Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
och formade istället fantasibilder av örlogsfartyg, krängande genom höga, svarta vågor.<br />
Hans äldre bror, Thomas, var redan inblandad i ett skoningslöst slag mot de<br />
tyska ubåtarna. Snart skulle det vara hans egen tur att ta upp kampen – inte ute på<br />
Atlanten, utan mot fiendens flygarmador ovanför Kanalen och södra England.<br />
Geoffrey hade gått in som frivillig i Volunteer Reserve, redan under skoltiden, där<br />
flygvapnet betalat för hans utbildning. På den tiden hade det varit ett pojkäventyr<br />
och Geoffrey hade aldrig kunnat motstå en utmaning. Under två års tid hade han<br />
genomgått sin flygutbildning på helgerna, samtidigt som hans studier till ingenjör<br />
upptog veckorna. Men så bröt kriget ut och åtta dagar efter Englands krigsförklaring<br />
mot Nazityskland hade reservpiloterna kallats in för tjänstgöring på permanent basis.<br />
Nu var det ingen lek längre utan blodigt allvar. Och kriget gick dåligt för England.<br />
Många reguljära piloter hade stupat i Frankrike och under de pågående striderna över<br />
Engelska Kanalen, varför reservpiloterna slussades in som ersättare. Geoffrey hade<br />
varit stationerad i norr, men kravet på piloter i söder hade fått honom omplacerad.<br />
Under måndagen skulle han anmäla sig vid en flottilj som utförde stridsuppdrag mot<br />
fienden och detta var hans sista permission innan allvaret började. Av en slump hade<br />
omplaceringen sammanfallit med Lindas födelsedag.<br />
Han gav Queen Square en sista blick och lyfte upp sin persedelsäck från trottoaren.<br />
Med packningen slängd över axeln, sneddade han över Beaufort Square, förbi<br />
Theatre Royal där han många gånger varit på föreställningar tillsammans med Linda,<br />
Andrew och föräldrarna: ytterligare en källa till hågkomst. Därefter var han framme<br />
vid Saw Close: platsen för arbetarklassens massmöten i samband med generalstrejken<br />
under mitten av tjugotalet. Den endast fem år gamle Geoffrey hade varit där tillsammans<br />
med sin missnöjde far, som politiskt sett kunde beskrivas som ”konservativ<br />
med liberala böjelser”. Geoffrey hade fortfarande ett svagt minne av borgmästare<br />
Chivers som talade till folket, blandat med faderns indignerade och aldrig sinande<br />
ström av beskheter. Han fann det lustigt att även denna händelse – som vid tillfället<br />
hade varit både frustrerande och utomordentligt tråkig för den unge pojken – nu<br />
kunde ses tillbaka mot som ett kärt och värdefullt minne: som om tiden vaskat bort<br />
de tråkiga detaljerna och lämnat efter sig endast de angemäna.<br />
Innerst inne förstod han emellertid varför anblicken av Queen Square, Theatre<br />
Royal och Saw Close fick honom i ett så starkt grepp: det hängde samman med rädslan<br />
för att det kanske var sista gången han såg dem. Han var rädd; räddare än någonsin<br />
tidigare i sitt unga liv. När han stretade in på Upper Borough Walls med sin tunga<br />
packning – förbi den låga mur som var den enda kvarlevan från Baths medeltida försvarsverk<br />
– var det någonting som fick honom att stanna och lyfta blicken mot himlen.<br />
Det kunde ha varit en fågel, eller kanske en reflex från ett flygplan, eller så var<br />
det bara inbillning.<br />
30
Change language