OM FIENDEN KOMMER

Geoffrey nickade. Läkarens resonemang hade sina poänger. ”Vart skulle vi ta
vägen?” frågade han.
Anscombe ryckte på axlarna. ”Vart som helst. Mig gör det detsamma. Det är svårt
att förflytta sig som läget är. Hela transportsystemet är reserverat för truppförflyttningar.
Har ni några släktingar i närheten?”
”Min äldre syster bor i London.”
”London.” Anscombe såg för ett ögonblick bekymrad ut. ”Var?”
”Bayswater.”
”Jag antar att ni vet att tyskarna bombade London i förrgår natt?”
Geoffrey stelnade till. ”Nej, det visste jag inte. Ingen berättar någonting på det här
stället.”
”Nej. Faktum är att det är jag som har instruerat personalen att inte tala om det.
Har fullt sjå att hålla mina patienter kvar i sängarna som det är.” Anscombe putade
med läpparna och log flyktigt för sig själv. ”Nå”, fortsatte han sedan, ”det var ingen
större räd. Kanske ett dussin plan. De flesta bomber föll runt Southwark och Bermondsey.
Skadorna verkar inte ha varit så stora. Inte förlusterna heller. Jag tror att
man talar om några dussin skadade och döda. RAF bombade Berlin och Hamburg
inatt.”
Geoffrey slappnade av. Risken att Louise var bland de förolyckade var mikroskopisk.
Istället försökte han föreställa sig hur tyskarna skulle reagera på den brittiska
räden. ”Ni tror att de kommer att göra nya räder mot London?” frågade han.
Anscombe slog ut med händerna. ”Det är ni som är experten”, sade han. ”Har de
nog med bombplan att både anfalla London och utföra sina uppdrag dagtid?”
”De kan definitivt inte göra några större anfall mot London utan att minska flyginsatserna
mot militära mål. Men natträder behöver inte eskorteras eftersom vår jakt
inte kan operera nattetid, så det leder inte till någon minskning av deras jaktförmåga.
Och de kan alternera besättningar, så att samma grupp inte behöver flyga både dag
och natt.” Geoffrey skakade på huvudet. ”Jag tror inte att de sätter in sina bombplan
mot London. Det vore militärt osunt. Tycker ni att vi ska åka någon annanstans?”
”Nej.” Anscombe verkade avfärda sina farhågor. ”Åk till London”, sade han. ”Att
hälsa på er syster är en bra idé. Tyskarnas marktrupper har inte rört på sig de senaste
dagarna. Ni är lika säkra i London som ni är här. Jag ger er två veckors permission på
villkor att ni hjälper mig med flickan. Nå, accepterar ni?”
Geoffrey studerade läkaren. Två veckors beordrad permission tillsammans med
Wynn? Först nu började det gå upp för honom vad det egentligen var som Anscombe
erbjöd dem. ”Ja, sir. Det är klart att jag accepterar. Och jag uppskattar er omtanke.
Tack.”
6