OM FIENDEN KOMMER

yta några ord med Nicole.”
”Jo, det kan aldrig skada att vara förutseende. Förhoppningsvis har du rätt i det
du säger. Att tysken inte invaderar, menar jag.” Basil ryckte på axlarna. ”Med lite god
vilja från den allsmäktige, får Englands klockor vila tills kriget är över”, avslutade han
och refererade till det faktum att myndigheterna två veckor tidigare infört ett förbud
mot ringning av kyrkklockor. Dessa skulle endast användas i det fall tyska fallskärmsjägare
landat.
”Du såg kanske att Om fienden kommer hade speciella instruktioner för sådana som
jag”, sade John. ”Om ni är en verkstadsinnehavare”, läste han, ”så måste ni utarbeta
en plan för hur ni skall skydda ert bränsle och era kunders bilar. Kom alltid ihåg att
bränsle och transportmedel kommer att vara en angripares främsta bristvaror. Se till
så att ingen angripare kommer över era bilar eller ert bränsle, era kartor eller cyklar”.
Han harklade sig. ”Vad de menar är att jag skall förstöra fordonen. Är det konstigt
att jag inte har några kunder då de skriver sånt här?” Han ryckte på axlarna. ”Nåja,
med bensinransoneringen igång så är det ju ingen som har råd att nöjesåka i alla fall.”
Basil svarade med en otydlig grymtning. Kriget hade drastiskt minskad hans svågers
omsättning, och hade det inte varit för att två av hans anställda frivilligt sagt upp
sig för att ta värvning, hade han varit tvungen att friställa dem. Tyvärr hade en av
dem varit hans bästa mekaniker. De hade inte hört av honom sedan han avseglat
med den brittiska expeditionsstyrkan till Frankrike. Firman sköttes nu av en sekreterare
och två mekaniker.
”Men om tysken dök upp, skulle du verkligen förstöra bilarna?”
”Tja, vi har inte så många inne just nu. Jag har gett Davis order att i nödfall hälla
ut all soppa. Men att förstöra privat egendom. Det känns inte riktigt på något sätt.”
”Det är i alla fall bättre än att de faller i fiendens händer.”
De avbröts av dånet då två flygplan kom in lågt över samhället. Ljudet var så
plötsligt att de två männen ofrivilligt ryckte till. Basil började resa sig, men John hejdade
honom. ”Lugn”, sade han. ”De är våra. Hurricanes.”
Det tog de två flygplanen endast sekunder att passera Bath. Snart hade motorerna
tonat ut i ett lågt muller och deras silhuetter försvann in i solnedgången bakom trädtopparna.
Paddington hade flugit upp och stirrade mot den plats där de hade försvunnit.
Hans svans rörde sig lite tveksamt; som om han inte kunde besluta sig för
om de varit vänner eller inte.
”Jisses”, muttrade Basil och sjönk tillbaka i stolen. ”Måste de smyga sig på en så
där?”
”Tycker du att de borde ha ringt och förvarnat?”
”Ja, det tycker jag.”
Hillary hade dykt upp i dörröppningen och undrade vad som stod på.
16