OM FIENDEN KOMMER

© Michael Tamelander
OM FIENDEN KOMMER
Michael Tamelander
Del 2
Lugnet före stormen
1

Bathwick, söndagen den 4 augusti.
Linda hade haft rätt då hon sagt att Hillary skulle bli besviken över Geoffreys tidiga
avfärd. Hon hade inte sagt någonting då hennes yngsta dotter berättat om sitt samtal
med brodern, men hennes ansikte hade blivit sammanbitet och hon hade dragit sig
undan genom att fly ut i köket. När de andra vaknat, och en efter en uppenbarat sig
på nedervåningen, hade hon hämtat sig så pass att hon med neutral röst kunde meddela
att Geoffrey varit tvungen att ge sig av tidigare än beräknat. Ingen av de andra
sade någonting. Som genom någon hemlig överenskommelse tog de emot budskapet
utan att ställa några frågor och satte sig sedan att äta frukost utan att åter föra ämnet
på tal.
Efter lunchen var det dags för Louise och Donald att fara tillbaka till London.
John hade lovat att köra dem till stationen. Nicholas och Hillary skulle följa med för
att ta farväl. Linda och Nicole vinkade av dem då de for.
”Ja, nu dröjer det nog ett tag innan vi samlas på nytt”, sade Nicole, då de gick
tillbaka uppför grusgången mot huset.
”Antagligen.”
”Har du läst brevet från Thomas?”
”Nej, jag tänkte vänta tills de åkt”, svarade Linda och skämdes – dels för att hon
ljög för Nicole, dels för att hon i själva verket glömt bort brevet. ”Jag tror faktiskt att
jag ska ta och göra det nu.”
”Bra idé. Under tiden ska jag titta till Frederick och Wendy.” De bägge barnen
hade lagts för sin middagssömn efter lunchen och Nicole ville inte att de skulle få
sova för länge. ”Om det inte är för privat, kanske jag kan få veta vad han skriver?”
”Självklart.”
Kuvertet hade blivit kvar inne i matsalen där hon lämnat merparten av sina födelsedagspresenter.
Linda hämtade det och gick ut och satte sig på bron. Solen tittade
fram bakom molnen och det blev omedelbart varmare. Hon lutade sig mot väggen
vid sidan av dörröppningen och började läsa.
Det var ett ganska långt brev – flera sidor – men det stod väldigt lite om hur det
hade gått för Thomas de senaste veckorna och ingenting om var han befann sig. Det
var det gamla vanliga. Censuren skulle ge sig på allt som hade den minsta gnutta militärt
värde och för att inte få sitt brev sönderklippt hade hennes bror inskränkt sig till
att skriva om vardagliga ting. Där stod att han snart hoppades få träffa dem alla och
att han var vid god hälsa. Hon log då hon nådde ett längre stycke med förmaningar.
2

Hade de gjort förberedelser för eventuella flygangrepp? Hade pappa sett till att Rosegarden
var ordentligt mörklagt? Bar Linda sin gasmask med sig och såg hon upp med
alla rotlösa soldatgossar som var i omlopp? Storebror upp i dagen.
Nicole kom ut på bron och slog sig ned bredvid Linda. ”De får sova en stund
till”, sade hon, ”men sedan måste de upp. Annars kommer vi inte att få dem i säng i
kväll. Mår Thomas bra?”
”Ja, men han skriver inte så mycket om sig själv. Verkar mer bekymrad för oss,
tror jag.”
”Ja, han är sådan din bror.” Nicole log. ”Jag hörde av honom i mitten av veckan.
Han ringde från basen i Liverpool. Mycket kort samtal förstås. De blir alltid korta
numera.”
Linda hade läst klart brevet. Hon gav det till Nicole. ”Varsågod.”
De satt några minuter under tystnad medan Nicole läste. Linda blundade; kände
hur värmen smekte hennes hals och ansikte. Hon hade blivit lite förbluffad då Nicole
frågat om hon fick läsa brevet. Det var ju trots allt hennes födelsedagspresent. Men
så snart den första förvåningen lagt sig hade hon fått dåligt samvete. Det var ju bara
naturligt att Nicole var intresserad.
Linda hade alltid beundrat Nicole; i henne sett någonting av en idol. Hon hade
varit Thomas första och enda kärlek och till Lindas stora glädje hade den klarat alla
prövningar och ridit ut alla stormar. Slutligen hade den förvandlat Nicole till en permanent
familjemedlem.
”Ja, nog är han din storebror alltid”, mumlade Nicole bredvid henne. ”Passa dig
för rotlösa soldater, Linda.”
Linda fnös. ”Som om de skulle vara intresserade av en sådan som mig.”
”Det vet man aldrig.”
Linda fingrade förstulet på Geoffreys medaljong som nu hängde i sin kedja innanför
blusen. Hon mindes första gången hon och Nicole träffats. John och Hillary hade
varit bortbjudna på någon form av festlighet och Thomas hade fått order att sitta
barnvakt åt Linda, Geoffrey och Andrew. För att klara uppgiften att hålla reda på tre
busungar, hade han bjudit med sin nya flickvän. Linda hade bara varit sju den gången
– Nicole hela nio år äldre – och den lilla flickan hade gjort sitt bästa för att göra livet
surt för den nya barnvakten. Men tiden hade gradvis minskat den relativa skillnaden i
ålder och bundit dem samman i en fast och ömsesidig vänskap. Då Linda gick in i
tonåren, med alla kroppsliga och känslomässiga förändringar, var det oftast Nicole
och inte Hillary eller Louise som fått agera rådgivare. Varken modern eller Louise
hade förstått sig på Lindas vilda framfart. Nicole var annorlunda – kanske därför att
hon och Linda i grund och botten var ganska lika som individer – och då de övriga
familjemedlemmarna skakat på huvudet, hade Nicole oftast visat förståelse, även
3

sympati. Nu var inte åldersskillnaden så stor längre. Linda var ju själv på väg att bli
vuxen och Nicole behandlade henne som en jämlike.
Ett ensamt moln skymde solen. Det röda havet bakom Lindas ögonlock mörknade
och hennes tankar återvände till morgonen: brodern som kysst henne adjö, stegen
mot grusgången som tonat ut och försvunnit. Det knöt sig i magen.
Nicole prasslade med brevet och Linda tyckte att ljudet kom från en punkt alldeles
intill hennes öra. Nicole hade upplevt dussintals farväl. Det måste ha känts förskräckligt
varje gång Thomas fått permission, för att sedan tvingas ge sig ut till sjöss
igen. Thomas och Geoffrey var Lindas bröder och om någon av dem förolyckades
skulle deras bortgång vara en fruktansvärd förlust för henne. Då Geoffrey givit sig av
hade hon legat vaken och plågat sig själv med mardrömsscener där han stupade: vad
som skulle hända med familjen, hur det skulle kännas att veta att han inte längre existerade.
Den värsta smärtan skulle bestå i minnena: tanken på allt roligt hon och
hennes bror hade upplevt. Men det fanns en avgörande skillnad mellan hennes och
Nicoles förhållande till en tragedi, för i Lindas fall byggde allting på dåtid – om någonting
hände Thomas skulle Nicole förlora sin framtid. Hon kände ett sting av
medlidande och sträckte ut handen för att röra vid sin väninnas axel.
”Vill du ha det tillbaka?” frågade Nicole som missuppfattade beröringen. ”Jag
sitter faktiskt och läser det för andra gången nu.”
”Nej.” Linda slog upp ögonen och kisade, för solen hade dykt upp på andra sidan
molnet. ”Jag tänkte bara – det måste vara jobbigt att ha Thomas ute till sjöss? Ovissheten
och allt det där.”
Nicole nickade. ”Ja – ibland är det nära nog olidligt. Man drömmer om ubåtar
och brinnande fartyg om nätterna. Jag vaknar och tror att Thomas är död. Varje natt
följs av lättnaden då man inser att det inte är verklighet. Men en morgon kanske man
vaknar och upptäcker att det inte var någon dröm.” Hon skakade på huvudet. ”Jag
undrar vad han gör nu? Har hans fartyg gått ut igen?”
”Jag tror inte riktigt att jag har förstått, Nicole – vad du har fått utstå, menar jag.
Vi har ju inte träffat dig och Thomas så ofta efter att ni flyttade till Chester och har
liksom blivit vana vid att han är ute till sjöss.” Linda tyckte att hennes ord lät pinsamt
otillräckliga. ”Men nu när Geoff lämnade oss imorse”, fortsatte hon, ”så förstod jag
för första gången vad det innebär att vara riktigt rädd. Om man tänker på hur jag
känner mig nu, undrar jag om jag någonsin har varit riktigt rädd tidigare. Vet du vad
jag gjorde strax efter att Geoff gått?”
Nicole skakade på huvudet.
”Jag var på toaletten och kräktes.” Linda skrattade torrt. ”Jag var så förstörd att
jag var tvungen att smyga upp för att spy.”
”Det är du inte ensam om att ha gjort – tro mig.”
4

Linda log. ”Jag trodde att jag skulle väcka hela huset”, mumlade hon.
”Ja, jag märkte då ingenting”, sade Nicole. ”Om sanningen ska fram så har jag
inte sovit så gott på många veckor. Det är skönt att få vara bland vänner. Var lite
osäker på om jag verkligen skulle åka hit, men Thomas mer eller mindre gav mig
order.” Hon såg ned i papperen. ”På sätt och vis är det hemskt att läsa den här typen
av brev.”
”Hemskt?”
”Ja, han är ju förbjuden att skriva någonting om det man egentligen vill veta. Här
finns ingenting av den skräck och ångest han måste känna. Jag vet inte exakt vad det
är han håller på med, men de har ju redan gjort flera turer med de konvojer som avseglar
mot Kanada och blivit angripna flera gånger * . Då jag läser det här – det låter
ungefär som om han är borta på något trist, alldagligt arbete.”
”När var han hemma senast?”
”Slutet av juni. Några veckor efter Dunkerque. De hade skyddat en konvoj som
gått från Liverpool mot Nova Scotia. De följer den en bit ut i Atlanten, sedan vänder
de om och överlämnar jobbet till fartyg som möter upp från Kanada. Jag visste inte
ens var Nova Scotia låg någonstans.”
Linda lutade huvudet mot väggen. Hon visste inte heller var Nova Scotia låg, men
hon visste hur mycket hon uppskattade Nicoles sällskap. De var så naturliga med
varandra – så samstämmiga. Någonting fångade hennes blick och hon utbrast förtjust:
”Titta! Där är den ju.”
”Vad? Vilken?”
”Bollen!” Linda reste sig och sprang fram till rosenbuskarna intill trädgårdsbersån.
Den ljusbruna läderkulan låg där den hade rullat in kvällen före. Även i dagsljus var
den nästan osynlig under kvistarna och Linda skulle inte ha upptäckt bollen om hon
inte råkat se rakt mot den. ”Så det var här den låg. Höll inte Andrew på och rotade
här?”
”Jo, jag tror det.”
Linda plockade fram det runda föremålet, rullade den triumferande mellan fingrarna
och dröjde ett ögonblick vid upptäckten hur sval den kändes trots att morgonen
var så varm. ”Den har säkert legat här och frusit inatt”, sade hon. ”Arg på oss
för att vi lämnat den ensam och övergiven.”
Nicole fnissade. ”Bollar fryser väl inte.”
* Konvoj — Sammanslagning av större antal fartyg. Denna taktik användes av den brittiska flottan
för att minimera risken för upptäckt (fartygen hade lättare att smita igenom den tyska ubåtsspärren då
de gick i grupp, än då de spred sig över hela havet) och för att eskortfartygen skulle kunna skydda
dem från ubåts- och flyganfall.
5

”Nej.”
Upptäckten av den förlorade bollen hade jagat bort lite av Lindas dämpade sinnesstämning.
Hon tyckte det var så roligt att ha Nicole här och det var verkligen trist
att hon inte kunde vara kvar längre. ”Du tror inte att du kan stanna ett par dagar
extra?” frågade hon och började vant att studsa läderkulan mot gräset.
”Stanna? Nej, tyvärr – jag måste fara tillbaka till Chester. Saker som måste göras.
Dessutom har jag redan talat med John. Han ska skjutsa hem mig imorgon.”
”Pappa?” Linda såg inte på Nicole nu, för hon hade fått bollen att studsa med en
jämn och säker rytm.
”Ja.”
”Ska han skjutsa dig hela vägen till Chester?”
”Så de har inget sagt till dig?” frågade Nicole förvånat.
Linda höll bollen i rörelse. ”Om vad?” flämtade hon.
Nicole tvekade. ”Det verkar som om John och Basil gör förberedelser för en
eventuell evakuering.”
”Evakuering?”
Nicole nickade. ”Om tyskarna landstiger, tänker de flytta hela familjen hem till
mig. Det är därför han skjutsar hem mig och barnen och passar på att ta med sig
sådant som ni kan behöva om det blir allvar.”
”Varför har de inget sagt om det?” Linda kände hur ilskan blossade upp inom
henne. Hon studsade bollen allt hårdare mot marken och hennes meningar splittrades
i korta flämtningar. ”Och Basil som sa – att det inte var någon risk – att det blir
en invasion. Det sa han så sent som i fredags. Ger mig tusan på att de satt och kokade
ihop det just då.”
”De tänker bara på ditt bästa. Vill väl inte oroa dig.”
”Möjligt, men de behandlar mig som en annan barnunge. De borde – hoops!”
Bollen träffade Lindas ena fot, överlistade alla hennes försök att fånga den och gav
sig av nedför grusgången mot vägen. Hon tog några halvhjärtade steg i samma riktning,
men fullföljde inte sin impuls att jaga efter den. ”Sjutton också.”
”Nåja, du är ganska bra på det där”, berömde Nicole.
”Man måste vara bra på bollekar när Nicholas bor här”, förklarade Linda. Hon
såg efter läderkulan som nu nått ned till muren. Den slog emot järnstängerna i grinden,
rullade några extra meter för att sedan stanna. ”De borde ha berättat det här för
mig.”
”Om sina evakueringsplaner, menar du? Jag tror du överdriver lite nu. De har
säkert bara väntat med att säga det för att inte spoliera din födelsedag.” Nicole tystnade.
Hon vred huvudet mot dörröppningen. ”Undrar om inte ungarna är vakna
nu.”
6

Linda släppte bollen med blicken. Hon vände sig om och betraktade tankfullt
Nicole. ”Jag tycker ändå att de kunde ha sagt något. Jag är faktiskt gammal nog att få
veta sådant, tycker inte du det?”
”Jo. Du har rätt. Föräldrar slutar aldrig att dalta med sina barn.” Nicole kisade
upp mot Linda som nu stod med solen i ryggen. ”Men det finns åtminstone en som
hädanefter kommer att ta dig på fullt allvar. Jag är glad att jag har någon som dig,
Linda. Någon som det går tala med. När jag vet att du finns här, får jag kraft att hålla
ut – oavsett vad som händer.”
Nicole reste sig och gick in i huset, där en serie högljudda grymtningar bekräftade
att åtminstone ett av barnen vaknat. Linda stod kvar. Hon var fortfarande lite arg på
sina välmenande föräldrar, men Nicoles ord hade fått henne att känna sig aningen
bättre till mods.
Great Western Railway Station, Bath, söndagen den 4 augusti.
”All right, mina vänner”, sade John och ställde Louises resväska strax nedanför dörren
till en av personvagnarna. ”Längre än så här tänker jag inte bära det här åbäket.”
”Hit räcker bra”, svarade Donald och ställde ned sin väska. Han fattade tag i metallräcket
vid sidan om dörren och hävde sig upp i vagnen. ”Jag ska se om jag kan
hitta några lediga platser.”
Han uppslukades av tågets inre.
”Tänk om vi skulle ha sån tur att vi får sitta för oss själva”, sade Louise. Hon var
tvungen att tala med hög röst, för det var mycket folk på perrongen och summan av
deras röster genererade ett konstant sorl. ”Men det finns väl ingen större möjlighet.”
”Nej”, nickade Hillary, som stod och höll Nicholas i handen. ”Det verkar vara
många som ska med. Vi får hoppas att ni hittar några platser över huvud taget.”
Högtalaren meddelade att det var fem minuter kvar till avgång. Hillary lät blicken
svepa över människomassan. De som var i färd med att stiga på tåget var mestadels
sjömän i marinblå uniformer som bar på stora jutesäckar, eller soldater i khaki med
vapen och packning. De flesta civilister var anhöriga till de unga män som nu skulle
resa till sina respektive krigsstationer: mammor som kramade sina söner, fäder som
gav några sista goda råd, hustrur, fästmöer och flickvänner som desperat – några i
tårar – klamrade sig fast vid sina älskade. De scener som utspelades framför Hillarys
ögon, det ogenerade sätt på vilket så många lade sina innersta känslor i dagen, hade
varit omöjligt under fredstid. Nu kunde de kyssas, gråta och omfamna varandra utan
att någon tog notis.
Ett folk på marsch.
7

Donald dök åter upp i dörröppningen. ”Jag har hittat ett par platser”, sade han.
”Vid fönstret också. John, räcker du mig Louises väska.”
John lyfte upp väskan och Donald bar in den i tåget.
”Titta på dem”, sade Nicholas och pekade.
Två militärpoliser kom strosande längs perrongen. De var lätta att känna igen med
sina armbindlar och röda kullar på mössan. Då och då stannade de till och bad någon
visa sina identitetshandlingar. Hillary gjorde sig reflexmässigt klar att plocka fram sina
papper, men de två poliserna passerade utan att tilltala dem. Nicholas såg fascinerat
efter dem. ”De letar säkert efter bovar”, sade han och såg upp mot Hillary. ”Tror
inte du det, mormor?”
”Nja, kanske – men här finns nog inga bovar”, svarade hon. ”Bortsett från morfar
då.”
John mumlade någonting som gick förlorat i larmet. Donald blev synlig, tog emot
den andra väskan och bar in även den.
”Mamma!” utbrast Nicholas, som nu tappat intresset för de två militärpoliserna.
”När får jag åka hem?”
Han hade varit ganska tyst under morgonen och sett rent bedrövad ut under färden
ned till Bath. Louise hade försökt gaska upp sin son genom att skoja med honom,
men ingenting hade hjälpt. Nu ställdes hon, som vid så många tidigare besök,
inför den svåra uppgiften att försöka förklara varför han inte fick följa med hem,
samtidigt som hon inte ville skrämma upp honom alltför mycket.
”Nicholas”, sade hon och knäböjde så att hon hamnade i nivå med honom. ”Så
fort kriget är över så får du komma tillbaks hem igen.”
Med händerna på pojkens axlar förklarade hon tålmodigt varför han måste stanna
hos mormor och morfar i Bath. Hillary hade släppt taget om Nicholas. Hon tog några
till synes planlösa steg närmare John, som stod och synade en affisch på en av
informationstavlorna. ”Stackars Nicholas”, sade hon. ”Vill åka med dem som vanligt.”
”Vad?” John släppte affichen med blicken – en uppmaning att stödja flygvapnet
genom att skänka pengar till den lokala jaktflygsfonden. ”Vad sa du?”
”Nicholas vill följa med dem till London.”
”Aha.”
”Jag tror vi måste hitta på något roligt åt honom då vi kommer hem.”
”Tja, vi har ju ett universalrecept för ledsna små femåringar.”
Hillary såg på sin man. ”Saft och kakor, menar du?”
”Saft och kakor”, bekräftade han.
”Ja. Och det är bra att Nicole blir kvar till imorgon. Då kan Nicholas leka med
Wendy och Frederick. Det reder sig väl.”
8

I närheten utbröt en högljudd skrattsalva när ett antal sjömän gav fritt lopp åt
någon lustighet. Hillary kastade en snabb blick åt deras håll och såg sedan uppför den
gräsklädda slänten i öster. Husen i Bathwick klättrade uppför den mörka grönskan.
Rosegarden stod ut som en ljus fyrkant ovanför de övriga byggnaderna och hon undrade
flyktigt om Linda och Nicole såg ned mot dem där uppifrån. Högtalaren meddelade
att tåget till London hade två minuter kvar till avgång och Donald, som nu avslutat
ilastningen, anslöt sig till sällskapet.
”Jag är rädd att vi nog måste kliva ombord nu, älskling”, sade han till Louise och
knäböjde bredvid Nicholas. ”Hej då, Nicky. Du är väl snäll mot mormor och morfar
nu när vi farit?”
”Mm”, mumlade Nicholas och såg tjurigt ned i backen. Hans underläpp hade
antagit ovanligt stora proportioner.
”Lovar du det, då?”
”Ja.”
”Duktig gosse.” Donald reste sig och klappade honom på huvudet. ”Vi kommer
snart förbi igen”, försäkrade han och vände sig till John och Hillary. ”Jag tror vi måste
se till så att ingen börjar rota i våra väskor. Adjö på ett tag.”
John nickade och tog honom i hand; Hillary gav honom en kort kram. Sedan
kramade både John och Hillary sin dotter.
”Var försiktiga nu”, sade Hillary. ”Och ta flyglarmen på allvar, hör ni det.”
En stins kom gående längs perrongen. Han ropade åt alla som skulle med att ta
plats. Donald hävde sig upp i vagnen och gjorde sig klar att hjälpa Louise. Ett par
infanterister med skramlande utrustning pressade sig förbi. Louise fattade lejdaren
och hävde sig upp för egen maskin. Donald nickade en sista gång åt Hillary och
John, vartefter han lämnade sin hustru för att gå till den kupé där han placerat bagaget.
En gäll visselsignal skar luften.
”Säg hej till Linda och Nicole!” ropade Louise.
”Hälsa Debbie!” ropade Hillary tillbaka och lade händerna på Nicholas axlar.
”Det ska jag. Hej då, Nicky! Mamma kommer snart och hälsar på igen.”
Louise vinkade och fick en halvhjärtad armrörelse i retur. Tåget ryckte till och
började röra sig. Det dunkade och fräste.
”Hej då, mamma!” ropade Nicholas plötsligt. Han verkade förstå att det inte tjänade
någonting till att vara grinig och ville säga adjö på riktigt. Pojken slet sig ur Hillarys
grepp och sprang längs med spåret. Hans gasmaskfodral slog våldsamt mot
höften.
”Var försiktig, Nicky!” ropade Hillary, men Nicholas hörde henne inte. Han
sprang allt fortare; sicksackade mellan människorna på perrongen. Louise var fortfarande
synlig i dörröppningen, men vinkeln blev snart så snäv att hon försvann ur
9

sikte. Nicholas framfart slutade abrupt i famnen på en äldre herre i svart kavaj och
plommonstop. Mannen nästan tappade balansen av anslaget.
”Kära nån då”, log han. ”Du har väl aldrig missat tåget, min gosse.”
Han böjde sig ned för att ta upp sin käpp som han hade tappat i förskräckelsen.
Nicholas stod för ett ögonblick mållös och stirrade på mannen. Sedan sprang han
tillbaka till John och Hillary.
”Så du gör, Nicky”, sade Hillary. ”Du gjorde dig väl inte illa.”
”Näh.” Nicholas såg skamset på mormodern och tittade sedan på morfar för att
se om han var arg, men John bara skrattade.
”Jaha – det var det det”, sade Hillary. ”Ska vi bege oss hem då?”
”Det är konstigt med det här kriget, mormor”, sade Nicholas.
”Konstigt?”
”Ja.” Han lät blicken dröja vid det bortflyende tåget. ”Vem är det egentligen som
har bestämt att små barn måste bo ute på landet?”
”Jag vet faktiskt inte, Nicky”, suckade Hillary och klappade honom på huvudet.
”Sånt – ja, det bara händer, förstår du.”
Nicholas tycktes fundera över svaret; verkade inte så särdeles nöjd med det. De
flesta hade nu lämnat perrongen och man kunde åter höra fåglarna sjunga bland träden
på andra sidan spåret. ”Jag för min del”, sade han plötsligt, ”tror inte att kungen
vet att det är så här. Och någon borde tala om det för honom – så det så.”
Han körde ned händerna hårt i fickorna, sköt ilsket upp axlarna och började lunka
tillbaka mot stationsbyggnaden.
John och Hillary såg roat på varandra och följde sedan efter.
Flygbasen vid North Weald, måndagen den 5 augusti.
En västlig vind svepte in över asfalten och gräsmattorna. Den var för svag för att ge
någon svalka i den varma solen, men tillräckligt stark för att sprida doften av flygbränsle
över området. Geoffrey och James Ainsworth gick mot en av de ”Hformade”
kaserner som tjänstgjorde som logement för piloterna.
”Den här är det”, sade James och nickade i riktning mot en av byggnaderna. ”Inte
Grand hotel direkt. Undrar hur lång tid det tar innan de släpper upp oss. Kan inte
påstå att jag längtar efter det.”
Geoffrey kastade ett hastigt öga på sin kamrat. Han kände hur Lindas mynt vilade
mot bröstet under uniformsskjortan. ”Nej, jag håller med dig”, instämde han. ”Det
kommer att bli tufft, det är ett som är säkert.”
De nådde byggnaden, öppnade dörren och klev in. En stentrappa ledde dem upp
10

i en kort korridor; den första dörren till vänster skulle vara deras logement.
”Här är det.”
De kom in i ett rum som var en kopia av de kaserner de bebott vid Turnhouse:
ett halvdussin sängar med ett matchande antal metallskåp, några bord och hyllor, en
kamin och en radio. Det valvformade taket var målat i en ljusbeige färg; väggarna var
gröna. Man hade som vanligt klistrat tejpremsor över glasrutorna för att minska effekten
av glassplitter vid ett flyganfall. Geoffreys och James uppmärksamhet riktades
emellertid mot den man som låg i en av sängarna och läste en tidning. Inte så att det
var någonting särskilt med mannen i sig. Han bar samma uniform som de och hade
samma grad, men Geoffrey tyckte att han åtminstone borde ha sänkt tidningen för
att se vem eller vilka som kom in. Deras ankomst genererade dock ingen som helst
reaktion.
Geoffrey harklade sig. ”God morgon”, sade han. ”Jag är furir Baxter. Detta är
furir Ainsworth. Vi blev tillsagda att inkvartera oss i den här kasernen.”
Ingen reaktion. Mannens ansikte var fortfarande dolt bakom tidningen. Geoffrey
såg att det var The Daily Telegraph. Han växlade en konfunderad blick med James och
försökte på nytt. ”Ursäkta mig, adjutanten sa att vi skulle inkvartera oss här.”
Tidningen föll och avslöjade ett smalt, orakat ansikte. ”Jaha”, fnös mannen, som
antagligen var i tjugofemårsåldern. ”Och vad vill ni att jag ska göra åt det?”
Geoffrey tvekade inför det oväntat avvisande svaret. Han såg sig sökande omkring.
”Jo, jag undrade – vilka sängar kan vi använda?”
Mannen ryckte på axlarna. ”Ja, min ger ni fasen i, för i den ligger jag.”
Tidningen åkte upp och dolde åter hans ansikte. Geoffrey och James växlade en
ny förbryllad blick.
”Och är det några av de andra som är lediga?”
”Laings och Staples, skulle jag tro. De lär väl inte behöva dem längre.”
”Laing och Staples?” repeterade Geoffrey och försökte upptäcka om sängarna var
försedda med någon form av namnskyltar. Det var de inte. ”Och hur”, fortsatte han,
nu med början till irritation i rösten, ”ser man vilka som tillhör Laing och Staples?”
”Ingen aning”, svarade The Daily Telegraph. ”Det får du väl kontrollera med Adj.”
Geoffrey kände hur ilskan steg. Han undrade hur det skulle kännas att helt enkelt
slita tidningen ur mannens händer och trycka ned den i halsen på honom. Han behövde
emellertid inte fråga på nytt, för dörren gick upp och släppte in en fjärde person
i kasernen. Han var i samma ålder som mannen bakom tidningen, men såg långt
mer sympatisk ut.
”Ah, där är ni ju.” Mannen och stegade tveklöst fram till Geoffrey och James.
”Jag heter John McGrath. Välkomna till 151. divisionen.”
De två nykomlingarna presenterade sig. McGrath – även han furir – tryckte deras
11

händer och kastade sedan en blick på mannen med tidningen. ”Jag ser att ni blir ordentligt
omhändertagna.”
Varken Geoffrey eller James kom sig för att svara. McGrath böjde sig ned och tog
upp en av de två läderstövlar som stod vid läsarens sängände. ”Felet med furir Lynley”,
sade han och vägde stöveln i handen, ”är att han har fått för sig att han är världens
åttonde underverk. Det beror antagligen på att hans mamma resonerade på det
viset och att hon sedan på något outgrundligt vis lyckades föra villfarelsen över till
objektet i fråga.” McGrath ryckte på axlarna. ”Tyvärr hade hon fel.” Han slungade
stöveln med full kraft mot Lynley. Den träffade först tidningen, sedan mannen.
”Femetta”, utbrast McGrath förtjust.
Lynley försökte fånga tidningen, men den gled ned på golvet. Den följdes av stöveln.
Han suckade. ”Jaha. Nu får man inte ens läsa annonserna i fred. Vad är det
egentligen som hänt med gamla, goda England?”
”Hon ledsnade och tog semester”, svarade McGrath och vände sig till de nyanlända.
”Ni kan ta de där två bingarna.” Han pekade på de två bortre sängarna till
vänster om mittgången. ”De har tillhört Staples och Laing. Men de är väl lediga nu,
antar jag.”
Det gick plötsligt upp för Geoffrey vad Lynley menat med att de förra ägarna inte
längre behövde sina sängar. De var antagligen döda. ”Vad hände med dem?” undrade
han.
”Hände?” McGrath såg förvånat på Geoffrey och tittade sedan misstänksamt på
sängarna; nästan som om de bruna överkasten kunde ge honom svaret. ”Ja – Laing
kraschade”, mumlade han. ”Skadade sig så att han knappast kommer att sätta sig i ett
plan igen. Men Staples –?” McGrath hade en ganska kraftig mustasch som han nu
förstulet drog i. ”Vad hände egentligen med Staples, Lynley?”
”Det får vi inte veta förrän de obducerat honom”, fnös Lynley. ”Och först måste
de hitta alla bitarna.” Han hade plockat upp stöveln från golvet och låtsades nu undersöka
den noga.
”Nåja, de lär inte ha någon nytta av bingarna”, fortsatte McGrath. ”Så ni kan använda
dem med gott samvete.”
Geoffrey nickade. Han slängde sin persedelsäck på en av sängarna. James gjorde
likadant. McGrath stegade fram till ett av de tejpade fönstren. ”Underbart väder ute”,
sade han. ”Molnfritt och solen skiner. Allt som fattas är Fritz och hans vänner.”
”Konstigt med den här stöveln”, muttrade Lynley. ”Den kom liksom flygande av
sig själv. Måste vara någon form av hemligt vapen.”
”Nå.” McGrath ignorerade Lynley, vände sig om och fäste ögonen på James.
”Hur många timmar på Hurricane, Ainsworth?” frågade han.
”Sju.”
12

”Och, eh – Baxter, var det så?”
”Det stämmer. Ungefär detsamma.”
”Bra! Bra!” McGrath nickade flera gånger. Geoffrey fick känslan att han egentligen
hade hoppats att de hade flugit betydligt mer. ”Utmärkt.”
”Jag undrar om det är en tysk stövel”, sade Lynley. ”Att den på något vis smugit
sig in under RDF-nätet * och letat sig fram till basen.”
”Och jag antar att ni kan er manual till punkt och pricka?” McGrath fingrade på
sin mustasch.
”Vi kan den”, bekräftade James.
”Ah, utmärkt, utmärkt.” McGrath putade med läpparna.
”Vad tror du, Johnny?” frågade Lynley. ”Är det en tysk stövel?”
”Det vet jag inte!” fräste McGrath och snurrade runt. ”Lukta på den för helvete!
Om den luktar korv är den väl tysk!”
”Bra idé.” Lynley satte skodonet till näsan och sniffade ljudligt.
”Nå?”
”Näh. Inte korv.” Lynley skakade tveksamt på huvudet. ”Välbekant på något sätt,
men definitivt inte korv.”
”Italiensk”, fastslog McGrath och såg åter på Geoffrey och James. ”Varför inte gå
ut ett slag?” föreslog han. ”Så kan jag visa er runt.”
De lämnade Lynley och hans stövlar och steg ut i det klara solljuset; gick tysta
över gräset bort mot en av de två hangarerna.
”Där står de små skönheterna”, sade McGrath och syftade på sex Hurricaneplan
som stod uppradade på andra sidan gräsplanen, fyrahundra meter bort. ”Våra drakar.”
Geoffrey spanade mot planen. Flygkropparna var skuggade då de befann sig i död
vinkel till solen, men vingarna blänkte. Trots avståndet noterade han att det låg någon
form av bylten på stabilisatorbladen och förstod att det måste vara fallskärmar.
Vid ett litet träskjul bakom maskinerna och landningsbanan, befann sig en grupp om
ett halvdussin flygare. Tre av dem satt i var sin fällstol och läste; två stod lutade mot
skjulväggen och talade med varandra; den siste vankade planlöst omkring. Det hela
verkade mycket avslappnat, men Geoffrey visste bättre: männen befann sig i ”Stand
By”, vilket betydde att de skulle vara klara att lyfta inom två minuter från det att larm
gavs. Han och James hade övat starter vid Turnhouse – gång på gång tills hela pro-
* RDF — Radio Directing Finding. Beteckning för det system, som medelst utskickande av radiovågor,
kunde upptäcka och bestämma flygriktningen, samt antal plan, på fientliga flygformationer. Begreppet
ersattes några år senare av det mer välbekanta och fortfarande använda RADAR (Radio Detecting
and Ranging).
13

ceduren satt i ryggmärgen – och hade en ganska god uppfattning om hur det skulle se
ut då divisionen lyfte. Geoffrey kände spänningen i magen. Snart skulle de själva sitta
där.
”Ni ska inte bry er om Lynley”, sade McGrath plötsligt. ”Han verkar lite underlig,
men så har han varit med sedan Frankrike. Det här tär på oss alla. Dag efter dag –
samma historia. Det håller på tills den dag man torskar.”
”Hur länge har ni varit här själv?” frågade James.
”Sedan mitten av juni.”
”Tufft, va?”
”Det blir värre, tro mig.” McGrath log glädjelöst. ”Det har varit lugnt i ungefär
tio dagar nu – allt fienden har skickat mot oss har varit de där förbaskade Do17P
som är ute för att snoka – men det är ett bedrägligt lugn, sanna mina ord. Fan vet
vad fritzarna håller på att koka ihop, men då de kommer smäller det med besked.”
”Har ni ständig beredskap?” undrade Geoffrey.
”Nja, just nu har vi skurit ned så att tre sektioner har beredskap och den fjärde är
ledig. På detta sätt har man var fjärde dag fri. Man kan åka bort till Epping eller Harlow,
eller rent av till London. Det tar bara en timme med bil. Flottiljchefen här är en
hygglig kille. Överstelöjtnant Beamish. Har ni träffat honom?”
Det hade de inte.
”Det är Beamish som ligger bakom det rullande schemat. Men så fort det hårdnar
är det adjöss med fridagar.”
”Men nog har vi haft framgång hittills”, påpekade Geoffrey. ”Åtminstone om
man ska tro tidningarna.”
”Kanske.” McGrath ryckte på axlarna. ”Men det är under förutsättning att vi kan
hitta och skjuta ned deras bombplan då de dundrar in utan eskort. I strid med
109:orna kommer vi nästan alltid till korta.”
Varken James eller Geoffrey sade någonting. McGrath fortsatte: ”Våra stridsdoktriner
är föråldrade. Täta formeringar som saknar all manövreringsförmåga. Idén är ju
att planen ska flyga så samlat att flera maskiner kan skjuta mot samma mål samtidigt.
Vi har helt enkelt offrat rörelse mot eldkraft, men detta visar sig nu vara en dålig
affär. Vi far runt däruppe som en packe nunnor som förirrat sig för långt från sitt
kloster. Jag hörde att tyskarna kallar våra ”Vics” för bananklasar.” Han skrattade åt
det tyska skämtnamnet på den engelska treplansformationen. ”Det är ingen dålig
liknelse.”
”Men är deras taktik så mycket bättre?” frågade James.
”Japp! Överlägsen. De flyger inte tätt tillsammans som vi. Deras grundformation
består av fyra plan – fyrfingerformation, eller ”schwarm”, som de kallar den. Den
kan sedan brytas ned i två par – ”rotten” – där den ena piloten är offensiv och hans
14

kamrat skyddar honom från anfall bakifrån. Istället för att flyga vinge vid vinge som
vi gjorde i Frankrike, har tyskarna en lucka på flera hundra meter mellan planen. Det
ger dem gott om svängrum och god sikt. Faktum är att i luften har en tysk staffel en
bredd på flera kilometer.”
”Men nog borde väl risken öka att planen kommer ifrån varandra?” invände James.
”Om de flyger på det där sättet.”
McGrath ryckte på axlarna. ”Det kanske den gör, men det verkar inte som om
fritzarna bryr sig om det i så fall. Under striderna i Frankrike dödades många piloter
då tyskarna smög sig på dem bakifrån. I en tät Vic-formation fäster man för stor
uppmärksamhet vid att inte flyga in i varandra. Man har inte tid att spana efter fienden.
Vi förlorade två plan under en räd in över Frankrike i juni. Bägge låg i position
som treor och det jäkligaste var att de sköts ned utan att någon av de andra märkte
något.”
”Men om vår taktik är så underlägsen, varför lär de fortfarande ut den under pilotutbildningen?”
undrade Geoffrey. ”Och varför ändrar ni inte er egen flygning?”
”Nu talar ni som fritzar”, suckade McGrath. ”De anpassar sig. En engelsman
däremot ändrar aldrig på en tradition. Speciellt inte om den är dålig”, tillade han med
viss bitterhet. ”Vi har förlorat det här kriget innan flygdepartementet inser att det är
dags att göra något åt saken.”
De kom fram till en av hangarerna, där en grupp mekaniker var i färd med att
ladda en Hurricane. Tre män i blå overaller satt på ena vingen och fyllde magasinen
med långa patronband.
”Vad beträffar ändringar av vår stridstaktik”, sade McGrath, ”så har vi beslutat
om ett antal egna förändringar. De flesta har synkroniserat sina vapen för anfall på
under tvåhundrafemtio meter istället för det vanliga fyrahundra och vi flyger inte
längre så tätt som tidigare, utan har ändrat avståndet mellan planen till femtio meter.
Inga revolutionerande förändringar, men de hjälper i vis mån. De kommer att skicka
upp er för att öva på det när som helst.”
Han stannade och ställde sig att stirra upp i det blå lufthavet. ”Jag hörde att det
var dimma över Kanalen”, sade han. ”Men här är det ju hur fint som helst. Nej, mina
vänner. Fritz har någonting i görningen – och då han kommer blir det inte roligt.”
Mellan Bath och Chester, måndagen den 5 augusti.
Om det inte varit för kriget och allt som följde i dess kölvatten, så skulle John och
Nicole haft en ganska trevlig färd från Bath till Chester. Motorn på Johns Bugatti, en
bil som från början varit ett franskt statusfordon, men som sjunkit i pris när den
15

franska valutan föll under mitten av trettiotalet, spann med den säkerhet som en väl
omhändertagen maskin alltid gör. Vädret var strålande. Wendy och Frederick befann
sig i baksätet, vilket delvis packats med sängkläder; merparten av bagaget hade spänts
fast på biltaket.
För att undvika alla de vägspärrar som lusade ned de större farlederna, hade John
bestämt att de skulle ta sig fram längs de mindre och för honom välkända vägarna
mellan Bath och Worcester, för att först därefter svänga ut på det mer allmänna vägnätet.
Strategin hade emellertid slagit fel, för redan vid 2. Lincolnshires läger runt
Kelston och Lansdown Hill, ett område fullt av soldater, lastbilar, tält och rörelse,
hade de fastnat i tre olika spärrar. John hade svurit och ursäktat sig, som svärfäder
ofta gör då de gjort bort sig inför sina svärdöttrar, men Nicole hade inte brytt sig om
vägspärrarna, utan istället hoppfullt spanat efter Andrew. Tyvärr hade han inte synts
till och snart hade de passerat lägret.
De hade redan tillryggalagt en femtedel av sträckan och närmade sig Fromefloden,
när de fastnade i den sjunde vägspärren sedan Bath. Ett par soldater med platta
hjälmar och gevär i händerna tecknade åt dem att stanna och den sedvanliga militärpolisen
bad att få se deras papper.
”Jisses”, suckade Nicole då de fått tillstånd att köra vidare. ”Vad tror de egentligen
att de ska hitta?”
”De ser spioner överallt”, sade John. ”Tyskar som hoppat i fallskärm nattetid och
som ska ställa till trassel då invasionen kommer.”
”Kan de ha gjort det?”
”Tyskarna?”
”Ja.”
”Nja.” John trummade lätt med fingrarna på ratten. ”Som jag ser det kommer det
inte att bli någon invasion – jag håller med Donald på den punkten – och då vore det
ju ingen vits att släppa ner en massa sabotörer. Men om situationen var den omvända,
om Hitler verkligen tänkt invadera, då skulle de antagligen göra det.”
De korsade Stroudwaterkanalen. Här fanns ytterligare en kontroll, men den stoppade
endast trafik som gick i den sydgående riktningen. John tog av åt öster och
undvek därmed Strouds bebyggelse.
”Vad är spioner, mamma?” frågade Wendy från baksätet.
Frederick hade lagt sig ned och somnat så snart det lämnat Bath, men Wendy var
tillräckligt stor för att uppskatta biläventyret. Hon hade suttit på helspänn och tittat
på allt de passerat. Då och då hade hon frågat om saker hon såg längs vägen.
”Jo”, svarade Nicole dröjande. ”Det är väl personer som försöker få reda på saker
som de inte ska veta.”
”Vad då för saker?”
16

”Var våra soldater finns och sånt.”
”Och varför får de inte veta det då?”
Nicole förstod att förhöret höll på att leda in i någonting besvärligt. ”Titta, Wendy”,
sade hon och pekade. ”Vilken stor skog.” Hon vände sig till John. ”Ska vi åka
igenom den?”
John nickade.
”Vad heter den?”
”Det är väl Standishskogen.”
Nicole vred sig mot Wendy. ”Det ska väl bli roligt?” sade hon. ”Kanske ser vi
några stygga troll.” Hon grimaserade åt Wendy som skrattade.
Under några minuter rådde tystnad i bilen. John koncentrerade sig på körningen,
Nicole lät tankarna vandra till Thomas, och Wendy spanade efter troll. De kom ut på
andra sidan skogen och Glocestershire bjöd dem det bästa av engelsk landsbygd.
”När hörde du senast från sonen min?” frågade John plötsligt.
Det var nästan som om John kunnat läsa hennes tankar och Nicole blev så överraskad
att hon kände sig ertappad. ”Det är väl en tio dagar sedan nu”, svarade hon.
”Då han ringde och bad mig – nej, snarare gav mig order– att jag skulle resa till Bath.
Det var en av de få gånger då han kunde gå iland och ringa. Det blir inte så ofta. Jag
har ingen aning om var han befinner sig just nu. Kanske har han gett sig ut igen.”
John såg kort på henne. ”Påfrestande, eller hur?”
”Du kan aldrig föreställa dig hur hemskt det är. Jag saknar Thomas så mycket att
det handlar om rent fysisk smärta. Jag vet att jag inte är ensam om det och att jag
borde känna en viss tröst i att andra har det lika illa, men det gör jag inte.”
”Men du är väl inte ensam i alla fall. Om jag minns rätt hade du en väninna i ett
av grannhusen?”
”Caroline? Jo, vi träffas dagligen. Och så har jag Harriet och Nathaniel i huset på
andra sidan.”
”Det låter bra.”
”Men det är frustrerande att bara gå och vänta. Alla verkar vara inblandade på ett
eller annat sätt. Gör sin del, som de säger. Själv sitter man bara och rullar tummarna;
väntar på att det ska ta slut. Flera kvinnor har anslutit sig till vapenindustrin. Vapenfabrikerna
skjuter upp som svampar ur jorden runt Liverpool. Caroline och jag har
talat lite löst om att vi kanske borde göra något liknande.”
”Skjuta upp som svampar?”
”Nej.” Nicole gav John ett halvt roat, halvt irriterat ögonkast. ”Gå med, menar
jag.”
”Ja, Martha nämnde något om kvinnor i vapenindustrin.” John vred huvudet och
kastade en kort blick på Wendy. Flickan betraktade fascinerat en klunga får som be-
17

tade ute på fälten och verkade inte ta någon notis om samtalet. ”Men hur skulle det
gå för – ja, de små?”
”Jo, det vore ett problem. Jag och Caroline skulle i och för sig kunna arbeta i skift
– så har flera av de andra kvinnorna löst det – och då skulle barnen kunna vara hos
henne när jag är i fabriken. Men Frederick är kanske för liten ännu.” Nicole ryckte på
axlarna. ”Det här har mest varit en lös tanke. Jag har faktiskt lite svårt att tänka mig
Nicole Baxter framför en ångande och tjutande maskin, så det blir nog ingenting.
Åtminstone inte för tillfället. Men vem vet – det ryktas om obligatorisk arbetstjänst
för kvinnor. I så fall tar de Caroline, för hon har inga barn, och då kanske jag ansluter
mig frivilligt.”
”Det kanske inte går så långt – till obligatorisk arbetstjänst menar jag.”
”Kanske inte.” Nicole såg ned på sina händer. ”Det värsta är i alla fall hotet från
de tyska flygplanen”, sade hon dröjande, samtidigt som hon omedvetet gned med
tummen över den släta ädelstenen i sin vigsering. ”De har ju inte bombat Chester
ännu, men någon gång måste väl vara den första. Dagarna går att uthärda, men på
natten ligger man och lyssnar och väntar på att bombplanen ska komma. Några nätter
har jag hört ljudet av motorer på avstånd och vid flera tillfällen har flyglarmet gått.
Det har alltid varit våra egna plan, åtminstone påstås det så, men någon natt kommer
det att vara fienden, det vet jag. Man känner sig så ohyggligt sårbar och ensam. Hörde
du att de bombade Liverpool i lördags?”
”Ja, Basil sa det.”
”Rena turen att jag var hos er. Tror du explosionerna hade hörts ända till Chester?”
”Antagligen.”
Nicole rös. ”Om jag inte hade ungarna vet jag inte vad jag skulle ha gjort.” Hon
insåg plötsligt att Wendy nu satt och lyssnade uppmärksamt och gav John ett varnande
öga.
Han förstod och bytte snabbt ämne. ”Du har alltid kommit bra överens med Linda?”
”Jag älskar Linda.”
”Ja, vem gör inte det.”
De passerade en åker där armén eller hemvärnet hade stuckit ned ett stort antal
pålar. Avsikten var att hindra tyskarna från att landsätta trupper med glidflygplan och
Nicole undrade stilla varför i herrans namn fienden skulle landsätta sina trupper så
långt in i landet. Ibland trodde hon inte att militären riktigt visste vad den höll på
med.
”Jo, Nicole?” John såg lite förlägen ut. ”Om du skulle vilja komma över och bo
hos oss ett tag, så vet du att du är välkommen.”
18

”Tack, John, men någon måste ju se efter huset.”
”Det vore inga problem. Det räcker med att någon tittar till det då och då. Jag
tycker inte riktigt om tanken på att min favoritsvärdotter far illa.”
”Du har bara en svärdotter”, log Nicole.
”Så mycket större anledning.”
”Du frestar mig. Det har varit underbart att vara hos er de här dagarna. Men det
skulle inte gå.”
*
”Äsch, nu funderar du på finansiella problem. Trots EPT – och alla andra skatter
de belagt oss med – är vi inte direkt utan medel ska du veta. Åtminstone inte för den
omedelbara framtiden.”
”Nej, jag vet, men jag tänker inte på pengar. Det känns inte riktigt att lämna Chester.
Det är mitt och Thomas hem. Dessutom vill jag inte lämna Caroline ensam.
Hennes make är ju inkallad som alla andra. Och så skulle jag hamna för långt ifrån
Thomas.”
John suckade. ”Ja, mot det argumentet har jag inget svar.”
”Och vem vet, om Basils farhågor blir besannade, kanske det blir ni som kommer
till mig.”
John ryckte på axlarna. ”Du vet vad jag har för åsikt i den frågan. Hur som helst,
om du skulle ångra dig står erbjudandet fast.”
Nicole nickade. ”Tack John”, sade hon, men visste att hon skulle stanna i Chester.
Det hus som hon, Thomas och barnen delade, hade varit hennes hem så länge hon
kunde minnas. Hennes föräldrar hade gått bort i spanska sjukan och Nicole hade
blivit omhändertagen och uppfostrad av sin moster. När mostern hade träffat en
kanadensare och beslutat att flytta med denne till Kanada, var det naturligt att Nicole
och Thomas köpt loss huset; speciellt eftersom Thomas fartyg hade sin hemmahamn
i det närliggande Liverpool. Hon ville vara på plats i Chester när Thomas kom hem.
Hennes funderingar avbröts då bilen saktade in. Framför sig hade de en ny vägspärr,
nya platta hjälmar och gevär.
”Fortsätter det så här så blir det jag som får övernatta hos dig”, muttrade John
och suckade tungt.
En förvånad militärpolis undrade vad de skrattade åt.
Bath, tisdagen den 6 augusti.
* EPT — Excess Profits Tax.
19

”Njaa –”, muttrade Linda och ställde tillbaka den föreslagna boken i hyllan.
Hon och Jane Ayscough befann sig i Arthur Humphreys bokhandel där John hade
köpt Howard's End. De försökte nu hitta en lämpligt ersättare.
”Vad du är kinkig”, suckade Jane och försökte upptäcka någonting annat att föreslå.
”Du ska alltid ha så märkvärdiga böcker.”
”Jo, men det var ju en födelsedagspresent. Jag måste ju hitta någonting som är lika
bra.”
Linda fortsatte att läsa titlar och författare. Hon älskade böcker och gjorde sig
ingen brådska. Hon hade stämt träff med Jane utanför butiken och det var meningen
att de skulle gå och dricka eftermiddagste och äta var sin bakelse. Hennes kamrat
verkade hungrig och ivrig att komma ifrån affären, men Linda tyckte gott att hon
kunde stå ut med att vänta några minuter till.
”Här är en för dig”, sade hon till Jane och höll fram Lady Chatterlay's älskare av D.
H. Lawrence.
”Knappast”, skrattade väninnan och skakade på huvudet. Hon visste att Linda
bara drev med henne. ”Behåll såna böcker för dig själv du.”
Linda log. Janes föräldrar tillhörde den klassiskt puritanska brittiska medelklassen.
Fadern var kommunaltjänsteman och bägge föräldrarna djupt religösa. Linda var
övertygad om att Lady Chatterlay's älskare var strängt förbjuden i det Ayscoughska
hemmet. ”Apropå älskare”, viskade hon och såg sig snabbt om i lokalen. ”Hur gick
det egentligen med Richard i lördags?”
Hon syftade på Richard Simkin, en ung man som jagat Jane det senaste halvåret,
men funnit sitt villebråd tämligen svårfångat och gäckande. Till en början hade Jane
visat alla tecken på förtjusning. Richard Simkin var en stilig yngling, framstående
idrottsman och mycket populär hos flickorna: ett värdigt byte. Men det hade aldrig
blivit någonting – inte ens en träff på tu man hand. Kort efter att den första entusiasmen
lagt sig hade Jane vänt honom ryggen och bestämt avvisat alla närmanden,
någonting som Linda – trots Janes stränga uppfostran – funnit lite besynnerligt. Efter
en massiv övertalningsomgång hade den unge Simkin emellertid fått Jane att lova att
de skulle gå ut och dansa. Det var samma kväll som Baxters firade Lindas födelsedag
och det var denna träff som Linda och Jane försökt tala om då Nicholas varit med
och förstört alltihop. Nu brann Linda av nyfikenhet, även om hon försökte få frågan
att verka flyktig. Janes svar var dock av det kortare slaget: ”Nämn inte det namnet”,
fnös hon och sköt tillbaka en bok i hyllan.
Linda såg förvånat på henne. ”Besviken?”
”Arg.”
”Vad hände?”
”Ingenting!” väste Jane med ett tonfall som avslöjade att någonting faktiskt hade
20

hänt. Hon gjorde dock ingen ansats att berätta. ”Vad tror du om den här då?” frågade
hon istället och höll fram The Picture of Dorian Grey av Oscar Wilde. ”Den borde
väl falla dig i smaken.”
”Nja – den har jag faktiskt inte läst, men – nej, jag tror inte det.”
De avbröts av butiksinnehavaren, mr Humphrey, som kom och ställde sig bredvid
dem. Han tryckte in några böcker i hyllorna. ”Hittar ni ingenting, flickor?” frågade
han med ett leende.
Han var i de övre femtio, bar kostym och fluga och luktade starkt av inpyrd tobak.
De flesta kallade Arthur Humphrey för ”Boknasaren”. Det kunde tyckas elakt,
men hade ingenting av hån över sig. Tvärtom, byggde öknamnet på den renaste respekt.
Alla var imponerade av hans omfattande kunskap om författare och böcker.
Det som inte Boknasaren kunde svara på var inte värt att läsa. Och hans sortiment
var mycket brett, för han handlade både med nya och begagnade böcker. Linda visste
att det var en man som kunde sin branch.
”Faktiskt inte”, svarade hon. ”Det var ju Howard's End jag önskat mig och den
fick jag ju. Nu kan jag inte komma på någonting annat.”
”Du kan ju alltid få ett tillgodohavande.”
Linda nickade. ”Jo – men det är inte lika roligt.”
”Ja, vad kan man tänka sig då?” funderade Boknasaren och lyste upp. ”Men vänta
– har du läst Rebecca?”
”Rebecca?” Linda skakade på huvudet. ”Det tror jag inte –”
”Aha! Då är nog problemet löst. Ett ögonblick bara.” Han försvann några sekunder
och återvände sedan med en bok i näven. ”Den här är skriven av en författarinna
vid namn Daphne du Maurier. Känner du till henne?”
Linda skakade på huvudet. ”Titeln låter bekant. Men jag tror inte –”
”Den har filmatiserats och har gått på biogrferna i London sedan i våras. Det är
antagligen därifrån du känner igen den. Alfred Hitchcock har regisserat.”
”Just det”, sade Jane och lyste upp. ”Det stämmer. Jag har läst om Rebecca. Den
kommer upp på någon av våra biografer snart. Troligtvis på The Cannon. Laurence
Oliver har en av huvudrollerna.”
”Har han?” mumlade Linda. Hon hade blicken fäst på Boknasaren, vilken i sin tur
stod och kisade mot texten på bokens baksida. För ett ögonblick undrade hon om
det inte skulle vara bättre med ett tillgodohavande i alla fall.
”Ja”, bekräftade Jane. ”Och hans motspelerska är Joan Fontaine.”
”Joan Fontaine?”
”Ja. Hon var med i – få se –” Jane rådfrågade sitt minne. ”A Damsel in Distress.
Om du såg den?”
Linda skakade på huvudet.
21

”Maid's night out då?”
”Nej.”
”Hur som helst”, avbröt Boknasaren, vilken hellre talade om sina böcker än Janes
filmupplevelser, ”så är du Maurier en ganska ny förmåga –det här är hennes andra
roman – men hon är väldigt lovande.” Han räckte Linda boken. ”Egentligen är den
lite dyrare än Howard's End, men du har ju ofta handlat hos mig, flicka. Om du vill ha
den så byter vi jämt.”
Linda öppnade boken och bläddrade lite i den. ”Vad handlar den om?”
”Tja – om en ung kvinna som gifter sig med en förmögen man. Hon kommer till
hans herrgård, där hon upptäcker att någonting mystiskt hänt i det förflutna. Egentligen
är de vackra miljöbeskrivningarna en av bokens största förtjänster. Jag har för
mig att du är intresserad av sådant.”
Linda log och kände hur hon rodnade. Hon hade berättat för mannen att hon
uppskattat Forsters beskrivning av Howard's End, men inte sagt någonting om att
det i första hand berodde på dess likhet med Rosegarden.
”Jo –”, ljög hon, samtidigt som hon anade Janes frågande blick i ögonvrån.
”Vänta så ska du få se”, sade mannen och tog tillbaka boken. Han bläddrade fram
ett stycke han kände till. ”Hör här”, sade han och började läsa med en hög röst som
darrade av dramatik: ”Vi svängde runt den sista kröken och var så framme vid Manderley.
Ja, där låg det, det Manderley jag hade förväntat mig, det Manderley från mitt
vykort för så länge sedan.”
Han gjorde en konstpaus och såg konspiratoriskt på de båda flickorna. Linda
skrattade; Jane såg förskräckt ut.
”Ett föremål av behagfullhet och skönhet”, fortsatte han, ”utsökt och felfritt,
underbarare än jag någonsin vågat drömma, byggt i sin sänka av mjukt gräsland och
mossiga gräsmattor, där terasserna föll mot trädgårdarna och trädgårdarna mot havet.”
Han slog ihop boken. ”Det kan väl vara någonting. Och sedan kan ni flickor gå
och se filmen när den kommer.”
Linda svarade att den ville hon ha; hon litade på Boknasarens rekommendationer.
De såg på medan Humphrey slog in Rebecca i ett gulbrunt papper, vartefter de tog
sina gasmaskväskor och lämnade butiken. Dörrklockan klingade farväl bakom dem
då de kom ut på Margarets Buildings.
”Jisses!” muttrade Jane. ”Vilken förryckt människa?”
”Boknasaren?” Linda skrattade. ”Äsch – han är snäll. Lite ovanlig kanske, men
han vet allt om böcker.”
”Jag tycker han verkade ruskig jag. Vad var det där om miljöbeskrivningar?”
”Äsch – någonting jag sa bara.”
De passerade The Circus med sina höga, enligt traditionen över hundra år gamla
22

plataner och fortsatte in på Gay Street. Det fina väder som kännetecknat helgen och
gårdagen hade försvunnit och ersatts av ett dystert grått. ”Vad hände egentligen mellan
dig och Richard?” frågade Linda.
Jane tvekade. ”Jag avskyr Richard Simkin.”
”Men varför?”
”Jag fick inte vara ute längre än till tio, så därför skulle vi ha gått direkt till gillesalen,
men han envisades med att ta en omväg. En promenad, sade han. Du skulle bara
veta vad han försökte göra.”
”Måste du tala i gåtor? Säg vad som hänt.”
”Han försökte – ja, du vet.”
Linda suckade. ”Nej, Jane – jag vet inte.”
”Han försökte ta på mig.” Jane gjorde en grimas av indignation. ”Och mitt på
Queen Square dessutom”, tillade hon – ungefär som om parken var en av hennes
privata kroppsdelar.
”Richard Simkin rörde vid dig? På Queen Square?” Linda såg undrande på sin
väninna. ”Jag tycker inte att det låter så farligt.”
”Jag menar inte att han klappade mig på huvudet”, sade Jane. ”Han tog –” Hon
förmådde inte uttala hela meningen, utan gjorde istället en kort gest mot sin bakdel.
”Där”, avslutade hon.
”Åh”, instämde Linda. ”Då är det betydligt värre.”
Jane gav henne ett hastigt öga; misstänkte att hon blev häcklad. ”Ja, det är värre.
Mycket värre! Richard Simkin är en – en neslig orm. Och jag vill aldrig se honom
igen.”
Linda nickade. När Jane grävde så långt ned i ordförrådet att hon hittade en kombination
som ”neslig orm”, då var hon riktigt arg. Det verkade som om unge Richard
Simkin fått korgen. Linda tyckte dock att tilltaget hade varit ganska oskyldigt. Om
sanningen skulle fram var det nog många flickor som skulle bli ganska förtjusta om
Richard Simkin ville ta på dem ”där”, hon själv inräknad.
De korsade gatan, för en kolkärra hade spärrat deras sida av trottoaren och två
män bar muttrande och stånkande in tunga jutesäckar i en källarlokal. De hästar som
drog dessa vagnar var alla välkända och hade egna namn. Linda identifierade det
svarta stoet som Berthilda eftersom djuret saknade halva sitt vänsteröra. ”Så då tänker
du inte träffa Richard mer?” frågade hon när de nått den motsatta trottoaren.
”Nej, det tänker jag inte.”
”Han är fasligt snygg.”
Jane såg irriterat på Linda. ”Och vad spelar det för roll, då han har en hjärna som
ett blomkålshuvud. Allt han talar om är sig själv och hur bra han är på olika sporter.
En riktig tråkmåns, det är vad han är.”
23

Linda blev lite arg på Jane. Richard Simkin skulle aldrig se två gånger efter en sådan
som mig, tänkte hon. Men Jane var vacker som en dag. Hon hade ett perfekt
skuret ansikte, där de mörka ögonen, den diskreta, lätt uppåtböjda näsan och den
smala munnen med sina jämna tandrader, gav henne en attraktionskraft som inte
passerade någon obemärkt. Det retade Linda att Jane tog sin skönhet för given och
talade i nedsättande ton om personer som medelmåttiga flickor fick slåss om. Det var
inte av högfärd – Jane var inte sådan – men Linda tyckte att hon borde visa lite mer
hänsyn mot sämre lottade. ”Ja, du gör väl som du vill”, muttrade hon. ”Personligen
skulle jag inte ha något emot att gå ut med en så snygg tråkmåns.”
Jane mumlade någonting som gick förlorat i oväsendet när en armélastbil dundrade
förbi. Det satt ett antal soldater i den och de visslade glatt åt de två flickorna. Linda
och Jane ignorerade dem och fortsatte en stund under tystnad. När de passerade
Queen Square och svängde in på Wood Street, kunde inte Linda låta bli att dra på
munnen åt Janes äventyr. Hon lyckades dock motstå frestelsen att säga någonting
lustigt och för att inte väninnan skulle märka något, låtsades hon betrakta skyltfönstren.
Det var nog bäst att inte reta henne för mycket.
De promenerade sakta fram längs den smala gatan. Bath var alltid lika vackert,
oavsett vad som försiggick bakom de omgivande kullarna. Det som främst gav staden
dess tjusning var inte så mycket arkitekturen per se, utan det faktum att Bath utvecklats
som ett enda stort projekt. Den ledande arkitekten hade varit John Woods
och denne hade närt visioner om att bygga en stad – inte som en stor mängd slumpmässigt
uppförda kvarter, alla med sina egna särdrag – utan som en enda stor, välplanerad
enhet. Woods hade avlidit innan ens bråkdelen av hans idéer hunnit gå i verkställighet,
men andra arkitekter och planerare hade tagit över i samma anda, och Bath
hade förvandlats till en stad som genom sin likformighet gör den till en av världens
vackraste.
Medan andra städer i England till största del bestod av hus i trä eller tegel, saknade
Bath helt den förra kategorin och hade endast ett fåtal av den senare – noggrant
undangömda i stadens utkanter. Istället var husen byggda av honungsgul kalksten; ett
byggnadsmaterial synnerligen lämpad för formandet av de dekorationer som präglade
fasaderna. Kalkstenen hade aldrig fått något genombrott i större städer som London,
Birmingham eller Leeds med sina industrier – möjligen eftersom den var mycket
känslig för kolsot och därför ofta blev missfärgad och måste underhållas. Men till
Bath hade den kommit för att stanna, och ett lagbeslut femton år tidigare, hade fastställt
att inga nybyggnationer fick göras om de inte gick i samma färgton som kalkstenen.
De branta kullar som omgav Avondalen hade eliminerat den uppenbara faran
för enformighet, och tillsammans med ett antal hängivna arkitekter och en smula tur,
hade många av Woods visioner blivit verklighet.
24

Men inte ens Bath med sina pittoreska små gator, torg och terasser kunde avleda
Lindas oro för Geoffrey. Hon hade haft nya mardrömmar där han blev nedskjuten
och hon hade flera gånger vaknat kallsvettig mitt i natten. Det värsta var maktlösheten.
Hon hade ingen möjlighet att påverka framtiden. Om hennes bror levde eller
dog var en fråga helt utanför hennes kontroll. Ja, nästan helt. Hon kände efter att
Geoffreys medaljong hängde på sin plats under blusen.
Hennes enda, sköra tråd var magi.
De hade hunnit fram till katedralen och brunnssalongen innan Jane bröt den
långa tystnaden: ”Jag lovar dig”, sade hon, ”att du ganska snart skulle ledsna på Richard.
Åtminstone har jag gjort det. Då skulle jag hellre umgås med din bror.”
”Geoffrey?” undrade Linda förvånat.
”Nej, Andrew.”
”Andrew? Menar du det?”
”Ja, varför inte?”
Linda tvekade. Andrew var ju så tillbakadragen och levde lite i sin egen värld. Hon
hade svårt att tänka sig honom som Janes kavaljer. Samtidigt ville hon inte säga någonting
ofördelaktigt om sin egen bror. ”Jag vet inte riktigt”, erkände hon. ”Andrew
är ju lite tystlåten av sig.”
”Ja, inte berättar han i trettio minuter i sträck om sina bravader inom brottning
och kanotpaddling.”
Linda skrattade. ”Nej, det har du nog rätt i. Det har jag aldrig hört.”
”Andrew kan så mycket”, fortsatte Jane. ”Det är så intressant att höra vad han
talar om.”
”Jaha.” Linda log. ”Hemma hos oss har det snarare betraktats som ett problem.”
”Hur kan det vara ett problem?” frågade Jane allvarligt.
”Äsch, jag skojar ju. Klart att det inte är något problem.” Linda tänkte efter en
sekund. ”Men ibland undrar jag om inte Andrew funderar för mycket.”
”En människa ska fundera”, försvarade Jane och Linda tyckte att det kom lite väl
snabbt. ”En intelligent person lyssnar och tänker. De dumma bara pratar. Som Richard
till exempel.”
”Javisst, men Andrew kan ibland sätta så stor vikt vid saker att – ja, han gräver
liksom ner sig i det. Blir nedstämd och –” Linda ryckte på axlarna. ”Men jag antar att
han vet mer än någon av oss andra. Han läser böcker om filosofi, astronomi, fysik
och allt sådant. Han vet allt om arkitektur. När vi var yngre brukade han släpa omkring
mig här i Bath och berätta om alla byggnader. Och så är det politik förstås. En
dag när pappa kom hem satt han och läste Kapitalet – Karl Marx, du vet.”
Jane nickade.
”Pappa blev jättesur”, fortsatte Linda, ”och sa till Andrew att han inte skulle be-
25

fatta sig med sånt skräp. Vad du vad Andrew svarade?”
Jane skakade på huvudet.
”Hur ska jag kunna veta att det är skräp innan jag läst den?” Linda skrattade. ”Du
kan tro att det fick tyst på pappa.”
”Bra sagt”, log Jane.
De svängde in på North Parade Passage, en gågata som var fri från biltrafik. Målet
för deras promenad – ett konditori med anor från sextonhundratalet med namnet
Sally Lunn's House – låg nu framför dem med sin lockande, vita hängskylt.
”Tyckte han om den?” frågade Jane.
Linda försökte erinra sig vad de just talat om. ”Kapitalet?”
”Ja, just det.”
”Det vet jag inte. Skulle inte tro det. Nej, han är väl knappast någon socialist, tack
och lov. Då skulle pappa ha kastat honom ur huset. Men det visar väl lite hur Andrew
är. Ska alltid ta reda på allting själv. Han har inga – vad heter det?”
”Förutfattade meningar?”
”Just det”, nickade Linda och suckade sedan. ”Jag fattar bara inte varför han
sprang och tog värvning. Det är inte likt honom. Han sa aldrig någonting till dig om
det där?”
Jane skakade på huvudet. ”Nej, men jag har ju knappt sett honom sedan han ryckte
in. När var det du och jag var på The Odeon och såg Borta med vinden?”
Linda tänkte efter. Vid krigsutbrottet hade alla biografer och teatrar tvingats
stänga och alla planerade sportevenemang hade ställts in. En månad senare hade förbudet
emellertid hävts och de olika nöjesetablissemangen hade skördat frukterna av
ett uppdämt behov. Biografernas konkurrenskraft gentemot teatrarna hade ökat kraftigt
under den stränga vintern och våren. Film hade för en tid varit Lindas och Janes
favoritsysselsättning och Linda hade därför svårt att skilja alla filmer åt. ”Någon gång
i juni”, gissade hon. ”Innan vi såg Ninotchka och The Lion has Wings. Men jag tror inte
att det var The Odeon, utan The Forum.”
”Andrew var hemma då vi kom till Rosegarden”, fortsatte Jane utan att bry sig om
Lindas rättelse. ”Men jag har inte sett honom sedan dess.”
”Var det verkligen så länge sedan du träffade honom?”
”Ja, tyvärr. Jag saknar honom.”
De nådde fram till sitt mål och ställde sig att se in genom det bågformade skyltfönstret.
För ovanlighetens skull verkade det ganska folktomt därinne. Sally Lunn's
House hade alltid varit deras favoritställe. Kriget hade i viss mån förändrat sortimentet
– Lindas favoritbakelse hade utgått – men konditoriet erbjöd fortfarande ganska delikata
varor, även om priserna skjutit i höjden.
”Så du har gått och blivit förtjust i Andrew”, sade Linda.
26

Det var egentligen en fråga, men hon valde att presentera den som ett påstående
– ville se hur Jane reagerade.
”Det sa jag inte”, dementerade Jane och åter tyckte Linda att svaret kom aningen
för snabbt. ”Jag menade bara att Andrew är långt mycket trevligare att umgås med än
en typ som Richard Simkin. Dessutom”, tillade hon, ”vad skulle Andrew som kan så
mycket se hos mig?”
Linda såg tankfullt på sin väninna. ”Nå”, sade hon . ”Ska vi gå in då?”
”Lita på det.”
North Weald, onsdagen den 7 augusti.
Geoffrey spände fast säkerhetsbältet och kontrollerade att fallskärmen satt som den
skulle. Därefter pluggade han in radio- och syrgasanslutningarna till flyghuvan och
såg till att syrgasen strömmade fritt genom slangen. Morgonen var ännu kylig och
daggen låg som en hinna över instrumenten. Geoffrey huttrade där han satt i Hurricaneplanets
cockpit.
”Lite blött idag, sir”, sade korpral Timothy Higgins.
Higgins var Geoffreys motormekaniker och kallades allmänt för ”Vingmuttern”
på grund av sina stora, utstående öron. Han stod på roten till ena vingen och putsade
fukt från vindrutan.
Geoffrey nickade. ”Rått”, konstaterade han. ”Men de säger att det ska klarna under
dagen.”
Klockan var knappt fyra på morgonen och man kunde ännu se natthimlen tona ut
i väster. McGrath hade skämtsamt antytt att ”fritzarna fortfarade sov vid den här
tiden”, varför han fått tillstånd att ta upp James och Geoffrey för en övningstur. Huvudsyftet
var att vänja dem vid den nya, lite glesare formationsflygningen.
Vid sidan av planet stod Geoffreys flygtekniker, Derry Munson, som fundersamt
betraktade maskinen. ”Någonting på tok?” frågade Geoffrey, som inte riktigt uppskattade
Munsons bekymrade ansiktsuttryck.
Teknikern skakade på huvudet och log. ”Allt som det ska, sir. Gör bara en slutcheck
i huvudet.”
”Okay.”
Geoffrey gjorde en sista kontroll: elsystemet var på och batteriet hade tillräcklig
startspänning; kylarklaffen var i öppetläge; höjdrodret var i neutralläge och sidorodret
i fullt högerläge för att motverka vridmomentet. Han såg i riktning mot McGraths
Hurricane och noterade att denne betraktade honom från sin cockpit. ”Nå, är vi klara?”
frågade han Vingmuttern.
27

Motormekanikern nickade och signalerade till McGrath genom att hålla upp en
tumme i luften. En kort tändningssmäll och motorn på McGraths flygplan vrålade
igång. Geoffrey hann se hur även James plan levde upp, innan Vingmuttern klappade
honom på axeln, hoppade ned på marken och startade hans Hurricane. Det vibrerade
i cockpiten och blå rök strömmade ur avgasrören på sidorna om motorn. Geoffrey
kontrollerade reflexmässigt instrumenten och noterade att allt verkade fungera som
det skulle. Därefter taxade han flygplanet till startpunkten. Då alla tre var på plats,
sträckte McGrath ut handen ovanför plexiglashuven så att James och Geoffrey kunde
se den. Detta var startsignalen. Geoffrey drog på fullgas och kände hur hans Hurricane
accelererade längs banan. Kort därpå var de tre flygplanen i luften och klättrade
för att vinna höjd. Geoffrey drog igen huven och mer kände än hörde hur den
låste. Det dunsade svagt då landställen fälldes in i vingarna.
”Marmelad ledare till lärkan”, knastrade McGraths röst i lurarna. ”Marmelad nu i luften,
kom.”
”Marmelad” var kodnamnet för deras formation. Sektorkontrollen lystrade till
namnet ”lärkan”.
”Uppfattat, marmelad”, svarade kontrollen. ”Vektor tre-fyra-noll. Ni är nu tills vidare på
egen hand, kom.”
”Uppfattat, lärkan, klart slut”, raspade McGrath. ”Marmelad röd sektion: Kurs tre-fyranoll.
Arton änglar.”
Sifferangivelsen betydde att de skulle ta en nordnordvästlig kurs. Arton änglar
betydde artontusen fot. Geoffrey såg på kompassen, bankade * flygplanet åt vänster
och följde McGrath i stigningen. James låg alldeles till vänster om honom, så att de
tre flygplanen bildade en pilspets med McGrath i täten.
Sektorkontrollen var slutet på en komplicerad kedja av funktioner, vilken var
framtagen för att dels upptäcka, identifiera och fixera fientliga flygformationer, dels
leda in den egna jakten för att stoppa inkräktarna. Först i denna kedja var RDFstationerna
för hög och låghöjdssökning, samt observationskåren. RDF-stationerna
samlade information via sina skärmar, observatörerna använde sina ögon och olika
lyssnarinstrument. Denna information förmedlades sedan till det så kallade filterrummet
vid Fighter Commands † högkvarter, där ovidkommande och falska uppgifter
”filtrerades” bort. När detta var gjort, beslutade operationsledningen om åtgärder
och skickade den filtrerade informationen vidare till kontrollen i den berörda sektorn.
Här beslutades om divisionerna skulle sättas i beredskap, eller om vissa enheter skulle
* Banka — Flygfackuttryck för ”sväng”.
† Fighter Command — Det brittiska jaktflyget.
28

lyfta för att möta fienden. Divisionen leddes sedan fram mot sitt mål av sektorkontrollen.
Systemet – som ännu var relativt hemligt både för tyskarna och, givetvis, för
den egna befolkningen – hade trimmats till en mycket hög effektivitet, men sektorkontrollören
hade ändå ett styvt jobb, då information som gavs från RDFstationerna
och observatörerna redan var fem-sex minuter gammal då den slutligen
nådde sektorn och kunde sändas ut till divisionscheferna. Det krävdes en skicklig
kontrollör för att få den egna jakten att hitta sitt mål.
Flyglanen steg allt högre. Geoffrey älskade känslan då marken gradvis försvann
under honom. Hus som var stora då man stod på marken såg snart ut som skokartonger,
sedan som tändsticksaskar. Snart var de mindre än sockerbitar. Åkrarna låg
kringströdda i ett till synes slumpmässigt mönster; små dammar och vattendrag
blänkte matt i morgonljuset.
Snart hade de nått de undre lagren av molntäcket. McGrath gav order att de skulle
öka avståndet mellan flygplanen och några sekunder senare försvann de in i molnen.
Denna typ av flygning var alltid förenad med vissa risker, för sikten var ibland begränsad
till endast några meter och Geoffrey kunde se hur McGraths och James
flygplan kom och gick som otydliga skuggor bland de vita slöjorna. Detta tillstånd
varade emellertid inte för någon längre stund. Plötsligt blev molnmassan ljusare och
de tre flygplanen bröt igenom täcket och kom upp i den värld där solen alltid skiner.
De slöt sig åter samman och gick över till syrgas.
”Marmelad ledare till röd sektion. Kurs två-sju-noll.”
De bankade på nytt och flög på en rakt västlig kurs. Då de nått anbefalld höjd gav
McGrath order att de skulle sprida ut sig så att det bildades en avstånd om femtio
meter mellan ledarplanet och de två andra. Geoffrey tyckte att det kändes underligt
med så stort avstånd – James befann sig närmare sjuttiofem meter till höger om honom
och det fanns ingen möjlighet att få ögonkontakt. Men han insåg också fördelen,
för nu kunde man inrikta sig på att se vad som hände runt omkring istället för att
hela tiden kontrollera sin egen position i formationen.
McGrath ledde dem över Hertfords vidsträckta slätter. Molntäcket hade spruckit
upp och i söder skymtade London med sitt smutsiga, bruna dis hängande ovanför.
Framför sig hade de Chiltern Hills kalkberg och Buckinghams lämningar av romerska
vägar och militärstationer.
”Marmelad ledare! Detta är lärkan!” ljöd det i hörlurarna. ”Ange er position, kom!”
Det tog några sekunder innan McGrath hade positionen klar:
”Lärkan. Detta är marmelad ledare. Vår position är tre kilometer öster om Quainton, kom.”
”Spöke över Aldershot. Vektor ett-åtta-noll, buster, kom.”
”Uppfattat, lärkan, kom.”
”Klart slut.”
29

Geoffrey kände hur det knöt sig i magen. Spöke betydde oidentifierat flygplan,
Buster var kodordet för fullgas.
”Marmelad ledare till röd sektion”, sade McGrath. ”Låt oss ta reda på vem som stör morgonfriden
ovanför Aldershot.”
Planen bankade och flög söderut med fullt gaspådrag. De dånade fram på rak kurs
i någon minut, sedan bankade McGrath på nytt och antog en aningen annorlunda
riktning. Syftet var att försvåra för eventuell fiendejakt att smyga sig på dem och på
detta sätt kryssade de med hög hastighet fram mot Aldershot.
”All right”, knastrade McGrath. ”Vi kommer att närma oss kusten och det är där som
fritzarna håller till. Håll hela tiden uppsikt runt omkring – speciellt mot solen.”
Men det blev ingen fiendekontakt. De var redan över Reading då kontrollen åter
hördes i lurarna:
”Lärkan till marmelad, kom.”
McGrath svarade.
”Larm falskt”, meddelade lärkan. ”Spöke eget flyg. Vektor tre-två-två, kom.”
”Uppfattat, lärkan, kom.”
”Klart slut.”
De ändrade åter riktning, drog av på gasen och flög nu på en kurs som skulle ta
dem tillbaka till North Weald. Utan att tänka på det, hade de dragit sig samman under
rushen söderut och McGrath gav nu order att luckorna åter skulle vidgas.
Geoffrey kände hur han slappnade av. Långt under sig såg han får som betade:
vita prickar mot den mörkgröna mattan. Kort därpå dök Windsor Castle upp på höger
sida. Han stirrade hypnotiserat på slottet då McGraths röst väckte honom:
”Spöken klockan tio, tre änglar. Kan du se dem röd tvåa?”
Röd tvåa var Geoffrey och han stirrade intensivt i den anbefallda riktningen.
”Jag repeterar: kan du se spöken klockan tio, änglar tre?”
”Tyvärr, röd ledare”, svarade Geoffrey och svalde. ”Ser ingenting är jag rädd.”
”Röd trea?”
Det var tyst några sekunder:
”Jag tror jag ser dem”, svarade James. ”Sex stycken. Rakt sydlig kurs.”
”Identifiera.”
”Spitfires.”
McGrath bekräftade att det var Spitfires och nu kunde även Geoffrey se dem. Två
Vics som rörde sig så sakta att de nästan tycktes stå stilla. Då han sökte efter dem
hade han varit inställd på att upptäcka rörelse, men flygplanen var så avlägsna att
detta inte hade fungerat.
”Röd tvåa! Ser du planen?”
”Ja, röd ledare”, svarade Geoffrey. ”Jag ser dem nu.”
30

Han betraktade de sex flygplanen och kände ett sting av avund. Spitfireplanet var
snabbare än en Hurricane och med sina slanka, välformade kroppar var de även
vackrare. Tre femtedelar av Fighter Commands styrka bestod av Hurricanes, ändå
var det Spitfireplanen som fångade folks uppmärksamhet i pressen och som alla talade
om.
Geoffrey släppte dem med blicken och kontrollerade sin plats i formationen.
Ovanför London hade ett blåsvart moln placerat sig och under detta syntes en grå
slöja där regnet duschade den engelska huvudstaden. Fler ovädersmoln drev in från
Kanalen.
Marmelad ledare till röd sektion”, knastrade McGrath. ”Kurs tre-två-noll. Vi återgår till
området runt basen.”
Under en halvtimme cirklade de i området runt North Weald, medan Geoffrey
och James lärde sig att urskilja speciella landmärken. Därefter landade de och stod nu
på gräset framför Geoffreys Hurricane. Markpersonalen var redan i färd med att fylla
flygplanen med bränsle och McGrath sammanfattade morgonens flygning. ”Det gick
ju bra idag”, sade han. ”Se bara till att hålla ordentlig uppsikt.”
Geoffrey kände hur han rodnade. ”Ledsen för det där med Spitfireplanen.”
McGrath avbröt honom. ”Inget att vara ledsen över”, sade han. ”Vissa piloter kan
upptäcka fiender på mils avstånd, andra ser dem inte förrän kulor börjar träffa det
egna flygplanet.” Han talade i en ton som om han kommenterade vädret och drog sig
som vanligt i mustaschen. ”Man behöver öva, det är allt. Har man tur låter fritzarna
en vara ifred tillräckligt länge för att man ska få lite pejl på det. Annars –” Han ryckte
på axlarna.
”När hela divisionen går upp”, sade James, ”är den då utspridd på det där sättet?”
”Japp!” svarade McGrath. ”Den flyger precis som en normal Vic, bara att den är
spridd över ett större område. Ni ska snart få prova på det också.”
”Men de där Spitfireplanen – de var samlade.”
McGrath nickade och såg tankfullt på Geoffreys Hurricane. Motorn väste och
knäppte; en av mekanikerna torkade krossade insekter från vindrutan. ”Det här med
att sprida ut sig är ju inte normal praxis ännu”, sade han. ”Men de lär sig. De lär sig.”
Han ryckte på axlarna. ”Nej, nu ska jag gå och lämna rapport och sedan försöka få
mig en bit mat. Vem vet när gamle Fritz tittar över. Kommer ni?”
De båda andra nickade.
Kensington Gardens, London, onsdagen den 7 augusti.
Deborah Johnson bodde i en liten lägenhet intill Connaught Square, varifrån det
31

endast var ett kvarters promenad till lugnet i Hyde Park. Hon och Louise hade korsat
Bayswater Road, gått in i parken och i sakta mak promenerat längs The Ring, förbi
Victoria Gate. Nu var de framme vid Italian Gardens: fyra tätt liggande bassänger,
runt vilka ett antal träbänkar erbjöd trötta fötter vila.
Louise såg på Debbie. Väninnan rörde sig med den lite vaggande gång som kännetecknar
kvinnor i ett långt framskridet havandeskap och hon såg ut att behöva sitta
ned. Med tanke på att hon bara hade ett par månader kvar till förlossningen, var detta
en riktigt lång promenad för henne. Louise bannade sig själv: hon hade varit så upptagen
av sina egna tankar att hon glömt Debbies tillstånd.
”Kom, vi sätter oss”, sade hon till väninnan.
Debbie nickade och Louise fick om möjligt ännu sämre samvete när hon såg hennes
sorgsna, trötta ansikte och förstod var hennes tankar befunnit sig. Louise själv
hade man och barn välbehållna, medan Debbie snart skulle bli ensam mor – ensam
med barnets far försvunnen i Frankrike, befarad död.
De klev över det knähöga metallstaket som inhägnade Italian Gardens och Louise
pekade på en av bänkarna. ”Här blir bra”, sade hon
De slog sig ned bredvid podiet till Edward Jenners staty. Liksom Peter Pan och
många andra statyer hade även upptäckaren av vaccinet forslats bort, och allt som
visade att han en gång suttit där – hakan vilande mot ena handen, försjunken i tankar
– var texten Jenner i den ljusa stenen. Louise hade åtagit sig att bära både sin egen och
Debbies gasmaskväska och lade nu lättad ifrån sig de tunga apparaterna.
”Jag är ledsen att jag inte är något vidare sällskap idag”, sade Debbie när de satt
sig ned. Hon syftade på promenaden och det faktum att båda gått försjunkna i egna
tankar. ”Jag kan inte sluta tänka på Clark och vad som kan ha hänt honom”, fortsatte
hon. ”Är han död, eller lever han fortfarande? Och om han lever: hur mår han? Är
han skadad? Saknar han mig?” Hon skakade på huvudet. ”Åh, Louise, om du bara
visste hur många frågor som virvlar runt i mitt huvud – och ingen av dem tycks ha
något svar.”
Louise såg på henne, skämdes för att hon hade det så bra vid jämförelse. Hon
vände bort blicken och betraktade istället sina skor. De var slitna och behövde bytas.
”Förnuftet säger mig”, fortsatte Debbie, ”att om han kom tillbaka från Dunkerque
skulle jag ha hört någonting för länge sedan. Men jag vägrar å andra sidan att
acceptera att han skulle vara död. För vad ska det då bli av oss?”
Hon smekte försiktigt över sin stora, runda mage och det knöt sig i bröstet på
Louise då hon tänkte på väninnans olycka – hon skulle antagligen förbli ensam mor.
Trots att större delen av armén hade evakuerats från Dunkerques stränder – över
trehundratusen man sades det – hade många soldater blivit kvar. Förstasidan av The
Times hade en permanent spalt, där anhöriga till de män och officerare som fortfa-
32

ande inte rapporterats stupade eller tagna till fånga, gjorde förfrågningar om sina
män, söner eller syskon. Vartefter information tog sig igenom via Röda korset hade
denna spalt minskat i storlek, men ännu var många öden lagda i dunkel, däribland
Clark Pembertons.
”Du vet att jag inte vill ge dig falska förhoppningar, Debbie”, sade Louise, ”men
så länge Clark inte är funnen död, måste vi tro att han ännu är vid liv. Det kan finnas
många anledningar varför du inget hört.”
”Som att han kanske är krigsfånge, menar du?” kom Debbies dystra svar. ”Jag
lyssnar på lord Haw-Haw varje dag för att se om han ska nämna Clark som krigsfånge,
men det har inte givit någonting.”
”Det var inte vad jag tänkte på”, ljög Louise, ”men om det nu skulle vara på det
viset, så är han ju i alla fall vid liv, eller hur?”
Debbie suckade tungt och lyfte blicken mot den klarblå himlen. ”Du är så trygg
och förnuftig Louise. Tack och lov att jag har dig att ösa min dysterhet över. Annars
skulle jag bli tokig av alla hemska tankar.” Hon sträckte lite på sig där hon satt på
bänken. ”Jag lovar härmed att jag ska försöka tänka lite mer positivt, annars slutar jag
mina dagar som en gammal grälsjuk kärring.”
Hon skrattade försiktigt och Louise gladdes då hon såg att det ännu fanns lite av
den humor och tåga kvar som varit så kännetecknande för den Debbie hon känt i
yngre år.
Louise lutade huvudet mot väninnans axel och för ett kort ögonblick förlorade sig
hennes tankar i sensommarvärme och sol som strålade genom höga trädkronor.
Trots alla de män och kvinnor som passerade i uniform, och trots det faktum att
luftförsvaret ställt upp sökarljusenheter i både Hyde Park och Kensington Gardens,
tycktes parkerna erbjuda en frihamn från det krigshot som hängde tungt över London.
Inte för att de på något vis blivit besparade de förberedelser man gjort för de
väntade flyganfallen. Redan före krigsutbrottet hade de lokala myndigheterna fått
order att skyddsvärn för tio procent av Londons befolkning skulle förberedas i de
större parkområdena. Gräsmattorna var nu sargade av långa skyttegravar; somliga
omgärdade av små berg av sandsäckar. Till en början hade man grävt gravarna som
en trettio till fyrtio meter långa diken, men någon hade påpekat att tryckvågen från
även den minsta bomb i ena änden av dessa med säkerhet skulle döda samtliga som
befann sig i den. För att göra saken än värre hade föregående års höstregn fått väggarna
att rasa in och fyllt gravarna med halvmeterdjup lera. Man hade emellertid lärt
sig och nu sicksackade sig de mörka ärren fram över gräsmattorna. Andra delar av
parken visade spår av jordlotter där grönsaker odlades i ett försök att minska livsmedelsbristen;
ovanför alltihop svävade de stora, glänsande spärrballongerna.
Men Louise låtsades inte om skyttegravar eller jordlotter. Idyllen i detta grönom-
33

åde var lugnande för en orolig själ och hittills hade ingen bomb fallit över London.
Här härskade en grönskande skönhet. Den skulle ha kompletterats av det sövande
plasket av fontäner, om det inte varit för att dessa stängts av och försetts med fula,
grönmålade splitterskydd.
Duvorna var däremot kvar. Hon log för sig själv och betraktade de lustiga fåglarna
med sin ryckiga gångstil. De verkade likgiltiga inför alla människor som strövade
längs stigarna; ända tills någon kom för nära – då skyndade de iväg med sina små
huvuden paniskt guppande.
Det hade regnat ihärdigt under morgonen, men solen hade torkat asfalten och
gräsmattorna och nu syntes inget spår av det tidigare ovädret. Duvorna spankulerade
över den gråvita stenläggningen. Plötsligt fick de korn på någonting och gav sig av.
Louise såg att ett gammalt par och en ung gosse ställt sig på andra sidan bassängerna
och nu kastade brödsmulor åt ett hundratal upphetsade fåglar. Det var ovanligt att se
yngre barn ute, eftersom många av dem evakuerats. Hon kom osökt att tänka på
Nicholas och de miljontals människor som lämnat sina hem i storstäderna eller längs
sydöstkusten för att flytta ut på den säkrare landsbygden.
”Jag vet att det inte bara är jag som har problem hängande över mig”, sade Debbie
och ryckte Louise ur hennes osammanhängande funderingar. ”Har något förändrats
mellan dig och Don?”
Den här gången var det Louises tur att sucka tungt. Egentligen ville hon inte låta
de vardagliga problemen tränga in i det tillstånd av frid som för tillfället rådde. De
var för banala; tycktes inte höra hemma här.
”Nej, ingenting har förändrats”, viskade hon och lyfte huvudet från Debbies axel.
”Don jobbar som aldrig förr och verkar knappt märka att jag finns till – och när jag
påpekar att han inte bryr sig om mig, börjar vi bråka. Han tycker inte att jag förstår
vikten av hans arbete. Att jag bara klagar och klagar. Jag blir så ledsen när jag tänker
på hur det var förr. Vi pratade jämt – om allt mellan himmel och jord – och vi skrattade
ofta.” Hon ryckte på axlarna. ”Nu skrattar vi nästan aldrig ihop. Och jag avskyr
att se den teater han spelar upp när vi är tillsammans med andra människor!”
”Teater?”
”Ja, du skulle ha sett honom när vi var hemma i Bath.” Louise gjorde en bister
grimas. ”Mamma gick förstås inte på det. Hon ställde en massa frågor så fort vi blev
ensamma, men jag kunde bara inte säga som det var. Fast jag kunde ju inte ljuga för
henne heller – jag vet att hon bara vill mig väl – så jag skyllde på kriget.”
Debbie lade tröstande armen om sin kamrat och mer påpekade än frågade: ”Är
det inte kriget som till stor del framkallat allt det här då?”.
”Jag vet inte.” Louise såg på sina knäppta händer. ”Ibland undrar jag om det inte
hade kommit fram ändå. Donald kanske inte älskar mig och Nicky lika mycket som
34

vi älskar honom. Han kanske tycker att jobbet betyder mer. Åtminstone beter han sig
så just nu.”
”Du kanske har försökt för mycket på fel sätt”, försökte Debbie. ”Gå hem, ta på
dig det sexigaste du äger och förför honom så grundligt att han undrar vad det var
som drabbade honom!”
Det var åter den gamla Debbie. Louise både rodnade och skrattade, men berättade
sedan att hon redan provat den taktiken – med tämligen nedslående resultat.
Än en gång försjönk de båda vännerna i sina egna tankar. Dystra tankar, ja, men
så oändligt mycket skönare det var att ha en riktigt god vän att anförtro sig åt!
Chester, natten till fredagen den 9 augusti.
Nicole vaknade till ljudet från hundratals osaliga andar som tjöt i fjärran. Först var
hon inte säker på om hon drömde eller ej, för drömmarna hade innehållit en del inslag
vilka kunde ha samband med det klagande läte som avlägset letade sig igenom
bruset i hennes öron.
Sirener!
Hon var med ens klarvaken och satte sig upp i sängen.
Blev de utsatta för ett flyganfall?
Nej, ljudet var för lågt. Staden hade utsatts för ett antal falsklarm och vid dessa
hade det varit ett fasligt oljud. Hon drog undan täcket och satte ned fötterna på det
iskalla golvet. Visst var det sirener, men det var inte Chesters flyglarm. Det måste
komma från någon av städerna i närheten.
”Liverpool”, viskade hon för sig själv i mörkret. ”De bombar Liverpool.”
Nicole halvt trevade sig in i det rum som angränsade till hennes och Thomas sovrum.
Hon stod en stund stilla och lyssnade till Wendys och Fredericks jämna andhämtningar.
De verkade inte störas av ljudet. Lättad över detta smög hon tillbaka in i
sovrummet och gläntade på gardinen.
Hon hade haft rätt beträffande Liverpool. Deras hus låg i de norra delarna av
centrala Chester och även sovrumsfönstret vette mot norr. Då hon stirrade ut i natten,
såg hon de svepande fingrarna från sökarljusen ovanför Merseybukten. Hon rös
och lade händerna över sina bara axlar. Egentligen borde hon ha gått tillbaka till
sängen, men hon fascinerades så av de sakta sökande, spöklika ljusen att hon inte
kunde släppa dem med blicken. Ett svagt ljud av motorer letade sig in i rummet. Det
verkade som om det kom från väster.
Nicole famlade efter sin morgonrock som låg över stolen intill sängen. Hon svepte
den omkring sig, drog undan gardinerna så pass att hon kunde se ut, och satte sig
35

att betrakta skådespelet. Det var en märklig upplevelse. Hon kände sig ensam i världen,
samtidigt som hon visste att flygräden betraktades av tusentals andra Chesterbor.
Detta var den mardröm hon hade väntat på. Endast några mil från det ställe där
hon befann sig skulle människor dö; kanske dog de just i detta ögonblick. Trots detta
kunde hon inte göra sig kvitt känslan att betrakta någonting som var fyllt av skönhet:
någonting som samtidigt var både hotfullt och så enastående vackert.
Snart kunde hon höra de första bomberna. Svaga dunsar som fick glasrutan att
knäppa. Mellan sökarljusen skymtade små blixtar. De föddes och dog: blinkade som
om de försökte konkurrera med de stadigt glimmande stjärnorna. På något vis verkade
luftvärnskrevaderna och himlakropparna ligga på samma avstånd. De förra blev
en del av den enorma rymden; de senare sökte sig ned till människans nivå: tusentals
estradljus, vilka belyste det storslagna drama som utspelades i natten ovanför Mersyside
och Cheshire.
Hon satt länge − ända tills de sista bombplanen passerat på sin flykt tillbaka mot
Frankrike och ljudet av deras motorer dött ut i fjärran.
Kelston, söndagen den 11 augusti.
Himlen ovanför 2. Lincolnshires läger runt Kelston var mulen och trist, och ingen
verkade bry sig om de åtta män som satt samlade i det höga gräset uppe på Kelston
Round Hill. Männen tillhörde en kulsprutegrupp som i sin tur tillhörde regementets
C-kompani. Deras uppgift var att ladda ett antal patronband med lösa skott inför
morgondagens övningar.
”Det här är väl ett djävla liv för en ung man”, muttrade menige George Oliver
och spottade. ”När man kunde vara i London och välja och vraka bland fnasken på
Shepards Market. Eller vad säger du, Eyre?”
Han gav mannen bredvid sig, menige Hugh Eyre, ett lätt slag på överarmen. Eyre
mumlade någonting otydligt till svar. Industriarbetare i det civila, var han gruppens
laddare och gav därför patronbanden aningen mer uppmärksamhet än de övriga.
”Eyre älskar patronband”, hånade Oliver som irriterades av laddarens brist på
sympati för damerna på Shepards Market. ”Han äter patronband, han sover bland
patronband och då han går på latrinen torkar han sig i arslet med ett djävla patronband.”
Några skrattade, medan de flesta ignorerade Oliver, för de var vana vid hans grova
språk och allmänna brist på social finess. Ingen visste riktigt vad han gjort före
kriget. Själv antydde han att han varit någon slags grovarbetare, men de övriga gissade
att det snarare rörde sig om någonting på fel sida om lagen. Trots att han endast
36

var tjugoåtta år fyllda hade Oliver lyckats etablera en ganska imponerande ölkagge
och de övriga kallade honom rätt och slätt för Tjock-Ollie då han inte hörde.
”Inget ont om patronband”, muttrade menige Graham Royle – kulspruteskytt och
i det civila tidningsbud. ”Utan patronband ingen spruta och då förvandlas vi alla till
”nassemat” då det blir allvar av.”
Han satt intill sitt vapen, en vätskekyld Vickerskulspruta och pysslade med någonting
som ingen av de övriga riktigt förstod vad det var.
”Nassemat?” fnös Oliver. ”Tror du verkligen att Adolf tycker det är värt besväret
att blöta ner mustaschen bara för att komma hit och skrämma upp fjollor som du?
Nog måste han ha bättre saker att göra än så.” Han vände sig till menige Michael
Hendry – gruppens bilförare, som satt till höger om honom i gräset. ”Vad säger du,
Hendry? Visst har de fnask även i Tyskland?”
”Drösvis”, muttrade Hendry och tryckte in en patron i bandet.
”Där ser du Royle. Hitler har inte tid att komma hit. Han har saker han måste
göra där hemma.”
”Med all respekt för fnasken i Berlin”, invände Royle, ”tror jag nog att Hitler tänker
ta tjänsteledigt för att besöka vårt kära gamla England. Om tysken vill ha fred
skulle han väl inte reta oss genom de här bombanfallen. Du såg själv hur det gick för
Bristol i förrgår natt.”
Andrew – som även han hade ett patronband i händerna – gav Royle en snabb
blick. Under natten till den 9 augusti hade de lämnat barrackerna och tälten för att
hjälplöst stirra mot den ljusa himlen ovanför Bristol. Eftersom det hade varit en
molnig natt över sydöstra England, hade det varit svårt att se någonting av vad som
hände. Strålkastarna hade svept över himlen och ibland hade man kunnat se små
ljusglimtar från luftvärnsbrisaderna, men det bestående intrycket hade varit det gulröda
skenet från en brandhärd som legat kvar långt efter det att ljudet från bombarna
dött ut. Först med det starkare morgonljuset hade det suddats ut och försvunnit. På
det hela taget hade det varit en liten räd; knappt tjugo flygplan antogs det, men inte
desto mindre hade det varit en skrämmande upplevelse för de Bristolbor som utsatts
för den. Andrew hade fått tillstånd att ringa till Rosegarden dagen efter räden och hade
talat med sin mor. Även familjen hade hört flygplanen och sett eldskenet.
”Prata inte skit, Royle”, sade Oliver. ”Fnasken kommer i första hand. Det är därför
Adolf bara fjärtar åt vårt håll.”
Oliver log – belåten med sin skarpsinniga utvärdering av det strategiska läget.
Andrew suckade inom sig och drog ut en patron ur det bälte han hade i handen. Då
samtliga patronband varit laddade med skarpa skott, var de tvungna att först avlägsna
dessa innan de kunde förse dem med lösa. Av någon outtalad anledning hade Andrew
samt menige Brian Crofts och Bobby Potter – som alla tre var studenter i det
37

civila – fått uppgiften att dra ur de gamla patronerna, medan Oliver, Eyre och Hendry,
med sina grövre arbetarhänder, åtagit sig den lättare sysslan att sätta de nya på
plats.
Om Andrew fann denna odemokratiska arbetsfördelning irriterande – och den
blev alltmer irriterande vartefter värken i fingrarna ökade – var han direkt förgrymmad
över beteendet hos gruppens åttonde medlem. Nigel Dunworth låg på rygg med
gårdagens nummer av Daily Express över ansiktet och nynnade belåtet för sig själv.
Bortsett från korpral Culshaw, var han den ende i kulsprutegruppen som hade varit
med i Frankrike och oturligt nog hade han också varit en av dem som evakuerades på
samma fartyg som 3. divisionens förre befälhavare – general Montgomery: ett faktum
som han inte gav någon av dem en chans att glömma. Montgomery var redan nationellt
känd som en av de sista från Dunkerque. Dunworth berättade minst en gång
per dag hur han och ”hans general” lämnat de rykande stränderna för att ta sig ut till
de väntande fartygen. Som om det inte var illa nog att behöva lyssna på eländet gång
efter gång, ändrade historien hela tiden karaktär och efter att till en början endast
”följt med” generalen från Dunkerque, hade Dunworth vid det här laget ”räddat”
den stackars Montgomery från Frankrike. Som Hendry vid ett tillfälle uttryckt saken:
”Om han får hålla på mycket längre, slutar det väl med att han simmade över Kanalen
med den fördömde Montgomery fastspänd på ryggen”.
Montgomery hade lämnat 3. divisionen sedan han fått befälet över 2. kåren och
deras nye befälhavare var en general vid namn Gammel. Dunworth levde dock på sitt
äventyr: en bragd som inte bara satte honom i stånd att slippa byta skotten i patronband,
utan även gav honom privilegiet att vara i besittning av kullens enda plats som
var fullständigt fri från vind – ett murstycke kvarglömt från något tidigare århundrade.
Nu låg han där och nynnade, medan de övriga huttrade i sina opraktiska stridsjackor.
Andrew kastade sitt tomma band till Hendry och drog upp ett nytt från ammunitionsboxen.
Han betraktade tankfullt sceneriet framför sig. I söder kunde han se de
tält och fordon som tillhörde 2. Lincolnshires systerbataljon – King's Own Scottish
Borderers – delvis förlagd i Kelston Park, delvis längs sluttningen mot Avon. Soldater
marscherade över stigarna mellan fälten. På vägarna syntes enstaka stabsfordon
och bland tälten steg vit rök från koktrossar.
När han flyttade blicken längre västerut, såg han hustaken i Upper Weston som
föll mot de centrala delarna av Bath, och bortom dessa – uppe på krönet av Lansdown
Hill – vakade William Beckfords bisarra torn över området. Andrew dröjde för
ett ögonblick vid det märkliga byggnadsverket. Han tyckte det såg ut som en minaret
som rymt och nu ängsligt stod och spanade efter sina förföljare. Det hade spanat i
över hundra år och det skulle troligtvis dröja ännu en tid innan förföljarna tog upp
38

jakten på det. Om någon hade bett Andrew att beskriva tornet med ett enda ord –
denna hjärtskärande kollision mellan grekisk och romersk arkitektur – skulle han ha
valt ”annorlunda”.
Han suckade, plockade upp ett nytt band och koncentrerade all sin energi på att
ångra att han tagit värvning. Skälet till att han befann sig i denna idiotiska uniform,
tvingades stå ut med så idiotiska personer som Oliver och Dunworth och utförde så
idiotiska sysslor som att byta kulor i patronband, var så idiotiskt i sig självt, att det på
något absurt sätt verkade logiskt att han nu befann sig där han gjorde. Medan han
automatiskt plockade med de små mässingshylsorna, gick hans funderingar till Lindas
väninna Jane. För hade det inte varit för Jane Ayscough och det han kände för henne,
hade han fortfarande varit civil.
Det hela hade börjat under sommaren för ganska precis ett år sedan, strax före
krigsutbrottet. Linda hade umgåtts med Jane under en längre tid. Till en början hade
inte Andrew sett någonting speciellt hos sin systers väninna: hon var en flicka som
alla andra, om än lite vackrare än de flesta. Men en dag hade allt förändrats. Det hade
uppstått ett missförstånd mellan de båda flickorna och Jane hade därför tillbringat en
dryg timme tillsammans med Andrew innan Linda så småningen kom hem. De hade
talat med varandra, skrattat, även utbytt förtroligheter och sedan den dagen var unge
Andrew Baxter säker på att allt han gjorde här i livet på ett eller annat sätt skulle vara
förenat med Jane Ayscough.
”Jaha, grabbar”, började Oliver och inledde en lång och tröttsam monolog om
speciellt utvalda delar av den kvinnliga kroppen. Andrew utestängde orden. Istället
försökte han erinra sig Janes ansikte, men av någon anledning lyckades han aldrig
med detta. Det var på något vis nedbäddat i hans minne; försvunnet så djupt ned att
han inte förmådde plocka fram det. Allt han mindes var att hon var mörk och hade
mörka ögon.
”...utan tvekan de grannaste pattar jag sett”, avslutade Oliver.
Dunworth gav till en hånfull fnysning under Daily Express. Det var av fundamental
betydelse att inte Oliver fick sista ordet om någonting som berörde kvinnor, därför
var han nu tvungen att komma med en egen redogörelse. ”Har ni hört historien
om hur jag tuktade hönsen på bordellen i Cheltenham?” frågade han.
Hendry mumlade att det hade de visst, men de fick höra den i alla fall. Ute på
vägen mot Bath mullrade en konvoj lastbilar som drog kanoner. Andrew betraktade
den förstulet medan hans tankar vandrade tillbaka till den tid som gått. Han hade
aldrig närmat sig Jane på egen hand. De hade alltid träffats då hon varit med Linda.
Kriget bröt ut, men Andrew hade klarat sig då han ännu inte nått mönstringsålder.
En eftermiddag någon vecka in på det nya året – Andrew trodde att det var samma
dag som myndigheterna utfärdat ransonering av bacon, smör och socker – hade Lin-
39

da sagt att hon mådde så dåligt att hon ville gå till sängs. Jane hade stannat en timme
extra och istället hållit Andrew sällskap. Det hade nästan verkat som om hon varit
glad att Linda ville gå och lägga sig och Andrew hade sparat den här dagen som ett
av sina allra käraste minnen. Han och Jane hade talat om allt mellan himmel och jord:
kriget, studier, framtiden. Därefter – med mörkret i antåg – hade han följt henne
hem till Great Pulteney Street.
”Vad roligt vi har haft.” Jane hade blickat upp mot de sakta dalande snöflingorna.
Vintern 1939-40 hade varit en av de värsta på mycket, mycket länge. Temperaturen
hade legat under frysnivå i flera veckor och marken varit täckt av ett tjockt snölager.
De vita, kalla flingorna hade förvandlats till vatten som runnit nedför nacken och en
stadig blåst hade bitit i deras bara ansikten, men ingen av dem hade brytt sig om det.
”Jag tycker om snö”, fortsatte hon. ”Mest för att den så sällan kommer. Ibland önskar
jag att man bodde längre norrut. Så att man fick uppleva en riktigt vit vinter oftare.
Här försvinner den ju på en gång.”
”Du får väl bli skotska då”, skämtade han, ”eller ännu bättre – norska.”
”Nja – jag gillar Bath. Har svårt att tänka mig att jag skulle flytta ens till en annan
stad.”
”Samma här. Bath är underbart. Speciellt i snöslask.”
Jane hade skrattat precis som hon gjort åt alla andra lustigheter han kastat ur sig
under kvällen. De hade nått fram till hennes hus och för en kort stund stått att betrakta
varandra.
”Ja, det är väl bäst att du går in”, sade han slutligen. ”Innan du förkyler dig.”
”Du då – som ska gå hela vägen tillbaka till Rosegarden?”
”Jag reder mig.”
Allt hade varit så perfekt och han borde ha kysst henne och sagt vad hon betydde
för honom – ett bättre tillfälle var svårt att tänka sig. Men han hade inte vågat. Risken
att få ett avvisande svar hade varit en för stor barriär och tillfället hade för alltid gått
förlorat. ”Kila in nu. Dina föräldrar undrar säkert var du varit. Vi ses väl om några
dagar.”
Hon hade betraktat honom med sina mörka ögon, nickat och önskat honom godnatt.
Sedan hade hon vänt och försvunnit uppför den korta trappan till ytterdörren.
Andrew hade traskat hem genom snön och det tilltagande mörkret: euforisk i sin
vetskap att han älskade Jane över allting annat och övertygad att hon kände likadant
för honom – ett bedrägeri som han tids nog skulle vakna ur.
Några dagar senare hade Andrew hört Jane och Linda tala. Jane hade med triumferande
röst avslöjat att hon blivit uppvaktad av Richard Simkin – en av ”de intressantaste
killarna i hela Bath” – och Andrews värld hade rasat i spillror. Han hade känt
sig förrådd och övergiven; mer än tidigare i sitt liv. Han hade sjunkit ned i bedrövel-
40

sens mörker och försökt hata Jane för vad hon gjort. Då han inte lyckats med det –
förnuftet hade sagt honom att det var hans eget fel som inte tagit chansen då den
yppat sig – hade han istället börjat hata sig själv. I ett tillstånd av djupaste självömkan
och grav sinnesförvirring hade han tre dagar senare gått till värvningskontoret i Bath
och skrivit in sig. Kanske var det för att plåga sig själv, kanske för att ge Jane skuldkänslor
– han visste inte. Men då konsekvenserna över vad han gjort så småningom
började gå upp för honom, var det för sent gå tillbaka.
En skrattsalva från Hendry och Oliver väckte Andrew ur hans tankar. Han log
pliktskyldigt, även om han inte hade en aning om vad de hade så lustigt åt. Det klickade
till från kulsprutan då Royle satte dit någon mekanism med fjädrande funktion.
Dunworth rapade, kliade sig över sin orakade haka och lade sig åter ned. Istället för
att lägga Daily Express över ansiktet, började han förstulet att bläddra i den.
”Hur många band är det egentligen?” mumlade Brian Crofts, som satt bredvid
Andrew.
”Vi har väl gjort ungefär hälften nu”, svarade Andrew.
Crofts var två år äldre och hade studerat med inriktning på litteraturhistoria före
kriget. Precis som Andrew var han ganska tystlåten av sig och hyste föga sympati för
individer som Oliver och Dunworth.
Plötsligt skrattade Dunworth till. ”Här är något jävligt bra”, sade han och räckte
tidningen till Eyre.
Laddaren tog tidningen och tittade undrande i den. ”Vad är det som är så lustigt?”
frågade han.
”Skämtet”, förklarade Dunworth. ”Titta på skämtet.”
De såg hur Eyres ögon koncentrerades på någonting. Han fnös och räckte tidningen
till Oliver. Denne skrattade högt och länge, och skickade sedan tidningen
vidare till Potter som drog på munnen. Crofts grymtade och gav tidningen till Andrew.
Det som Dunworth funnit så lustigt var en karikatyr av en äldre gentleman som
satt och läste tidningen på sin klubb. Två tyska soldater stod i dörröppningen med
gevär i händerna och den äldre mannen vände sig till en av uppassarna och sade irriterat:
Uppassare, vill ni vara så vänlig och fråga de där herrarna om de är medlemmar? Andrew
log och skickade tidningen vidare till Royle.
”Så djävla typiskt”, sade Oliver. ”De där överklassidioterna. Hela sitt liv sitter de
och roffar åt sig. Sedan, när det blir allvar av, så är det hederligt arbetarfolk som vi
som får dra på sig uniformen. Så där är det.” Han pekade mot tidningen som nu fullbordat
sitt varv och åter befann sig i händerna på Dunworth. ”De sitter på sina arslen
och låter alla andra göra grovjobbet. Så har det alltid varit.” Han sökte med blicken
– undrade vem han skulle utse till måltavla. ”Crofts”, sade han med hån i rösten.
41

”Din farsgubbe är ju storfräsare. Sitter han på klubben och pimplar nu? Eller besöker
han kanske stans bordell?”
Crofts, som hade en far vilken gjort sig förmögen i vinbranchen, svarade inte,
utan fortsatte tyst att plocka ut patroner.
”Hör du dåligt, din pajas?” fortsatte Oliver. ”Jag ställde en fråga.”
”Jag är ledsen om jag gör dig besviken”, svarade Crofts, ”men min far rör sig inte
i samma kretsar som du.”
”Inte? Det är bara vad du tror, gosse. Då det kommer till kritan är alla lika stora
skitar. Sanna mina ord.”
”Lika stora skitar som du, Oliver.” Crofts röst var full av ironi. ”Är det vad du
menar?”
”Passa dig vad fan du säger.”
Crofts brydde sig inte om varningen. Han var lika kraftig som Oliver – och saknade
därtill dennes ölkagge. Han kunde kosta på sig att ignorera hotet. ”Men var det
inte så du sa?” frågade han.
”Det var inte det jag menade!” fräste Oliver.
Crofts nickade. ”Då förstår jag.”
Oliver blängde ilsket på honom. Han förstod att Crofts vunnit den korta ordduellen
och att han själv lidit ett prestigenederlag. Han försökte kompensera sig genom
att ge sig på Andrew. ”Baxter”, muttrade han hånfullt. ”Du är ju också en rikemansgosse.
Sög väl på tummen tills du blev tio. Hur känns det att aldrig behöva utföra ett
hederligt arbete?”
Andrew kände hur ilskan fick blodet att forsa snabbare i kroppen. Han hann
emellertid inte finna på någon motkommentar förrän Crofts svarade i hans ställe:
”Uppriktigt sagt, Oliver, så förstår jag mig inte riktigt på dig. För mindre än trettio
sekunder sedan sa du att ”vi förmögna” sitter och roffar åt oss, medan personer som
du sliter för brödfödan. Med tanke på att Andrew är den ende här som har anmält sig
frivilligt, finner jag ekvationen svår att få ihop. Du kom väl knappast springande och
bönade att få göra din plikt för fosterlandet. Dig drog de väl fram under en flat sten
någonstans: sprattlande och outhärdligt äcklig.”
”Din djävla snobb –”, började Oliver, men avbröt sig då han upptäckte korpral
Culshaw. Samtliga hade följt ordväxlingen, varför ingen hört honom komma.
”Middag, pojkar”, hälsade underbefälet med sin släpiga, lite nasala röst. Han förstod
att han avbrutit någonting, men brydde sig inte om att ta reda på vad. ”Här är
det en som kommer med goda nyheter”, meddelade han istället.
”Hitler har ringt och sagt att han ångrar sig”, föreslog Hendry.
”Hitler?” Culshaw skakade på huvudet. ”Bättre upp. Det verkar som om gubbarna
i ledningen beslutat ställa in morgondagens manöver.”
42

Alla stirrade – mållösa. Korpralen lyfte ett ögonbryn och spelade förvånad. ”Men
varför ser ni så bestörta ut?” frågade han. ”Jag trodde ni skulle bli glada.”
”Glada?” utbrast Oliver och stirrade fånigt på det patronband han hade i händerna.
”Menar du att vi ska återställa den här skiten som den var?”
”Ja, men det är väl ingenting att bråka om. Det gör ni på ett par timmar.” Culshaw
lutade sin Lee-Enfield mot murstycket och satte sig ned bredvid den läsande
Dunworth. ”Och vi har ju inte hela dagen på oss”, fortsatte han. ”Så det är väl bäst
att ni sätter lite fart.”
Tunga suckar och Oliver, Hendry och Eyre började muttrande att plocka bort
patroner ur de nyligen fyllda bältena. Rollerna var nu omvända, varför Andrew,
Crofts och Potter fick det lättare jobbet att sätta den skarpladdade ammunitionen
tillbaka.
”Av över tretusen man i den här brigaden, skulle det bli just vi som fick sköta den
här jämrans kulspruteskiten”, klagade Oliver. ”Snacka om djävla otur.”
”Vi få, vi lyckligt få, vi bröder alla”, muttrade Crofts.
”Vad för något?” undrade Oliver.
”Inget för dig, Oliver. Du skulle aldrig förstå.”
”Hör du, passa dig –”
”Håll klaffen, ni två”, avbröt Culshaw, ”så att gubbarna i staben inte hör er och
ändrar sig på nytt.”
Därefter lade han sig ned i det höga gräset och placerade hjälmen över ansiktet.
Leinster Gardens, London, måndagen den 12 augusti.
Louise drog en suck och såg på köksklockan. Donald borde ha varit hemma för över
en halvtimme sedan, men ännu syntes han inte till. Hon gick in i vardagsrummet och
ställde sig att se ut genom det enda fönster som inte var täckt av grå mörkläggninsduk.
Radion stod på och rapporterade om dagens bittra strider i luften ovanför Isle
of Wight, Dover och Dunkirk. Samtidigt hade tyskarna bombat flera brittiska flygbaser
och satt hamnen i Portsmouth i brand. Louise rös medan hon omedvetet betraktade
fasaderna på andra sidan gatan. Geoffrey måste vara mitt uppe i den där sörjan,
tänkte hon. Levde han ännu? Om det fanns en Gud önskade hon att han var med
hennes bror under dessa dystra dagar.
Radiorapporterna talade emellertid om framgångar för den egna sidan. Efter ett
avbrott på tio dagar hade Luftwaffe satt igång sina dagangrepp på nytt, och den 8 augusti
hade de återupptagit sina angrepp mot kanaltrafiken. De hade emellertid fått
betala dyrt. Sextio tyska flygplan hade förstörts mot en engelsk förlust om endast
43

nitton. Under två dagar hade vädret hållit flyget på marken, men under gårdagen
hade nya flygarmador flugit in över sydkusten. Luftwaffe hade förlorat sextioen flygplan,
RAF tjugosex. Förlustutbytet hade varit entydigt till Englands fördel och under
dagen hade den relativa utdelningen legat än mer på RAF:s sida. Enligt BBC hade
RAF förlorat endast nio flygplan, medan tyskarnas förlust uppgick till hela trettionio.
Det betydde fyra tyska flygplan nedskjutna för varje engelskt.
Louise räknade tyst igenom siffrorna i huvudet. Teoretiskt sett kunde Geoffrey ha
varit inblandad i strid under alla aktuella dagar. Men summan nedskjutna brittiska
flygplan stannade på femtiofyra. Och flera av de egna piloterna hade räddat sig i fallskärm.
Man sa att mer än var tredje flygare räddade sig genom att hoppa från sitt
sönderskjutna flygplan. Detta sänkte antalet döda till ungefär fyrtio. Sannolikheten att
Geoffrey var en av dessa, var ganska liten.
Kommandorop ekade på gatan nedanför och en grupp hemvärnsmän marscherade
förbi. Louise betraktade dem utan alltför stort intressse. För några månader sedan
hade hemvärnet – eller Local Defence Volunteers som de inledningsvis kallats – varit
någonting nytt. Medan striderna fortfarande rasat i Frankrike, hade myndigheterna
uppmanat alla äldre män med någon form av militär bakgrund att ansluta sig till fanorna.
Reaktionen hade varit omedelbar och över förväntan: drygt en kvarts miljon
britter hade belägrat de polisstationer där man distribuerat värvningsformulären. Polisen
hade fått order att inte lämna ut de ifyllda ansökningarna till någon annan än en
korrekt utsedd befälhavare, men ingen befälhavare hade existerat, inte heller något
maskineri som kunde utse en. Det hela hade emellertid löst sig och nu var hemvärnet
en integrerad del av totalförsvaret, där de vaktade fabriker, förrådsplatser och andra
punkter av betydelse. Totalt, hävdade Donald, fanns det över en miljon hemvärnsmän
i tjänst: personer som arbetade på dagarna och utbildades på kvällar och under
helgerna. Den här speciella gruppen hade till och med försetts med gevär, något som
inte hade varit så vanligt under de första månaderna. Uniformer var dock en annan
sak, för männen bar fortfarande civila kläder med armbindlar.
Radiomannens knastrande röst talade om strider mellan brittiska och italienska
förband vid någon fjärran plats vid namn Tug Argam i Brittiska Somaliland. Louise
lyssnade inte längre – hon hade hört allt hemma hos Debbie. Och vad fanns det
egentligen för skäl att höra på det? Hon visste inte var Tug Argam låg, eller om någon
hon kände befann sig där. Hon var inte ens säker på vad det var man kämpade
om. Hon stoppade radiomannen mitt i en mening.
Lägenheten blev plötsligt väldigt tyst.
Hon återvände till köket och kastade en irriterad blick på den kalla maten: två små
köttbitar med sallad i en liten pöl av gröna ärtor. Donald hade verkligen valt fel tillfälle
att komma för sent. Debbie hade åter hamnat i en av sina depressioner och Lou-
44

ise hade tvingats uppbåda all sin kraft för att trösta henne och få henne på lite bättre
humör. Till slut hade hon fått sin väninna att hämta nytt mod, men uppgiften hade
gjort slut på hennes egen energi. Nu kände hon en begynnande huvudvärk, det sved i
ögonen och hon saknade Nicholas någonting förfärligt. När Donald slutligen kom
hem hade hon slumrat till sittande vid bordet och hon vaknade först då ytterdörren
slog igen.
”Älskling?” ropade Donald.
”Jag är i köket.”
Han kom in. ”Sitter du här? Jag är ledsen att jag blev försenad. Det körde ihop
sig.”
Han kysste henne på kinden.
”Maten är kall”, muttrade Louise.
Donald kastade en kort blick på de försummade köttbitarna. ”Jag värmer på
dem”, sade han.
Louise reste sig. ”Nej, jag gör det.” Hon tände gasspisen och satte stekpannan
över lågan. Det retade henne att hon nu var tvungen att lägga på en ny klick margarin
eftersom det låg under ransonering. ”Det duger inte att slösa på margarin på det här
sättet”, sade hon. ”Kunde du inte ha ringt?”
”Jag kom inte åt någon telefon”, svarade Donald, som nu satt vid bordet och läste
The Times. ”Dessutom hade det bara gjort mig ännu senare.”
”Ja, men jag hade inte behövt steka köttbitarna två gånger.”
”Ja, ja – jag ska tänka på det till nästa gång. Jag har faktiskt mycket att göra. Vi kan
skatta oss lyckliga att jag har möjlighet att komma hem över huvud taget. Eller att de
låter mig stanna i London för den delen. Flera av avdelningarna har redan förflyttats
norrut.”
Louise visste att Donald hade rätt. Han hade mycket att göra och några kvällar
den sista månaden hade han inte kommit hem över huvud taget, eftersom han inte
lyckats komma ifrån före mörkrets inbrott. Att treva sig hem under mörkläggningen
var både tidsödande och farligt, och vid de aktuella tillfällena hade han tillbringat
natten på sitt kontor. Men hon ville ogärna ge sig. ”Du kunde ändå ha ringt”, upprepade
hon.
”Jag vet, jag vet – men jag var tvungen att hjälpa till med en del pappersarbete.
Det gällde de internerade igen.”
”De internerade? Ska det behöva vara så mycket problem med dem då?”
Åter hade hon svarat på rent trots; för att få Donald att känna sig skyldig. Hon
visste mycket väl vilka problem man hade med de tusentals tyskar och österrikare
som bott i England vid krigsutbrottet, och som nu ansågs som en säkerhetsrisk. Till
en början hade man endast internerat ”de mest misstänkta” av de cirka sextiotusen
45

personer som berördes. Sedan – i början av maj när det militära läget i Frankrike
plötsligt deteriorerat – började man arrestera personer i tusental; först de som bodde
i de känsliga kustområdena, sedan över hela landet. Italiens inträde i kriget riktade
uppmärksamheten mot personer av italiensk härkomst som bott i England sedan
årtionden, och ytterligare fyratusen personer blev omhändertagna. Myndigheterna
höll för närvarande på med en förflyttning av dessa utlänningar till Isle of Man för
vidare transport till övriga delar av det brittiska samväldet, och enligt Donald var
antalet internerade uppe i över fyrtiofemtusen personer. Tidigare hade de tillfälliga
förplägnaderna skötts av armén, men för en vecka sedan hade ärendet lämnats över
till inrikesdepartementet.
”Jag har redan talat om för dig vilka svårigheter vi har.” Donald hade sänkt tidningen
och såg uppfordrande på sin hustru. ”De internerade tvingas leva under omständigheter
som är fullständigt makalösa. Flera av transitlägren är under all kritik.
Folk tvingas att sova på fuktiga jordgolv utan vare sig filtar eller madrasser; att vistas i
barracker fulla av löss och även råttor. Du skulle bara se en del av de rapporter som
kommer in. Jag vet att armén har annat att göra, men det här är upprörande. Familjer
har splittrats; de är förbjudna att skicka brev, lyssna på radio – även att läsa böcker.
Jag trodde det var tyskarna som höll på med sådana saker.”
”Nå, de är ju våra fiender – eller hur.”
”Vilka? Tyskarna eller de internerade?”
”Ja, de internerade är väl tyskar”, svarade Louise lamt. I själva verket höll hon
med Donald, och kunde därför inte fullfölja sitt resonemang med någon större övertygelse.
”De flesta är vanliga människor som du och jag”, fnös Donald. ”De råkade bara
befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Faktum är att många av dem har flytt från Tyskland,
Österrike eller Italien.”
”Men de är en säkerhetsrisk. Det har du själv sagt.”
”Ja, några kanske, men det här är löjligt. Är en sextioårig, österrikisk pianist som
sitter i rullstol en säkerhetsrisk? Eller en bayersk kvinna som är dövstum? Vilket hot
mot England utgör en italiensk restaurangägare som haft sin restaurang i Bermondsey
i över tjugo år – utom kanske för konkurrerande inhemska matetablissemang,
vilka ändå inte kan konkurrera på grund av ransoneringsreglerna?” Donald skakade
ilsket på huvudet. ”Hur kan till exempel en jude vara en säkerhetsrisk. Säg mig det.
Det är ju fullkomligt absurt.”
”Men är det så många judar bland dem då?”
”Tämligen många.”
”Jaha.”
Louise brydde sig inte om att fortsätta diskussionen. Hon ville skälla på Donald
46

för att han kommit för sent, inte debattera regeringens flyktingpolitik. Donald lyfte
sin tidning och det blev åter tyst mellan dem. Hon såg på förstasidan av The Times
som dolde makens ansikte och hatade den tidningen. Inte för att hon brukade läsa
den eller för att hon ogillade dess innehåll, utan för att den hade blivit en symbol
över deras förlorade kommunikation. ”Har du hört nyheterna idag?” frågade hon i
ett försök att bryta tystnaden.
Donald mumlade någonting nekande.
”De har bombat en massa ställen längs kusten. Portsmouth brinner visst fortfarande.”
”Jo, det hörde jag.”
”Och så har de beskjutit Dover med kanon. De sa det för några timmar sedan.”
Tidningen sjönk aningen; blottade Donalds ansikte från näsroten och uppåt.
”Kanon?”
Louise nickade.
Donald rynkade pannan. Militära tilldragelser var inte hans starka sida. Han visste
att det fanns artilleripjäser med mycket lång räckvidd, men att skjuta över Kanalen?
Hans hustru hade väl som vanligt hört fel. ”Du menar att de bombat Dover”, sade
han. ”Från luften.”
”Det har de. Men de har skjutit med kanon också.”
Tidningen sjönk till bordet. ”Vad pratar du för smörja. En kanon är – ja, som ett
stort gevär. Den har begränsad räckvidd. Du menar att de har bombat –”
”Jag vet väl för fasen vad en kanon är för något!” fräste Louise. ”Och jag säger att
de beskjutit Dover med en sådan. Hör du dåligt.”
”Jag hör vad du säger, jag ifrågasätter bara ordet kanon.”
”De sa kanon på nyheterna! Då menade de väl kanon, för tusan!”
”Ja, ja, hetsa inte upp dig.” The Times återvände. ”Då var det väl en kanon då. Och
varifrån avlossades den? Tyskland?”
”Hur ska jag kunna veta det! De kanske sköt från Afrika!”
Louise tog ilsket stekpannan från spisen och flyttade maten till en tallrik. Det
slamrade i bordet framför Donald och några ärtor tog tillfället i akt att rymma fältet.
”Tack”, muttrade han och lade ned tidningen. Han såg efter Louise som gick tillbaka
till spisen. ”Du ska inte ha något själv?” frågade han.
”Nej – jag är inte hungrig.”
”Säkert?”
”Ja.”
Donald åt medan Louise såg på med korslagda armar. Han hade lagt ned tidningen
på bordet och fortsatte att läsa. Köket låg i halvdunkel, men Louise ville vänta lite
med att dra för mörkläggningsdraperierna. ”Debbie hade en av sina värsta dagar
47

idag”, sade hon. ”Det blir värre ju närmare hon kommer.”
Donald muttrade någonting ohörbart mellan tuggorna. Han vände blad.
”Jag hoppas verkligen att hon får sitt barn snart”, fortsatte Louise. ”Då kommer
hon inte att vara helt ensam och får någonting att göra. Det är väntan som tär på
henne.”
”Jo – det är nog riktigt.”
”Jag tvivlar på att Clark kommer tillbaka. Det har gått för lång tid. Vi borde ha
hört någonting vid det här laget.”
”Hm. Det vore tråkigt”, muttrade Donald, lade ned besticken och sköt tallriken
ifrån sig. ”Kan vi inte dra för nu? Jag har lite svårt att läsa i det här ljuset.”
”Läsa? Varför kan du inte lyssna på vad jag säger istället?”
Donald försäkrade att han visst lyssnade.
”Nej, det gör du inte!”
Hon drog för mörkläggningsgardinen och tände taklampan. Hennes make mumlade
tack och vände blad. Louise fixerade gardinen mot väggen medelst ett dussin
häftstift. Hon bestämde sig för att inte tala mer om Debbie. ”Hur många plan tror du
att vi har?” frågade hon istället.
Donald såg upp från tidningen. ”Jaktplan menar du?”
Hon nickade.
”Jaa –”, tvekade han. ”Det är ju inget som de berättar offentligt.”
”Trehundra?”
”Nja, snarare det dubbla.”
”Mer än femhundra?”
”Skulle tro det. Varför undrar du?”
”Jag tänkte på Geoffrey. Tyskarna har dödat ungefär fyrtio engelska piloter sedan
den första augusti. Risken att han är en av dem måste vara ganska liten, tror du inte?”
”Jo, han klarar sig säkert.”
Donald återvände till sin läsning. Louise tog hans tallrik och bar bort den till
diskhon. ”Jag undrar om du någonsin tänker på min bror”, sade hon med ryggen mot
honom.
”Tänker?”
”Ja, tänker!” Hon vände sig om och höjde rösten. ”Han är med största säkerhet
där uppe och slåss nu. Han kan bli dödad när som helst – och allt du gör är att sitta
där och läsa din förbannade tidning.”
”Louise.” Donald lade ifrån sig The Times. ”För det första så flyger de inte vid den
här tiden på dygnet – det är för mörkt. För det andra är det ingenting som du, eller
jag, eller någon annan kan göra. Vad som äger rum däruppe beror på våra och deras
piloter. Det finns en viss risk att Geoffrey blir nedskjuten, det förstår jag mycket väl,
48

men hur ska jag kunna påverka det, tycker du?”
”Det är inte frågan om vad du kan göra! Du bryr dig inte om det – det är problemet.”
”Och vad får dig att tro det?”
”Därför att du aldrig talar om det!”
Nu höjde även Donald rösten: ”Och vad har det för betydelse om jag talar om det
eller inte, när det ändå inte har någon inverkan på vad som händer?”
”Det visar att du bryr dig! Att du –”
Louise kom av sig då dörrklockan klämtade. Båda stirrade i riktning mot hallen.
”Det måste vara Hobson med tidningen”, sade Louise. ”Jag går.”
Hon gick ut i hallen. Donald hörde hur ytterdörren öppnades och kunde urskilja
William Hobsons röst. Han och Louise bytte några meninger, vartefter båda kom in i
köket.
William Hobson var deras granne – en banktjänsteman i de närmare sextio som
bodde ensam i lägenheten närmast deras. Eftersom Donald mestadels köpte The Times
och Hobson Daily Express hade de etablerat en vana att byta tidning varje kväll.
Donalds och Hobsons besläktade sysslor gjorde att de ibland tog en kopp te tillsammans,
men detta var också så långt som deras bekantskap sträckte sig.
”Jag hörde att du inte var klar med tidningen ännu”, inledde Hobson.
”Ledsen”, svarade Donald. ”Jag blev försenad.”
”Åh, det gör ingenting.” Hobson slängde sitt nummer av Daily Express bredvid
Donald på matbordet. ”Jag tänkte gå och knyta mig tidigt ikväll.”
”Ni vill inte ha en kopp te”, föreslog Louise.
”Nej tack, kära du. Alldeles för trött. Usch, det har varit en dramatisk dag. Har ni
lyssnat på radion?”
Louise nickade.
”De satans hunnerna verkar ha satt igång på allvar”, mumlade Hobson och Louise
lade märke till en nervositet som var ovanlig för honom. ”Har bombat flera orter
längs sydostkusten”, fortsatte han. ”Och torrdockorna i Portsmouth har fått sig en
ordentlig omgång. Det är inte utan att man blir orolig. Jag vet att du inte håller med
mig, Donald, men jag tror att invasionen är nära.”
”Lugn William.” Donald upptäckte en av ärtorna på golvet och plockade upp den.
”Det är ett nervkrig, det är allt. De bombar för att skrämma oss till underkastelse.
Finns inte en chans att de försöker ta sig över Kanalen.” Han synade frånvarande
ärtan och lade sedan ned den på bordet.
”Du säger det.” Hobson såg fundersamt på den sittande Donald. ”Nästa helg ska
jag fara till Geraldine”, fortsatte han och syftade på sin syster; ensamstående som han
själv och boende i Canterbury. ”Hon ringde för någon timme sedan och var utom sig
49

av oro. Flygbasen vid Manston ligger ju alldeles i närheten och hon kunde höra ljudet
från explosionerna. Jag tycker inte riktigt om mönstret i deras anfall. Isle of Wight,
Dunkirk och Dover, samt ett antal platser mellan Ashford och Ramsgate. Rena
slumpen att inga bomber träffat Canterbury redan. Och det ligger mycket nära Pas de
Calais. Jag känner på mig att de kommer att landstiga inom de närmaste veckorna.
Egentligen borde jag åka dit med en gång, men jag kan inte lämna banken just nu. Jag
ska försöka övertala henne att flytta hit.” Hobson avbröt sig och såg ursäktande på
Louise och Donald. ”Jag uppehåller er. Jag ska gå nu.”
”Men det är ingen fara”, försäkrade Louise. ”Säkert att ni inte vill ha något att
dricka?”
”Ja, jag har redan druckit en hel del.” Han log lite osäkert. ”Och då menar jag inte
te.”
Louise gick fram till den äldre mannen. ”Nu ska ni inte oroa er William”, sade
hon. ”Ni ska se att allt lugnar ner sig igen.”
”Ni tror det. Jag är inte lika säker. Egentligen borde jag åka nu med en gång.”
Hobson skakade på huvudet och vände för att gå. ”Förresten”, sade han, ”hörde ni
att de beskjutit Dover med artilleri? Som om det inte räcker med att de bombar oss.
Maken till fräckhet.” Han skakade åter på huvudet. ”Jag hittar ut själv.”
Han trampade ut i hallen och de hörde hur dörren gick igen efter honom.
”Jaha du”, muttrade Louise och gav sin make en ilsken blick. ”Det måste vara ett
alldeles sjusärdeles stort gevär de skjuter med – eller hur?”
Hon lämnade köket och gick uppför trappan till deras sovrum. Donald hörde hur
dörren slog igen med en smäll. Han satt kvar och glodde resignerat på den ensamma
ärtan. ”Vad har jag gjort egentligen?” frågade han.
Men ärtan hade inget svar. Istället tycktes den stirra tillbaka mot honom: liten,
rund och grön.
Donald suckade över kvinnosläktet och fortsatte att läsa.
50