OM FIENDEN KOMMER

Geoffrey såg på honom. ”Hur vet ni hur många plan jag skjutit ner?” frågade han.
”Åh” McLaughlin log och spottade genom det öppna sidofönstret. ”Det vet väl
alla. Sånt håller vi reda på. Ni sköt ner två 110:or som besköt flyktingar. Jäkla styvt
jobb, om jag får säga det, sir.”
Samtalet fortsatte på detta sätt medan de passerade Epping och sedan Epping
Forest. Skotten berättade om sin fru och sina fyra barn som han var väldigt stolt
över. Geoffrey lyssnade med ett halvt öra, samtidigt som han då och då sneglade på
Wynn. Hon satt bredvid honom; stel som en stenstod och med blicken låst framför
sig. Han hade frågat henne om det var någonting hon behövde från lägenheten i Epping,
men hon hade bara skakat på huvudet.
”Jag är på väg till Paddington Station, sir. Är det någonstans ni vill att jag ska köra
er. Har gott om tid på mig.”
”Tack, Jock, men Paddington blir utmärkt. Min syster bor i Bayswater.”
”Då så.”
En halvtimme senare hade skotten släppt av dem i närheten av Paddington Station
och de stod nu utanför Carruthers hem vid Leinster Gardens. Trots att det varit
en relativt kort sträcka från stationen och trots att hans bagage inte var speciellt
tungt, kände Geoffrey sig svag efter promenaden och svettades ordentligt i förmiddagssolen.
På detta väntade besvikelse, för ingen svarade på deras påringningar.
”Ingen här”, sade han till Wynn och stirrade irriterat på den vita knappen till ringklockan.
”Antingen är de bara ute, eller så har de lämnat stan. Eventuellt kan Louise
ha gett sig av till Bath, medan Donald är kvar här. Då befinner han sig säkert på inrikesdepartementet.
Det är ingen vits att vi stannar här. Vi får komma tillbaka senare.”
Wynn nickade. Hon hade inte sagt mycket under promenaden från Paddington
Station och hon var inte speciellt pratsam nu heller. Upptäckten att det inte var någon
hemma accepterade hon utan att ändra en min.
”Kanske någon av grannarna vet något”, sade Geoffrey. ”Vi frågar här intill.
Han fattade sin väska och gick till dörren närmast till vänster. Det stod Hobson
på namnskylten och han ringde på klockan.
”Ingen här heller. Har alla stuckit tro?”
Geoffrey såg sig omkring längs gatan och funderade på vart de skulle ta vägen, då
dörren till nästa lägenhet öppnades på glänt. Ingen visade sig. Istället märkte de hur
någon kikade på dem från mörkret bakom den smala springan. Geoffrey skulle just
ropa då dörren stängdes.
”Vad sjutton?”
Han flyttade sig de få metrarna till nästa lägenhet och klev uppför den korta trappan.
Efter två ilskna signaler öppnades dörren på nytt och ett litet skrynkligt kvinnoansikte
glodde på honom. ”Ja – vad är det? Vem är ni?”
20