OM FIENDEN KOMMER

Andrews exemplar är av finare årgång.”
Mr Humphrey var en välkänd antikvariatshandlare nere vid Margaret's Buildings
där John inhandlat boken. Linda nickade. ”Vad roligt, Andrew. Den var jättefin.”
Geoffreys paket var mindre än de övrigas – endast en liten box. Linda öppnade
den och fiskade upp en halskedja med ett myntformat smycke. Hon betraktade emblemet
på smycket. Det föreställde en kungakrona med två vingar. På baksidan fanns
namnet ”Linn” ingraverat, vilket var Geoffreys smeknamn på henne. Föräldrarna
och de övriga syskonen kallade henne alltid för Linda. Det var endast Geoffrey som
sa Linn, ett tecken på deras starka syskonband. Hon stirrade så länge på smycket att
hon insåg att de andra kunde ta anstöt. ”Tack”, utbrast hon och hängde det om halsen.
”Så att du inte glömmer bort din bror, då han är där uppe i det blå”, sade Geoffrey
med ett tonfall som om saken hade föga betydelse.
Linda tänkte svara någonting om att hon inte gjorde annat än oroade sig för honom,
men visste inte hur hon skulle säga det inför alla de andra. Istället log hon och
nickade stumt.
Det blev ytterligare en present – ett brev från Thomas. Hillary gav det till Linda,
som beslutade att hon skulle läsa det senare då hon var ensam. ”Så synd att inte
Thomas kunde komma”, sade hon och lade kuvertet bland de andra presenterna på
bordet. ”Men det är ju inte hans fel.”
”Är man i flottan så är man”, instämde John.
Sedan Linda fått sina presenter och det förbrukade papperet åter samlats ihop var
det dags för teet. Hillary och Louise bar in servisen samt två fat fulla av allehanda
bakverk. Snart var förtärandet i gång på nytt, främst borta vid juniorernas bord, och
Donald underhöll dem alla med lustiga historier. Hillary betraktade sällskapet från sin
plats hos barnen. Hennes uppmärksamhet fästes för ett ögonblick vid sönerna. Geoffrey
i sin gråblå flygaruniform, vilken klädde honom som om han burit den hela
sitt liv; Andrew, som nu bytt till civila kläder. Hon slogs åter av hur olika de två tvillingbröderna
var: Geoffrey följde samtalet med stort intresse och inflikade då och då
någon kommentar. Andrew lyssnade endast med ett halvt öra, verkade försjunken i
sina egna tankar och grubblerier.
Medan Geoffrey utvecklats till en mer ordinär yngling, och skänkt sina föräldrar
alla de glädjeämnen och sorger som beledsagar de flesta pojkars uppväxt, hade Andrew
vuxit in i rollen som familjen Baxters tänkare. Lugn och tillbakadragen hade han
blivit den mer konventionelle Geoffreys raka motsats. Hillary hade förespått honom
en framtid som professor i kemi eller fysik, historia eller någonting liknande, men
kriget kom emellan och även den yngste sonen var nu i det militära.
Hillary hade hoppats att Andrew, som var långt mer realistisk och förståndig än
40