OM FIENDEN KOMMER

© Michael Tamelander
OM FIENDEN KOMMER
Michael Tamelander
Del 1
Farväl, Rosegarden
1

Tack till: Carina Carlius, Niklas Zetterling, Magnus Tamelander, Mikael Norrby, Jonny
Bertilsson, Hanne Öhrn, Ellen Lundström, Jonas Hård af Segerstad, Stefan Örtquist,
Carolin Carlsson, Marita Danielsson, Eva & Lars Hjelm, Doris Lundmark,
Johan & Caroline Millerjord.
2

Prolog.
Mannen och flickan satt bägge på samma omkullvälta bokhylla. Hon var i de övre
tonåren; han närmare de femtio. Runt dem låg högar av bråte: krossade takpannor,
sönderbrutna bjälkar, murbruk och skorstenspipor. Hela gatan var full av vrakgods
och flera hus hade fått offras för att detta kaos skulle bli till. Rök från bränder, som
rasat hela natten, låg vitgrå över området och det stank förfärligt.
”Nej, nu kan jag inte läsa mer”, sade flickan och slog ihop den bok hon hade i
knäet. Hon grät inte längre, men de sotsvarta ränder som korsade hennes kinder avslöjade
att hon nyligen gjort det.
”Det gör ingenting”, sade mannen. ”Han har hört tillräckligt nu. De har alla hört
tillräckligt.”
Han lade sin ena arm över flickans axlar och kramade henne faderligt. Hon reagerade
inte på beröringen, utan satt bara stilla som tidigare. I bakgrunden hördes ropen
från män som arbetade med att rensa upp bland förstörelsen och runt mannens och
flickans fötter låg hundratals, ja, kanske tusentals böcker utspridda i dammet och
murbruket.
”Jag vet att det låter vansinnigt nu”, sade mannen. ”Men en dag kommer den här
stunden att vara begravd långt ner i ditt minne. Den kommer att dyka upp då och då,
det är ofrånkomligt, och du kommer alltid att tänka på den med smärta. Men andra
saker – händelser som ännu ligger i framtiden – kommer att överskugga det som
skett idag.”
Flickan såg på böckerna: små böcker och stora böcker; böcker i bruna band och
böcker i svarta eller färgade band. Alla hade de en sak gemensamt – de hade blivit
berövade sin värdighet. Ett plötsligt infall fick henne att öppna den hon höll i famnen
och med ett beslutsamt uttryck i ansiktet rev hon ur de första tio bladen. Sedan
lät hon boken falla ned i dammet bland sina olycksbröder.
”Varför gjorde du så?” frågade mannen.
”Så att jag aldrig ska glömma den här dagen”, svarade hon och tryckte de utrivna
bladen mot bröstet. ”Aldrig någonsin.”
Och nu grät hon på nytt.
3

Bathwick, Bath, fredagen den 2 augusti 1940.
Som namnet antyder är Bath en stad grundad på vatten. Den ligger i det område där
unge prins Bladud en gång i tiden upptäckte de kringliggande våtmarkernas fantastiska,
läkande förmåga. Bladud hade haft oturen att bli smittad av spetälska och tvingats
i exil såsom svinaherde. Han levde i ensamhet med sina djur som enda sällskap och
enligt traditionen blev även svinen smittade av den hemska sjukdomen. Av en ren
tillfällighet råkade han stanna för en tid i det sumpiga området runt floden Avon.
Hans grisar vältrade sig – som grisar gärna gör – i den inbjudande gyttjan och de blev
underligt nog botade från sin sjukdom. Bladud förvånades mycket över detta, men
följde deras exempel och rullade sig i leran. Ett underverk inträffade: prinsen blev
frisk och kunde i triumf återvända hem, där han sedermera besteg kungatronen. I
djup tacksamhet till de mirakulösa sumpmarkerna lät han bygga en stad på den plats
där han återfått sin hälsa.
Historien, som så många andra historier, var endast en legend, men Bath hade
funnits ända sedan den romerska ockupationen sista århundradet före Kristus, då
under namnet Aquae Sulis. Det låg i en frodig dal, flankerad på alla sidor av de kalkstensrika
Mendip Hills. De omringande höjderna innehöll en anmärkningsvärd
mängd källor som hade försett dalen med hett mineralvatten i över åttatusen år och
var den direkta orsaken varför staden fått sitt lite speciella namn.
Under den romerska perioden hade det bildats en omfattande hälsokult i Aquae
Sulis. Romerska arkitekter hade ritat och genomfört byggandet av ett underhållssystem
för att leda det varma vattnet till en jättelik badinrättning. Runt denna hade de
anlagt en mängd tempel och bassänger, och under tre århundraden växte staden till
att bli ett betydelsefullt religiöst center såväl som en välkänd hälso- och kurort. För
en period – sedan det romerska imperiet börjat knaka i sina fogar och legionerna
dragits tillbaka – sjönk stadens betydelse till en skugga av sitt forna jag, men under
Alfred den store återfick Bath lite av sin tidigare status och 973 efter Kristus kröntes
Edgar, den förste kung att regera över hela England, i St Peters klosterkatedral.
Vid sjuttonhundratalets början hade staden nått sin absoluta höjdpunkt av storhet
och berömmelse. Gräddan av den brittiska societeten hade betraktat Bath som en
tillflyktsort, vilken tjänat det dubbla syftet att dels befria dem från Londons jäkt och
plikter, dels fungera som en plats där de kunde ägna sig åt fester, konserter, sport,
promenader, spel och annat lättsinne, för att inte tala om politiskt ränksmideri. Under
denna period hade en våg av nybyggnationer svept över staden och under överinseende
av män som Richard ”Beau” Nash, Ralph Allen och John Woods hade Bath
4

genomgått en ansiktslyftning som gjort staden till en av de vackraste i England, ja,
kanske i hela Europa.
Dessa glada dagar hade varat fram till revolutions- och sedan napoleonkrigen,
men därefter hade en dramatisk förändring ägt rum. Det ekonomiska läget hade försämrats
och många byggnadsfirmor gått i konkurs, lämnande efter sig halvfärdiga
projekt som aldrig skulle slutföras. Sedan kom nittonde århundradet med det ökande
intresset för havsbad och de möjligheter som de nya järnvägarna erbjöd. Bath hade
fortsatt att växa, men skulle aldrig återfå den status det en gång haft – det engelska
societetslivet kom att söka sig till andra orter.
Detta år var det emellertid få som ägnade några tankar åt det förflutna eftersom
landet tycktes gå en dyster och mörk framtid till mötes. När Hillary Baxter betraktade
utsikten från sitt matsalsfönster, kunde hon varken se Bladud eller hans grisar eller
mycket av den sydvästengelska stadens nära tvåtusenåriga historia. Istället såg hon
Bath som det var 1940: en kompakt massa av honungsfärgade hus, dallrande i den
dröjande värmen från eftermiddagshettan.
Hillary var femtiotvå år fyllda, men trots sin ålder och trots det faktum att hon
fött fem barn till världen, var hon osedvanligt slank och rörde sig fortfarande som en
kvinna runt de trettio. Håret var mörkt – nästan svart – och hade inslag av grått. Vid
mungiporna och runt ögonen började svaga rynkor att uppträda, men dessa kunde
inte förta hennes skönhet, utan verkade istället för att framhäva den och visa en
kvinna i det korta men attraktiva tillståndet mellan medelålder och begynnande ålderdom.
Ljudet av en höjd röst bröt igenom Hillarys tankar och hennes blick lämnade
Baths stadsbebyggelse för att istället fokusera på två män som satt i trädgårdsbersån.
Hon log vid anblicken av deras ansiktsuttryck. Hennes man, John, såg som vanligt
avkopplad ut, men hennes bror Basil, vilken kommit över på en kopp te, började få
ett lätt irriterat drag över munnen. Utan att höra vad de sade, visste Hillary att de
diskuterade det ämne som befann sig på var mans läppar – det pågående kriget mot
Nazityskland.
Tanken på kriget, detta onda sinnens påfund, fick hennes leende att försvinna och
ersättas av en mer sammanbiten min. Om en månad var det ett år sedan Neville
Chamberlain meddelat att Englands regering, som en reaktion på den tyska invasionen
av Polen, förklarat Tyskland krig, och miljontals människors framtidsplaner gått
om intet.
Det hade varit Hillarys andra krigsutbrott. Hon hade varit med 1914, men då hade
allting känts annorlunda. Hon hade fortfarande varit ung, förälskad i John och ingen
hade trott att kriget skulle pågå längre än till jul. Några avgörande nappatag med tysken,
det var vad de hade sagt, och pojkarna skulle vara hemma innan kalkonen sval-
5

nat. Men hur fel hade de inte haft. Kriget skulle rasa i fyra långa år, och redan innan
de första slagen var till ända, hade det tagit ifrån Hillary hennes äldre bror och krossat
alla hennes drömmar och illusioner. Visst hade hon rest sig ur spillrorna av sig
själv; dels med Johns hjälp, dels med barnens. Men såren från det förra kriget skulle
aldrig helt läka. Och nu stod alltihop att upprepas.
Varför kunde männen aldrig lära sig?
Denna gång var det få som trodde att det skulle bli ett kort krig, och hittills hade
händelseutvecklingen givit de pessimistiska rätt. Englands och Frankrikes krigsförklaringar
hade startat en kedjereaktion, vilken lett till att Polen, Danmark och Norge,
Holland och Belgien fallit. Därefter hade turen kommit till Frankrike. Några korta
veckor och ”den starkaste armén i Europa” hade blivit slagen. Inte ens den brittiska
expeditionskår som skickats över till kontinenten, hade gjort någon skillnad. Sedan –
medan Frankrike stod och vacklade, dödligt sårad av de stötar som de tyska pansarkilarna
utdelat – hade det fascistiska Italien huggit landet i ryggen och därmed gått in i
konflikten på Tysklands sida. Som genom ett under hade större delen av den brittiska
expeditionskåren evakuerats från Dunkerques stränder, men nu stod Storbritannien
ensamt utan allierade – redo för den kanske svåraste tiden under sin historia.
Hillary suckade, lät blicken glida vidare, för att stanna och vila på vad som ännu
fanns kvar av den vackra blomsterrabatten. Hon älskade sina rosor: vackra, röda små
vänner som badade i ett hav av taggigt grönt. De besmyckade fronten av huset och
föll sedan av för att följa grusgången en bit ned mot grinden. Det var kvarlevorna
från en tidigare mycket omfattande odling.
Hillary hade hörsammat myndigheternas uppmaning att odla grönsaker, och trädgårdslanden
på husets östra och norra sidor var nu tillhåll för kål, tomater och andra
vegetabilier. Hon hade bestämt sig för att använda hela trädgården för detta ändamål
påföljande år. Beslutet hade varit tungt att fatta och krävt en ordentlig dos patriotism.
Hon ägde ingen botanisk läggning i sig, men av sentimentala skäl hade hon lärt sig
hur man planterade och sedan hållit delar av de tidigare ägarnas magnifika rosrabatter
vid liv. Att uppge alltihop för att odla grönsaker kändes som ett svek mot själva begreppet
skönhet.
Men landet behövde livsmedel. Ända sedan de första krigsdagarna hade England
varit utsatt för en marin handelsblockad. Ute på Nordatlanten pågick kampen mot de
tyska ubåtarna och krigsansträngningarna tog en allt högre avgift av det civila livet.
Det rådde brist på många av fredstidens dagligvaror, ransoneringen hade redan börjat
och familjen Baxter måste dra sitt strå till stacken. Visst var rosodlingen endast ett
skugga av sitt forna jag, men det var den som en gång givit gården och huset dess
namn: Rosegarden – platsen där John och hon sedan sexton år tillbaka bott och uppfostrat
sina barn. När Hillary studerade raderna av rosor, glänsande i solnedgången,
6

var det svårt att tänka sig att bortom denna idyll, bortom husen i Bath och de låga
kullar som omgav staden på alla sidor, var krafter igång som skulle kasta en hel generation
i olycka och fördärv.
Ett lågt visslande skvallrade om att tevattnet var färdigt och Hillary lämnade matsalen
för att gå bort till köket. I hallen hälsades hon av Paddington, familjens foxterrier,
vilken ivrigt sprang före och visade henne vägen.
”Jag hoppas att du inte har glömt bort att det är Lindas födelsedag imorgon,
Paddy”, sade hon till hunden, samtidigt som hon tog vattenkannan från den elektriska
spisen – en nymodighet som installerats i huset endast några dagar innan tyskarna
gått in i Polen. Då hade hon varit mycket stolt över sitt nyförvärv, men nu kändes
den pinsamt luxuös. Hon såg på terriern som uppmärksamt fixerade henne. ”Jag
hoppas att du har köpt någonting riktigt fint till henne, din lilla byracka.”
Paddington förstod att något förväntades av honom och viftade på svansen. Hillary
stängde av plattan, böjde sig ned och klappade honom, samtidigt som hon för
hundrade gången gick igenom morgondagen i huvudet. Linda var hennes yngsta barn
och fyllde arton år. Det skulle firas med en större sammankomst. Visst kändes det
lite oroligt att ha en familjehögtid när staden när som helst kunde utsättas för ett
flyganfall, men Hillary hade bestämt att Linda skulle hedras som vanligt. Familjen
hade inte varit tillsammans sedan krigsutbrottet och vem visste vad framtiden hade i
beredskap.
”Du ska se att det blir riktigt roligt imorgon, Paddy. Då kommer Frederick och
Wendy. Det blir väl lite omväxling från Nicky, tror du inte?”
Dessvärre hade det inte gått att samla dem alla. Paret Baxters äldste son Thomas,
snart trettio år fyllda och officer i flottan, hade inte lyckats utverka permission. Kanske
var det invasionshotet, kanske skulle han ut på konvojeskort. Hillary visste inte.
Plikten tvingade honom att stanna på sitt fartyg och det var inte så mycket någon
kunde göra åt saken. Nicole däremot, Thomas hustru, hade meddelat att hon och
deras två barn skulle komma, något som gladde Hillary mycket. Linda och Nicole
hade alltid varit goda vänner.
Thomas var den ende som hade tvingats lämna återbud. Louise, som var andra
barn i familjen Baxter och ett år yngre än Thomas, kunde komma, och hon skulle ta
med sig sin make Donald. Deras besök skulle ha det dubbla syftet att dels gratulera
Linda på hennes födelsedag, dels att hälsa på sonen Nicholas som i början av kriget
hade evakuerats från London och nu bodde hos Hillary och John i Bath. Louise kom
så ofta hon kunde, men Donald hade inte sett sin son på flera månader och Nicholas
talade mycket om sin pappa.
Familjen Baxter hade ingalunda klarat sig oberörda från den folkvandring som
drabbat landet vid krigsutbrottet. Redan innan krig förklarats – när tyska trupper
7

marscherat in i Polen och världen för några dagar hållit andan – hade miljontals britter
påbörjat evakueringen från de städer som förmodades bli bombade. Själva utflyttningen
hade gått smidigt nog, för denna var planerad långt i förväg; det var när
alla dessa barn, mödrar med spädbarn, havande kvinnor och invalider nått sina inkvarteringsorter
som problemen börjat. Endast några timmar efter att dåvarande
premiärministern, Neville Chamberlain, meddelat att alla ansträngningar för freden
visat sig gagnlösa och att ”detta land därför befinner sig i krig med Tyskland”, hade
dörrklockan klämtat och en stressad inkvarteringsofficer hade meddelat att Rosegarden
utsetts att härbergera Abigail och Leo: två barn från Londons East End.
Hillary drog på munnen vid minnet. Det var inte så att de två syskonen hade varit
besvärliga – de hade varit rena rama katastrofen. Flickan hade varit åtta år gammal,
hennes bror två år yngre. Uppvuxna i en av de värsta delarna av Londons arbetarkvarter,
hade de saknat varje uns av uppfostran och respekt. De hade varit smutsiga,
hade omgivit sig med en stank som Hillary aldrig tidigare kunnat föreställa sig och
Baxters hade varit tvungna att avlusa dem, en åtgärd där varken Hillary eller hennes
make hade haft den minsta skolning. Inom loppet av de elva dagar som Abigail och
Leo bott i Rosegarden hade de lyckats få John på gränsen till nervöst sammanbrott,
förstört merparten av barnen Baxters gamla leksaker, samt varit nära att starta en
eldsvåda i vardagsrummet. Hur det kom sig, hade modern till det två vandalerna ångrat
sitt beslut att skicka bort sina små änglar och låtit hämta tillbaka dem till London.
Rosegarden hade dragit en djup suck av lättnad och familjen Baxter hade beslutat att de
i görligaste mån skulle försöka unvika att ”invaderas” på nytt. Aldrig tidigare hade ett
beslut varit så enhälligt. Den enda som tycktes ha saknat de två ”monstren” var Paddington,
men han fick hålla till godo med den betydligt lugnare Nicholas, vilken anlänt
en vecka senare och stannat på permanent basis.
Hillary hejdade sig för en sekund och kastade en trött blick mot baksidan av huset.
Solen stod lågt och nådde inte längre ned till planteringarna. I utkanten av tomten
– där enbuskarna klättrade uppför sluttningen och gradvis övergick i fullvuxna
träd – växte sig skuggorna allt längre. Det var varken Abigails eller Leos fel att de var
som de var. Ingen hade någonsin lärt dem bättre. Det hade varit en gudagåva att bli
av med dem, men samtidigt hade familjen fått sig en skarp påminnelse hur lyckligt
lottade de själva var. Klasskillnaderna i det engelska samhället var fortfarande stora.
”Nu ska husse och morbror Basil få sitt te”, sade hon till Paddington och hällde
den varma drycken i tekannan.
Hunden skällde och viftade på svansen. Hillary skällde tillbaka och skrattade då
Paddington förvånat lade huvudet på sned. Hennes mellanson, Geoffrey, hade fått
honom i födelsedagspresent på sin tolvårsdag, och Hillary hade svårt att förstå hur
hela sju år hade kunnat försvinna sedan hennes son öppnat den lilla träkorgen och
8

överlycklig stiftat bekantskap med en lika överförtjust hundvalp. Nu var Geoffrey
Baxter inte längre tolv, utan nitton år gammal, jaktflygare i Royal Air Force och i färd
att ge sig in i striden mot det tyska Luftwaffe. Hillary slet blicken från Paddingtons
blanka ögon. Unga pojkar borde inte få gå ut i krig, tänkte hon förbittrat. Det kändes
meningslöst när de fortfarande hade hela livet framför sig. Den fördömde Hitler och
hans nazister.
Hon hade en tredje son, Andrew, som var yngre än Geoffrey. Åldersskillnaden
var emellertid inte fullt så stor som man kanske skulle ha trott. Faktum var att den
bestod av endast sju minuter, för Andrew och Geoffrey var tvillingar. Så gott som
omedelbart efter förlossningen hade det dock stått klart att det inte varit fråga om
tvillingar i den klassiska bemärkelsen, för de två nyfödda hade varit så olika som det
över huvud taget var möjligt. Geoffreys hår hade varit ljust, nästan osynligt, Andrews
svart och tjockt. Vartefter tiden gick skulle skillnaden mellan de två bröderna bli allt
markantare, och John brukade förklara fenomenet genom att säga att tvillingarna
Baxter helt enkelt inte var fullt ”enäggiga”. Även Andrew var i det militära, men inte
som flygare eller flottist, utan menig soldat vid infanteriet.
Hillary plockade fram koppar och fat, och placerade dem på en mörk träbricka.
John drack sitt te som det var, men hennes bror föredrog mjölk och socker, så hon
kompletterade brickan med sockerskål och en liten gräddkanna med mjölk. Ransoneringen
hade inletts under andra veckan i januari, när sockerransonen skurits ned till
tre och ett halvt hekto per person och bacon och smör till endast ett hekto. Denna
åtgärd hade följts av köttransonering från och med mars månad, och sedan te och
margarin i juli. Varken John eller Hillary använde mycket socker och det mesta av
ransonen gick därför till Nicholas eller Linda, men även Basil skämdes bort. Värre
var det med tebristen. Ett halv hekto per person och vecka, var ett hårt slag för en
tedrickande nation.
”Kom Paddy”, sade hon. ”Vi får väl inte låta gubbarna vänta.” Med hunden som
vägvisare gick hon ut ur huset och bort till de två männen i bersån. ”Här kommer
teet”, meddelade hon och ställde ned brickan på bordet. ”Hur har ni det härute?”
”Alldeles förträffligt”, svarade John. Han hade haft någon form av dokument i
handen. Nu lade han det ifrån sig på bordet och betraktade med andakt hur hustrun
hällde upp den rykande drycken. ”Tack käraste. Ska du inte göra oss sällskap en
stund?”
Han gjorde en inbjudande gest i riktning mot hammocken som varken han eller
Basil begagnade.
”Och diskutera politik?” Hillary skakade på huvudet. ”Det överlämnar jag åt er
gossar.”
”Vem sa att vi diskuterade politik?”
9

”Era miner – och era papper.”
Hon pekade på brodern, som även han satt med ett papper i handen.
”Åh, på det viset”, skrockade maken.
John Baxter var en storväxt man, bred över axlarna med begynnande gubbmage.
Han bar ett ständigt leende i sitt rödlätta ansikte. Basil Aggett var mer av typen benrangel:
lång och gänglig, och trots att även han hade en väl utvecklad känsla för humor,
trampade han runt i tillvaron med ett allvarligt, ofta lite bekymrat, uttryck i ansiktet.
Hillary älskade dem båda.
”Ingenting undgår min syster, John”, log Basil och lade ena armen runt Hillarys
höft. ”Det borde väl du veta?”
John nickade. ”Ja, jag borde väl det, antar jag.”
Hillary tog Basils gasmaskfodral från bordet – en detalj som besmyckade de flesta
personer som rörde sig utomhus – och kastade det i hammocken. Sedan fyllde hon
broderns kopp. Hon spillde lite, för han retades och vägrade släppa taget om henne.
”Nu tar du inte för mycket av sockret, Basil”, förmande hon. ”Tänk på Nicholas.”
”Självfallet inte”, log Basil. ”Du känner väl mig, kära syster.”
”Ja, det är precis vad jag gör.” Hillary lossgjorde sig från omfamningen. ”Borde
inte Linda och Nicholas vara tillbaka snart?” frågade hon.
Det var en retorisk fråga, för Hillary visste mycket väl att hennes dotter och dotterson
hade gått över till Lindas väninna, Jane, och att de skulle vara tillbaka vid åttatiden.
Hon kastade en kort blick ned mot grinden för att se om hon kunde upptäcka
dem, men vägen var lika öde som de närmaste grannhusen, vilka hade stått tomma
sedan några veckor tillbaka eftersom folket som ägde dem hade flyttat norrut. Det
fanns inga andra hus på sidorna om Rosegarden, endast skog.
”Ah, de kommer väl”, mumlade John och brände sig på tekoppen. ”Helsicke så
hett!”
”Du får väl ta lite av Basils mjölk då?” föreslog Hillary med spelad förtrytelse.
”Eller så kan du få det kallt nästa gång.”
Hon ställde tekannan på bordet och gick tillbaka in i huset. Paddington såg villrådigt
efter henne, men beslutade sig för att stanna kvar ute på tomten. Han lade sig
ned, grymtade och gned nosen mot gräset. John övergav alla planer på att dricka sitt
te förrän det svalnat något, och återgick istället till att läsa ett papper som Basil hade
haft med sig: ett flygblad som tyska bombplan fällt över delar av England natten
före. Flygbladet återgav en översättning av det tal Hitler hållit inför den tyska riksdagen
två veckor tidigare, där han gjort ett sista försök att vädja till engelsmännens
”sunda förnuft”. Det ville säga – att sluta fred innan Tyskland tvingades invadera de
brittiska öarna.
”Till denna dag”, citerade John, ”ångrar jag fortfarande att jag, trots alla mina
10

försök, inte lyckats åstadkomma denna vänskap med England, vilken, som jag tror,
skulle ha inneburit en välsignelse för båda våra folk. Trots alla beslutsamma och välmenande
försök har jag misslyckats.” Han såg upp från texten. ”Vilket nonsens”.
Basil nickade och hällde socker i sin tekopp. ”Propaganda. Läs det där om utsträckt
hand.”
”Utsträckt hand?” John rynkade pannan och kisade mot papperet. ”Jag försäkrade
er, mina herrar”, läste han, ”att inte för ett ögonblick tvivlade jag på vår seger. Så
länge man inte framhärdar i att betrakta ett nederlag som ett synligt tecken på framtida
seger, verkar det som om händelseutvecklingen givit mig rätt hittills. Men trots att
jag var övertygad om dess förlopp, sträckte jag vid tillfället ut handen för att nå ett
samförstånd med Frankrike och Storbritannien.”
John vek papperet och kastade det på bordet. ”Sträckte ut handen?” fnös han.
”Enda gången Hitler sträcker ut handen är då han ska roffa åt sig någonting. Men nu
har han fastnat i ett klister han sent ska ta sig ur. Sanna mina ord, han blir inte långlivad.
Snart kommer amerikanerna, och då ordnar det sig. Jag skulle inte bry mig så
mycket om det där om jag var du.”
John fattade sin tekopp med båda händer och blåste försiktigt mot den varma
drycken. Han var femtiofyra år, ägare till en liten bilverkstad med ett antal anställda
och hade genom hårt arbete skaffat sig en tillvaro långt drägligare än de flestas. Han
var inte förmögen i ordets rätta bemärkelse, men han och Hillary levde gott, hade
betalat sina söners utbildningar och hade inte längre några skulder på Rosegarden. Ryktena
sade att Baxter hade inlett sin bana som företagare genom att sälja stulna cykeldelar,
ett påstående som förvisso var falskt, men som John fann roande och därför
medvetet underlät att motsäga. Sanningen var emellertid att han arbetat upp sin rörelse
från grunden, och det fanns ingenting i hans förflutna som någon kunde förebrå
honom.
Tidigt under år 1915, då den reguljära armén förlorat merparten av sitt blod, hade
John inkallats till det militära, men under själva överfarten till Frankrike hade han
råkat ut för en olycka som berövat honom hans högra pekfinger. Händelsen – i sig
tragisk – hade räddat honom från skyttegravarnas fasor, och han hade omplacerats
till den brittiska vapenindustrin, där hans energi och praktiska handlag gjort att han
snabbt avancerat till förman och sedan avdelningschef. Med freden försvann emellertid
förutsättningarna för fortsatta avancemang, och John hade lämnat sitt arbete för
att öppna eget.
Med några ljudliga sörplingar lyckades han få ned ett par klunkar av det heta teet.
Paddington betraktade honom ett ögonblick från gräset, men då han förstod att ljudet
inte skulle leda till några godsaker för hans del, fnös han och slöt ögonen.
Basil såg tålmodigt på sin barndomsvän. Han hade känt John ända sedan skolti-
11

den och det var genom detta kamratskap som systern träffat sin blivande make. I
unga år hade Basil och John bildat ett sammansvetsat team, men om de varit lika som
barn, hade deras respektive yrkesval format deras vuxna karaktärer på skilda sätt.
Basil, som var lärare i latin, och på grund av kriget fann sig temporärt arbetslös, hade
förvandlats till en lugn och tämligen tystlåten, diplomatiskt lagd akademiker, som
helst lyssnade och bildade sig en egen uppfattning innan han yttrade sig. John var
hans raka motsats – talade oftast innan han hann tänka efter, och då det gällde att
vinna en segsliten diskussion höjde han hellre rösten än försökte finna på några argument
baserade på logik. Han var en duglig man, inte tal om den saken, men då
John stötte på någonting som inte låg inom ramen för hans praktiska rådighet, avfärdade
han det alltid med en axelryckning.
Och nu hade han avfärdat Hitler.
Basil fingrade lite irriterat på armstöden, för han visste att han strax skulle bli
tvungen att ge sig in i en av dessa besvärliga argumentationer med John. Officiellt
hade han kommit förbi för att fråga sin syster om det var någonting hon ville ha hjälp
med inför den stundande familjesammankomsten, men detta var endast ett svepskäl.
Hillary Baxter behövde aldrig hjälp med någonting som rörde hemmet. Den egentliga
anledningen var att Basil blivit alltmer oroad av nyheterna om bombningar och flygblad,
och kände att det var hög tid att utarbeta någon slags handlingslinje om kriget
skulle komma till Bath. Vad skulle till exempel hända om staden utsattes för ett tyskt
flygangrepp? Ända sedan tidiga juli hade tyska flygplan bombat utvalda mål i England
nattetid. Bath hade klarat sig hittills, men Basil fann inget skäl varför denna goda tur
skulle hålla i sig i förlängningen.
Värst var emellertid tanken på en tysk invasion. Om fienden gick iland någonstans
längs sydkusten, skulle familjen bli tvungen att fly norrut, och om det värsta skulle
inträffa var det viktigt att redan i förväg ha beslutat om platser dit dess medlemmar
kunde ta sig. Thomas, Geoffrey och Andrew skulle gå dit krigsmakten beordrade
dem, men Basil själv och hans hustru Martha, John och Hillary – för att inte tala om
Linda och lille Nicholas – var i stort sett utlämnade att klara sig själva. Och Norma –
Basils och Hillarys mor – hur skulle man kunna flytta henne i ett krisläge? Vid sjuttiosju
års ålder packade man inte sin väska och bara lämnade allting bakom sig. Sedan
hade de Johns och Hillarys äldsta dotter Louise att tänka på. Hon bodde med sin
make i London och befann sig därför i riskzonen; både vad beträffade bombanfall
och, Gud förbjude, en invasion. Om familjemedlemmarna tappade kontakten var det
viktigt att utse någon plats där de kunde återsamlas.
Men nu satt John där och smuttade på sitt te, åtminstone skenbart ointresserad av
Hitlers tal, bomber eller någonting annat som kunde drabba honom eller hans familj.
Basil harklade sig. ”Ta en titt på de här”, sade han och sträckte fram det han suttit
12

och hållt i handen: en vägledning i händelse av tysk invasion. Den hade distribuerats
av informationsdepartementet.
John ställde ned sin kopp, fattade bladet och läste överskriften. ”Om fienden kommer”,
sade han bekräftande och slängde det på bordet bredvid Hitlers tal. ”Från informationsdepartementet?
Tror du inte att jag har sett det där. Det skickade de ju ut
för evigheter sedan?”
”Har du läst det?”
”Nja, ögnat igenom det i alla fall.”
”Och?”
”Och vad?”
”Instruktionerna säger att i händelse av invasion kan det bli tal om en evakuering.
Har vi egentligen gjort några förberedelser för en sådan?”
”Evakuera?” John höjde ett irriterat ögonbryn. ”Har du blivit tokig?”
Basil skakade på huvudet. ”Om tysken kommer har vi två val: att stanna och
hamna bakom frontlinjen – eller att bege oss norrut. Väljer vi det senare alternativet
måste vi göra upp planer för hur det ska gå till: vilka fordon vi ska använda; vilka
vägar vi ska ta; vad vi ska ha med oss –”
”Och kanske vart tusan vi egentligen skulle ta vägen?”
”Alldeles riktigt.”
”Basil, jag lovar dig ingen tysk kommer att sätta sin fot inom tio mils omkrets från
Bath. Sånt här måste de skriva. Det hör liksom till. Det är inte allvarligt menat, utan
ren rutin. De måste visa att de gör något – eller låtsas, snarare.”
”Jag hoppas att du har berättat det för Hitler.”
”Oroa dig inte – han vet.”
Basil suckade. ”Jag önskade att du kunde ta det här mer på allvar, John. Det gäller
båda våra familjers liv. Det kan aldrig skada att vara beredd. Du minns säkert vilket
tumult det blev under evakueringen vid krigsutbrottet. Tåglaster fyllda av gråtande,
olyckliga barn, beledsagade av minst lika förvirrade handledare. Och då befann sig
tysken fortfarande där det är tänkt att han ska vara – i Tyskland. Den här gången
kommer förflyttningarna att ske med tyska bombplan dånande ovanför huvudet på
oss. Det kommer att bli kaos. Du kan inte mena att du är helt likgiltig inför de här
farorna.”
”Nej, det är jag inte.” John tog upp vägledningen. ”Men vad står det egentligen
här?” Han kisade mot texten. ”Om tyskarna kommer – via fallskärm, flygplan eller
fartyg – måste ni stanna kvar där ni befinner er. Ordern är: Stanna på plats! Om befälhavaren
beslutar att den ort där ni bor måste evakueras, kommer han att meddela
er när och hur detta skall ske. Tills dessa order givits, måste ni stanna där ni är. Om
ni flyr kommer ni att exponeras för betydligt större faror, för ni kommer att beskju-
13

tas med kulsprutor från luften, som skedde i Holland och Belgien, och ni kommer att
blockera de vägar där våra egna styrkor rör sig då de avancerar för att driva ut angriparen.”
John såg på sin svåger. ”Det verkar inte som om myndigheterna vill ha oss
springande ute på vägarna, Basil.”
”Men om de ger order om förflyttning, är vi då beredda? Om vi räknar båda våra
familjer blir vi sju personer. Vi behöver minst två fordon. Och de saker vi måste ta
med oss –”
”Basil, Basil”, avbröt John. ”Tyskarna kommer inte hit. Du hetsar upp dig i onödan.
Titta.” Han pekade på ett litet hus av metall som stod där Rosegardens tomtgräns
övergick i skog. Den såg ut som en stor hundkoja. ”För några månader sedan sa du
att de skulle börja bomba oss när som helst, så jag köpte ett Anderson-skydd. Men
ingenting hände.” John höll ut händerna – som för att känna efter om det eventuellt
regnade bomber. ”Nu säger du att de kommer hit personligen hela horden. Jag tycker
att du ska glömma det hela. Tyskarna har redan vunnit i Europa. De har inget intresse
av oss längre. Dessutom – om de skulle kliva iland här någonstans – gör armén
slarvsylta av dem.”
Basil kastade en kort blick mot Anderson-skyddet: två böjda skivor av korrugerat
stål, som fästs samman i ett tak och försetts med en stålsköld vid fronten. Ovanför
skyddet låg ett lager av jord. Anordningen var tillräckligt stor för att härberga ett
halvdussin vuxna personer och kunde köpas av myndigheterna för en blygsam summa.
Skyddet sades kunna klara allting utom en direktträff och det hade varit Basil
som lyckats förmå John att skaffa det. ”Hur kan du vara så säker på att vi skulle besegra
dem? Se vad som hände i Polen. Eller Frankrike. Sa de inte att fransmännen
hade den starkaste armén i världen. Hur långt tid tog det tyskarna att slå dem. Sex
veckor.”
John ryckte på axlarna. ”Det är inte samma sak.”
”Inte?”
”Nej. Fransmännens styrka var en myt. De blev besegrade därför att tyskarna var
överlägsna i både män och flyg. Dessutom hade de en massa stridsvagnar. Inte ens
med vår hjälp hade fransoserna någon chans. Men att besegra oss är en helt annan
sak. För att slå England måste de ta sig över Kanalen.” John slog ut med händerna.
”Och så länge de inte har funderat ut någonting som gör att stridsvagnarna kan rulla
över på vattnet, så har de har helt enkelt inte tillräckligt med fartyg. Och flottan skulle
aldrig släppa förbi dem. De som eventuellt tar sig fram till stränderna skulle vara så
fåtaliga att det räcker med att vi bussar Paddy på dem.”
Vid omnämnandet av sitt namn öppnade Paddington ena ögat och viftade på
svansen. Han förstod emellertid att samtalet inte gällde honom, grymtade och somnade
på nytt.
14

Basil suckade. Det var ingen mening att bråka med John Baxter. Hans äldste son
och ögonsten var officer i Royal Navy, varför Royal Navy var kapabel att klara av alla
problem den kunde ställas inför. Vad John inte tycktes förstå var att merparten av
flottans större fartyg befann sig antingen i Scapa Flow eller i någon annan av baserna
i norra England eller Skottland. Om tyskarna anföll från kusten vid Calais, skulle
fienden nå Dover inom loppet av en natt; detta även om de använde fartyg och landstigningsfarkoster
med mycket låg hastighet. Marinen skulle helt enkelt inte hinna
fram för att förhindra en övergång. Sedan tyskarna väl kommit iland skulle de få
problem att underhålla sina trupper – visst var det så – men de engelska fartyg som
blockerade underhållstrafiken skulle i sin tur få stora svårigheter då Luftwaffe satte in
sina överlägsna bombararmador.
Hur lätt det var att slå ut fartyg från luften hade demonstrerats en vecka tidigare
då tyskarna bombat en fartygskonvoj utanför Dover. Fem fartyg hade gått till botten
och många andra skadats. En blockad mot tyska trupper som landstigit på engelsk
mark, skulle ta veckor i anspråk innan den gav någon effekt. Under den perioden
skulle Luftwaffe dagligen utsätta de blockerande fartygen för flyganfall. Englands enda
chans att möta detta hot var genom sitt jaktflyg. Basil suckade. Allt berodde på hur
det pågående flygkriget utföll.
”Jag tycker ändå”, sade han, ”att vi ska tala om de här sakerna när de andra kommer
imorgon – när alla är samlade. Vi kanske inte får någon mer chans.”
”Basil, lyssna.” John lutade sig framåt i stolen. ”Om vi börjar prata om fallskärmssoldater,
bomber och evakueringar kommer Hillary aldrig att förlåta oss. Det är Lindas
födelsedag, eller hur? Det är meningen att det ska vara en trevlig liten sammankomst.
Varken Hillary eller Martha vill höra någonting om krig och blodsutgjutelser –
speciellt inte nu då Geoff kommer att flyga stridsuppdrag inom kort.” Han ryckte på
axlarna. ”Vem vet, han kanske redan har haft ett nappatag med den flygande hunnern.
Men”, han nickade eftertänksamt, ”jag håller med dig om en sak – om vi ska ta
upp det – är det en bra tidpunkt när vi nu är samlade. Bara vi inte blandar in kvinnfolket.”
Han rynkade pannan och sjönk tillbaka i stolen. ”Jag tycker att vi gör så här”,
sade han och stirrade oseende på papperet han fortfarande höll i handen. ”Vi säger
ingenting till Martha och Hillary, men du och jag och Donald kan väl ha en liten
pratstund för oss själva. Ja, det är väl lika bra att även Geoff och Andrew får vara
med. Vi bestämmer oss för någon plats där vi kan samlas om tyskarna verkligen skulle
dyka upp – vilket de inte gör”, tillade han och lyfte blicken. ”Nå, vad sägs om
det?”
Basil nickade – lite förvånad över att John givit med sig. ”Ja. Det verkar bra.”
”Det enda ställe dit vi kan ta oss är väl Thomas och Nicoles hem i Chester, fast
gudarna vet hur vi skulle kunna klämma in oss allihop i huset. Är väl kanske bäst att
15

yta några ord med Nicole.”
”Jo, det kan aldrig skada att vara förutseende. Förhoppningsvis har du rätt i det
du säger. Att tysken inte invaderar, menar jag.” Basil ryckte på axlarna. ”Med lite god
vilja från den allsmäktige, får Englands klockor vila tills kriget är över”, avslutade han
och refererade till det faktum att myndigheterna två veckor tidigare infört ett förbud
mot ringning av kyrkklockor. Dessa skulle endast användas i det fall tyska fallskärmsjägare
landat.
”Du såg kanske att Om fienden kommer hade speciella instruktioner för sådana som
jag”, sade John. ”Om ni är en verkstadsinnehavare”, läste han, ”så måste ni utarbeta
en plan för hur ni skall skydda ert bränsle och era kunders bilar. Kom alltid ihåg att
bränsle och transportmedel kommer att vara en angripares främsta bristvaror. Se till
så att ingen angripare kommer över era bilar eller ert bränsle, era kartor eller cyklar”.
Han harklade sig. ”Vad de menar är att jag skall förstöra fordonen. Är det konstigt
att jag inte har några kunder då de skriver sånt här?” Han ryckte på axlarna. ”Nåja,
med bensinransoneringen igång så är det ju ingen som har råd att nöjesåka i alla fall.”
Basil svarade med en otydlig grymtning. Kriget hade drastiskt minskad hans svågers
omsättning, och hade det inte varit för att två av hans anställda frivilligt sagt upp
sig för att ta värvning, hade han varit tvungen att friställa dem. Tyvärr hade en av
dem varit hans bästa mekaniker. De hade inte hört av honom sedan han avseglat
med den brittiska expeditionsstyrkan till Frankrike. Firman sköttes nu av en sekreterare
och två mekaniker.
”Men om tysken dök upp, skulle du verkligen förstöra bilarna?”
”Tja, vi har inte så många inne just nu. Jag har gett Davis order att i nödfall hälla
ut all soppa. Men att förstöra privat egendom. Det känns inte riktigt på något sätt.”
”Det är i alla fall bättre än att de faller i fiendens händer.”
De avbröts av dånet då två flygplan kom in lågt över samhället. Ljudet var så
plötsligt att de två männen ofrivilligt ryckte till. Basil började resa sig, men John hejdade
honom. ”Lugn”, sade han. ”De är våra. Hurricanes.”
Det tog de två flygplanen endast sekunder att passera Bath. Snart hade motorerna
tonat ut i ett lågt muller och deras silhuetter försvann in i solnedgången bakom trädtopparna.
Paddington hade flugit upp och stirrade mot den plats där de hade försvunnit.
Hans svans rörde sig lite tveksamt; som om han inte kunde besluta sig för
om de varit vänner eller inte.
”Jisses”, muttrade Basil och sjönk tillbaka i stolen. ”Måste de smyga sig på en så
där?”
”Tycker du att de borde ha ringt och förvarnat?”
”Ja, det tycker jag.”
Hillary hade dykt upp i dörröppningen och undrade vad som stod på.
16

”Inget att oroa sig för käresta”, meddelade John. ”Det var våra plan. Samma sort
som Geoff flyger”, tillade han med en lätt stolthet.
”Varifrån kommer de, tror du?” frågade Basil.
John ryckte på axlarna. ”Bascombe Down eller Middle Wallop – vad vet jag.”
”Titta nu kommer de tillbaka!” ropade Hillary bortifrån trappan.
John och Basil såg automatiskt i den riktning Hurricaneplanen försvunnit, men
Hillary hade syftat på de två figurer som närmade sig längs vägen. Nicholas var först
och småsprang. Linda kom gående strax bakom. Bägge bar den sedvanliga gasmaskväskan
i en rem runt nacken.
”Hej, Nicholas!” ropade Hillary då den ivrige femåringen öppnade grinden och
möttes av en extatisk Paddington. ”Hur har ni haft det?”
”Jättebra! Jag har fått saft och kakor hos Jane.”
Jane Ayscough var Lindas bästa vän. Hon bodde med sina föräldrar nere vid Great
Pulteney Street. De båda flickorna hade varit skolkamrater de sista åren, även om
deras respektive föräldrar inte umgicks, utan sträckte sig till att hälsa då de vid ett
eller annat tillfälle stötte samman nere i Bath. ”Jaså minsann. Var det Jane som
bjöd?” undrade Hillary.
”Hennes mamma”, svarade Nicholas. Han hade en grön tröja med ett blått, sicksackmönster,
samt bruna kortbyxor med skrubbmärken över knäna. Inte utan viss
möda värjde han sig från Paddingtons försök att hoppa upp och slicka honom i ansiktet.
”Såg du planen, morfar?”
”Javisst! Riktiga rackare va? Komma här och flyga på det där sättet. Morbror Basil
blev så rädd att han kissade i byxorna.”
”John!” reprimerade Hillary, men förmaningen kom för sent. Nicholas hade hört
och brast ut i skratt. ”Kissade”, tjöt han. ”Morbror Basil.”
Linda kom fram till bordet. Hon kastade en trött blick på den lycklige Nicholas
och satte sig sedan i hammocken som gnällde i svag protest. Basil log pliktskyldigt åt
ståhejet och utvecklade sedan ett nyvaknat intresse för takåsarna på andra sidan
Avon. Hillary hade gått nedför trappan och var nu framme vid bordet. Hon fattade
pojken i handen och frågade om han var mätt nu eller ville ha lite mer saft.
”Mer saft!” svarade han fnissande och följde sedan Hillary in i huset. ”Morbror
Basil har kissat på sig, mormor”, var det sista de hörde honom säga innan de båda
försvann in genom dörren. Paddington var dem tätt i hälarna.
John – nöjd med sig själv och sitt tilltag – fortsatte att läsa texten om verkstadsinnehavare.
Basil stirrade under några sekunder anklagande på honom, men vände sig
sedan till Linda. ”Jaha, och hur känns det att fylla arton?”
”Bra”, svarade Linda och flyttade Basils gasmask från sittdynan till bordet. Hon
lutade sig mot ryggstödet och sköt ifrån med fötterna så att hammocken kom i gung-
17

ning. ”Bara jag slipper släpa runt på Nicholas.”
”Jaså. Hade ni inte roligt?”
”Roligt? Allt han gör är att snacka, och retas. Och så kallar han mig moster.”
Basil skrattade. ”Men du är ju hans moster.”
”Jag vet! Men han behöver väl inte säga det. Det är ju pinsamt.” Hon strök en
blond hårlock ur ansiktet. ”Och Jane och jag får ju ingen chans att tala om det vi vill
när han är med.”
”Ni kanske ska höra om Abigail och Leo vill komma tillbaka?” föreslog farbrodern.
”Nej tack.”
Linda stoppade utemöbelns pendlande rörelse. Medan Basil roat såg på henne,
lade hon sig raklång över dynan och sträckte vällustigt på sig. Hon var ljus, av medellängd
och hade försetts med en livsaptit som fick hennes närmaste omgivning att
betrakta henne med viss vaksamhet. Till skillnad från sin äldre syster – som bråddes
på Hillary – hade Linda ärvt merparten av sitt utseende och sin karaktär av John.
Hon skiftade snabbt mellan känslostämningar och kunde vara envis som synden. Det
sista någonting som ironiskt nog inte bara lett till föräldrarnas frustration, utan även
givit henne deras djupaste kärlek. Redan från det ögonblick när hon tagit sina första
steg hade hon varit familjen Baxters problembarn, men ett problembarn med en road
glimt i ögat och en genuin människovänlighet.
Basil slogs av hur främmande det var att hans brorsdotter, som han alltid betraktat
som en liten flicka, redan börjat sminka sig som en vuxen kvinna. ”Jag förstår att
småttingar som Nicholas kan vara besvärliga av sig”, log han och ändrade ställning i
stolen så att han kunde se Lindas ansikte, nu halvt dolt bakom bordet. ”Men barn är
sådana. Du var likadan själv.”
”Jag?” Linda spelade förfärad. ”Som Nicholas? Pyttsan!”
John sänkte papperen och stirrade på henne. ”Vad är det jag hör?” frågade han.
”Passa dig du, min lilla flicka. Jag kan nog berätta ett och annat.”
Han putade med läpparna och såg finurlig ut. Linda pressade samman käkarna
och satte sig upp. En svag rodnad färgade hennes kinder. ”Jag har aldrig varit som
Nicholas”, framhärdade hon och korsade armarna över bröstet. Hon insåg att hennes
far satt och funderade på någon forntida anekdot och skyndade sig att byta ämne.
”Vad är det ni sitter och läser då?”
John såg ned på Om fienden kommer som om han upptäckte dokumenten för första
gången. ”Äsch, det är inget viktigt”, nonchalerade han. ”Regler som gäller verkstan,
bara.”
Linda stirrade på honom, såg att han ljög och ryckte åt sig papperet. Hon läste
överskriften. ”Jaha – det här. Det var ju uppmuntrande.”
18

Basil förstod att han och John borde ha gömt vägledningen då ungdomarna dök
upp. Nu var det för sent och flickans ansikte mörknade. ”Det är bara några rekommendationer
från myndigheterna, Linda”, sade han. ”Inget att oroa sig över. Sånt där
måste de skriva. Tyskarna kommer inte hit. Kanalen ligger i vägen.” Han insåg att
han använde exakt samma argument som John just använt mot honom, men han
ville inte att Linda skulle oroa sig. ”Det är alltid bra att vara förberedd”, avslutade
han.
Linda såg honom stint i ögonen. ”Du vet väl att Geoff börjar flyga mot tyskarna
nästa vecka?”
”Jo –”
”Hur kan du då säga att det inte är någonting att oroa sig över?”
Hon såg på Basil, som inte visste vad han skulle svara. Sedan gav hon sin far en
kort blick, kastade dokumentet på bordet och sprang utan ett ljud in i huset. För
John och Basil som satt kvar och betraktade skymningen, kändes framtiden med ens
tyngre och mer oroande än tidigare.
Bathwick, lördagen den 3 augusti.
Lindas artonde födelsedag inleddes med tårta på sängen och sånginsats från John,
Hillary och Nicholas. Inte för att de sjöng särdeles bra, men eftersom det var för
hennes skull, lyssnade hon med ögonen tindrande.
”Har den äran, Linda, har den äran.”
Hon öppnade sina presenter. Hillary hade köpt en vacker blåblommig klänning;
John en bok som Linda sett i ett antikvariat och önskat sig. Nicholas bidrog med en
blyertsteckning som antagligen skulle föreställa framsidan av Rosegarden.
”Vilken fin, Nicholas”, tackade hon. ”Har du gjort den själv?”
”Ja – jag och Paddy.”
Hon betraktade verket och berättade att hon tänkte rama in det. Nicholas myste
med hela ansiktet, men mest intresserad var han av tårtan. ”Ska du inte smaka tårtan,
moster?”
Linda svalde förtreten över att bli kallad moster, tog tårtspaden som Hillary räckte
henne och skar försiktigt i bakverket. Hon satt fortfarande i sängen, så det var lite
besvärligt, men Hillary höll i fatet och snart hade alla fått var sin bit.
”Du skulle inte ha bakat en tårta, mamma”, sade Linda med spelat ogillande. ”Vi
måste ju tänka på ransoneringen, det har du ju sagt själv.”
”Äsch. Det är en så liten tårta. Kaka vore mer lämpligt att kalla den.”
”Ja, tack i alla fall. Den var väldigt god.”
19

”Ja, jisses”, suckade Hillary. ”Snart är ni alla vuxna och har skaffat er egna hem.
Vad ska jag och pappa ta oss till då vi blir ensamma?”
”Då ska jag ha det riktigt skönt”, sade John.
Hillary slog efter honom med skeden. ”Du är tyst, din dumbom!”
På detta sätt fortsatte det tills alla var belåtna, Paddington fått sin sedvanliga bit
och födelsedagsbarnet provat sin nya klänning. Hillary var tvungen att fortsätta förberedelserna
inför kvällens middag, och Linda meddelade att hon tänkte återvända
till sängen en stund och läsa lite i sin nya bok. Hillary samlade ihop det förbrukade
presentpapperet – som i enlighet med myndigheternas uppmaning skulle gå till återsamling
– och snart hade hon, John och Nicholas försvunnit nedför trappan.
Det blev befriande tyst på övervåningen. Linda hade tagit av sig födelsedagsklänningen
och krupit tillbaka under täcket. Hon bläddrade förstrött i sin nya bok. Det
var Howards End av E.M. Forster. Hon hade läst den förut, men då lånat den av en
skolkamrat. Det som fascinerat henne mest, var hur allt som hände i berättelsen kretsade
kring ett hus med samma namn som bokens titel, och hur likt detta hus var
hennes eget hem. Precis som Rosegarden, hade Howard's End både en stor matsal och
ett stort vardagsrum, och dessa låg på samma sätt placerade på bägge sidor om ankomsthallen.
Visst var Rosegarden mindre än det hus som beskrevs i Howard's End,
men köket låg, precis som i romanen, mot bakgården och även rummen på övervåningen
hade en slående likhet.
Nu saknade hon dock läslust och lade därför boken ifrån sig för att istället låta
blicken vandra planlöst över rummet: skrivbordet, spegeln på väggen, bokhyllan med
hennes blygsamma bibliotek, prydnadssaker och gamla teddybjörn; fönstret, där
mörkläggningsgardinen dragits åt sidan för att släppa in morgonljuset. Himlen utanför
var tung, grå och trist. Typiskt födelsdagsväder, tänkte hon. Inte för att det spelade
någon roll, för tanken på att Geoffrey skulle ge sig ut i kriget skulle ändå förstöra
dagen. Under natten hade hon haft en hemsk dröm. Hon hade betraktat sin bror där
han virvlade runt i sin flygmaskin, sett hur den bröts sönder och hur Geoffrey föll –
föll – föll...
Hon rullade över på mage och utestängde omvärlden genom att borra ned huvudet
i kudden. Geoff fick inte stupa. Tanken på att hennes bror kunde dö var fullkomligt
outhärdlig. Han var hennes barndom, för Geoffrey och Linda hade varit som två
bröder. Egentligen borde det ha varit Geoffrey och Andrew, men den senare hade
alltid varit tyst och tillbakadragen: mer intresserad av böcker än att deltaga i sin brors
spännande äventyr. Linda hade på något sätt hoppat in som hans ersättare. Denna
roll hade gjort henne vild och pojkaktig. Hillary hade en gång sagt, mest på skoj, men
ändå med ett uns av allvar, att Linda måste försöka ”bli lite mer av en dam”. Linda
hade skrattat och tyckt att hennes mor var fånig, men då hon såg tillbaka, var det inte
20

utan att hon måste ge modern åtminstone halvt rätt. Hennes vilda upptåg med Geoff
var inte vad man förväntade sig av en flicka. De senaste åren, och speciellt hennes
vänskap med den lugna och grundligt uppfostrade Jane Ayscough, hade förvisso fört
henne tillbaka mot en mer ”kvinnlig” roll, men äventyren och upptågen tillsammans
med Geoff var ändock hennes barndom. De två hade varit ett team, precis som
Thomas och Louise hade varit före dem. Om Geoff inte längre fanns skulle det inte
finnas någon att dela dessa minnen med.
Hon hörde hur John satte på radion nere i vardagsrummet. Nyhetsuppläsaren
meddelade att inga bombningar utförts under gårdagen eller natten. Där var även
någonting om att brittiska flygplan attackerat en italiensk bas i Medelhavet. Det var
allt hon uppfattade. Sömnen kom och Linda gled tillbaka in i drömmarna.
Bathampton, Bath, lördagen den 3 augusti.
Andrew Baxter ledde cykeln den sista biten uppför den branta grusväg som bar till
toppen av Bathampton Down. Han var alldeles slut i benen och svettades kraftigt i
sin stridsdress, men nu var det värsta över och härifrån var det mestadels nedför.
För att inte oroa sin mor i onödan, hade Andrew antytt att han skulle få permission
lagom till Lindas födelsedag, men detta hade inte varit helt sant. Då det inte
skulle vara något upprop förrän klockan sex påföljande morgon, hade han helt sonika
smitit iväg. I den oreda som rådde runt förläggningslägret vid Kelston Round Hill
var sannolikheten för upptäckt minimal. Det gällde dock att vidtaga vissa försiktighetsmått.
Det fanns alltid en risk att han skulle stöta på något av sina befäl eller några
nitiska militärpoliser nere i Bath.
I avsikt att undvika dessa faror hade han tvingats till en lång omväg som kulminerat
i ”bestigningen” av Bathampton Down. Den enda riktiga svårigheten när det gällde
att förflytta sig från förläggningen vid Kelston till hemmet i Bathwick, låg i det
faktum att man var tvungen att passera både Avon och Avon & Kennetkanalen, och
dessa överfarter var ofta bevakade. Ända sedan Frankrikes fall hade spionhysterin
legat tung över landet. Av denna anledning fanns identitetskontroller vid de flesta
offentliga platser – många gånger även vid övergångarna. Då han nått det ställe där
han normalt brukade passera – Cleveland Bridge – hade han funnit bron besatt av ett
tiotal hemvärnsmän. Kanske hade det inte varit någon fara att bara cykla förbi dem,
men Andrew hade inte vågat ta några risker. Det skulle ha varit just typiskt om någon
av dem stoppat honom och frågat efter permissionssedel och han ville inte göra Linda
besviken; för att inte tala om modern. Därför hade han tagit den långa omvägen
bort till tullbron i Batheaston och sedan kanalbron vid Bathampton.
21

Uppe på Bathampton Down stannade han och hämtade andan. Vädret som hade
verkat så grått och dystert under morgonen, hade klarnat väsentligt och han beslutade
sig för att ta en liten paus före nedfärden mot Rosegarden. Med den lånade cykeln
lutad mot en trädstam, hjälm, ränsel och gevär i en liten hög i gräset, satte han sig på
marken och såg ut över dalen nedanför. Blåsvarta regnmoln lurade i norr, men solen
sken över fälten och husen, och den mörka bakgrunden fick landskapet att lysa och
framträda så mycket tydligare.
Andrew älskade att sitta i sin ensamhet medan synintryck, ljud och dofter gav
hans tankar näring. Det var en vana han haft sedan många år och han hade ofta sökt
sig till höjdens östra sluttningar, där han suttit i det höga gräset, eller tagit långa promenader
med sina funderingar som enda sällskap.
Men denna gång var det inte som förut och Andrew fann ingen ro. Varken fågelsången
eller det stilla prasslandet från trädkronorna hade samma lugnande effekt som
tidigare; dofterna från gräset och träden förtogs av stanken från hans uniform. Och
han fann inte längre något nöje i att följa de långsamma pråmarna med blicken –
något han så ofta gjort i yngre dagar. Istället dominerades hans tankar av ett vackert
flickansikte med långt, mörkt hår och bruna rådjursögon, och varje gång den förförande
visionen dök upp för hans inre syn, kände han en blandning av sorg, maktlöshet
och vrede.
”Vilken idiot jag har varit”, viskade han tyst för sig själv. ”Vilken fördömd, sabla
idiot.”
Men tiden gick inte att vrida tillbaka.
Bathwick, lördagen den 3 augusti.
Tiden rusade alltid ifrån Hillary då det gällde de sista förberedelserna inför ett kalas.
Tusen saker dök upp som hon inte hade planerat för eller hade glömt bort. Fram till
slutet av förra året hade de haft en hushållerska: en ung, mycket effektiv irländska,
som lämnat dem under vintern för att fara tillbaka till Irland. Hillary hade inte velat
anställa någon ny. Nu ångrade hon sig lite. De hade tillräckligt med pengar för att
unna sig en husa – åtminstone på deltid – och då skulle allting ha gått så mycket fortare.
Det var endast med tvekan hon avböjt Lindas erbjudande att bryta en uråldrig
tradition: den som sade att födelsedagsbarnet var förbjudet att deltaga i någon form
av köksarbete.
Hillary sneglade på väggklockan som visade kvart i ett. Hon suckade. Middagen
var satt att börja runt femtiden och det var tveksamt om hon skulle bli klar i tid. Där
fanns dock en möjlighet till räddning. Louise hade sagt att hon och Donald skulle
22

vara framme runt tretiden såvida inte tåget blev försenat – sedan krigsutbrottet var
tågen så gott som alltid försenade – och Hillary visste att hon kunde räkna med assistans
från sin äldsta dotter bara hon kom i tid. Louise var lika snabb och hemtam i
köket som sin mor, medan det var helt meningslöst att fråga någon av karlarna; de
var fullkomligt odugliga och skulle vara till mer besvär än hjälp. I värsta fall gjorde
det inte så mycket om gästerna fick vänta någon halvtimme extra.
Tanken på Louise och Donald fick Hillary att upphöra med sitt arbete, och för ett
ögonblick blev hon stående overksam, medan hon tankspritt betraktade hinken med
oskalade potatisar på bänken framför sig. Visst var det roligt att de kunde komma
ifrån – Linda skulle bli förtjust över att få träffa sin äldre syster igen. Men Hillary
trodde att mötet med svärsonen kunde bli en prövning, för hon misstänkte att någonting
inte stod rätt till mellan honom och Louise. Donald Carruthers var jurist
med examen från Oxford: en man för vilken arbetet och karriären hade företräde
framför allt annat. Louise hade träffat honom på en dans, där omedelbart tycke uppstått,
och redan den dag då hennes dotter för första gången tagit med sig Donald till
Rosegarden, hade Hillary känt att det hon betraktade var ett kärleksförhållande: intensivt
i sig, men med små förutsättningar att hålla i det längre perspektivet. Sin vana
trogen hade hon valt att låta Louise sköta sina egna affärer, men i hemlighet hoppats
att deras förhållande skulle ebba ut och självdö.
Så hade det inte blivit. En dag hade Louise meddelat att hon ämnade gifta sig med
Donald Carruthers. Hillary hade löpt linan ut och behållit sina farhågor för sig själv,
mycket därför att hon felaktigt misstänkt att Louise kanske inte hållit på sina dygder
och blivit gravid.
Thomas, som stod sin nästan jämngamla syster mycket nära, hade en gång haft ett
uppträde med Donald, där han anklagat honom för att betrakta systern endast som
en statussymbol: någonting vackert att visa upp för sina likasinnade. Detta hade varit
dumdristigt, för det hade gjort Louise om möjligt ännu säkrare på att hon skulle gifta
sig. Hon hade blivit rasande, skällt ut Thomas efter noter och äktat Donald Carruthers
kort därpå. Detta gräl hade inte skapat några sprickor mellan Thomas och
Louise, för Louise visste innerst inne att brodern bara var mån om henne, men det
hade orsakat en spänning mellan de båda männen som inte ens tiden kunnat dämpa.
Efter giftemålet hade paret Carruthers flyttat till London, där Donald fått arbete
vid en välkänd advokatfirma och två år senare födde Louise Nicholas. Till en början
hade äktenskapet gått som på räls och Hillary hade glömt sina tidigare farhågor. Inte
ens krigsutbrottet och Donalds förflyttning till inrikesdepartementet, hade rubbat
familjelyckan. Men för några månader sedan hade hon börjat misstänka att någonting
trots allt hade gått snett. Inte för att Louise hade sagt någonting. Inte alls. Det var
snarare vad hon utelämnade som hade alarmerat Hillary. De små familjealldagligheter
23

som kvinnor alltid talade om. Hon hade inga planer på att konfrontera Louise i frågan,
men tänkte ändå hålla ögon och öron öppna.
Hon rycktes abrupt ur sina funderingar, när Linda stegade in i köket, tätt följd av
familjens yngste son.
”Jösses! Andrew!”
”Hej, mamma.”
Hillary fann sig och gav sin son en kort kram. Hon rynkade demonstrativt näsan,
samtidigt som hon gav hans uniform ett missbelåtet öga. ”Hade inte armén något
finare som du kunde ta på dig?” stönade hon med spelad förtrytelse.
Andrew log och skakade på huvudet. Han visste att Hillary hatade både lukten
och åsynen av hans infanteripaltor, vilka var flera nummer för stora och passade lika
illa som en medeltida rustning. De var impregnerade med ett medel mot gas och
även någon typ av kemikalie som skulle göra tyget vattenavstötande – det sistnämnda
någonting som visat sig totalt ur fas med alla förväntningar. Den kombinerade odören
från anti-gasmedel och vattentäthetsexperiment blev emellertid kvar med förödande
effekt. ”Jag är rädd att det här är allt vi får, mamma. Men vi måste se det från
den positiva sidan. Jag är vattentät.”
”De kunde väl ha givit dig ett paraply.”
”Inte tillräckligt krigiskt, skulle jag tro. Det är ju meningen att vi ska se ut som
soldater, inte börsmäklare.”
”Jaså. Varför har de gett er de där fåniga plommonstopen i plåt då?” Hillary rynkade
åter näsan och återvände till sina köksbestyr. ”Jag får hälsa på dig ordentligt
senare”, sade hon och lät potatishögen dunsa ned i diskhon. ”Du måste byta till dina
egna kläder. Det går inte an att ha de där i matsalen. Det skulle förstöra middagen för
oss alla.”
”Jag ska byta om, mamma”, sade Andrew.
”Och kanske ta ett bad?” retades Linda.
”Och ta ett långt bad”, försäkrade Andrew och gjorde en sur grimas åt systern.
”När kommer Geoffrey?”
”Vet inte, Andy. Han har bara meddelat att han ska komma. Vi vet ingenting om
varifrån, eller vilken tid. Annars hade pappa kunnat hämta honom.”
Andrew nickade. ”Vill du jag ska hjälpa till här sedan?” frågade han.
”Nej, du ser ju ut att vara alldeles borta.” Modern gav honom en kort, granskande
blick. ”De tar väl inte livet av dig?”
Andrew skakade på huvudet. ”Nej, det är ingen fara. Men jag hade vakttjänst
inatt.”
”Nå, då ska du gå upp och sova en stund. Jag vill inte ha några vandrande lik härnere
då de andra kommer. I alla fall inga lik som stinker som lik. Ta ett bad och sov
24

några timmar. Det gör dig gott.” Hillary vände sig till Linda. ”Säger du till pappa att
han tar fram det vin vi ska ha, gumman? Lika bra att vi får det gjort innan han åker
för att hämta Nicole och barnen. Vem vet hur länge han får vänta nere vid stationen.”
Linda nickade och lämnade dem ensamma. Hillary väntade tills hon var säker på
att dottern var ute ur huset innan hon snabbt drog ut en låda och plockade fram ett
litet kuvert. Hon räckte det till den förvånade Andrew.
”Vad är det, mamma?”
”Bara lite bilder jag låtit göra. Av familjen. Jag vill ju inte att du ska glömma bort
oss, gossen min.”
”Det gör jag inte”, försäkrade Andrew, ”men tack i alla fall. Vad roligt.” Han
nickade i riktning mot ytterdörren. ”Varför lurade du iväg Linda?”
Hillary skrattade. ”Äsch, du vet ju hur känslig hon är när det gäller bilder: hur hon
hatar att bli fotograferad. Jag vill inte reta upp henne nu då hon fyller år och allting.
Jag har förberett en liknande samling åt Geoffrey.”
”Var det inte dyrt?”
”Jo, men –” Hillary ryckte på axlarna. ”Jag tyckte det kunde vara trevligt, nu när vi
är så åtskilda.”
Andrew öppnade kuvertet och plockade fram fotografierna. Det första föreställde
honom och Geoffrey vid muren utanför Rosegarden. Det andra kortet visade Louise
och Thomas och var äldre, säkert fem, sex år gammalt. Detta följdes av Thomas,
Nicole och deras bägge barn framför huset i Chester. Sedan kom den bild av Linda
som Hillary syftat på. Systern stod framför fronten av Rosegarden iförd en stickad kofta.
Hon log mot betraktaren och hennes ljusa hår föll över ansiktet så att det täckte
högra kinden och delar av munnen. Det sista kortet var en gruppbild av Geoffrey,
Andrew, Linda och deras föräldrar på stranden vid Hastings. Han mindes tydligt
dagen när det tagits. Eftersom alla skulle vara med på bilden hade de varit tvungna
att fråga någon om hjälp och John hade placerat kameran i händerna på en holländsk
turist. Det hade varit ett fasligt förklarande innan den förvirrade, om än villige, ”fotografen”
lyckats ta bilden, och han hade tydligen fäst större vikt vid molnmassorna
över Engelska Kanalen än Baxterklanens fötter. Andrew log åt missödet, men kände
också ett sting av saknad. Sådana tider det var, tänkte han dystert. Skulle de någonsin
komma tillbaka?
”Göm undan dem!” väste Hillary. ”Hon kommer!”
Andrew stoppade bilderna i ena bröstfickan på sin uniformsjacka. Linda kom in i
köket och meddelade att hon sagt till John. Hon hade förstått att någonting var i
görningen, men trodde att det rörde hennes födelsedag. ”Pappa ordnar vinet”, meddelade
hon.
25

”Bra.” Hillary började skala potatisen. ”Ta chansen och sov en stund, Andrew”,
upprepade hon. ”Snart kommer de andra och då är det för sent.”
Andrew nickade. ”Du har nog rätt, mamma. Jag försvinner upp på mitt rum någon
timme. Jag tar ett bad lite senare.”
”Och vad ska jag göra då?” frågade Linda. ”Jag kan väl få duka i alla fall?”
”Du gör ingenting, flickan min. Sätt dig och läs en stund. Eller lek med Nicholas.
Inget arbete på födelsedagen.”
Linda drog en suck. ”All right då.”
Hon och Andrew lämnade köket: han för att göra sin mor till viljes, Linda för att
gå ut i trädgården, där hon satte sig att läsa lite i Howard's End.
Batheaston, Bath, lördagen den 3 augusti.
Det var ännu några kilometer kvar till Great Western-stationen i Bath, när tåget saktade
in och stannade i en av de skärningar där järnvägen löpte igenom Batheaston.
Louise Baxter kastade en snabb blick på sitt armbandsur. Endast en kvart försenade
hittills, tänkte hon. Så snart tåget satt sig i rörelse igen skulle det bara ta några minuter
att nå stationen i Bath. Ett gott betyg i dessa krigstider.
”Var är vi?” frågade Donald, Louises make, som satt mittemot henne. Han hade
sänkt sitt exemplar av The Times och såg tankspritt ut genom fönstret.
”Batheaston”, svarade Louise. Även hon blickade ut genom fönstret, men trots
att ljuset föll ned i skärningen kunde hon endast se en trist tegelvägg; nedsvärtad sedan
tusentals och åter tusentals tåg passerat. ”Om du hade tittat lite på landskapet
istället för att läsa hade du inte behövt fråga”, sade hon spetsigt.
Donald gav sin hustru en irriterad blick, men brydde sig inte om att bemöta sarkasmen.
Med sina tjugonio år, klanderfria kostym och väl avmätta sätt var han en
mall för den perfekte statstjänstemannen: intelligent, effektiv, med en air av självsäkerhet.
Han var mörk som Andrew, något längre och hade djupt liggande ögon. De
flesta kvinnor fann honom stilig, om kanske aningen stel – det sistnämnda en ofrånkomlig
effekt av hans yrke. ”Då är vi alldeles strax framme”, mumlade han och vek
ihop tidningen. Han lutade huvudet mot det vaderade nackstödet och slöt ögonen.
Louise suckade tyst inom sig. Hon var arg på Donald eftersom han inte hade bemödat
sig att konversera med henne under den nära fyra timmar långa resan från
London. Istället hade han suttit och stirrat i sin tidning som om det vore sista gången
han någonsin skulle få chansen att läsa en. Det kliade i henne att säga någonting
bitande, men det var ingen mening. Donald skulle ändå bara ge henne undanglidande
svar och de övriga resenärena i kupén skulle tycka att hon var grälsjuk och tyst ta
26

hans parti.
Hon kastade en förstulen blick på passageraren bredvid Donald: en kvinna i de
övre fyrtio som suttit och stirrat stelt framför sig under hela resan. Hon satt på samma
sätt även nu – överlägsen, avvisande – varför Louise lät blicken glida vidare till de
två småflickor som satt närmast dörren. Den ena av dem halvsov; den andra verkade
betydligt piggare, för hon talade oupphörligt med sin mor som satt mittemot henne.
Flickan mötte Louises blick och log ett delvis tandlöst leende. Louise besvarade det,
men ville inte inleda en konversation med barnet, varför hon vred huvudet mot
fönstret.
Trots att hon sett fram emot den här resan i flera veckor, hade tågfärden i avsevärd
grad dämpat Louises iver. Det skulle bli underbart att få träffa Nicholas igen;
inte tu tal om det, men i bakgrunden fanns alla de saker som tyngt henne de sista
veckorna, och den långa resan hade fått henne att åter börja grubbla på dem. Alltihop
berörde på ett eller annat sätt kriget: Nicholas som inte längre bodde med henne och
Donald i London; ransoneringen; hennes tre bröder som befann sig i uniform; faran
att huvudstaden skulle utsättas för det flygangrepp som man väntat på ända sedan
konflikten brutit ut för snart ett år sedan.
Mest av allt oroade hon sig för sin väninna Debbie, vilken hon lämnat bakom sig i
London. Deborah Johnson var en av hennes äldsta skolkamrater och hon hade flyttat
till huvudstaden ungefär samtidigt som Louise och Donald. För ett år sedan hade
Debbie träffat en ung arméofficer vid namn Clark Pemberton, blivit förälskad och
kort därpå gravid. Det var ett synnerligen oplanerat havandeskap, som gjordes ännu
besvärligare då kriget bröt ut och mannen skickades till Frankrike. Han var en av
dem som inte återvände och ingen visste vad som hade hänt honom. Hennes föräldrar
befann sig i Australien, och den unga Debbie var ensam med sitt ofödda barn.
Hennes enda riktiga vän var Louise.
Louise lät blicken glida över den nedsotade muren och förvånades omedvetet
över att växter på sina ställen lyckats tränga fram mellan tegelstenarna. De lyste onaturligt
klara och gröna mot den svarta bakgrunden. Hon hade besökt Debbie timmarna
innan hon och Donald begivit sig till Paddington Station. Väninnan hade haft
en av sina depressioner och Louise hade haft dåligt samvete när hon gått tillbaka
hem; det hade varit som att välja mellan Debbie och Nicholas.
”Var inte dum”, hade Donald sagt med sin vanliga, känslolösa logik. ”Det är ju
bara ett dygn det handlar om. Nog måste människan klara sig en dag utan att dadda
kommer och tröstar. Kvinnan är ju fullständigt hysterisk.”
Orden hade startat ett gräl som inte upphört förrän de satt på tåget, och resan
hade förflutit under surmulen tystnad. Det var inte första gången hon och Donald
kommit ihop sig över något som gällde Debbie. Maken hade inte den ringaste förstå-
27

else för vad väninnan gick igenom, och Debbie – även om hon själv var omedveten
om det – hade förvandlats till en tidsinställd bomb: apterad och tickande, beredd att
när som helst spränga Louises och Donalds äktenskap i bitar. Så snart Debbie kom
på tal uppstod en av dessa oändliga dispyter.
Donald slog plötsligt upp ögonen. ”Du glömde väl inte att packa ner min elektriska
rakapparat?” frågade han.
Louise rynkade pannan. Den hade hon glömt, men det retade henne att erkänna
det. ”Lade du fram den då?” motfrågade hon. ”Jag sa att du skulle lägga allt du ville
ha med dig på sängen.”
”Den låg i badrummet”, sade Donald. ”Där den brukar ligga.”
”Om den låg i badrummet är den inte med. Jag kan inte tänka på allt.”
”Nej, visst inte. Det är ingen fara. Jag kan alltid låna en hyvel av John.”
”Det är alltid samma visa. Du får skylla dig själv.”
”Ja, ja. Blås inte upp det. Världen går inte under för att jag inte har min rakapparat.”
”Skyll inte på mig då.”
”Det gör jag inte. Jag bara frågade om den var med.”
Louise såg att Donald växlade en blick med den äldre man som satt mellan henne
och barnmamman. Tydligen gav mannen honom ett tecken på tyst samförstånd, för
Louise hann se att makens ögon bekräftade det tysta meddelandet: det är inte så mycket
att göra åt; ett fruntimmer är ett fruntimmer. Hon blev ilsken på nytt och var på vippen att
vrida på huvudet för att säga något, men hejdades när en ångvissla punkterade tystnaden
i tunneln. Det knarrade och gnisslade; tåget satte sig åter i rörelse.
Ja, vad sjutton, tänkte hon. Det spelar ändå ingen roll – dagen är förstörd i vilket
fall. Hoppas bara att mamma och de andra ingenting märker.
Queen Square Station, Bath, lördagen den 3 augusti.
Geoffrey Baxter klev ned på perrongen, kastade sin persedelsäck över axeln och banade
sig väg genom folkmassan. Under nedresan från Turnhill hade det mestadels
varit mulet – mellan Birmingham och Stratford hade regnet vräkt ned som om någon
däruppe arbetat övertid – men nu sken solen och reflekterades i perrongen på ett sätt
som tvingade honom att kisa.
Inne i stationsbyggnaden var det som i alla andra stationsbyggnader runt om i
landet: högtalare som ropade; upprymda möten och sorgesamma avsked; människor
som rörde sig genom lokalen, en del målmedvetet och i stor brådska, andra med förvirring
och tvekan. Vid entrédörrarna stod en tidningspojke och ropade: ”Royal Navy
28

anfaller italienska flottan på Sardinien – köp Bath Cronicle!”
Geoffrey pressade upp en av dörrarna med axeln och manövrerade sig förbi en
grupp högljudda evakueringsbarn. Han tvekade några sekunder inför valet av promenadväg.
Det snabbaste hade varit att gå rakt fram: in på James Street, korsa Kingsmead
Square och sedan ta in på Westgate Street. Därefter var det bara en kort bit till
broarna över Avon. Men någonting hejdade honom: en känsla av att ögonblicket inte
fick gå förlorat, att hemkomsten var helig och att onödig brådska kunde förstöra den.
Han övergav sin ursprungliga plan, lämnade de stojiga barnen bakom sig och vek
istället in på Charles Street och Chapel Row, vilken förde honom förbi St Paulskyrkan
och avslutades i det nordvästra hörnet av Queen Square – en av Baths mindre
parker, som tillägnats George den andres drottning, Caroline. Här stannade han och
lade ned jutesäcken intill husväggen. Med en sällsam blandning av upprymdhet och
saknad, betraktade han den välkända parken med sina platanträd och sin höga, vita
stenobelisk. Platsen hade uppförts någon gång under den tidigare halvan av sjuttonhundratalet
och bortom parken reste sig sju stora hus, sammanfogade till en enda
byggnad med över två dussin halvkolonner insprängda i fasaden. Byggnaden var
tänkt att likna fronten på ett lantgods, där parken utgjorde själva gårdsplanen. Träden
hade emellertid vuxit sig så höga och buskarna blivit så många, att arkitektens ursprungliga
plan gått förlorad.
Men Geoffreys tankar kretsade inte kring svunna visioner. För honom var Queen
Square som en sprudlande källa av minnen. Där fanns barndom, lekar, pojkstreck;
vänner han haft – flickor han varit förälskad i, och förälskad med den renhet som
bara återfinns hos ett barn som ännu inte upptäckt betydelsen av kropp och moral.
Han kunde inte låta bli att småle när han erinrade sig att det var här vid Queen Square
som han för första gången kysst en flicka. Det hade inte varit något nattligt svärmeri
i parken, romantiskt och med månen hängande ovanför. Inte alls. Händelsen
hade ägt rum en vanlig hösteftermiddag när Geoffrey och hans flickbekant återvänt
från ett ärende de gjort åt hennes mor. Flickan hette Jennifer. Ett plötsligt skyfall
hade tvingat dem i skydd i en portuppgång bredvid entrén till Francis Hotel och den
fysiska närheten hade gjort resten.
Jennifer hade flyttat med sin familj några månader senare och Geoffrey hade inte
sett henne sedan dess. Nu såg han att det stod två matroser på vakt utanför Francis
Hotel och erinrade sig att amiralitetet flyttat delar av sin stab till Bath. Den portuppgång
där han och Jennifer så oförmodat tagit det första steget in i vuxenvärlden, hade
försvunnit bakom ett berg av sandsäckar och ett plakat med texten: Queen Square
Skyddsgrav – max 150 personer.
En grupp marinofficerare lämnade Francis Hotel och fick de två matroserna vid
entrén att strama upp sig. Geoffreys tankar övergav för ett ögonblick ungdomstiden
29

och formade istället fantasibilder av örlogsfartyg, krängande genom höga, svarta vågor.
Hans äldre bror, Thomas, var redan inblandad i ett skoningslöst slag mot de
tyska ubåtarna. Snart skulle det vara hans egen tur att ta upp kampen – inte ute på
Atlanten, utan mot fiendens flygarmador ovanför Kanalen och södra England.
Geoffrey hade gått in som frivillig i Volunteer Reserve, redan under skoltiden, där
flygvapnet betalat för hans utbildning. På den tiden hade det varit ett pojkäventyr
och Geoffrey hade aldrig kunnat motstå en utmaning. Under två års tid hade han
genomgått sin flygutbildning på helgerna, samtidigt som hans studier till ingenjör
upptog veckorna. Men så bröt kriget ut och åtta dagar efter Englands krigsförklaring
mot Nazityskland hade reservpiloterna kallats in för tjänstgöring på permanent basis.
Nu var det ingen lek längre utan blodigt allvar. Och kriget gick dåligt för England.
Många reguljära piloter hade stupat i Frankrike och under de pågående striderna över
Engelska Kanalen, varför reservpiloterna slussades in som ersättare. Geoffrey hade
varit stationerad i norr, men kravet på piloter i söder hade fått honom omplacerad.
Under måndagen skulle han anmäla sig vid en flottilj som utförde stridsuppdrag mot
fienden och detta var hans sista permission innan allvaret började. Av en slump hade
omplaceringen sammanfallit med Lindas födelsedag.
Han gav Queen Square en sista blick och lyfte upp sin persedelsäck från trottoaren.
Med packningen slängd över axeln, sneddade han över Beaufort Square, förbi
Theatre Royal där han många gånger varit på föreställningar tillsammans med Linda,
Andrew och föräldrarna: ytterligare en källa till hågkomst. Därefter var han framme
vid Saw Close: platsen för arbetarklassens massmöten i samband med generalstrejken
under mitten av tjugotalet. Den endast fem år gamle Geoffrey hade varit där tillsammans
med sin missnöjde far, som politiskt sett kunde beskrivas som ”konservativ
med liberala böjelser”. Geoffrey hade fortfarande ett svagt minne av borgmästare
Chivers som talade till folket, blandat med faderns indignerade och aldrig sinande
ström av beskheter. Han fann det lustigt att även denna händelse – som vid tillfället
hade varit både frustrerande och utomordentligt tråkig för den unge pojken – nu
kunde ses tillbaka mot som ett kärt och värdefullt minne: som om tiden vaskat bort
de tråkiga detaljerna och lämnat efter sig endast de angemäna.
Innerst inne förstod han emellertid varför anblicken av Queen Square, Theatre
Royal och Saw Close fick honom i ett så starkt grepp: det hängde samman med rädslan
för att det kanske var sista gången han såg dem. Han var rädd; räddare än någonsin
tidigare i sitt unga liv. När han stretade in på Upper Borough Walls med sin tunga
packning – förbi den låga mur som var den enda kvarlevan från Baths medeltida försvarsverk
– var det någonting som fick honom att stanna och lyfta blicken mot himlen.
Det kunde ha varit en fågel, eller kanske en reflex från ett flygplan, eller så var
det bara inbillning.
30

Men en sak visste han med säkerhet. Det skulle inte dröja länge innan han tvingades
slåss på liv och död däruppe.
Bathwick, lördagen den 3 augusti.
När Louises och Donalds taxi stannade utanför Rosegarden, var de flesta redan samlade.
Basil och hans hustru Martha, hade anlänt två timmar efter Andrew och med dem
kom även Hillarys och Basils mor, Norma. Aggets hade mycket kort väg – knappt
sexhundra meter – men hade ändå färdats i Basils luggslitna Morris Ten. Norma,
som sedan ett par år bodde med Basil och Martha, hade svårt att förflytta sig till fots,
varför de var tvungna att använda bil. Det hon saknade i rörlighet vägdes dock upp
av ett enormt munläder. Knappt hade hon hunnit ur bilen förrän hon varit i färd
med att redogöra för den senaste veckans händelser.
Så snart Aggetts gjort det bekvämt för sig i trädgårdsbersån, hade Nicole Baxter,
Thomas hustru, anlänt tillsammans med sina två barn, Frederick och Wendy – två
och fyra år gamla. Till skillnad från Carruthers kom Nicole och barnen med tåget
från Birmingham, och John hade varit nere vid stationen och hämtat upp dem. Nicholas
hade träffat Frederick och Wendy tidigare, men det hade varit över ett halvår
sedan – en tidsålder för ett barn – varför mötet hade präglats av ett ögonblicks blyghet.
En kvart senare hade den emellertid lagt sig och Nicholas hade demonstrerat för
en hänförd Wendy hur man fick Paddington att apportera pinnar. Nu hade hundens
uppmärksamhet emellertid riktats mot taxibilen. Han satte av ned mot grinden där
han ställde sig att skälla på inkräktaren.
Linda var först fram. Hon böjde sig ned och gav Paddington en lätt klapp där
bak. ”Nu slutar du skälla, Paddy.”
Taxichauffören hade klivit ur bilen. Han öppnade dörren åt Louise samtidigt som
han höll ett vaksamt öga på den lika vaksamma hunden.
”Välkommen!” hälsade Linda när den äldre systern klev ur bilen.
”Linda – har den äran.”
De två syskonen kramade om varandra.
Nicholas kom springande nedför uppfarten. ”Mamma! Pappa!”
”Åh, Nicholas!”
Louise satte sig på huk och höll nästan på att ramla bakåt när sonen föll i hennes
famn. Hon kramade honom, kände hans mjuka hår mot sin hals och hans välbekanta
barnlukt som en berusning i näsborrarna. Hjärtat slog av lycka i bröstet på henne.
Det hade gått mer än en månad sedan hon såg honom senast och Louise önskade
nästan att hon kunde trycka honom så hårt intill sig att de aldrig mer skulle gå att
31

skilja åt. Hon var tvungen att svälja för att inte börja gråta, och lät honom komma
loss först då pojken kämpade sig fri för att istället bli upplyft i luften av sin far.
”Jösses, Nicky”, flämtade Donald och rätade på ryggen, nu med sonen på axlarna.
”Jag hade glömt hur tung du är. Och du har vuxit tror jag.”
”Han äter oss ur huset”, log Linda. Hon nickade menande mot taxichauffören,
som tålmodigt väntade på att återseendets glädje skulle lägga sig.
”Åh, ursäkta oss.” Louise hade stått som hypnotiserad och insupit sin son med
blicken. Nu famlade hon förvirrat efter sin portmonnä. ”Vi blev visst lite –”
”Ingen fara, ma'am.” Chauffören tog emot pengarna, gjorde ett snabbt överslag
och tackade för dricksen. ”Hoppas ni får en fin kväll.” Han nickade till Donald och
försvann in i bilen.
Taxin brummade iväg samtidigt som John och Andrew förenade sig med sällskapet
nere vid grinden. ”Det var ett tag sedan”, sade John och skakade hand med Donald
som fortfarande bar Nicholas på axlarna. ”Du ser ut att må fint. Gick resan
bra?”
”Inga problem.”
”Louise!” John fattade sin dotter om midjan och lyfte till hennes stora förvåning
upp henne i luften. ”Lika söt och prydlig som alltid.”
”Men, pappa.” Louise skrattade. ”Du bryter ryggen av dig.”
Andrew hälsade på Donald och kramade Louise. Linda gick för att varsko sin
mor, medan John och Andrew eskorterade de nyanlända upp mot trädgårdsbersån,
där den övriga familjen väntade. Norma krånglade sig ur hammocken där hon satt
bredvid Martha.
”Sitt kvar, mormor” invände Louise, ”för allt i världen.”
”Varför det.” Norma tog sig ur sitsen, delvis assisterad av Martha. ”Jag är inte
död än ska du veta.” Hon kramade om Louise. ”Roligt att se dig hemma igen, flicka
lilla. Och jag ser att du har informationsdepartementet med dig.” Hon vinkade till
Donald som nu lyft ned Nicholas från axlarna och skakade hand med Basil.
”Inrikesdepartementet, mormor”, rättade Louise med tillräckligt lågt tonläge för
att Donald inte skulle höra. ”Inrikesdepartementet.”
Norma nickade konspiratoriskt. ”Aha. Ja, just det.”
Louise ville krama om Nicholas på nytt, men hann inte. Sonen sprang bort till
Wendy, pekade mot Donald och berättade någonting för henne.
”Louise! Donald! Där är ni ju.” Hillary kom nedför farstubron, tätt följd av Nicole
och Linda som bar på var sin pinnstol. ”Inga förseningar den här gången”, konstaterade
Hillary. Både hon och Nicole hade köksförkläden på sig.
”Inga alls”, bekräftade Louise och kysste sin mor på kinden. ”Nästan som i fredstid.
Var är Geoffrey?”
32

Hillary skakade på huvudet. ”Han har inte kommit ännu, men det dröjer väl inte
så länge nu. Om han hade fått förhinder så skulle han ha ringt och meddelat oss.”
”Äsch, Geoffrey är sen som vanligt”, log Andrew och slog sig ned på en av de
stolar som Linda och Nicole burit ut. ”Han är alltid sen min storebror.”
”Nå, han kommer nog vilket ögonblick som helst.” Hillary kastade en omedveten
blick ned mot grinden och vägen. ”Hur är det i London?”
”Charmerande”, berättade Louise med en suck. ”Sandsäcksskydd överallt, gasdetektorer
på alla postlådor, himlen packad av spärrballonger och alla parker söndergrävda.
Och så har de målat alla bussfönster med svart färg så att inte fienden ska se
dem nattetid. Man har ingen chans att se var man ska kliva av.”
”Så besvärligt. Men konduktörerna ropar väl ut stationerna?”
”Visst, mamma. Men de kan inte heller se något.”
”Låter inget vidare”, menade Martha. ”Kära, gamla London.”
”Nåja.” Louise ryckte på axlarna. ”Ingen har ju bombat oss ännu, så man kanske
inte ska klaga.”
”Kom, pappa”, sade Nicholas och drog Donald i kavajärmen. ”Kom och titta vad
Paddy kan göra.”
”Vad? Ja –” Donald log mot de övriga. ”Hoppas ni ursäktar. Plikten kallar.”
Far och son gick ned till muren, där Nicholas med dödligt allvar instruerade Donald
i apporteringens ädla konst. Wendy och Frederick hade följt efter. De ställde sig
en bit ifrån och betraktade stumt uppvisningen.
Louise såg hur Nicholas kastade iväg en pinne och hur terriern jagade efter den.
Det kändes lite sårande att Nicholas omedelbart vänt sig till Donald; så orättvist när
det i första hand var hon som längtat efter att få träffa honom. För ett ögonblick
undrade Louise om rollerna skulle ha varit ombytta om Nicholas hade varit en flicka.
Tanken fullföljdes inte, för hon blev plötsligt medveten om att någon tilltalat henne.
”Vad?” blinkade hon och såg att modern betraktade henne uppmärksamt. ”Jag hörde
inte –?”
”Jo, är de inte fula de där ballongerna?” Det var Martha som talade. ”Jag menar,
där de hänger i sina linor som stora pumpor. De har dem ju i Bristol också, men jag
har inte varit där sedan de fick dem.”
”Fula?” Louise hämtade sig och log mot sin moster. ”Nej, det är de inte. Sanningen
är att jag tycker de är ganska vackra.”
”Inte?”
”Jo, de ser så snälla och skyddande ut däruppe. På morgonen är de rosa, på dagen
skimmrar de av silver och på kvällen blir de omväxlande gyllenbruna eller blå beroende
på ljuset. Och de tycks ha egna liv. För det mesta ligger de ganska stilla, men
ibland – när det har blivit något fel på linorna som håller dem på plats – kan de tumla
33

unt som glada griskultingar.”
”Låter nästan som om du måste åka till Bristol någon dag, Martha”, sade Hillary,
”och ta dig en titt på de där sakerna.”
Svägerskan skrattade. ”Nej, bevare mig väl.”
”Nå.” Hillary log urskuldande. ”Om vi ska få någon mat idag, så är det nog bäst
att jag och Nicole fortsätter.”
”Jag hjälper till, mamma”, sade Louise och kastade en snabb blick mot den lekande
Nicholas. Hon behövde någonting som kunde skingra hennes tankar. ”Om du
inte har någonting emot det?”
”Tvärtom.”
De tre kvinnorna försvann in i huset.
”Så”, började Norma och vände sig till Donald som nu frikopplat sig från barnen
och återvänt till bersån, ”vad har ni små statstjänstemän för er på informationsdepartementet
då? Skickar ut flygblad kan jag tänka.”
Donald log och slog sig ned. ”Kära Norma – till att börja med är jag inte på informationsdepartementet”,
förklarade han, ”utan inrikesdepartementet, Gud ske lov.
För det andra har vi annat för oss än att skicka ut flygblad, det lovar jag.”
”Nu klampade jag i klaveret igen”, fnös Norma. ”Jag blandar hela tiden ihop det
eftersom jag har fått för mig att den där mannen Cooper är på informationsdepartementet.”
”Duff Cooper är på informationsdepartementet”, sade Donald som inte kunde
hålla tillbaka ett skratt av förtjusning. ”Min chef är sir John Anderson.”
”Ja, just det”, sade Norma som om hon plötsligt kommit på det själv. ”Det var
han som gav oss det där skyddet.” Hon pekade på den lilla metallkojan som kunde
skymtas till hälften dold bakom huset. ”Jag blandar så lätt ihop alla de här departementen.”
”Inte så konstigt”, sade Martha. ”Det dyker ju upp nya ideligen. Livsmedelsdepartementet,
till exempel. Det är väl nytt?”
”Det är riktigt”, bekräftade Donald. ”Precis som departementet för inrikessäkerhet
och departementen för ekonomisk krigföring, sjöfart och – vilket du just nämnde,
Norma – för information. Tämligen överflödiga i fredstid, men livsviktiga i krig.
Och vi får inte glömma departementet för flygplansproduktion –”
”Med den gode Beaverbrook som minister”, inflikade John.
”Just det.”
”Var inte han förläggare på den där tidningen som John och du alltid sitter och
glor i Basil?” frågade Martha.
”Daily Express”, nickade Basil. ”Det är riktigt. Englands mest lästa dagstidning,
ber jag att få påpeka. Beaverbrook är ägaren.” Han kastade en blick mot Donald. ”Du
34

läser Daily Express, vill jag minnas?”
Donald nickade. ”Tämligen regelbundet, men i första hand The Times.”
”Är inte Dialy Mail störst?” undrade Martha.
”Inte sedan några år tillbaka”, svarade Basil. ”De förlorade läsare efter att ha
backat upp fascisterna i början av trettiotalet.”
”Vi får hoppas att Beaverbrook är lika framgångsrik när det kommer till att bygga
flygplan, som han är på att sälja lösnummer”, menade John. ”Flygplan är något av en
bristvara numera. Framför allt jaktplan.”
”Och så är det så svårt att hålla reda på alla de här ministrarna”, upplyste Norma
som ännu inte kommit över sin fadäs med Donalds arbetsgivare. ”Vem är till exempel
chef för livsmedelsdepartementet?”
”Woolton”, svarade Andrew.
”Och förrådsdepartementet?”
”Morrison”, sade Basil.
”Jaha.” Norma nickade att hon nu började få kläm på det. ”Och lord Halifax är
utrikesminister”, sade hon, ”det vet jag. Och Anthony Eden krigsminister. Det är en
mycket stilig karl.”
”Alexander är chef för amiralitetet”, sade Martha.
”Och Sinclair för flygdepartementet”, inpassade Andrew.
”Och Churchill är både premiärminister och försvarsminister”, bidrog Linda.
”Är inte han socialist?” undrade Martha.
”Churchill?” blinkade Basil – irriterad över hur hans hustru kunde komma med
ett sådant barockt påstående. ”Han är väl knappast socialist – åtminstone inte nu
längre.”
”Nej, jag talar om Sinclair”, rättade Martha.
”Sinclair är liberal”, förklarade Donald. ”I själva verket de liberalas enda representant
i samlingsregeringen.”
”Liberaler går väl an”, menade Norma, ”men Martha har rätt – det dräller av socialister
där också.”
Donald nickade. ”Det är riktigt. Attle och Greenwood, till exempel – bägge Labour-ledare
– sitter i krigskabinettet.”
”Och Ernest Bevin”, muttrade John. ”Fackpamp från det brittiska transportförbundet;
nu arbetsminister. Jag hoppas verkligen att han är glad åt sin utnämning.”
”Visst är han det”, menade Donald och placerade fingertopparna mot varandra.
”Spatserar runt som en upprymd fasan och genomför åtgärder som han endast kunde
drömma om tidigare. När man utökade National Emergency Act för några månader
sedan, blev arbetsministerns makt att förflytta vilken person han så önskar till vilken
plats han möjligen kan tänka ut, närmast fullkomlig. Han kan även tvinga densamme
35

att utföra den uppgift staten anser bäst, oavsett vad vederbörande anser om saken;
man som kvinna, rik som fattig. Och det bästa av alltihop”, log Donald konspiratoriskt,
”är att han enligt vad som går under beteckningen Order 1305 har rätt att förbjuda
såväl strejker som lockouter. Därmed har han i sin hand bägge de vapen med
vilka facket och arbetsgivarna normalt utkämpar sina bataljer.”
”Ren socialism, om ni vill veta vad jag anser”, utbrast Norma.
”Ja, på sätt och vis har du rätt, Norma. Det är en form av socialism. Men som
situationen är har vi knappast något val. Dessutom, eftersom endast sju av de trettisex
ministerposterna innehas av folk från den klassiska vänstern – då räknar jag inte
liberalerna som vänster – kan vi nog påstå att det fortfarande råder konservativ majoritet.
Och då måste man komma ihåg att vänstern gått framåt ganska starkt under
senare halvan av trettiotalet.”
”Men att tillsätta någon som Bevin. Fackföreningspamp. Jag trodde det här kriget
var mot socialisterna”
”Mot nationalsocialisterna ja, vilket inte är samma sak.” Donald ryckte på axlarna.
”Inte riktigt i alla fall.”
”Men vad är det egentligen vi slåss för?” undrade Linda.
”För att befria Polen, så klart”, menade John.
”Så enkelt är det inte, pappa”, invände Andrew.
”Så klart det är. Hitler marscherade in i Polen och vi måste slänga ut honom
igen.” Han såg deras tvivlande miner och tillade: ”Vilket vi inte kan.”
”Vad man slåss för beror nog på vem man är”, sade Basil.
”Nej, stopp nu Basil”, hejdade John. ”Nu tänker du komma med en lång och
tröttsam utläggning. På latin om jag känner dig rätt. England halkade helt enkelt på
det polska bananskalet och ramlade in i det här kriget utan att egentligen veta vad det
handlade om. Eller vad säger du, Donald.”
Donald log. ”Om inte annat så är det en intressant beskrivning”, svarade han diplomatiskt.
”Du måste nog lyssna lite oftare på Basil, pappa”, sade Andrew. ”Han har helt
rätt när han säger att olika samhällsgrupper ser olika på det här kriget. Är man konservativ,
slåss man för att bevara det gamla systemet, kungadömet och imperiet – det
är uppenbart; är man liberal så slåss man för frihet; är man socialist så kämpar man
för rätten att ha en fackföreningsrörelse och för att avskaffa kungadömet; och vare sig
man är katolik eller protestant, slåss man mot djävulen. Vi krigar inte för Polen, utan
mot Hitler.”
John suckade. ”Och jag som trodde vi förklarade krig för att Hitler gick in i Polen.”
”Polen var gnistan, inte orsaken.”
36

”Jag måste hålla med Andrew, John”, sade Donald. ”Det verkliga skälet till varför
vi utkämpar det här kriget är synnerligen diffust. De politiska partierna – främst La-
* †
bour och liberalerna, men även I.L.P. , C.P . och andra mindre grupperingar – har vid
upprepade tillfällen pressat sina ledare att tvinga regeringen till en allmän deklaration
i frågan om krigets övergripande målsättning. Seger, svarar Churchill – seger till varje
pris. Men frågar du mannen på gatan, så skulle du bli förvånad över hur många olika
uppfattningar som råder.”
”Nå då tycker jag att vi frågar honom”, sade John och pekade belåtet på en blåklädd
figur som kom gående uppför vägen med sin persedelsäck slängd över axeln.
”Om inte det där är mannen på gatan så vet jag inte vem det är.”
”Geoff!” Linda sprang ned till grinden och mötte sin bror. Efter en kort kram
krokade hon sin arm runt hans och förde honom upp till de övriga i bersån. I sin
stiliga, gråblå permissionsuniform blev han omedelbart händelsernas centrum. Alla
ville höra honom berätta om flygutbildningen och vad som hände uppe i norr. Geoffrey
sade att de fick vänta. Istället gick han in i huset för att hälsa på Hillary, men
trots att modern inte sett sin son på så länge, fann hon endast tid att flyktigt hälsa
honom välkommen. Maten måste bli klar och Geoffrey skulle stanna över natten, så
det fanns gott om tid att tala med honom vid ett senare tillfälle. Efter en kort omfamning
blev han utkörd ur köket och återvände till de andra i bersån.
”Ville de inte ha din hjälp?” frågade John.
Geoffrey skakade på huvudet. ”De sparkade ut mig”, suckade han med låtsat förtret.
”Påstod att jag inte hade något att göra inne i köket.”
”Hon kör ut oss alla”, sade John. ”Menar att vi inte kan göra någon nytta. Har ni
någonsin hört sådan smörja.”
”Jag tycker det låter ganska förståndigt”, sade Martha och kastade en road blick
på Basil som rynkade pannan i förtret. ”Ni karlar är värdelösa i ett kök.”
”Nå, personligen så håller jag nog med mamma”, erkände Geoffrey. ”Det är nog
bäst att vi lämnar dem ifred.” Han kastade en blick på Andrew som satt i sina civila
kläder och såg sedan frågande på sin far. ”Vill ni att jag också byter om?”
”Åh, nej”, försäkrade John. ”Du får gärna ha uniformen på dig, men Andrew har
blivit förbjuden att bära sin.”
”Förbjuden? Varför det?”
”Jag är vattentät”, svarade Andrew.
”Vattentät?”
Brodern nickade, utan entusiasm. ”Ja, och gastät också, för den delen.”
* I.L.P. — Independent Labour Party.
† C.P. — Communist Party.
37

”Vad är det du pratar om?”
Andrew förklarade varför Hillary inte lät honom ha uniformen på sig.
”Så nu är alla glada och nöjda”, sade John. ”Armén har fått göra sina experiment,
industrin behöver inte tillverka så många paraplyer och kan därför inrikta sig på
krigsmateriel och vår son stinker som armhålan på en kenyansk bergsgorilla.”
”Nå, jag är inte vattentät”, menade Geoffrey. ”Så om ni inte har något emot det,
behåller jag min uniform på.” Han kastade en fundersam blick mot sin persedelsäck.
”Var vill ni att jag ska sova? Vad jag förstår så är alla rum upptagna.”
”Jag tror att mor din bestämt att du ska övernatta i vardagsrummet”, sade John.
”Ja, det är riktigt”, bekräftade Linda, ”men du kan inte lägga dina saker i vardagsrummet
nu, för då är de i vägen för oss när vi ska sitta där senare ikväll. Jag vet, du
kan väl bära upp dem till mig så länge.” Hon reste sig från stolen. ”Kommer du?”
”All right.”
Geoffrey följde sin syster uppför trapporna. Han kastade en kort blick in i vad
som tidigare varit hans eget rum och lät undslippa sig en missbelåten grymtning när
han såg hur Nicholas hade förvandlat det. ”Det där kommer väl aldrig att bli mitt
igen.”
Linda tog honom i ärmen. ”Prata inte dumheter.”
”Och här ligger en av födelsedagspresenterna”, sade Geoffrey när de kommit in i
Lindas rum där den blåblommiga klänningen låg utbredd på sängen.
”Från mamma. Fin, eller hur?”
”Mycket.”
”Jag tänker använda den under middagen.”
”Men titta här”, utbrast Geoffrey. ”Har du inte gjort dig av med din gamla sängkamrat
ännu.” Han tog ned Lindas teddybjörn från sin hylla och synade den från
topp till tå. ”Börjar bli lite gammal och solkig, vad?” retades han. ”Bäst vi slänger
den.”
”Du vågar bara!” Linda slet björnen ur händerna på honom – som om hon var
rädd att han skulle förstöra den. Toffy var en födelsedagspresent från Hillary, som
hon hade fått för så länge sedan att hon inte längre visste säkert vilket år det hade
varit. Den hade varit hennes följeslagare under barnaåren och trots att den var gammal
och luggsliten skulle hon aldrig kunna skiljas från den. Varefter hon blivit äldre
hade den emellertid fått finna sig i vissa inskränkningar i bekantskapen dem emellan.
Den fick inte längre sova i hennes säng och tvingades sitta på en hylla och stirra hela
dagarna.” Var inte orolig, Toffy”, viskade hon tröstande till leksaken. ”Geoff är bara
dum. Det är ingen som ska slänga bort dig.”
Hon lade undan björnen – utom räckhåll för sin bror – och satte sig sedan på
sängkanten. Geoffrey slog sig ned på stolen vid skrivbordet. På detta vis satt de en
38

stund och småpratade. Samtalet rörde forna tider och vänner, händelser som varit
roliga när de inträffade, och händelser som varit tråkiga vid tillfället, men som var
roliga att tänka på nu. Geoffrey kunde inte säga om det var han själv eller Linda som
först insåg det. Men plötsligt satt de där och stirrade stumt på varandra: bägge med
insikten att de talade om det förflutna därför att ingen av dem vågade nämna framtiden.
Till slut vände Linda bort blicken. ”Mamma, är nog klar med maten snart”, sade
hon och såg nedslaget på Toffy. ”Kanske bäst att jag tar på mig klänningen.”
Geoffrey nickade. ”All right, vi ses därnere om en stund.”
Tack vare Louises och Nicoles hjälp blev middagen färdig på utsatt tid och snart
hade hela sällskapet satt sig till bords. Sin vana trogen placerade sig John vid bordets
södra sida; på så sätt kunde han hålla hela familjen under uppsikt. Till höger om sig
hade han Nicole, Donald, Martha och Geoffrey. På vänster sida satt Norma, Basil,
Louise och Andrew. I egenskap av födelsedagsbarn, fick Linda direktiv att sätta sig
på Johns motsatta sida. Hillary själv – som kvällen till ära klätt upp sig i sin grannaste
aftonklänning med guldhalsband och diamantbrosch – placerade sig vid juniorernas
bord tillsammans med Nicholas, Wendy och Frederick. Som värdinna skulle hon
ändå bli tvungen att springa fram och tillbaka mellan köket och matsalen, och detta
underlättades på detta vis avsevärt.
Middagen förflöt utan att någon mer än flyktigt nämnde kriget. Man skålade för
Linda, sedan för kungafamiljen. De som förde ordet var John och Donald, och så
den alltid så glada Norma Aggett. Hon var den ende av Johns och Hillarys föräldrar
som ännu var i livet. Hillary log då hon betraktade modern, som trots sin ålder var
mycket livlig. Norma Agget hade alltid varit en oförbätterlig pratkvarn och sedan hon
börjat höra sämre hade hon bara blivit värre. Då hon inte uppfattade mycket av vad
som sades, kompenserade hon detta genom att själv stå för merparten av pratet. Nu
redogjorde hon i detalj för hur mjölkbudet såg ut, hur många olika blomstersorter
hon planterat i trädgården och hur en av hennes väninnor inrett sitt vardagsrum.
Då de sista silverbesticken slutat klinga mot porslinet, var det dags för presentutdelning,
och Linda skämdes bort med allehanda gåvor: en vacker blus och en scarf
från Nicole; ett armband från Donald och Louise, vilket såg väldigt dyrt ut; en kokbok
från Basil och Martha – ingen kunde veta när det var dags att flyga ur boet –;
samt en psalmbok från mormor Norma. Av Andrew fick hon, till faderns stora förtjusning,
ytterligare ett exemplar av Howards End, vilket var en äldre utgåva i franskt
band som troligtvis kom från något antikvariat.
”Det är ingen fara, Linda”, försäkrade den skrockande John. ”Så länge som du
har talat om den där boken, misstänkte jag att någon annan kunde ha köpt den. Jag
kom överens med mr Humphrey att du kan byta den. Det är ingen tvekan om att
39

Andrews exemplar är av finare årgång.”
Mr Humphrey var en välkänd antikvariatshandlare nere vid Margaret's Buildings
där John inhandlat boken. Linda nickade. ”Vad roligt, Andrew. Den var jättefin.”
Geoffreys paket var mindre än de övrigas – endast en liten box. Linda öppnade
den och fiskade upp en halskedja med ett myntformat smycke. Hon betraktade emblemet
på smycket. Det föreställde en kungakrona med två vingar. På baksidan fanns
namnet ”Linn” ingraverat, vilket var Geoffreys smeknamn på henne. Föräldrarna
och de övriga syskonen kallade henne alltid för Linda. Det var endast Geoffrey som
sa Linn, ett tecken på deras starka syskonband. Hon stirrade så länge på smycket att
hon insåg att de andra kunde ta anstöt. ”Tack”, utbrast hon och hängde det om halsen.
”Så att du inte glömmer bort din bror, då han är där uppe i det blå”, sade Geoffrey
med ett tonfall som om saken hade föga betydelse.
Linda tänkte svara någonting om att hon inte gjorde annat än oroade sig för honom,
men visste inte hur hon skulle säga det inför alla de andra. Istället log hon och
nickade stumt.
Det blev ytterligare en present – ett brev från Thomas. Hillary gav det till Linda,
som beslutade att hon skulle läsa det senare då hon var ensam. ”Så synd att inte
Thomas kunde komma”, sade hon och lade kuvertet bland de andra presenterna på
bordet. ”Men det är ju inte hans fel.”
”Är man i flottan så är man”, instämde John.
Sedan Linda fått sina presenter och det förbrukade papperet åter samlats ihop var
det dags för teet. Hillary och Louise bar in servisen samt två fat fulla av allehanda
bakverk. Snart var förtärandet i gång på nytt, främst borta vid juniorernas bord, och
Donald underhöll dem alla med lustiga historier. Hillary betraktade sällskapet från sin
plats hos barnen. Hennes uppmärksamhet fästes för ett ögonblick vid sönerna. Geoffrey
i sin gråblå flygaruniform, vilken klädde honom som om han burit den hela
sitt liv; Andrew, som nu bytt till civila kläder. Hon slogs åter av hur olika de två tvillingbröderna
var: Geoffrey följde samtalet med stort intresse och inflikade då och då
någon kommentar. Andrew lyssnade endast med ett halvt öra, verkade försjunken i
sina egna tankar och grubblerier.
Medan Geoffrey utvecklats till en mer ordinär yngling, och skänkt sina föräldrar
alla de glädjeämnen och sorger som beledsagar de flesta pojkars uppväxt, hade Andrew
vuxit in i rollen som familjen Baxters tänkare. Lugn och tillbakadragen hade han
blivit den mer konventionelle Geoffreys raka motsats. Hillary hade förespått honom
en framtid som professor i kemi eller fysik, historia eller någonting liknande, men
kriget kom emellan och även den yngste sonen var nu i det militära.
Hillary hade hoppats att Andrew, som var långt mer realistisk och förståndig än
40

sin sju minuter äldre, impulsive bror, skulle ha vett nog att försöka hålla sig utanför
detta vansinne så länge det var möjligt. Den andra mönstringsordern, i april 1939,
hade gällt alla män mellan arton och fyrtioett år, men Andrew hade inte varit med
bland dem som inkallades under hösten. Hillary hade varit lättad. Uppskovet hade
förvisso varit tillfälligt – såvida det inte blev ett kort krig skulle Andrew förr eller
senare ha kallats in i vilket fall – men det hade ändå varit en frist.
En dag hade han emellertid kommit hem och helt sonika meddelat att han tagit
värvning i armén. När Hillary frågat honom varför, hade han givit henne något diffust
svar att han inte kunde se Hitler erövra några fler länder utan att göra någonting
åt det: att fascismen var någonting så ont i sig att det behövdes ont för att stoppa det.
Hon hade aldrig accepterat det svaret, främst därför att det var alldeles för enkelspårigt
för att komma från Andrew, men det verkliga skälet var fortfarande lagt i dunkel.
En liten ljusglimt i all bedrövelsen var att han posterats i 2. Lincolnshireregementet,
som för närvarande låg förlagt en bit utanför Bath på hedarna runt Kelston. Han
kunde då och då komma ifrån för att hälsa på familjen, och hade vid något tillfälle
även sovit hemma i sin egen säng. Det var en välsignelse i allt elände, tänkte Hillary,
att Andrew låg vid infanteriet och därmed, åtminstone för tillfället, slapp slåss mot
tyskarna.
Hon flyttade blicken till Louise, som satt och lyssnade på sin make utan att säga
någonting. Dottern var påfallande lik henne själv som hon varit för tjugofem år sedan:
slank, mörk och allvarlig. Men till skillnad från Hillary, vars ögon var mörkbruna,
hade Louise gröna ögon som såg ljusare ut än de var, eftersom de kontrasterade
mot hennes mörka hår. Dottern hade alltid varit lugn till sinnet; även som barn. Hon
var begåvad och diplomatiskt lagd, men kunde visa stor beslutsamhet när det gällde.
Nu tyckte Hillary emellertid att hon kunde skönja en svag personlighetsförändring
i Louises beteende. Dottern sade inte mycket, långt mindre än vad hon normalt brukade
och hon verkade inåtvänd och vilsen i sin egen, dolda värld. Då de övriga skrattade
åt Donalds historier såg hon tankfullt ned i bordet eller drack av teet. Kanske
berodde det på att hon hört dem förut, men Hillary tolkade beteendet som ännu ett
tecken på att någonting var galet.
Hennes tankar avbröts av en uppfordrande barnagrymtning. Hon släppte Louise
med blicken och räckte Frederick kakfatet. Donald var mitt inne i en historia om vad
som hänt sir Austen Chamberlain, en av landets forna finansministrar, då denne varit
på besök hos någon excentrisk societetsdam: ”Maten var god”, berättade han, ”vinet
utsökt. Mrs Greville var rik, generös, vältalig och, ibland, känd för en viss oförskämdhet.
Middagen var en fullträff, bortsett från en mindre detalj: betjänten var
aningen – vad ska vi säga? – rund under fötterna.”
”Vad menas med rund under fötterna, mormor?” viskade Nicholas.
41

”Eh, att han hade lite svårt att gå”, svarade Hillary och satte ett finger över läpparna.
”Medan sir Austen, som var en högt ärad gäst, höll ett långt anförande om Irland”,
fortsatte Donald, ”började mrs Grevilles uppmärksamhet att svikta; hon blev
alltmer medveten om sin tjänares tillstånd. Till slut skrev hon ett kort meddelande på
en lapp, som hon sedan diskret till lämnade honom. Betjänten gick avsides, läste
meddelandet och såg sig sedan lite konfunderat kring i salen. Till slut gick han fram
till sir Austen och gav honom lappen. Finansministern hejdade sig mitt i en mening,
såg på betjänten och läste sedan meddelandet: Ni är berusad – lämna omedelbart
rummet!”
Alla skrattade, även Louise. Det enda undantaget var Norma som vände sig till
Basil för att få poängen förklarad. John fann historien så rolig att han inte återhämtat
sig förrän tårar rann nedför kinderna. Donald – eggad av att för stunden ha dem i sitt
grepp – reste sig för att utbringa en välgångsskål för Geoffrey. ”För vår unge familjemedlem”,
deklarerade han med hög röst, ”som snart ska försvara vårt fosterlands
ära och säkerhet.”
De skålade medan Geoffrey såg sig lite generat omkring.
”Vilken division kommer du att flyga med?” frågade Donald.
Geoffrey log ett halvt leende och skakade på huvudet. ”Sorry. Militär hemlighet.”
”Inte då det gäller släkten väl?” utbrast Donald med spelad indignation.
”Jo då. Inte ens Gud fader själv får veta.”
”Jisses.” Donald låtsades fascinerad. ”Då måste det vara hemligt.”
”Vad för något?” frågade Norma.
”Sådana saker är belagda med militär sekretess, mor”, förklarade Basil.
”Vilka saker?”
”Var Geoffrey kommer att ligga förlagd.”
”Och var är det då?”
”Det är just det som är hemligt. Ingen får veta.”
”Jaha”, nickade Norma. Samtliga förstod att hon ändå inte uppfattat det fulla
sammanhanget.
”Jag hörde att vissa fått böta för att de talat om saker som egentligen borde ha
varit hemliga”, sade Martha. ”Men ändå verkar det vara just sådant som vi andra pratar
om hela tiden. Vardagliga saker.”
”Jo, du har rätt Martha”, sade Donald. ”Det är viktigt att man inte pratar bredvid
mun, därför går myndigheterna ut väldigt hårt med sina påbud. Det verkar dock som
om många domare tar för hårt på det. Det är väl någon form av yrkesskada hos lagfolket.
Faktum är att vi tog emot en skrivelse från själva premiärministern för ett par
veckor sedan, där vi uppmanades att se över det hela. De ärenden du talar om kom-
42

mer att omprövas.”
”På tal om hemligt”, sade Hillary och reste sig. ”Det är nog lika bra att vi drar för
gardinerna. Ursäktar ni mig ett ögonblick.”
”Låt mig hjälpa”, sade Nicole. ”Var börjar vi?”
”Övervåningen.”
”Får jag följa med?” frågade Wendy, och hoppade utan att ha fått något svar ned
från sin stol.
”Och jag”, skrek Nicholas.
”Ja”, svarade Nicole, ”men då tar ni Frederick med er.”
De två kvinnorna försvann ut i hallen och följdes av de tre barnen. De övriga
hörde hur de småpratande gick uppför trappan.
”Mörkläggning, ja”, suckade Basil. ”Undrar när vi får återse kvällsbelysningen
runt Pulteney Bridge.”
”Vi får skatta oss lyckliga som fortfarande är fria”, insköt Martha. ”Tänk på
fransmännen och belgarna. Och polackerna. Gud give att tyskarna aldrig kommer
hit.”
”Oroa er inte. Ni slipper se dem.” John kliade sig belåtet över magen. ”Inte tror
ni väl att Hitler vågar invadera nu då hela brödraskaran Baxter är i uniform.”
”Pappa är blygsam som vanligt”, menade Geoffrey och blinkade åt Andrew och
Louise. ”Tror väl att Hitler darrar i knävecken nu.”
”Den stolte fadern”, instämde systern.
”Som alltid”, log Andrew.
”Ledsen att göra dig besviken, pappa”, fortsatte Geoffrey, ”men jag är rädd att
det knappt har börjat.”
”Struntprat!” John böjde sig fram och lade beslag på en av bullarna. Han vände
sig till Donald. ”Vad säger du, käre svärson?”
”Ja, jag för min del tror att det snart är över.”
”Över?” Basil blinkade. ”Varför tror du det?”
”Därför att det inte är ekonomiskt försvarbart.”
”Ekonomiskt? För vem?”
”För Hitler. För oss alla. Som jag ser det har vi hamnat i ett dödläge. Vi har dragit
oss tillbaka bakom Kanalen och här sitter vi säkra med flottan som sköld.”
”Men enligt NBBS är invasionen nära”, inflikade Martha. ”Det säger de hela tiden.”
”Det är klart att de gör”, svarade Donald. ”Det är en del i deras skrämseltaktik.”
NBBS stod för New British Broadcasting Station och var enligt BBC en tysk station
med avsikt att sprida falsk och vilseledande information. NBBS själva hävdade att de
var en regeringsfientlig grupp patrioter som ville få ett slut på kriget. Kanalen hade
43

örjat sina utsändningar redan i februari och följts i juli av Workers Challenge – en påstådd
anti-kapitalistisk grupp – samt Caledonia, där en ”skotte” med tveksam brytning
uppmanade alla skottar att ta avstånd från ”engelsmännens krig” och bryta sig ut ur
Storbritannien. De flesta britter avfärdade kanalerna som fientliga, men få kunde
avhålla sig från att lyssna på dem. Det mest flagranta – och närmast komiska – exemplet
på tysk propaganda, förkroppsligades emellertid i Lord Haw-Haw, vilken var
engelsmännens öknamn på den engelske fascisten William Joyce. Försedd med en
gäll, teatralisk röst, spred han långa tirader av lögner genom etern. För att få den engelska
befolkningen att lyssna till desinformationen, var hans sändningar kryddade
med namnen på tillfångatagna soldater. Till skillnad från NBBS och de andra stationerna,
var det emellertid ingen som tog lord Haw Haw på allvar. Istället var hans
skorrande, fullkomligt ohederliga, röst ständigt föremål för allmänt hån, för att inte
tala om regelrätt munterhet.
”Instämmer fullt och fast med Donald”, mumlade John mellan tuggorna. ”Det är
ren skrämseltaktik. Du ska inte tro på något av vad de där dårarna säger, Martha. Själva
syftet med deras babbel är att slå i oss en massa blå dunster.”
”Och om Hitler ska invadera”, fortsatte Donald, ”måste han ta sig förbi våra sjöstridskrafter.
Och flyget förstås”, tillade han med en nick mot Geoffrey. ”Som läget
är i detta ögonblick har tyskarna inte tillräckligt med fartyg för att genomföra en sådan
operation. Alltså måste de bygga upp en tillräckligt stark marin styrka för att
mäta sig med Royal Navy och detta kommer att kosta dem enorma summor. Den
eventuella vinsten skulle inte vara värd priset. Och vi själva, å andra sidan, dominerar
oceanerna, men hur skulle vi kunna ställa upp en armé som är tillräckligt stark att
sättas iland på kontinenten? Vi skulle bli tvungna att tömma våra fabriker för att få
män till de stridande förbanden och inte ens då skulle vi kunna mäta oss med tyskarna.”
”Men kvinnorna kan ju arbeta i fabrikerna”, invände Martha. ”Det är väl därför
det sitter rekryteringsafficher överallt. Nicole berättade nyss att flera av hennes bekanta
i Chester har börjat arbeta i rustningsfabrikerna runt Liverpool.”
”Det är riktigt, Martha”, medgav Donald. ”Men inte ens det räcker. Tyskarna har
dubbelt så stor befolkning som vi.” Han vände sig åter mot Basil. ”Både vi och tyskarna
har kört fast. Det här kriget kostar den brittiska staten sex miljoner pund om
dagen och det är inte gratis för tyskarna heller. Se bara på de här flygbladen de fällde
för några dagar sedan. Hitler vill ha slut på kriget. Snart kommer man att börja förhandla.”
Basil stirrade på Donald. ”Jag är rädd att det inte är så enkelt.”
”Inte?”
”Det här gäller inte endast pengar och de kan inte bara sluta fred och glömma
44

alltsammans. Det ligger för mycket prestige i vågskålen. Skulle Hans majestäts regering
överge Frankrike och alla de länder som nu blivit ockuperade? Det vore som att
ge tyskarna rätten till Europa. Jag medger att vi inte kan slå Tyskland ensamma, men
att sluta fred nu vore samma sak som att erkänna allt som Hitler gjort.”
”Möjligt.” Donald ryckte på axlarna. ”Men det vore långt billigare än ett långt och
kostsamt krig. I mitt arbete ser jag lite mer än vad som når allmänheten. I det längre
perspektivet skulle vår ekonomi förblöda. Det gäller inte bara att framställa vapen,
utbilda soldater och liknande. Allt blir dyrare. Importpriserna skjuter i höjden, matpriserna
likaså. Industrin kan –”
”Matpriserna?” avbröt Norma, som lyckats finna ett välkänt ord i samtalet och nu
försökte haka på dialogen. ”Snart är väl allting ransonerat och då kan vi inte köpa
något i alla fall. Då spelar väl inte priserna någon roll.”
”Nja, som saken är”, log Donald, ”så är det en viss skillnad på vad man får köpa
och vad man kan köpa. Ransoneringen slår lika över alla samhällsklasser, åtminstone i
teorin. Att inte ha råd att handla är en helt annan sak, för detta problem gäller i första
hand arbetarklassen. Regeringen har därför godkänt en årlig subvention på hela sextio
miljoner pund * för att hålla matpriserna nere.”
”Sextio miljoner”, fnös Norma. Hon avfärdade Donalds siffra med en lätt viftning
– ungefär som om hon schasade bort ett närgånget flygfä. ”Det blir väl runt ett
pund per engelsman. Verkar inte speciellt mycket. Det tar skatteverket in på några
månader i vilket fall.”
”Inte mycket?” Donald rynkade pannan och såg missbelåtet på Norma. Om det
var för att den äldre kvinnan höll på att bryta samtalets röda tråd eller för att hon
vägrade att låta sig imponeras av siffran, var inte helt klart. ”Jag vet inte det”, sade
han dröjande. ”Låt oss ta ett exempel. Ett Spitfireplan kostar ungefär femtusen pund
att bygga. Om vi antar att man lät bli att subventionera maten och istället byggde
Spitfireplan, hur många skulle vi då få?”
”Tolvhundra plan”, svarade Andrew medan då övriga fortfarande försökte minnas
hur stor Donald sagt att regeringens subvention var.
”Ja, det verkar rimligt.” Donald belönade Andrew med en uppskattande blick.
”Cirka tolvhundra jaktplan. Jag vågar nog påstå att vi skulle ha haft nytta av dessa
nu.”
”Men varför byggde de inte Spitfireplan då?” undrade Martha.
”Därför att höjda matpriser skulle ha fått fackföreningarna att yla om höjda löner”,
svarade Donald som började få allt svårare att dölja sin irritation över att ha
* Ca 13 miljarder SEK 1996.
45

livit förd ut på detta stickspår. ”England har fullt sjå med att bekämpa tyskarna utan
att också behöva slåss mot sin egen arbetarrörelse.”
”Och då utser de den där kommunisten Bevin till arbetsmarknadsminister”, muttrade
Norma. ”Inte underligt att det plötsligt blir en massa subventioner.”
”Nej, vänta ett tag nu”, invände Donald. ”Det här med subventioner klubbades
av den tidigare, konservativa regeringen. Bevin hade ingenting med det att göra.”
”Vad du menar, Donald”, insköt John som insett svärsonens belägenhet och försökte
hjälpa honom ur den, ”är att England skulle förlora ett långt krig mot Tyskland,
om inte på slagfältet, så av ekonomiska skäl?”
”Nja, jag menar att både England och Tyskland skulle förlora ett långt krig. Det
skulle inte finnas någon vinnare. Jag har sett siffror som tyder på att kriget går hårt
även åt den tyska ekonomin. Ta till exempel den här idén med att skrämma oss genom
att samla en massa pråmar och liknande i kontinenthamnarna. Det finns de som
hävdar att över hälften av den tyska kanaltrafiken har gått förlorad på grund av detta
– för att genomföra en politisk skenmanöver. Hur länge har man råd att bygga så
dyra luftslott, tror ni?”
”Såvida de nu inte tänker invadera”, anmärkte Basil torrt.
”Utan tyngre fartyg att skydda invasionsflottan?” replikerade Donald. ”Ren
skrämseltaktik – det är vad det handlar om.”
”Men varför kan vi inte skrämmas tillbaka då?” undrade Martha som aktivt stod
på sin makes sida och tydligen fattat humör av Donalds överlägsna ton.
”Därför att det är meningslöst. Hitler vet att vi inte kan slå honom och det vet
även mr Churchill och hans regering. Jag är övertygad om att de snart tar sitt förnuft
till fånga och accepterar de krav Tyskland ställer.”
”Det är möjligt att det vore den sundaste lösningen, och kanske den mest ekonomiska”,
sade Basil. ”Men jag tror inte att det kommer att hända. Vad sa utrikesministern
i sitt svarstal till Hitler för några veckor sedan: att vi skulle fortsätta kampen tills
vår egen och andras säkerhet var återställd? Lät inte direkt som någon inbjudan till
fredsförhandlingar, som jag ser det. Jag håller med dig att det kommer att bli kostsamt,
Donald, men om vi ska få en förhandlingsfred till stånd, måste England först
genomgå ett nytt regimskifte.”
”Jag respekterar din åsikt, Basil”, sade Donald, ”men jag tycker att du försöker
föra över resonemanget på ett rent sentimentalt plan. Regeringen kommer snart att
inse vart vinden blåser och tyskarna är rationella människor. De hittar en lösning.”
”Hitler rationell?”
Donald skakade på huvudet. ”Hitler är en galjonsfigur som går på och domderar
och har fingrarna med i det mesta. Men han kan inte styra Tyskland på egen hand.
Han har en administration och han har rådgivare. När det kommer till kritan kommer
46

hans beslut att vila på deras rekommendationer.”
”Jag för min del tycker att den där Hitler ser lustig ut”, sade Norma, och hindrade
därmed det svar som Basil hade på tungan. ”Jag menar med sin lilla mustasch och
fåniga vinkning. Han är lite lik den där amerikanen – vad heter han nu – Charlie
Chapman.”
”Chaplin”, rättade Linda. ”Charlie Chaplin, mormor.”
”Ja, just det, ja! Men jag har aldrig tyckt att hans filmer är så roliga som alla påstår.”
”Verkligen”, muttrade Basil med tydlig irritation. ”Jag visste inte att Hitler spelade
in filmer.”
”Neej”, utbrast Norma och klappade sin son på knäet. ”Chapman”, rättade hon
med en röst som antydde för de övriga att Basil ännu var för liten för att förstå vad
de talade om. ”Men han är inte så rolig”, upprepade hon. ”De där andra två är bättre.
Den store tjocke och hans smale kamrat som gör allting fel.”
”Churchill och Chamberlain”, fnös Basil och inkasserade en förtjust skrattsalva
från de övriga.
”Vad är det som är så lustigt här då?” frågade Hillary som just kom in från hallen.
”Har man missat någonting?”
”Mormor berättar just om Churchills och Chamberlains senaste film”, förklarade
Geoffrey.
”Verkligen.” Hillary såg lite konfunderad ut, men hängde omedelbart med i spelet.
”Vad heter den då?”
”Fred i vår tid.”
Nya skratt, men nu var de i huvudsak begränsade till sällskapets manliga fraktion.
”Tänder du taklampan, Linda?” frågade Hillary och drog gardinerna för de tre
fönstren. ”Lika bra att få det här gjort med en gång. Om ni vill gå ut en stund innan
det skymmer, kanske det är bäst ni gör det nu. Jag tänkte att jag skulle duka undan
här under tiden. Så kan vi väl samlas i vardagsrummet efteråt.”
”Bra idé”, sade John och reste sig. De andra följde hans exempel. Det bullrade då
sällskapet sköt in sina stolar.
”Bryter ni upp?” frågade Nicole som just kommit tillbaka från sitt mörkläggningsuppdrag.
”Jag ska bara plocka undan lite här”, sade Hillary. ”Så flyttar vi oss till vardagsrummet.”
”Låter bra.”
”Var är ungarna?” undrade Linda som suttit tyst och fundersam under hela samtalet.
”De är en trappa upp”, svarade Hillary. ”I Nicholas rum.”
47

Linda fångade Nicoles blick. ”Ska vi inte gå upp till dem en stund?”
”Ska vi inte hjälpa Hillary då?”
”Jag får inte”, sade Linda. ”Fyller år, du vet.”
”Nej, gå upp ni”, sade Hillary. ”Underhåll ungarna ett tag, så slipper jag ha dem
drällande i köket. Kanske mormor vill följa med?”
Norma skakade på huvudet. ”Jag och Martha sätter oss i vardagsrummet.”
Martha ledsagade henne in i vardagsrummet, där de sjönk ned i var sin fåtölj. Linda
och Nicole försvann uppför trappan till övervåningen.
”Jag hjälper dig, mamma”, sade Louise och följde sin mor ut i köket, vilket lämnade
männen ensamma.
John vände sig till sin svärson: ”Jo, Donald jag undrar om du kunde följa med
mig och Basil ut ett slag? Det är några saker vi måste tala om när inte damerna är
närvarande.” Han kastade en vaksam blick mot dörren till köket där Hillary och Louise
försvunnit. ”Detta är ett utmärkt tillfälle. Geoff och Andrew, ni följer också
med.”
De tre männen och två ynglingarna steg ut i den svala luften. Det grådaskiga vädret
från morgonen och eftermiddagen hade försvunnit och bortsett från något enstaka
moln var kvällshimlen klar. John ledde dem ned till muren som löpte parallellt
med vägen. Under äppelträdet där barnen Baxter ofta lekt som små, redogjorde han
för det samtal han och Basil haft kvällen före.
”Evakuera”, fnös Donald när John talat färdigt. ”Vad är det för prat. Det kommer
inte att bli någon invasion.”
”Nej”, försäkrade John. ”Det tror inte jag heller. Men vi måste vara beredda ifall
det ändå skulle hända.”
”Verkar vara slöseri med tid, om ni frågar mig.”
”Det är inget slöseri”, insköt Basil irriterat. ”Det tar oss högst femton minuter att
besluta om det här. Du är familjefar och har ansvar för din hustru och ditt barn.”
Donald stelnade till vid tillrättavisningen. Han ryckte på axlarna. ”Jag finner det
fullständigt meningslöst”, muttrade han. ”Men om ni nu nödvändigtvis –”
Han avslutade inte meningen, utan ställde sig istället med händerna på ryggen och
vägde med fötterna.
”Nå.” John putade med läpparna. ”Om tyskarna skulle invadera – var landstiger
de i så fall?”
”Någonstans mellan Isle of Wight och Ramsgate”, svarade Geoffrey tveklöst.
”Varför det?”
”Därför att det är den kortaste sträckan mellan England och Frankrike, och därför
att de kan få flygunderstöd i det området.”
”Flygunderstöd?” John rynkade pannan. ”Jag har intrycket av att de flyger över
48

hela England för närvarande.”
Geoffrey nickade. ”Men det är på natten då vårt jaktflyg befinner sig på marken.
Om de ska flyga dagtid måste bombplanen ha eskort, och tyskarnas Messerschmitt
109 har inte längre räckvidd än att de når London och kort däröver.”
John betraktade nyfiket sin son. ”London, sa du? Betyder det att de tyska jaktplanen
inte når Bath från sina baser i Frankrike?”
”Deras 110:or når förvisso hit – med ganska god marginal om de utgår från flygfälten
runt Cherbourg – men det är osannolikt att Bath kommer att utsättas för något
dagangrepp, åtminstone så länge Luftwaffe opererar från Frankrike.”
”Och en invasion skulle komma längs vår sydostkust?”
”Definitivt.”
”Då så.” John såg på dem, en efter en. Hans blick stannade på Donald. ”Jag har
funderat lite sedan igår”, sade han, ”och kommit fram till att det bara finns två platser
där vi kan samlas – här i Bath eller hos Thomas och Nicole i Chester. Om det
värsta skulle inträffa, föreslår jag att alla som kan försöker ta sig hit. Om inte det går
skiftar vi till Chester.”
”Men hur skulle ni alla få plats hos Thomas?” undrade Andrew.
”Jag talade lite med Nicole då jag hämtade henne vid stationen. Det blir ganska
trångt, men det går. På måndag tar jag ledigt och kör hem henne, och passar då på att
ta med mig sånt som man eventuellt kan få nytta av. Sovsäckar och liknande.”
”Till Chester”, utbrast Donald. ”Men det är ju över tjugo mil.”
”Ja, tjugofyra för att vara exakt.” John ryckte på axlarna. ”Det kan tyckas slösaktigt,
men man är väl inte verkstadsinnehavare för intet. Jag har lagt undan lite bensin
för egen del. Det blir inga problem. Hur som helst, så skulle Nicole inte ha någon
möjlighet att ta alltihop på tåget. Jag tänker flytta en hel del. Såvida ingen har något
annat förslag?”
”Ja, jag vet inte”, mumlade Donald. ”Även om det skulle gå så långt som till invasion,
så har jag ingen möjlighet att lämna London såvida jag inte blir beordrad. Min
tjänst tillåter det inte.” Han såg surmulet på Basil. ”Men det är klart, Louise måste ju
ge sig av.”
Ingen hade någonting mer att invända och Johns plan godkändes. De gick sakta
tillbaka uppför den svaga lutningen och tog trädgårdsmöblerna i besittning. Kort
därpå fick de sällskap av Linda och Nicole.
”Aha, där är ni ju”, sade John. ”Vad håller ungarna på med?”
”De kommer strax”, svarade Linda. ”De är i köket just nu. Tigger kakor.”
”Kakor nu igen?” John himlade med ögonen. ”Din stackars mor får ju ingen ro.”
”Äsch, hon klarar sig.”
”Jag hämtar dem”, sade Geoffrey. ”Mamma kan behöva lite andrum.”
49

De andra slog sig ned i var sin stol medan Geoffrey halvsprang bort mot huset.
När han kom in i köket upptäckte han emellertid att Linda haft rätt. År av träning
hade lärt Hillary hur man hanterade kaksugna småbarn. ”Kakor får ni då vi dricker
te”, sade hon bestämt.
”Men, mormor”, tjatade Nicholas. ”En var kan vi väl få?”
”Ja”, ekade Wendy. ”En var kan vi väl få, mormor.”
”Linda berättade just om de elaka små barnen”, sade Geoffrey. ”Pappa sa att vi
nog borde låsa in dem i garaget.”
Nicholas förstod att det bara var på skoj och skrattade, men Wendys ögon spärrades
upp av fasa. ”Vi är inte alls elaka, farbror Geoff”, försäkrade hon desperat och
tänkte sedan efter för att finna en godtagbar förklaring: ”Bara – hungriga.”
”Hungriga, vad? Men ni har ju nyss ätit. Vi tänkte spela lite boll därute. Vill inte ni
vara med?”
Nicholas betraktade konfunderat Geoffrey – sedan Hillary. ”Mormor –?”
”Nej, nu kilar ni iväg och spelar boll med Geoffrey, eller så blir det ingenting alls.”
”Gör nu som mormor säger Nicky”, varnade Louise och gav sin son en sträng
blick. ”Annars blir mamma arg.”
”Jaha.” Nicholas sprang iväg. Wendy och Frederick travade besviket efter.
”Tack, Geoff”, sade Hillary.
”Ingen orsak.” Geoffrey log och följde efter barnen ut på tomten.
”Det är bra att du inte skämmer bort honom, mamma”, sade Louise och torkade
av en tallrik.
”Skämmer bort? Nej, det är ingen fara med mig. Värre är det med far din.”
”Ja, jag kommer ihåg då Thomas och jag var små.” Louise log. ”Var det något vi
ville ha gick vi alltid till pappa först.”
Hon ställde tallriken i diskstället och fiskade upp en ny ur vattnet. Det var dunkelt
i köket. Hillary tyckte om att se skymningen och de hade inte dragit för mörkläggningsgardinen
ännu. Egentligen hade de endast tänkt plocka av matsalsbordet och
bära in porslinet i köket, men utan att någon av dem visste hur det gått till, stod de
nu och diskade alltihop.
”Du klarar allt hushållsarbete nu, då Eileen är borta?” frågade Louise.
Hillary nickade lite frånvarande. Eileen var deras irländska hushållerska som rest
tillbaka till sitt hemland. ”Det är inga problem, älskling. Jag har ändå inte så mycket
för mig och jag har ju bara tre att laga mat åt nu.”
”Men du är ingen ungdom längre, mamma. Jag tycker ändå att ni ska se er om
efter någon. Det har ni råd med.”
”Jo – det har vi väl. Än så länge. Vi får se.” Hillary ville inte diskutera sig själv.
Hon tyckte det var viktigare att få veta hur dottern hade det. ”Du var tyst idag.”
50

”Tyst? Vad menar du?”
”Jaa – du var inte ditt vanliga glada jag.”
”Glad? Vem kan vara glad mitt i allt det här eländet?”
Hillary visste inte riktigt vad Louise syftade på. Hon tog ett par av de tallrikar
dottern torkat och lyfte upp dem i skåpet. ”Kriget menar du?”
Louise svarade inte. Hon gned bort en envis matbit från porslinet.
”Ni har i alla fall klarat er undan bombningarna”, fortsatte Hillary. ”Det är väl
alltid något.”
”Det är inte bara kriget, mamma.” Louise torkade den sista tallriken och gav den
till Hillary. ”Det är – ja, alltihop.”
Hon ställde sig att se ut genom köksfönstret. Där det en gång funnits långa rader
av rosplanteringar, odlades nu lök och sallad – allt i enlighet med jordbruksdepartementets
patriotiska uppmaning: Gräv för seger!
”Vad menar du med alltihop?” frågade Hillary.
”Jag är så fördömt slutkörd.” Louise skakade på huvudet. ”Debbie ska ju ha barn
inom några månader och är alldeles utom sig av oro för vad som ska hända henne.
Jag måste besöka henne varje dag för att hålla hennes mod uppe. Sedan är det flyglarmen
som håller mig och Donald vakna. De ljuder så gott som varje natt, men det
är bara falsklarm. I början tog vi oss till skyddsrummet, nu orkar vi inte längre. Och
Geoffrey som ska ge sig upp i de där förbaskade plåtmaskinerna. Och jag saknar
Nicky så förskräckligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.”
I det sparsamma ljuset såg Louise med ens trött och sliten ut. Hillary betraktade
oroligt sin dotter. ”Ja, stackars lilla Debbie”, viskade hon. ”Hon som brukade vara så
glad och stark och rolig. Inget nytt om den där pojken?”
”Nej, ingenting”, svarade Louise stilla. ”Jag tror inte att hon någonsin kommer att
få veta vart han tog vägen. Men han måste väl vara död, antar jag. Det är för hemskt.
Orättvist och hemskt. Debbie har aldrig gjort någon illa. Varför ska just hon drabbas?”
”Kriget skiljer inte ond från god”, sade Hillary. ”Det slukar utan urskiljning. Det
ligger i dess natur. Är allting bra mellan dig och Donald?”
Hon fördömde tyst sin tunga. Det hade bara halkat ur henne. Och hon som lovat
sig själv att hålla inne med sina farhågor.
Louise vred hastigt huvudet och såg en sekund på modern. Sedan återupptog hon
sitt betraktande av bakgården. ”Varför skulle det inte vara det?”
”Jag vet inte. Bara en känsla jag fått. Jag vill inte snoka.”
Louise suckade. ”Ja, helt bra är det kanske inte.”
”Har något hänt?”
”Nej.” Louise skakade på huvudet. ”Nej, det är inte något sånt. Det är bara det att
51

vi inte talar med varandra längre. Jag menar – som vi brukade. Och Don bara arbetar
och arbetar. Och han tycks inte förstå vad kriget gör med oss alla.”
”Förstår han inte?”
”Nej, han tycks leva i en fantasivärld, där allt som existerar är hypotetiska evakueringsplaner
– vem eller vilka som äger det ena eller det andra huset eller tomten.
Världen faller ihop omkring oss och Don försöker reda ut om ett utbombat hus tillhört
kommunen, kyrkan, staten, eller någon privatperson, och huruvida försäkringsbolagen
är betalningsskyldiga eller ej. Och han verkar inte alls bry sig om Debbie.”
”Män är sådana.”
”Är de? Känner de inget?”
”Jo, det gör de nog, men de förtränger. Det är deras sätt att klara pressen. Tro
inte att din far är så olik Donald.”
”Pappa är inte alls på det sättet.”
”Jodå – på sitt vis. När vi kvinnor känner oss frustrerade över någonting, försöker
vi få det ur oss. Vi talar, skriker eller gråter. Män är annorlunda. De gömmer det
inom sig. Låser in det någonstans. Jag skulle tro att det du ser är just Donalds sätt att
klara sig igenom den stress som kriget utsätter honom för.” Hillary tog ett steg framåt
och lade händerna på Louises axlar. ”Det är väl ingen fara för ert äktenskap?”
Louise tvekade. ”Nej, det tror jag inte”, svarade hon dröjande. ”Det är antagligen
jag som överreagerar. Men jag är väldigt tacksam för att Nicky får vara här hos dig
och pappa.”
”Tänk inte på det, flickan min. Vi är alla en enda stor familj.”
”Om det blir värre, mamma –”
”Ja?”
”Går det för sig om jag kommer hit och stannar ett tag?”
”Ja, det är väl självklart.”
”Enda problemet är Debbie. Hon ska föda i slutet av september, och hon har
bara mig som kan se till henne.”
”Jag förstår.” Hillary funderade några sekunder. ”Om det skulle vara så”, sade
hon sedan, ”är det inga problem att få in henne här någonstans. Än så länge har vi
klarat oss från tvånget att ta fler evekueringsbarn. Det vore bara roligt att få träffa
henne igen.”
”Tack, mamma”, sade Louise och kysste sin mor på kinden. ”Det är så skönt att
veta att jag har er här.” Hon drog en suck. ”Jag hoppas att Donald har rätt när han
säger att de kommer att sluta fred.”
”Det har han säkert.”
En timme senare satt alla samlade i vardagsrummet, där de lyssnade till sprakandet
från den öppna spisen. Norma, Martha och Hillary satt i soffan, John, Basil och
52

Donald ockuperade var sin fåtölj. De yngre medlemmarna av familjen Baxter hade
burit in stolar från matsalen och barnen befann sig på golvet, där Wendy och Frederick
fascinerat studerade Nicholas som lekte med ett lokomotiv i trä.
”Jösses, så slut jag är”, suckade John och knäppte belåtet händerna över magen.
”Kalasmiddag följd av omfattande, atletiska övningar – sparka på mig om jag somnar.”
Donald och John hade kastat boll med barnen ute i trädgården; när de ledsnat
hade Linda och Basil tagit över, sedan Geoffrey, Andrew och Nicole. Slutligen hade
bollen rullat in under någon buske och försvunnit. Det hade varit så mörkt att de inte
kunde hitta den igen, så barnen hade ledsnat och gått in, tätt följda av de övriga. Under
bollspelets sista faser hade Donald och Basil återupptagit sin dispyt om kriget
och denna hade de nu tagit med sig in i vardagsrummet.
”Det märks tydligt”, argumenterade Donald, ”att flygangreppen avtar. Det har
inte varit någon större strid över Kanalen sedan slutet av förra veckan. Detsamma
gäller nattetid.” Han vände sig till Geoffrey. ”Håller inte du med mig, Geoff?”
Geoffrey tvekade. Det var tydligt att han varken ville ge sig in i diskussionen eller
ta någons parti. ”Du har rätt i att striderna avtagit den senaste veckan”, svarade han
dröjande, ”men det beror på att våra koltransporter till London för närvarande ställts
in. Tyskarna har helt enkelt inga fartyg att bomba.”
”Men om de verkligen var beslutna att fortsätta det här meningslösa kriget, skulle
de inte angripa våra städer då? Se bara på Rotterdam. Närmare trettiotusen döda i en
enda attack. Med sådan förstörelsekraft skulle de kunna slå ut London på mindre än
en vecka. Och bara gudarna vet vad som skulle hända om de bombade oss med gas”,
avslutade han.
”Ursäkta, Donald”, sade Hillary, som tyckte att samtalet höll på att ta en obehaglig
vändning. ”Kunde vi inte tala om någonting trevligare?”
”Jovisst – jag försöker bara förklara för er att det här kriget snart är över. Är det
inte vad ni vill?”
”Jovisst! Låt oss alla hoppas det.” Hillary vände sig till Linda. ”Skulle inte du kunna
spela ett stycke på pianot?”
Födelsedagsbarnet stönade. ”Men, mamma –.”
”Jo, snälla Linda”, utbrast Nicole. ”Det var så länge sedan vi hörde dig spela. Kan
du inte göra det?”
”Det är klart att hon ska”, sade John. ”Om inte så ska jag spela för er.”
Alla som någon gång hört John spela piano såg förskräckta ut. Nog för att han
visste var pianot stod, och att det fanns både vita och svarta tangenter, men där slutade
hans musikaliska begåvning. Och det hela gjordes knappast bättre av att han
saknade ett pekfinger.
53

”Jag spelar”, sade Linda och reste sig snabbt. Hon satte sig vid pianot. ”Nå, vad
vill ni höra?”
Alla kom med förslag. Till slut bestämde hon sig för att följa Andrews önskemål:
ett stycke av Haydn som hon kunde relativt flytande. Då den sista tonen dött ut hyllades
hon med applåder. John försäkrade dem att Lindas musikaliska talanger tveklöst
härstammade från honom.
Haydn följdes av allsång då hela sällskapet föll in i Auld Lang Syne, Tipperary och
We'll meet again, vartefter Linda spelade en egen komposition. Det var ett stillsamt, lite
dystert stycke, och hon fick omedelbart allas uppmärksamhet. Tyvärr saknade stycket
slut – hon hade inte kommit så långt i sitt komponerande – och de sista tonerna
hängde oavslutade kvar i rummet.
”Nej, nu får det vara nog”, sade hon och reste sig från stolen. Då hon såg att Nicholas
och Wendy lystet betraktade pianot, tog hon det säkra för det osäkra, sänkte
fällklaffen och låste den. Nyckeln behöll hon i handen. Hillary noterade hennes åtgärd
och nickade gillande.
Därefter följde en stunds spökhistorier, vilket var Basils favoritämne. Med alla
utom John, Donald och lilla Frederick trollbundna, redogjorde han för de osynliga
fäktarna i Royal Victoria Park, där det klingande ljudet av värjor och ett plötsligt skri
av dödsångest kunde störa tidiga morgonflanörer; med Nicholas och Wendys ögon
stora som tefat berättade han om ”den stönande muren” i närheten av Mineral Watersjukhuset,
där osynliga själar jämrade sig i namnlös plåga, och han avslutade med
att nämna de sista ryktena om spöket vid Julian Road, som smög upp bakom oförberedda
fotgängare och skakade dem våldsamt.
”Varför gör han så?” frågade Wendy.
”Det är det ingen som vet”, svarade Basil och såg hemlighetsfullt på barnet. ”Ingen
vet vem vålnaden är – och ingen vet varför han inte vill att man promenerar längs
Julian Road.”
”Vad är en vålnad?”
”Samma sak som ett spöke.”
”Äsch”, skrattade Wendy och kastade en snabb blick på Nicole som roat betraktade
henne. ”Mamma säger att det inte finns spöken.”
”Åh jo.” Basils röst var låg men bestämd. ”De finns allt.”
”Det gör de inte alls”, invände Hillary och lyfte upp Wendy i famnen. ”Morbror
Basil pratar bara en massa strunt, Wendy. Det enda som finns är änglar och snälla
tomtar. Inga spöken.”
Spökhistorierna följdes av en stunds allmänt småprat, vartefter Hillary och Martha
gick ut i köket för att koka en ny kanna te. Basil och Donald tog tillfället i akt att
sätta på radion, där en nyhetsuppläsare meddelade att italienska trupper gått över
54

gränsen till Brittiska Somaliland. De två männen utsattes omedelbart för ilskna blickar
från kvinnorna: ungefär som om det var deras fel att invasionen ägt rum och att
det inte skulle ha hänt om de låtit bli radion. För en gångs skull avstod både Donald
och Basil från att käbbla om händelsen.
Då teet var urdrucket, började en viss trötthet breda ut sig över sällskapet. Den
startade i utkanterna av åldersskalan och spred sig successivt inåt. Norma blev tyst
och lite rödögd; Frederick stingslig. Han började bråka med Wendy som undvek sin
bror genom att lägga sig bredvid Paddington framför den öppna spisen. John satt
och halvdåsade i sin fåtölj; Nicholas sov bredvid sitt lokomotiv. Andrew, Geoffrey
och Linda hade satt sig lite avsides och talade lågmält om något gemensamt barndomsminne,
medan de övriga förde ett samtal om ransoneringen, risken för att landet
skulle utsättas för gasanfall, samt ryktena att tyskarna landsatt horder av hemliga
agenter och förrädare.
”Men vad kan de göra, de här femtekolonnarna?” frågade Hillary. ”Jag menar – de
är ju trots allt ganska få.”
”Tanken med de här personerna –”, förklarade Donald, ”om tyskarna någonsin
skulle fundera på att korsa Kanalen, vill säga – är att det skall finnas en kärna av
överlöpare bland oss, vilka i händelse av invasion ska utföra sabotage, lönnmord och
andra aktiviteter som hindrar oss i vårt försvar.”
”Men inte infödda engelsmän?” invände Hillary. ”Jag har hört att polisen har arresterat
personer som tros vara på fiendens sida. Jag kan förstå om de är utlänningar,
men de lär ju ha tagit även engelsmän. Och ganska många om jag förstår det rätt.”
*
”Över sjuhundra personer ur sir Oswald Mosleys B.U.F.” , sade Basil. Han vände
sig till Donald. ”Rätta mig om jag har fel.”
Donald bekräftade: ”Sjuhundrafyrtiosju personer, för att vara exakt; inklusive sir
Oswald i egen hög person.”
”Upprörande”, menade Martha. ”Vanliga engelsmän?”
”Jo, de kan lika gärna vara av vår egen nationalitet”, fortsatte Donald. ”Landsmän
som lever mitt ibland oss och därför är höjda ovan alla misstankar. Den klassiske
spionen med sitt långa, svarta skägg, utländska brytning och en rund bomb med rykande
stubin, är numera att betrakta som gammalmodig. Dagens femtekolonnare
befinner sig som sagt mitt ibland oss.”
”Men hur skulle man kunna hitta en engelsman som sänker sig till så usla nivåer?”
invände Martha. ”Förråda sitt eget land?”
”Tyvärr måste jag säga att det inte alls är så svårt”, svarade Donald. ”Vi har ju inte
* B.U.F. — British Union of Fascists.
55

ara Mosley och hans fascister – även om där finns ett rejält kader av dårar, villiga att
vända sitt fosterland ryggen. Resterna av Leese's I.F.L. * vandrar ju runt därute; få till
antalet, men säkerligen beslutna att ställa till problem där de kan. Sedan har vi ju
kommunisterna.”
”Kommunisterna?” Hillary rynkade pannan. ”Men inte skulle väl de ta tyskarnas
parti?”
”Inte?” Donald gav Hillary ett myndigt leende. ”Jag medger att det låter märkligt,
men politikens irrvägar äro många. Redan dagen innan vi förklarade Tyskland krig
distribuerade kommunistpartiet en pamflett där Pollitt skrivit något i stil med: Att stå
vid sidan av detta krig, och bidraga med endast revolutinära fraser medan de fascistiska
bestarna topprider Europa, vore att förråda alla våra tidigare ansträngningar i
kampen mot kapitalismen.”
”Vem?” undrade Norma från sin fåtölj.
”Harry Pollitt. Kommunistpartiets galjonsfigur – eller ska vi kanske säga forne galjonsfigur.”
”Men det är ju det jag menar”, sade Hillary. ”De måste ju avsky nazisterna lika
mycket som vi gör – antagligen mer.”
”Visst gör de det, men de fick order att försöka avsky Hitler lite mindre och att
föra avskyn för den styrande klassen i England till nya höjder.”
”Order?”
”Ja, från Moskva. Deras bröder i öster – eller ska vi säga föräldrar – ansåg att om
Hitler kunde besegra England, så skulle också den slutliga revolutionen mot kapitalismen
vara lättare att genomföra.”
Hillary stirrade på sin svärson. ”Jag begriper ingenting. Har ryssarna givit de engelska
kommunisterna order att hjälpa nazisterna – så att det ska bli lättare att genomföra
en revolution?” Hon såg på Basil, sedan Martha. ”Har ni hört något av det här
tidigare?”
”Nej”, svarade Basil, ”men de basunerar väl knappast ut det i Daily Worker.”
”Men det verkar ju helt befängt”, fortsatte Hillary. ”Hur kan de tro att det skulle
bli lättare att störta Hitler? Har de inte sett hur det gick i Tyskland?”
Donald ryckte på axlarna. ”Deras taktik är inte alltid begriplig.”
”Men ganska bekant”, inflikade Basil. ”De använde sig av samma tillvägagångssätt
under de val som förde Hitler till makten. Tydligen anser de att fascismen är kapitalismens
dödsryckning – det sista stadiet före den marxistiska världsrevolutionen.
Kommunistpartiet uppmanade sina väljare att rösta på Hitler för att krossa socialde-
* I.F.L. — Imperial Fascist League (upplöst 1937 sedan dess ledare, Arnold Leese, fängslats).
56

mokraterna och den demokratiska medelklassen. Och se hur det gick. Man tycker
faktiskt att de borde ha lärt sig.”
”Efter Hitlers och Stalins sammangående förra året”, fortsatte Donald, ”har
många av de röda börjat se nazisterna som en tillfällig, om än förhatlig, allierad. De
olika vänstergrupperna är splittrade, men man kan ändå finna mängder av individer,
som är alltför benägna att lyssna till Moskvas locktoner. I det större perspektivet är
de få, men blint trogna sina förvridna samhällsidéer.”
”Och då har vi inte nämnt fredsrörelserna”, tillade Basil. ”Även där har Hitler en
liten, men potentiell, rekryteringsbas.”
Donald gav Basil en snabb blick; kanske för att se om det fanns någon pik i påståendet.
”Ja, det är möjligt”, mumlade han.
”Men varför kallar man de här personerna för femtekolonnare?” undrade Martha.
”Vad är det för konstigt ord?”
”Det kommer från en incident under kriget i Spanien”, förklarade Basil. ”Nationalisterna
under Franco marscherade mot Madrid i fyra kolonner och för att skrämma
republikanerna, påstod en av hans befälhavare – jag tror att det var general Mola
– att de hade en femte kolonn redan inne i huvudstaden. Han syftade på en mer eller
mindre påhittad styrka av förrädare och gjorde det för att förvirra rebublikanerna.”
”Och blev de förvirrade?”
Basil ryckte på axlarna. ”Kanske – jag vet inte. Men de samlade i alla fall ihop en
rad kända Francoanhängare och sköt dem.”
”Fy så hemskt. Nu börjar jag få nog av det här pratet om krig och gas och död
och kommunister”, muttrade Martha och fattade sin svärmor om handleden. ”Är det
inte dags att fara hem?”
Norma blinkade sömn ur ögonen och nickade.
”Ska ni gå redan?” frågade John och satte sig upp.
”Ja”, svarade Martha. ”Vi börjar alla bli lite trötta.”
Hon reste sig ur soffan och hjälpte modern att komma upp.
”Jag tror att Martha har rätt”, sade Nicole.
Plötsligt fylldes vardagsrummet åter av ljud och röster då samtliga reste sig och
följde Aggetts ut i hallen.
”Vi går väl med er ut till bilen”, sade Hillary.
Hon släckte lamporna så att de kunde öppna dörren utan att bryta mörkläggningen,
vartefter hela sällskapet letade sig fram mot garaget och Basils Morris Ten. De
stannade några minuter ute i mörkret. Aggetts lyckönskade Geoffrey och sade adjö
till samtliga. Sedan klev de in i bilen, som sakta och med skärmad belysning rullade
iväg längs vägen. De övriga återvände in, där Andrew meddelade att även han var
tvungen att ge sig iväg. Kelston låg en dryg halvtimmes cykelväg från Rosegarden –
57

säkerligen det dubbla nattetid, och han tänkte att det nog var lika bra att ta samma
väg tillbaka som han hade kommit. Vem visste om inte hemvärnsmännen stod kvar
runt Cleveland Bridge.
”Jag är fortfarande ordentligt trött efter gårdagens nattpass”, sade han och gick
för att byta tillbaka till sin uniform.
Avskedsceremonien upprepades på nytt, vartefter Hillary, Nicole och Louise började
göra förberedelser för natten.
”Jag följer dig till vägen”, sade Geoffrey och gick med Andrew, som nu var försedd
med ränsel, hjälm och gevär, ned till cykeln. ”Nu fattar jag varför du inte fick
han uniformen på dig i huset.”
”Kan tänka mig det.”
De stannade utanför grinden; stod en stund tysta och lyssnade. Himlen var klar
och natten doftade friskt av sommar. ”Ska du bege dig till divisionen redan imorgon?”
frågade Andrew, mest för att bryta den besvärande tystnaden.
”Jag har order att vara där senast klockan tolv på måndag. Men jag ska möta James
i London imorgon och kommer troligtvis att stanna hos honom och hans föräldrar
över natten.”
James Ainsworth var en av Geoffreys vänner från Turnhouse. De hade haft turen
att bli placerade på samma bas.
”Jaha – nu ses vi nog inte på ett tag”, sade Andrew. ”Jag får nog ingen möjlighet
att smita iväg imorgon.”
”Jag kommer ändå att åka tidigt. Tror det blir bäst så.”
Det blev åter tyst och Andrew slogs av hur absurd situationen var. Hans bror
skulle flyga stridsuppdrag mot fienden inom några få dygn – kanske var det sista
gången de såg varandra – och här stod de ute i mörkret bägge två, utan att någon av
dem tycktes ha någonting vettigt att säga den andre.
Lustigt.
Andrew betraktade Geoffrey som i sin tur hade blicken riktad mot stjärnorna.
Geoffrey och han hade alltid varit olika. Då brodern hade lätt för att föra sig och
utan svårighet skaffade sig vänner, hade Andrew alltid fått kämpa sig fram genom alla
sociala situationer. Andrew hade ofta avundats brodern dessa kvalifikationer, samtidigt
som han irriterade sig på hur lätt Geoffrey tog på livet och alla dess etiska och
samhälleliga aspekter.
”Varför tog du egentligen värvning?” frågade Geoffrey och avbröt Andrews tankar.
”Du kunde ha hållit dig utanför ytterligare en tid – jag trodde det var det du ville
– men ändå sprang du iväg och skrev in dig.”
Brodern dröjde med svaret. Det dög inte att komma med den vanliga förklaringen
att Hitler måste stoppas. Geoffrey hade ändå aldrig köpt den historien. Det hade
58

ingen. Men sanningen kunde han inte förmå sig till att avslöja, inte ens för sin tvillingbror.
”Jag vet faktiskt inte riktigt själv”, mumlade han. ”Det var ju inte speciellt
likt mig. Var väl någon idiotisk impuls.”
Geoffrey såg tvivlande på honom. Sedan skrattade han. ”Nej, jag kan inte påstå
att jag visste vad jag gjorde då jag gick med i VR heller. Jag trodde aldrig att det skulle
bli krig. Inte på riktigt. Flygutbildningen var kul helt enkelt. Och ingen behövde betala
någonting. Men att slåss på allvar –” Han lämnade meningen oavslutad och ryckte
på axlarna. ”Inte så mycket att göra åt nu, vad?”
Andrew skakade på huvudet. ”Nej, nu sitter vi väl där vi är – båda två.” Han rättade
till ränseln. Gevärskolven slog mot cykeln. ”Jag måste ge mig iväg, Geoff”, sade
han. ”Ta det försiktigt nu.”
”Sjutton, det kan du lita på.” Geoffrey gav Andrew en kort kram. ”Vi ses, lillbrorsan.”
”Hej då, storebror. Lycka till.”
Andrew satte sig på cykeln och skramlade iväg. Geoffrey såg hur han vände sig
om, vinglade till och vinkade. Han vinkade tillbaka och gick sedan upp till huset.
”Har Andrew gett sig av?” frågade Hillary som just kom nedför trappan med en
bunt sängkläder.
Geoffrey nickade.
Hillary gick före in i vardagsrummet och lade sängkläderna på soffan. ”Fattar inte
vad han gör i den där uniformen. Ja, du får väl göra det så bekvämt det går.”
Eftersom Donald och Louise skulle sova tillsammans med Nicholas i det rum
som tidigare tillhört Geoffrey, hade soffan blivit utsedd till hans övernattningsställe.
”Sover ungarna?” frågade han.
”Skulle tro det. De ligger åtminstone i sina sängar. Hur så?”
”Tänkte säga godnatt.”
”Ja, du får väl säga godmorgon istället.”
”Linda då?”
”Hon har också gått upp.”
Hillary tog en kvarglömd tekopp från pianot och gick ut i köket. Hon avlöstes av
en gäspande John. ”Näh, grabben”, sade han och gned sig i ögonen. ”Nu går jag upp
och sover. Vi ses imorgon.”
”Godnatt pappa!”
Hillary kom tillbaka. ”Ingenting mer du behöver?”
Geoffrey tvekade. Det var någonting han ville tala med modern om, men han
kunde inte förmå sig. ”Det är okay, mamma”, sade han. ”Jag kommer att sova som
en prins härnere.”
”Det är bra”, log hon, ”för jag är alldeles utpumpad. Vi ses imorgon.”
59

Geoffrey nickade – trots att han redan bestämt sig att det inte skulle bli så. ”Godnatt,
mamma.”
Hillary försvann uppför trappan. Geoffrey bredde ut filtarna och lade sig på soffan.
Han hörde svagt hur Donald talade med Louise någonstans uppe på övervåningen.
Sedan tystnade rösterna och Rosegarden somnade.
Bathwick, söndagen den 4 augusti.
Linda vaknade av att någon rörde vid hennes axel.
”Linn?”
”Vad?” flämtade hon. ”Vad är det?”
Hon blinkade med ögonen och försökte fokusera den suddiga gestalt som stod
lutad över henne.
”Det är jag – Geoff”, viskade gestalten.
”Geoff? Vad är klockan?”
”Snart fem.”
”Fem?” utbrast hon sömndrucket. ”Fem på morgonen?”
Geoffrey hyschade. ”Inte så högt”, viskade han. ”Vi väcker de andra.”
Linda sänkte rösten. ”Men – vad vill du?”
”Jag tänker säga adjö. Jag ger mig av nu.”
”Ger dig av?” Linda reste sig upp på armbågarna. Hon såg att brodern redan var
klädd i sin permissionsuniform. ”Vad menar du?”
Geoffrey satte sig bredvid henne på sängkanten. ”Jag går nu. Jag tänker ta halvsjutåget
till London.”
Linda såg förskräckt på honom. ”Men mamma och pappa då”, viskade hon.
”Tänker du gå utan att säga adjö till dem? Eller Louise?”
Geoffrey såg ut genom fönstret där det första, trevande gryningsljuset silade genom
hästkastanjerna längs vägen. Han skakade på huvudet. ”Jag kan inte.”
”Varför?”
”Jag kan bara inte.”
”Mamma kommer att bli jätteledsen.”
”Jag vet, men jag klarar inte av att se dem alla i ögonen.” Han kastade en kort
blick på sin syster och studerade sedan sina händer. ”Festen igår – det var trevligt,
men overkligt på något sätt. Som om allting var som vanligt. Vi talade om kriget,
men betedde oss som om det egentligen inte existerade.”
”Ja, jag vet. Jag tänkte likadant.”
60

”Pappa var glad och hurtig som vanligt. Basil och Donald som alltid bråkar om
allting. Mormor och hennes ändlösa alldagligheter.” Geoffrey såg på Linda. ”Jag undrar
om det gick upp för någon av er att jag kanske aldrig kommer tillbaka.”
”Det är klart att det gjorde.” Linda kände hur gråten närmade sig. ”Vi tänker hela
tiden på dig.”
Geoffrey nickade. ”Förlåt, det är klart att ni gör.” Han såg ut genom fönstret. ”Jag
är så rädd för vad som skall hända att händerna skakar varje gång jag tänker på det.
Jag kunde inte sova inatt. Låg vaken därnere i vardagsrummet, hörde hur glöden
knäppte i öppna spisen, och undrade om jag någonsin kommer att få se Rosegarden
igen.”
”Du får inte säga så där!” Linda kunde inte hålla tillbaka gråten. Hon kröp tillbaka
under täcket och vred kroppen så att hon fick ansiktet mot väggen. Varma tårar blötte
kinderna och hon torkade dem fumligt.
”Förlåt, Linn”, sade Geoffrey och strök henne försiktigt över håret. ”Det var inte
meningen att göra dig ledsen. Jag – du kan väl säga hej till mamma och pappa ifrån
mig?”
”Det tänker jag inte göra.”
”Linn, lyssna på mig.”
Linda svarade inte. Istället borrade hon ned ansiktet i kudden.
”Jag vet att det är fel”, viskade Geoffrey, ”men jag måste göra på det här sättet.
Jag klarar inte pressen att ta avsked av dem allesammans. Det har alltid varit du och
jag, Linn. Vi har alltid stått vid varandras sida. Inte tänker du väl svika din bror när
han som mest behöver dig?”
Inget svar.
”Jag måste gå nu.”
Geoffrey tog handen från hennes huvud och reste sig. Linda låg för ett ögonblick
kvar med ansiktet i kudden; sedan klev hon upp ur sängen. ”Vänta.”
Hon tassade bort till sitt skrivbord och drog ut en av lådorna. Geoffrey såg hur
hon grävde bland sina saker och fann ett litet mynt. Han visste vad det var för någonting.
”Din lyckopeng?”
Linda nickade. På sin femtonårsdag hade hon fått ett lustigt halsband av sin far.
Det hade bestått av fem enpundsmynt som han låtit borra hål i och sedan trätt på ett
silverhalsband. Linda hade handlat upp samtliga utom det sista myntet, vilket hon
behållit som en ”lyckopeng”. Hon synade det en kort stund och plockade sedan fram
ett smalt läderband. Med beslutsam min förde hon läderremmen genom hålet och
knöt dess ändar.
”Vad gör du?” frågade Geoffrey.
”En amulett.” Linda gick fram till Geoffrey och hängde remmen om hans hals.
61

”Så länge du bär den här medan du är i luften, och jag har smycket du gav mig igår,
kan ingenting hända någon av oss. Förstår du det?”
Han såg förvånat på henne, men förstod att hon menade allvar. ”Jag förstår”,
sade han.
”Lovar du att aldrig ta av den?”
”Jag lovar.”
Linda slog armarna om honom. Några hjärtslag passerade. ”Jag ska prata med
mamma”, viskade hon. ”Jag ska förklara för dem allihop.”
”Tack, Linn. Jag visste att jag kunde lita på dig.”
Han ledde henne tillbaka ned i sängen och stoppade om henne.
”Var kommer du att vara?” frågade hon.
”Det får jag inte säga. Det vet du.”
”Geoff!”
Han såg henne i ögonen – gav sig. ”Du får inte tala om det för någon.”
Hon skakade på huvudet.
”Jag har blivit kommenderad till 151. jaktdivisionen vid North Weald. Vet du var
det ligger?”
Ny huvudskakning.
”Det visste inte jag heller. Det ligger en bit norr om London, i närheten av Epping.
Men du får inte tala om det här för någon – får inte ens berätta att du vet.”
”Jag lovar”, snörvlade hon och fattade honom om handleden. ”Snälla, Geoff, var
försiktig.”
”Så klart jag ska. Oroa dig inte.”
De viskade adjö, han kysste henne på pannan och var kort därpå nere i hallen där
han lämnat sin persedelsäck. Paddington låg i sin korg framför ytterdörren och slog
upp ögonen då Geoffrey kom smygande. Hunden gnällde till och Geoffrey knäböjde
bredvid korgen. ”Hör du, din kanalje”, viskade han. ”Nu ska vi vara riktigt tysta så att
vi inte väcker gänget en trappa upp.”
Han klappade hunden på huvudet och Paddington slickade honom på handleden.
Djurets ögon glänste i halvdunklet. Geoffrey tyckte att de återspeglade delar av hans
barndom, och han greps av samma längtan att få återvända i tiden som då han stått
framför Queen Square. Allt han höll värdefullt här i livet hade på ett eller annat sätt
anknytning till detta hus. Och nu stod han i begrepp att lämna det. Smyga iväg som
en tjuv om natten.
Han lät en sista blick svepa över hallen, trappan, tavlorna som hängde längs väggarna.
Han hade dragit undan de tunga mörkläggningsgardinerna i vardagsrummet.
Morgonljuset föll över hallgolvet och små dammpartiklar dansade i ljuskäglan. Allt
var så bekant.
62

Paddington gnällde.
”Nej.” Geoffrey skakade på huvudet. ”Sov nu – och var kvar här när jag kommer
tillbaka. Du är min jycke, glöm inte det.”
Han klappade hunden, öppnade tyst ytterdörren och gick sedan ned mot grinden.
Då han kommit ut på vägen där han och Andrew tagit avsked kvällen före, stannade
han och såg tillbaka. Han hade hoppats att Linda skulle stå i sitt fönster så att han
kunde vinka till henne, men det var lika tomt som alla de andra.
Kanske lika bra.
Farväl då, Rosegarden, tänkte han för sig själv och började promenaden ned till
Bath och tågstationen.
Till det väntande kriget.
63