OM FIENDEN KOMMER

Debbie kastade en flyktig blick mot John samtidigt som hon tog nya kort från
leken. ”Det är klart att jag inte har något emot det”, sade hon. ”Jag bor ju själv här på
nåder. Men vad skulle Hillary säga?”
John log, men hans blick blev plötsligt inåtvänd. ”Hon skulle aldrig invända”,
förklarade han stilla. ”Inte min Hilly. Hon skulle vara stolt över att få hjälpa dem.
Sådan har hon alltid varit.”
”Mamma har bara varit borta en vecka”, sade Linda, ”ändå saknar jag henne som
det hade varit ett år.”
John nickade – blicken fäst på dottern, men tankarna någon annanstans. ”Jag
trodde inte det var möjligt att sakna någon så mycket”, mumlade han. ”För en vecka
sedan tyckte jag att det var skönt att slippa bordsbönen. Nu längtar jag efter den.”
”Jag har tänkt på samma sak”, erkände Linda. ”Det är så tyst utan mamma. Jag
skulle gå till kyrkan varje dag, bara hon kom hem igen.”
”Nåja.” Johns uppmärksamhet återvände till spelet. ”Jag kan inte tänka mig att
hon skulle ha något att invända mot några extra gäster. Vi får se hur det blir.”
”Det ordnar sig säkert”, instämde Debbie, som var tvungen att sitta en liten bit
från bordet så att magen skulle få plats. Linda tittade på den härliga, runda buken i
smyg; tyckte att den representerade livet, medan brunnssalongen och allt som ägde
rum där var förknippat med döden. John vann igen och Debbie skrattade. ”Jag tror
nästan att jag börjar hålla med Linda”, sade hon. ”Jag tror att jag slutar för ikväll. Jag
känner mig riktigt trött. Kommer nog att sova gott inatt. Men jag skulle vilja ha en
nypa frisk luft först.” Hon synade Linda. ”Ska vi gå ut i trädgården?”
Linda nickade mellan tuggorna. ”Ska bara äta upp.”
”Då ska jag gå och knyta mig”, sade John och samlade belåtet ihop sina kort. ”Gå
inte bort er därute i mörkret flickor.”
”Nej, pappa.”
En stund senare hade de satt på sig var sin kofta och stod nere vid muren under
äppelträdet. Linda sträckte upp handen i mörkret och hittade en av frukterna. Med
ett kort ryck fick hon loss den. De hörde hur några av dess syskon lossnade och föll
till marken med svaga dunsar.
”Vill du ha ett?” frågade Linda.
”Nej, tack – det är bra.”
”Jag tänker inte äta mitt nu heller. Ska ta det med in.”
De stod en stund och lyssnade. En nattuggla hoade någonstans i mörkret och det
prasslade lätt i hästkastanjerna på andra sidan muren. Ögonen vande sig gradvis vid
dunklet och plötsligt kunde de se tämligen väl; inte bara varandra och inslagen i sin
omedelbara närhet, utan även staden i väster som sakta växte fram ur mörkret.
”Din far skämmer bort mig”, sade Debbie.
14