglan spelade över buskarna. För ett ögonblick lekte Donald med tanken att
fienden visste att motståndsmännen var där. Hade någon angivit dem eller hade tyskarna
tagit någon av de saknade männen till fånga och tvingat honom att förråda
dem? Han avfärdade emellertid sina farhågor. Om fiendetransporterna gick längs
denna väg, hade de säkerligen insett hur lämplig terrängen var för bakhåll. Hade fienden
känt till operationen skulle de ha agerat annorlunda.
”Ich würde nicht so sicher sein, wenn ich du wäre.”
Till slut lade föraren i en växel och fordonet rundade kröken nedanför och fortsatte
framåt vägen; nu bort från Donald och de två andra. Han lyfte försiktigt huvu-
37

det och spanade efter den. De två soldaterna skymtade i silhuett mot ljuset från strålkastaren.
”Jäklar! Här kommer lastbilarna!” väste Matthews. ”Och motorcykeln skär av vår
reträttväg.”
De första ljusen från lastbilskonvojen blev nu synliga vid den östra vägkröken och
Donald såg hela scenariot för sin inre syn. Lastbilarna skulle nå den punkt där sir
Charles ämnade inleda sitt anfall, och ljudet från skottlossning skulle alarmera motorcyklisterna
och få dem att vända tillbaka. Detta betydde att Donalds, Matthews och
musikerns möjligheter att passera vägen antagligen omintetgjordes och att de två
tyskarna skulle få en chans att beskjuta huvudstyrkan bakifrån. Donald insåg att han
och hans båda kamrater hade fått en ny uppgift. ”Vi måste ta hand om motorcyklisterna”,
viskade han till Matthews samtidigt som han såg hur den främsta lastbilen
närmade sig det ställe där sir Charles väntade med sitt jaktgevär. ”Vi måste skjuta
dem, annars kommer vi aldrig över vägen.”
Donald anade hur Matthews nickade bekräftande i mörkret. Han vände sig till
musikern för att be denne att byta plats med honom. ”Eftersom ni har ett riktigt
gevär, tror jag –”
Men det fanns ingen där. Platsen där mannen legat var tom. Donald grep Matthews
runt ena fotleden. ”Han har stuckit.”
”Vad?”
”Musikern – han har smugit iväg.”
”Fan också.” Matthews spanade bakom sig i mörkret. ”Just typiskt. Den fan fick
väl för sig att han skulle gå och spela en trudelutt på saxofonen. Förbannade ynkrygg.
Ni får hjälpa mig. Jag hinner inte skjuta dem bägge innan de börjar skjuta tillbaks. Vi
får ta var sin – okay?”
”Okay.”
Donald flyttade sig så att han hamnade till vänster om Matthews. Han kastade ett
snabbt öga mot lastbilsljusen. De verkade nästan ha passerat sir Charles gömställe.
Hade han beslutat att låta den här konvojen passera?
Ett ensamt skott skar genom brummet från bilmotorerna. Donald såg hur ljusen
på den främsta lastbilen rörde sig i sidled och ett ljudligt brak berättade att den hade
kört av vägen. På något sätt hade sir Charles lyckats träffa föraren i det ledande fordonet
och den första fasen av operationen hade gått exakt som planerat.
Resten gick käpprätt åt skogen.
Natten dånade av knallar och punkterades av mynningsflammor då partisanerna
öppnade eld mot konvojen och Donald hann se en kort skymt av ljus när en av
männen med brandbomber tände sitt vapen. Projektilen slungades från klippan och
träffade en av bilarna. Flaskan krossades emellertid inte, utan studsade istället mot
38

lastbilens sufflet och slog i marken på andra sidan vägen. Där låg den och brann utan
att någonting hände. Kulsprutan sköt en kort salva och blev sedan tyst. Om den hade
fått eldavbrott eller om skytten, liksom musikern, beslutat sig för att uppsöka en lugnare
vrå, gick inte att säga.
”Nu vänder de djävlarna och kommer tillbaka!” väste Matthews som höll ögonen
på motorcykeln. Orden sammanföll med ett skrik av fasa och en orangefärgad explosion
då en brandbomb exploderade i händerna på en av partisanerna. Donald såg
med förskräckelse hur mannen reste sig, varefter han sprattlande och omvälvd av
lågor vacklade iväg bland träden. Ljusskenet avslöjade männen som sköt från sina
positioner bland buskarna, men det avslöjade även någonting annat. Ut ur de nu stillastående
fordonen vällde en ström av tyska soldater.
”Jösses!” flämtade Donald. ”Det är ingen underhållstransport. Det är förstärkningar!”
Matthews svor. ”Nu är det slut med oss”, väste han samtidigt som de tyska soldaterna
öppnade eld mot männen på sluttningen. ”Vi skjuter de där djävlarna på hojen
och sticker sedan härifrån!”
Motorcykeln kom nu brummande tillbaka. Mannen i sidovagnen hade släckt strålkastaren
och fordonet rörde sig med låg hastighet. Eftersom skottlossningen ägde
rum bakom kurvan, kunde de två soldaterna inte se vad som hände och de var antagligen
osäkra på hur nära de vågade köra innan de själva blev indragna i bataljen.
Donald släppte striden med blicken och försökte sikta på den skärmade lyktan
som tveksamt närmade sig. Det gick inget vidare, för han kunde inte se vapnets riktmedel,
och ännu svårare blev det när Matthews jaktgevär dånade och mynningsflamman
förstörde Donalds mörkersyn. Det rasslade till då bonden laddade om sitt
vapen. Motorcykeln stannade, motorn dog och de båda tyskarna skrek upphetsat till
varandra. Plötsligt knattrade ett vapen och lövverket ovanför Donald trasades sönder
av en svärm ilskna getingar. Utan att tänka kramade han båda avtryckarna och hagelgeväret
sparkade honom i högra sidan av bröstet. I brådskan hade han glömt att
trycka kolven mot axeln och slaget efter rekylen fick honom att kippa efter andan.
Han hade ingen aning om han träffat eller inte, men fiendevapnet upphörde med sitt
knattrande.
Matthews brände av ett andra skott mot motorcyklisterna och gjorde ny mantelrörelse.
”De springer in i skogen”, väste han och Donald kunde höra ljudet av kängor
mot grus. Det följdes av en salva från automatvapnet och han duckade när nya
kulor slog gnistor ur stenarna till vänster om honom och vinande fortsatte ut i skogen.
Han kastade en snabb blick mot lastbilarna. Skottlossningen hade avtagit i styrka
och i skenet från de brinnande buskarna avtecknade sig tyska soldater på väg uppför
sluttningen på den norra sidan av vägen. De rörde sig i snabba språng, medan deras
39

kamrater täckte dem från bilar och diken.
”Vi förlorar!” väste Donald och tog Matthews i axeln. ”Vi måste härifrån innan
det är för sent.”
Men bonden svarade inte. Inte heller sköt han med sitt gevär. Donald såg att hans
huvud hade fallit ned över vapnet och förstod att den sista salvan från det tyska automatvapnet
träffat honom.
”Herregud! Matthews!”
En ny salva knattrade och nu hörde han hur tyska soldater närmade sig från andra
sidan. Donald vände Matthews över på rygg. I det svaga ljuset från elden såg han att
bonden hade träffats mitt i pannan. Han var stendöd.
”Åh, Gud.”
Med hagelgeväret fortfarande i handen, ålade han bakåt ett halvdussin meter, varefter
han flämtande reste sig upp och sprang in i skogen. Bakom sig hörde han hur
de tyska soldaterna skrek åt varandra och enstaka skott som brann av. Trots att han
fördes framåt av en panik som nästan satte hans själsliga funktioner ur spel, lyckades
han behålla ett uns av sinnesnärvaro. Efter att ha sprungit någon minut i västlig riktning,
svängde han av mot vad han trodde var norr. Kort därpå nådde han fram till
vägen på nytt. En hastig kontroll avslöjade att tyskarna fortfarande var upptagna borta
vid passagen och han tog tillfället i akt att springa över vägen och dyka under
stängslet på andra sidan. När han kämpade sig uppför en kort sluttning och fortsatte
sin flykt över ett fält bebott av spöklika ekar med spretande grenar, hörde han åter
det knattrande ljudet från motorcykeln. Han sjönk ned bakom ett av träden och såg
hur ljuset närmade sig. Osynlig från vägen väntade han tills fordonet kört förbi och
försvunnit i riktning mot Hayward's Heath. Därefter tog han sin hagelbössa och satte
kurs norrut mot paret Culmers gäststuga.
Allt hans tankar kretsade kring var att ta sig tillbaka till en liten flicka vid namn
Megan.
Tillbaka hem.
North Weald, fredagen den 6 september.
Den tyske piloten vred huvudet mot honom och sträckte ut sina långa armar. De var
väldigt långa, för de nådde med lätthet över flygkroppen på Messerschmittplanet och
över det gula sidorodret. Handskbeklädda fingrar började skruva med Geoffreys
propeller.
”Ge fan i min propeller!” skrek han, men tysken log diaboliskt och fortsatte med
sitt skruvande. Om han fick loss propellern skulle flygplanet störta och Geoffrey dö,
40

för han hade inte sin flygutrustning på sig utan satt endast i pyjamasen. ”Det var inte
meningen att döda dig”, försäkrade han med rösten i falsettläge. ”Det bara blev så.
Jag kan inte flyga utan min djävla propeller.”
Han försökte avfyra sina kulsprutor, men det resulterade endast i en akut smärta i
högertummen. Han stönade och tysken skrattade med öppen mun; ögonen lyste av
oförställt vanvett. Messerschmittplanet hade försvunnit och ersatts av en blå ambulans
med röda kors på sidorna. Geoffrey visste inte varifrån den kommit, men mindes
att han sett den tidigare. ”Ge dig iväg! Jag kan inte flyga utan min djävla propeller.”
”Tyvärr tror jag inte att ni kan flyga alls på ett tag – oavsett om ni har någon propeller eller
inte.”
Tysken hade nu fått loss propellern. Han höll upp den framför Geoffrey samtidigt
som han metodiskt böjde bladen, ett efter ett.
”Försvinn! Det var inte meningen att döda dig!”
”Jag är ledsen att göra er besviken, unge man men jag är i högsta grad levande.”
Geoffrey tyckte att det var konstigt att den här tysken inte bara talade engelska,
utan också kunde tala och skratta på samma gång.
”Jag tror han håller på att vakna, sir.”
Det var en kvinnoröst. Den befann sig någonstans till vänster. Geoffrey försökte
koncentrera sig på tysken, men denne bleknade bort. Istället fann han sig stirra upp i
ett otydligt, vitt tak där en ensam lampa stack honom i ögonen. En stark lukt brände
i näsan. Den verkade vagt bekant, men gick inte att placera. Han blinkade mot ljuset.
”Var tusan är jag”, kraxade han och försökte fokusera den halvt vitklädda figur som
satt lutad över honom på höger sida om sängen.
”Ni befinner er på lasarettet, furir”, sade figuren. ”Jag är kapten Anscombe.”
Geoffrey tyckte inte alls om vad han hörde, så han försökte avfyra kulsprutorna
på nytt, men enda resultatet blev en ny smärtvåg som sköt upp genom armen. Han
stönade.
”Jag skulle inte göra så där om jag var ni”, sade Anscombe som nu började få
skarpa konturer. Han hade ett smalt ansikte med långa, spetsiga mustascher och var
klädd i blå skjorta med slips. Över bröstet och magen satt ett vitt förkläde. Geoffrey
kände med ens igen honom som flottiljläkaren.
”Vi måste lägga på förbandet”, förklarade Anscombe, ”så det vore bra om ni
kunde hålla handen stilla.”
Geoffrey insåg först nu att läkaren höll honom om handleden och att någon annan
höll på att vira bandage runt hans hand. Han vred huvudet och upptäckte en
sköterska med vänligt men bestämt ansikte. Hon log mot honom. ”Bara några varv
till, furir, så sitter det som det ska.”
41

”Var i helvete är jag?”
Sköterskan kastade en snabb blick på Anscombe, men läkaren förhöll sig tyst och
det var hon som besvarade frågan: ”Ni har redan frågat om det en gång”, sade hon.
”Ni befinner er på lasarettet vid North Weald.” Hon rynkade pannan och såg på
honom, samtidigt som hennes vana fingrar gjorde färdigt förbandet. ”Ni minns ingenting
av vad som hände?”
”Hände?” Geoffrey försökte bringa reda i sina tankar. En tysk flygare hade stulit
hans propeller. ”Tysken”, sade han. ”Han tog min propeller.”
Sjuksystern kastade en ny, kort blick mot Anscombe och koncentrerade sig sedan
på att göra förbandet färdigt.
”Kan ni ge mig ert namn, nummer och grad?” frågade läkaren.
Geoffrey vred huvudet. Han hade en blixtrande huvudvärk och det smärtade i
bröstet. ”Baxter”, mumlade han och gav läkaren sin grad och sitt nummer.
”Bra, furir, mycket bra. Men ni minns ingenting av kraschen?”
Geoffrey skakade på huvudet. Det gjorde ont. ”Nej, ingenting”, svarade han och
svepte med blicken över rummet. Vid kortväggen bredvid dörren stod ett skåp och
uppe på detta såg han en tillbringare och ett par glas. ”Kan jag få lite vatten?”
”Alldeles strax, furir”, sade sköterskan och slöt förbandet med en säkerhetsnål.
Bakom henne skymtade ett fönster försänkt i en grund nisch. Utanför var det mörkt.
”Hur länge har jag sovit?”
Dr Anscombe sneglade på sitt armbandsur. ”Tio timmar ungefär. Ni blev angripen
just som ni skulle gå ned i eftermiddags. Ert flygplan träffades, men ni lyckades
kraschlanda.”
”Jag minns ingenting”, upprepade Geoffrey. ”Vad har hänt med min hand?”
Dr Anscombe putade med läpparna. ”Tyvärr har era fingrar blivit aningen decimerade”,
förklarade han i saklig ton. ”Ni har förlorat höger tumme.”
Sköterskan var nu klar med förbandet och läkaren släppte taget om Geoffreys
handled. Han drog den åt sig och medan Anscombe förklarade hur han opererat
handen tidigare under eftermiddagen, betraktade Geoffrey det bandagerade paketet.
Det hela var mycket besynnerligt: nästan som om handen tillhörde någon annan. Det
enda som kändes äkta var den pulserande värken.
”Det fanns lite bensplitter kvar, men jag tog bort det”, avslutade Anscombe. ”Ni
har förlorat en del blod och biverkningarna av morfinet gör att ni kommer att känna
er lite groggy de närmaste timmarna, men på det hela taget har ni klarat er ganska väl.
Det är inget mer man kan göra åt det. Bara vänta tills det läkt ihop – och se till så att
det inte blir någon infektion.”
Geoffrey synade sköterskan som gick bort till skåpet. Hon hällde upp ett glas
vatten från tillbringaren och återvände sedan till sängen. ”Var så god.”
42

Han sträckte automatiskt ut högerhanden, men hejdade sig halvvägs.
”Det kommer att ta lite tid att vänja sig”, sade sköterskan och satte sig åter på
stolen. ”Vänta så ska jag hjälpa er.”
Hon lade högra armen bakom hans nacke och lyfte honom aningen från kudden.
Sedan förde hon glaset till hans läppar.
”Ni har fått en rejäl smäll i huvudet”, sade Anscombe och reste sig. ”Och så har
vi skadan i bröstet. Men det är nog inte så farligt. Ni kommer att känna en viss yrsel,
kanske lite huvudvärk. Ett par dagars vila och ni är på benen igen.”
Geoffrey fick vatten i fel strupe. Han hostade och sköterskan sänkte glaset. Anscombe
tog av sig förklädet och lade det över stolen. Han stack ned händerna i fickorna
och gick sakta runt sängen, medan han uppmärksamt studerade Geoffrey och
dennes hostattack. ”Ni är en ung man med tur”, sade han när han nått vänstra sidan
av sängen där det stod ett litet bord. ”Jag har hört att era vindrutor och ryggskydd är
bepansrade, men det kanske vore idé att låta alla piloter bära en sådan här.”
Han höll upp någonting som dinglade i ett läderband och Geoffrey såg att det var
Lindas amulett. Det blekgula myntet verkade nästan ovalt där det pendlade fram och
tillbaka. Kände läkaren till någonting om de två syskonens pakt? Geoffrey fruktade
för ett ögonblick att han talat i sin medvetslöshet?
”Kulan måste ha förlorat mycket av sin hastighet”, fortsatte Anscombe. ”Troligtvis
hade den redan slagit igenom flygkroppen någonstans och studsat mot något –
instrumentpanelen kanske. Men den hade tillräcklig kraft att buckla till myntet. Ett
pund för att behålla livhanken tycker jag verkar vara en bra affär.”
Geoffrey började så sakteliga förstå vad mannen talade om. Smärtan i bröstet?
”Ni menar –?”
”Myntet räddade livet på er. Jag tror inte att kulan hade tillräcklig fart att vara
dödande. I så fall hade den pressat in pundet i bröstet på er. Men den hade antagligen
skadad er så svårt att ni aldrig hade klarat er nödlandning.”
Geoffrey stirrade på myntet. Scenen där Linda hängde den om hans hals passerade.
”Jag ska aldrig flyga utan den igen.”
Dr Anscombe betraktade honom tankfullt och lät sedan amuletten falla ned på
täcket. Han vände sig till sköterskan. ”Julie, vill du gå i förväg till siste man på listan:
korpral Jones. Du kan börja med bandagen. Jag kommer om några minuter.”
”Ja, doktorn.”
Hon ställde glaset på bordet bredvid sängen och lämnade rummet. Läkaren vände
sig till Geoffrey: ”Det här med att flyga kommer inte på fråga under en tid.”
Geoffrey hade tagit upp amuletten och betraktade myntet där det hängde i sitt
läderband. Hälften av det – från George den sjättes näsa och nedåt – var liksom utplattat;
ungefär som om någon ohyggligt stark person tryckt ihop det mellan tummen
43

och pekfingret. ”Vad menar ni?” frågade han och såg på läkaren. ”Jag tyckte ni sa att
jag skulle vara uppe om några dagar?”
”Uppe, ja.” Anscombe drog sig fundersamt i mustaschen. ”Men då menade jag
uppe på benen – inte uppe i luften.”
Geoffrey lät armen med myntet falla. ”Har ni någon aning om vilken pilotbrist
RAF har?” mumlade han och grimaserade eftersom en ny smärtvåg skar genom handen.
”Väl medveten”, mumlade Anscombe. ”Problemet är emellertid att det kommer
att ta mycket lång tid innan ni kan flyga igen. Kanske många veckor. Ni är helt enkelt
för svag. Och vad värre är –” han drog åter i mustaschen, nu på andra sidan. ”Utan
er högertumme – hur ska ni kunna avfyra era vapen?”
Geoffrey stirrade på läkaren och sänkte sedan blicken till sin bandagerade hand.
Då man flög en Hurricane vilade högertummen mot avfyringsknappen. Även om det
var möjligt att skjuta med vänstertummen, skulle man vara tvungen att vrida handen
på ett sätt som ofrånkomligen försvårade ens möjligheter att manövrera flygplanet.
Han var fortfarande så omtumlad, att konsekvenserna av det förlorade fingret ännu
inte gått upp för honom. ”Åh, förbannelse”, stönade han. ”Det här får inte vara
sant.”
”Jag är rädd att det är det”, invände Anscombe och tog upp sitt förkläde från
stolen. ”Men försök att se det från den positiva sidan: att inte längre kunna gå upp
och bli ihjälskjuten i en Hurricane är långt ifrån det värsta som kan hända en. Guds
skyddande hand har redan räddat er från döden en gång. Överskatta inte hans välvilja.”
”Men alla piloter behövs”, invände Geoffrey. ”Om vi inte vinner det här kriget,
vad ska då hända oss.”
”Må så vara”, instämde Anscombe torrt. ”Men vad vi behöver är inte ett extra
Hurricaneplan – utan ett fördömt mirakel.”
Ashdown Forest, lördagen den 7 september.
”Gosse, du anar inte hur glad jag är att se dig.”
Joss Culmer klev fram från en samling thujabuskar. Han hade sitt hagelgevär i
händerna och Donald hade varit på vippen att höja sitt eget. Det var emellertid ofarligt
för han hade glömt bort att ladda om det. ”Joss – du skrämde mig”, sade han.
”Vad gör du här?”
”Spanar efter dig. Vad trodde du?”
Donald skakade på huvudet. ”Jag vet inte.”
44

Den första, rosatonade gryningen var redan en halvtimme gammal och Sheffield
Forests fågelliv hälsade den nya dagen uppifrån trädkronorna. Det hade tagit Donald
över fem timmar att ta sig tillbaka. Till en början hade han haft avsevärda problem
att orientera sig, och varit rädd att han skulle gå vilse precis som han gjort den första
dagen efter sitt möte med de tre desertörerna. Men sedan hade han fått syn på en
bondgård som de passerat under gårdagen och snart hade han varit på rätt kurs; långsamt
traskande över fälten och genom skogarna, men beslutsam i sin förvissning att
han skulle hitta tillbaka till Culmers stuga. Då morgonljuset steg över horisonten i
öster hade han plockat fram sin skiss och ytterligare ökat hastigheten.
”Nå?” Joss Culmer föll in bredvid honom och de följde vägen upp mot stugan.
”Vad hände? Hur gick det?”
Donald hörde på Joss tonfall att denne redan gissat hur det låg till. ”Det gick åt
fanders”, svarade han. ”Tom Matthews är död. Och säkerligen de flesta av de andra.
Jag klarade mig undan bara på grund av att sir Charles placerade mig som reserv en
bit från de övriga.”
Donald berättade kort vad som hänt.
”Tom död?” Joss skakade på huvudet. ”Stackars Jennifer. Vem ska berätta det för
henne?” Han gick tyst några sekunder. ”Det var fel av mig att berätta för sir Charles
om dig”, sade han och sneglade osäkert på Donald. ”Jag antar att du tycker att det
här är mitt fel?”
Donald ryckte på axlarna. Han var för utmattad för att ens fundera vems fel det
var. ”Hur är det med Megan?”
”Hon mår bra. Eve var uppe och tittade till henne flera gånger igår kväll. Läste lite
för henne och så där. Vid midnatt sov hon. Menar du att sir Charles är död?”
”Kanske.” Donald ryckte på axlarna. ”Matthews var bredvid mig då han dog. De
övriga befann sig ett hundratal meter längre bort.” Han berättade att den tyska konvojen
innehållit trupper; inte ammunition eller förnödenheter. Han gav också en kort
redogörelse för hur han tagit sig tillbaka i mörkret. Då han var färdig stod de utanför
Joss stuga.
”Du är trött antar jag?” sade Culmer med nederlaget inpräntat i ansiktet. Det var
nästan som om det varit han och inte Donald som deltagit i bakhållet.
”Utmattad.”
”Jag undrar om –” Joss slickade sig om läpparna. ”Jag tror faktiskt att vi ska lämna
stugorna för en kortare tid.”
Donald såg på honom. ”Lämna –?”
”Ja – åtminstone idag. Vem vet vad tyskarna tar sig till nu. Antag att de beslutar
sig för att utföra repressalier. Jag föreslår att vi beger oss upp i skogen. Sedan får vi
se vad som händer.”
45

Donald ryckte på axlarna. ”Säger du det så –”
De beslutade att mötas inom trettio minuter och Donald vadade genom ormbunkarna
upp till gäststugan. Han öppnade försiktigt dörren och smög in i det halvdunkla
rummet. Cassie låg på bordet. Hon hade lyft huvudet och stirrade misstänksamt på
honom. Megan däremot sov. Donald tog några steg in i rummet och ställde sig att
betrakta henne. Flickan andades med djupa, lugna andetag. Filten hade hon kastat av
sig till hälften. Det såg så sött ut att han inte ville väcka henne. Istället gick han bort
till det ena fönstret, där han drog undan gardinen och ställde ned geväret.
”Don?” Hon måste ha hört hur det knarrade i golvet. Innan han ens hann svara
hoppade hon ned från sängen och kom sömndrucket vacklande mot honom. Han
böjde sig ned och lyfte upp henne; kände den söta doften från hennes hår och hennes
små armar om sin hals. Cassie betraktade det tårfyllda återseendet någon sekund,
varefter hon tvärt ledsnade och började slicka en av baktassarna.
”Äntligen är du hemma”, sade Megan och skrattade glatt – belåten över att hennes
väntan äntligen var över.
Det var inte hon som grät – det var Donald.
North Weald, lördagen den 7 september.
Geoffrey sov då hon anlände. Någonting väckte honom; en rörelse, kanske ett ljud.
Då han slog upp ögonen satt hon på stolen invid fönstret.
”Wynn?”
Deras ögon låstes för en kort stund, sedan såg hon ned på sina händer och nickade.
”Ja, Geoffrey. Det är jag.”
Han betraktade henne genom ögon som fortfarande var grumliga efter sömnen:
det långa, mörka håret och de smala, grå ögonen. Uniformen satt som om den blivit
skräddarsydd just för henne. Han harklade sig. Ljudet ekade i det närmast tomma
rummet. ”Varför har du kommit hit?”
Hon gav honom en flyktig blick. ”Jag vet inte. Hörde att du kraschat.”
”Ja, de säger det. Själv minns jag ingenting.”
Han gjorde ansats att resa sig ur sängen, men Wynn hejdade honom. ”Nej”, sade
hon, ”kliv inte upp. Jag stannar bara en kort stund.”
Han nickade och lutade sig bakåt mot kudden. ”Hur har du haft det?”
Hon svarade inte, utan vred istället huvudet och såg ut genom fönstret. Skuggor
från splittertejpen delade hennes ansikte i omväxlande ljusa och mörka fält. Geoffrey
visste vad hon såg bakom de korslagda tejpremsorna: till höger hade hon en av kasernerna;
till vänster utspisningsbyggnaden, och bortom dessa låg kaserngården med
46

den stilla vajande RAF-flaggan.
”Mår du bra?” frågade han, men inte heller denna gång fick han något svar. Ute i
korridoren hördes steg från någon av sköterskorna. En dörr slog igen. Geoffrey vred
sig lite i sängen samtidigt som han betraktade kvinnan på stolen. Första gången han
träffat henne, hade han varit ordentligt spritpåverkad och de hade älskat i den lilla
lägenheten i Epping. Dagen därpå hade tyskarna kommit och jagat dem ur sängen.
Deras tredje och stormiga möte hade ägt rum i mörkret utanför mässen; det fjärde
mitt bland kaos och död i kölvattnet på ett flyganfall. Inte vid något tillfälle hade
deras stunder tillsammans präglats av normalitet. Ändå visste han, där han låg och
avgudade henne med blicken, att han älskade henne utöver allting annat.
Eller gjorde han det?
Vem var hon egentligen? Vad var hon? Var han verkligen förälskad i henne eller
var det en illusion – en fantasi framkallad av själva krigets abnormitet?
”Du behöver inte oroa dig för mig”, sade hon och bröt slutligen sin tystnad. ”Allting
är bra. Och vi sköter stridsledningen lika bra från Marden Ash som vi gjorde
från OP-byggnaden här. De sa att du förlorat ena tummen.”
Hon såg på honom och denna gång höll hon kvar blicken. Geoffrey lyfte upp den
bandagerade handen. ”Känner mig som kapten Krok”, mumlade han.
Wynn belönade honom med ett svagt leende och Geoffrey visste att hans känslor
för henne inte var någon fantasi. ”Konstigt egentligen”, sade han, ”men samma sak
hände med min far under förra kriget. Han förlorade höger pekfinger och ansågs
olämplig som soldat. Nu säger de samma sak om mig: att jag inte längre kan flyga.
Verkar vara ett släktdrag.”
”Har du meddelat dina föräldrar att du blivit skadad?”
”Nej.” Geoffrey skakade på huvudet. ”De blir bara oroliga och kanske försöker
de ta sig hit eller något sådant. Jag tycker det är bäst att de inget får veta.”
”Kanske det. Så det är slut med flygningen. Du har haft tur.”
Geoffrey suckade. ”Jag har inte alls haft tur. Det känns som om jag sviker de andra.”
”Det är inte sant.”
”Nej – jag vet. Men så många har dött. Nu –”
”Då är det väl på tiden”, skrek hon plötsligt, ”att någon får leva!”
Det kom så hastigt att Geoffrey blev alldeles förstummad. Wynn stirrade på honom
med ögon som lågade av ilska. Sedan – som när någon släcker en lampa – försvann
ursinnet, och hon vände åter ansiktet mot fönstret. Steg hördes i korridoren
och syster Julie dök upp i dörröppningen. ”Är allt som det ska?” Hon granskade Geoffrey,
sedan Wynn som satt med ryggen mot dörren.
”Ingen fara”, svarade han. ”Det var mitt fel. Jag sa någonting dumt och –.”
47

Syster Julie tvekade; fann det tydligen märkligt att WAAF-kvinnan vid fönstret
inte vände sig om. Hon rynkade pannan och tog ett steg in i rummet. ”Är det furir
Mitchell?” frågade hon.
Wynn vände ansiktet mot henne, men förblev tyst. Sköterskan stannade och nickade
igenkännande. Hon verkade rådvill. Blicken flackade mellan Wynn och Geoffrey.
”Jag lovar att det inte ska hända igen.” Geoffrey höll försäkrande upp sin vänstra
hand. ”Det var mitt fel.”
”Nåväl.” Sköterskan kastade en sista blick mot Wynn och lämnade sedan rummet.
De hörde hur hon gick bort längs korridoren.
”Det var inte meningen att göra dig förargad”, sade Geoffrey. ”Vad jag menar är
bara att det känns som om andra tvingas göra mitt jobb.”
”Du är skadad”, sade Wynn som fortfarande såg mot dörren där sköterskan försvunnit,
”så du kan sluta att resonera i så idiotiska banor.”
Han fann det bäst att lämna ämnet och det blev åter tyst. Wynns intresse riktades
ännu en gång mot fönstret och Geoffrey försökte minnas vad Ogilvies väninna sagt.
Någonting om att Wynn var utsatt för en enorm psykisk press? Att någonting höll på
att hända inom henne. Höll hon på att förändras? Den frågan hade han kunnat besvara
endast om han känt henne innan förändringsprocessen börjat.
Han försökte tänka tillbaka på natten och morgonen i Epping. Det var svårt, för
minnesbilderna var diffusa och utan helhet. Han var emellertid säker på en punkt:
när hon givit sig åt honom, hade det varit inledningen på någonting mer än bara ett
nattligt äventyr. Inte heller under morgonen, mitt i all uppståndelsen när fienden
landsteg, hade hon uppträtt på annat sätt, än som om de redan var att betrakta som
ett par. Hennes avskedsord när de skilts åt utanför manskapsbaracken hade på något
vis bekräftat förhållandet. Därefter hade hon plötsligt ändrat sig. Men detta hade
varit före Carlas död. Vad som än lett till beslutet, så hade det att göra med någonting
som hänt efter invasionen, men före flyganfallet. Ogilvies väninna hade sagt att
Wynn försökte utestänga, eller till och med förtränga, verkligheten, men det var mer
än flygräden som låg bakom. ”Varför bestämde du dig för att bryta med mig?” frågade
han.
Hon satt så stilla och verkade så lugn att det var svårt att föreställa sig att hennes
korta känsloutbrott över huvud taget ägt rum. ”Vi har redan diskuterat den saken.”
”Ja, men du berättade aldrig vad som hände.”
”Jag förklarade för dig.”
”Om din fästman, ja. Och sjöofficeren. Men allt det hände före Epping och ändå
lät du mig följa dig till lägenheten. Någonting måste ha fått dig att ändra dig beträffande
mig. Det var inte det förflutna, eller hur? Det var någonting annat.”
”Jag fick ett brev.”
48

”Ett brev?” Geoffrey kände ett sting av svartsjuka. Fanns det någon annan trots
allt – eller var det från släktingar? ”Vad för brev?” frågade han.
”Jag har alltid tyckt om hösten. Tror du att vi får en fin höst?”
”Det vet jag inte. Vem fick du ett brev av? Var det från dina föräldrar?”
”Ekarna blir så vackra om hösten. Stora, gula löv som faller till marken och bildar
ett prasslande hav där små barn kan leka.” Hon betraktade någonting utanför fönstret
som Geoffrey inte kunde se. Ett svagt leende fick gropar att framträda vid mungiporna.
”När jag var liten brukade jag leka bland löven. Pappa krattade ihop dem i
en stor hög intill staketet. Jag kastade mig bland dem och förstörde alltihop. Han
blev arg och jagade mig. Sedan krattade han ihop dem på nytt och scenen upprepades.
Det var ett fasligt liv på honom, men jag visste att han inte var arg på riktigt, för
jag var bara ett litet barn och han älskade mig.”
Hon slet blicken från fönstret; ungefär som om någonting utanför stört hennes
minnen. Istället såg hon på sina händer. ”När man var liten”, fortsatte hon, ”trodde
man att alla var odödliga; att ingenting någonsin skulle förändras. Vuxenlivet verkade
så avlägset. Men så en dag var man där och ingenting blev som man hade tänkt sig.
Inga planer, inga drömmar. Man undrar var allt blev av.”
Geoffrey sade ingenting. Det fanns ingenting att säga. Han såg henne resa sig från
stolen. ”Måste du verkligen gå redan?” frågade han.
Hon nickade. ”Mitt pass börjar om en liten stund”, sade hon och tog sin mössa
från fönsterbrädet. Sedan böjde hon sig ned för att ta upp gasmaskväskan och stålhjälmen.
”Nu när jag inte kan flyga mer –” Geoffrey höll upp sin bandagerade hand. ”De
kanske skriver ut mig redan imorgon. Kan vi inte träffas igen?”
Hon tvekade. ”Jag kan inte svara på det. Inte ännu i varje fall.” Hennes ögon
svepte över sakerna i rummet: skåpet som innehöll sängkläder och porslin; tavlan
med tre Gladiatorplan i Vic-formering; en rullbar skärm som stod i ena hörnet utan
att fylla någon speciell funktion. Hon verkade se på allt utom honom. ”Ibland önskar
jag att vi kunde åka iväg”, viskade hon. ”Vart som helst, bara vi kom ifrån alltihop.”
Hon suckade. ”Men det är samma gamla visa igen – bara en dröm.”
Utan att se på honom, utan att säga någonting mer, lämnade hon rummet.
49