OM FIENDEN KOMMER

”Det är du som bestämmer.”
”Men jag frågar ju dig. Vill du att vi gör någonting annat?”
”Nej, det blir bra.”
De tog sina väskor och traskade genom Bayswater. Det var något längre mellan
Carruthers och Deborah Johnsons lägenheter än det varit mellan Paddington Station
och Leinster Gardens, och snart började Geoffrey känna av sin trötthet.
”Vill du inte sitta en stund?” frågade Wynn som såg hans belägenhet.
”Det är inte långt kvar.”
”Men du är ju alldeles genomsvettig. Det är inte bra för dig.” De hade kommit
fram till St John & St Michaelkyrkan och hon pekade på en parkbänk som stod under
en av lönnarna. ”Vi sätter oss.”
Då de nådde bänken upptäckte de emellertid att den var alldeles nedsmutsad av
fågelträck och gick istället och satte sig på en hög sandsäckar intill en skyddsgrav. De
satt en stund och pustade ut – var och en försjunken i sina egna tankar. Geoffrey
tänkte på hur London var sig likt, men ändå inte. Gatorna var desamma; husen som
han mindes dem med sina höga, vitkarmade fönster och valvformade portar. Men
atmosfären var annorlunda. Den fredstida stressen hade ersatts av en betryckt, spänd
väntan. De var mycket få människor ute på gatorna i Bayswater. Av dessa var de
flesta militärer eller civilförsvarspersonal, eller tjänstemän som med allvarliga ansikten
skyndade förbi. Där fanns även många utlänningar som flytt från sina hemländer.
Avstängda från de uppgifter som sysselsatte den engelska befolkningen, drev de runt
i små grupper utan mål.
Även livsmedelssituationen satte sina spår på gatubilden: de hade redan passerat
flera matköer eller butiker där stora handskrivna plakat berättade om varor som tagit
slut. Sandsäckarna, skyttegravarna och de många splitterskyddsväggarna av tegel –
som någon påstått skulle rasa vid första bästa bomb och krossa snarare än att skydda
sina användare – påminde om att kriget kunde slå ned över London med kort varsel.
”Du säger ingenting”, sade han i ett försök att bryta den enerverande tystnaden.
”Ångrar du att du följde med?”
”Nej, vad som helst är bättre än OP-rummet.”
”Men du skulle föredra att vara någon annanstans nu, med någon annan än mig?”
”Det sa jag inte.”
”Nej, men hela din attityd säger det.”
Hon frågade vad han menade med attityd.
”Ja, du säger ju ingenting”, sade Geoffrey, ”utan går ju bara på bredvid mig – tyst
som en annan mussla.”
”Det är ingen attityd, Geoffrey. Det är sådan jag är helt enkelt.”
Han sneglade på henne från sidan: munnen som alltid tycktes låst i ett lätt hånle-
22