OM FIENDEN KOMMER

till henne när hon dog?”
”Du ljuger! Du bara ljuger! Jag hatar dig!”
”Och jag älskar dig, Wynn!” Han visste inte varför han sa det, men det passade på
något sätt in i hans vredesutbrott. ”Jag är så fördömt dum att jag älskar dig trots att
du bara är ett nipprigt, djävla fruntimmer som inte kan skilja på sant och falskt. Jag
bryr mig inte om James eller John McGrath! De får vara så döda de vill! Och jag bryr
mig inte om Adam Turner, eller Carla Atcheson med sina förbannade benstumpar.
De är alla borta! Döda! Allt jag bryr mig om är dig och att jag älskar dig! Kan du försöka
få in det i din trånga, djävla skalle?”
Wynn slappnade av och blev liggande alldeles stilla. Geoffrey släppte taget om
henne och tog sig upp på knä. Hade han sagt allt det där? Vad hade tagit åt honom?
Wynn hade klöst honom på kinden och då han kände på såret såg han hur handen
färgades av blodet. När han reste sig upp var benen ostadiga och han skakade i hela
kroppen.
”Ut härifrån”, viskade Wynn och såg upp mot honom där hon låg på golvet. ”Ge
dig iväg!”
Han försökte säga någonting, men ilskan hade runnit av honom. han ville be henne
förlåta honom, men kände sig så illamående att han inte fick fram ett ljud.
”Gå, Geoffrey!”
”Om det är det du –”
Han tog sin uniformsrock från en av stolarna, satte mössan på huvudet och vacklade
ut i korridoren. En ensam parrafinlampa visade honom vägen till trappan och
strax därpå stod han nere i hallen och försökte få andningen under kontroll. Framför
honom fanns en ljussluss bestående av ett svart draperi och på väggen bredvid satt
en affisch med orden: Vänta – räkna sakta till femton innan du går ut i mörkläggningen.
Upplysningen åtföljdes av en illustrerad mun som räknade och en fot på väg ut i
mörkret. Geoffrey visste inte om han skulle gå ut eller ej. Han kunde inte höra några
röster; varken från rökrummet eller matsalen. Det var lika bra, för han var inte på
humör att träffa någon. Snarare ville han slå någon rakt i ansiktet. Han lutade sig mot
väggen och slöt ögonen. Vart skulle han egentligen ta vägen? Utan att vara medveten
om det började han att räkna till femton.
”Är det så illa med er flicka?”
Geoffrey ryckte till. Han hade hunnit till sju och inte hört någon komma. När han
slog upp ögonen stod mrs Baker där i dunklet. ”Öh – ni hörde –” Han rätade på sig
och försökte urskilja hennes ansikte. ”Det var inte meningen att störa.”
”Huset är lyhört, furir”, sade hon och klev fram så att det svaga ljuset från lampan
i trappan föll över hennes ansikte. ”Många av dem som bor här är äldre människor.
De behöver lugn och ro.”
38