OM FIENDEN KOMMER

”Om det hade varit pappa som var borta, skulle inte du ha gjort samma sak?”
”Vad jag skulle ha gjort hör inte hit. Sjutton, nu är du lika envis som Linda. Lyssnar
ingen på mig längre?”
”Jag lyssnar visst på dig, mamma. Jag vet att det kan vara farligt, men han är min
man. Han kanske behöver mig.”
Hillary suckade. ”Jag tänker inte försöka tala om för dig vad du ska göra, men var
snäll och tänk igenom det här. Och vänta några dagar så att det inte dyker upp något
från Donald efter att du farit. Så långt kan du väl i alla fall sträcka dig? För att din
gamla mamma ska få känna att hennes omdöme fortfarande räknas.”
”Okay.”
Resten av biten gick de under tystnad.
Bath, måndagen den 9 september.
”Snälla, miss Linda, hjälp mig.”
Linda hade varit i ett av operationsrummen och skurat golvet rent efter en nyligen
utförd operation. Hon var nu på väg genom restaurangen då en av de sårade tilltalade
henne. Hon stannade och gick fram till honom. Varje säng hade försetts med en liten
tavla där den skadades namn stod och där en kopia av hans journal var fasthäftad.
Linda läste mannens namn. ”Ja, Harry? Vad är det?”
”Snälla, miss.” Mannen skakade av feber och hans röst var hes och kraxande. ”Ni
måste hjälpa mig. De tänker ta mitt ben ifrån mig.”
”Ditt ben, Harry – varför skulle de vilja det?”
Linda satte sig på stolen bredvid sängen. Soldaten sträckte ut handen och fattade
hennes handled. ”De säger – säger att det är kallbrand, men jag tror de ljuger.”
”Men inte skulle de ljuga för dig, Harry. De vill dig bara väl, det vet du.”
”Nej, jag tror dem inte.” Hans gepp om Lindas handled hårdnade. ”Det är inget
fel på mitt ben – de tänker ta det ifrån mig. Ni måste hjälpa mig härifrån, miss.”
Linda såg sig omkring. Mannen i sängen närmast betraktade dem med uttryckslöst
ansikte. Några sängar bort satt en av sköterskorna lutad över en patient, men hon
hade ryggen mot dem. Den skadade såg Lindas blick och viskade desperat: ”Nej, ta
inte hit någon av dem. De tänker stjäla mitt ben.”
Linda lade sin vänstra hand över mannens handled och försökte lugna honom.
Hon kände sig rörd över att mannen hade anförtrott sig till just henne, även om det
inte var första gången något liknande hände. Ingen visste vem som myntat uttrycket,
men för de soldater som låg på sjukhuset, hade Linda och hennes kamrater blivit
”änglarna”. De hade ingen utbildning som läkarna eller sköterskorna, men ibland –
28