Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
marscherat in i Polen och världen för några dagar hållit andan – hade miljontals britter<br />
påbörjat evakueringen från de städer som förmodades bli bombade. Själva utflyttningen<br />
hade gått smidigt nog, för denna var planerad långt i förväg; det var när<br />
alla dessa barn, mödrar med spädbarn, havande kvinnor och invalider nått sina inkvarteringsorter<br />
som problemen börjat. Endast några timmar efter att dåvarande<br />
premiärministern, Neville Chamberlain, meddelat att alla ansträngningar för freden<br />
visat sig gagnlösa och att ”detta land därför befinner sig i krig med Tyskland”, hade<br />
dörrklockan klämtat och en stressad inkvarteringsofficer hade meddelat att Rosegarden<br />
utsetts att härbergera Abigail och Leo: två barn från Londons East End.<br />
Hillary drog på munnen vid minnet. Det var inte så att de två syskonen hade varit<br />
besvärliga – de hade varit rena rama katastrofen. Flickan hade varit åtta år gammal,<br />
hennes bror två år yngre. Uppvuxna i en av de värsta delarna av Londons arbetarkvarter,<br />
hade de saknat varje uns av uppfostran och respekt. De hade varit smutsiga,<br />
hade omgivit sig med en stank som Hillary aldrig tidigare kunnat föreställa sig och<br />
Baxters hade varit tvungna att avlusa dem, en åtgärd där varken Hillary eller hennes<br />
make hade haft den minsta skolning. Inom loppet av de elva dagar som Abigail och<br />
Leo bott i Rosegarden hade de lyckats få John på gränsen till nervöst sammanbrott,<br />
förstört merparten av barnen Baxters gamla leksaker, samt varit nära att starta en<br />
eldsvåda i vardagsrummet. Hur det kom sig, hade modern till det två vandalerna ångrat<br />
sitt beslut att skicka bort sina små änglar och låtit hämta tillbaka dem till London.<br />
Rosegarden hade dragit en djup suck av lättnad och familjen Baxter hade beslutat att de<br />
i görligaste mån skulle försöka unvika att ”invaderas” på nytt. Aldrig tidigare hade ett<br />
beslut varit så enhälligt. Den enda som tycktes ha saknat de två ”monstren” var Paddington,<br />
men han fick hålla till godo med den betydligt lugnare Nicholas, vilken anlänt<br />
en vecka senare och stannat på permanent basis.<br />
Hillary hejdade sig för en sekund och kastade en trött blick mot baksidan av huset.<br />
Solen stod lågt och nådde inte längre ned till planteringarna. I utkanten av tomten<br />
– där enbuskarna klättrade uppför sluttningen och gradvis övergick i fullvuxna<br />
träd – växte sig skuggorna allt längre. Det var varken Abigails eller Leos fel att de var<br />
som de var. Ingen hade någonsin lärt dem bättre. Det hade varit en gudagåva att bli<br />
av med dem, men samtidigt hade familjen fått sig en skarp påminnelse hur lyckligt<br />
lottade de själva var. Klasskillnaderna i det engelska samhället var fortfarande stora.<br />
”Nu ska husse och morbror Basil få sitt te”, sade hon till Paddington och hällde<br />
den varma drycken i tekannan.<br />
Hunden skällde och viftade på svansen. Hillary skällde tillbaka och skrattade då<br />
Paddington förvånat lade huvudet på sned. Hennes mellanson, Geoffrey, hade fått<br />
honom i födelsedagspresent på sin tolvårsdag, och Hillary hade svårt att förstå hur<br />
hela sju år hade kunnat försvinna sedan hennes son öppnat den lilla träkorgen och<br />
8
Change language