OM FIENDEN KOMMER

göra före kriget.”
De fortsatte gatan framåt. ”Om det ändå vore över”, suckade Hillary. ”Då skulle
du och jag ha oss en riktig shoppingorgie.”
Louise skrattade. ”Mamma, så du säger.”
”Så det var likadant i London sa du?”
”Ja, det spelade ingen roll vart man gick – Harrod's, Mark's & Spencer's eller Selfridges
– lump så långt ögat nådde. Inga vackra färger längre, bara svart, grått eller brunt.
Jättedyrt alltihop. Och det var innan de fördömda tyskarna landsteg. Nu säljer de väl
ingenting alls.”
”Stackars gamla London. Även om vi driver ut tyskarna undrar jag om det någonsin
blir sig likt igen. Jag minns när du och Thomas var små – innan Andrew, Geoffrey
och Linda föddes – vi for alltid in dit för att julshoppa. Tänk alla ljusen, musiken,
tomtarna. Jag saknar kvällsbelysning.”
”Jag med.”
”För mig har London alltid varit förknippat med en massa underbara minnen.
Det har alltid legat där och väntat på en – fyllt av spännande upplevelser.” Hillary
fick ett drömskt uttryck i blicken. ”Jag kommer så väl ihåg den gången då jag och
min väninna Dawn for in till London och hade en riktigt vild helg. Det var innan jag
träffade pappa.”
”Men, mamma!”
Hillary gav sin dotter en road blick. ”Nej, jag menade inte vild på det sättet. Det
här var ju i början av seklet. Då var det inte som idag. Dawns moster var med som
förkläde. Nej, vi gjorde en massa annat skoj: var på muséer, besökte London Zoo
och hyrde trampbåt för en åktur på serpentinen.” Hillary rynkade pannan och såg
fundersamt mot norra porten som reste sig i bortre änden av gatan. ”Jag undrar vad
det blev av Dawn?” muttrade hon. ”Hon var en verklig vän. Jag har inte träffat henne
på över trettio år. Tänk så tiden rinner iväg.” Hon ryckte på axlarna och log mot
Louise. ”Kommer du ihåg den där sommaren då hela familjen var inne i London och
vi var på Zoo. Vilket liv det var. Thomas skulle promt se lejonen och pantrarna; du
skulle titta på ormarna.”
”Jag har alltid gillat ormar”, sade Louise.
”Och vi fick singla slant.”
Louise nickade. ”Ja, och Thomas vann så klart.”
”Nåja, du fick se dina krälande vänner till slut.”
”Du hörde kanske att de dödade dem?”
Hillary rynkade pannan. ”Dödade? Vilka?”
”Ormarna. I alla fall de som var farliga. Och de giftiga spindlarna också. De var
rädda att en bomb skulle förstöra deras montrar och att de skulle rymma. Jag hörde
24