OM FIENDEN KOMMER

skilja åt. Hon var tvungen att svälja för att inte börja gråta, och lät honom komma
loss först då pojken kämpade sig fri för att istället bli upplyft i luften av sin far.
”Jösses, Nicky”, flämtade Donald och rätade på ryggen, nu med sonen på axlarna.
”Jag hade glömt hur tung du är. Och du har vuxit tror jag.”
”Han äter oss ur huset”, log Linda. Hon nickade menande mot taxichauffören,
som tålmodigt väntade på att återseendets glädje skulle lägga sig.
”Åh, ursäkta oss.” Louise hade stått som hypnotiserad och insupit sin son med
blicken. Nu famlade hon förvirrat efter sin portmonnä. ”Vi blev visst lite –”
”Ingen fara, ma'am.” Chauffören tog emot pengarna, gjorde ett snabbt överslag
och tackade för dricksen. ”Hoppas ni får en fin kväll.” Han nickade till Donald och
försvann in i bilen.
Taxin brummade iväg samtidigt som John och Andrew förenade sig med sällskapet
nere vid grinden. ”Det var ett tag sedan”, sade John och skakade hand med Donald
som fortfarande bar Nicholas på axlarna. ”Du ser ut att må fint. Gick resan
bra?”
”Inga problem.”
”Louise!” John fattade sin dotter om midjan och lyfte till hennes stora förvåning
upp henne i luften. ”Lika söt och prydlig som alltid.”
”Men, pappa.” Louise skrattade. ”Du bryter ryggen av dig.”
Andrew hälsade på Donald och kramade Louise. Linda gick för att varsko sin
mor, medan John och Andrew eskorterade de nyanlända upp mot trädgårdsbersån,
där den övriga familjen väntade. Norma krånglade sig ur hammocken där hon satt
bredvid Martha.
”Sitt kvar, mormor” invände Louise, ”för allt i världen.”
”Varför det.” Norma tog sig ur sitsen, delvis assisterad av Martha. ”Jag är inte
död än ska du veta.” Hon kramade om Louise. ”Roligt att se dig hemma igen, flicka
lilla. Och jag ser att du har informationsdepartementet med dig.” Hon vinkade till
Donald som nu lyft ned Nicholas från axlarna och skakade hand med Basil.
”Inrikesdepartementet, mormor”, rättade Louise med tillräckligt lågt tonläge för
att Donald inte skulle höra. ”Inrikesdepartementet.”
Norma nickade konspiratoriskt. ”Aha. Ja, just det.”
Louise ville krama om Nicholas på nytt, men hann inte. Sonen sprang bort till
Wendy, pekade mot Donald och berättade någonting för henne.
”Louise! Donald! Där är ni ju.” Hillary kom nedför farstubron, tätt följd av Nicole
och Linda som bar på var sin pinnstol. ”Inga förseningar den här gången”, konstaterade
Hillary. Både hon och Nicole hade köksförkläden på sig.
”Inga alls”, bekräftade Louise och kysste sin mor på kinden. ”Nästan som i fredstid.
Var är Geoffrey?”
32