OM FIENDEN KOMMER

ning. ”Bara jag slipper släpa runt på Nicholas.”
”Jaså. Hade ni inte roligt?”
”Roligt? Allt han gör är att snacka, och retas. Och så kallar han mig moster.”
Basil skrattade. ”Men du är ju hans moster.”
”Jag vet! Men han behöver väl inte säga det. Det är ju pinsamt.” Hon strök en
blond hårlock ur ansiktet. ”Och Jane och jag får ju ingen chans att tala om det vi vill
när han är med.”
”Ni kanske ska höra om Abigail och Leo vill komma tillbaka?” föreslog farbrodern.
”Nej tack.”
Linda stoppade utemöbelns pendlande rörelse. Medan Basil roat såg på henne,
lade hon sig raklång över dynan och sträckte vällustigt på sig. Hon var ljus, av medellängd
och hade försetts med en livsaptit som fick hennes närmaste omgivning att
betrakta henne med viss vaksamhet. Till skillnad från sin äldre syster – som bråddes
på Hillary – hade Linda ärvt merparten av sitt utseende och sin karaktär av John.
Hon skiftade snabbt mellan känslostämningar och kunde vara envis som synden. Det
sista någonting som ironiskt nog inte bara lett till föräldrarnas frustration, utan även
givit henne deras djupaste kärlek. Redan från det ögonblick när hon tagit sina första
steg hade hon varit familjen Baxters problembarn, men ett problembarn med en road
glimt i ögat och en genuin människovänlighet.
Basil slogs av hur främmande det var att hans brorsdotter, som han alltid betraktat
som en liten flicka, redan börjat sminka sig som en vuxen kvinna. ”Jag förstår att
småttingar som Nicholas kan vara besvärliga av sig”, log han och ändrade ställning i
stolen så att han kunde se Lindas ansikte, nu halvt dolt bakom bordet. ”Men barn är
sådana. Du var likadan själv.”
”Jag?” Linda spelade förfärad. ”Som Nicholas? Pyttsan!”
John sänkte papperen och stirrade på henne. ”Vad är det jag hör?” frågade han.
”Passa dig du, min lilla flicka. Jag kan nog berätta ett och annat.”
Han putade med läpparna och såg finurlig ut. Linda pressade samman käkarna
och satte sig upp. En svag rodnad färgade hennes kinder. ”Jag har aldrig varit som
Nicholas”, framhärdade hon och korsade armarna över bröstet. Hon insåg att hennes
far satt och funderade på någon forntida anekdot och skyndade sig att byta ämne.
”Vad är det ni sitter och läser då?”
John såg ned på Om fienden kommer som om han upptäckte dokumenten för första
gången. ”Äsch, det är inget viktigt”, nonchalerade han. ”Regler som gäller verkstan,
bara.”
Linda stirrade på honom, såg att han ljög och ryckte åt sig papperet. Hon läste
överskriften. ”Jaha – det här. Det var ju uppmuntrande.”
18