OM FIENDEN KOMMER

Linda såg fascinerat på Debbies mage. ”Jösses”, viskade hon, ”vad jag är avundsjuk
på dig. Det gör väl inte ont?”
”Nej.” Debbie sträckte sig efter Lindas hand. ”Här, känn. Du ska se att han sparkar
igen. Det brukar komma en hel serie.”
Linda lade handflatan mot magen. Den kändes varm under klänningstyget; lite
hårdare än vad hon väntat sig. De väntade några sekunder.
”Där kom det!” utbrast Debbie. ”Kände du det?”
Linda hade inte känt någonting, men ville inte göra Debbie besviken. ”Jag tror
det.” Hon tog bort handen. Värmen under handflatan försvann och hon upplevde en
omedelbar känsla av saknad. Äpplet i hennes vänstra hand kändes kallt och främmande.
Hon vände sig om och slungade iväg det i mörkret. De hörde hur det slog i
gruset på andra sidan muren.
”Ville du inte ha det?” frågade Debbie förvånat.
”Nej, jag ändrade mig. Vad var det du tänkte säga?”
”Säga?”
”Ja, precis innan han sparkade.”
”Nja – jag tänkte retas lite med dig. Förstöra din dröm genom att säga att det inte
finns några monster.”
Linda stod tyst några sekunder. Sedan sa hon: ”Du har fel, Debbie. Imorse fick vi
in en grabb som träffats av en kula i huvudet. De trodde att han skulle överleva, men
han hade förlorat förmågan att forma ord.” Linda rös till då scenerna från brunnssalongen
kom tillbaka. ”Det var något han försökte berätta”, sade hon. ”Vi förstod att
det var någonting som var viktigt för honom, men det kom inga ord som vi kunde
förstå – bara meningslösa grymtningar. Ju mindre vi förstod, desto ivrigare blev han.
Ögonen lyste av desperation och han gestikulerade med händerna. Till sist gav han
upp och började gråta. Jag tror inte att han var äldre än jag, Debbie.” Linda stirrade
ut i natten. ”Vi fick aldrig klart för oss vad det var han ville. Plötsligt var han död.
Varför, Debbie? Varför måste han dö? Något sådant skulle aldrig kunna hända i en
värld där det inte fanns monster.”
”Kriget gör fasansfulla saker med människor. Jag hörde på radion igår att våra
egna fartyg hade beskjutit Dover. Kan du tänka dig det? Våra egna fartyg. Och jag
kommer aldrig att glömma det vi såg ute på vägarna. Skadade människor, döda människor,
blodiga, bortkastade som övergivna trasdockor. Vid ett ställe var vi tvungna
att stanna eftersom flygplanen hade satt en buss i brand. Det luktade som när man
vidbränner bacon, men Corinne berättade att det var människorna i bussen som
brann. Det var gräsligt.” Debbie rös till och korsade armarna över bröstet. ”Jag tycker
det vore bra om några av flyktingarna kunde bo i Rosegarden. Om det kommer några.
Du hade ingenting emot det? Jag menar – det är ju trots allt ditt hem.”
16