OM FIENDEN KOMMER

© Michael Tamelander
OM FIENDEN KOMMER
Michael Tamelander
Del 10
London
1

North Weald, söndagen den 8 september.
Geoffrey hade fått sitt förband utbytt och satt nu upprätt i sängen medan kapten
Anscombe lyssnade på hans lungor genom sitt stetoskop.
”Och så ut.”
Geoffrey tömde lungorna.
”All right. Det låter bra. Ta på er skjortan.” Anscombe tog instrumentet ur öronen
och hängde det som alla läkare gör, dinglande från halsen. ”Ja, furir”, sade han.
”Det verkar ju inte vara något större fel på er. Bortsett från den lilla detaljen med
tummen, förstås. Om ni inte känner er för svag, får ni lämna sjukhuset redan imorgon.”
Geoffrey började knäppa knapparna i pyjamasskjortan. Det var komplicerat, eftersom
han tvingades göra det med endast vänsterhanden. ”Tack, sir.”
”Vad beträffar flygning däremot, så har jag samma svar som tidigare. Det kommer
inte på fråga. I sinom tid kanske – vad vet jag. De kanske kan utföra någon mekanisk
modifiering på något av planen så att ni kan flyga trots er skada. Men tills vidare
har ni marktjänst.”
Han reste sig från stolen, lade händerna på ryggen och gick sakta fram mot tavlan
med de tre Gladiatorplanen. Han betraktade den några sekunder och sade sedan: ”Ni
har alla lika bråttom att komma upp i de där skrothögarna igen. Jag kommer aldrig att
förstå mig på er. Är det så viktigt? Varför gör ni det? Vad vill ni bevisa?”
Många frågor. Geoffrey visste inte hur han skulle besvara en enda av dem. ”Det
är vår plikt, sir.”
”Plikt?” Anscombe begrundade svaret. ”Ni får förlåta mig min okunnighet, furir,
men som läkare har jag varit betydligt mer aktiv med att rädda liv än att släcka dem.
Jag kan inte förstå denna dragning till fara – denna fascination för döden. Er plikt? Ja
– kanske. Men ni, furir, har gjort långt mer än er plikt kräver. Fyra fiendeplan, var det
inte så? Ändå ska ni upp dit igen, där allt som väntar är död och lidande.” Han vände
sig om och fixerade Geoffrey som fortfarande kämpade med pyjamasknapparna.
”Har ni någonsin räddat ett liv?”
”Räddat?” Geoffrey rannsakade sitt minne. ”Nej, sir – det tror jag inte.”
”Skulle inte det vara en omväxling?”
”Jo –” Han förstod inte vart Anscombe ville komma. ”Givetvis.”
Läkaren putade med läpparna och nickade eftertänksamt. ”Jag har låtit förstå att
ni är bekant med furir Mitchell.”
Geoffrey hajade till. Han glömde för ett ögonblick knapparna och såg vaksamt på
Anscombe. ”Vi känner varandra”, nickade han.
”Är ni –” Läkaren sökte de rätta orden. ”Ja – intim med henne?”
2

”Intim?” Geoffrey stirrade på Anscombe. ”Vad menar ni?”
”Jag undrar om ni är hennes älskare, helt enkelt.”
Geoffrey var alldeles förstummad. Han stirrade på läkaren.
”Det kan tyckas vara en impertinent fråga”, fortsatte Anscombe och gick sakta
över till den sida av rummet där fönstret släppte in tidigt morgonljus. ”Men det är
inte alls som ni tror”, fortsatte han. ”Jag hörde att hon besökte er igår. Syster Matlin
berättade det för mig.”
”Gjorde hon.”
”Vet ni varför hon var här?”
”Syster Matlin?”
”Nej – furir Mitchell.”
”För att besöka mig.”
Anscombe skakade på huvudet och såg frånvarande ut mot kaserngården. ”Inte
alls”, sade han. ”Hon var här därför att jag hade kallat på henne. Det var först sedan
jag hade talat med henne som hon uppsökte er. Hennes chef misstänker att hon lider
av vad vi brukar kalla granatchock – om ni är bekant med begreppet. Jag känner mig
tvingad att hålla med honom.”
Geoffrey mindes syster Julies förvåning över att finna Wynn i rummet. Han hade
inte reflekterat över det då, men nu förstod han varför. ”Men det är väl inget fel på
Wynn?”
”Jag sa inte att det var något fel på henne. Inte alls, det är en förtjusande flicka.
Men hennes väninna dödades under flyganfallet och hon har haft erfarenhet av liknande
händelser tidigare i sitt liv. Traumatiska händelser.” Anscombe vred huvudet
och observerade Geoffrey. ”Ni besvarade inte min fråga.”
”Vilken fråga, sir?”
”Ni vet vad jag menar.”
Geoffrey mötte läkarens blick. Han försökte få Anscombe att vika med ögonen,
men istället var det han själv som förlorade. Han började fumla med de knappar som
fortfarande inte var knäppta. ”Jag träffade henne i Epping kvällen före invasionen”,
mumlade han. ”Vi tillbringade natten tillsammans.”
”Var det allt?”
Geoffrey ryckte på axlarna. ”Jag har talat med henne några gånger sedan dess,
men det verkar inte som om hon vill … fördjupa vår bekantskap.”
”Hon har dragit sig undan?”
”Någonting ditåt.”
”Jag förstår.” Anscombe rynkade pannan och stirrade fundersamt ned på sina
skor. ”Ja, jag frågade henne om hon hade några nära vänner här på basen – några
andra än furir Atcheson, men hon svarade nekande.” Han gav Geoffrey en kort
3

lick. ”Nu behöver inte det betyda att hon inte betraktar er som en nära vän, bara att
hon inte ville att jag skulle få veta det. Har hon berättat någonting för er om vad som
hände henne före kriget?”
Geoffrey nickade. ”Hennes fästman omkom i en bilolycka.”
”Just det. Otäck historia. Och sedan var det en sjöofficer. Han var ombord på
Royal Oak. Ett par förfärliga händelser för en ung kvinna. Och nu har hon förlorat
sin bästa väninna. Jag ser emellertid positivt på det faktum att hon berättade för er
om fästmannen.”
Geoffrey fann inget positivt i det och sade så.
”Nej, där har ni fel.” Läkaren och stegade fram så att han stod bredvid Geoffreys
säng och såg ned mot honom. ”Vi hade många fall av granatchock under förra kriget.
Det uppträder antingen efter en längre period av extrem psykisk påverkan, eller som
följd av en plötslig och mycket uppskakande händelse. I vissa fall är det en kombination
av bägge. Kännetecknade för tillståndet är ofta minnesförlust av det som orsakade
chocken. I frontsoldatens fall kunde det vara det korta ögonblick innan en explosion
eller liknande dödade någon i hans närhet. Detta var det vanligaste. Men det
finns även fall där soldater glömt att de över huvud taget gått ut i kriget.”
”Ni menar att Wynn håller på att bli hispig?” Geoffrey mindes vad Ogilvies väninna
berättat om Wynns tillbakadragenhet. Det passade dessvärre in i det mönster
som Anscombe beskrev. Och hennes plötsliga och korta vredesutbrott? De hade
också verkat onaturliga. Ändå ville Geoffrey skydda henne. ”Jag har inte märkt någonting
av det ni talar om, sir.”
”När talade hon om för er att hennes fästman omkommit i en bilolycka? Före
eller efter flyganfallet?”
”Före.”
”När jag frågade henne om hon kände någon med det namnet, svarade hon att
hon aldrig hört det tidigare. Varken fästmannens eller sjöofficerens. Hon försöker
behålla sitt förstånd genom att systematiskt plocka bort de händelser som är synonyma
med smärta. Det är hennes sätt att klara pressen.” Anscombe suckade. ”I själva
verket kan hon vara på väg att förlora förståndet. Som ni förstår är de personer som
hamnat i det här tillståndet tämligen oemottagliga för sådant som har anknytning till
det de försöker förtränga. Om de inte kan återhämtas till verkligheten i tid, kan skadorna
bli bestående. Att furir Mitchell berättade för er om sin fästman är ett tecken
på att hon ännu inte hade förträngt händelsen.” Han ryckte på axlarna. ”Men det var
tyvärr före anfallet; före väninnans död.”
Anscombe berättade lite mer om effekterna och de ganska ineffektiva metoder
som läkarvetenskapen nyttjade i sina försök att bota tillståndet ”granatchock”. Slutligen
nådde han det egentliga skälet varför han tagit upp problemet med Geoffrey.
4

”Jag kan se till så att furir Mitchell får hjälp”, sade han, ”men jag är inte riktigt säker
på att det är den bästa lösningen. Tror ni att hon skulle vilja fara någonstans med er
där ni bägge kan vila upp er?”
”Vila upp oss? Men kriget då?”
Anscombe gjorde en irriterad grimas. ”Lämna kriget ifred”, fnös han. ”Det sköter
sig självt. Antingen vinner vi eller så förlorar vi. Vad ni två gör påverkar inte ett dyft i
det långa loppet. Om jag ger er ett par veckors permission – jag har rätt att göra det
utan att era överordnade kan hindra mig – vill ni då hjälpa mig? Jag vet inte vad ni
känner för furir Mitchell, men det kanske är hennes bästa chans att få behålla sitt
förstånd. Och det kan göra er gott också. Jag hörde att ni dödade en tysk pilot som
försökte lämna sitt plan. Lite vila skulle inte skada i ert fall heller.”
”Det var ett misstag”, invände Geoffrey och synade sin skadade hand. ”Jag hade
inte tänkt skjuta honom.”
”Möjligt.” Anscombe verkade inte övertygad. ”Men som jag tidigare sa: varför
inte försöka rädda ett liv istället för att ta andras?”
Geoffrey tänkte på Wynns sista ord innan hon lämnat honom dagen före. Ibland
önskar jag att vi kunde åka bort. Vart som helst, bara vi kom ifrån alltihop. Hade hon verkligen
menat det? ”Jag känner mig fortfarande lite skakis.”
”Och därför ville ni ge er upp i en Hurricane?”
Geoffrey ignorerade sarkasmen. Han höll upp sin skadade hand. ”Hur går det
med den här?”
”Det blir nog inga problem, även om det kommer att göra lite ont en tid. Det får
du leva med. Jag ska ge dig något som förhindrar infektion. Sedan får du se över
bandaget en gång per dag.” Anscombe såg på den bandagerade handen och sken
plötsligt upp. ”Faktum är att den här skadan verkar till vår fördel.”
”Ni får gärna övertyga mig, sir?”
”Nej, jag menar inte att den är bra för er, utan för furir Mitchell. Er skada gör att
hon får någon att ansvara för. Någon att ta hand om. Jag ska till och med antyda att
jag är tacksam att hon håller ett öga på er – på så sätt minskar risken att hon förstår
att ni och jag är i maskopi.”
”Vi är inte i maskopi, sir. Och jag är inte alls säker på att jag vill ljuga för henne.
Hon är min vän.”
”Självklart – det är ju därför ni gör det här. För att ni är hennes vän. Och jag vill
inte påstå att det är en lögn. Ni är ju vår skadade hjälte, eller hur?”
Geoffrey svarade inte, så Anscombe fortsatte: ”Jag säger helt enkelt till henne att
både ni och hon är i behov av vila, och så förklarar jag att ni behöver hjälp att se över
er skada; vilket är sant. Sedan ber jag en av sköterskorna att visa henne hur hon lägger
om bandage. Ansvarskänsla är en god medicin i sådana här fall.”
5

Geoffrey nickade. Läkarens resonemang hade sina poänger. ”Vart skulle vi ta
vägen?” frågade han.
Anscombe ryckte på axlarna. ”Vart som helst. Mig gör det detsamma. Det är svårt
att förflytta sig som läget är. Hela transportsystemet är reserverat för truppförflyttningar.
Har ni några släktingar i närheten?”
”Min äldre syster bor i London.”
”London.” Anscombe såg för ett ögonblick bekymrad ut. ”Var?”
”Bayswater.”
”Jag antar att ni vet att tyskarna bombade London i förrgår natt?”
Geoffrey stelnade till. ”Nej, det visste jag inte. Ingen berättar någonting på det här
stället.”
”Nej. Faktum är att det är jag som har instruerat personalen att inte tala om det.
Har fullt sjå att hålla mina patienter kvar i sängarna som det är.” Anscombe putade
med läpparna och log flyktigt för sig själv. ”Nå”, fortsatte han sedan, ”det var ingen
större räd. Kanske ett dussin plan. De flesta bomber föll runt Southwark och Bermondsey.
Skadorna verkar inte ha varit så stora. Inte förlusterna heller. Jag tror att
man talar om några dussin skadade och döda. RAF bombade Berlin och Hamburg
inatt.”
Geoffrey slappnade av. Risken att Louise var bland de förolyckade var mikroskopisk.
Istället försökte han föreställa sig hur tyskarna skulle reagera på den brittiska
räden. ”Ni tror att de kommer att göra nya räder mot London?” frågade han.
Anscombe slog ut med händerna. ”Det är ni som är experten”, sade han. ”Har de
nog med bombplan att både anfalla London och utföra sina uppdrag dagtid?”
”De kan definitivt inte göra några större anfall mot London utan att minska flyginsatserna
mot militära mål. Men natträder behöver inte eskorteras eftersom vår jakt
inte kan operera nattetid, så det leder inte till någon minskning av deras jaktförmåga.
Och de kan alternera besättningar, så att samma grupp inte behöver flyga både dag
och natt.” Geoffrey skakade på huvudet. ”Jag tror inte att de sätter in sina bombplan
mot London. Det vore militärt osunt. Tycker ni att vi ska åka någon annanstans?”
”Nej.” Anscombe verkade avfärda sina farhågor. ”Åk till London”, sade han. ”Att
hälsa på er syster är en bra idé. Tyskarnas marktrupper har inte rört på sig de senaste
dagarna. Ni är lika säkra i London som ni är här. Jag ger er två veckors permission på
villkor att ni hjälper mig med flickan. Nå, accepterar ni?”
Geoffrey studerade läkaren. Två veckors beordrad permission tillsammans med
Wynn? Först nu började det gå upp för honom vad det egentligen var som Anscombe
erbjöd dem. ”Ja, sir. Det är klart att jag accepterar. Och jag uppskattar er omtanke.
Tack.”
6

Utanför Harwich, söndagen den 8 september.
”Styrbord – fem graders ror!”
Thomas hörde hur styrhytten repeterade ordern. Han knäppte sin duffel i halsen
och kastade en snabb blick på Robshaw som stod bredvid honom på bryggan. ”Det
blir nog en kall natt.”
”Ja, sir.”
Skymningen smög redan in från öster och åtföljdes av en kylig vind som fick känseln
att försvinna från händer och ansikten. Framför dem – i silhuett mot den ljusgula
himlen och med White Ensign som en liten vit prick fladdrande i vinden – höjdes
och sänktes skroven på Faulknor, Garland och Diana där de i pilspetsformering stävade
söderut genom de höga vågorna. I täten sökte minsveparen Skipjack efter de
lömska tingestar som på ett ögonblick kunde förvandla en modern jagare till en
dödsdömd klump av sjunkande skrot, och genom den lilla högtalaren på bryggan
kunde Thomas höra det monotona ”ping-ljudet” när ASDIC-apparaturen sökte de
hungrande rovdjur som lurade under ytan.
Under de två dagar som gått sedan Hatchet deltagit i beskjutningen av Dover, hade
de utsatts för ett antal flyganfall, men deras tur hade hållit i sig och jagaren hade inte
träffats. En bomb hade emellertid slagit ned farligt nära babords bog och tryckvågen
hade kastat omkull flera besättningsmän. Tio man hade skadats; fyra allvarligt. En
elfte matros hade kastats överbord utan att någon lagt märke till det i den allmänna
villervallan efter explosionen. Han hade varit fartygets första dödsoffer sedan slagets
inledning och sörjdes därför med en större intensitet än de män som stupat under
konvojeskorteringarna.
Medan Thomas betraktade systerfartygen framför sig, kände han en underlig
blandning av glädje och nedstämdhet. Detta borde ha varit ett stort ögonblick för
honom, för det var första gången som han förde befäl – om än temporärt – över ett
eget fartyg. Tillfedsställelsen förtogs emellertid av de tråkiga omständigheter som
förlänat honom denna ära. En av dem som skadats av bomben hade varit Hatchets
fartygschef och Thomas personlige vän, Gerald Wilkes Harper. Tryckvågen hade
slungat fartygschefen mot kartbordet och han hade slagit sig så illa att höger lårben
knäckts. Sammanbiten och under svåra plågor hade han burits under däck tillsammans
med de andra skadade, medan Thomas tagit fartyget i hamn i Harwich. Hans
sista ord innan Thomas såg honom köras iväg i ambulansen hade gällt Hatchet.
”Kom ihåg vad du lovade mig, Thomas”, hade han sagt medan de två bårbärarna
tålmodigt väntat på att få ta honom nedför landgången. ”Ta väl hand om den gamla
häxan.”
7

”Lita på mig, sir. Jag ska hålla ett öga på henne tills ni är tillbaka.”
Wilkes Harper hade givit honom en plågad blick. Bägge visste att det skulle ta
lång tid innan fartygschefen åter var på benen och ännu längre innan han kunde föra
befäl över en jagare igen. Det var inte heller troligt att han skulle komma tillbaka till
just Hatchet. ”Lycka till, grabben. Låt dem inte vinna.”
Därefter hade de burit bort honom för transport till marinsjukhuset. Thomas
hade stirrat efter ambulansen tills den försvunnit utom synhåll. Hatchet hade förlorat
lite av sin själ. Även Kanalen, som suckade och ven med sitt vita skum dansande
ovanför vågkammarna, verkade beklaga förlusten.
”Meddelande från Faulknor, sir”, sade signalofficeren. ”Öka till femton knop.”
”All right, Fenwick. Bekräfta.”
”Ja, sir.”
Thomas nickade mot Robshaw som vidarebefordrade ordern till maskinrummet.
Han anade hur Hatchet ökade varvtalet och hon klöv vågorna med större bestämdhet
än tidigare. Där han satt i den höga kommandostolen önskade han att hans far hade
varit med och kunnat se honom. Han mindes tydligt examensdagen från Royal Naval
College i Dartmouth, Johns stolthet och sin egen glädje över att ha kunnat leva upp till
faderns förhoppningar.
Och nu befann han sig här på bryggan: befälhavare över sitt eget fartyg. Troligtvis
var det endast temporärt, men han tänkte inte låta den detaljen förstöra tillfredsställelsen
att föra befäl över ett örlogsfaryg, vars turbiner låg på över trettiotusen hästkrafter,
som hade en besättning på etthundrafyrtiofem man och hade kostat trehundratusen
pund att bygga.
Ja, pappa, tänkte han just som en saltvattenfylld kastby träffade vindrutan och fick
sikten att grumlas: jag önskar att du kunde se din son nu.
North Weald, söndagen den 8 september.
Syster Julie stack in huvudet där Geoffrey låg och läste dagens nummer av Daily Telegraph.
”Det är två herrar här som vill träffa er, sir. Ska jag låta dem komma in?”
”Eh – javisst.”
Hon log och lämnade rummet. Geoffrey hörde hur hon talade med någon och
strax därpå kom Ogilvie och McKenzie in i rummet.
”Derek! Peter!” Utan att bry sig om de två besökarnas protester lade Geoffrey
tidningen ifrån sig, steg upp ur sängen och fattade deras händer. Det blev lite förvirrat
eftersom han sträckte fram vänsterhanden, medan de andra två började med högern,
men denna fadäs gjorde bara återseendet ännu hjärtligare. Han kände sig lite
8

fånig i sin randiga pyjamas, men var uppriktigt glad över att få se två bekanta ansikten.
”Grabbar, vad jag är glad att se er. Hur går det? Har Adolf fått på pälsen än?”
”Inte riktigt än”, sade Ogilvie. ”Men vi jobbar på det. Och här ligger du och latar
dig med en hoper vackra sköterskor som enda sällskap?”
Geoffrey kände en lätt yrsel, vacklade till och fick ta stöd mot en av sängstolparna.
Ogilvie gjorde en gest att han skulle lägga sig igen. ”Det är inte meningen att du
ska vara uppe och kuta omkring”, sade han. ”Om du inte lägger dig igen går vi vår
väg. Eller hur, Peter?”
”Absolut.”
”Förrädare”, muttrade Geoffrey och kröp tillbaka ned under täcket.
”Var glad att du inte fått order att hoppa ur din brinnande Hurricane mitt framför
en framrusande pansardivision”, sade Ogilvie och satte sig på stolen närmast sängen.
”Jag kan av personlig erfarenhet berätta att det är långt värre.”
”Jag tror dig.”
”Det har varit två hektiska dagar för mig och kompisen här”, sade Ogilvie och
nickade mot McKenzie som slagit sig ned på stolen vid dörren. ”Men vi har haft en
del framgångar.”
Geoffrey såg från den ene till den andre. Det gick plötsligt upp för honom hur
utmattade de bägge verkade: bleka i hyn, spända ansiktsmuskler och skuggor under
ögonen. Hade han själv sett ut på det viset för några dagar sedan? Han kände sig
plötsligt rörd över att de hade bemödat sig att besöka honom fast de egentligen borde
ha legat i sina sängar. ”Skämt åsido”, sade han för att dölja sin känsloreaktion.
”Vad är det egentligen som händer? Man får inte veta mycket här.”
”Tja, vi har förlorat två nya gröngölingar.” Ogilvie ryckte på axlarna. ”Färska som
nyvärpta ägg var de; anlände igår, sköts ned idag. En av dem kan ha hoppat, men vi
är inte säkra. Och Higginson är borta. Han lyckades ta sig ur kärran, men skärmen
fattade eld. Han försvann i drickat utanför Folkstone.”
”Man undrar om man någonsin får se slutet på eländet”, sade Geoffrey lågmält
och fingrade på sitt bandage med vänsterhanden. ”Jag har haft två dagar på mig att
ligga här och tänka. Av de som var här då jag och James anlände, är bara tre kvar:
chefen, Chad och Deb. Jag var den siste som försvann ur B-flighten. Jag antar att ni
redan vet att de inte låter mig flyga igen?”
Ogilvie nickade. ”Jag är ledsen för det, Geoffrey. Hade liksom vant mig vid att
ligga och trycka bakom dig. Om jag kommer levande ur det här kriget – oavsett vad
som händer – kommer jag aldrig att glömma hur vi pepprade de där hunnerna vid
Hastings. Gud, så rädd jag var. Följde efter dig som om du var självaste morsan
min.”
”Du skötte dig som en prins, Derek. Både vid Hastings och senare. Utan dig hade
9

jag varit död ett halvdussin gånger redan.”
”Nå.” Ogilvie nickade mot McKenzie. ”Peter är min tvåa nu. Man får väl hoppas
att han blir en lika bra dadda åt mig som jag var åt dig.”
Geoffrey mindes hur McKenzie följt Adam Turner då denne utfört sitt självmordsanfall
mot den tyska bombeskadern. ”Han blir en bra dadda, Derek. Det är jag
säker på.”
”Vi har också haft militära framgångar”, sade McKenzie. ”Samtliga tyska anfall de
senaste dagarna har stoppats. I förrgår gjorde de en större offensiv runt Epsom och
Ewell, men blev tillbakaslagna utan att ha tagit ett enda av sina mål. BBC hävdar att
de lidit enorma förluster. Och Chatham håller fortfarande stånd.”
”Belägringen av Chatham håller på att bli en stor propagandasak”, sade Ogilvie.
”Några fåtaliga, tappra brittiska förband som håller stånd mot den tyska övermakten.
Och man verkar ha ändrat åsikt om nyzeeländarna. De är ganska populära numera.”
Geoffrey nickade. ”Bra för dem”, sade han. ”Och flygslaget?”
Ogilvie kliade sig på näsan. ”Vi lider fortfarande allvarliga förluster mot surkålsätarnas
frijakt, men idag slog vi tillbaka ordentligt mot deras underhållstransporter.”
”Våra slagskepp har beskjutit fälten vid Hawkinge och Manston”, sade McKenzie.
”Idag eskorterade vi en grupp Wellingtons som bombade Hawkinge. Då hade flottan
redan seglat förbi. Gissa om de lämnat förödelse bakom sig.”
Geoffrey såg tvivlande på honom. ”De sköt mot Hawkinge? Från havet?”
”Varifrån skulle de annars skjuta?” frågade Ogilvie.
”Ja, inte vet jag. Men hur kunde de träffa fältet?”
McKenzie ryckte på axlarna. ”Ingen aning hur de bar sig åt, men de gav allt hunnerna
en omgång. Landningsbanorna såg ut som locket på ett saltkar och där låg
dussintals flygplansvrak som skjutits sönder av fartygsartilleriet. Tjogtals.”
”Och vad mer är”, sade Ogilvie, ”många av vraken var inte Junkers 52:or * utan
Heinkel 111:or, vilket bara kan betyda en sak –”
”Vad?”
”Att de börjar få ont om transportplan. Heinkel 111:an är deras tyngsta bombplan.
Om de har satt in dem i transporttjänst, är deras situation desperat. Det är åtminstone
vad chefen tror.”
”Du menar att de förlorar?”
Ogilvie drog sig fundersamt i underläppen. ”Nja”, muttrade han, ”den som lever
får se. Men det känns bra att inte bara få stryk hela tiden. Om man bara fick en chans
att sova ut någon gång. Jag är så trött att jag skulle kunna slagga en vecka.”
* Junkers Ju 52 — Tyskt transportplan.
10

”En sak jag undrat över”, sade Geoffrey, ”är vad som hände då vi landade. Jag
minns ingenting.”
”Två 110:or”, svarade McKenzie. ”Kom dykande från ingenstans. Du blev träffad,
men lyckades ta ner planet i ett stycke. Jäkla mirakel egentligen.”
”Blev någon annan nerskjuten?”
”Bara du.”
Geoffrey begrundade McKenzies ord. Han kom plötsligt att tänka på någonting.
”På tal om mirakel”, sade han och drog fram Lindas amulett som hängde innanför
skjortan. Han visade dem det delvis tillplattade myntet, och medan han förklarade
vad som hänt, knäppte han upp pyjamasskjortan så att de kunde se såret och blåmärket
alldeles under bröstet. Hans bägge kamrater gapade.
”Jag tror förbanne mig inte att det är sant”, utbrast Ogilvie. Han tog emot amuletten
som Geoffrey räckte honom och undersökte fascinerat myntet. ”Du skulle inte
vilja byta det här mot en flaska sprattelvatten?”
”Sorry, Derek. Fick det av min syrra. Hon sa att det skulle skydda mig mot tysk
ondska.”
”Är hon häxa eller nått?” Ogilvie kastade amuletten till McKenzie som fångade
den i flykten.
”Den bästa syster någon kan ha”, sade Geoffrey och såg hur McKenzie synade
märket där kulan deformerat metallen. Han vände sig till Ogilvie. ”Jag hoppas att din
väninna inte tog illa upp i – ja, när tusan det nu var.”
”Cathy?” Ogilvie ryckte på axlarna. ”Nej, det tror jag inte. Hon var bara lite orolig
för – vad var det nu hon hette?”
”Wynn.”
”Just det. Wynn, ja.” Ogilvie lade pannan i veck. ”Jag visste inte att du kände
henne”, sade han. ”Det vill säga, förrän Cathy berättade det för mig för några dagar
sedan. Cathy är verkligen orolig för den där tjejen. Efter att du hade gått berättade
hon lite om henne. Visste du att – eh, Wynns bästa väninna var Turners fästmö?”
Geoffrey svarade att han visste.
”Det var alltså hennes död som fick Turner att krascha in i den där Heinkeln, eller
hur? Såvida det nu inte var en olyckshändelse förstås. Jag kände inte Turner. Allt jag
visste om honom var att han alltid lyckades förstöra Hurricaneplan. Fler Hurricanes
än fiendeplan, sades det. Men jisses – stackars kille.” Ogilvie borstade bort osynligt
skräp från ena ärmen. ”Cathy bad mig att tala med dig”, fortsatte han. ”Hon är rädd
för att Carlas död ska förstöra henne. Jag hade tänkt nämna det tidigare, men så gick
du och blev nedskjuten.”
”Du kan hälsa Cathy att hennes böner har blivit hörda”, sade Geoffrey och kunde
inte låta bli att le åt Ogilvies oförstående ansikte. ”Wynn och jag åker in till London
11

imorgon. Två veckors permission.”
”Vad?” Ogilvies ögon var på väg att lämna sina hålor. ”Permi–?”
”Två veckor för att slå klackarna i taket.”
”Kom igen nu, Geoffrey”, log McKenzie bortifrån sin stol. ”Det var tummen din
de sköt bort, inte skallen. Inte fan släpper de iväg dig på permis nu. Han driver med
oss, Derek.”
McKenzie kastade Lindas amulett till Geoffrey som fångade den med sin friska
hand. ”Det är inget skämt, Peter”, sade han. ”Det är amuletten som trollar åt mig.”
”Humbug.”
”Nej, jag menar faktiskt allvar.” Geoffrey berättade om sitt samtal med kapten
Anscombe och att denne talat med Wynn under eftermiddagen. ”Hon accepterade”,
sade han. ”Anscombe har låtit antyda att hon ska följa med för att hjälpa mig – skadad
som jag är – men i själva verket är det för att hon ska få komma bort från det
hela några veckor. Rekreation.” Han slog Ogilvie lätt på knäet med sin bandagerade
hand. ”Hälsa Cathy att Wynn Mitchell är i goda händer.”
”Gosse”, muttrade Ogilvie och log. ”Jag tror faktiskt att du talar sanning. Gratulerar.”
”Tack.” Geoffrey lade amuletten på bordet bredvid sängen. ”Men om det är som
Cathy och Anscombe tror, så kan det faktiskt bli en besvärlig permission. Wynn har
inte haft det lätt de senaste åren och Carlas död kan ha varit droppen. Jag tycker väldigt
mycket om henne, Derek, och jag hoppas verkligen att jag inte gör henne en
otjänst nu.”
”Det är klart att du inte gör.”
”Nå, den som lever får se.”
Bathwick, söndagen den 8 september.
”Ska du inte vara med på en spader, Linda?” frågade John och lade med ett triumferande
grin ut sin hand på bordet. Debbie, som satt på motsatta sidan, slängde sina
kort i högen utan att visa vilka de varit.
”Nej, pappa”, svarade Linda och ställde ned en tekopp, en smörbytta och ett fat
med bröd på bordet. ”Du vet att du bara vinner. Dessutom är jag alldeles för trött.”
”Kan man vara för trött för att spela poker?” skrockade John och blandade åter
korten.
”Det är inget kul”, muttrade Linda. ”Dessutom vet du att mamma inte gillar det.”
”Nej, just det. Det är ju därför jag passar på när hon inte är hemma.”
Debbie satt mitt emot John vid det mindre matsalsbordet. Hon såg bekymrat på
12

Linda som slog sig ned vid kortsidan. ”Har ni det jobbigt på sjukhuset?”
Linda nickade. ”Jag vänjer mig aldrig”, svarade hon och bredde ett tunt lager
smör på en av skivorna.
”Det var du själv som valde”, sade John och delade ut kort till sig själv och Debbie.
”Vi andra sa ifrån, men lilla miss Baxter, hon visste bäst hon.”
Linda såg på fadern. Hon visste att det inte låg något hån i orden. Han bara retade
henne. ”Ja, jag vet, pappa”, sade hon. ”Jag menar inte att jag ångrar mig. Tvärtom.
Det känns bra att jag gör det här. Men jag tycker så förskräckligt synd om våra soldater.
Ni kan inte föreställa er hur en del av dem ser ut.”
Debbie synade frånvarande sina kort; slängde två och tog nya från leken. ”Vi såg
en del hemska scener när vi körde från London”, sade hon. ”Tyskarna hade beskjutit
vägen från sina flygmaskiner. Ja, det där vet ni ju redan. Jag önskar att de som startade
krigen var de som fick lida – inte alla oskyldiga.”
”Jag talade med mr Wilks igen”, sade John och synade uppmärksamt sin nya
hand. ”Det gällde flyktingar som flytt från de områden som tyskarna nu håller. Bath
har haft betydligt mindre tillströmning än man från början befarat. De flesta lämnar
inte tågen förrän de nått Bristol. Men man har ändå problem med att ordna härbärge
för dem.”
”Mr Wilks?” undrade Debbie.
”Det är civilförsvarschefen för Bathwick och Widcombe.”
”Du menar att vi kommer att få ha några av dem här?” frågade Linda.
”Ja – kanske. Hittills har de lyckats inkvartera dem på olika pensionat. Frälsningsarmén
tar en del i sin lokal nere vid Railway Street och gillesalen har utsetts till flyktingcenter,
så det lär väl inte bli någon mer dans där på ett tag.”
”Vem skulle väl komma på tanken att dansa nu?”
”Nej, du har rätt, Linda. Hur som helst, det kan komma ifråga att inkvartera de
här flyktingarna hos privatpersoner och vi har ju ett av stans allra största hus.”
”Husen här intill då?” menade Linda och syftade på grannhusen där ägarna flyttat
norröver. ”Hendersons och Thorpes till exempel; eller Arbogasts. De står ju helt
tomma.”
”De är väl privata”, sade John. ”Och när ägarna är borta, finns ju ingen att fråga.
Jag vet inte.”
”Men enligt National Emergency Act kan ingen vägra att upplåta sitt hem om det
skulle behövas”, sade Linda. ”Då behöver de väl knappast fråga till lovs?”
”Nej, det är riktigt.” John gav sin dotter en granskande blick. ”Hur som helst, jag
sa att vi skulle ställa upp om det behövdes.”
Linda nickade. ”Inte mig emot.”
”Vad säger du då, Debbie?”
13

Debbie kastade en flyktig blick mot John samtidigt som hon tog nya kort från
leken. ”Det är klart att jag inte har något emot det”, sade hon. ”Jag bor ju själv här på
nåder. Men vad skulle Hillary säga?”
John log, men hans blick blev plötsligt inåtvänd. ”Hon skulle aldrig invända”,
förklarade han stilla. ”Inte min Hilly. Hon skulle vara stolt över att få hjälpa dem.
Sådan har hon alltid varit.”
”Mamma har bara varit borta en vecka”, sade Linda, ”ändå saknar jag henne som
det hade varit ett år.”
John nickade – blicken fäst på dottern, men tankarna någon annanstans. ”Jag
trodde inte det var möjligt att sakna någon så mycket”, mumlade han. ”För en vecka
sedan tyckte jag att det var skönt att slippa bordsbönen. Nu längtar jag efter den.”
”Jag har tänkt på samma sak”, erkände Linda. ”Det är så tyst utan mamma. Jag
skulle gå till kyrkan varje dag, bara hon kom hem igen.”
”Nåja.” Johns uppmärksamhet återvände till spelet. ”Jag kan inte tänka mig att
hon skulle ha något att invända mot några extra gäster. Vi får se hur det blir.”
”Det ordnar sig säkert”, instämde Debbie, som var tvungen att sitta en liten bit
från bordet så att magen skulle få plats. Linda tittade på den härliga, runda buken i
smyg; tyckte att den representerade livet, medan brunnssalongen och allt som ägde
rum där var förknippat med döden. John vann igen och Debbie skrattade. ”Jag tror
nästan att jag börjar hålla med Linda”, sade hon. ”Jag tror att jag slutar för ikväll. Jag
känner mig riktigt trött. Kommer nog att sova gott inatt. Men jag skulle vilja ha en
nypa frisk luft först.” Hon synade Linda. ”Ska vi gå ut i trädgården?”
Linda nickade mellan tuggorna. ”Ska bara äta upp.”
”Då ska jag gå och knyta mig”, sade John och samlade belåtet ihop sina kort. ”Gå
inte bort er därute i mörkret flickor.”
”Nej, pappa.”
En stund senare hade de satt på sig var sin kofta och stod nere vid muren under
äppelträdet. Linda sträckte upp handen i mörkret och hittade en av frukterna. Med
ett kort ryck fick hon loss den. De hörde hur några av dess syskon lossnade och föll
till marken med svaga dunsar.
”Vill du ha ett?” frågade Linda.
”Nej, tack – det är bra.”
”Jag tänker inte äta mitt nu heller. Ska ta det med in.”
De stod en stund och lyssnade. En nattuggla hoade någonstans i mörkret och det
prasslade lätt i hästkastanjerna på andra sidan muren. Ögonen vande sig gradvis vid
dunklet och plötsligt kunde de se tämligen väl; inte bara varandra och inslagen i sin
omedelbara närhet, utan även staden i väster som sakta växte fram ur mörkret.
”Din far skämmer bort mig”, sade Debbie.
14

”Pappa? Ja, han är sån. Vill alla så väl. Jag är glad att ha så fina föräldrar.” Linda
insåg plötsligt vad hon sagt; Debbies föräldrar befann sig ju i Australien. ”Förlåt,
Debbie – jag tänkte mig inte för.”
”Det gör ingenting, Linda. Ni är alla så snälla mot mig. Med dig och John och
Louise behöver jag inga andra.”
”Men du saknar väl dina föräldrar?”
”Ja. Ibland önskar jag att de skulle komma hem. Eller att jag kunde åka till dem.
Men det går ju inte. Inte så länge kriget varar.”
”Fördömda krig.” Linda tänkte på de sårade i sina rader av metallsängar. ”Men
det håller inte på för evigt. En dag är det över och då måste vi reda ut alltihop.” Hon
såg på Debbie i mörkret. ”Jag hoppas att Clark kommer tillbaka då, det gör jag verkligen.”
Debbie svarade inte på en lång stund. Sedan sa hon: ”Clark är död. Jag vet det.”
”Nej, Debbie. Du får inte tänka på det viset. Du ska se att –”
”Linda!” avbröt Debbie. ”Jag vill helst inte att du talar om det. Jag vet att du menar
väl, men jag har äntligen accepterat att han inte kommer tillbaka; har väl funnit
någon form av ro i det faktum att jag bär hans barn inom mig. Jag vill inte börja
hoppas igen. Det leder bara till smärta.”
”Okay.” Linda kände sig tillrättavisad, men förstod hur Debbie kände sig. ”Om
du inte vill det.”
”Du själv då, Linda? Jag har inte hört att du träffar någon pojke.”
”Nej, det gör jag inte.”
”Har inte hittat den rätte, eller vad?”
Linda skrattade ansträngt. ”Nej, jag har väl inte det.” Hon tänkte på Andrews vän
”Philip” och hur han skojat med henne. Honom skulle hon vilja träffa igen och hon
hade tänkt på honom många gånger. Men var fanns han nu? Var fanns Andrew? Hon
hoppades att de fortfarande var tillsammans. ”En dag kommer min sagoprins ridande”,
sade hon. ”Jag köper en biljett till hans ståtliga häst och vi försvinner bakom
kullarna.”
Debbie skrattade. ”Då ska jag vara här och vinka av dig.”
”Men vi skulle inte nöja oss med att rida bortom kullarna”, fortsatte Linda. ”Vi
skulle rida dag och natt och när vi inte kunde komma längre på hästen, skulle vi byta
till en liten öppen båt. Först då vi passerat alla sjömonster och nått det ställe där
världen slutar och vattnet rinner över kanten skulle vi stanna. Och då skulle vi få reda
på alla livets hemligheter.”
”Ingen dålig dröm, Linda. Undrar om – hoppsan!”
”Vad är det?”
”Det är lille Clark. Han sparkar mig.”
15

Linda såg fascinerat på Debbies mage. ”Jösses”, viskade hon, ”vad jag är avundsjuk
på dig. Det gör väl inte ont?”
”Nej.” Debbie sträckte sig efter Lindas hand. ”Här, känn. Du ska se att han sparkar
igen. Det brukar komma en hel serie.”
Linda lade handflatan mot magen. Den kändes varm under klänningstyget; lite
hårdare än vad hon väntat sig. De väntade några sekunder.
”Där kom det!” utbrast Debbie. ”Kände du det?”
Linda hade inte känt någonting, men ville inte göra Debbie besviken. ”Jag tror
det.” Hon tog bort handen. Värmen under handflatan försvann och hon upplevde en
omedelbar känsla av saknad. Äpplet i hennes vänstra hand kändes kallt och främmande.
Hon vände sig om och slungade iväg det i mörkret. De hörde hur det slog i
gruset på andra sidan muren.
”Ville du inte ha det?” frågade Debbie förvånat.
”Nej, jag ändrade mig. Vad var det du tänkte säga?”
”Säga?”
”Ja, precis innan han sparkade.”
”Nja – jag tänkte retas lite med dig. Förstöra din dröm genom att säga att det inte
finns några monster.”
Linda stod tyst några sekunder. Sedan sa hon: ”Du har fel, Debbie. Imorse fick vi
in en grabb som träffats av en kula i huvudet. De trodde att han skulle överleva, men
han hade förlorat förmågan att forma ord.” Linda rös till då scenerna från brunnssalongen
kom tillbaka. ”Det var något han försökte berätta”, sade hon. ”Vi förstod att
det var någonting som var viktigt för honom, men det kom inga ord som vi kunde
förstå – bara meningslösa grymtningar. Ju mindre vi förstod, desto ivrigare blev han.
Ögonen lyste av desperation och han gestikulerade med händerna. Till sist gav han
upp och började gråta. Jag tror inte att han var äldre än jag, Debbie.” Linda stirrade
ut i natten. ”Vi fick aldrig klart för oss vad det var han ville. Plötsligt var han död.
Varför, Debbie? Varför måste han dö? Något sådant skulle aldrig kunna hända i en
värld där det inte fanns monster.”
”Kriget gör fasansfulla saker med människor. Jag hörde på radion igår att våra
egna fartyg hade beskjutit Dover. Kan du tänka dig det? Våra egna fartyg. Och jag
kommer aldrig att glömma det vi såg ute på vägarna. Skadade människor, döda människor,
blodiga, bortkastade som övergivna trasdockor. Vid ett ställe var vi tvungna
att stanna eftersom flygplanen hade satt en buss i brand. Det luktade som när man
vidbränner bacon, men Corinne berättade att det var människorna i bussen som
brann. Det var gräsligt.” Debbie rös till och korsade armarna över bröstet. ”Jag tycker
det vore bra om några av flyktingarna kunde bo i Rosegarden. Om det kommer några.
Du hade ingenting emot det? Jag menar – det är ju trots allt ditt hem.”
16

Linda skakade på huvudet. ”Det gör mig ingenting. Tvärtom, faktiskt. Sedan jag
och Jane började hjälpa de skakade ser jag allting med andra ögon. Man var så – ja,
självisk tidigare. Nu vill jag hjälpa människor. Lustigt hur man kan förändras.”
”Åh, Linda.” Debbie placerade sina händer på Lindas axlar. ”Jag minns fortfarande
när du var en liten flicka som brukade springa runt och reta mig och Louise. Jag
kan inte riktigt förstå att du har blivit vuxen. Jag är så stolt över dig.”
”Tack, Debbie – jag är stolt över dig också.”
Senare, när Linda var tillbaka i sitt rum och klädde av sig för att gå till sängs, tänkte
hon på vad Debbie sagt. Inte det där om arbetet på brunnssalongen, utan det om
pojkar: Jag har inte hört att du träffar någon. Orden upprepades tills de brände i henne.
Hon var arton år gammal och hade ännu inget sällskap. Alla de andra flickorna och
sköterskorna nere på brunnssalongen talade om sina fästmän och pojkvänner. Somliga
av dem – där kärleken var ung och spännande – med upphetsning och iver; andra,
de som hade längre förhållanden att se tillbaka på, med stolthet och tillgivenhet.
Många av dessa pojkvänner var förvisso med armén eller i flottan, men detta dämpade
inte deras kärlek, utan ökade den istället.
Men Linda hade ingen.
Hon drog nattlinnet över huvudet och blev stående framför väggspegeln. Ljuset
från den ensamma bordslampan föll över en flicka med allvarligt ansikte och lätt
sorgsna ögon. Hon var ingen skönhet som Jane och tyckte själv att hennes kinder var
för platta och håret alldeles för rakt. Många hade sagt att de tyckte hon var söt, men
ingen hade någonsin sagt att hon var vacker. Varför kunde ingen bli fäst vid henne?
Inte som Andrew eller Geoffrey, eller hennes föräldrar, utan på riktigt. Varför ville
ingen älska henne?
Hon tyckte att någon betraktade henne och hjärtat hoppade över ett slag när hon
upptäckte sin teddybjörn, vilken mötte hennes blick genom glaset i spegeln. ”Jösses,
Toffy”, mumlade hon. ”Tänker du skrämma slag på mig.”
Hon gick bort till leksaken och lyfte ned den från hyllan.
”Beklagar att jag inte har talat med dig på ett tag”, viskade hon till björnen och
greps av något som bara kunde beskrivas som samvetskval. Det här är ju inte riktigt
klokt, tänkte hon. Du är ju bara en leksak. Du har ju inget liv eller tankar; inga känslor.
Eller?
Hon erinrade sig alla de tillfällen då hon varit osams med sina föräldrar eller syskon
och den ende som fortfarande varit hennes vän och ville tala med henne hade
varit Toffy. Klart han hade känslor.
Linda greps av en plötslig impuls och gick bort till sin säng där hon bäddade ned
björnen under täcket. Hon släckte lampan, drog undan mörkläggningsgardinerna så
17

att ljuset skulle falla in i rummet då morgonen grydde, sedan kröp hon ned under
täcket hos Toffy. Hon behövde inte använda sina stämband eller forma ord med
läpparna. Hon och Toffy kommunicerade i tankarna. Björnen förstod exakt vad hon
menade när hon talade med den om sina bröder som hon saknade och var så rädd att
förlora, eller när hon berättade om sina funderingar kring Andrews kamrat Philip och
den fantasibild hon byggt kring honom. Toffy sade inte mycket, utan svarade bara då
han fann det nödvändigt; åldern hade inte bestulit honom på någon av den vishet
som Linda mindes från yngre dagar och hans svar var både kloka och tröstande.
Till slut fick tröttheten hennes tankar att bli otydliga och Linda förstod att hon
strax skulle somna. Men när det milda ljuset från stjärnorna letade sig in genom
fönstret och föll över Toffys vänliga ögon av glas, visste hon att det åtminstone
fanns en här i världen som aldrig skulle svika henne.
Åtminstone en som älskade henne.
North Weald, måndagen den 9 september.
Wynn och Geoffrey lämnade North Weald tidigt på måndagsmorgonen. De hade
haft turen att få skjuts med en RAF-truck som var på väg till London för att hämta
luftvärnsammunition. Fordonet hade just svängt ut på vägen mot Epping då divisionen
lyfte. ”Dina kompisar som går upp?” undrade föraren – en gladlynt skotte vid
namn McLaughlin. Han stannade trucken så att de kunde se de tio Hurricaneplanen
brumma förbi snett ovanför.
Geoffrey mumlade ett jakande svar. Han satt mitt emellan McLaughlin och Wynn
och var tvungen att sträcka sig fram mot vindrutan för att se. Det kändes märkligt att
betrakta skådespelet utan att själv vara en del av det. Han visste exakt hur det var att
sitta i ett av flygplanen: kunde förnimma hastigheten då betongbanan rusade förbi på
sidorna, den underbara känslan av frihet då vingarna lyfte flygplanet från marken och
den starka motorn drog det upp i luften. Han kände igen Ogilvies och McKenzies
beteckningar, sedan Prschibitschewskys och Debhursts. Hurricaneplanen vrålade
förbi ovanför dem och försvann i den ljusblå morgonen. Lycka till, grabbar, tänkte
han och undrade vilka av dem som fortfarande skulle vara kvar då han återvände.
Skulle han återse någon av dem?
”Nå”, sade McLaughlin och lade i en växel. ”Vi kan inte stå här och glo hela morgonen.
Adolf väntar.”
Trucken sköt fart och North Weald försvann bakom dem. Wynn satt bredvid
Geoffrey med blicken ut genom sidofönstret. De hade träffats utanför furirmässen
en halvtimme tidigare och i all hast gjort upp planer. När han frågat henne om hon
18

såg fram emot att få träffa Louise, hade hon nickat utan entusiasm: kall och likgiltig.
”Jisses, furir”, sade McLaughlin och rattade ut på vägen mot London. ”Det är en
stor dag idag. Låt oss aldrig glömma den.”
”Vi har inte slagit dem än”, svarade Geoffrey. ”Men jag håller med om att det
känns skönt att få ge igen.”
Dagen före hade brittiska trupper gjort en framstöt längs kusten och återtagit
Worthing. BBC hade annonserat händelsen för första gången nu på morgonen och
beskrev den redan som ett led i en större offensiv som skulle driva tyskarna tillbaka
mot Kanalen.
”Åjo, sir.” McLaughlin grinade med sitt rödlätta ansikte. ”Jag är säker på att det
snart är över. När armén har bestämt sig för något, då ska det mer än några hunner
för att stoppa den. De kommer att sparka de jäklarna i röven så att det känns ända
bort i Berlin.” Han lutade sig fram så att han kunde se Wynn på andra sidan Geoffrey.
”Ursäkta, furir”, sade han. ”Man blir lite exalterad en dag som denna.”
”Det gör ingenting.” Wynns röst var märkligt tonlös; som om hon var tömd på
känslor. ”Det stör mig inte.”
Skotten dämpade sig lite. Även han hade märkt att WAAF-flickan inte var på humör.
Geoffrey mer kände än såg hur föraren kastade en snabb blick på honom. Antagligen
trodde han att hans två passagerare hade grälat. Han såg på Geoffreys bandagerade
hand. ”Otäck skada ni har där, sir.”
Geoffrey log glädjelöst. ”Kunde varit värre. Men jag får väl inställa min tilltänkta
karriär som trollkonstnär.”
McLaughlin granskade honom förvånat. ”Trollkonstnär? Det var som tusan.”
Geoffrey skrattade. ”Nej, jag bara skojar. Men det är många saker som man
kommer att göra sämre än tidigare. Till och med att skriva ett brev kommer att bli en
utmaning. Och hur ska det gå då jag ska signera någonting? Förbannade tysk.” Geoffrey
gav skotten en menande blick och grimaserade. ”Smög sig på mig bakifrån, det
var vad den jäkeln gjorde.”
”Typiskt tyskt tillvägagångssätt, sir. Bakhåll och lönnmord, det är allt vad de duger
till. Jag kanske inte får fråga vad ni ska göra i London?”
”Ingen fara. Vi ska besöka min syster. Om hon fortfarande är kvar vill säga. Därefter
ska vi försöka hitta något pensionat. Vi har två veckors permission.”
”Två veckor?” Skotten visslade. ”Det var inga dåliga grejor, sir. Är ni släkt med
Dowding, eller nåt?”
Dowding var chef för det brittiska jaktflyget. Geoffrey log. ”Nej, jag är inte släkt
med någon”, sade han. ”Bara skadad i handen.”
”Ursäkta, sir. Det var inte meningen –” McLaughlin sökte ord. ”En som har skjutit
ner fyra fritzar förtjänar längre permission än så, sir.”
19

Geoffrey såg på honom. ”Hur vet ni hur många plan jag skjutit ner?” frågade han.
”Åh” McLaughlin log och spottade genom det öppna sidofönstret. ”Det vet väl
alla. Sånt håller vi reda på. Ni sköt ner två 110:or som besköt flyktingar. Jäkla styvt
jobb, om jag får säga det, sir.”
Samtalet fortsatte på detta sätt medan de passerade Epping och sedan Epping
Forest. Skotten berättade om sin fru och sina fyra barn som han var väldigt stolt
över. Geoffrey lyssnade med ett halvt öra, samtidigt som han då och då sneglade på
Wynn. Hon satt bredvid honom; stel som en stenstod och med blicken låst framför
sig. Han hade frågat henne om det var någonting hon behövde från lägenheten i Epping,
men hon hade bara skakat på huvudet.
”Jag är på väg till Paddington Station, sir. Är det någonstans ni vill att jag ska köra
er. Har gott om tid på mig.”
”Tack, Jock, men Paddington blir utmärkt. Min syster bor i Bayswater.”
”Då så.”
En halvtimme senare hade skotten släppt av dem i närheten av Paddington Station
och de stod nu utanför Carruthers hem vid Leinster Gardens. Trots att det varit
en relativt kort sträcka från stationen och trots att hans bagage inte var speciellt
tungt, kände Geoffrey sig svag efter promenaden och svettades ordentligt i förmiddagssolen.
På detta väntade besvikelse, för ingen svarade på deras påringningar.
”Ingen här”, sade han till Wynn och stirrade irriterat på den vita knappen till ringklockan.
”Antingen är de bara ute, eller så har de lämnat stan. Eventuellt kan Louise
ha gett sig av till Bath, medan Donald är kvar här. Då befinner han sig säkert på inrikesdepartementet.
Det är ingen vits att vi stannar här. Vi får komma tillbaka senare.”
Wynn nickade. Hon hade inte sagt mycket under promenaden från Paddington
Station och hon var inte speciellt pratsam nu heller. Upptäckten att det inte var någon
hemma accepterade hon utan att ändra en min.
”Kanske någon av grannarna vet något”, sade Geoffrey. ”Vi frågar här intill.
Han fattade sin väska och gick till dörren närmast till vänster. Det stod Hobson
på namnskylten och han ringde på klockan.
”Ingen här heller. Har alla stuckit tro?”
Geoffrey såg sig omkring längs gatan och funderade på vart de skulle ta vägen, då
dörren till nästa lägenhet öppnades på glänt. Ingen visade sig. Istället märkte de hur
någon kikade på dem från mörkret bakom den smala springan. Geoffrey skulle just
ropa då dörren stängdes.
”Vad sjutton?”
Han flyttade sig de få metrarna till nästa lägenhet och klev uppför den korta trappan.
Efter två ilskna signaler öppnades dörren på nytt och ett litet skrynkligt kvinnoansikte
glodde på honom. ”Ja – vad är det? Vem är ni?”
20

Geoffrey presenterade sig och dörren gled upp ytterligare en aning. ”Så då är ni
engelsk då?”
”Det är klart jag är engelsk. Vi är här för att hälsa på –”
”Heliga Moses”, avbröt kvinnan. ”Jag trodde ni var tyskar. Man kan aldrig veta
dessa dagar. Spioner överallt säger de. Inte så konstigt med alla de här utlänningarna
drällande här omkring.”
”Utlänningar?” undrade Geoffrey.
”Javisst. Holländare! Tjeckoslovaker! Polacker och de här fransoserna; Gud vet
vad. Igår hade vi en riktig spion här.”
Geoffrey häpnade. ”Hade ni –?”
”Lita på det. Han stod där nere i änden av gatan”, pekade kvinnan, ”och hade en
stor karta i nävarna. En riktig tysk, det var det allt.”
”Han läste en karta sa ni? Men vad hände då? Tog polisen honom?”
”Polisen?” Kvinnan kacklade. ”Inte då. Mannen försvann bort mot parken. Är
säkert på fri fot än. Typisk utlänning. Man vet inte vad –”
Geoffrey höll upp sin vänstra hand för att få kvinnan att hejda sig. ”Ursäkta”,
sade han, ”men vi undrar om ni händelsevis vet var –”
”Äsch, honom har tyskarna tagit”, sade gumman. ”Redan första dagen. Jag sa det
hela tiden: åk inte till Canterbury. Men lyssnade han? Inte då.”
”Canterbury? Vad hade han att göra i Canterbury?”
”Vad?” Gumman stirrade på Geoffrey som om han var alldeles från sina sinnen.
”Han skulle hälsa på sin syster så klart. Vad skulle han annars dit att göra?”
”Nej, vänta ett tag nu.” Geoffrey kände en stigande irritation. Han anade att
Wynn stod nedanför trappan och följde ordväxlingen. ”Den person vi söker heter
Donald Carruthers.”
”Jaha. Snobben? Det var en annan sak. Fast han är också borta.”
”Vad menar ni?”
”Han har inte synts till på en tio dagar eller så. Varken han eller hans fru.”
”Och ni har ingen aning om vart de farit?”
”Inte alls. Jag sköter mina egna affärer jag.”
Geoffrey förstod att samtalet inte skulle leda någon vart. Han tackade för hjälpen
och klev nedför trappan. Dörren slog igen bakom honom. ”Det verkar som om de
har farit härifrån”, sade han till Wynn.
”Det var tråkigt. Vad gör vi nu då?”
”Ja, säg det.” Geoffrey funderade. ”Hennes väninna bor här i närheten”, sade
han. ”Jag tycker vi söker upp henne. Hon kanske vet om de farit till Bath. Annars,
med lite tur, kanske hon har en reservnyckel till lägenheten. Om inte så får vi söka
upp något pensionat. Vad tror du?”
21

”Det är du som bestämmer.”
”Men jag frågar ju dig. Vill du att vi gör någonting annat?”
”Nej, det blir bra.”
De tog sina väskor och traskade genom Bayswater. Det var något längre mellan
Carruthers och Deborah Johnsons lägenheter än det varit mellan Paddington Station
och Leinster Gardens, och snart började Geoffrey känna av sin trötthet.
”Vill du inte sitta en stund?” frågade Wynn som såg hans belägenhet.
”Det är inte långt kvar.”
”Men du är ju alldeles genomsvettig. Det är inte bra för dig.” De hade kommit
fram till St John & St Michaelkyrkan och hon pekade på en parkbänk som stod under
en av lönnarna. ”Vi sätter oss.”
Då de nådde bänken upptäckte de emellertid att den var alldeles nedsmutsad av
fågelträck och gick istället och satte sig på en hög sandsäckar intill en skyddsgrav. De
satt en stund och pustade ut – var och en försjunken i sina egna tankar. Geoffrey
tänkte på hur London var sig likt, men ändå inte. Gatorna var desamma; husen som
han mindes dem med sina höga, vitkarmade fönster och valvformade portar. Men
atmosfären var annorlunda. Den fredstida stressen hade ersatts av en betryckt, spänd
väntan. De var mycket få människor ute på gatorna i Bayswater. Av dessa var de
flesta militärer eller civilförsvarspersonal, eller tjänstemän som med allvarliga ansikten
skyndade förbi. Där fanns även många utlänningar som flytt från sina hemländer.
Avstängda från de uppgifter som sysselsatte den engelska befolkningen, drev de runt
i små grupper utan mål.
Även livsmedelssituationen satte sina spår på gatubilden: de hade redan passerat
flera matköer eller butiker där stora handskrivna plakat berättade om varor som tagit
slut. Sandsäckarna, skyttegravarna och de många splitterskyddsväggarna av tegel –
som någon påstått skulle rasa vid första bästa bomb och krossa snarare än att skydda
sina användare – påminde om att kriget kunde slå ned över London med kort varsel.
”Du säger ingenting”, sade han i ett försök att bryta den enerverande tystnaden.
”Ångrar du att du följde med?”
”Nej, vad som helst är bättre än OP-rummet.”
”Men du skulle föredra att vara någon annanstans nu, med någon annan än mig?”
”Det sa jag inte.”
”Nej, men hela din attityd säger det.”
Hon frågade vad han menade med attityd.
”Ja, du säger ju ingenting”, sade Geoffrey, ”utan går ju bara på bredvid mig – tyst
som en annan mussla.”
”Det är ingen attityd, Geoffrey. Det är sådan jag är helt enkelt.”
Han sneglade på henne från sidan: munnen som alltid tycktes låst i ett lätt hånle-
22

ende; de smala grå ögonen. Sådan hon var? Ja, men var det den verkliga Wynn Mitchell
eller den som höll på att växa fram ur all själslig smärta hon upplevt. Hennes
ansikte var uttryckslöst; som en maskin. Han beslutade att testa henne. ”Hur länge
har du känt Carla?”
En kort glimt av rädsla; ungefär som hos en person som minns någonting hon
glömt. Sedan kom det nollställda uttrycket tillbaka. ”Jag tycker om den här kyrkan”,
sade hon. ”Vet inte om jag har varit här förut, eller så har jag det, men inte lagt märke
till den. Och se så vackra fönster den har. Titta.”
Geoffrey släppte henne med blicken och såg dystert mot St Johns & St Michaels
kyrka. Han undrade om doktor Anscombes plan verkligen skulle fungera.
Chester, måndagen den 9 september.
Louise och Hillary passerade stadshuset och fortsatte uppför Northgate Street. Trots
att de varit ute ganska tidigt hade de fått tillbringa nästan en timme i en matkö för att
få ut sina ransoner av bacon och skinka. Nu hade de handlat färdigt och var på väg
tillbaka med varorna. ”Titta på den där klänningen”, sade Hillary och stannade vid ett
skyltfönster. ”Förskräcklig. Och vilket pris.”
”Det är samma sak i London”, sade Louise. ”Lump till rövarpriser. Men det är
inte mycket att göra åt.”
”Jag som trodde det var brottsligt att ta ut överpriser för sina varor nu för tiden.
Mr Conolly – han med diversehandeln på Gay Street, du vet – fick böta över fyra
pund för att han sålt ett par batterier till överpris. Ändå hade han inte tagit mer än
två pence utöver det fastslagna priset. Håller inte Donald på med sådana frågor?”
”Nja, i viss mån. Inte direkt.”
”Men hur kan kläder ha gått upp så mycket? Omfattas inte de av de här bestämmelserna?”
”Jo, det gör de väl.” Louise försökte erinra sig vad Donald sagt om prisförordningarna.
”Jag tror att man utgår från vad en sak kostade i augusti förra året”, sade
hon. ”Alldeles innan kriget bröt ut. Det är förbjudet att sälja en vara för ett högre
pris än detta.”
”Och –?”
”Problemet ligger väl i att inköpskostnaderna påverkas på ett sätt som säljaren
inte kan kontrollera. Vi importerar mycket från länder som ligger utanför samväldet.
Amerika och Argentina till exempel. Priskontrollen gäller ju inte i dessa länder. Därför
har handlaren rätt att kompensera sig för egna kostnadsökningar. Däremot får
man inte ta ut ett högre pris bara för att tillgången på en vara är låg. Som man kunde
23

göra före kriget.”
De fortsatte gatan framåt. ”Om det ändå vore över”, suckade Hillary. ”Då skulle
du och jag ha oss en riktig shoppingorgie.”
Louise skrattade. ”Mamma, så du säger.”
”Så det var likadant i London sa du?”
”Ja, det spelade ingen roll vart man gick – Harrod's, Mark's & Spencer's eller Selfridges
– lump så långt ögat nådde. Inga vackra färger längre, bara svart, grått eller brunt.
Jättedyrt alltihop. Och det var innan de fördömda tyskarna landsteg. Nu säljer de väl
ingenting alls.”
”Stackars gamla London. Även om vi driver ut tyskarna undrar jag om det någonsin
blir sig likt igen. Jag minns när du och Thomas var små – innan Andrew, Geoffrey
och Linda föddes – vi for alltid in dit för att julshoppa. Tänk alla ljusen, musiken,
tomtarna. Jag saknar kvällsbelysning.”
”Jag med.”
”För mig har London alltid varit förknippat med en massa underbara minnen.
Det har alltid legat där och väntat på en – fyllt av spännande upplevelser.” Hillary
fick ett drömskt uttryck i blicken. ”Jag kommer så väl ihåg den gången då jag och
min väninna Dawn for in till London och hade en riktigt vild helg. Det var innan jag
träffade pappa.”
”Men, mamma!”
Hillary gav sin dotter en road blick. ”Nej, jag menade inte vild på det sättet. Det
här var ju i början av seklet. Då var det inte som idag. Dawns moster var med som
förkläde. Nej, vi gjorde en massa annat skoj: var på muséer, besökte London Zoo
och hyrde trampbåt för en åktur på serpentinen.” Hillary rynkade pannan och såg
fundersamt mot norra porten som reste sig i bortre änden av gatan. ”Jag undrar vad
det blev av Dawn?” muttrade hon. ”Hon var en verklig vän. Jag har inte träffat henne
på över trettio år. Tänk så tiden rinner iväg.” Hon ryckte på axlarna och log mot
Louise. ”Kommer du ihåg den där sommaren då hela familjen var inne i London och
vi var på Zoo. Vilket liv det var. Thomas skulle promt se lejonen och pantrarna; du
skulle titta på ormarna.”
”Jag har alltid gillat ormar”, sade Louise.
”Och vi fick singla slant.”
Louise nickade. ”Ja, och Thomas vann så klart.”
”Nåja, du fick se dina krälande vänner till slut.”
”Du hörde kanske att de dödade dem?”
Hillary rynkade pannan. ”Dödade? Vilka?”
”Ormarna. I alla fall de som var farliga. Och de giftiga spindlarna också. De var
rädda att en bomb skulle förstöra deras montrar och att de skulle rymma. Jag hörde
24

att de tog livet av dem med kloroform, men jag vet inte om det är sant.”
”Det var tråkigt. De andra djuren då?”
”De är väl fortfarande där, antar jag. Fast det sägs att vakter med gevär patrullerar
i närheten av de största rovdjurens burar.”
”Patrullerar? Om en bomb slår sönder en bur, stryker väl vakterna med de också.”
Louise ryckte på axlarna. ”Ja, vad vet jag. Jag bara hörde det någonstans.” Hon
skrattade till. ”Vi människor är allt bra konstiga ändå.”
Hillary frågade vad hon menade.
”Vårt land befinner sig i fara att besegras, kanske att ockuperas, och här går du
och jag och talar om vad som har hänt en bunt reptiler och insekter.”
”Nåja, våra trupper har ju återtagit Worthing. Kanske krigslyckan håller på att
vända.”
”Det sa de när vi återtog Reigate också. Men det var inte lika stor uppståndelse
när tyskarna tog tillbaka det.”
De gick förbi den anrika Pied Bull-puben, som följdes av Red Lion och Blue Bell.
Bortsett från att många bar uniform och att sandsäckarna som låg i högar utanför alla
offentliga byggnader, var det litet som skvallrade om att Chester med sin medeltida
charm var en stad i krig. Ja, utom de många flyktingarna förstås. Det var inte bara
familjerna Baxter och Aggett som anlänt till Chester efter att ha flytt undan den
framryckande fienden. De flesta flyktingar hade fortsatt norrut – till Liverpool, eller
ännu längre, men inte desto mindre hade de lokala myndigheterna haft problem med
att inkvartera alla hemlösa. Nicole hade fått förfrågan huruvida hon hade plats i sitt
hus, men svarat att det var fullt. Skamset hade hon erkänt för Louise och Hillary att
hon varit glad att familjen kommit upp från Bath. På det sättet hade hon sluppit dela
hus med främlingar.
”Mamma, jag är väldigt orolig för Donald”, sade Louise. ”Någonting måste ha
hänt honom.”
Hillary såg fundersamt framför sig. Även om hon undvikit att tala om Donald för
att inte oroa Louise i onödan, hade hon funderat över hans tystnad. Det hade gått tio
dagar sedan Louise och Debbie lämnat London. Visst blev telegram försenade – kanske
kom de även bort – men det troligaste var att någonting annat låg bakom. Hon
fann det emellertid bäst att försöka lugna sin dotter. ”Du sa ju själv att Donald låter
sitt arbete gå före mycket annat. Han kanske väntade några dagar innan han telegraferade
till Bath.” Hillary kastade ett snabbt öga på Louise. ”Han måste ju tro att du är
i Rosegarden”, sade hon. ”Med alla förseningar så kanske det inte är så konstigt att vi
inget hört.”
”Jag har hans bil”, sade Louise och log ironiskt. ”Han kanske inte skulle telegrafera
för att höra hur det var med mig, men bilen är en annan sak.”
25

”Var inte fånig.” Hillary log tillbaka. ”Så hjärtlös är han väl inte?”
Louise ryckte på axlarna. ”Nej, han är väl inte det.”
”Vad bestämde ni då ni skildes?”
”Att jag skulle höra av mig så snart jag kom fram till Bath.”
”Det kan vara förseningar.” Mor och dotter passerade norra porten, korsade bron
över Shropshire Union Canal och svängde in på Canal Street. Hillary kände sig
tvungen att gå in på ett ämne hon helst låtit vila. ”Hur är det egentligen mellan dig
och Donald?” frågade hon. ”Jag vet att jag lägger min näsa i blöt, men jag tror att det
var någonting du inte berättade för mig sist då du och han var i Bath.”
”Nej, det var samma sak som det vi talade om då – bara att det blev värre.”
”Du menar – att ni har svårt att prata med varandra?”
”Jag menar att vi har svårt att inte gräla.”
”Om det ligger någonting mer bakom det här – om Donald träffar någon annan
kvinna – då vore jag tacksam att du talade om det för mig, Louise.”
”Det är ingenting sånt.”
”Och jag förutsätter att det inte är du som har börjat se dig om?”
”Mamma!” utbrast Louise. ”Det är klart att jag inte har. Inte som du och pappa
uppfostrat mig. Det är någonting annat.” Hon behövde några sekunder för att indignationen
skulle lägga sig. Det var upprörande att hennes mor ens kunde tänka en
sådan tanke. ”Nej, det är någonting helt annat”, upprepade hon när de svängde in på
Garden Lane. ”Så fort vi börjar tala om något så utvecklas det till ett gräl.”
”Jag har svårt att tänka mig Donald gräla”, sade Hillary. ”Han verkar så lugn och
förståndig.”
”Ja, det är oftast jag som startar det”, erkände Louise.
”Du?” Hillary skrattade plötsligt. ”Men, lilla flicka, gör inte det då.”
”Jag kan inte låta bli. Han har inga känslor och det retar mig. Och då blir jag arg
och börjar gräla.”
”Jag tycker inte att du ska ta det här med Donalds känslor så allvarligt. Män är på
det viset; precis som jag sagt tidigare. De fungerar inte som vi och vi kan inte ändra
på dem. Pappa och jag grälade på samma sätt när vi var yngre. Du minns det inte för
du var så liten då, men vi hade hemska uppträden.”
”Du och pappa? Det har jag svårt att tänka mig.”
”Men det är sant. Det var speciellt en sak som höll på att knäcka vårt förhållande,
och det var morbror Harolds död.”
”Morbror Harold? Varför det?”
”Han var min äldste bror och jag beundrade honom kolossalt. När de meddelade
att han stupat rasade hela min värld i spillror. Till en början visade din pappa stor
förståelse, men efter en tid tyckte han att det var nog med sörjande; att jag var tvung-
26

en att rycka upp mig.” Hillary skakade fundersamt på huvudet. ”Jag anklagade honom
för att vara känslolös och vi grälade så att det stod härliga till.”
”Jag minns ingenting sådant.”
”Du var fortfarande så liten. Till slut hotade pappa att ta dig och Thomas med sig
och lämna mig. Jag antar att det fick mig att tänka om.”
”Tänka om? När pappa hotade att lämna dig? Han borde skämmas.”
”Nej, Louise – han hade rätt. Harold var borta och det var inget att göra åt. Om
jag inte hade fått mig en uppsträckning vet jag inte vad som hänt. Livet fortsätter
vare sig man vill det eller inte. Pappa tänkte på dig och Thomas: att ni skulle få en
harmonisk mor och inte en bitter kvinna med tankarna för evigt fångna i det förflutna.
Ytterst är det hans förtjänst att vår familj blev som den blev.” Hillarys gasmaskväska
höll på att glida av axeln. Hon stannade till och sköt upp remmen. ”Det är bra
att du oroar dig för Donald”, sade hon. ”Det är ett tecken på att din kärlek till honom
inte har dött.”
”Jag älskar honom fortfarande, mamma.” Louise sträckte lite på sig där hon gick.
”Det är därför jag funderar på att åka tillbaka till London.”
Hillary tvärstannade. ”Åka tillbaka? Är du från dina sinnen, flicka?”
Även Louise stannade. ”Jag kan inte sitta här i Chester och göra ingenting”, sade
hon ”Det bär mig verkligen emot att lämna Nicky, men någonting har hänt Donald
och jag måste få veta vad.”
”Louise, du kan inte fara tillbaka. Det är för farligt. Fienden är ju så nära att de
kan beskjuta stan med sina kanoner. Om vinden ligger i rätt riktning kan de spotta på
Towern.”
”Då får jag väl ta med mig ett paraply.”
”Louise, jag menar allvar.”
”BBC har inte sagt något om att tyskarna bombarderar stan.”
”Nej, jag sa att de kan göra det. Och de har redan bombat den. Dessutom, vad är
det som säger att de inte gör ett nytt anfall och tar London. Den tur du och Debbie
hade då den tyske officeren släppte er kommer inte att upprepas.”
Hillary började gå och Louise följde efter henne. ”Jag tror inte de kommer att ta
London, mamma”, sade hon. ”Basil säger att vi har för många soldater där för att det
ska vara möjligt.”
”Basil!” fnös Hillary. ”Du ska inte lyssna på Basil. Han är en självutnämnd gammal
viktigpetter som bara pratar en massa smörja. Om tyskarna kunde rycka fram
från Sevenoaks – eller var sjutton det var – och ta sig ända fram till Reigate på en dag,
varför skulle de inte kunna ta London?”
Louise ville inte bli indragen i en massa militära resonemang som varken hon eller
modern förstod sig på. ”Jag vet bara att jag måste leta reda på Donald”, sade hon.
27

”Om det hade varit pappa som var borta, skulle inte du ha gjort samma sak?”
”Vad jag skulle ha gjort hör inte hit. Sjutton, nu är du lika envis som Linda. Lyssnar
ingen på mig längre?”
”Jag lyssnar visst på dig, mamma. Jag vet att det kan vara farligt, men han är min
man. Han kanske behöver mig.”
Hillary suckade. ”Jag tänker inte försöka tala om för dig vad du ska göra, men var
snäll och tänk igenom det här. Och vänta några dagar så att det inte dyker upp något
från Donald efter att du farit. Så långt kan du väl i alla fall sträcka dig? För att din
gamla mamma ska få känna att hennes omdöme fortfarande räknas.”
”Okay.”
Resten av biten gick de under tystnad.
Bath, måndagen den 9 september.
”Snälla, miss Linda, hjälp mig.”
Linda hade varit i ett av operationsrummen och skurat golvet rent efter en nyligen
utförd operation. Hon var nu på väg genom restaurangen då en av de sårade tilltalade
henne. Hon stannade och gick fram till honom. Varje säng hade försetts med en liten
tavla där den skadades namn stod och där en kopia av hans journal var fasthäftad.
Linda läste mannens namn. ”Ja, Harry? Vad är det?”
”Snälla, miss.” Mannen skakade av feber och hans röst var hes och kraxande. ”Ni
måste hjälpa mig. De tänker ta mitt ben ifrån mig.”
”Ditt ben, Harry – varför skulle de vilja det?”
Linda satte sig på stolen bredvid sängen. Soldaten sträckte ut handen och fattade
hennes handled. ”De säger – säger att det är kallbrand, men jag tror de ljuger.”
”Men inte skulle de ljuga för dig, Harry. De vill dig bara väl, det vet du.”
”Nej, jag tror dem inte.” Hans gepp om Lindas handled hårdnade. ”Det är inget
fel på mitt ben – de tänker ta det ifrån mig. Ni måste hjälpa mig härifrån, miss.”
Linda såg sig omkring. Mannen i sängen närmast betraktade dem med uttryckslöst
ansikte. Några sängar bort satt en av sköterskorna lutad över en patient, men hon
hade ryggen mot dem. Den skadade såg Lindas blick och viskade desperat: ”Nej, ta
inte hit någon av dem. De tänker stjäla mitt ben.”
Linda lade sin vänstra hand över mannens handled och försökte lugna honom.
Hon kände sig rörd över att mannen hade anförtrott sig till just henne, även om det
inte var första gången något liknande hände. Ingen visste vem som myntat uttrycket,
men för de soldater som låg på sjukhuset, hade Linda och hennes kamrater blivit
”änglarna”. De hade ingen utbildning som läkarna eller sköterskorna, men ibland –
28

mellan det oändliga skurandet, vattenkokandet och bäckenborstandet – fick de tid att
sitta bredvid de sårade och tala med dem: mildra lite av den ångest och rädsla som
följde på den fysiska skadan. Av någon icke klarlagd anledning betraktade de skadade
soldaterna änglarna som vänner, medan läkarna och sköterskorna sågs med misstänksamhet.
”Du ska inte vara orolig, Harry”, viskade Linda. ”Vem var det som sa att ditt ben
måste amputeras?”
”Grå skägget.”
”Doktor Hunt?”
”Ja – Hunt.”
”Doktor Hunt är en mycket duktig läkare. Om han säger att ditt ben är sjukt måste
vi tro honom, Harry. Det måste vi.”
Den skadade soldaten skakade häftigt på huvudet. Hans ögon lyste av rädsla.
”Nej! Jag måste ha mitt ben. Annars kan jag inte gå. Hur ska jag kunna gå utan ben?”
Han fick plötsligt syn på någonting bakom Linda och ögonen spärrades upp av
skräck. ”Nej! Nej!”
Linda vred huvudet och såg att sköterska Hart kom gående med två av de manliga
sjukvårdsbiträdena. De hade en rullbår med sig. Hart rundade sängen och stannade
på motsatta sidan om Linda. Hon såg ned på den skadade.
”Nej! Jag vill inte!” Mannens grepp om Lindas handled hårdnade tills det gjorde
ont. ”Ni får inte!”
Hart såg att Linda grimaserade av smärta och nickade åt de två sjukvårdsbiträdena.
De klev fram på var sin sida och en av dem bände upp Harrys fingrar så att han
släppte greppet om Lindas handled. Han försökte kämpa emot dem, men var alldeles
för svag och sjönk tillbaka mot kudden.
”Snälla, Harry”, bönade Hart. ”Kämpa inte emot. Vi måste göra det här, annars
dör du. Det vill du väl inte?”
”Nej, ni får inte ta mitt ben!” Han grät nu. ”Det är inget fel på det! Ni vill göra
mig illa!”
Linda backade. Hon såg hur sjukvårdsbiträdena rullade fram båren och förberedde
sig för att lyfta över den skadade. Harry såg på henne med ögon fyllda av vädjan.
”Snälla, miss Linda – låt dem inte göra det. Låt dem inte göra det.”
Hon ville säga något till honom; försöka få honom att förstå att det inte fanns
någon annan utväg. Men hjärnan lyckades inte forma orden. Istället stod hon och
tittade på medan sjukvårdsbiträdena lyfte över den vädjande Harry till rullbåren. Sköterska
Hart fattade henne i armen. ”Linda, jag talar till dig.”
”Vad?”
”Var snäll och gå härifrån. Han lugnar sig inte så länge du är kvar här.”
29

”Är det verkligen nödvändigt att amputera benet?”
”Det är det. Gå nu.”
Linda bet ihop käkarna och vände sig om. Utan att se på någon av de sårade som
åsett dramat och nu följde henne med blicken, gick hon bort mot personalmatsalen.
Hon nästan kolliderade med syster Perkins i dörren.
”Linda?” utbrast den äldre sköterskan. ”Hur är det fatt. Du är ju alldeles blek.”
Hon kastade en blick ut i salen där den gråtande och vädjande Harry Tomlinson blev
bortkörd på båren. ”Åh, jag förstår. Kom.” Hon tog Linda i armen. ”Har du något
speciellt för dig just nu?”
Linda skakade på huvudet.
”Då ska du få hjälpa mig med lite pappersarbete. Vill du göra det?”
Linda nickade och följde syster Perkins till det rum där de administrativa sysslorna
sköttes. De slog sig ned på var sin sida om ett bord som stod i ena hörnet av rummet
och sköterskan gav Linda en packe tomma blanketter. ”De här soldaterna kom in
igår”, sade hon och tände den rostiga bordslampan i grön metall. Den gnisslade när
hon vred den till en passande vinkel. ”De är från tredje divisionen och var med i striderna
runt Leith Hill för några dagar sedan. Vi måste fylla i en del papper som ska till
deras regementen.”
Linda nickade stumt. Samma morgon hade hon fått klart för sig att de nyanlända
var från Andrews division, vilket betydde att den hade satts in i strid. Hon och Jane
hade delat upp de sårade emellan sig och frågat alla som var vid medvetande och
kom från 2. Lincolnshire om de hade hört någonting om hennes bror. Men ingen
visste vem han var.
”Allt vi behöver göra”, sade syster Perkins, ”är att fylla i deras namn, nummer och
grad. Sedan ska det stå vilket regemente de tillhör. Det finns också plats för deras
hemadresser i den mån de är kända. Skaderapporterna fyller vi i senare. Jag hörde att
din bror var med 2. Lincolnshire?”
Linda såg upp från blanketten. ”Ja.”
”Det var Jane som berättade det. Hoppas han är oskadd. Det måste vara din storebror?”
Linda svarade att så var fallet. Syster Perkins frågade om hon hade fler syskon.
”Tre. Två bröder. Den ena är i RAF, den andra i flottan. Och så har jag en äldre
syster.”
”Stor familj. Kan vara en tröst i tider som dessa. Nå, ska vi börja?”
Syster Perkins läste högt och Linda fyllde i blanketterna. Hon var fortfarande skakad
efter scenen ute i restaurangen och handen darrade så att det var svårt att skriva.
Syster Perkins såg det, men gjorde ingen kommentar.
”Buchanan, David, menig”, läste hon. ”CP 559815, King’s Own Scottish Borde-
30

ers, adress okänd. Stevens, Peter, menig, FT 342650, Suffolkregementet, adress
okänd. Sedan har vi Crombie, Richard, korpral, DW 657224, 2. Lincolnshire.” Syster
Perkins harklade sig. ”Här har vi en adress också: 23 Laird Street, Claughton, Birkenhead.”
”...Claughton, Birkenhead”, upprepade Linda medan hon skrev ned adressen.
”Ja – Horton, Max, menig, AE 447619, Royal Ulster Rifles, adress okänd. Han
ville inte att de skulle ta av honom benet, stackarn?”
Linda såg upp från papperen. ”Förlåt?”
”Harry, i nummer tjugotre.”
Linda skakade på huvudet. ”Nej, det ville han inte. Vem skulle vilja det?”
Utan att mena det hade hon svarat med en viss vresighet och syster Perkins skyndade
sig att tillägga: ”Förlåt mig, Linda, det var inte meningen att verka cynisk. Jag
gillar det inte mer än du gör, tro mig. Det vi gör här är så främmande det fredstida
arbetet. Då hjälpte vi folk som blivit sjuka eller skadats genom olyckor. Visst hände
det att vi fick in patienter som skadats genom våld, men det tillhörde undantagen. Nu
–” Hon ryckte på axlarna och pekade på blanketterna. ”Nu är de alla skadade som
följd av avsiktligt våld. Jag kan inte förstå hur någon eller något kan vilja de här männen
så illa; kan inte förstå vad som ligger bakom det hela. Varför måste människor
slåss. Det borde väl finnas –” Hon suckade. ”Men det ligger väl i människans natur,
antar jag?”
”Kanske.”
”Nå, vem har svar på sådana frågor.” Syster Perkins fixerade papperet framför sig.
”Paterson, Eric, menig, TR 336281, King's Own Scottish Borderers – han har ingen
fullständig adress, men bor tydligen i Birmingham. Skriv Birmingham. Sedan har vi
Crofts, Brian, menig, FR 521198, 2. Lincolnshire –”
”Vad?!”
”FR –”
”Nej, namnet?”
Syster Perkins såg upp – förvånad över Lindas plötsliga iver. ”Crofts”, sade hon
och betraktade uppmärksamt flickan. ”Brian Crofts.”
”Brian?” Linda gapade. ”Det var inte Philip – utan Brian. Det är han! Han är här!”
”Vem?”
”Andrews vän. Philip!”
”Philip?” Syster Perkins försökte plocka något matnyttigt ur Lindas osammanhängande
förklaringar. ”Är det Andrew som är din bror?” undrade hon.
”Ja – och Brian är hans kamrat.”
”Och vem är Philip då?”
”Nej, Philip och Brian är samma person.”
31

”Jaha –?”
”Var är han? Vad har hänt med honom?”
Syster Perkins gav Linda all information som stod att finna i papperen. Crofts
hade anlänt kvällen före med bukskador. Han hade opererats på något av etappsjukhusen,
men trots att man lyckats avlägsna två kulor var hans tillstånd fortfarande
osäkert. ”Han ligger i ett av rummen i östra flygeln”, avslutade hon. ”I det intill lässalen.
Har nummer åttiosju. Vill du gå dit och se hur det är med honom?”
Linda såg ned på blanketterna. Knappt en bråkdel var ifyllda. ”Men ska jag inte
fortsätta?”
”Nej, jag ordnar det själv. Gå och se efter honom, Linda.”
”Tack, syster Perkins.” Linda reste sig och skyndade iväg. Hon halvsprang genom
restaurangen, gick i rask takt genom korridoren och entréhallen. Till slut nådde hon
den avdelning syster Perkins talat om. Här rann hennes iver av henne och hon tvekade
innan hon gick den sista biten, plötsligt rädd för vad hon skulle få se – för vad
hon skulle få veta.
Men det måste bli gjort.
Det var ett av de rum som tidigare fungerat som kontor och där låg två soldater i
var sin säng. En av assistentsköterskorna – en rundlagd flicka som hette Betty Gray –
satt bredvid den ene av dem och gav honom soppa med en sked. Den andre sov.
Linda nickade åt Gray och gick fram till sängen med siffrorna åttiosju. Med hjärtat
bankande, och flämtande efter språngmarschen uppför trapporna, såg hon ned på
den skadade. Det var en yngling några år äldre än hon själv. Han var svettig i ansiktet
och sov med munnen halvöppen och ett oroligt uttryck i ansiktet. Läpparna hade
torkat vilket hade fått dem att spricka och han andades med ojämna, korta andetag.
Det var samme yngling som kommit för att hämta Andrew den där kvällen och
som hon hade haft så många tankar om. Hon kastade en kort blick mot assistent
Gray och den andre soldaten och satte sig sedan på stolen bredvid sängen.
”Brian”, viskade hon och kände på den skadades panna. Den var alldeles het och
hennes hand blev fuktig. ”Det är jag – Linda.”
”Han är medvetslös”, sade assistent Gray. Hon gav sin soldat en ny sked soppa.
Han var i fyrtioårsåldern med höger arm i mitella. Ett fult ärr löpte från ena tinningen
ned till höger öga, där en svart lapp fick honom att se ut som en pirat. ”Det har
han varit ända sedan han kom hit”, fortsatte hon. ”Är det en vän till dig?”
Linda svarade jakande. För ett ögonblick hade hon tänkt säga att det var en vän
till hennes bror, men det var fel. Hon hade haft Brian Crofts – eller Philip snarare – i
tankarna under så lång tid att han var hennes vän nu. Varför skulle hon dela honom
med Andrew? ”Hur är det med honom?” frågade hon.
Gray förblev tyst några sekunder. ”Det vet jag inte”, svarade hon sedan dröjande.
32

”Du får nog höra med doktor Hunt. De har visst tagit ut en kula, men han har väldigt
hög feber.”
Linda nickade och tog Brians vänstra hand i sin. Hon mindes honom som han
betett sig den där dagen då hon sett Andrew för sista gången; hur han gjort sig till för
henne. Hon försökte erinra sig när det hade varit. För tre veckor sedan? Eller var det
längre? Hon var inte säker, men under tiden där emellan hade hon ofta fantiserat om
honom: hur de hade promenerat tillsammans eller haft förtroliga samtal med varandra.
Ja, annat också.
Och nu låg han här svårt skadad framför henne. Hennes ”Philip”. Linda kämpade
mot gråten. Inga fler drömmar; endast kall, obarmhärtig verklighet.
Sköterska Hart kom in i rummet. Hon sade något till Gray som lade ned skeden
på matbrickan och meddelade piraten att lunchen var över. Han svarade någonting
som Linda inte uppfattade. Hon märkte att Hart stirrade på henne och lyfte blicken.
”Vad är det?”
Sköterskan såg osäkert på den sovande Brian Crofts. ”Jag är ledsen för det här
med Harry Tomlinson.”
Linda nickade och ryckte sedan på axlarna. ”Måste man amputera, så måste man”,
svarade hon. ”Hur mår han nu?”
Hart såg på henne och bet sig i läppen. ”Då har du inte hört?”
Linda blinkade. ”Hört vad?”
”Han klarade det inte. Harry Tomlinson dog då de tog av honom benet.” Hart
såg för ett ögonblick uttryckslöst på den medvetslöse soldaten i sängen. ”Djävla nazister”,
muttrade hon sedan och följde assistent Gray ut i korridoren. Linda blev ensam
med Brian och den andre soldaten.
”Tråkigt med pojken där”, sade han och gav henne ett medlidsamt leende. ”Hoppas
han klarar sig bättre än den där Tomlinson. Vem är han, min tyste rumskamrat?
Är det en god vän?”
Linda såg ned på den sovande. ”Ja”, svarade hon bistert. ”Mycket, mycket god.
Han är min pojkvän.”
Bayswater, London, måndagen den 9 september.
Det var ett litet pensionat, säkerligen en kopia av hundratals liknande gästhem: en
gemensam matsal, ett rökrum, samt åtta sovrum för de bosatta. Stället ägdes av en
änka i de övre femtio som lystrade till namnet mrs Baker. Det förhållande att Wynn
och Geoffrey var varken gifta eller förlovade, hade till en början fått mrs Baker att
33

protestera, men när Geoffrey förklarat att han var jaktflygare och att hans flickvän
utsatts för en ordentlig chock i samband med ett flygangrepp, hade hon mjuknat
avsevärt.
”Jaktflygare sa du?” Hon hade givit hans skadade hand en lång blick och sedan
sett på Wynn som väntade på gatan utanför staketet. ”Det var en annan sak, pojken
min.” Hon hade kastat en vaksam blick först åt vänster, sedan åt höger – ungefär
som om hon var rädd att någon skulle se henne i maskopi med ett ogift par – varefter
hon vinkat in dem. ”Kom in då, för sjutton.”
Rummet som mrs Baker erbjudit dem var möblerat med en mässingssäng med
dubbla bäddar, ett klädskåp, en byrå, samt ett mindre bord. Vid ena väggen fanns ett
tvättställ med en vattenkanna. Rummet hade tillhört ett äldre par som lämnat London
några dagar tidigare och rest norrut. Det verkade som om de övergivit det i en
hast, för där fanns flera spår efter dem: ett antal reproduktioner av klassiska oljemålningar
på väggarna, ett inramat bibliskt citat i en ram på insidan av dörren samt avtryck
i dammet på byrån där porträtt och prydnadssaker stått.
”Grubers har bott här i tre år”, hade mrs Baker sagt och nickat åt en av tavlorna:
en liten flicka med några katter som satt i ett hav av violer. ”Jag trodde inte att jag
skulle få några nya gäster som saker och ting har utvecklat sig – att tyskarna skulle ha
marscherat in redan för en vecka sedan – så jag har inte haft ork att röja upp. Om ni
inte tycker om tavlorna så ska jag ta ner dem.”
”Nej, gör inte det.” Wynn hade betraktat den lilla flickan med katterna. ”Det är
fina tavlor. Jag tycker om dem”, hade hon sagt och pekat på signaturen. ”Den här är
gjord av Barber. Jag har alltid tyckt om Barber.”
Hon hade talat med sin tonlösa röst och mrs Baker hade sneglat på henne med en
blandning av oro och sorg i blicken. ”Nå, vi äter middag klockan sex.” Hon hade sett
på sitt armbandsur. ”Det är om två timmar. Frukost serveras klockan åtta och lunch
vid tolv. Jag måste ju ha era ransoneringshäften, så det vore bra om ni kunde ta dem
med er ner till middagen. Jag ber er att vara mycket sparsamma med vattnet och inte
tända lampor i onödan. Om det inte var något annat –”
De hade tackat och kvinnan hade lämnat dem att packa upp. Eftersom de inte
hade mycket med sig – några uniformspersedlar och underkläder, samt några få personliga
saker – hade det gått ganska fort och tiden fram till middagen hade präglats
av en enerverande tystnad. Måltiden hade intagits en trappa ned, tillsammans med
några äldre, gifta par, en pensionerad överste, en tillknäppt jurist, en pensionerad
järnvägstjänsteman som uppenbarligen bar på någon form av kronisk hosta, samt
några tjecker som flytt från sitt hemland. Maten – en mager portion, knappt nog för
att mätta ett barn – hade lättat stämningen något. Geoffrey hade berättat för Wynn
om sin barndom och sin familj och så länge han inte nämnde någonting om nuet,
34

hade hon lyssnat uppmärksamt. Måltiden hade följts av en promenad i grannskapet
där Wynn berättat lite om sina yngre dagar, men när de i skymningen kommit tillbaka
till pensionatet hade hon åter slutit sig. Geoffrey visste att någonting drastiskt måste
hända.
Nu låg Wynn på sängen och såg upp i taket medan han satt vid bordet och funderade
på vad han skulle göra. Louise var inte kvar i London; det hade de fått bekräftat.
Efter pausen vid St John & St Michaelkyrkan hade de varit vid Connaught Square
och funnit även Deborah Johnson försvunnen. Här hade de dock haft större tur när
det gällde att få information om Louise. En av Deborahs grannar – en mrs Haslam –
hade berättat att hennes son, Louise och Deborah hade lämnat London den trettionde
för att fara till Bath. Hon visste inte hur det gått för kvinnorna, men Kevin hade
telegraferat från Bristol några dagar tidigare och meddelat att han kommit fram välbehållen.
Därför hade Geoffrey slutit sig till att även Louise och Deborah var vid god
hälsa. Donalds försvinnande var emellertid ett mysterium.
Så Geoffrey undrade vad han skulle ta sig till? Skulle han och Wynn stanna i sitt
lilla rum på pensionatet, eller skulle de bege sig någon annanstans? I så fall vart? Han
skulle inte stå ut om han inte kunde bryta hennes apatiska, frånvarande tillstånd. Anscombe
hade sagt att det kunde vara bra att tala om de saker som plågade henne:
räden, vänninans död, hennes tragiska förflutna; att försöka skapa någon form av
oförstörbar brygga mellan nuet och de minnesbilder hon försökte förtränga. Men det
var också farligt att pressa henne för hårt. Det kunde leda till att hon bytte bort allt
mer av verkligheten till förmån för sin trygga fantasivärld.
”När vi var på sjukhuset på basen”, började han utan att se på henne, ”sa du någonting
om att du hade fått ett brev. Vad var det för brev?” Hon svarade inte. Geoffrey
lyfte huvudet och betraktade henne där hon låg på sängen. ”Wynn? Vad var det
för ett brev?”
”Jag minns inget brev.”
”När jag frågade dig varför du inte längre ville träffa mig, sa du att du hade fått ett
brev av någon. Jag vill veta vem det var.”
”Jag vet inte vad du talar om.”
Geoffrey svor och reste sig från stolen. Han gick fram till den sida av sängen som
utsetts till hans och satte sig på kanten. Wynn låg med benen tätt samman och armarna
i kors över bröstet. Hon iakttog honom med vaksamma, oroliga ögon; nästan
som om hon trodde att han skulle slå henne.
”Försök att minnas, älskling”, sade han och använde avsiktligt ett kärleksord.
”Mellan invasionsdagen och flygangreppet fick du ett brev. Du berättade det för mig.
Vad innehöll det, Wynn?”
Hon stirrade på honom – blek i ansiktet och med armarna så spända att han såg
35

hur de darrade. ”Jag vet inte. Vilket flygangrepp?”
”Flygangreppet när –” Geoffrey hejdade sig. ”Hur länge har du känt Carla?” frågade
han istället.
Hon drog samman ögonbrynen. ”Carla? Varför frågar du det?”
”Därför att jag undrar, det är allt.” Geoffrey satte sig ned på sängen. ”Hur länge
har du känt henne?”
”Sedan jag ryckte in i WAAF. Vi började samma dag och har varit tillsammans
sedan dess.”
Geoffrey nickade. ”Som jag och James”, sade han och såg tankfullt ned i golvet.
”Du minns vem James var?”
”Självklart!” Nu fanns det ett spår av irritation i hennes röst. ”Så klart jag minns
honom. Han var din vän.”
”Som Carla var din.”
”Carla och jag kommer alltid att vara vänner.”
”Minns du Adam Turner?”
”Ja, varför frågar du allt det här? Jag tycker inte om det.” Han hörde hur hon satte
sig upp och svängde benen över sängkanten på sin sida. ”Du förhör mig. Jag har inte
gjort någonting. Varför är du så elak mot mig? Jag följde med för att hjälpa dig.”
”Jag är inte elak”, muttrade Geoffrey. De satt nu på var sin sida med ryggen mot
varandra, så att ingen av dem kunde se den andres ansikte. ”Jag vill bara få dig att
minnas.”
”Vad tusan menar du?” fräste hon. ”Jag minns allting! Tror du att jag är en idiot,
eller vad?”
Geoffrey vände sig så att han kunde se hennes rygg och det långa, mörka håret
som föll över axlarna. ”Nej, det tror jag inte. Tala om för mig vad som hände med
Adam Turner.”
”Dra åt skogen!” Hon reste sig – fortfarande med ryggen mot honom – och ställde
sig att se på en av tavlorna. ”Du bestämmer inte över mig. Du är ingenting annat
än en pojkvasker.”
Geoffrey kände hur ilskan blossade upp inom honom. Han hatade att bli påmind
om deras åldersskillnad. ”Tala om vad som hände med Adam Turner!” morrade han.
”Ingenting hände. Vad menar du? Carla har inte sagt att något har hänt honom.
Det är ju du som flyger med honom. Du borde veta.”
”Carla kan inte säga någonting! Hon är död!”
Wynn skrattade och skakade på huvudet. ”Du är inte klok!”
”Nej, Wynn!” Geoffreys röst var hes av ilska. ”Nog är jag klok alltid. Varför tror
du att Anscombe ordnade så att vi fick permission samtidigt? Så att du kunde hålla
mig under uppsikt va? Fel, stumpan! Det var för att jag skulle hjälpa dig.” Geoffrey
36

visste att han redan gått för långt, men han var så ursinnig att ingenting kunde hejda
honom. ”Det är du som håller på att förlora förståndet”, kraxade han. ”Carla är död,
Wynn! Du håller på att bli sinnessjuk!”
”Nej!” Hon vände sig mot honom och stirrade med ögon som lågade av både
ilska och fruktan. ”Carla lever! Jag vet det!”
”Hon är död!”
”Du vet ingenting!”
Plötsligt kom hon farande och Geoffrey blev så överraskad av anfallet att han inte
hann resa sig. Med sin ena hand obrukbar och sittande på sängen hade han endast ett
val och han fattade tag om hennes hår. Istället för att hamna rakt på honom, drogs
hon förbi på vänster sida. Han kände hur en av hennes naglar smärtade hans vänsterkind,
sedan tog hennes kropp överbalansen och hon föll skrikande över sängen
och ned på golvet nedanför honom. Geoffrey rasade över henne och försökte hålla
hennes armar stilla då hon frenetiskt kämpade för att klösa honom i ansiktet. ”Aj!
Satan!” skrek han då hans skadade hand slog i golvet och skickade en stöt av smärta
uppför armen. ”Sluta för helvete!”
”Jag hatar dig!” skrek Wynn och kämpade under honom. ”Du bara ljuger hela
tiden!”
Till slut fick han ett ordentligt grepp om henne och låste hennes armar. Hon försökte
bita honom i halsen, men han tog åter tag i det mörka håret och drog ned hennes
huvud mot golvet.
”Djävla idiot”, snyftade hon och smärtan från hans luggning fick hennes ögon att
tåras. ”Jag hatar dig! Du försöker ta Carla ifrån mig! Jag fattar inte hur jag kunde ligga
med dig!”
”Jag kan inte ta Carla ifrån dig!” skrek Geoffrey i hennes ansikte. ”Jag kan inte för
att hon redan är död!” Han drog hårdare i hennes hår och hon gnydde av smärta.
”Död! Död! Fattar du? Död som en djävla sten! Som en djävla mur! Hon finns inte
längre!”
Wynn försökte skaka på huvudet. Rörelsen måste ha ökat hennes plågor och det
var nästan som om hon försökte stärka sin egen övertygelse genom att tillfoga sig
själv smärta. ”Det är inte sant!” snyftade hon med munnen så nära honom att han
kunde känna sötheten i hennes andedräkt. ”Det är inte sant!”
”Hon är död, Wynn, och du vet det. Du var där och såg det med egna ögon!”
”Nej! Nej!”
Geoffrey var obönhörlig. ”Jag såg hur hon låg där i gräset medan hennes djävla
benstumpar sprutade blod”, väste han. ”Hela förbannade marken var full av det!
Man behöver blod för att leva, Wynn. Och Carla förlorade sitt! Alltihop! Och du såg
det! Vartenda djävla dugg! Varför hjälpte du henne inte, Wynn? Varför gick du inte
37

till henne när hon dog?”
”Du ljuger! Du bara ljuger! Jag hatar dig!”
”Och jag älskar dig, Wynn!” Han visste inte varför han sa det, men det passade på
något sätt in i hans vredesutbrott. ”Jag är så fördömt dum att jag älskar dig trots att
du bara är ett nipprigt, djävla fruntimmer som inte kan skilja på sant och falskt. Jag
bryr mig inte om James eller John McGrath! De får vara så döda de vill! Och jag bryr
mig inte om Adam Turner, eller Carla Atcheson med sina förbannade benstumpar.
De är alla borta! Döda! Allt jag bryr mig om är dig och att jag älskar dig! Kan du försöka
få in det i din trånga, djävla skalle?”
Wynn slappnade av och blev liggande alldeles stilla. Geoffrey släppte taget om
henne och tog sig upp på knä. Hade han sagt allt det där? Vad hade tagit åt honom?
Wynn hade klöst honom på kinden och då han kände på såret såg han hur handen
färgades av blodet. När han reste sig upp var benen ostadiga och han skakade i hela
kroppen.
”Ut härifrån”, viskade Wynn och såg upp mot honom där hon låg på golvet. ”Ge
dig iväg!”
Han försökte säga någonting, men ilskan hade runnit av honom. han ville be henne
förlåta honom, men kände sig så illamående att han inte fick fram ett ljud.
”Gå, Geoffrey!”
”Om det är det du –”
Han tog sin uniformsrock från en av stolarna, satte mössan på huvudet och vacklade
ut i korridoren. En ensam parrafinlampa visade honom vägen till trappan och
strax därpå stod han nere i hallen och försökte få andningen under kontroll. Framför
honom fanns en ljussluss bestående av ett svart draperi och på väggen bredvid satt
en affisch med orden: Vänta – räkna sakta till femton innan du går ut i mörkläggningen.
Upplysningen åtföljdes av en illustrerad mun som räknade och en fot på väg ut i
mörkret. Geoffrey visste inte om han skulle gå ut eller ej. Han kunde inte höra några
röster; varken från rökrummet eller matsalen. Det var lika bra, för han var inte på
humör att träffa någon. Snarare ville han slå någon rakt i ansiktet. Han lutade sig mot
väggen och slöt ögonen. Vart skulle han egentligen ta vägen? Utan att vara medveten
om det började han att räkna till femton.
”Är det så illa med er flicka?”
Geoffrey ryckte till. Han hade hunnit till sju och inte hört någon komma. När han
slog upp ögonen stod mrs Baker där i dunklet. ”Öh – ni hörde –” Han rätade på sig
och försökte urskilja hennes ansikte. ”Det var inte meningen att störa.”
”Huset är lyhört, furir”, sade hon och klev fram så att det svaga ljuset från lampan
i trappan föll över hennes ansikte. ”Många av dem som bor här är äldre människor.
De behöver lugn och ro.”
38

Hennes ord var uppläxande, men tonen förrådde ingen ilska, snarare medömkan.
Geoffrey ursäktade sig en andra gång. Hans röst var hes och det ryckte i kroppen
efter raseriutbrottet.
”Ni har skadat er.”
”Vad? Åh, det är inget.” Han kände åter på kinden där blodet börjat torka. ”Min
flickvän blev lite upprörd. Det var mitt fel.”
”Vad var det egentligen som hände henne?” frågade änkan. ”Det är ingenting som
jag har med att göra, men om ni ska bo här några dagar är det kanske bra om jag vet
vad som hänt.”
Geoffrey nickade och trots att han förvånades över sin egen öppenhjärtighet,
berättade han kort om flyganfallet och Carla Atchesons död. ”Wynn kan inte acceptera
det”, avslutade han. ”Hon tror att Carla fortfarande är i livet.”
”Kriget gör märkliga saker med människor”, mumlade mrs Baker. Det var nästan
som om hon talade till sig själv. ”En del går igenom det utan att förändras alls. Andra
stärks av det. Somliga, däremot, bryts ner och går under. Stackars flicka. Vill ni att jag
ska tala med henne?”
Geoffrey såg förvånat på kvinnan, men skakade bestämt på huvudet. ”Nej, det är
min uppgift – även om jag sköter den dåligt just nu. Tack i alla fall.”
”Tänker ni gå ut?”
Han svarade att han inte visste.
”Då tycker jag att ni stannar inne. Det finns ingenting att hämta ute i mörkret.
Älskar ni verkligen er flicka?”
”Så ni hörde det?”
”Hela pensionatet hörde.”
Geoffrey kände hur det brände i ansiktet. ”Jag är hemskt ledsen. Vi –”
”Det spelar ingen roll, men om ni verkligen älskar henne bör ni gå tillbaka till
henne nu.”
Geoffrey såg först på kvinnan; sedan på affischen som varnade för att gå ut i
mörkret innan ögonen vant sig. Det illustrerade ansiktet saknade ögon och panna
och de räknande läpparna var illröda och formade som en kyssmun. Han tyckte att
teckningen var grotesk och att den på något sätt hånade honom. ”Så ni tycker att jag
ska gå tillbaka?” frågade han. ”Trots att hon slängde ut mig.”
”Hon vill att ni ska komma tillbaka, furir. Jag vet. Vi kvinnor är sådana. När hon
sa att ni skulle gå, menade hon egentligen att hon ville ha er tröst.”
Han såg åter på henne: kloka, gamla ögon i ett milt ansikte. ”Ni har kanske rätt.
Tack.”
”Tacka inte mig, furir. Det är jag som ska tacka er. Jag vet vad ni flygare går igenom
däruppe. Mr Churchill hade rätt då han sa att er bedrift saknar motstycke i vår
39

historia. England kan inte tacka er och era kamrater nog. Jag är lyckligt lottad som
har fått chansen att tala med en av er personligen.” Mrs Baker gick fram till Geoffrey
och klappade honom på armen. ”Gå”, sade hon. ”Gå till er flicka. England klarar sig
självt nu. Det är Wynn som behöver er.”
Hon vände på klacken och försvann bortåt korridoren. Geoffrey stod kvar någon
minut innan han sakta gick uppför trappan och bort mot rummet. Han visste inte i
vilket tillstånd han skulle finna henne, men om han trott att det skulle finnas någonting
kvar av hennes tidigare ilska, så var den helt borta. När han steg in i rummet
trodde han för ett ögonblick att hon lämnat rummet och lyckats smyga sig förbi honom
och mrs Baker. Sedan upptäckte han att hon krupit ihop i det hörn där de hade
brottats, och nu låg med huvudet begravt i händerna. Hennes axlar skakade i takt
med gråten.
”Wynn.”
Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Det var kallt på golvet och hans första
åtgärd var att ta hennes uniformsjacka för att lägga den över henne. Hon låg emellertid
på ett sådant sätt att den inte skulle vara till någon nytta, så han slängde den på
sängen och hukade istället bredvid henne.
”Wynn”, upprepade han och rörde vid hennes axel. ”Här kan du inte ligga. Golvet
är för kallt.”
Hon svalde krampaktigt och tog händerna från ansiktet. Rödgråtna ögon fixerade
honom. Mascaran ritade långa ränder över kinderna; på sina ställen hade hon smetat
ut den och hon såg ut som hon gjort den där natten utanför mässen. ”Du kom tillbaka?”
viskade hon.
”Det är klart att jag kom tillbaka. Trodde du att jag skulle lämna dig här?” Han log
mot henne och försökte sig på ett skämt. ”Jag måste ju hämta mina saker.”
Hon log osäkert och frågade sedan: ”Menade du vad du sa?”
”Nej – jag skojade bara.”
”Att du älskar mig?”
”Det är klart att jag gör. Hur kan du tro något annat?”
”Åh, Geoffrey.”
Hon började snyfta på nytt och sträckte bedjande ut händerna efter honom. Han
drog henne intill sig och tryckte hennes ansikte mot sin hals. ”Såja, lilla vän. Det är
bra nu. Allting ska bli bra igen.”
Wynns axlar skakade häftigt. ”Jag ville hjälpa Carla”, snyftade hon. ”Jag ville så
gärna hjälpa henne, men jag vågade inte! Hon var så blek och jag blev så rädd! Därför
satte jag mig – satte mig på de där sandsäckarna. Adam skrek och bönade de andra
att hjälpa henne och sedan såg han mig och ropade att jag skulle komma och hjälpa
honom. Men jag var för feg. Han såg flera gånger på mig. Anklagande. Sedan för-
40

svann han med henne i ambulansen och kort därpå dök du upp. Jag visste inte att
hon var död då, även om jag sa det till dig. De berättade det senare. Och då insåg jag
vilken usling jag varit. Kan du förstå det, Geoffrey. Jag hatar mig själv. Jag är så feg
och hon var min bästa vän. Om det var jag som varit skadad –” Hon tryckte ansiktet
hårt mot honom och han kände hur hennes tårar letade sig nedför hans hals. ”Åh,
Carla”, hulkade hon. ”Förlåt mig. Förlåt –”
”Tänk inte mer på det nu”, viskade Geoffrey. ”Kom – du kan inte sitta här på
golvet.”
Hon hjälpte honom när han lyfte upp henne i sängen. ”Jag har varit så orättvis
mot dig också”, snörvlade hon. ”Så feg. Jag tycker inte alls att du är omogen – det
var bara som jag sa.”
”Tala inte om det nu.”
”Jo – nu är rätta tillfället. Jag älskar dig också, Geoffrey. Det har jag gjort ända
sedan den där natten i Epping. Och när jag förstod det så var det rädsla som gjorde
att jag betedde mig som jag gjorde. Jag var så rädd för smärtan att förlora dig att jag
inte stod ut med tanken. Jag anklagade dig för att inte älska mig. Att du bara ville ha
mig som sängkamrat. Det var bara för att ge mig själv skäl att kunna gå ifrån dig.
Förlåt mig, Geoffrey. Förlåt mig.”
”Det finns inget att förlåta. Ta av dig kläderna nu så att du kan krypa ner under
täcket. Du skakar ju som en hund.”
Hon nickade och knäppte upp knapparna i uniformsskjortan. Geoffrey drog av
sig jackan och började klä av sig han med – inte utan problem med sin inlindade
hand. Då han slutligen kröp ned bredvid henne, hade hon redan legat där en stund.
Han släckte lampan och lade sig bredvid henne och hon mötte honom genom att
pressa sin nakna kropp mot hans. Den kändes både varm och sval på samma gång.
”Är det bättre nu?” frågade han då hon lagt sitt huvud mot hans axel. Han smekte
hennes tjocka hår med sin vänstra hand. Hon mumlade någonting otydligt till svar;
han hörde inte vad, men visste ändå att det var en bekräftelse. ”Wynn?” viskade han.
”Ja.”
”Jag tänker inte tvinga dig, men det vore bra om du berättade för mig om det där
brevet.”
Hon låg tyst en lång stund och för ett ögonblick fruktade Geoffrey att hans fråga
åter fått henne att sluta sig. Men så sa hon: ”Det var från Esmonds mamma.”
Geoffrey drog med fingrarna utefter hennes kind. Den var fortfarande fuktig.
”Esmond? Det var din fästman?”
”Ja.” Hon svalde och tryckte pannan hårdare mot hans axel. ”Hans mor är så
snäll”, viskade hon. ”Esmond var allt för henne och då vi meddelade att vi skulle
gifta oss blev jag en del av hennes tillvaro: den som skulle föra hennes blod vidare.
41

Hon blev som en andra mor för mig, och då Esmond dog –”
Hon tystnade och Geoffrey trodde att hon skulle börja gråta igen. ”All right”,
sade han. ”Du behöver inte tala om det.”
”Jo, det är ingen fara. Jag har inga tårar kvar. Åtminstone inte för det närmaste
dygnet. Hon skrev till mig och berättade hur hon saknade mig och att hon vill träffa
mig igen. Det är så svårt, Geoffrey. För henne är jag länken till det liv som Esmond
kunde ha haft, men för mig representerar hon inte bara den korta glädje vi upplevde,
utan också all den smärta som följde på olyckan. Jag har flera gånger sagt att jag ska
besöka dem, men jag har aldrig orkat hålla det löftet.”
Geoffrey anade hur hennes grå ögon betraktade honom i mörkret; vaksamt, sökande
efter ett tecken på förebråelse. ”En av flickorna i OP-rummet sa en gång att
hon avundades mig mitt lugn”, fortsatte hon. ”Elspeth – det var flickan som du fann
död. Jag kände mig smickrad det, men då det kom till kritan var det hon som var den
starkaste. När det verkligen gällde – då bomberna föll – då stannade Elspeth kvar i
rummet medan de andra flickorna försökte ta sig därifrån. Hon dog för sitt land och
för sin man, medan jag inte ens hade mod nog att försöka hjälpa min bästa vän då
hon var döende. Det är därför jag aldrig åkt tillbaka till Esmonds föräldrar. Jag är för
rädd.”
”Vi är alla rädda, Wynn. Du är inget undantag.”
”Kanske inte. Men då jag läst brevet kom allting tillbaka. Esmonds olycka och
James död då Royal Oak torpederades. Jag stod inte ut med tanken på att förlora även
dig. Därför betedde jag mig som jag gjorde: för att ödet inte skulle kunna överrumpla
mig en gång till.” Hon skrattade glädjelöst. ”Märkligt egentligen. Ungefär som en
person som är så rädd för att livet ska upphöra, att hon tar sitt eget liv för att hinna
före döden.”
”Tänk inte på det mer. Det är över. Nu måste vi försöka få ut någonting av våra
två veckor.” Han smekte henne över halsen. Hon vred huvudet som en katt gör då
den vill bli kliad under hakan. Någonting skramlade och Geoffrey kände att det var
kedjan som höll hennes dödsbrickor. ”Du behöver inte den här nu”, sade han och
drog varligt av henne kedjan. Han lade den på nattduksbordet bredvid sig och upprepade
manövern med sin egen. Det rasslade till och en svag duns avslöjade att den
missat bordet och fallit ned på golvet, men det brydde han sig inte om. Han lät handen
glida längs hennes hals och ned mot hennes mage. Hon tog den i sin och styrde
den tills han kände hennes bröst under handflatan. Bröstvårtan var alldeles hård och
hon stönade svagt då han kupade handen och kramade den mjuka kullen. ”Älska
mig”, viskade hon med en röst som plötsligt blivit hes. Hon andades häftigt. ”Inte
som då vi var i Epping. Inte hårt och vilt – utan stilla: som två delfiner som simmar
tillsammans under vågorna.”
42

”Du vet att jag är skadad va?” skämtade han. ”Man simmar inte så bra med bara
en hand.”
”Jag vet, min hjälte, men det gör inget. Det ska gå bra.” Hon kysste honom på
kinden, sedan halsen. Hennes hår kittlade honom i ansiktet. ”Hur känns din hand?”
viskade hon. ”Gör den ont?”
”Värker lite”, viskade Geoffrey. ”Men det är inget att bry sig om.”
”Bra – jag vill att du ska kunna koncentrera dig.”
Wynn tog tag i hans hand på nytt; förde den ned förbi magen tills den nådde hennes
sköte. Hon stönade åter – häftigare denna gång – och mässingssängen knarrade
diskret då hon tryckte underlivet mot honom. Parfym blandades med dofterna från
de åldriga sängkläderna och Geoffrey drunknade i en berusning som fick honom att
slutligen glömma kriget och allt det hat som följde i dess fotspår. Världen försvann
runt omkring honom och kvar fanns bara han och Wynn.
Två delfiner som simmade under vågorna.
Chester, tisdagen den 10 september.
”...meddelar att brittiska styrkor brutit igenom fronten på ett stort antal ställen och att de tyska
styrkorna i Sussex och Surrey befinner sig på reträtt mot Kent.”
”Louise!” ropade Nicole. ”Kom fort och lyssna på det här.”
”...längs linjen Caterham, Reigate, Crawley, Horsham och Brighton.”
Louise dök upp i vardagsrumsdörren. ”Vad är det?”
Nicole satte ett finger över läpparna. ”Lyssna.”
”... igår under eftermiddagen utanför Reigate, och började återta stadens västra delar. Enligt de
senaste rapporterna skall Reigate åter vara i brittiska händer.”
”Jag trodde vi redan hade återtagit Reigate”, sade Caroline som satt i soffan. Liksom
Nicole var hon iklädd endast sin morgonrock.
”Ja, men tyskarna tog tillbaka stan för en vecka sedan”, viskade Nicole.
”...är en följd av den framgångsrika offensiven mot Worthing den åttonde och våra styrkor rör
sig nu mot Sevenoaks, Crawley och Brighton. En talesman för den brittiska militärledningen uppger
att detta troligtvis är inledningen på en tysk kollaps och att fler framgångar står att vänta inom de
närmaste dygnen.”
Nicole lyssnade med återhållen anda. Detta var fantastiska nyheter. Ändå kunde
hon inte slappna av förrän hon hört rapporten om den senaste tidens marina förluster.
Det var samma sak varje morgon. Namnen på de fartyg som gått under uppgavs
och meddelade att de anhöriga hade informerats. Det var en skärseld varje gång.
”...är Chatham fortfarande inneslutet av den tyska armén, men inga anfall har riktats mot dess
43

försvarare sedan tidigt under gårdagen och även artilleribeskjutningen har upphört. Befolkningen i
de områden som fortfarande ligger under tysk ockupation uppmanas att stanna i sina hem. Gör
inga försök att störa förflyttningen av de fientliga förband som retirerar österut. Detta leder bara till
meningslösa våldshandlingar där vår egen civilbefolkning får bära det tyngsta lasset. Kungliga flottan
har oinskränkt kontroll över Kanalen och fienden kommer inte att kunna evakuera sina styrkor
till kontinenten. Försök att bromsa fiendens reträtt är därför onödiga.”
Nyhetssändningen fortsatte med kungörelsen att kungen skulle hålla ett kort tal i
samband med sjunyheterna och rapporter om nya tyska bombningar, varefter amiralitetet
beklagade att de måste rapportera förlusten av hans majestäts jagare Juno.
”De anhöriga har informerats.”
Nicole drog en suck av lättnad. ”Jag väntar bara på att de ska säga att Hatchet har
–” Hon skakade på huvudet och stängde av radion – såg från Caroline till Louise.
”Kan det verkligen vara sant? Har vi slagit dem? Jag vet inte om jag vågar tro det.”
Louise mötte Nicoles blick. Caroline hade sänkt ögonen och fingrade förstulet på
en av sina naglar. Från övervåningen hördes Nicholas röst. Han berättade någonting
för Wendy och belönades med ett förtjust fnitter.
”Vi måste tro på det”, sade Louise slutligen. ”Det här måste få ett slut så att vi kan
få våra män tillbaka.”
Caroline kastade en snabb blick på Louise och fortsatte sedan med sin nagel.
”Men även om vi kastar ut tyskarna från engelsk mark”, sade hon, ”så betyder väl
inte det att kriget är över.”
”Nej.” Louise kramade händerna. ”Det gör det väl inte. Men det vore ju alltid en
början. Det skulle bli permissioner. Familjer skulle kunna träffas igen, även om det
bara var för en kortare tid.”
Det hördes en duns från övervåningen. Ljudet följdes av en sekunds tystnad; sedan
upphetsade skratt.
”Nicky!” ropade Louise. ”Vad har ni för er däruppe?”
”Ingenting, mamma!” kom det dämpade svaret. Därefter nya skratt.
”De river hela huset om de får hålla på”, muttrade Louise. ”Jag ska se vad de
gör.”
”Nej, Louise.” Nicole skakade på huvudet. Hon gick bort och satte sig i en av
fåtöljerna. ”Låt dem vara. Jag ser hellre att de river huset än att tyskarna gör det. Det
är bara bra att de har någonting att göra.”
Louise nickade. ”Nå, det är ditt hus.”
”Jag har inte träffat Tommy på så länge”, sade Caroline, ”att jag nästan glömt bort
hur han ser ut. Undrar om han minns hur jag ser ut.”
”Han skulle inte glömma ditt ansikte om det så gick hundra år”, sade Nicole.
”Nej, han skulle väl inte det, min Tommy.”
44

Tystnaden sänkte sig över rummet medan var och en analyserade sin egen sinnesstämning.
Nicole betraktade Caroline under lugg. Hennes väninna hade inte hört av
sin make på mycket länge. När Nicole kände lättnad varje morgon då amiralitetet
annonserade de senaste dagarnas förluster och Hatchet inte var med bland dem, ökade
Carolines oro varje dag utan att hon fått något brev från Tommy.
Caroline var också en oroligare person till sinnet. Hon var glad, snäll och pratsam,
men också en sådan människa som lätt blev upprörd över saker och gärna tog ut sina
farhågor i förskott. Inte heller hade hon, som Nicole, några barn att trösta sig med.
Nicole flyttade blicken till Louise som hade gått fram till Morrison-bordet och
förstrött lät ena handen glida utefter en av de kanter som inte var täckta av bordsduken.
För några dager sedan hade Louise berättat lite om varför hon lämnat London.
Det hade inte bara varit risken för att tyskarna skulle ta staden eller längtan efter Nicholas:
hon hade även velat komma bort från Donald en tid. Det var just allt som
hade sagts, men Nicole fick här bekräftat att hennes tidigare intuitioner inte varit
tomma fantasier. Exakt vad som låg bakom splittringen kunde hon bara gissa.
Nu hade situationen emellertid förändrats. De hade inte hört ett ljud från Donald
sedan Louise lämnat London. Det var uppenbart att någonting hänt och Louise blev
oroligare för var dag som gick.
”Det kanske var dumt att lämna London trots allt”, hade hon sagt. ”Nicholas är i
säkerhet. Det var han i Bath och det är han här i Chester. Om jag inte hör någonting
från Donald inom de närmaste dygnen, tänker jag fara tillbaka.”
Det hade gått några dagar sedan hon sagt detta och den militära situationen hade
fortfarande varit osäker. Om den nyhetssändning de just lyssnat till var korrekt, hade
läget emellertid ändrats på ett dramatiskt sätt. Tyskarna var på reträtt och huvudstaden
var inte längre hotad. Nicole visste att om det varit Thomas som försvunnit så
skulle hon ha rest tillbaka till London.
”Jag går upp och bäddar”, sade Caroline och reste sig ur soffan. ”Jag måste göra
någonting, annars blir jag tokig.”
”Se efter vad Nicky och de andra två har för sig”, sade Louise.
Caroline nickade och lämnade rummet. Louise gick fram till soffan. Hon hade
vikt ihop sina sängkläder och lagt dem i ena hörnet. Nu lyfte hon upp dem för att
bära bort dem till linneskåpet i hallen. ”Lika bra att vi gör i ordning här”, sade hon
till Nicole. ”De måste ha hört nyheterna i huset intill och det står inte på förrän Basil
är här och meddelar. Jag ska fortsätta med frukosten.”
Louise gick ut i hallen och Nicole hörde hur det gnisslade i linneskåpet. På övervåningen
talade Caroline med Wendy och Nicholas. Det var tydligt att hon inte hade
samma respekt med sig som mammorna, för barnen svarade någonting otydligt och
skrattade. Nicole tänkte på de goda nyheterna från fronten och undrade var Thomas
45

efann sig någonstans.
Om han fortfarande var oskadd.
Utanför Hastings, tisdagen den 10 september.
”Banditer riktning grön-noll-nio! Höjdvinkel tre-noll!”
Det var utkiken i masten som ropat. Thomas tryckte på larmknappen och Hatchets
besättning skyndade till sina stationer. ”Meddela Faulknor”, sade han till signalofficeren
och satte sin kikare till ögonen för att spana i den anbefallda riktningen. Han såg
ingenting och sänkte kikaren för att ropa till mannen i masten. ”Är ni säker, Horridge?”
”Säker, sir”, ropade utkiken från sin korg. ”Banditer! Minst hundra plus! Höjd
mellan femton- och tjugotusen fot, sir. Kurs tre-ett-noll!”
”Jag ser dem, sir”, meddelade en av utkikarna på bryggan. ”Minst hundra. På
mycket hög höjd och – Jösses, det kommer ett lager till bakom det första. Det är en
stor räd, sir.”
Thomas svepte med kikaren över den blå himlen. Han såg ingenting.
”Meddelande från Faulknor, sir”, utbrast signalofficeren. ”Stor flygarmada, bäring ettfyra-noll.
Öka till tjugofem knop.”
”All right. Annullera varning och bekräfta.” Thomas lutade sig över talröret.
”Styrhytten från bryggan!”
”Styrhytten här”, hörde han rorgängarens röst.
”Öka till tjugofem. Vi kanske får besök av våra vänner ovanför.”
”Tjugofem. Ska ske, sir.”
”Det är inte oss de är efter, sir”, sade Robshaw och sänkte sin kikare. ”Det är en
för stor styrka och de går alldeles för högt. Deras mål ligger någonstans på landbacken.”
Bitmead kom ned till bryggan. När larmet gått hade han sprungit till sitt pjäskontrolltorn
där hans mannar följt det annalkande hotet genom sina avståndssökare.
Hatchets luftvärnspjäser pekade nu demonstrativt åt det håll varifrån den tyska flygarmadan
närmade sig. ”Banditer på sjuttontusen fots höjd med en ökning på hundra
fot för varje lager, sir”, meddelade han. ”Det är minst trehundra och det verkar som
om det kommer ytterligare lager bortom dem. Jag tror de är på väg mot London, sir.”
Thomas lyfte kikaren och vred skärpeinställningen. Äntligen såg han dem: en till
synes oändlig mängd av små svarta kors som närmade sig. ”Jag tror du har rätt, Colin”,
sade han. ”De är alldeles för många för att de ska röra sig om ett militärt mål.
Det måste vara London.”
46

”De kommer att passera snett framför oss, sir”, sade Bitmead. ”De går högt, men
kanske kan vi ställa till lite oreda bland dem. Ska vi skjuta några salvor?”
Thomas skakade på huvudet. ”Nej, chansen att vi träffar någon av dem är för
liten. Kanske tvingar vi några av dem att väja, men de formerar sig på nytt innan de
når sitt mål. Slöseri med värdefull ammunition. Men behåll beredskapen.”
”Ja, sir.”
När den sista vågen passerat en halvtimme senare, hade minst femhundrafemtio
bombplan flugit över dem och de hade eskorterats av lika många jaktplan. Flankerna
hade skyddats av de smala Messerschmitt 110 och högt ovanför – så små att de
knappt kunde urskiljas med blotta ögat – de snabbare 109:orna. När Thomas betraktade
den jättelika armadan, som flög in över kusten med kursen inställd rakt mot
Englands huvudstad, bad han en stilla bön att Louise inte längre befann sig i London,
utan hade flyttat till antingen Bath eller Chester. Han hade endast vaga begrepp
hur stor förödelse en bombstyrka av det här slaget kunde åsamka en storstad som
London, men han hade sett den skada två bomber orsakat Sheffield och om varje
bombplan hade ett halvdussin sådana och man multiplicerade detta med femhundra?
Han avslutade inte tankegången utan tänkte istället på Geoffrey.
”Om du fortfarande lever, lillebror”, viskade han så tyst att ingen av de andra på
byggan hörde honom, ”så hoppas jag att du är däruppe nu.”
Bayswater, tisdagen den 10 september.
Geoffrey tyckte att detta var den lyckligaste förmiddagen i hans liv. Ett klart solljus
strålade in genom de vita spetsgardinerna och Wynn låg halvslumrande på sida med
ryggen tryckt mot hans mage. De hade inga planer på att lämna sängen på många
timmar ännu.
Tidigare under morgonen hade han klätt sig i hast och sökt upp mrs Baker för att
fråga om de kunde få sin frukost på rummet. Anledningen hade varit tvåfaldig: de
ville varken stiga upp eller utsätta sig för de andra gästernas blickar i matsalen.
”Frukost på rummet?” hade mrs Baker skrattat och blinkat hemlighetsfullt. ”Så då
har ni försonats med henne, furir?”
”Ja, det har jag.”
”Och hur är det med –”, hon hade sökt de rätta orden, ”hennes minne?”
”Det är över nu. Hon minns allting. Jag tror att vårt gräl gjorde susen.”
”Jag är så glad för er skull. Under normala omständigheter skulle jag knappast
vara villig att göra mig till för två turturduvor som inte känner för att kliva ur sängen,
men även jag har varit ung en gång och det är en mycket speciell dag idag. Jag antar
47

att ni inte har hört nyheterna ännu?”
”Nej.”
”Armén har brutit igenom de tyska linjerna. Fienden befinner sig på reträtt längs
hela fronten.”
Geoffrey hade stirrat på den uppspelta änkan. ”Ni menar allvar?”
”Jag har aldrig varit allvarligare i hela mitt liv, furir – eller lyckligare för den delen.
Därför ska jag med nöje göra i ordning en bricka åt er. Jag kommer upp med den när
jag har serverat här nere.”
Geoffrey hade burit nyheterna med sig upp till Wynn och efter att de ätit frukost
hade de firat händelsen genom att älska för andra gången samma morgon. Nu låg de
avslappnade och lyssnade på tystnaden. Ibland kunde de höra någon som gick i korridoren
eller en dörr som slog igen, men annars verkade pensionatet öde. Rummets
enda fönster vette mot en sjaskig bakgård med husväggar svarta av det eviga kolsotet.
Inte ens därifrån hördes annat än sporadiska steg över stenläggningen eller enstaka
röster.
”Jag kan inte ens höra dem skjuta längre”, viskade Wynn och sträckte sig vällustigt
bredvid honom.
”Nej, det känns nästan konstigt.” Geoffrey låg och fixerade bordet med frukostbrickan:
tomma koppar och en tekanna där vattnet hade svalnat. Han kände sig dåsig
och porslinet ville hela tiden dela sig i en irriterande dubbelbild. Ända sedan tyskarna
inneslutit Chatham och Rochester hade det tyska belägringsartilleriet kunnat uppfattas
från North Weald och det måste ha hörts även i London. Det hade varit en sporadisk
beskjutning med långa uppehåll, för fienden hade haft ont om ammunition.
Nu var kanonerna tysta och han kunde inte erinra sig att ha hört dem under gårdagen
heller. Han smekte frånvarande Wynn över huvudet; silade hennes mörka hår mellan
fingrarna. Fienden var på reträtt. Det var nästan för fantastiskt för att vara sant. Han
försökte reda ut de senaste veckorna i sitt minne, men som vanligt lyckades han bara
få fram fragment utan kronologisk följd eller sammanhang. Skulle han någonsin kunna
se tillbaka på den tid som gått; kunna berätta för sig själv vad som egentligen
hänt?
”Så Anscombe trodde att jag höll på att bli tokig”, konstaterade Wynn.
”Nej. Det var inte alls på det sättet. Han sa att du behövde vila, det är allt.”
Wynn vred sig ett halvt varv i sängen så att hon kunde se Geoffrey i ögonen. ”Nu
försöker du skydda mig. Jag vet mycket väl vad Anscombe trodde. Jag misstänkte det
redan när han frågade mig om jag ville ta permission tillsammans med dig och du
bekräftade det igår när vi grälade. Han hade rätt, vet du. Fram till igår natt – allting
var så grumligt. Som om jag –” Hon lade pannan i veck, men fann inget sätt att förklara.
”Jag vet inte hur –”
48

”Det är över nu, älskling”, viskade Geoffrey i hennes öra. ”Kan vi inte glömma
det som varit. Jag är ledsen att det blev som det blev igår, men kanske var det bäst i
det långa loppet. Nu har vi det bakom oss.”
”Det var då du skrek åt mig som något hände”, mumlade hon. ”Men det var inte
för att du skrek – utan på grund av det du sa.”
”Vad sa jag?”
”Att du älskade mig. Är det sant?”
”Ja, det är sant.”
Hon lade armarna om hans hals och de kysstes. ”Jag älskar dig också, Geoffrey”,
sade hon. ”Jag ska alltid älska dig.”
”Och jag behöver inte konkurrera med Esmond? Eller sjöofficeren – Rattigan?
Jag vill inte ha vårt framtida hus fullt av spöken.”
Hon såg på honom där han låg bredvid henne med ett leende på läpparna; visste
att det var ett skämt med en underton av allvar. ”Esmond kommer alltid att vara ett
minne fyllt av lycka och sorg”, sade hon. ”James var aldrig någon större kärlek, snarare
ett förhållande baserat på vänskap. Jag saknar honom, men mer än så är det inte.”
Geoffrey nickade och sjönk bakåt mot kudden. Han knäppte händerna bakom
nacken och grymtade belåtet. ”Det svaret får jag väl acceptera.”
”Ja, det får du.” Wynn sträckte fram handen och fattade läderbandet runt hans
hals. Hon sökte med fingrarna tills de fann Lindas amulett. Frånvarande gned hon
med tummen över den glatta yta där kulan stoppats. ”Jag vill träffa din syster.”
”Linn?” Han kände ett sting av dåligt samvete. Hur länge sedan var det han meddelat
sig med någon av den övriga familjen? Det hade varit så mycket att göra, och
han hade varit så besatt av tanken på att hämnas James och alla de andra som dött.
Nu – tack vare Wynn – var det som om han vaknat ur en lång mardröm. En tanke
tog plötsligt form i hans huvud. ”Vad angav Anscombe för skäl då han bad dig att
följa med mig?” frågade han.
Wynn smekte myntet. ”Att jag skulle se efter så att du inte fick någon infektion i
handen. Och att du var så trött efter alla flyguppdrag att du behövde vila.”
”Tänkte just det.” Geoffrey sjönk tillbaka mot kudden. ”Till mig sa den filuren
endast att han sagt åt dig att titta till min hand – ingenting om någon stridströtthet.
Han har spelat ut oss mot varandra, men jag antar att vi har honom att tacka för
mycket.”
”Vår framtid.”
”Ja – vår framtid. Så du skulle vilja träffa min lillsyrra?”
Hon nickade. ”En syster som gör amuletter mot kulor måste vara någonting alldeles
extra.”
49

”Nog är hon någonting extra alltid.” Geoffrey tänkte på sitt avsked från Rosegarden
fem veckor tidigare. ”Jag har inte haft tid att fundera så mycket på dem”, viskade
han. ”Men nu skulle jag så gärna vilja träffa dem igen. Vi är en bra familj vi Baxters:
Linn, som är lika vild som min foxterrier Paddington; Andrew – min tvillingbror –
alltid tyst och fundersam; en riktig filosof. Mamma och pappa – man kan inte få bättre
föräldrar. Undrar hur det har gått för dem.” Han kom att tänka på någonting.
”Vänta så ska du få se –”
Medan Wynn nyfiket betraktade honom klev han ur sängen och gick bort till sin
väska. Strax därpå var han tillbaka med ett kuvert som innehöll fem fotografier. Han
gav dem till henne. ”Här har du dem allihop.”
”Vad roligt.” Wynn synade leende bilderna medan Geoffrey satte sig på sängkanten.
Han lade märke till Wynns dödsbrickor som låg på nattduksbordet och mindes
plötsligt att han tappat sina egna på golvet kvällen före.
”Det här är du och din tvillingbror?”
Geoffrey kastade en blick på bilden och bekräftade att gissningen var riktig.
”Ni är inte speciellt lika.”
”Nej, vi är inte lika alls. Varken till utseendet eller någonting annat.” Han böjde
sig ned och plockade upp sina identitetsbrickor som legat mellan nattduksbordet och
sängen.
”Och jag som alltid trott att tvillingar ska vara identiska”, sade Wynn.
Geoffrey svarade att han och Andrew var ett undantag. Han såg tankfullt ned på
de två dödsbrickorna. En röd, en grön – båda försedda med hans namn, nummer
och religionstillhörighet. Någonting – han visste inte om det var Wynns fråga eller
anblicken av de två brickorna – fick honom att tänka på kvällen när Andrew och han
skilts åt i mörkret nedanför Rosegarden. Var fanns hans bror nu? Vart hade de skickat
honom? Måtte han inte ha hamnat i strid. Hans tankar skingrades när Wynn frågade
var gruppbilden på den semestrande familjen tagits. Han svarade att det var Hastings
och nu fylldes hans huvud av brinnande fartyg, sönderbombade byggnader och döda
soldater guppande i vattenbrynet.
”Hade ni inga fötter med er på semestern”, undrade hon.
Mardrömsbilderna försvann. Geoffrey skrattade, lade ifrån sig dödsbrickorna och
kröp ned i sängen bredvid henne. ”Vi lät en fransos, eller vad det var, ta bilden”,
förklarade han, samtidigt som han lade sig tillrättta med bröstet mot hennes rygg.
”De begriper sig inte på kameror de där figurerna.”
Wynn nådde den sista bilden. ”Och det här är Linda ensam?”
”Det där är Linn.” Han slöt armarna runt hennes axlar och bet henne varligt i
nacken.
”Gör inte så där”, fnissade hon och drog ihop axlarna. ”Det kittlas ju.” Hon såg
50

länge och begrundande på fotografiet. ”Hon är lik dig”, konstaterade hon slutligen.
”Mycket mer än Andrew. Man ser att det är samma ögon.”
”Ja, de säger det. Inte för att jag kan se någon likhet.” Han lutade sig mot kudden.
”Då jag reste hemifrån senast, lämnade jag huset utan att säga adjö till dem.”
Wynn samlade ihop bilderna; lade dem på nattduksbordet. ”Inte till någon?” frågade
hon och kröp intill honom.
”Jo, Linn förstås. Jag talade med henne. Sa till henne att hon skulle hälsa till de
andra. Det var då hon gav mig amuletten. Sedan gick jag.”
”Och nu ångrar du dig.”
”Redan då jag stod vid stationen och väntade på tåget insåg jag hur fel jag betett
mig och tänkte på hur ledsen mamma skulle bli. Men då var det redan för sent.” Geoffrey
lyfte handen och smekte Wynn över kinden. Hennes grå ögon lyste med en
sällsam värme. ”Du sa att du kände dig feg för att du inte tagit kontakt med Esmonds
föräldrar”, sade han. ”Du är inte ensam om att känna så. Vi gör alla saker
som vi ångrar, eller låter bli att göra saker som vi borde ha gjort. Vi är nog alla på det
sättet – mer eller mindre.”
Hon log mot honom. ”Lämna mig aldrig”, viskade hon.
”Jag lovar. Vi ska ha massor av barn och bli en lika bra familj som –”
Ett klagande ljud avbröt honom. Det började som en ensam röst, men togs upp
av fler och snart genljöd staden av dem.
”Gode Gud!” utbrast Wynn. ”Sirener! Anfaller de London?”
Geoffrey kastade sig ur sängen. ”I dagsljus? Det tror jag inte. Det är säkert ett
falsklarm, men det är väl bäst att vi klär oss.” Utan att bry sig om sin nakenhet gick
han fram till fönstret och drog undan gardinen. Himlen ovanför hustaken var klarblå
och allt han kunde se var några spärrballonger som glänste i solen. Han kastade en
blick ned mot bakgården, men kunde inte upptäcka några tecken på panik. En man
strosade förbi, såg upp mot himlen – ungefär som då man undrar om det ska bli regn
– och fortsatte utan nämnvärd brådska utom synhåll.
”Jag skulle tro att sirenerna ljuder så fort en flygstyrka närmar sig kusten”, muttrade
Geoffrey och drog för gardinen. ”Borde hända två, tre gånger per dag.”
”Vi hörde ingenting igår.” Wynn drog på sig sina underkläder. ”Bör vi inte uppsöka
skydd?”
”Jag vet inte.” Även Geoffrey klädde sig. ”Jag ska gå ner och fråga var närmaste
skyddsrum finns.”
De hörde hur någon ropade i korridoren och upphetsade röster talade. Geoffrey
fick hjälp av Wynn med sina skjortknappar och strax därpå knackade det på dörren.
De öppnade och en andfådd mrs Baker bad dem att skynda sig ned i källaren.
”Men är det en verklig räd?” frågade Geoffrey. ”Mot London?”
51

”Det vet vi inte”, svarade änkan. ”Vi brukar söka skydd i vilket fall.”
Geoffrey tvekade, men Wynn tog kommandot. ”Vi kommer så snart vi klätt oss”,
sade hon. ”Hur kommer man ner till källaren?”
”Till höger om hallen finns en dörr. Skynda er är ni snälla.”
Hon lämnade dem och strax därpå hörde de hur hon lotsade en äldre kvinna nedför
trapporna. Det tjeckiska paret var med och tjattrade på sitt underliga tungomål.
Wynn frågade vad de skulle ta med sig.
”Ingenting! Bara våra uniformer, gasmasker och värdesaker. Så snart luftförsvaret
lokaliserat det verkliga målet blåser de faran över och då kan vi gå upp igen.”
”Det är andra gången de förbannade tyskarna stör oss då vi är i sängen”, suckade
Wynn. ”Jag som hade tänkt ligga där hela dagen. Det blir inte samma sak att krypa
ner igen.”
”Vi kanske kan ta oss en promenad istället. Vädret är underbart.” Geoffrey hejdade
sig. Avlägsna knallar fick det att knäppa lätt i glasrutorna. ”Lyssna”, väste han.
”Bomber?”
Han skakade på huvudet. ”Nej, det måste vara luftvärnspjäser. Kommer planen
hitåt i alla fall?”
Geoffrey gick tillbaka till fönstret och sköt upp det så att de kunde höra bättre.
Wynn ställde sig bredvid honom och fattade honom om armen. Smällarna från luftvärnet
hördes nu tydligt, om än avlägset, genom sirenernas ylande, men detta var inte
allt. Någonstans bortom hustaken steg det avlägsna mullret då hundratals flygmotorer
närmade sig. Till en början var det lågt, men snart ökade ljudet till ett djupt rytande.
Nedanför på gården sprang en samling män i arbetsoveraller för att söka skydd.
De följdes av en man i plommonstop och kostym. En kvinna dök upp i ett av fönstren
på andra sidan gatan. Hon kastade en snabb blick upp mot himlen, ropade någonting
otydligt till en annan person inne i huset, varefter hon skyndsamt plockade in
några klädesplagg från en krok och slog igen luckorna.
”Otroligt! Tyskarna bombar London i dagsljus. De måste ha blivit galna. Av ljudet
att döma är det många plan. Hundratals.” Geoffrey skakade gapande på huvudet.
”Förstår du vad det här betyder, Wynn?”
Hon svarade nekande; stirrade hypnotiserat upp i den blå himlen. ”Vad menar
du?”
”Att vi har vunnit. Det här är inget militärt anfall. Det har inget militärt värde alls.
BBC:s rapporter imorse måste ha varit riktiga. Tyskarna har blivit besegrade på slagfältet
och vet att de inte längre kan slå våra markstyrkor. Detta är deras sista kort. De
försöker bomba oss till underkastelse.”
”Kan de verkligen bomba oss så hårt att vi ger upp?”
Geoffrey stirrade upp mot himlen. Fler luftvärnspjäser öppnade eld och nu kunde
52

han och Wynn höra krevaderna högt ovanför staden. Han trodde sig se någonting
som glimmade; kanske en reflex i en plexiglashuv. Men bombplanen gick för högt
och solljuset kom in snett framifrån och bländade honom. ”Jag vet inte”, svarade han
dröjande.
”En sak är i alla fall säker”, sade Wynn. ”Deras 109:or har bara bränsle för cirka
tio minuters strid ovanför London. Med tanke på hur stor styrka de samlat ihop, har
vårt försvar haft god tid att få upp jaktflyget. De kanske gör oss illa, men det kommer
att stå dem själva dyrt.”
Geoffrey såg förvånat på henne. Hon kramade hans arm och log flickaktigt. ”Du
glömmer väl inte vad jag har för uppgift, mannen min?”
”Nej, självklart inte.”
Plötsligt blandade sig ett nytt läte med surret från motorerna och de klagande
sirenerna – det vinande ljudet från fallande bomber. Ett gällt visslande som ändrade
ton sekunderna innan varje serie träffade marken och förbyttes i tunga explosioner.
Dånet verkade i första hand komma från öster.
”De anfaller dockorna”, sade Geoffrey. ”Dockorna och East End.”
”Märkligt”, mumlade Wynn bredvid honom, ”men jag är inte det minsta rädd.”
Han nickade. ”Inte jag heller, men vi kanske borde gå ner till källaren. Mrs Baker
blir orolig annars – och det vill vi väl inte?”
En serie bomber slog ned någonstans i närheten. De kände vibrationer i golvet
och det klirrade lätt i takkronan. I fjärran hördes klockorna från en ambulans eller
brandbil, sedan slamrade det till i takpannorna på det motsatta huset. Geoffrey förstod
att det var nedfallande splitter från luftvärnsgranaterna. Han drog igen fönstret.
”Vi går ner.”
De tog sina gasmaskväskor och lämnade rummet.
”Tisdagen den tionde september”, sade Wynn då de kom fram till trappan och
började gå nedför de mattklädda stegen. ”Det blir en dag att minnas.”
Geoffrey var först och stannade så abrupt att Wynn gick rakt in i honom. ”Jösses”,
klagade hon. ”Se dig för.”
”Men för höge farao.” Geoffrey vände sig mot henne. ”Jag kom just på en sak.”
”Vad?”
”Den tionde september! Att jag inte har tänkt på det förut. Det är ju helt otroligt.
Det är min och Andrews födelsedag idag. Jag fyller tjugo. Jag är inte längre tonåring.”
Han började skratta. Wynn stirrade på honom; först förfärat, sedan med ett allt
bredare leende. ”Ja, då får jag väl gratulera då”, skrattade hon. ”Jag är ledsen att jag
inte har köpt någon present.”
”Det gör inget.” Geoffrey hade svårt att få luft. ”Jag fick en så fin av Hitler.”
Det fortsatte tills skratten övergick i hysteriska snyftningar. Sedan fann de dörren
53

som mrs Baker talat om och de trevade sig ned till källaren, där en förskrämd skara
människor väntade på dem. Det svaga skenet från ett ensamt stearinljus avslöjade att
de församlade tagit på sig sina gasmasker och de andades på sådant sätt att maskerna
verkade levande och avgav ett pruttande ljud. Kombinationen av syn och ljud var så
dråplig att den skadade flygaren och hans flicka inte kunde låta bli att brista ut i skratt
på nytt. Fnissande satte de sig ned på golvet. En ny serie bomber slog ned i närheten
och stötarna fick duster av damm att regna ned från taket. Även detta uppfattade de
som omåttligt lustigt och till slut fann sig mrs Baker – de hade känt igen henne på
hennes kläder – tvingad att ta av sig sin mask och fråga vad det var som de hade så
roligt åt.
”Åh, förlåt oss, mrs Baker”, sade Geoffrey och försökte behärska sig. ”Men
ibland är det bara för härligt att leva.”
Änkan såg från Geoffrey till Wynn, som krupit ihop intill honom och nickade
instämmande. Sedan muttrade hon någonting otydligt om ungdomar och satte tillbaka
gasmasken framför ansiktet.
Geoffrey log belåtet, lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen.
Födelsedagar var det bästa han visste.
Bath, tisdagen den 10 september.
Linda och Jane hade avslutat sitt pass och gick den korta biten från brunnssalongen
till Sally Lunn's House. Trots att de just lämnat ett ställe fyllt av plågor och död var
deras sinnesstämning ganska uppsluppen, för samma morgon hade BBC:s nyhetssändningar
talat om ett riktigt genombrott av den tyska fronten och att fiendens
trupper befann sig på återtåg över hela Sussex.
De var inte ensamma i sin glädje. På torget nedanför katedralen hade hundratals
människor samlats och avhandlade ivrigt krigshändelserna. Äldre herrar och damer;
kvinnor i sällskap med sina barn, egna eller evakuerade; hemvärnsmän och poliser;
tjänstemän som tagit en stunds ledigt för att vara med och diskutera de goda nyheterna
– endast duvorna verkade missnöjda med hur saker och ting utvecklade sig, för
den stora människomassan på torget hade tvingat upp dem i katedralen och nu satt
de där och bligade ned på uppståndelsen från takåsar och torn. ”Så här mycket folk
har jag inte sett sedan före invasionen”, ropade Jane och armbågade sig förbi en
grupp ganska breda damer försedda med var sin bjäbbande knähund. ”Se så glada
alla är.”
”Alla är lättade”, svarade Linda som trängde sig fram bakom henne. En äldre man
log brett och sade någonting till henne. Hon hörde inte vad det gällde, men log till-
54

aka. Därefter var det en gammal dam som högg tag i hennes handled och berättade
att detta var den största dagen sedan förra krigsslutet. Hon följdes av en kraftig,
ganska berusad, medelålders man som firade händelsen genom att bjuda alla på vin.
Det hade bildats en cirkel av tomrum runt honom, för hans version av att bjuda,
bestod i att stänka ned alla som kom för nära. Slutligen kom de ut ur folkmassan och
flydde in på Church Street.
”Säg det nu”, sade Jane när de kommit så långt från folkmassan att hon kunde
använda normal samtalston. ”Vad var det du skulle berätta?”
”Jag säger det då vi kommit in”, kontrade Linda muntert. ”Jag sa ju att det var en
överraskning.”
”Du och dina hemligheter.”
”Jaså, låter det så? Du kanske inte vill veta vad det är?”
”Jo, det vill jag.”
Church Street övergick i North Parade Passage och strax därpå stod de utanför
Sally Lunn's House, som åter öppnat efter att ha varit stängt sedan invasionsdagen. De
var inte de enda som beslutat att besöka stället, för den korta hallen var fylld av folk
som väntade på en plats att sitta. Tursamt nog, var det endast Linda och Jane som
önskade ett bord för två, medan övriga väntande tillhörde större sällskap. De blev
visade uppför trapporna till övervåningen, även om denna service var totalt onödig:
Linda och Jane hade gått uppför de mattbelagda stegen så många gånger att de skulle
ha hittat med förbundna ögon. De blev anvisade ett bord vid ett av fönstren, med
utsikt mot North Parade Buildings. ”Nå”, insisterade Jane sedan en servitris tagit
deras beställningar och ställt fram koppar och fat. ”Nu måste du tala om vad som är
så hemligt.”
Linda fiskade upp ett ihopvikt papper som hon haft liggande i fodralet bredvid
gasmasken. ”Till dig, miss nyfiken”, log hon.
Jane fattade arket och stirrade på sin väninna. ”Det är väl inte –?”
Linda nickade. ”Från Andrew.”
Jane verkade plötsligt få problem med andningen. Hon lade varsamt ned papperet
på bordet bredvid koppen och fatet; ungefär som om hon var rädd att bokstäverna
skulle rymma om hon började läsa det omedelbart. ”Jösses. När fick du det?”
”Det väntade på mig när jag kom hem igår kväll”, svarade Linda belåtet. ”Ska du
inte läsa det?”
Jane svalde och stirrade på henne. ”Jag vet inte om jag vågar”, andades hon.
”Skickade han det till dig? Har du läst det?”
”Lugn, Jane”, skrattade Linda. ”Andrew skickade ett brev till mig. Han hade
glömt din adress och därför lagt ditt i samma kuvert. Jag fick i uppgift att överlämna
det. Som svar på din fråga så har jag inte läst det. Och med tanke på att mitt brev var
55

skrivet endast på ena sidan av papperet medan ditt består av båda sidorna, så misstänker
jag att jag bara är en kurir i den här affären.”
”Förlåt, Linda – det är klart att du inte har läst det. Jag är bara så omtumlad.” Jane
stirrade som hypnotiserad på brevet. ”Vad skrev han till dig?”
”Att han mådde bra, att han saknade mig och att jag skulle överlämna det andra
arket till dig.” Linda gjorde en ful grimas åt sin väninna. ”Du har stulit min bror, Jane.
Jag förlåter dig aldrig.”
Jane tog äntligen upp arket och började läsa. Linda lämnade henne ifred och såg
istället ut genom fönstret. Långa skuggor bredde ut sig över North Parade Buildings
och den låga eftermiddagssolen fick gatstenarna att glänsa som av renaste guld. Hennes
blick drogs till en varningsaffich på andra sidan gatan. Den var mörkblå med vit
text och deklarerade: Hjälp inte fienden – vårdslöst prat kan förråda viktiga hemligheter!
Bredvid det första satt ett annat anslag. Texten var för liten för att Linda skulle kunna
läsa den uppifrån fönstret, men hon hade sett plakatet tidigare och visste att det stod:
Igenkänningsplanch 1. – Fientliga uniformer. Illustrationerna under texten föreställde två
tyska soldater, den ene infanterist, den andre fallskärmssoldat. De saknade ansikten
och deras huvuden hade gjorts aningen för små, varför de såg opersonliga och
grymma ut. Förhoppningsvis – efter dagens nyheter – skulle Linda aldrig behöva se
dem på riktigt.
Det var mycket människor i omlopp. Flertalet var äldre personer: gamla damer
som iklätt sig sina tjusigaste hattar och blommigaste klänningar eller kjolar, och som
ivrigt diskuterade med varandra; äldre män med allvarligare ansiktsuttryck, men även
de upprymda av de senaste nyheterna. Många av dem passerade North Parade Passage.
Linda såg en man som antagligen var veteran från förra kriget. Han saknade ben
och blev dragen i en rullstol av en stor kvinna med bestämt utseende. Mannen var
klädd i blå uniform och hade fäst en samling utmärkelser på bröstet. I handen höll
han en engelsk flagga på en liten pinne, som han extatiskt viftade med mot alla han
passerade. Synen fick Linda att tänka på den skräckslagne Harry Tomlinson som inte
ville förlora sina ben, och Harry Tomlinson fick hennes tankar att vandra till den
fortfarande medvetslöse Crofts.
Hon hade talat med doktor Hunt om Brian och fått veta att den operation som
utförts på etappsjukhuset gått bra, men att sviterna efter skadan lett till en hög feberaktivitet
och att risken för infektion fortfarande var överhängande. Inte heller hade
han kommit till medvetande ännu. Vid de tre tillfällen som Linda besökt honom i
hans rum, hade han några gånger mumlat där han låg, men det hade inte varit någonting
som gick att tyda; endast osammanhängande fraser.
Linda visste inte riktigt hur hon skulle tolka sina känslor för Crofts. I sina fantasier
hade hon gjort honom som hon ville att han skulle vara: vänlig, stark, beskyddan-
56

de. När hon stått med Debbie under äppelträdet för några kvällar sedan, var det
Crofts hon beskrivit som den sagoprins som skulle ta henne ut i världen: eller, rättare
sagt, till världens ände. Hon hade i honom förkroppsligat sitt behov av den följeslagare,
med vilken hon en gång skulle lämna sin trygga tillvaro i Rosegarden för att leva
sitt eget liv med en egen familj.
Nu var inte Crofts någon prins i skinande rustning som en dag skulle bli kung i ett
fjärran sagorike, utan en svårt skadad pojke som kämpade för sitt liv på ett provisoriskt
fältsjukhus i Bath. Han var inte längre hennes trygghet. Istället kände Linda att
det var hon som fått i uppgift att stå vid Crofts sida när han väl vaknade ur sin medvetslöshet.
Om han någonsin vaknade.
”Åh, Linda”, utbrast Jane och lade ned brevet på bordet. ”Andrew älskar mig
verkligen; jag vet det nu.”
”Vad står det?”
Jane såg tankfullt ned i bordsduken där hundratals små rosor simmade i ett rosafärgat
hav. Hennes ögon hade fått en sällsam glans. ”Att han längtar efter mig och att
han mår bra, och att han inte varit i strid ännu. Han skriver att maten är dålig och att
han har fått stora blåsor på fötterna. Men ingenting om var han är någonstans.”
”De får inte skriva om sådant och censuren klipper ändå bort det.”
”Jag vet. Han har skrivit något väldigt vackert i slutet. Vill du höra?”
”Självklart.”
Jane tog upp brevet. ”Igår natt låg jag länge vaken och såg upp mot stjärnorna”, läste hon.
”Pegasus och Andromeda var alldeles ovanför huvudet på mig. Då jag visste att även du kunde se
dem bara genom att lyfta ansiktet mot himlen, tycktes avståndet mellan oss krympa och deras glimmande
ögon gav mig styrka att möta de prövningar som ännu ligger framför mig. Jämfört med alla
de himlakroppar som i detta ögonblick blickar ner mot oss; jämfört med de miljontals år som
stjärnhimlen levt sitt eget liv utan att något mänskligt öga funnits där att betrakta den, kan våra liv
tyckas futtiga och meningslösa. Det finns dock något som i betydelse vida överglänser allt som universum
kan ställa upp i ett försök att matcha det – och det är du, Jane. Du betyder mer för mig än
någonting annat i denna värld, och därför ska jag en dag återvända till dig så att vi två kan bli ett.
Stjärnorna är eviga – så även min kärlek till dig.”
Jane sänkte papperet. ”Det är undertecknat: din Andrew”, avslutade hon och hennes
ögon fuktades av rörelse.
Linda kunde föreställa sig broderns allvarliga ansikte. Även hon kände hur tårarna
var nära och försökte skämta bort sin förlägenhet: ”Jag sa ju att han var mer förtjust i
astronomi än hundar.”
Jane log. ”Ja, jag vet. Det var därför ni lekte med Geoffrey och Paddington.”
”Så du har inte glömt det där?”
57

Jane log. ”Jo, det är klart att jag har. Förlåt, jag retades bara.”
”Det är faktiskt exakt åtta år sedan den där dagen”, viskade Linda. ”Andrew och
Geoffrey fyller tjugo idag.”
”Gör de? Varför har du inte sagt någonting om det?”
”Jag kom att tänka på det först imorse. Vi har ju ändå ingen möjlighet att gratulera
dem.”
Jane instämde och de blev avbrutna när servitrisen kom med deras beställning.
Hon ställde ned bullarna framför dem och fyllde deras koppar med rykande te. Två
pyttesmå fat med grädde och marmelad beledsagade bullarna. ”Det blir en shilling,
fyra pence var.”
”Jag betalar”, sade Linda och fiskade upp sin portmonnä. ”Här.”
”Du ska inte alltid betala för mig”, sade Jane sedan servitrisen gått för att växla.
”Jag vill inte verka otacksam, men jag har faktiskt egna pengar.”
Linda viftade bort hennes protester. ”Jag får pengar av pappa”, sade hon. ”Så att
du och Jane kan gå och ta er en kopp te, säger han.”
Jane verkade nöja sig med svaret. ”Vill han att du ska bjuda mig? Han är snäll
John.”
”Han är ju din blivande svärfar.”
”Linda!”
”Nåja, åtminstone tror han det. Håller redan på med planer för ert bröllop.”
Jane suckade. Hon såg oseende ut genom fönstret. ”Andrew måste komma hem
först.”
Servitrisen återvände med växeln. Linda frågade om de kunde få lite mer grädde
och marmelad.
”Tyvärr inte, miss”, svarade servitrisen med en axelryckning. ”Vi måste ransonera
precis som alla andra. Om ni har några klagomål kan ni lämna dem direkt till mr A.
Hitler, Berlin.”
”Det ska vi.”
Servitrisen gick och Linda började stryka marmelad över sin bulle – noga med att
det skulle bli minst lika mycket kvar till Jane. Grädden lade hon som alltid i en liten
klick i mitten på bakverket; på det sättet fick hon det godaste kvar till sist. Hon väntade
tills Jane hade brett på sin bulle, varefter de åt några minuter under tystnad. Det
var Jane som bröt den: ”Vad sa du att han hette, Andrews kamrat?”
”Brian Crofts.”
”Brian, ja. Jag hoppas så att han ska vakna upp, så att jag får tala med honom om
Andrew.”
Linda mumlade instämmande med munnen full av bulle. Hon hade inte berättat
någonting om sina fantasier kring ”Philip”, så Jane trodde fortfarande att Lindas in-
58

tresse för Crofts endast hade att göra med att han var Andrews kamrat. ”Jag ska hålla
ett öga på honom”, lovade hon.
”Vi ska hålla ett öga på honom båda två”, instämde Jane. Hon rynkade plötsligt
pannan och såg på Linda. ”Mitt brev var inte daterat”, sade hon. ”Var ditt?”
Linda nickade. ”Ja, det var det. Den andra september.”
Jane bleknade. Linda såg hur tankarna for runt i huvudet på henne. Hon förstod
att väninnan nu tänkte i samma banor som hon själv hade gjort när hon först fått
breven. ”Nämnde Andrew någonting om den här Crofts för dig?”
Linda böjde sig ned och tog upp sitt eget brev. Hon lade det på bordet framför
sig. ”Han nämner honom på ett ställe”, sade hon. ”Det står: Brian är fortfarande med
mig och tjatar hela tiden om din inbjudan till Rosegarden. Jag antar att du kommer att få träffa
honom igen. Det är allt.”
Jane blev allt blekare. ”Och när blev Crofts skadad?”
”Under striden vid Leith Hill. Det var den tredje. Förra tisdagen.”
”Åh, herregud.” Jane lyfte ena handen till munnen. ”Jag tänkte inte på hur lång tid
det har tagit för det här brevet att nå oss. Om Crofts blev –? Det betyder att Andrew
hamnade i strid dagen efter att han skrev brevet.”
”Jag är rädd för det.” Linda kastade en blick åt sidan. En av damerna vid ett angränsande
bord hade förstått vad de två flickorna talade om. Kvinnan gav Linda ett
medlidsamt öga och såg sedan bort.
Jane böjde sig fram över bordet och fattade Linda om handleden. ”Han måste
vakna. Den här Brian, han måste berätta för oss vad som hände.” Hon släppte taget
lika plötsligt. ”Vad var det för inbjudan? Känner du honom sedan tidigare?”
Linda ryckte på axlarna. ”Han var en av dem som hämtade Andrew sista gången
han var hemma”, sade hon. ”Vi skämtade lite grann och jag sa att nästa gång Andrew
tog bondpermis kunde han ta med sin kamrat.”
”Det har du inte berättat.”
”Äsch”, negligerade Linda. ”Jag tyckte väl inte att det var så viktigt.”
”Men det är enda gången du har träffat honom?”
”Ja.”
”Jaha. Så då är det därför du har sprungit upp till honom så många gånger idag.
Jag trodde det var för att du ville veta något om Andrew.”
”Det är klart att jag vill veta vad som hänt Andrew.”
Jane stirrade på Linda några sekunder och vred sedan undan blicken. ”Förlåt”,
sade hon. ”Jag är så orolig att jag inte vet vad jag tänker. Blotta tanken på min Andrew
– vår Andrew – inblandad i någonting så gräsligt som –”
Jane förmådde inte avsluta meningen, utan sänkte huvudet för att stirra frånvarande
ned på sin halvätna bulle. Linda fattade sin tekopp med båda händer. ”Jag vet”,
59

sade hon. ”Han är inte skapt för sådant.” Hon drack en klunk av den nu ljumma
drycken. ”Han är filosof, inte krigare.”
”Jag ska be för honom”, sade Jane.
Som på en given signal upphörde alla samtal inne i lokalen. Det hände så plötsligt
att Linda för ett ögonblick trodde att de andra gästerna hade hört vad Jane sagt, och
att det var därför de tystnat. Skälet var emellertid ett annat. Förvånat upptäckte de
föreståndarinnan för Sally Lunn's House i dörröppningen. ”Ursäkta mig att jag stör er
mitt i era måltider”, sade hon och vred oroligt sina tjocka händer. ”Men jag hörde det
just på radion och tänkte att ni kanske ville veta. Tyskarna gjorde en stor flygräd mot
vår huvudstad nu på förmiddagen.”
Chester, tisdagen den 10 september.
När det äntligen var dags för nionyheterna och konungens tal, hade de samlade känt
till bombningen av London sedan ett par timmar. Efter de optimistiska tongångarna
under förmiddagen, hade den stora räden dämpat glädjen. Alla utom barnen hade
samlats för att höra vad kungen hade att säga – även Nathaniel och Harriet Deaves –
och man tog nu för tredje gången del av BBC:s rapport om bombningen.
”...är förstörelsen speciellt stor i Southwark, Bermondsey, Newington, Rotherhite och Wapping,
men även områden nordväst om Themsen har träffats, där speciellt Kensington och Belgravia drabbats.”
Medan personerna i rummet stumt lyssnade, meddelade hallåmannen att upp
emot tusen personer befarades ha omkommit under bombningen och att dödssiffran
antagligen skulle stiga varefter man rensade upp bland ruinerna. Man informerade
också att Londons tunnelbanestationer från och med nu skulle vara öppna för allmänheten
om flygsirenerna ljöd. Detta hade beslutats sedan dagens anfall visat att
många haft svårigheter att hinna till ordentliga skyddsrum, och då många skyddsrum
hade blivit fyllda till bristningsgränsen.
”Detta angrepp har emellertid inte skett utan kostnader för fienden. Under dagens strider har
etthundratjugotvå fiendeplan förstörts och ytterligare ett fyrtiotal anses ha fått så allvarliga skador
att de försatts ur stridbart skick. Detta resultat uppnåddes mot en egen förlust av trettiosju plan,
där fjorton piloter lyckades rädda sig.”
”Åh, Gud – låt Geoffrey vara vid liv”, bad Hillary.
”Det är klart att han är vid liv!” reprimerade Norma. ”Prata inte strunt, flicka!”
Hallåmannen repeterade de goda nyheterna från morgonen, och kunde nu meddela
att även Reigate och Crawley definitivt befann sig i brittiska händer och att brittiska
förband under eftermiddagen hade ryckt in i västra Brighton.
60

”...och nu följer ett kort tal av hans majestät konungen.”
Några sekunder förflöt varefter George den sjätte började tala med sin tunna,
stammande röst:
”Jag fick idag under morgonen reda på att fienden har inlett ett allmänt återtåg från områden
som nyligen varit ockuperade. Vi delar alla glädjen över denna nyhet – men kanske betyder den mer
för mig personligen – eftersom jag bär det yttersta ansvaret för vårt land.”
Kungen gjorde en kort paus. Ingen i rummet sade något; samtliga hade låst blicken
på något neutralt föremål och följde spänt talet.
”De umbäranden som denna nation burit under de senaste två veckorna”, fortsatte rösten,
”har varit så svåra, så tragiska, att nationer med ett mindre beslutsamt folk skulle ha valt nederlaget
framför fortsatt kamp. Men vi har inte sviktat; vi har bestått provet. Trots inledande bakslag,
och trots att fienden kastade mot oss hela sin styrka – till lands, till sjöss, i luften – lyckades vi
stoppa honom och driver honom i detta ögonblick tillbaka mot de stränder där han en gång landsteg.
Kära medborgare, inte tvivlade jag för ett ögonblick på vår slutliga framgång. När jag och drottningen
beslutade att stanna i London var det med förvissningen att ingen tysk soldat någonsin skulle
sätta sin fot i Englands huvudstad. Jag riktar mig nu till er – man eller kvinna som mött motståndaren
med vapen i hand, på verkstadsgolvet i våra fabriker eller genom det tålamod och den tapperhet
som satt er i stånd att uthärda hans flygangrepp – och prisar er alla för denna bragd. Er konung
bär er i sitt hjärta – med stolthet, tacksamhet och, slutligen, med vetskapen att aldrig tidigare
har ett folk gjort sig så förtjänt av seger. Även om vi fortfarande har en lång och mödosam väg framför
oss kan jag på goda grunder konstatera att vår framlidne premiärminister, Winston Churchill,
hade rätt då han talade till nationen under invasionsdagen. Vi har bestått.”
De sista orden följdes av en längre tystnad. Det knastrade i etern och någon talade
i bakgrunden. Sedan: ”Med anledning av den skamliga – och fullständigt meningslösa – bombning
– som utfördes tidigare idag – vill jag bara säga fienden en sak –: ni är inte ensamma om att
ha bombplan.”
Talet följdes av nationalhymnen. Samtliga i rummet reste sig och nynnade till tonerna.
Louise såg att både Basil och Nathaniel hade tårar i ögonen. Martha och Harriet
sjöng med tålmodigheten hos personer som gjorde någonting av vana snarare än
övertygelse. Caroline såg orolig ut; Nicole fundersam.
”Jag tycker han är redig vår kung”, sade Norma när de sista tonerna dött ut och
Nathaniel stängt av radion. ”Ni ska se att han ger Hitler svar på tal.”
Hennes ord inledde en längre debatt om det militära läget, bombningen av London
och kungens talsvårigheter. Den avbröts av Nicholas och Wendy som kom
springande nedför trappan för att berätta att de sett en vålnad i trädgården och ville
att Basil skulle komma med för att få den identifierad. Ljudnivån minskade något när
Basil och Nathaniel följde de båda barnen upp till övervåningen, där de skulle spana
ut i trädgården från Nicoles sängkammare. Louise begagnade tillfället att meddela sitt
61

eslut att fara tillbaka till London.
”Du kan inte fara tillbaka dit nu”, utbrast Martha. ”Med bombningen och allt.”
”Det är just därför jag far”, genmälde Louise. ”Någonting har hänt Donald – jag
är säker på det – och det är min plikt som hustru att försöka hjälpa honom.”
”Men kära barn – vad har flugit i dig?” Martha såg uppfordrande på Hillary. ”Hillly!
Tala om för henne att det är rena rama dåraktigheterna.”
Hillary suckade. ”Ingen idé, Martha. Jag har försökt.”
”Om tyskarna är på reträtt”, sade Louise, ”är det inte längre någon fara att de tar
London och jag behöver inte välja någon färdväg som går i närheten av frontlinjerna.
Den enda risken är bombningarna, men den delar jag med alla andra.”
Hillary skakade på huvudet. ”Vad var det jag sa.”
Louise såg omkring sig; mätte de andras åsikter genom att studera deras ansikten.
Hillary och Martha var emot det. Harriet också, även om hon inte ville säga någonting
eftersom hon inte tillhörde familjen. Norma var ett osäkert kort; så också Caroline,
även om den senare såg lite betänksam ut. Nicole var den enda som inte verkade
speciellt upprörd. Hon studerade Louise med ett svårtolkat uttryck av nyfikenhet.
Basil och Nathaniel kom tillbaka från övervåningen. Spöket som barnen hade sett
var varken ”den blå damen” eller ”hovmästaren från Cold Ashton”, utan en skottkärra
som stått lutad mot stammen på Nicoles blodek. Besvikna suckar följdes av Basils,
och även Nathaniels, invändningar då Martha informerade dem om Louises planer.
”Det är klart att du inte kan fara iväg till London på vinst och förlust”, förmanade
Basil. ”Du har ju ingen aning om var Donald befinner sig. Med tanke på hur nära
London tyskarna var – och fortfarande är – är det inte omöjligt att han har flyttats till
Liverpool eller kanske till och med Edinburgh. Då vore det ju rena vansinnet om du
for ner till London för att söka efter honom där. Och, dessutom – jag försäkrar att
Donald inte hade sprungit iväg för att leta efter dig om rollerna varit omvända.”
”Du kan behålla dina åsikter för dig själv”, fräste Louise och började demonstrativt
att flytta deras urdruckna tekoppar till matbrickan. ”Jag åker till London och sedan
kan ni andra tycka vad tusan ni vill.”
Hon marscherade ut i köket och började argt att flytta servisen från brickan till
diskhon. Någon kom efter henne. Hon upptäckte Nicole i dörröppningen. ”Om du
tänker försöka få mig på andra tankar, så glöm det.”
Nicole svarade inte. Istället lutade hon sig mot dörrposten och Louise såg hur
hennes blick svepte över sakerna i köket: nästan som om hon var osäker på om allting
fanns på sin rätta plats. ”Nej, jag tänker inte försöka övertala dig att stanna, Louise”,
sade hon slutligen. ”Tvärtom – jag tänker följa med dig.”
”Följa med?” Louise skakade häftigt på huvudet. ”Det kan jag inte tillåta.”
”Var inte dum.” Nicole korsade armarna över bröstet. ”Du har ingen aning om
62

vad du kommer att stöta på. Det kan bli svårigheter längs vägen och vad ska du göra
om Donald inte är hemma då du kommer fram? Det är mycket bättre om vi är två.
Tillsammans kan vi alltid hitta på någonting.”
Louise kände hur ilskan släppte. Hon drog en djup suck och gav sin svägerska ett
flyktigt leende. ”Jag är tacksam, Nicole – men det här är mitt problem. Jag kan inte
dra in dig i det.”
”Det är inte frågan om att dra in mig. Du är Thomas favoritsyskon. Det har du
alltid varit och han talar jämt om dig. Jag skulle få skämmas om jag inte hjälpte dig.
Dessutom –” Nicole hade svårt att formulera sig. ”Antag att Donald – att någonting
verkligen har hänt honom. Vi får vid Gud hoppas att så inte är fallet. Men om det
ändå skulle vara så – vore det inte bättre att ha någon med sig då? Någon som tillhör
familjen.”
Louise nickade. ”Jo, det är klart”, medgav hon. ”Men du måste vara här om
Thomas skulle komma hem.”
”Han kommer inte hem.” Nicole vek med blicken och synade sina naglar. ”Han
håller inte på med konvojtjänst längre. Han är inblandad i striderna i Kanalen.”
Louise ögon smalnade. ”Kanalen? Hur kan du veta det?” frågade hon.
”Han berättade det sist han var hemma”, svarade Nicole.
Deras ögon möttes för en kort sekund och Louise lade märke till en ängslan som
hon inte sett tidigare.
Nicole gick fram till bänken bredvid spisen. ”Jag fick inte tala om det för någon”,
sade hon och fingrade på paketet som innehöll deras teranson, ”men hans fartyg
omförflyttades till ostkusten för att ansluta sig till invasionsberedskapen. Han måste
ha varit där när de landsteg.”
Louise såg oförstående på henne. ”Det här har du aldrig berättat.”
”Nej, jag lovade att ingenting säga. Det var hemligt. Jag antar att jag kommer att
få mig en ordentlig utskällning av Thomas nu.” Nicole tog tepaketet och ställde det
på sin plats i skafferiet. ”Thomas kommer inte hem så länge de slåss i Kanalen”, sade
hon. ”Jag vill följa med dig Louise – om du kan stå ut med mig.”
”Det är klart att jag kan. Men du kan väl inte lämna Frederick och Wendy ensamma?”
”Caroline tar hand om dem.”
Louise rynkade pannan. ”Säkert? Även Frederick?”
”Ja, Frederick är ju nästan tre år gammal, och hur många barn i hans ålder har inte
blivit evakuerade”, sade Nicole och sänkte rösten aningen så att ingen i vardagsrummet
skulle kunna höra dem. ”Kan de klara det så kan Frederick också. Och Caroline
har varit som en andra mamma för dem bägge det senaste året. Det blir inga problem,
så bra som de kommer överens.”
63

”Om du säger det så.” Louise värderade Nicoles påstående och fann att hon höll
med. ”Ja, på den punkten har du antagligen rätt.”
”Caroline har ingenting att ta sig för”, fortsatte Nicole, ”och hon behöver känna
lite ansvar. Att ta hand om Frederick och Wendy några dagar kommer att avleda
hennes tankar från Tommy.”
”Jag förstår.” Louise satte proppen i diskhon och vred på kranvattnet. ”Och du
känner att du klarar att vara ifrån barnen.”
”Ett par dagar, ja. Inga problem. Har du tillräckligt med bensin?”
”Det som finns i dunken jag hade med mig räcker till London och tillbaks hit.
Sedan är det slut.”
Nicole putade med läpparna. ”När hade du tänkt åka?”
”Torsdag eller fredag. Du förstår att det kan bli farligt. Tyskarna är inte slagna
ännu. Och vi får inte glömma bombningen.”
Nicole fnissade plötsligt till. ”För bara några minuter sedan sa du att det inte var
någon fara.”
Louise synade allvarligt sin svägerska. ”Jag vet vad jag sa därute till mamma och
Basil”, medgav hon, ”men det är riskabelt. Jag tror att tyskarna försatt sin chans att ta
London, men deras flyg –”
Hon lät meningen hänga oavslutad i luften.
”Jag vet.” Nicoles leende var fortfarande kvar. ”Men varför fundera på sånt?”
invände hon. ”Det är inte utan att man saknar lite av sin ungdoms spänning. Det blir
inga problem, Louise, jag lovar.”
Louise nickade. Hon lutade sig lätt mot diskbänken och såg fundersamt ned mot
tekopparna som dansade runt i det tillströmmande vattnet. En av dem hamnade i
strålen, vattenfylldes och försvann under ytan. Det fick henne att tänka på sjunkande
fartyg och hon lyfte snabbt blicken mot Nicole. ”Om någonting skulle hända dig
kommer Thomas aldrig att förlåta mig.”
”Då får jag följa med då?”
”Ja, Nicole – det är klart att du får.”
64