OM FIENDEN KOMMER

tas med kulsprutor från luften, som skedde i Holland och Belgien, och ni kommer att
blockera de vägar där våra egna styrkor rör sig då de avancerar för att driva ut angriparen.”
John såg på sin svåger. ”Det verkar inte som om myndigheterna vill ha oss
springande ute på vägarna, Basil.”
”Men om de ger order om förflyttning, är vi då beredda? Om vi räknar båda våra
familjer blir vi sju personer. Vi behöver minst två fordon. Och de saker vi måste ta
med oss –”
”Basil, Basil”, avbröt John. ”Tyskarna kommer inte hit. Du hetsar upp dig i onödan.
Titta.” Han pekade på ett litet hus av metall som stod där Rosegardens tomtgräns
övergick i skog. Den såg ut som en stor hundkoja. ”För några månader sedan sa du
att de skulle börja bomba oss när som helst, så jag köpte ett Anderson-skydd. Men
ingenting hände.” John höll ut händerna – som för att känna efter om det eventuellt
regnade bomber. ”Nu säger du att de kommer hit personligen hela horden. Jag tycker
att du ska glömma det hela. Tyskarna har redan vunnit i Europa. De har inget intresse
av oss längre. Dessutom – om de skulle kliva iland här någonstans – gör armén
slarvsylta av dem.”
Basil kastade en kort blick mot Anderson-skyddet: två böjda skivor av korrugerat
stål, som fästs samman i ett tak och försetts med en stålsköld vid fronten. Ovanför
skyddet låg ett lager av jord. Anordningen var tillräckligt stor för att härberga ett
halvdussin vuxna personer och kunde köpas av myndigheterna för en blygsam summa.
Skyddet sades kunna klara allting utom en direktträff och det hade varit Basil
som lyckats förmå John att skaffa det. ”Hur kan du vara så säker på att vi skulle besegra
dem? Se vad som hände i Polen. Eller Frankrike. Sa de inte att fransmännen
hade den starkaste armén i världen. Hur långt tid tog det tyskarna att slå dem. Sex
veckor.”
John ryckte på axlarna. ”Det är inte samma sak.”
”Inte?”
”Nej. Fransmännens styrka var en myt. De blev besegrade därför att tyskarna var
överlägsna i både män och flyg. Dessutom hade de en massa stridsvagnar. Inte ens
med vår hjälp hade fransoserna någon chans. Men att besegra oss är en helt annan
sak. För att slå England måste de ta sig över Kanalen.” John slog ut med händerna.
”Och så länge de inte har funderat ut någonting som gör att stridsvagnarna kan rulla
över på vattnet, så har de har helt enkelt inte tillräckligt med fartyg. Och flottan skulle
aldrig släppa förbi dem. De som eventuellt tar sig fram till stränderna skulle vara så
fåtaliga att det räcker med att vi bussar Paddy på dem.”
Vid omnämnandet av sitt namn öppnade Paddington ena ögat och viftade på
svansen. Han förstod emellertid att samtalet inte gällde honom, grymtade och somnade
på nytt.
14